Ett nyfött barn öppnade ögonlocken för allra första gången. Morgonens bländande solstrålar trängde in genom huden och likt ilskna nålstick väckte liv i tappar och stavar.

De överlevande avverkade, utan vare sig gå med vinst eller förlust, hela sträckan med ljusets hastighet från det att ögonlocken öppnats för första gången, tills spelet var slut. Med stående ovationer tackade publiken aktörerna för den enastående föreställningen. Ridån sänktes en tredje och sista gång. De hängivnaste av entusiastiska teaterbesökare gjorde ett sista tappert, men misslyckat försök att än en gång ges tillfälle att tacka huvudrollsinnehavarna. Ridån förblev nere. Handklappandet, dacapo-ropen och, som om de vore i Colosseum, uppskattande visslingar mattades av och ebbade ut.

Lätt besvikna men ändå nöjda, reste de sig i bänkraderna, plockade upp sina tillhörigheter, inväntade sin tur att ansluta sig till dem som i sakat mak, i snigelfart, snubblade ut mot foajén. De, medan de väntade, bläddrade i programbladet, återvände från flykten in i den illusoriska världen, till verkligheten i trängseln ut till garderoben. Ålderdomen var krävande, men också, om än begränsad, tid till tillbakablickar, eftertankar och omvandlingen av dem till vishet.

Antikens filosofer, som Sokrates, Platon och Aristoteles, samtalade med folk ute på torgen. Dialektiska dialoger, analyser och avhandlande om en betydligt större verklighet än den som uppfattades enbart med människornas sinnen. Berättelserna om gudar och gudinnor uppe på berget Olympos, var mer till för människor att i god tid innan skulle upptäcka och uppmärksamma sådana kaotiska rörelser som inom en snar framtid kunde bli ödesdigra för deras liv. För dem som levde på den tiden var ödet inget regelverk i det fördolda som utsatte människor, fria män och medborgare med stora egendomar och många slavar, för behavioristiska experiment med positiv förstärkning av mjuka belöningar och frånvaron av bestraffningar.