Falstaff Fakir skrev  boken:

”Var och en sin egen professor”.

Med industrialismens människo- och verklighetsbeskrivning, uppstod en ny syn på hur vetenskapsmänniskorna ska tolka objektens egenskaper.

Specialisten, eller experten, är en människa som valt en utbildning inom ett speciellt, avgränsat område, eller ”revir”.

Eftersom ingen kan veta allt om allt, kanske det låter rationellt att var och en blir auktoritet inom sitt fack.

En gammal tradition inom yrkeslivet.

Redan före industrialismen fanns specialister inom skomakeriet, skrädderi, matlagning, jakt, byggnadskonst, m. m.

Det var inte så konstigt.

Även om bonden ansågs vara en allkonstnär, avgjorde livstiden hur mycket var och en hann med att lära sig.

Med industrialismen ökade kraven på hantverkarna.

Det var inte längre tillräckligt med kunskaper om att, för hand, tillverka en vara eller produkt.

För att var och en skulle bli duktig inom ett område, delade Universiteten upp verkligheten i hanterliga stycken.

Naturvetenskap, Teknik, Ekonomi och Humaniora.

Eftersom människornas liv delades upp i Arbetstid och Fritid, bestod vart område av flera grupper av specialister.

Akademiker och Praktiserande.

Teoretiker och Praktiker.

Utbildade och outbildade.

De med examen och de utan.

Grader inom varje område, från elever till professorer.

Med Specialismen uppstod dess motsats: Amatörismen.

Vem förtjänade ära och berömmelse?

Den som ”professionell”, levde på sitt yrke, eller den som hade tillämpningen som högsta intresse?

Debatten hade pågått sedan Sokrates, Platon och Sofisterna.

Universalgeniet Isaac Newton, som sökte kunskapen genom praktiska experiment:

”Vad händer om jag gör så här?”

Eller mannen som löste hur man skulle navigera över haven:

John Harrison.

Charles Darwin som själv var med på forskningsresorna, för att därpå resa hem och dra sina slutsatser om Arternas uppkomst.

Sir Arthur Conan Doyles böcker om amatörernas amatör: Sherlock Holmes.

Thomas Alva Edison som, endast med modern som lärare, blev vår tids största uppfinnare.

Var och en stred för sin sak.

I spåren på var och en av dessa självlärda män, följde teoretiker som sammanfattade teorier och i akademier, universitet och högskolor tilldelade färdigutbildade elever betyg, diplom och legitimationer.

Klyftan ökade mellan de med utbildning, ”auktoriteterna” och de utan, ”amatörer” och, som det nu heter: ”nördar”.

Specialismen orsakade ett nytt problem.

John Harrison var urmakare, inte astronom, geograf eller sjökapten.

Specialisterna, då de skulle lösa ”Longitudproblemet”, förutsatte alla att svaret skulle finnas synligt inom deras begränsade område.

John Harrison var urmakare och kunde därför finna en annan lösning på problemet: Kronometern.

John Harrison vann tävlingen, men Royal Society, då lösningen inte överensstämde med deras förväntningar, protesterade.

John Harrison kände till något som specialisterna inte kunde föreställa sig.

Trots att Holismens perspektiv idag är allmänt känt, fortsätter enträget Samhället att hålla fast vid Specialismen:

 Allmänläkarens område är kroppen.

Psykisk hälsa och ohälsa ska botas av Psykiatern.

Kirurgläkaren opererar.

Ortopeden sysslar med ben och leder.

Tandläkaren lagar tänder.

Sjukgymnasten behandlar människor som i sitt dagliga liv begränsas av kroppens rörelseapparat och muskler.

Arbetsterapeuten forskar bl a i Ergonomi.

Holismen bygger på uppfattningen att helheten är större än de enskilda delarna.

Specialisterna hänvisar patienten till varandra, men, i värsta fall, finns ingen ”vanlig människa” som kan ifrågasätta auktoriteternas uppfattningar, kunnande och erfarenheter.

Vem förstår bäst hur tänderna och käken fungerar?

Tandläkaren eller patienten?

Patienten har sannolikt ingen utbildning som motsvarar en tandläkares.

Tandläkaren är auktoritet inom sitt fack.

Så är det med så gott som alla andra specialister.

I andra sammanhang, använder man sig av en ”tvärvetenskap”.

Den enklaste lösningen är den bästa:

För att lösa Människans problem med hälsa och sjukdomar, för man samman ett antal specialister, var och en expert inom sitt område.

De debatterar och förblir nästan alltid osams då var och en kämpar för att deras specialitet har svar på allt.

Holisten saknas, men vem skulle kunna leva upp till den nivån av samlad kunskap?

Jo, AI, eller Artificiell Intelligens.

De högsta auktoriteterna inom varje specialitet, formulerar, likt en gammaldags uppslagsbok, sina lösningar på ett problem.

De digitala maskinerna kan förbli både opartiska och, samtidigt, föra samman de ”pusselbitar” som bäst stämmer överens med helheten.

Är det inte just vad Artificiell Intelligens är till för?

Den högteknologiska utvecklingen går fort.

Specialisterna är naturligtvis oroliga för att maskiner, datorer och robotar i framtiden kan utföra kvalitativt högre arbetsprestationer, men på kortare tid.

Den auktoritet som varje specialist in i det längsta, på grund av lönsamheten och statusen, kämpar för att behålla, är ytterst beroende av att yrkeshemligheterna inte avslöjas.

Kort sammanfattning:

Ingen av dagens människor kan överblicka och tillämpa all ”forskning och beprövad erfarenhet” inom varje enskilt specialistområde.

”Den holistiske specialisten” förblir, även med intuitionens hjälp, en önskedröm.

Varken vår tids Leonardo da Vinci, schamaner eller chakrabalanserare kan sammanföra de många olika synsätten och tolkningarna.

Ändå. Redan idag finns redskapet för denna ”Holistiska Artificiella Intelligens”.

Likt Denis Diderot och Encyklopedisterna, kan människor själva leta upp svaren på Internet, men riskerar att hamna i störtskurar av teorier och erfarenheter.

Något övergripande är nödvändigt för att foga samman kunskaper till begripligt vetande och praktiskt handlande.

Robotar, skanners, digitaliserade röntgenkameror, m m skulle i framtidens den bästa av världar, kunna utföra komplicerade, tidskrävande och kostsamma undersökningar och behandlingar.

Så, varför ställa sig i vägen för Utvecklingen, när den ändå till slut kommer att segra?!