”Appendix 1.

En praktisk tillämpning av Felicity Huntingford och Angela Turners Steganografisk-Semantiska regler formulerade utifrån den Cambellianska hypotesen om Tricksterarketypen.

Inledande förord.

Kommer Trickstermänniskan att ersätta den nuvarande Narcissusmänniskan?

Har Jaroslav Haseks roman om den tappre soldaten Svejk avsatt spår i artisten Andy Warhols intervjuteknik?

I denna förkortade version ska bevisas att, i ett trassel av lösa tåtar i alla regnbågens färger, kan endast den enträgne forskaren, utrustad med jägarens tålamod och bytets försiktighet, uppskatta värdet av det komplexa mönster som antingen uppstår som en följd av elektroniska impulser i hjärnans associationsbanor, eller den spontana reaktion som utlöses av kvantfysiska störningar i direkt samarbete med aktörens, agentens, eller i det här sammanhanget, operatören. Den utomstående observatören granskar kritiskt hur matrisen, i sitt dolda, stenografiskt utformade dolda hålrum, påverkas av omgivningens irrationella virrvarr.

I den berömda kultfilmen ersätts William Burroughs av Marshall McLuhan. Det kan tyckas vara antingen en slumpens skördar, en ren tillfällighet, en efterbild av den steganografiska-semantiska matrisen, eller som i vår tid, förklaras med begreppet ”serendipititet”.

Fåtalet utvalda som bländats av Upplysningens kunskapsförmedlande ljus har lyckats fly ut från strukturens faradayianska burar, genom den exkrementsfyllda underjordiska passagen, till motståndarsidans återhämtningscentral.

De andra, obildade, förleds medelst förföriska ordalag mot vansinnets yttersta råmärken och hetsar dem med de alla de medel som står till buds, att anfalla sofisternas hårklyverier.

Upplysningsmännen, medvetna om den bakomliggande orsaken, skuldbelägger inte dem som frivilligt erkänner att de väl riktade verbala angreppen överlägset överträffar de fysiska motsvarigheternas begränsade effekter.

Vid en hastig, första anblick, kan folkets revansch tyckas överdriven, till och med patetisk, eller bara som ett dånande nacksving i luften. I andra, trivialare, sammanhang, kan detta bara tolkas på ett enda sätt, nämligen som kollektivisternas bedrägliga men icke erkända misstag. Dogmatiska och liberalistiskt sinnade prokuratorer anlitar, i skydd av lönngångarna, dagdrivande oduglingar som med blasfemiska förolämpningar har för avsikt att bedöva de trovärdiga faktaföreställningarnas rötter, luckra upp torr och uppsprucken jord, avlägsna tecken som i framtida kartläggares beskrivningar kan orsaka alltför vidlyftiga spekulationer.

Kartläggarna kan, men inte med säkerhet, fastställas som identiska med kunskapsspridarna. Fördolda under vattnet i enmansubåtar, låter kunskapens svalkande stänk, på lång sikt, vittra sönder pirens vågbrytare och i förebyggande syfte oskadliggöra antagonisternas baksluga förolämpningar. Hamninloppet dämpar bruset och allt återvänder till hur det var förr.

Detta förfarande kan låta uppfriskande nytt, men så är icke fallet. Lär av klassiker som Homeros ”Odysseus Irrfärder”, Vergilius ”Aeneiden”, Jonathan Swifts ”Gullivers Resor”, Herman Melvilles ”Moby Dick”, eller, som grädde på moset, Jack Londons ”Varg-Larsen”. Visserligen överkurs, men bör ändå ingå i litteraturlistan, Edward Gibbons ”Romerska rikets nedgång och fall”.

Urvalet böcker har samma funktion. Översinnliga magnetvågor upplöser, likt kungsvatten på guldtackan, de verbala krumbukter som agitatorerna sammanlänkat till retoriska hägringar. Vad består illusionerna av, om inte vanföreställningarnas förföriska slöjdanser? Nuets försvarsadvokater förklarar bort faktumet att, för bara två generationer tillbaka i tiden, trodde den vuxna befolkningen  på amsagor om mirakulösa bländverks behagliga blå dunster.

Hur otroligt detta än kan låta, finns klargörande exempel:

En gång var Titanus Rex namn för gemene man lika betydelselöst som universums innersta centrum. Men vem var han som under så många år skyddade sig bakom denna pseudonym?

