OBS! För den som önskar undvika att ta del av textens innehåll men ändå tillägna sig budskapet kan med fördel analysera Andy Warhols ”a”, texter av David Bowie, i ”Berlin-trilogin” i synnerhet albumet ”Low” och Marshall McLuhans ”Media”.

a a novel. Andy Warhol

David Bowie. Berlin Trilogy

Marshall McLuhan

”Appendix 1.

Den Subversiva Steganografin i ett Nötskal.

(Alternativ titel: ”Förvrängningar, Avvikelser och Radbrytningar)

Skriven av Victor Rangner, Hässelby den 5 maj 2019.

Framsidans omslagsbild ”fraktaler, virvlar och spiraler – stockbild” är skapad av konstruktören, konstnären, matematikern och dataanimatören Morphotography, senare bearbetad av, mig, Victor Rangner. Ett hommage till föregångare och förebilder som Mauritz Cornelis Escher och Oskar Reuterswärds ”Omöjliga figurer”.

fraktal.appendix1

Appendix 1. Den fristående prologen till Berättelsen om Familjen Frånlandsvind. Essän är författad av Evert Frånlandsvind.

Är en ”Veckans matsedel” det bästa sättet att omvandla ett hemligt meddelande till ett till förväxling lik, trivial, text hämtad ur vardagen? Det vet förstås bara den som, i praktiken, med framgång, tillämpat den metoden.

Följande dokument bygger på överdrifter, truismer, betydelser tolkade i olika synonymer, ord som i själva verket betyder dess diametrala motsats (t ex att ordet ”svart” egentligen betyder ”vitt”) paradoxer (som motsäger sig själva, t ex två motsatta värden som inte går att logiskt förklara eller förena), tvetydigheter (att ett ord till läsaren och uttolkaren, förmedlar minst två upplevelsen samtidigt, t ex att ”hett” och ”kallt” inte kan utjämnas till ett enda uttryck). Ord, begrepp och idéer som kan uppfattas som psykiska störningar. Då författaren, steganografen, använder psykiska diagnoser med störande och irriterande upprepningar, förvecklingar, avvikelser, bihang eller ”kinesiska askar” och ”speglar i speglar” lurar ut uttydaren på verbala sankmarker och semantiska träsk. Om läsaren av just den här textmassan upplever frustrationer och, kanske till och med, paranoida vanföreställningar, har detta som enda syfte att skapa förvirring, överansträngning och kognitiv utmattning. Mottagaren, adressaten, är så gott som alltid en autodidakt läsare som, utan att fästa någon större vikt vid ordens ”ytliga” betydelse, undviker verbala, grammatiska och semantiska svallvågor, grundstötningar och underströmmar för att istället fokusera och koncentrera sig på dunkelt formulerade andemeningar och innebörder. Som i mästaren Arthur Rimbauds poetiska framställningar, avsiktligt förvirra läsarens och uttolkarens invanda och banala sinnesförnimmelser för att lämna plats åt nya, okända och, kanske för den vanliga medborgaren, hotfulla känslor, stämningar och självupplevda erfarenheter. För vem kan, vill eller orkar ifrågasätta det man själv varit med om?

Associationen, en banal och trivial truism för de redan frälsta, kan härledas fram till ”De Cartianska Dykarna”. Både det inre och det yttre trycket är avgörande för upp- respektive nedfärden. Fullständigt besatt, som av en demonisk kraft, dyka ner, med risken att drunkna eller försvinna, ner i textens djupare dimensioner för att där, i extatiska hänryckningar, utstå de utmaningar som endast kan uppstå inneslutna i amorfa drömbubblor eller diffusa näradödenupplevelser. I dess omedelbara närhet döljer sig jättelika bläckfiskar, vattenspindlar och enögda cykloper vars näthinna aldrig träffats av solens strålar. Med andra ord ett naturligt tillhåll, en biotop, för sådana existenser som vi inte ens i vår vildaste fantasi vill föreställa oss.

