Andy Warhol, humanist eller trickster?
 
Hur tänkte Andy Warhol?
 
Andy Warhol var född i en familj som härstammade från Lutenien (Luthenia) och som var mycket religiös, med främst inriktning på den katolska tron.
I det sammanhanget kan man se vissa likheter mellan Andy Warhol och Leonardo da Vinci.
 
Angående Edie Sedgwick:
 
Då Andy Warhol mötte Edie Sedgvick framstod de som ett oskiljaktigt radarpar, ständigt på samma våglängd.
Andy Warhol, som då fortfarande bodde tillsammans med sin mor, hade säkert svårt att förklara för henne att han var homosexuell.
För att uppfylla hennes, familjens, släktens, traditionens och den katolska kyrkans syn på förhållanden, trodde antagligen Andy Warhol att han, efter en tid tillsammans, skulle kunna fria till Edie Sedgwick och att hon, som Andy Warhol uttryckte det, hade många problem, därför valde att svara ja.
Första tecknet på att han missförstått deras samvaro och hennes uppfattning om honom, var att hon hellre ”ville gå till sängs” med Bob Dylan.
Det uppfattade han, troligtvis, som ett konkret bevis på att hon antingen var honom otrogen, eller hade brutit med honom.
Hypotetiskt var det troligtvis därför som han, efter denna händelse, vände henne ryggen. 
 
Edie Sedgwick var en av Andy Warhols ”superstars”.
Det som, enligt de som nedtecknat hans biografi eller levnadshistoria, skulle en ”superstar”, vara en fallen stjärna. En som kämpade för att framstå som stjärna, men ändå saknade de rätta förutsättningarna. Ett annat tecken var på att de pratade mycket.
 
Var Andy Warhol en skojare, en ”trickster” som föredrog att upplevas som kontroversiell, avvikande, annorlunda och provocerande, eller en humanist, kristen, katolsk humanist, av den gamla skolan?
 
Mycket i hans liv och konstverk tyder på det senare, även om det första var det som nyhetslystna journalister rapporterade.
 
Många på den tiden, Popens 1960-tal, menade att ”superstjärnorna” och Andys förhållande till dem, var en slags innehavare av en ”Freakshow”.
 
Men är det sant?
 
Vem är det som tjänar på en ”freakshow”, betalar för att beskåda dem och, kanske senare, söker bekräftelse på att även andra i deras närmaste omgivning också är ”freaks”?
 
Min uppfattning är den att Andy Warhol, likt Leonardo da Vinci, ville visa Människan (Ecce Homo: Se Människan) som hon var och som hon är och, som hon kanske för alltid kommer att vara.
 
Hur skulle han göra det bäst?
 
Jo, genom att beskriva och rapportera, hellre än att producera färdigtuggade åsikter, trivialiteter och banaliteter: ”Vem är jag att döma?”
 
Med det synsättet går det alldeles utmärkt att, liksom en gång Jesus Kristus med Maria Magdalena, förena gudstro, medmänsklighet och förbarmande, med ett näst intill känslolöst, hänsynslöst och respektlöst ”dissekerande”, likt Leonardo da Vinci gjorde för att med sina teckningar beskriva Människans inre anatomi.
 
Det som Leonardo da Vinci utförde inom det fysiologiska området, gjorde Andy Warhol i sökandet efter Människans ”själ”.
Varför skulle den ena människan anses vara godare än den andra?
Ett ur på en gång socilologiskt, psykologiskt, psykiatriskt, antropologiskt etnologiskt och sist men inte minst, andligt och religiöst perspektiv.
 
Andy Warhol utsåg varken sig själv eller någon annan till ”domare”. Han redovisade, utan klåfingriga pekfingrar, moraliseringar eller propagandistiska uttalanden, hur olika människor kan vara, utan att därför föraktas eller fördömas.
 
Vad fick han för det?
 
Glamour, att bli sedd och berömd, rik och, likt en Citizen Kane, förbli ensam.
Hur mycket pengar, uppmärksamhet, hat, hot, fysiska och psykiska skador, kärlek och beundran han än uppnådde, förblev han kvar i barndomens ensamhet.
 
”Dömen icke och I skolen icke bliva dömda”.