Frågan som en sådan gigant som ”steganografins banbrytare” Cartesius, brevledes korresponderat med de ”alkemistiska proselyter” som ingick i den hemliga sammanslutningen Zodiaken, framför allt Emanuel Swedenborgs oäkta dotter Emmanuelle, Johannes Rudbeckius d. ä. (han med Atlantis), Jan Tinberger (som senare gifte sig med Emmanuelle Swedenborg, med enda skälet att komma över hennes fars laboratorium och hans efemära, esoteriska och logistiska kontaktnät  mellan korpuskler, monader, atomer, sfärernas musik och himmelrikets änglar. )

Jacques Cousteau, allmänt känd som ”Neptunus son”, hamnade i en liknande brydsam situation, då hans adoptivdotter, Desirée Cousteau, erövrat den av Epicurus formulerade ständigt fallande Universums minsta beståndsdelar. Hon sålde hela faderns livsverk på en hemlig underjordisk auktion för, enligt kännare och samlare, för en ”spottstyver”.

Pengarna använde hon dels till att infånga naiva, men förmögna ”pappas gossar”. Dels att, i faderns namn, publicera sådana ekivoka berättelser som kunde ha varit författade av Diderot, Sade, eller Restif de la Bretonne.

För att ytterligare förvirra faderns beundrare och beundrarinnor, skulle det ha, med hängivet bistånd från den cyniska och giriga Emmanuelle Swedenborg, förekommit ett dittills okänt möte mellan Jacques Cousteau, Arthur C. Clarke, Emanuel Swedenborg, Johannes Rudbeckius d.ä. och, naturligtvis, som sekreterare, Emmanuelle Swedenborg, och kaffekokerska och alltiallo, Desirée Cousteau.

Precis som Desirée och Emmanuelle så strategiskt planerat, uppstod, redan då publikationerna just placerats i kolportörernas skyltfönster, en skandal utan dess like. Presidenten anmälde sig som insjuknad i röda hund. Ministrar avgick. Dagsavisernas chefredaktörer gick antingen i exil eller kastades ut på bar backe utan fallskärm. På gator och torg uppstod upplopp och kravaller. Polisen besvarade attacken mot det etablerade samhället med rökgranater och vattenkanoner.

Seriösa kritiker och frilansare ifrågasatte om Emmanuelles och Desirées berättelse verkligen kunde ha ägt rum?

Desirée svarade nonchalant på äkta parisiska att Emmanuelle, med sin fars etablerade kontakter, kunde utan problem skapa immateriella sfärer där vem som helst (som var beredd att betala en ansenlig men icke angiven förmögenhet) skulle äga tillträde till detta Änglarnas Hemvist.

Den alltid så provocerande publikmagneten Viv Tomasos var inte rädd att få svar på tal. Välutbildad skjutjärnsjournalist och med gonzojournalistikens obestridde fader, Hunter S. Thompson som privatinstruktör och ciceron, ställde Tomas den fråga som upptog allas nyfikenhet: ” – Vad handlar boken om?”

De två undersköna kvinnorna som, var och en eller tillsammans, kunde komplettera varandra som antingen teveankare eller väderflicka, skrattade och, som i ett undermedvetet kroppsspråk, skruvade, vred på sig och drog ner sina kortkorta, karmosinröda klänningar ännu någon centimeter över knäna.

Emmanuelle, som bråddes på sin far, visade sin allvarliga sida och förklarade kortfattat hur Steganografin intimt hängde samman med Speleologin. Men, sa hon, förklaringen kräver av mottagaren en förmåga att fantisera, som i verkligheten bara kunde omfattas av ett ytterst litet fåtal.

Tänk, sa Emmanuelle svävande, hur djur som lunnefåglar, kalråttor, mullvadar, lindormar, muränor, havsålar och daggmaskar tillbringar sin vardag. Vad gör de? Jo, de förflyttar miljön omkring sig. Innanför den litterära världens taggtrådsbeklädda och elektriskt överförbara slutna likströmskretsar består en gutenbergsk traditionell boksida av tre skikt. På ena sidan om pappersarket, en tryckt textmassa. På pappersarkets motsvarande sida, en annan, och kanske, möjligtvis med ännu en textmassa som troligtvis har något gemensamt med den föregående. Allt detta händer på var sida om pappersarket vars tjocklek i det här sammanhanget helt och hållet saknar betydelse.

Desirée tog vid där Emmanuelle slutade. Just detta fenomen utgör svaret på frågan huruvida Stenografin spelar i samma liga som Steganografin. Även om en blind leder en blind, kan ingen ta miste på hur olika de båda områden kan te sig. Detta är vad vi pionjärer inom området Steganografi menar med ”Ytans Djup”.

Var och en som antingen varit inne i en av naturen utformad grotta, eller sett något liknande i den virtuella cyberrymden, kan ana sig till att den naturliga grottformationen har något gemensamt med den av arten Sapiens med egna händer uthuggna gruvan.

Emmanuelle fortsatte. På boksidan, liksom de flesta andra tvådimensionella ytor, är djupet, liksom i spegeln, en illusion. Denna illusion utgör den skapande steganografens arbetsfält. Vi, jag menar du och jag, upplever slentrianmässigt att sådana tankens skevheter eller förvrängningar antingen inte finns, eller saknar, för dig eller mig för den aktuella situationen, avgörande betydelse. Hur illusionister och andra professionella imitatörer än manipulerar, hypnotiserar, förvrider och förvänder våra sinnens fulla bruk, kvarstår faktumet att den verkliga världen består av minst höjd, längd, bredd och i ett pågående skede, tid.