Meddelandets mottagare, adressaten, har sedan koltåldern, likt amerikanska navahoindianer under andra världskriget, lärt sig att först grovsortera bort sådana ord, fraser och stycken som, i förhållande till den koralliknande atoll vars främsta uppgift är att, steganografiskt, dölja det verkliga budskapet, blir övertydliga och därmed intetsägande, realistiska konkretioner. Kort sagt, den vanliga vardagsmänniskan kommer instinktivt att misstänka upphovsmannen, eller kvinnan, för förvriden verklighetsuppfattning, påfrestande psykiska störningar beroende av paranoida vanföreställningar, alltför överdrivet konkreta, ”surrealistiska” sinnesintryck med morbida, detaljrika illustrationer hämtade från den närmaste omgivningens ”diskbänksrealism”.

Experterna brukar ironiskt likna metoden med talesättet om: ”Att se skogen för bara träd”. Med enklare ord: ”Att uppfatta detaljerna men gå miste om helheten.” Eller, mer filosofiskt ontologiskt: ”Existensen föregår essensen”.

Se här ett för stunden spontant improviserat stycke som, med läsarens tillåtelse och aktiva medverkan, som gruvgången och orten in i det undermedvetnas eruptiva vulkan, likt Bergakungen förvänder blicken på Peer Gynt och vilseleder honom in till förvirringens innersta ursprungskälla. Detta betyder i klartext att läsaren, tvärt emot magkänslans intuitiva logik, vänder uppochner på ”conceptual apparatus”, begreppsapparaten, och med detta ”kaninen-upp-ur-trollkarlens-hatt”-trick, tvingar dechiffrören in i det, av Charles Baudelaire formulerade tillstånd som, även i vår tid, benämns som ”det artificiella paradiset”. Med andra ord, med läsarens egna tillgängliga reservoar av fantasteri, reflektioner om typografins formella utseende kontra budskapets, i andra sammanhang, torftiga, för att inte säga, dödstråkiga, rent ut sagt, ”gallimatias”, av konceptuella, ekvilibristiska, ansatser till en framtida steganografisk formaliasamling, bör ändå den uthålligaste av läsare belönas med informationen att de två grundläggande och avgörande motiven eller syftena är att både ”uppmana” och ”utmana” läsarens omedelbara, utan att vara en förutfattad mening, förståelse av textens kontextuella sammanhang. Låt inte lättjan bedra nyfikenheten. Pallas Athenas, Vishetens gudinnas, atenska uggla kanske hellre gömmer sig bakom en soppburk från Camden, 1897, än en antik grekisk amfora, signerad Exekias, vars svartmålade keramik tillverkades under senare delen av 500-talet, före vår tidräknings början.

Se här ännu ett levande bevis på hur textens formella uppdelning står i bjärt kontrast till budskapets själva koda:

”Svagare individer har redan sedan tidernas begynnelse överlevt i kampen för tillvaron tack vare förmågan att, likt pragmatiska opportunister, framställa sådana personkulter och kvasireligiösa, ideologiska färdmedel som till det yttre speglar, bländar och vilseleder undersåtarna med pompösa, heraldiska symboler härstammande från numera utdöda adelssläkter, predigitaliserade klaner och, idag, flera sekel senare, lösa nätverk som, vid behov, kan sammankallas till välorganiserade styrkor. Karossen med alla häpnadsväckande associationer överträffas av bara en enda sak, nämligen det mirakulösa underverk som döljs under huven.

När proportionaliteten saknas lämnas utrymme till exemplets makt. En historia hämtad ur verkliga livet:

Det multinationella företaget Morphos Inc är grundat på fyra fristående pelare: Media, Utbildning, Bank och Försäkring. VD, Harry Knexo, var för tillfället pappaledig. Han hade själv hämtat teoretiska kunskaper och praktiska tillämpningar från tiden som egen företagare med inriktning på personaladministration och konflikter mellan konkurrerande, informella ledare och den redan etablerade ledningsgruppen.

