Likt en sentida Dante Alighieri, men i avsaknad av en Vergilius som ledsagare och lärare, skulle Claus Chratts själ i Inferno, utstå alla de prövningar som Mephistophes, i brist på annan sysselsättning, kunnat finna på.

Helveteselden, med draget från Aiolos bälg, som förlöst Ferrum ur medvetandets slagg och, paradoxalt i förhållande till Fysikens lagar, flutit som magman i en glödhet flod upp till Purgatorio.

Där, av Hefaistos själv, genomgått väl beprövade metoder av gjutning, kylning, åter uppvärmning, bankades och hamrades och smiddes Chratts själ till en hård, men ändå formbar, metafysisk kropp.

Ännu en process inleddes. I Styx, från Charons färja, kunde Dratt se Eurydike, med Hades tillåtelse, vinka från stranden och höra hennes fagra röst be honom hälsa till Orfeus.

Annars tyst, men inspirerad den plötsliga händelsen, berättade Charon med rodret i handen, de två ungdomarnas tragiska historia. Då den ende passageraren föll utför sorgens branta stup, tröstade färjekarlen honom med de lyriska tonerna från sångarens stämma.

Hermes Trismegistos stod på Styx andra strand och, när Charon kastat över repet, tog emot och fäste det runt grenen till ett grönskande, ungt och vackert lagerträd. Chratt klev över relingen, snörde på sandalerna och mötte därpå den kommande överraskningen, ett skyfall av guld. Med andra ord, befann han sig nu inför den sista förvandlingen, från gråsten till renaste guld.

Den allvetande Hugin hade, med utbredda vingar, satt sig uppe på Hermes Trismegistos tak och därifrån meddelat honom om Chratts snara ankomst.

Han, Hermes Trismegistos, som annars med alla krafter ändå hade svårt att övervinna den dåliga vanan att prokrastinera, måste nu skynda på med den nödvändiga förberedelsen. Han satte ner fötterna på golvet, lade manken till, sträckte upp de seniga fingrarna mot skåpets översta hylla och lyfte ner sin dyrbaraste dyrgrip, Den Magiska Morteln.

Med sin lilla hammare avsedd för stenknackning, förlöste han en flaga från De Vises Sten och placerade den längst ner i morteln mitt. Nu, som en besatt, krossade, stötte och malde han flagan till ett puderfint stoff. Den med vingar beklädda lättfotade, skyndade ner till Styx strand för att på detta häpnadsväckande simpla sätt, hälsa den Utvalde välkommen.

De Kosmiska Hemligheternas Mästare förklarade för Chratt att i hälsningsritualen ingick att av egen fri vilja låta sig beströs med ett sandliknande pulver. Tjuvars och Handelsmäns beskyddare kunde omöjligt vila på sina lagrar.

Den skämtsamma bäraren av talarian lät sina seniga händer fladdra som den nyss ur sin bur flyende tumlettens vingar som av tropisk värme befriats från ett hämmande lager av is. Så strilade stoffet ner över Chratts huvud likt det guldregn som Zeus en gång förvandlat sig till, då han haft för avsikt hade att förföra den oskyldiga Danaë.

Efter denna märkvärdiga händelse, befann sig Chratt i samma extatiska tillstånd som en dansande dervisch, eller en hängiven dyrkare av Dionysoskulten. Stoffet lade sig som ett jämt lager över hans andliga lekamen.

Vid det laget hade Mercurius spegelblanka yta, besudlats av Chratts milda, lätt saltade tårar som ur hans ögonvrår, efter en plötsligt uppkommen, oförklarliga smärta framkallad av stoffet, fallit från hans bleka kind.  Den syntetiska föreningen verkade i sammanhanget som en katalysator, utan att själv delta i processen, inledde samma, eller åtminstone för blotta ögat, identisk, mikrokosmisk, som enligt Ovidius brev till Trajanus,   transformation som den ovan nämnde, med sina poetiska formuleringar, ivrigt kanske till och med överdrivet, försvarat.

På detta förunderliga sätt, som en nyss återuppstånden Fenix, blev Ferrum till Cuprum och Cuprum till Argentum. Andeväsendet, med det av Chratt, i brist på bättre, döpt till Beatrice. Enligt ett esoteriskt uppdrag från Olympens Budbärare,  drog honom in honom i ett spindelvävstunt draperi. Nattens slöja svepte över jorden och de upplysta strålarna från Helios väckte Eos ur hennes, av Hypnos fängslande föreställningar, som, nyss uppstigen och med stoffbeströdda regnbågshinnor, med fagra löften om bihonung från Ljungen, lockade bort Medusa som i Nyx stjärnbelysta skepnad, ridit Chratt bortom vanvettets gräns. Fortfarande kvar i kvalen, reste han sig upp i Prokrustes, av schatullmakare och kurbitsmålare, vackert dekorerade säng och, som en ljungande åskvigg från klar himmel slungad av gudarnas konung,  insåg han med största förvåning, att den sista transmutationen var över. Själens gråsten hade beretts, hanterats och, som i ett trollslag, omvandlats till renaste guld.