Det egendomliga är att dessa män, ”Grabbarna” gärna beskriver sig själva som individualister, medan de egentligen är känslomässigt och moraliskt beroende av ett kollektiv av likasinnade.
Många män hänvisar, som individer, gärna till socialdarwinismens ”The survival of the fittest” där de, som individer kämpar mot ett kollektiv av ”pöbel”, omedvetna, obildade, obildbara, förvillade, ansvarslösa och respektlösa.
Ofta vill de beskriva sig själva som evigt unga, odödliga och erfarna ”realister”, men menar med det pessimister, statiska och, i högsta grad, konservativa och reaktionära.
De söker bevisa att de fyller en funktion i dagens samhälle och att de tillför mänskligheten en bestående, naturlig och objektiv verklighetssyn.
Som ofta med ”realister”, förväxlar de förändring och förnyelse, med att förföra sig själva och varandra med ett önsketänkande. Hur ser detta ut i Sverige? ”Stol nr 17”, kultursnobbism, ”knytblusar” och digra kunskaper om ”vett och etikett”.
Hänvisningen till ”fornstora dar” och ”I fädernas spår för framtida segrar”, med nationalism, lokalpatriotism, jantelagar, sunt förnuft som är det samma som ”bondförnuft”, enligt Odalbonden. Vikingar, bärsärkar, öl med ärtor och fläsk, Gamla Testamentet och den teknologiska lösningen av framtida problem ersätts allt oftare med en fatalistisk och defaitistisk Nihilism.
Nihilismen är som tänkesätt självdestruktivt och kontraproduktivt.
Därför kan sådana som Donald Trump, Vladimir Putin m fl påstå i stort sett vad som helst. ”Ändamålet helgar medlen”.
Med all respekt för de verkliga kunskaper och erfarenheter som finns inom survivalismen och bland preppers, hamnar den slutna gruppen förr eller senare i ett slutet system, eller ”skyddad verkstad”.
Rädslan och skräcken blir ett hot i sig, istället för det som kan finnas ute i det okända
 
Om ”Åldrandet”.
Alla i vår moderna tid vet att vi ska dö.
Människor är som regel inte rädda för döden, utan för tiden före döendet. Det som jag menar är orsaken till dagens Neoluddism.
Som äldre är man efter sin tid, eller hinner inte med utvecklingen, av det helt logiska skälet att man inte är intresserad. Det var inte ”bättre förr”, men det är de upplevelser som man eller kvinna, ”Grabb” eller ”Tjej”, som passerat 50-sträcket, fortfarande kommer ihåg och kan relatera till.
Både män och kvinnor hamnar i ett stadium av ”klimakterium”.
Män hänvisar till en ”grabbighet” som varken har något gemensamt med ”Boyz in a hood” eller musik av Avicii.
Männen är inget undantag från ”den ideologiska ansiktslyftningen”.
Äldre kvinnor beskriver gärna sig själva och varandra som ”tjejer”. Kanske att de upplever en viss gemenskap med Madonna, men knappast med DJ da Candy.
Liksom ”raggare” och, senare, antagonisterna ”punkare” vill man återskapa en ”revival” av svunna tider och ideal.
Detta jämförbart med traditionella folkdanslag, ”svensk midsommar” och Svenska Jägarförbundets drömmar om Naturen som hotar arten Människan.
”Grabbarna” och ”Tjejerna” upplever Tiden, inte det som finns kvar av Naturen, som största hotet. Naturen som påverkas av Tiden, syns och finns i det mest naturliga i vår miljö: Kroppen.
Kroppens ålderstecken och sjukdomar, som demens, inkontinens, organens (hudens) sönderfall och de kärastes bortgång.
Åldrandet beskrivs i media som ”Ensamheten”, men inget är väl mer naturligt?
Är denna ångest inför Åldrandet möjlig att göra någonting åt? ”Tiden läker alla sår”, men inte denna.
Makt, rikedomar, egendomar, kirurgi, genetik, syntetiska mediciner eller droger, irrläror, alternativa behandlingar och rent kvacksalveri. Inget hjälper mot Åldrandets krassa verklighet.
En orsak till ångesten är också skräcken för hjälplösheten, beroendet och att bli övergiven av dem man själv har i beroendeställning.
På utsidan ser vi Dorian Gray, men inom oss finns Dorian Grays porträtt.
I sista stund vill vi, för den som orkar lyssna, anförtro oss och bikta, bekänna synderna med hänvisningen om att de, på den tiden och i det sammanhanget, var av nöden tvunget.
Berätta om tillkortakommanden, personliga begränsningar, övertro på oss själva och bekänna synder och bevisa att ”plikten går före allt”. Plikten mot vem, eller vad?
Att hålla fanan högt och föra ”stafettpinnen vidare”.
Bara det att ingen verkar vara intresserad av ens uppoffringar och försakelser.
Den krassa verkligheten, realismen, cynismen, det nihilistiska credot, kan i stadiet av förfall, inte vända Åldrandets nederlag till seger.
Varken monument i granit eller förgyllda och välfriserade biografier, kan ändra på det som varit.
Det som är sagt, är sagt och det som är gjort, är gjort.