De messianska budbärarna förutsätter att ”verkligheten” består av endast tre möjliga världar/verkligheter.
Neurovetenskapens exploatörer och kartläggare vill begränsa Människans oändliga fantasier till ett drömmande upplevelsecentrum i centrala nervsystemet. Varje begränsning leder till ännu en ny illusorisk verklighet.
Schizofrenin är för de postmateriella humanoiderna en ett primitivt förstadium till de oändliga irrgångarna av Multiversums parallella verkligheterna.
Till skillnad från spelvärldarna i Cyberrymden, dör den bräckliga kroppen när den ensamma människas drömbubbla spricker i solens kärnkraftsexplosioner.
I denna fiktiva version av vardagsverkligheten, består Människan av kropp och själ.
Enligt den akademiska teologins retoriker och demagoger, passerar Människans själ muren mellan den här världen och den hinsides, livet efter detta.
Många av forna tiders fantaster, som Albertus Pictor, Hieronymus Bosch van Eiken och Dante Alighieri, sträcker sig verkligheterna långt bortom Helvetet och Lustarnas Trädgård. Deus ex Machina är konstruerad av en psykotisk trickster.
Dagens mediala recensenter lever som nostalgiker kvar i diskbänksrealismens trygga tillvaro.
De har kanske läst men aldrig på allvar levt sig in i van Vogts ”Spelarna och Noll-A”. Där förflyttar sig spelarna fysiska människors kroppar, som skådespelarna i William Shakespeares ”Förvillelser”.
Avatarerna sitter tryggt i sina ergonomiskt formade fåtöljer framför speldatorerna. Då middagen är klar, kan de, innan de dör ännu en gång, pausa, gå på toa och äta sin varmkorv designad av Astrids apor.
Intet nytt under solen.
Schamanerna, världsreligionernas formgivare, har sedan urminnes tider, rest från värld till värld och från verklighet till verklighet.
De, till skillnad från dagens amatörer, var medvetna om att i varje värld och verklighet, är döden definitiv, omöjlig att återkalla eller återuppstå ifrån.
Döden är slutens slut och därefter finns negationen av intet och ingenting.
Deus ex Machina är en fantasins slumpgenerator.
En patient i sista stadiet av demens har förlorat förmågan till att överföra upplevelser och erfarenheter från ena händelsen till den andra. Så är det också för den postmoderna eller transhumana androiden.
Varför skulle verkligheten upprepa sig i all oändlighet?
Hur lång tid tar det för den senaste versionen av Grundskolans Lärobok i Biologi från att publiceras på nätet till att grovsorteras i återvinningcentralen?
Onskan är en konsekvens utifrån Homo sapiens sapiens behov och kortsiktiga önskemål.
Vem av världslitteraturens gestalter återspeglar bäst Ondskans vansinniga lustspel, Woland i Michael Bulgakovs fantastiska roman ”Mästaren och Margarita”, eller Mefisto i Goethes Faust?
 
 För var gång som vetenskapens forskare upptäcker nya dimensioner av ”den verkliga verkligheten” förflyttar de rationalistisk-psykologiska-realistiska teologerna ut Gud ännu ett steg närmare Big Bang och Universums uppkomst.
Om de/vi nu verkligen är ”Guds Avbild”, varför lever vi/du/jag lyckligt omedvetna kvar i ett tillstånd som kan liknas vid en pingisbolls studsande runt i skenet från en gudomlig kärnkraftsreaktor (Solen)?
Om nu den neurotrojanen Gud kan infiltrera den isolerade ensamma människans djupaste omedvetna, varför hänger vi (alienerade solipsister) upp våra liv på tillfälliga illusioner som Kronans uppgång och fall, språkliga kulleribyttor (läs Wittgensteins Tractatus) och ideologiska anakronismer?
 
Skämt eller allvar?
Trumps taskspeleri, Putins solochvårande eller de kinesiska schackspelarna, är bara ett hastigt hopvispat mischmasch av pyramidernas irrgångar, Daidalos minotauruslabyrint och Odins och Frejas trojaborgar.
 
En dators fumlande författarprogram, vad är väl det mot (filmen Total Recall) en sampling av kalejdoskopiska verkligheter som direktsänds rakt in i ens drömcentrum?
Antingen en trevlig och underhållande semestertripp (filmen The Island) med allt som kan upplevas av sex, droger och exotiska stimulantia.
Eller, likt en oändlig resa genom parallella verkligheten, där endast den exklusiva eliten lyckas återvända till ”den verkliga verkligheten”.
(som i verkligheten är lika verklig som en nervsimulation, en fantomkänsla av ett amputerat ben).
Cyberresenärerna, likt sjömännen i Homoros diktverk om Odysseus Irrfärder, blir kvar hos Lotusätarna, eller förvandlas till svin hos trollkvinnan Kirke.
Eller, som i berättelsen om Pinocchio, förs till Glädjeön och förvandlas till åsnor som säljs som slavarbetare till saltgruvorna.
Eller, som tvingas leva vidare i Alice Bakom Spegeln, eller som hunden Toto i Trollkarlen från Oz.
Utklädd och maskerad till rörmakaren Marios bror Luigi, tvingas av en femårig bokstavsunge hoppa från moln till moln och från klippa till klippa.
Som en zoom öppnar sig dörren in till nästa verklighet, TRON:s laserracerbil, och vidare till Gräsklipparmannens mardrömslika hallucinationer.
En cybernetisk slumpgenerator förflyttar ”Resenären” från digitala, animerade världar (som Minecraft) till superrealistiska skildringar av ”Resenärens” egen förmåga, eller oförmåga, till att bestiga Eigers norra vägg eller K2.
Att ensamdyka från Bretagnes klippiga kust bort till de smutsiga vattnet runt Ellis Island.
Naturupplevelsen att som en grön liten groda fly undan de flygande ormarnas blixtsnabba lufthugg.
Verklighetens rumtid översvämmar Människans begränsade inbillningar och fantasier.