”Par i Ess.

Monsieur Rochechoart hade för vana att, eftersom lokalen där han brukade hålla sina kurslektioner ändå var tom, kunde han i lugn och ro, i god tid i förväg, förbereda studiematerialet inför kvällens övningar.

Men, några steg utanför porten, kom han till fram till slutsatsen att, eftersom han var tidigt ute och just därför behövde något att pigga upp sig med, gick bort till det närmaste kaféet ”Den Blinda Hönan”. I hans umgängeskrets kunde sjappet anses vara spartanskt, för att inte säga torftigt, men, sa han högt för sig själv, varför skulle han bry sig om vad de tyckte? För resten fanns ingen annan där, än han själv. Han beställde ett litet glas Calvados och en boule, som en gång sannolikt varit vit, med café crême.

Så slumpade det sig så att, när han satt sig ner för att läsa dagens nummer av Le Matin, hastigt blickade upp och såg genom det lite smutsiga och dammiga fönstret en, för honom, helt främmande karl som, när grannen, den gamla rara Madame Courtot för att, försiktig som hon var, öppna dörren och kika ut, blivit undanträngd av den burduse lymmeln till karl. Hade han brytt sig det minsta och, åtminstone vridit på huvudet, hade han upptäckt att den gamla damen höll på att förlora balansen.

Men ödet ville annorlunda. Balansen kom tillbaka som en räddande ängel. Med henne i famnen, återfann hjärtat sin normala rytm, vaknade upp ur chocken, och, lite disträ som hon var, kunde fortsätta promenaden ut i den intilliggande parken. Vädret var fint. Solen gassade, asplöven prasslade och fram mellan husen spred sig en på en gång varm och svalkande bris fylld av lavendelns fylliga och innerliga doft.

Monsieur Rochechoart, som till karaktären var en senfärdig man hade, om han inte just blickat ner i tidningen och upptäckt en så intressant artikel om hur golfbollarna på golfbanan Pierrevert, med ett golfslags (klubba ”Callaway-Apex-hybrid”) avstånd från Luberon, försvann spårlöst.

Det var säkert många av byborna som kände till svaret, men den ende som vågade berätta det för utomstående, var åldermannen tillika backstugesittaren Hubertus Humbert. Då han i början av januari oförhappandes begivit sig ut i skogarna omkring Manosque, Alpes de Haute Provence, Provence-Alpes Côte d’Azur, i ögonvrån uppfattat skymten av en truiesombre. Hans vakenhetsgrad for på bara bråkdelen av en sekund upp i zenit och alldeles efter, med egna öron uppfattade hur truiesombrehanen, så här alldeles i början av januari, utstötte för sin art så karaktäristiska råbocksliknande lockrop. I ett tillstånd av vild desperation, for han fram som ett jehu mellan biotopens ekstammar och sökte, säkert utan att veta varför, en okänd men parningsvillig hona.

Monsieur Hubertus Humbert visste, till skillnad från alla dilettanter inom området, att den provensalska Truiesombren är, så långt bort som man bara kan komma, inget flockdjur. Tvärtom. Före och efter parningstiden lever de, likt grävlingen, som stövelhuggande grävling.

Truiesombrehanen är, trots att det är långt mellan mötena, en solipsistisk monogamist. Hur det är med truiesombrehonans ärbarhet, är det ännu så länge ingen som vet. Forskning pågår!

En hypotes stödjer sig på antagandet att eftersom honan bara är tillgänglig en gång per år och direkt efter den ofta så fruktansvärda förlossningen, erkänner hanen sitt faderskap, med sin självuppoffrande handling att vara henne behjälplig i att dels passa truiesombretelningarna, dels, då hon utmattad kommit hem från jakten på klippdassar och kickamejer, genast följer i hennes spår och söker upp bytena medan de fortfarande är uttröttade. När de små har vuxit till sig, kan fadern lugnt dra sig tillbaka till ensligare trakter. 

Hubertus Humbert, som i decennier levt ute i Cucurons vildmarker för att, fördomsfritt och förutsättningslöst, studera den provensalska, frilevande motsvarigheten till Moercqsuggis copparbergiensis, döpt och katalogiserats av Carl von Linnés mest framstående elev Reinhold Naesman, till Moercqsuggis occitaniensis, hade envist och envetet, upptäckt den avgörande skillnaden mellan de två intill förväxling lika, men ändå olika, arterna. Han förklarade så här:

”Den occitaniensiska mörksuggan umgås bara med sina gelikar under parningstiden (slutet av december till andra hälften av januari), medan artfränden i Svecia, Moercqsuggis copparbergiensis, mest känd av befolkningarna i Dalicarlie och Falun, lever i flockar, som enligt den mest kända, amatörforskaren Mademoiselle Delphine Goriot, är, enligt Monsieur Humbert, ute på svag och hal is.

