Turid, som om hon fallit i trans, satt där tyst. Så sa hon:

–          Herr Niels Holgersen, hur många känner till honom idag?

–          Inte jag. Vem var han?

–          Min läromästare och senare mycket gode vän. Ägaren till BRA, som var dansk, hade specialiserat sig på geografi, kartor och böcker om upptäcktsresor. Jag sprang dit efter skolan och i det matta skenet från taklampan, läste titlarna tryckta i bokryggarnas läder. Charles Darwin och Robert Peary blev mina favoriter. Ägaren, Herr Niels Holgersen, hade lagt märke till mitt intresse och reserverat en hylla särskilt för mig.

–          Vad hyggligt!

Turid hämtade en bok från bokhyllan, öppnade den och läste:

–          Herr Holgersen var själv en stor upptäcktsresande. Han satt hemma i läsefåtöljen och dagdrömde om Kina. Gule Kejsaren skickade iväg ett sändebud och erbjöd Herr Holgersen tjänsten som kejserlig rådgivare. Som lön skulle skattmästaren var måndag täcka honom med finaste guldstoff. Herr Holgersen visade inget intresse. Hur skulle denna simpla materia kunna ersätta det andliga guldet? Sändebudet återvände till Gule Kejsaren med ett enkelt och otvetydigt: ”Nej tack”. Gula Kejsaren blev först sårad och sedan vred. Han beordrade sitt kejserliga livgarde att boja Herr Holgersen och föra honom till palatsets tortyrkammare. Där skulle han utsättas för den värsta av plågor. Tortyrmästaren, en gång själv fånge dömd till avrättning, förstod vad Gule Kejsaren menade. Holgersen spändes fast över ett galler. Under det växte, långsamt, mycket långsamt, bamburör med topparna avskurna till sylvassa spetsar. Meningen var att bambuspetsarna skulle tränga in genom offrets hud och muskler.”

–          Så står det i Herr Niels Holgersens självbiografi: ”Verkligheten, tur och retur”. Även om Holgersen hittat på allt och ingenting är sant, tycker jag att den är läsvärd och underhållande. Hans bidrag till vetenskapen bestod av att förse forskarna med nödvändig litteratur. Han föredrog det tillbakadragna livet i skymundan, än att synas i offentlighetens ljus. De besatta är som regel överkänsliga för kritik. Ett förfluget ord från en stressad recensent och Holgersens röst hade tystnat för evigt. Därför gav han ut boken under pseudonymen ”Holger Nielsen” i hundra exemplar på det egna förlaget BAD. Boken dränktes i floden av bästsäljare. Det bekom honom inte. Lagt kort ligger.

–          Alla som skapar nåt vill väl ha gensvar? Varför inte han?

–          Vad hade Holgersen, en ungkarl utan privatliv och umgängeskrets, att konversera om?

–          Va’ tråkigt det låter.

–          Besattheten är en mycket svartsjuk partner.

–          Besatt av vad då? Vetenskap?

–          Att avsluta det han påbörjat och aldrig ge upp. Noggrann planering och fokusering på målbilden. Likt en pokerhaj, visste han att korthanden beror på tur, men skickligheten avgör vem som skulle ta hem potten.

–          De andra då? Vilka var de?

–          Vad tror du var hans affärsidé?

–          Att sälja böcker förstås.

–          Det kan vem som helst. Konsten är tillfredsställa kundens önskemål. För att kunna göra det, måste du dela kundens intressen.

–          Forskarna hade väl med sig en önskelista? Om Holgersen följde den, vad fanns mer att göra?

–          En hel del. Forskare har ett tidsschema att följa. Holgersen hade gott om den varan, men besattheten blev hans hemliga vapen. Med den som ledstjärna skapade han sin egen unika ställning. De besatta kände igen varandra. De hade geist, gnista, glöd och nåt att brinna för. De andra, om än aldrig så intelligenta och ambitiösa, var mer engagerade i den rådande hierarkin, än vetenskapliga lösningar. Arbetsgruppens måtto var: ”Helheten är större än summan av delarna”.

–          Vad är det för fel på den?

–          I forskarvärlden ses besattheten som ett socialt handikapp. Ingen normal människa vill arbeta med den som varken kan samarbeta eller följa reglerna. En som fastnar i detaljer och inte orkar lyssna på medarbetarnas åsikter. Herr Holgersen insåg problemet och upptäckte möjligheten. Där hade han sin framtida kundkrets.