Hans äkta hälft har övertygat honom om att även män äger kapaciteten, den mentala närvaron och sinnesron till att ha många bollar i luften, järn i elden, strängar på lyran och ändå behålla fokus på den holistiska, ekologiska och cybernetiska helhetsbilden.

Utan Harry Knexos ledarskap och arbetsinsatser skulle varken han eller familjen kunna behålla en snarlik, förhållandevis hög status och ändå hålla fast vid livet på grön kvist. Hans äkta hälft svor ve och förbannelse då hon upptäckt att han, hon visste inte vilken gång i ordningen, i ett lönnfack i portföljen smusslat med sig en icke oansenlig arbetsrapport, för att granska denna i hemmets lugna vrå. Trots att hon var mycket väl medveten om att denna sjukdom mycket väl kunde ha genetiska förklaringar, kunde hon inte låta honom undkomma ett raseriutbrott. När det värsta var över, insåg hon fakta, tog reson och förnuftet till fånga.

Morgonen därpå, då allt var förlåtet, hade Knexo i sin iver att vara henne till lags, gått upp tidigt, lagat frukost och gjort i ordning hennes lunchlåda med sjömansbiff, en alkoholfri öl och som efterrätt, en hallonmousse.

I samma ögonblick som hon lämnat huset och stängt ytterdörren, satte han igång med dagens göromål. Varsamt, tryckte Knexo ner handtaget på Marcus sovrumsdörr och kikade in. Sonen verkade inte visa något tecken på att vakna.

Knexo, samtidigt som han vispade och värmde vällingen, konstruerade i huvudet en detaljerad minneskarta. En sådan har den avsedda fördelen att, oavsett var man börjar, kommer allt med och ingenting bli över.

Den kronologiska ordningen hade i det här tidiga stadiet ingen som helst betydelse. Knexo följde grundregeln att sätta igång med det enklaste först. Strukturen som han själv, på en företagskonferens, förespråkat, inleddes med promemorian, förslag till dagordning, alfabetisk presentation av talarna och så en kortfattad lista med styrelsemedlemmarnas namn och funktioner. Tillsammans med ”De Fyras Gäng” hade Knexo lagt ett alternativt budgetförslag och, i anknytning till den, en provokativ och kanske alltför kreativ tolkning av kvartalsrapporten. Hans förhoppning var att, när aktieägarna äntligen insett planens finurliga konstruktion, skulle de efter kvällens middag, slå klackarna i taket och skåla för Knexos och De Fyras Gängs initiativkraft och förmåga till att förutse det som framtiden kunde ha i sitt sköte.

Vad vore livet, tänkte Knexo, utan motstånd, motgångar och oväntade tillbakagångar?

Fackets ombud hade alltid, åtminstone alla de gånger som Knexo varit med, hellre påpekat, med det tydliga målet att förbise framgångarna och hellre lägga tonvikten på oförklarliga, men, så klart, tragiska olyckshändelser, för att på detta, för företagsstyrelsens del, förödmjukande sätt, påminna om konkurrenters illavarslande aktiefall, den gemensamma marknadens plötsliga ekonomiska slukhål samt alltför långvariga lågkonjunkturer, med istadig stämma förringa alla de på företaget anställda som, lojalt och osjälviskt, ställt sig på företagsledningens sida, men, i hennes tycke, fastnat för de falska förhoppningar som Knexo med flera förfört som om de vore oskyldiga tonåringar. Hon fortsatte med ännu ett slag-under-bältet-påhopp om att företaget skulle erbjuda dem som valde att hellre gå i förtidspension, deltidsarbeta eller fortsätta som självständiga konsulter och enmansföretagare, än att till vilket pris som helst, klamra sig fast vid en rämnande sandstensklippa, att få ett betydande avgångsvederlag, starta-eget-bidrag, gratis rådgivning och, vid särskilda fall, erbjudanden om extra förmånliga arbetsinsatser. Hon undrade stillsamt, varför? Vad hade det världsomspännande leasingföretaget Morphos Inc att vinna på denna alltför generösa givmildhet. Alla inblandade kunde ju konstatera att företagets affärsidé inte var att idka välgörenhet.