Hennes tes är att Mörksuggan, som troligtvis bara är hemmahörig i Svecia, på grund av att den sedan tidernas begynnelse, har levt sida vid sida inom samma ekologiska biotop som Vargen (Canis lupus lupus), instinktivt och omedvetet, efterhärmat den senares levnadssätt och, med detta som enda skäl, numera för en årscykel som kan påminna om laxens eller tranans återvändande till samma permanenta boplats. Mörksuggan trivs bäst, antingen inne i ihåliga eker där en gång kattugglan fött sina ungar. Där de också, likt en pingvinerna i en koloni, endast umgås med sina närmaste släktingar och vänner.

Monsieur Hubertus Humbert påstår själv att han ägnat alltför mycket av sin dyrbara tid till att i ett oräkneligt antal brev han skickat, med ur egen ficka betalda frimärken, till den väl ansedda ”La Société pour la Conservation des Espéces de Truisombre” och med hänvisning till gällande fakta, motbevisa sådana faktoidiska mem. Men redaktionen, med chefredaktören tillika föreningens ordförande, Thérèse Raqueneau, avfärdar, och här citerar Monsieur Humbert, henne ordagrant:  ”Er, käre Monsieur Humbert, horribla faiblesse för den i Er ungdom så omhuldade drömmen, luftslottet, om den kollektivistiska klanen (slut citat)”.

Monsieur Hubertus Hubert anklagar i senaste dubbelnumret av ”Le Monde Zoologique” (Årgång 24, nummer 432) att Thérèse Raqueneau och Delphine Goriot, för att sätta honom på plats, själva hittat på historien om hur de två enäggstvillingarterna Mörksuggan respektive Truiesombren, även som enäggstvillingar, kan härstamma från olika ursprung.  Dauphine Goriot, som i fotogenlampans dunkla sken förstört sina ögon, men före dess upptäckt en tillräcklig blotta i den, i övrigt så utförliga artikel av chefredaktören för tidskriften ”All Världens Djur”,  Herr Jednoho Roku Dobrovolné.

Mademoiselle Goriot förklarar, med ord och illustrationer, att den ene enäggstvillingens (A) genom, av en slump, kanske i hettan från ett vulkanutbrott, eller en blixt från klar himmel, kunde genomgå en genomgående metamorfos, en mutation eller en naturens finstilta kopiering, då det ena ägget, i brist på partners, kunde förbli ofrivilligt barnlöst.

Monsieur Hubertus Hubert, nu upprörd gränsande till raseri, spottar av ilska på golvet, plockar upp från det fullbelamrade skrivbordet en kopia av en artikel hämtad ur ”Les Frères de Carlus Linnéus” tidningsarkiv:

”Se här, ännu en i raden av vidlyftiga påståenden, utan minsta stöd från evidensbaserad forskning, att Mörksuggan (B) och Truiesombren (A) skulle ha sitt genetiska ursprung i Kopparödlan, Angui frigilis. De måste vara helt från vettet!”

Med detta må det vara hur som helst. Det som betyder något i det här sammanhanget, är att byborna, för att inte skrämma bort golfspelande och swimmingpoolsbadande turister, givit Truisombren smeknamnet ”Gene Kenie”.

Men, hur hänger allt detta samman med golfbollarnas mystiska försvinnande?

Monsieur Hubertus Hubert gapskrattar och slår sig på knäna.

Enkelt, svarar han: ”Alla med televisionsapparat hemma, har väl sett dokumentärfilmer om hur Havslädersköldpaddan (av släktet Dermochyliade) kryper upp på stranden, gräver en grop åt sig själv och i den lägger en hög med ägg som i mycket liknar golfbollar. Klart och färdigt som spindlar i en burk!”

Med ens återgår hans skratt i allvar:

”Men visst finns det avgörande skillnader mellan den occitaniensiska och darlicarliensiska tvillingäggen. De, som man lätt skulle tro, är inte så identiska att om man, till exempel, låter en hane (A) från den ena arten para sig med en hona (B) från den andra, lägger honan äggen i gropen och, när de kläckts och ungarna kryper ner över stranden mot havet, överlever naturliga hot som stormfåglar, albatrosser och myrlejon och ute på Atlantens femton meter höga vågor, klarar sig (A) upp till fertil ålder och, med en individ från det andra släktet (B), på nytt söker repetera denna sällsynta handling, blir deras avkomma hybridiserad och därmed infertil. På så vis kan inga ”suggsombres” komma till världen. Men, vem vet, Moder Natur bjuder alltid på nya överraskningar!”