”Sagan om entreprenören Roland.

 

Det var en gång en fattig pojke som hette Roland. Han hade sedan barnsben upplevt elände och misär inpå bara skinnet. Han tyckte livet var orättvist. Fadern arbetade som dräng på godset. Var kväll, efter dagsverket, kom han hem uttröttad och med värkande rygg. Modern likaså. Dag på dag stod hon nere vid älven och bykte tvätt. Stora isflak flöt förbi. Då hon skulle laga middag, lade hon först sina darrande händer i den brännheta vedspisen. Där satt hon på en pall, masserade sina hudflängda fingrar och smorde in de reumatiska knäna med ister.

 

Rolands fem äldre bröder hade alla dött i Spanska sjukan. Vad hans fem yngre systrar avlidit av, var det ingen som visste. Hur skulle de, fattiga stackare, ha råd med läkarbesök?

 

Ingen av dem hade tid över till Roland. De tjatade på honom att arbeta och själv betala för mat och husrum. De tre livnärde sig på rå potatis och grovt rågbröd utblandat med bark. Vid högtidstillfällen som jul och midsommarafton, kom godsägarhustrun på besök. Hon hade med sig en bit härsket sidfläsk, nio potatisar, tre kvistar torkad krondill och två salta sillar. Då var det fest minsann!

 

Rolands föräldrar var snälla. De förstod att pojken var undernärd. Vad kunde de göra åt det? Ingenting. Klen, svag och ständigt snörvlande, satt han vid öppna spisen och påtade i askan. Han svor på att hellre döden dö, än att leva i armod. Då mörkret lagt sig över bygden, hörde modern hans tomma mage skrika av hunger. Han låg där med huvud och fötter utstickande från den trånga vaggan och vred sig i plågor. För att lindra hans smärtor stal modern sprit ur faderns fickplunta. Roland sjönk ner i dimmorna och somnade.

 

Visst var Roland var svag och hade själv fått en släng av sleven. Symtomen efter Engelska sjukan syntes på hans vingliga ben och snedställda rygg. Annars var det inget fel på honom. Han, som listig och förslagen, var född till överlevare.

Fadern visste ingen bättre råd än att göra vad han kunde. Snavandes gick han med mössan i handen och näven hårt knuten i sin trasiga lomme, fram till förvaltaren och frågade ifall det kunde finnas något arbete till Roland? Han tillade att pojken är stark och kan utföra tio mäns arbete för bara tiondelen av lönen.

Förvaltaren hånlog först, men rynkade pannan i djupa veck. Vad fanns att förlora? Grabben skulle hur som helst slå följe med syskonen.  Han svarade att den där kraken är inte mycket att ha. Tror gubben att jag är gjord av pengar? En tiondel är alldeles för mycket. En hundradel, annars får det vara.

Roland blev stallpojke. Hans arbetskamrat hette Gusten. De vattnade hästarna, delade ut fastställda portioner av havre, mockade och skrubbade ren skitrännan, ryktade hästarna blanka och flätade manarna. Så slapp fålarna ut på bete i hagen.

Roland gjorde det ödesdigra misstaget att, då han trodde att ingen såg honom, fylla munnen med hästarnas havre.

Gårdsförvaltaren, som höll honom under uppsikt, tog ett järngrepp om nacken, tryckte ner ansiktet i pissrännan och rappade honom på ryggen tills blodet skvätte. Ärren syns än idag.

Roland låg i spillhöet och grät sig till sömns. I arla morgonstunden, före solen nått över trädtopparna, fattade han sitt beslut.

Nu eller aldrig. Tänk om förvaltaren var långsint? Hur skulle Roland klara sig helskinnad en dag till?

Han tänkte ut en plan. Förvaltaren var en bakslug girigbuk, men i övrigt kort å huvudets vägnar. Roland hade snubblat över en räfsa som låg under höet i lagårn. Då han skulle resa sig, råkade blicken fastna för något som rörde sig i väggen. Han kikade in i en springa.

Där, på andra sidan, stod förvaltaren med ett skrin i handen.  Roland såg honom öppna skrinet och lägga ner några mynt. Då gubben försvunnit, smög pojken runt, trängde sig in mellan grisarna och hittade en lös planka. Där inne stod skrinet.

Roland funderade. Varför hade förvaltaren inte pengarna i säkerhet, inne på kontoret? Det var ju där, i kassaskåpet, han förvarade deras löner? Skälet kunde bara vara ett. Snåljåpen , kort å huvudets vägnar, ville spara lite åt sig själv.

Vad skulle pojken göra? Överlämna skrinet till godsägaren? Nej. Förvaltaren kunde beskylla Roland för att ha stulit pengarna. Från vem hade ingen betydelse. En fattig pojkvasker med trasiga kläder var som gjord till tjuv. Varifrån skulle han annars ha fått så mycket pengar? Han var dömd hur som helst. Byborna skulle ropa tjuv, tjuv ska du heta, efter både föräldrarna och honom.

Hugget som stucket. Med risken att åka fast och föras bort i handfängsel till Karlstens fästning, föredrog han att, åtminstone för en kort tid, leva i frihet.

Han tog skrinet, drog till skogs och klättrade upp i en hög gran.