Under hennes välsminkade ansikte anade man en ilska som vilket ögonblick som helst, var på väg att explodera.

Eftersom ingen i styrelsen, inte ens Knexo själv, ville gå upp på podiet och besvara hennes retoriska fråga, förutspådde hon detta. För det multinationella företaget var denna generositet inget annat än en långsiktig investering. Som hon, krasst och med svada i rösten, uttryckte det, ”en prutt i universum”.

Morphos Inc. var långt ifrån ensamma om att, snarast möjligt, göra sig av med humana arbetsinsatser för att istället ersätta dem med digitala maskiner, robotar och automater. Till bara en miljontedel av kostnaden kunde en enda maskin utföra minst tio mans heltidsarbeten. Hon avslutade tiraden av anklagelser med att varna för den överdimensionerade framtidsprognos som, enligt den skandinaviska företagsledningens senaste utskick, med största sannolikhet omöjligt kunde utgöra något väsentligt hot mot varken de anställda eller deras nära anhöriga. Skulle trots allt denna spådom slå fel och i värsta fall hela världsekonomin gå in i regression, hade naturligtvis den förutseende styrelsen en plan B som, ännu så länge, befann sig i utvecklingsfasen, men, om de anställda bara hade lite mer is i magen, borde de ansvariga i ett senare stadium kunna utlova en kvalitativt utförligare information om det händelseförlopp som komma skulle. Ombudet, som om hon kommit åt de för företagsstyrelsen generande uppgifter, förklarade med stora gester att de utvecklingsansvariga egentligen inte hade något annat sätt att lösa problemet på, än att förlita sig på statistiska undersökningar som, med vaga antydningar och avancerade gissningar, räknade grovt med ökad sjukfrånvaro, korttidsanställningar, inhyrda förstagångsvikarier och, som grädde på moset, fortsatt digitalisering och automatisering.

Med saliven flygandes ut ur munnen, frågade ombudet hur detta förenklade synsätt skulle kunna påverka framtida generationers rätt till existentiellt, ekonomiskt och socialt oberoende? Enligt Fackets egna experter skulle gruppen av arbetssökande öka exponentiellt, samhället gå miste om väl inarbetade arbetsrutiner som var grundade enbart på tyst kunskap, ostrukturerade och informella informationsutbyten, traditioner över generationsgränserna och en, på det viset, på samma gång återkommande och fortskridande kontinuitet.

Knexo, liksom de andra De Fyras Gäng, förväntade sig inget annat än detta, av Facket, otaktiska angrepp. Om ombudet haft lite mer erfarenhet av diplomatiska förhandlingar, skulle hon naturligtvis inte i förväg avslöjat sina farliga vapen. Knexo, som uppfattade sig själv som en snäll, förstående och alltför naiv person, ville inte visa sig alltför över måttan märkvärdig. Han skrädde dock inte orden då han redan vid den här tidpunkten kunde presentera de fördelaktiga förutsägelser som ändå bara utgjorde en provsmakning av hans, än så länge hemliga, men ändå hoppingivande programförklaring som dels förutspådde att den negativa konjunktursvackan skulle en gång för alla vara över före nästa kvartalsrapport. Dels att den nuvarande femårsplanen var så konstruerad, att inte ens Olle, hur han än försökte, skulle kunna trycka ner handtaget till grinden.