–          Hur visste han det?

–          Det gjorde han inte. Möjligheten fanns och risken var minimal. Han måste börja med nåt. Ett minne från skolan. Läraren i tyska, lektor Hans Richter, gav eleverna som hemuppgift att skriva ett föredrag. Han försåg var och en med ett eget ämne. Niels lott blev: ”Vem var Johann Wolfgang von Goethe?” Han hade ingen aning om vem Goethe var? Niels gick till Stadsbiblioteket och frågade bibliotekarien: ”Jag ska hålla föredrag om Goethe. Har ni några böcker om honom?” Bibliotekarien log: ”Då har du att göra. Goethe hann med mycket: ”in der beschränkung zeigt sich erst der meister”.” Niels frågade: ”Vad betyder det?” Bibliotekarien: ”Ungefär: ”Först i begränsningen visar sig mästaren”.”

Evert avbröt:

–          Passande. Vad hände sen?

–          Holgersen höll föredraget om ”Universalgeniet Johann Wolfgang von Goethe” inför klassen. Frieda Keller hade förälskat sig i Niels. I syslöjden broderade hon citatet på en bonad och uppvaktade Holgersen med den. Dagen efter drunknade Frieda i Elbe. Därmed var Niels öde beseglat. Hon kunde ha blivit hans trolovade. I ett kast försvann hans enda möjlighet till besvarad kärlek. Som en ständig påminnelse om livets föränderlighet, hängde nu bonaden på väggen framför skrivbordet.

–          Vad sorgligt.

–          Hur är det man säger, en vattendelare. Han insåg att Frieda, i hans närhet, hade blivit olycklig. Då den ena fåran stängdes, återstod den andra. Besatthetens drivkraft ökade till det dubbla. Han formulerade BRA:s affärsidé och lämnade in den till Tillväxtverket. Svaret dröjde. Handläggare Gregorius Bürgel avslog ansökan med kommentaren att idén, som den nu såg ut, var grumlig. En otydlig formulering skulle bli till en black om foten. Om Herr Holgersen ville ha företagsidén godkänd, måste han tänka igenom den ordentligt. Niels läste meningen gång på gång. Han förbannade byråkratin i allmänhet och Bürgel i synnerhet. Handläggare borde hjälpa dem som verkligen försökte.

Evert höll med:

–          Så sant!

–          Det var exakt vad Bürger hade gjort. Holgersen saknade skinn på näsan. Att släppa in pojkvaskern på affärsmarknadens arena var lika med avrättning.

–          Så han gav upp.

–          Nej, inte alls. Han lugnade ner sig, läste Goethecitatet och funderade. Hur skulle han ge den en snävare gräns? Hjälpen kom från oväntat håll. En av konkurrenterna, bokhandlare Señor Amerigo Vespucci i Buenos Aires, gav honom en knuff i rätt riktning.

–          Hur då?

–          Vespucci, en hängiven fotbollsentusiast, stod under argentinska Bara Bra’vas beskydd. Señor Vespucci erbjöd Holgersen att välja: ”Sänd allt om fotboll till undertecknad, eller känn hettan från brinnande böcker”.

–          Gick han med på det?

–          Holgersen, född affärsman, läste mellan raderna. Vad menade Vespucci? Antingen var budskapet en varning, eller ett förslag. Med korten spelade i rätt ordning, kunde argentinaren bli hans mentor.

–          Aha! Var det så han fann sin begränsning?

–          Just precis! Herr Niels Holgersen öppnade skrivbordets lönnfack, studerade BRA:s affärsidé och tömde förödmjukelsens bittra kalk. Ett minne från skoltiden. Gymnastikläraren, Arne Hammar, kapten i reserven, utsåg två lagledare. När de hade valt sina medspelare, stod Niels ensam kvar. Hammar gned sig på hakan. Vad skulle en sådan tanig pojke kunna göra? Vad var det som saknades? Viktiga matcher har en publik. Niels som enda åskådare vore löjligt. Inte så fel ändå. Tevetittare och radiolyssnare ville höra en äldre och erfaren spelares kommentarer. Detta skulle kunna passa Niels. Pojken saknade intresse för idrott och sport. Hammar var ett geni. Holgersen skulle på detta enkla vis tvingas lära sig regler, taktik och strategi. Men inte kunde han väl låta pojken sitta där och prata för sig själv?

–          Det låter som en bra lärare.