Camille Pelletier-Malinois föddes i Nantes år 1890. Den ensamstående modern, Therese Malinois, arbetade på slottet som tvätterska och slottsfruns personliga sömmerska. Med den dåliga lönen var det så gott som omöjligt att tillgodose Camilles behov.

Fadern, Jean-Marie Pelletier, var till yrket gravsättare med den militära graden kapten i reserven. 1916 var ett olycksår. I ett kast vändes hela tillvaron uppochner.

Fadern hade av överståthållarämbetet utsetts till den tillkommande regentens kalfaktor. Regenten, under täcknamnet ”Tiabo”, eller ”Tiamo”, satt i skyddet av en söndersprängd pansarvagn och skrev den i framtiden så betydelsefulla biografin och strategiska instruktionsboken ”Hjältens fostran”. Pelletier var på väg till pentryt för att hämta en kopp kaffe, då en skärva från en shrapnel, slog ner som en blixt i hans stålhjälm och klöv hjärnan i två utmed hjärnbalken fristående delar.

Modern grät då hon läste upp brevet för sonen. Camille undrade hur livet kunde vara så grymt. Han satt apatiskt vid härden och påtade i askan, förföll i grubblerier och sökte svaret på vem som bar skulden till faderns bortgång. Han kunde omöjligt acceptera att sådana olyckshändelser förekommer var dag i stridens heta skyttegravar.

Svaret han kom fram till var logiskt, men knappast rationellt. Då modern överlevt fadern, måste hon på något vis ha medverkat till hans frånfälle. Hans förhastade slutsatser rusade som kulblixtar ut från öppna spisen. Innerst inne förstod han att antagandet om moderns utomäktenskapliga förhållande med generalmajor Anton von Klingenkampff saknade konkreta belägg.

Hade Camille drömt, eller vad hade han för bevis att grunda misstankarna på?

Som omnämnts flera gånger tidigare. En tillfällighet, slump eller hämtat från Nornornas väv?

Sent på kvällen. Han hade dragit täcket upp till halsen, då magen gjorde sig påmind. Stigen ner till hemlighuset gick förbi fönstergluggen i stallet. Där utifrån hörde Camille röster som viskade. Han kikade in. Där stod modern och förde ett konspiratoriskt samtal med generalmajoren. Just därför att han inte kunde höra vad de sa, måste det handla om oskadliggörandet av hans älskade far. Generalmajoren var ledare för den stab som, med hjälp av spejare, spanare och spioner, kartlade fiendens hårdbevakade territorier. Eftersom fadern inte tillhörde någon av dessa yrkeskategorier, måste något annat ha hänt.

Forsen av vilda fantasier bröt igenom omdömets slussportar. Hans förmåga till kritiskt tänkande överrumplades av febriga frossbrytande hjärnstormar. Generalmajoren, som antagligen varit alltför generös med permissionerna, möjliggjorde för de välutbildade exploatörerna, en kvälls avkopplande atmosfär på kvarterskrogen Svarta katten. De förlustade sig med flickorna, berusades av brännvinet, sparkade utåt med benen i en kosackdans och lät kvinnfolket dra med dem upp till rummen på övervåningen.

I det läget tog generalmajoren tillfället. Ett bryderi hade uppstått bortom taggtrådsstängslet och inne på minfältet. Hur skulle han lösa situationen innan den nuvarande gnistan utlöste en skogsbrand? En sak var säker. Han, som enda officer i stabstältet, kunde inte, utan bestraffning, överge sin post.

Då, just i samma ögonblick, kom kalfaktorn förbi med en kopp kaffe. Generalmajoren begav sig ut till Tiabo och bad om ursäkt för sin fadäs. Kunde inte kalfaktorn ta sig en tur över frontlinjen?

Den unge Camilles misstankar malde på som en perpetuum mobile. I så unga år saknade han kunskapen om att ingenjören Arkimedes från Syrakusa redan år 241 före vår tidräknings början, funnit lösningen på detta paradoxala mysterium. Arkimedes, i sitt dagliga bad, tyckte att en vetenskapsman som tillverkar en maskin vars enda produkt är sin fortsatta rörelse, är funktionslös.