Nu var Knexo som tur var tillbaka till den verkliga verkligheten. Inga prognoser skulle vara till hjälp när vällingen redan rann utmed kastrullens sida och brände fast på värmeplattan. Den illaluktande doften spred sig ut från köket, in i huset och upp till Marcus. Knexo, nu snabb i vändningarna, stängde av plattan, skrubbade spisen med en disktrasa, tittade på klockan och sprang upp för att väcka Marcus. Han, som trodde att det brann, hade dragit täcket över huvudet. Sonen var morgontrött. Medan Knexo gjorde allt för att få på Marcus kläderna, använde sonen alla krafter till att ta sig ur dem.

Knexo tog sonen i handen, satte honom i bilen och körde bort till dagiset. Dagisfröken, vad hon nu hette, kanske Ebba, då Knexo förklarat för Ebba att Marcus inte hunnit äta frukost, stirrade hon på honom med iskall blick.

Hemma väntade hushållsarbetet. Fylla diskmaskinen, trycka på knappen, öppna tvättmaskinen och hänga upp Marcus kläder i torkskåpet. Dammtorka, dammsuga och så förmiddagsfikat.

Knexo var expert på managementlitteraturens internspråk. Han visste att, att prokrastinera, är, till skillnad från att vara lat, att föredra det som känns angeläget, framför det som måste utföras. Lönearbetet var till för att frisätta tid för sådant som man hellre ville göra.

Knexo ville inte placeras i den inre kretsen av gamla sortens män som hellre läste tidningen, än att, i samråd med äkta hälften, utföra det tråkiga rutinarbete som verkade pågå i evighet. I hans eget tycke, var han en vanlig, normal, vardagsmänniska av manligt kön som gärna klädde sig enkelt men elegant, umgicks med kreti och pleti och, någon enstaka gång, tog sig ett glas öl tillsammans med de andra i gänget.

Nu var Marcus på dagis, huset akutstädat och hans tid var fri till annat, det vill säga sitt arbete. Han bryggde en halv kanna med kaffe, fyllde på i koppen, hämtade ett kollegieblock och en kulpenna och satte sig vid köksbordet för att skissa på minneskartan. Det tog inte lång tid i anspråk, eftersom han hade skissen klar i huvudet. I samma ögonblick han satte sig ner, kom idén som en överraskande uppenbarelse. Stolen försvann under hans ändalykt och han ramlade ner på golvet.

Femton år senare.

Ingen skulle kunna anklaga Harry, bara därför att Marcus var född med silversked i mun, för nepotism eller att ha förbisett annan personal till Marcus fördel. Snarare tvärtom, tänkte Marcus, när han tyckte att fadern gick för långt i sin strävan efter objektivitet och opartisk rättvisa. Ändå protesterade han aldrig, eftersom Harry, innerst inne, visste att en sådan ofördelaktig prioritering skulle ge Marcus ökade möjligheter till att i framtiden med egna krafter bli sin egen lyckas smed.

Såsom Svenska Morphos AB:s VD och mäktigaste innehavare till största andelen A-aktier var Knexo själv en ivrig förespråkare av företagets personalpolicy, nämligen den att alla nyanställda oavsett om de på egen hand sökt tjänsten eller, privat och personligen, fått ett attraktivt erbjudande, måste stiga i graderna och den sociala statusen enligt de, sedan generationer tillbaka, givna ramarna. Varken lämplighet, naturlig fallenhet, utbildning eller tidigare referenser skulle för dem möjliggöra att, innanför Morphos väggar, undvika sådana arbetsuppgifter som de i ett annat sammanhang, föraktfullt avstått ifrån.