Förvaltaren upptäckte först att skrinet var borta och sedan att pojken försvunnit. Godsägaren skulle fråga varifrån pengarna kom. Varför förvarades inte de med, som alla andra pengar, i kassaskåpet?

Förvaltaren tänkte efter. Pojken visste säkert var pengarna fanns. Fick han bara tag i honom, så… Förvaltaren kallade gårdsfolket till samling. Roland var sjuk, hade feber och yrade. För att rädda pojkens liv, måste de finna honom före mörkrets inbrott.

De lät hundarna nosa i marken och svepte med käpparna genom slyn.

Roland visste att hundar inte kan spåra i rinnande vatten. Sent på kvällskvisten hade hundskallen tystnat. Han klättrade ner från granen, ålade fram till en bäck och gömde sig i vattnet under en utskjutande sten. Han låg där blick stilla i två dygn.

Fadern hade visat honom hur man kittlar foreller. Han försökte och lyckades. Även om fiskarna var råa, smakade de bättre än aldrig förr. Skallgången verkade vara överstånden. Han skakade av köld och tänderna skallrade. Vart skulle han ta vägen? Roland kröp upp i ett uttorkat dike och bort till landsvägen.

Lyckan stod honom bi. Morgonen därpå kom en häst och vagn. Körkarlen som satt uppe på kuskbocken verkade bekant. Det var Staffan, arbetskamraten från stallet. De hade varit som lång och lerhalm. Staffan var på väg till stan för att sälja hö.

Roland lovade, att om Staffan gav honom skjuts, skulle han, så snart som möjligt, befria honom från Grottes kvarn. Då Roland gömt sig i höet, somnade han av utmattning.

”Öga för öga, tand för tand”. Gårdskarlen bidade sin tid. Förr eller senare skulle han än en gång hålla i den trolöses nacke i sitt järngrepp.

Roland förstod vad som väntade. Som fredlös var han, natt som dag, ständigt på flykt.

I stadens utkanter höll slöddret till. Skyddade av nattens skuggor, låg de laglösa, drömde om god mat, vackra kvinns och floder av vin. De höll varandra om ryggen och sov med ena ögat öppet. Pengar luktar inte, men angivare måste de se upp med. De alltför nyfikna som lade näsan i blöt, låg snart på rygg och tiggde om nåd. I ett nafs var de borta och ingen ville veta varför eller hur.

Den som inget visste, kunde inget säga. Den som visste för mycket, blev antingen av med tungan eller livet. De flesta av olycksbröderna fanns redan med i straffregistret. En till på samvetet gjorde ingen skillnad.

Roland höll sig i gråzonen mellan svart och vitt. Han spridde ut pengarna innanför skjortan, i byxfickorna och i kängorna. Skrinet, nu tomt, sjönk ner i en pöl full av kringflytande träck.

 

Marknaden var till för alla, hög som låg. Handlarna packade upp sina balar, öppnade kistor och lade fram ögonfängnad som lockade till sig unga damer.

När det var klart, inväntade affärsidkarna kyrkklockans nioslaget. Då kunde de ta sig en gök, samtala om väder och vind och tillsammans spekulera om vilka högdjur som var på väg dit.

Alla hade inte rent mjöl i säcken. I förbifarten, när ingen annan såg, gav de varandra hemliga tecken med miner, handviftningar och bensprattel. De försvann avsides och utbytte kunskaper och rykten om olagliga varor på ingång. Resenärer utifrån som, mot ersättning, fraktade material till rövarhövdingar och frälse med rykte att bevara. Om smugglare med dubbla bottnar i lastvagnen, eller var det fanns ”frivillig arbetskraft”, ryska straffångar och lösaktiga flickor, att köpa till hyfsade priser. Roland insåg att han hade nytta från sin tid vid spishällen. Där hade han lärt sig att se med ögonen och lyssna med öronen.  

Roland samlade ihop korvören, köpte en halv råglimpa och en skiva smör. En beskedlig mjölkbonde såg hans elände och skänkte honom en möglig ostskalk.

När han satt där och åt, kom en annan pojke i trasiga kläder, förbi. Han var också svulten. Roland var själv inte mätt, men hade pojken något att byta med?  Han halade fram en rostig morakniv.

Vad heter du, frågade Roland. Jag heter Alfred. Vänta här, Alfred. Jag är snart tillbaka! Alfred, som inte hade så mycket annat att göra, satt där han satt.

Den förslagne Roland hade kommit på en idé. Med kniven skulle han bege sig till skogen och tälja till tio orvar. Dem skulle han sälja på marknaden. Affären visade sig vara genialisk. Efter några turer till, kunde han anställa Alfred till träsnidare. Själv stod han på torget, studerade de andra säljarna och kom på deras sluga knep. Roland bestämde att hans företag skulle heta ”Svett och Hett” och utnämnde Alfred till medarbetare och torgansvarig. Roland skulle ha sju åttondelar och Alfred en. Så begav sig Roland till huvudstaden och undersökte handeln som pågick där. Vad skulle stadsborna ha orvar till? Han måste komma på något annat? Smörknivar? Pinnstolar? Stegar? Hantverk? ”