Inte heller Camilles traumatiska tvångstankar ledde någonstans. Hur han än spekulerade, formulerade teorier och hypoteser, förblev problemet olöst. Hur han än så önskade, kunde modern eller generalmajoren inte beskyllas för något som de inte hade gjort.

Camille, som var mycket modersbunden, förlät Therese. Kriget tog slut. Camille, då överraskningen kom, bemötte den med jämnmod. I populärhistoriska biografier förklaras det mentala hoppet från anklagande son till accepterande ungersven, som krisens avslutande fas.

Efterforskningarna upphörde aldrig. Krigsarkivariernas härolder läste upp namnlistor över omkomna. Sjukhusadministratörer granskade patientjournaler och förteckningar över operationer och lemlästade med amputationer och kvittenser på tillverkade proteser. Ingen kunde lösa detta mysterium. Hade hans kropp sprängts i bitar, eller vad hade hänt?

Många år senare flöt sanningen upp till ytan. Den av shrapneln lobotomerade fadern hade förlorat minnet och irrat omkring bakom fiendelinjen. En familj, Grannadier, bodde på en enslig bondgård på slätten mellan Mont Blanc och Ardennerna. Eftersom de själva mist en av sönerna i kriget, tog de sig an den förvirrade Jean-Marie Pelletier. Där blev han kvar återstoden av livet.

Familjen Grannadier, som djupt troende zwinglianer, förde med sig Pelletier till söndagsgudstjänsten. De hade för avsikt att reformera Pelletier till den sanna tron, men prosten Claude Camier hade invändningar. Familjen Grannadier hade givit honom smeknamnet ”Âne”, eftersom hans skratt lät som en åsnas, men vad, undrade prosten, var hans riktiga namn? Det var det ingen som visste. Familjen undersökte honom, men ett enstavigt, nasalt skri, papperslös och med kläderna i trasor, vad kunde han tillhöra? Prosten ville ha honom till katolik, men Grannadiers ansåg att Âne, som vuxen person, borde äga rätt till att själva välja trossamfund. Prosten fann på en kompromiss. Om familjefadern Francisco Grannadier gick med på att bli Ânes förmyndare, skulle prosten framställa en ansökan till Zwinglikyrkan i Wien. Och så blev det.

Camille Pelletier-Malinois sökte lyckan i främmande land. Det var lång väg från Osnabrück till Wien. Han försörjde sig ibland som dräng, ibland med att tigga och man kan inte utesluta att han då och då, i yttersta nödfall, också tog tillvara en och annan potatis eller morot.

Han satt vid dikesrenen och vilade. En traktor kom förbi. Han liftade och nådde på så sätt fram till drömmarnas stad, Wien. Så länge han såg något så när välvårdad ut, borstade kläderna rena från strån och damm, kammade håret i mittbena, ansade mustascherna och svärtade ögonbrynen släpptes han in varthän han önskade. I mängden av turistande åskådare upplevde han med bondpojkens intensitet Schweizergardet som vaktade Vatikanstaten och spanska ridskolans kavalleri. Kanske uppiggande för ögonblicket, men med tiden skulle även han dras ner i apatins träsk. Än en gång frågade han sig, vad göra innan det är för sent?

I barndomen hade han, liksom många andra inför livets tröskel, frågat sig vad som var meningen med allt detta, vad det nu var. Frågan orsakade djupare tvivel. Han behövde något att brinna för, utstå entusiasmens glödande kolgång, älska, hylla och beundra. Från denna stund och in i framtiden, förblev han en sökare.

I Wien dansade och skrattade man. Staden var till för alla, både hög som låg. I nöjes- och glädjekvarteren fanns livsfilosofer, utstötta petimätrar, original och andra särlingar. Av dem lärde han sig leva hand ur mun, leta tidningar att sova på, eller stoppa ner i kängorna. Orientaliska gurus som, i gengäld mot något annat, undervisade honom i kortkonster, tantrisk yoga, fakirernas ormtjuseri, reptrick och flagellanternas självspäkningar.

På söndagsmorgonen satt han, likt de andra tiggarna, vid kyrkporten med utsträckt hand. Livet var olika. En kväll värkte magen av hunger. Morgonen därpå gjorde stadens borgmästare ett spontant besök i kyrkan. Regnet störtade ner, men av de vise männen hade Camille lärt sig att armodet är tiggarens viktigaste redskap.