Marcus utgjorde inget undantag. Den avgörande skillnaden var att i förhållande till andra anställda, var hans långa väg ovanligt kort. Pinnarna uppför karriärstegen var anpassade till hans förmåga och kapacitet. Det som för den ordinäre nyanställde kunde ta decennier att uppnå, klarade han av bara på två, eller högst fyra veckor. För honom utgjorde provanställningen inget reellt hinder. Inte ens hans värsta fiende skulle hävda något annat än att Marcus hade gjort sig förtjänt av löneökningar och personliga förmåner. Ett exempel på detta var att han, till skillnad från många andra, hade möjligheten att välja om ifall lönen skulle utbetalas i kontanta medel, eller i form av optioner. Den officiella personalpolitiken utgick ifrån att alla nyanställda hellre, på osjälviska grunder, hade företagets bästa framför ögonen. Man menade att den provanställde utan protester accepterade aktieportföljen, med bara ett enda stort strutsägg i korgen, var ett tydligt bevis på uppskattning, trohet och lojalitet gentemot den hand som födde en. Samtidigt, om den anställde fortsatte på samma vis och gick i pension efter lång och trogen tjänst, utgjorde investeringen en trygghetsgaranti som inkluderade skade- och sjukförsäkring för personen i fråga och efterlevandeskydd till dem vars överlevnad varit direkt beroende av den bortgångnes inkomster och förmåner.

Vidare så behöll ordinarie heltidsanställda formellt den provanställdes status och inför varje årsskifte belönades med en, före skatt, halv procents löneförhöjning. Där emot, om den heltidsanställde motsvarade förväntningarna och, på längre sikt, strävade efter delägarskap, måste han, liksom alla andra före honom, efter flera upprepade repetitioner, redovisa, praktiskt och teoretiskt, företagets kultur, strukturella gränsdragningar samt, den sista nödlösningen, vilka avgörande bestämmelser som, tills vidare, måste läggas på hyllan.

En sådant regelbrott kunde vara att åsidosätta den anställdes krav på hygien och preventiva, förebyggande, metoder gällande städrutiner. Ledningsgruppen hade, enligt överenskommelsen som angavs längst ner i anställningskontraktet, rätt att, utan personalens medgivande, använda alla de till buds stående medel som i vanliga fall var öronmärkta för de anställdas välbefinnande och estetiska upplevelse av familjär, trivsam, sammanhållande gemenskap.

Den ordinarie personalen, med ett näst intill oändligt antal arbetstimmar bakom sig och många år på nacken, var gång då inget annat fanns på tapeten, hade använt den grundlagsstadgade yttrandefriheten i fikarummet till att spekulera om vem som, tidigt en morgon, hade spikat upp skylten med det numera så välkända citatet: ”En för Alla och Alla för En”. De närvarande, då ingen tog på sig ansvaret, höll tyst och, i rädsla för repressalier, fortsatte att misstänka varandra.

Det akuta nödläget innebar för samtliga att alla, oavsett om de tillbringade arbetstiden på takterrassens festvåning, ute på golvet i källarplanets centrallager, vakter på  lastbryggan, väktare i garaget eller bärare i  kulvertsystemet,  förutom att utföra sina, enligt arbetsbeskrivningen, ordinarie schemalagda uppgifter, bevara ordningen, hålla rent och snyggt omkring sig, tillrättavisa dem som inte följde de allmänna föreskrifterna, plockade upp skräp inte kunde anpassa sig till det rådande rökförbudet.

För att inte upprepa det alltför vanliga misstaget att anklaga de oskyldiga och utdela kollektiva bestraffningar av de skötsamma hade personalchefen anlitat en maskerad privatdetektiv, en legitimerad kriminolog, vars uppdrag var att skilja agnarna från vetet.

Marcus, med fadern, Verkställande Direktören Harry Knexo, som förebild och ideal, skötte sina dagliga sysslor, klanderfritt.

