Sammanhang. Gamla undervisade unga om händelser och erfarenheter. Var barn hade hört moderns hjärtslag. Då de äldre slog rytmen på trumman och lät bildernas ljud höras, uppstod något större.

De gamla förstod. Allt och alla levde i ett sammanhang, men vad var det? Stammen skulle aldrig klara sig utan ljuset. Därför, trodde de, hade människorna och ljuset samma ursprung.

En äldste hade fötts utan ögon. För att bidra med något, slog han på trumman och framkallade händelser från avlägsna landskap. Människorna i stammen samlades kring honom och förmedlade allt märkligt de varit med om. Han lyssnade, ställde frågor och föll sedan ihop. De andra väntade med spänning. Först hördes ett bedövande dån och äldsten försvann i ett moln av rök. Så stod äldsten där framför dem. Han höll upp armarna mot himlen. Sammanhanget, sa han, visar oss vägen ditåt. Han föll utmattad till marken och somnade.

Stammen vandrade åt det hållet som äldsten pekat. De kom fram

till en ravin med ett högt berg på den ena sidan och en djup vik på den andra. Vatten föll uppifrån berget och rann i en fåra ner till havet. Intill floden fanns en stor slätt och på den växter med goda rötter. I närheten av ravinen gick en stor flock med renar och betade lav.

Stammens råd bestämde att stanna, åtminstone så länge som förhållanden var gynnsamma.

De använde segt gräs till snören och rep. Det dög också till att väva tyg med. De knöt nät och fiskade i viken. De fäste upp fiskarna på ställningar och lät dem torka i vinden. De ätliga rötterna var hårda och sega. Man visste hur att tillverka kärl av lera och kokade rötterna över elden.

Bortom slätten fanns en skog. Människorna flätade samman vidjor och tätade springorna med lera. Vildhundar, vargar, vädrade i vinden. Utanför kojorna låg matavfallet och luktade. Man kastade sten på vildhundarna, åt köttet, gjorde smycken av tänderna och värmde sig med pälsarna.

Människorna lärde hur att fälla träd och bygga hus. I tryggheten kunde kvinnorna föda fler barn och stammen växte. De bar med sig erfarenheterna från tiden som vandringsfolk. Att döda bytesdjuren med kastpinnar, stenar och spjut, var tidsödande och tålamodsprövande.

De grävde fallgropar, fäste vassa stenar på långa stavar. Jakten var krävande, men gav lite i gengäld.

På platsen där friskt vatten rann, törstiga djurdjur, ätbara växter, fisk i viken, bördig slättmark, sänkan skyddad från oväder, skogen med bränsle och byggmaterial, fanns tid över till annat än överlevnad. På ständigt resande fot, fanns ingen tid över till annat.

Från tiden som nomader visste man hur att jaga ren med fällor, stenar och spjut. Doften från matavfallet lockade till sig vargar. De skrämde bort farliga och opålitliga vildhundar med höga ljud och stenkastning. Ett fåtal av dem var fredliga och höll sig i närheten av byn. Invånarna insåg att hundarna var till nytta.

De fångade boskap, stängslade in och tämjde dem. De undersökte var växterna trivdes, grävde upp plantor och satte ner dem i den bördiga jorden. De slog ner pålar i marken och byggde skydd mot krävande väder. Stammen hade bildat ett samhälle.

Ett sätt av överleva hade delats i två. Nomader och Bofasta. Nomaderna var beroende av att färdas. De bofasta ordnade naturen efter deras behov.