”Big Bang och Rumtiden i Klassrummet” är mitt, Emmanuelle Swedenborgs, och min kära arbetskamrat, Desirée Cousteaus, arbetstitel på vårt nästkommande standardverk för att avslöja ännu fler av dem, osynliga för ögat, icke existerande dimensioner som ryms bakom skenhändelser, kulisser, draperier och ridåer. Liksom Sigmund Freud (kanske mest känd för det talande citatet: ”Ibland är en cigarr bara en cigarr”) en gång så fyndigt uttryckte saken att den själsliga analysens irrgångar har många gemensamheter med arkeologers tålmodiga penslande bort jord som med tiden fastnat inuti artefakternas reliefartade mönster och strukturer. Vem vet, kanske vår nästkommande faktabok om Steganografins innersta väsen just kommer att bli ett hommage till drömforskaren Sigmund Freud: ”Cigarren som cigarr betraktad”.

Men, skrattade Desirée och log ett gnistrande filmstjärneleende och tillade, för att inte göra de framtida läsarna besvikna kommer vi, vänner sedan barnsben som nu vuxit upp och tillsammans forskar om så olika ämnen som ”Psykoanalytikerns behov av ”syndabocken” Sapiens primitiva driftsliv”, ”Myten om hur Gud försåg avbilden Adam med tvenne bröstvårtor” ”Guds, efter att paradisbarnen förätit sig på jäsande frukter från Kunskapens Träd (därav uttrycket ”Newtons Äpple föll inte långt bort från Yggdrasil”).

Gud, som redan applicerat revbenet och en gång för alla förslutit hennes fagra lekamen, använde sig för penetrationen av sina ytterst begränsade kunskaper om hur Voodoo-prästen med bara händerna opererar inuti kroppen, Nomadernas Schamaner försatte sig, genom trumresor och trans, i ett dissociationstillstånd och botade den sjuke från underjordens lynniga älvor, lyckades till en viss del, men inte helt och hållet. Vad fanns att tillföra? Han studerade kabbalisternas Zohar samt zoroastrismens Mazda-dyrkan. Han kom än en gång lite närmare det teleologiska resultatet. Än inte framme vid terminalen, fördjupade han sig i Svartkonstens Thanatos, Nekromanti och Orfismens klangfyllda sånger. I sitt möte med Frestaren långt ute i Saharas sandbelagda slättland, vägledde Åklagaren honom bort till Ökenfäderna, just då som de, i sina naturliga grottbildningar, satt och präntade på det som en gång i en avlägen framtid, skulle få bära namnet ”Dödahavsrullarna”.

Med eremiternas esoteriska kunskaper om Människans självkännedom, överlämnade självaste Oraklet i Delfi den av den ende Guden så hett eftertraktade formel om ”penisavundens problematik”.

Gud utförde ett antal tidsresor framåt i tiden. Den första till Arkimedes som, generöst och givmilt, delade med sig av sina kunskaper om ”skruvpumpen”. Såsom den vältränade maratonlöpare han var, fortsatte färden till den lite tystlåtne och tillbakadragne ”Mekanikens Fader”, Christopher Polhem. Ingen rast och ingen ro. Medelst sin egen prototyp av det som en gång i avlägsen framtid, skulle ge Herbert George Wells, i sina fiktiva visioner om tidsådrans mittfåror, ge skriftställaren en idé om hur sambandet mellan Rummet, Tiden och Ljusets hastighet, kunde förenas inom en och samma utrymme och tidsintervall.

Med största sannolikhet passerade han slutligen Göta kanal för att där beskåda Baltzar von Platens slussystem och, med avsikten att nå fram till resans mål, göra en hastig visit i den stuga där Mary Wollstonecraft Shelley skapat sin banbrytande saga ”Frankenstein eller Den Moderne Prometeus”.

Liksom vetenskapsmannen August Kekulé upptäckte Gud problemets lösning i en dröm. Teorin gick ut på att Gud, efter att ha sövt Eva med en liten bit brun kaka i hennes kvällste, överförde med en egen komponerad blandning av hur att fördela vätska, inspirerad av Polhems Mekaniska Alfabet, Swedenborgs telepatiska förbindelser med andevärlden, Mary Shelleys intuitiva förståelse av hur metafysikens lagar kan styra elektriska impulser hämtade från ett omfattande åskväder med blixtar som haglade utanför stugan, Wells dystopiska framtidsvision och, Guds eget bidrag, om hur anden är, med råge, överlägsen materien.

Av dessa ibland alltför labyrintiska omvägar hittade Gud fram till den enda tänkbara hypotesen. Kvinnans ”penisavund” måste ha som källa, Animans libidonala, primitiva driftsliv.

Gud, ivrig som han var efter upptäckten, överlät inget åt slumpen och tog saken i egna händer. Vilket skulle vara bäst, en förprogrammerad, tidsinställd utlösningsmekanism, eller en digital, halvautomatisk, cybernetisk, cylinderformad, spirituell fjärrkontroll?