Privatdetektiven Stieg Blomquist tog på sig rollen som respektlös och burdus översittare och pennalist. Marcus, med sin sedan barnsben inlärda sociala kompetens, kunde konsten att ta ner sådana rötägg på marken. Ödmjukt, stillsamt och artigt, försiktigt och utan att höja rösten, bad han Ture Blomquist, maskerad till en obalanserad kollega med påtagliga humörsvängningar att efter arbetsdagens slut, på en avskild plats, i lugn och ro, betänka sitt beteende, arbeta med sig själv tills att han uppnått resultatet att komma till insikt, ändra inställning, söka reda på det orättvist behandlade barn som fortfarande längtade efter att bli bekräftad av en frånvarande fadersgestalt. Självklart, om han av egen fri vilja gick med på detta, kunde Svenska Morphos så ofta anlitade konsult i arbetsgruppens psykologi, bidra med en seriös behandling bestående av professionella råd och jagstärkande stöd. När den oberoende, opartiske och objektiva konsulten gav klartecken och klienten, personen i fråga (i detta enskilda fall, den maskerade detektiven Stieg Blomquist, men det visste ju inte Marcus) själv var övertygad om att den grundläggande förändringen satt säkert i ryggmärgen, var han välkommen tillbaka och skulle av arbetskamraterna bemötas som en god medarbetare och jämlike.

Marcus, även om han var aldrig så uppmärksam, vaken och beredd på det mesta, var ingen övermänniska som visste och förstod allt. Också han var en ensam vandrare i ett okänt landskap.

I fallet med Stieg Blomquist hade Marcus turen att det provokativa rötägget inte alls var någon överdrivet vaksam observatör. Ändå var han inte född med skägget i brevlådan. Om ifall någon uppåtsträvande och hänsynslös karriärist försökte sätta honom på pottkanten, kunde han, svart på vitt, med en brinnande glöd i rösten, försvara sitt brinnande intresse för den skapelse som hans far kämpat för sedan de tidiga tonåren.

Nästa steg uppför stegen ställde betydligt högre krav på personliga egenskaper och kvalifikationer. Som outbildad springpojke måste Marcus utstå okvädesord från arbetskamraterna, förmannens hårda nypor, ett oräkneligt antal obehärskade hurringar och öknamnet ”Slashasen”. Trots att han gång på gång kom hem utan mössa, väskan insmetad med gegga, trasiga kläder, blåmärken och såriga knän, höll han tyst som muren, stod ut med chefens orättvisa tillrättavisningar och bidade sin tid. Därför kom befordran som en oväntad överraskning.

Ryktet om hans rättrådighet spred sig bland personalen efter en av vardagslivets oförutsedda händelser. Så här var det.

Katastrofen var ett faktum. En morgon när de anställda som vanligt klivit in genom ytterdörren, tagit av sig ytterkläderna, gjort ett besök på WC:n, tvättat händerna och på skrivbordet lagt fram gårdagens oavslutade dokument, stod de som handfallna framför kaffeautomaten. Var och en av dem utförde samma tappra försök att trycka in knappen som i vanliga fall försåg den morgontrötta skaran med en het, välsmakande och uppiggande dryck.

Marcus var den ende som kommit i sina gängor. Han, utan den sedvanliga skräcken för omgivningens tysta men kritiska blickar, dyrkade upp automatens simpla låsmekanism, utforskade innanmätet och upptäckte det dolda fel som bestod av att, av någon okänd anledning hade cateringföretagets representant, den annars så plikttrogne Bertil ”Bullen” Hedlund, undgått att uppmärksamma den tomma behållaren för nyrostade, men omalda kaffebönor. Detta var den egentliga orsaken till att de väntande i kön, besvikna efter konstaterandet att ur tappen rann bara hett vatten.