–          Ja, kanske. Gymnastikdirektör och reservkapten Arne Hammar var enväldig domare. En roll till inte kunde skada. Han led var natt av samma mardröm. Med kallsvetten rinnandes från pannan återupplevde han, Arne, skolans kruka och klassens plugghästen, hur byxorna klibbat sig fast i bänken. Då han reste sig upp, hasade byxorna ner till knävecken. Alla omkring pekade finger och hånskrattade. Klassens gymnastiklärare, Henry Palmaer, känd maratonlöpare från Olympiaden i Berlin, år 1936, höll ett vakande öga på honom. Rätt som det var kunde en spelare skadas. Då måste Arne in och försvara lagets ära. Vad kunde han göra under tiden, annat än ge drömmarna vingar?

–          Vad drömde han om? Antikvariatet?

–          Nej, det fanns inte på kartan. Ett arbete där han, och ingen annan, bestämde. Fiskare, fyrvaktare eller äventyrare? Eller allt på en gång…

–          Men inte bokhandlare?

–          Inte bokhandlare. Skolan ska fostra barnen till skötsamma medborgare. De ska lära sig anpassning till världen, verkligheten och vardagen. När skoldagen är slut och läxorna gjorda, kan de fantisera så mycket de vill.

–          Och det gjorde Niels?

–          Ja, på sätt och vis. Mycket i skolan av godo, men läroplanen gav inget stöd åt de besatta. Han analyserade situationen och upptäckte paradoxen. Läraren betygsatte elevens förmåga till ordning och uppförande. Inre egenskaper som självkännedom, mognad och personligt omdöme fanns inte med. Niels hade ingen att fråga. Han kom, med hjälp av uteslutningsmetoden, fram till vad som skiljde honom från de andra. För dem var slutbetygen nyckeln till framtida lycka.

–          Och Niels då? Ville inte han bli lycklig?

–          Jo, men för honom betydde studierna mer än betygen.

–          Konstigt resonerat. Hur skulle han kunna studera vidare, utan betyg?

–          Ja, för den besatte är livet varken utstakat eller säkert. Besattheten besegrar allt; känslor, erfarenheter, förnuftet och viljan.

–          Han måste vara galen!

–          Ja, det är han. Eller hon. Samhället betraktar honom med misstänksamhet. Han är omutbar och kan inte luras in på den rätta vägen. De normala, som anpassat livet enligt normerna, söker hantera honom som asocial, kriminell, vansinnig eller allt på en gång.

–          Vad hände med Niels? Blev han inspärrad?

–          Nej, inte alls. Tack vare självkännedomen fann han trösten i böcker som Don Quijote, Faust, Sherlock Holmes och Kapten Nemo.

–          Jag tror jag förstår. Jämfört med dikten, är verkligheten ojämförlig.

–          Just det. Niels läste om äventyrare, upptäcktsresanden och uppfinnare: Vasco da Gama, Isaac Newton och Thomas Alva Edison.

–          Fanns inga svenskar?

–          Jodå. Mekanikens fader, Christopher Polhem, Blomsterkungen Carl von Linné och Salomon André, som skulle resa med luftballongen Örnen, till Nordpolen.

–          Entusiaster, hängivna, besatta eller fanatiker, är väl i stort sett samma sak?

–          Eller grader på en skala. Entusiasmens eld falnar fortast. Hängivna har tålamod och orkar hålla på lite längre. Besatta glömmer sova, äta, tvätta sig och hålla snyggt. Han utnyttjar intresset som drivkraft. Fanatikern är desperat och fullständigt oförutsägbar.

–          Så du menar att man ska vara besatt?

–          Nej. Men för den som snabbt vill nå framgång, är besattheten en tillgång.

–          Ge ett exempel.

–          Skulptören använder verkligheten som råmaterial. Den är som lera. Han håller den smidig och formbar med fukt och ständig rörelse. Skulptören är anden och leran, materien. Är han inte säker på vad han vill, torkar leran i förväg. Han tänker: ”En liten stund till, sen är den klar.” Han glömmer tid och rum. Minuterna blir till timmar, timmarna till dygn och dygnen till veckor, månader och år. Leran, materien och verkligheten utmanar hans upplevelse av verkligheten. Han, som fånge i verklighetens isoleringscell, måste ha något att göra.

–          Det låter romantiskt.

–          Ja. Så kan han uppfattas av en oförstående omgivning.

–          Och då började han samla?

–          Ja, först böcker och sedan kontakter.