Borgmästaren skulle veckan därpå gifta bort sin dotter Elvira. Det var därför han besökte kyrkan, bokade in bröllopet och, i stundens glädje, ville dela med sig av lyckan till alla och envar. Borgmästaren skulle ge Camille en hygglig dusör, men bara om han först ärligt kunde besvara frågan om hur att på bästa sätt spendera pengarna.

Camille, som haft god tid på sig att tänka ut svaret, räknade upp. Köpa mat, kläder och skor, besöka badhuset, ta in på vandrarhemmet och, för de sista slantarna, köpa akvarellfärger, penslar och grängat papper. Han planerade att med dem måla tavlor och sälja dem, med bra förtjänst, till utifrån kommande turister. Borgmästaren skrattade och kände sig som Sankt Nikolaus. Detta var något att berätta för barnbarnen.

Freden varade inte länge. Europas andra sammanbrott. Utan turister, inget bröd. De hemlösa ökade i antal, bosatte sig i kåkstaden Kanaan, bakom centralstationens bortre banvall. 

Camille var inget undantag. Kriget närmade sig med stormsteg. När nöden knackade på dörren, hade moralen inget värde. Var morgon, i ur som i skur, hasade han sig fram till stationen, tiggde och bad om att få bära resenärernas väskor och, för att inte väcka gendarmernas uppmärksamhet, frågade försiktigt om sällskapet händelsevis önskade någon värmande sängkamrat? Sutenörens gebit överensstämde inte riktigt med hans ideal, men, som Blinda Sara sa, vad ska en fattig flicka göra?

Det som staterna förlorade på kriget, hamnade på svarta marknaden. Ödets stjärna hade utrustat Camille med bondens list, stadspojkens driftighet och en stor nypa ren tur.

Gatans regel löd att den som inte är om sig och kring sig, får ingenting i sig eller på sig. Ord och inga visor han lärt sig från före detta rektorn för flickinternatet Cinderella II med deltidsarbetet på 65 procent, som hjälpreda till stadens änglamakerska, Fräulein Wilhelmina Dürchenspleller, som själv genomgått livets hårda skola, från att, som föräldralöst barn, lämnats kvar på internatets farstutrappa, utstått systrarnas upptuktelser, de äldre flickornas pennalistiska smädelser och med skolledningens goda minne, först i tysthet utstått elevernas kamratfostran för att sedan avancera till hierarkins självklara ledare. Som den högst upp i näringskedjan var det ingen som vågade protestera då samtliga inblandade, skolstyrelsen, aktieägarna, elevkåren samt eleverna, med acklamation, utsåg just henne till kårordförande och den enda med rätt att välja vice ordförande, sekreterare, kassör samt två suppleanter. Ingen vågade heller ifrågasätta att hon, i den egenskapen, ur skolans elevfond betalade skolans årsavgift, köpte för henne anständiga fritidskläder och högklackade skor, VIP-kortet till dansstället Freak Out, och med möjlighet till obegränsade kontantuttag, direktanslutit sitt Exclusive Golden Gate-kreditkort till, av ekonomiskt oberoende anhörigas stöd till menlösa flickors fortsatta framgång inom idrott, vetenskap, kultur och föredömligt beteende, det nummerkonto med prefixet tillhörande Banque Oblique Strategies Inc. vars huvudkontor, av välunderrättade källor, antogs ligga i Schweiz, antingen i Zürich eller Basel, eller både-och.

Föräldrar eller andra aktieägare som i diskretion föreslog att detta handhavande borde förses med, i och för sig, väl tilltagna restriktioner, kunde räkna minuterna tills de uteslöts ur föräldraföreningen Den Goda Gudmodern, a-aktieägare i Cinderella II Unlimited, skolans idrottsklubb Isprinsessorna, och för evigt utestängda och utsparkade i kylan.

