Den generella, associativa, förbindelsen mellan Kinestetiken till Steganografin, är för de redan frälsta en banal och trivial truism. Forskare med något på fötterna, härleder den till ”Den Kantianska Dykaren”. Både inre och yttre tryck är avgörande för upp- respektive nedfärder.

Hobbydykaren faller bakåt från farkosten och, som exorcisten driver ut demonen, tar sig vatten över huvudet.

Grodfötterna svänger av och an.

En direkt konsekvens kan uppstå då Golfströmmens underströmmar mitt ute i litteraturens Nordsjön förvirrar dykaren så till den grad att upp blir ner och ner blir upp.

Den våghalsige äventyraren utsätter sig själv för risken att drabbas av encyklopedisk dykarsjuka. Där nere i textens djupare dimensioner, kan uppstigandet mot ytan förorsaka dysbarism med reaktioner som omedvetna, receptiva utmaningar inneslutna i amorfa drömbubblor eller diffusa näradödenupplevelser. 

Sådana neurologiska effekter kan redan första gången upplevas som inre föreställningar lätta att förväxla med de yttre.

Jättelika nioarmade bläckfiskar, vattenspindlar, skräddare, sjöstjärnor och enögda cykloper vars respektive regnbågshinnor aldrig, ofiltrerat, mött solens strålar.

Med andra ord ett naturligt tillhåll för allehanda suggestioner.

En cybernetisk biotop innesluten i en biosfär, för sådana existenser som vi, vanliga landkrabbor, inte ens i vår vildaste fantasi kan eller vill föreställa oss.

Meddelandets steganografiske mottagare, adressaten, har sedan koltåldern, likt amerikanska navahoindianer under andra världskriget, lärt sig bortse från pådyvlade åsikter.

I den besvärliga situation som dykaren, frivilligt och av egen förskyllan försatt sig i, finner denne en impulsiv, omedelbar, räddning i en plötsligt upptäckt, sinnrikt konstruerad koralliknande mentalistisk atoll.

Därifrån kan texthavets exploatör i lugn och ro dölja det verkliga budskapet bakom övertygande övertydliga och därmed intetsägande, diskbänksrealistiska konkretioner.

Kort sagt, en vanlig vardagsmänniska på landbacken kommer instinktivt att misstänka upphovsmannen, eller kvinnan, för att på det intrikata sättet utsätta den utomstående för mentala ansträngningar som i sin tur framkallar överdrivet konkreta, ”surrealistiska” sinnesintryck med detaljrika illustrationer finurligt sammansvetsade med fantasieggande sekvenser ur Tusen och en Natt.

Experterna brukar ironiskt likna metoden med talesättet om: ”Att se skogen för bara träd”. Med enklare ord: ”Att uppfatta detaljerna men gå miste om helheten.” Eller, mer filosofiskt ontologiskt: ”Existensen föregår essensen”. Ur andlig, religiös, synvinkel, är det just essensen, ”essen”, som steganografen, i den här parabeln om dykaren, i sitt innersta är ute efter.