Marcus som uppfattat krisen i sin linda, tog tillfället i akt, sprang in i fikarummet och slog sönder spargrisen vars innehåll i första hand var avsett för oförutsedda utgifter och, om, vilket aldrig någonsin hade hänt, något blev över, skulle denna obetydligs summa doneras till välgörande ändamål. Marcus, som inte var född i farstun, insåg att, när missnöjet spridit sig som en löpeld i högsta hastighet mot en lättantändlig, fnösktorr granskog, kunde risken uppstå att desperationen skulle uppnå oanade höjder.  Primitiva och sedan länge undertryckta känslor skulle segra över förnuftet, överta kommandot och leda det bland det upprörda, okontrollerbara stämningsläget, fram till ett upplopp som inte ens den starkaste företagsledning i världen hade kraften och kapaciteten att hejda. Marcus, född med segerhuva på en söndag, klarade sig nätt och jämnt undan gruppens misstänksamma blickar, smög in i ett arbetsrum som i vanliga fall brukades av en sekreterare som sent på eftermiddagen, dagen innan, anmält att hon följande dag måste stanna hemma på grund av sjukt barn, larmade personalchefen, slog en signal till det ansvariga cateringföretaget TatLugnt, som hyrde ut färskbryggautomaten Johanna och, enligt leasingavtalet mellan Svenska Morphos och TatLugnt, skulle stå för kontinuerligt underhåll inklusive påfyllning av nyrostade kaffebönor. Efter en signal hördes en automatisk telefonsvarare som först tackade för att Marcus kunde vänta, sedan meddelade att han hade köplats nummer ett och att det snart skulle bli hans tur. Ett rasslande skrammel hördes i luren och en kvinnlig röst svarade kavat ”Ni talar med Malin. Vad kan jag hjälpa till med?”

Med andan i halsen förklarade Marcus att nu brann det i knutarna. Om inte TatLugnts servicepersonal snarast kom till undsättning, skulle det ta hus i helvete. Det var redan på gränsen till för sent, för att han, ensam, skulle kunna sätta fingrarna emellan.

Malin, sedan långt tillbaka i tiden, van att handskas med likartade situationer samtalade lugnt och resonligt med den uppbragte men fortfarande kontrollerade Marcus, letade samtidigt i datorns dokumentarkiv fram den överenskommelse som TatLugnt och det av planeringsgruppen i Amsterdam nystartade Svenska Morphos AB, i dragbänkslånga förhandlingar inför formuleringen av kontraktsöverenskommelsen, efter nattmanglingar, på morgonsidan följande dag, med hängivet bistånd från en diplomatisk konflikthanterare som Harry Knexo haft kontakt med sedan liknande, till synes olösliga dispyter, uppkommit då engelsmännen, till skillnad från jänkarna, föredrog te med sötad, kondenserad mjölk, istället för snabbverkande, koffeinfritt, franskrostat cikoriakaffe.

Konflikten höll på att urarta totalt, när Harry Knexo som en handlingens man, sökte reda på den kapacitet, den diplomatiske skiljedomaren Brett Sinclair, som även hade sitt finger med i spelet om Atlantöverenskommelsen och, senare, Marshallhjälpen.   Kompromisslösningen TatLugnt och Morphos emellan, förutsatte att båda parter, tills vidare eller fram tills dess att den nuvarande situationen i väsentliga delar förändrats, försäkrat den blivande samarbetspartnern att, för att avtalet skulle hålla i vått som i torrt, måste lära sig konsten att utveckla och förstärka den ömsesidiga förmågan att både kunna ta och ge.

I samband med denna, i jämförelse med dagens brännheta uppgörelser, enkla misshällighet, kunde Knexo och Sinclair, under intagande av luncher och middagar, upptäcka deras gemensamma intresse för Samtalskonstens invecklade historia. Som skissmaterial kom Knexos förhandlingsanteckningar till nytta och, efter en utförligare analys, kom de överens om att dela in forskningsstudierna i de sedan tidigare utformade ämnena Hermeneutik, Cybernetik, Semantik, Retorik, Grammatik, Imitations-, Repetitions- och Reflexionsteknik. Deras ursprungliga ideal var Antikens muntligt framställda dialoger, som på spaning efter en enhetlig och entydig sanning, föredrog ett permanent tillstånd av förvirring, framför att tillbringa vardagen bakom en illusorisk teaterridå.”