Wilhelmina, som nu av alla beundrarinnor, lojala sympatisörer, skolans hejaklack och den till internatet anslutna flickscoutkåren Stjärnstrumporna, fått smeknamnet ”Winnie” (och av hennes, av begripliga skäl, anonyma, belackare erhållit öknamnet ”Piggie”) hade, i skolans Institution för avancerade fördjupningsstudier i klassisk, aristotelisk etik, som troligtvis upptäcktes, tolkades och förmedlades av Thomas Edward Lawrence. Enligt hans än så länge, av utrikespolitiska skäl, sekretessbelagda anteckningar, skulle i det, med stenblock förslutna och med översteprästen Dioklemedes sigill, förseglade hermetisk tillslutna tomrummet ha bevarat de ungtjurar vars kroppar huggits upp med mykeniska dubbelyxor för att, ögonblicket efter, de mandomsmogna sönerna till östortodoxinspirerade utövare av Mitraskulten, skulle kunna slita loss oxhjärtat ur offerdjuret och, medan hjärtmuskelns vänstra kammare med största ansträngning, försökte pumpa ut Livets saft till aorta, med visdomständerna dra ut blodiga slamsor från denna Ursprungets källa. Ynglingarna, vars blodbestänkta lemmar ryckte av paryxismisk, extatisk besatthet, svimmade av, domnade bort i ett nirvanalikt komatillstånd.

Man bör kanske i sammanhanget nämna, om inte annat undslippa de äldre forskarkollegornas gliringar, att i det, på den tiden av vildväxande ginst, betäckta karga klipplandskapet kan ha varit platsen där Edens lustgårds fyra floder Pishon, Gihon, Hiddekel och Frat, det vill säga de fyra ursprungliga stammarna delades upp i dogmatiska Mitrasdyrkare, de av romarna förföljda, med ”ICHTHUS”-fisken som kännetecken, Kristi blodsbröder, de dionysiska satyrernas och menadernas backanaler och förstadiet till katarerna lär ha hämtat ur Polycarpus gnostisk-apokryfiska Ballineses Bok. Sådana bestialiska fester kan, utan alltför djupgående analyser, påminna om de mysteriespel som man också tror ha förekommit i Pompeji, stunden då den flytande lavamassan från vulkanen Vesuvius utbrott, år 79 e.v.t (som, enligt fåraherden och eremiten Stephanius de Vesuvio, den ende som lär ha undkommit katastrofen, i sin dagbok berättat: ”Stoiker och liknande fatalister) bedömer händelsen som en i raden av liknande, oundvikliga, olyckor. Den även i vår tid så kontroversielle, men intresseväckande engelska författaren och forskaren Robert Graves har av en slump funnit ett hittills okänt dokument, en pergamentrulle med text skriven med bläck från ett rart exemplar av åttaarmiga Octopodan.

Världens främsta lingvister, semiotiker, kryptografer, till och med den svenske grafologen Johannes Schwejk, har gått bet på uppgiften bestående av att, med röntgenfotografering och pixelförskjutningar, upptäcka hur de med symboler laddade tecknen skulle kunna ha samma grafiska snitt som det enda kvarvarande dokumentet om sökandet efter svaret på gåtan om det Gyllene Skinnet varit ett fysiskt ting, bland andra icke namngivna ledtrådar.

Kan detta vara möjligt? Vad har dagens forskare att tillgå, annat än geologiska lager på lager, där de, om de hade tur, med rutsystemet som enkelt, men välfungerande tekniskt redskap, borde kunna upptäcka, koncentrera sig på och fokusera all tillgänglig energi, på den enda punkt, markerad med röd sprejfärg och, om dagsljuset till äventyrs skulle utebli, radioaktivt, men kontaminerat, damm.

Den bäst lämpade experten, vetenskapsgeneralisten, etologen, ekologen, hedersdoktorn i teoretisk cybernetik, Ordföranden för Robert Graves Vänner, lingvisten, amatörarkeologen samt studiekamrat till Ludwig Wittgenstein, Bertrand Russell, Karl Popper och A.E. Whitehead, universalgeniet från Andorra Universitetet, Sir Danny Boyer, löste det för samtliga inblandade, provocerande problemet att fastställa ovan nämnda punkt även med matematiskt objektiva, av vetenskap och beprövad erfarenhet, formulerade axiom, postulat och principer. (Detta finns utförligt beskriven i ”Festskriften om Professor Emeritus Danny Boyer som med oregelbunden boolesk algebra, konstruerat formler till att improvisera, utifrån Johann Sebastian Bachs verk ”Der kunst der Fuge” och ”Goldbergvariationer”, alltför högt tryck inom de senast framställda flödesscheman som redan före första spadtaget vågat rikta sin kritik mot flödesschemanas underdimensionerade ledningssystem.”