Som så många andra bland svarthattar och andra ljusskygga individer klädda i bredbräddade stetsonhattar, som hämtade ur en halvdokumentär film om Bonnie och Clyde, ”Den Store Gatsby” och ”Paper Moon”, där Tydaren bör lägga på minnet att huvudrollsinnehavarna, Ryan O’Neal och Tatum O’Neil, utanför filmduken, i den verkliga verkligheten, liksom i filmen, också var äkta far och äkta dotter, väl begagnade skyttegravsrockar som engelska, franska och amerikanska modehus, stiliserat och, för att tillfredsställa både män och kvinnors behov av elegans och extravagans, decimerat sådana detaljer som de från samhällets grädda, kunde uppleva eller bli påminda om efter det senaste världskrigets fasansfulla skräckscener.
Att individerna ändå valt att klä sig i så likartade konfektioner, var att inte ens de kunde stå emot trycket från en, efter den svarta torsdagen på Wall Street, 24 oktober 1929, allt aggressivare, effektivare, hårdare och tuffare, med tumskruvarna på, rationaliserad, konfektionsindustri.
Svarthattar, bedragare klädda i tuxedo med titeln ”Friherre” på visitkortet, rödbrusiga brännvinsadvokater och andra med kontoret på fickan, ville både äta kakan och samtidigt ha den kvar.
Greven utgav sig för att vara betjänt och betjänten, när han trodde att den hand som födde honom, arbetsgivaren och arbetsledaren, tittade bort eller såg mellan fingrarna, utgav sig för att vara, exempelvis, bara för att nämna några som överensstämmer med gällande fakta, Kejsaren av Portugallien , Kungen av Kalifornien eller Greven av Luxembourg.
Greven själv, för att inte avslöja varken sin härstamning eller goda ekonomiska förhållanden, gick omkring liksom Gråkappan eller Dragos, i trasiga kläder sydda av segel, eller espandrillos i ett tillstånd av sönderfall och upplösning, och, för att helt och hållet leva sig in i rollen, tillbringade nattens timmar på en bakgård där råttor stora som katter sprang och ständigt högg honom i öronen, bakom två överfyllda soptunnor, eller en som, liggandes invid ett brofäste, i en möglig sovsäck med dagstidningar av gott märke som liggunderlag och, till en olycksbroder i samma situation, tilldelade ett öppnat men ändå så gott som orört cigarettpaket av märket Matador.
Av just den anledningen ville svarthattarna, eller iklädda huvudbonader i andra fritt valda kulörer, träda in i salen, i anständiga kläder och ett välkänt ytterplagg som mycket väl tålde att synas i sömmarna.
Till skillnad från kejsare, kungar och grevar från Beneluxländerna, hade de för avsikt att flyta med i mängden, förbli osynliga och, likt den allseende kameleonten, anpassa sig till det sociala mönster som var utmärkande för de kretsar som de, av förklarliga skäl, gjort sig omaket att beblanda sig med. 
Att Greven själv, efter att ha, artigt och belevat, transporterat kvällens damsällskap, tryggt och säkert, hem till hennes port och givit henne den obligatoriska kyssen, inte på husets veranda, men på damens i fråga, kyska läppar, avgivit ett, åtminstone i den stunden seriöst löfte om att höra av sig före lunch dagen därpå, hastigt tagit farväl och, likt en gentlemannatjuv, i skydd av mörkret en natt då månen lyste med sin frånvaro, smugit iväg till sin, för tillfällen som detta, kamouflagemålad, av den berömde artist som kulturetablissemangets lokalpatrioter, ansåg tillhört det egna landets främsta dekoratörer, men som, enligt arkiverade dokument, ursprungligen härstammade från Malága i Andalusien, Porsche 360 Cisitania.
Med gasen i botten och för allt vad tyglarna höll, utförde han, i hans eget tycke, en sväng som borde göra varje erfaren taxiförare grön av avund, drog åstad ner mot flodens kaj, tvärbromsade, körde in sportbilen med cabrioleten nedfälld in bakom en skogsdunge, täckte över fordonet med löv och blad, klädde om till den förklädnad som han, långt senare, i sin självbiografi, ”På Grevens Tid. Bok IV”, döpt rollen till den något missvisande professionen, ”Klockare”.
Också det kunde äga sin rimliga förklaring.
Greven, trots eller tack vare sitt ärftliga marinblå blod, den i Realskolan annars så flitige adelsmannen i spe, antingen varit indisponibel  och, utan att lektor Evert Lundblad varit så indiskret att denne gjort någon anteckning därom, varit på ett tillfälligt besök till ett annat ställe. Eller, vilket i så fall varit aningen oförsvarligare, inte, antingen i brist på tid, eller av ren lättja, glömt bort att, minst två gånger, kanske på grund av otillräckligt arbetsminne, slå upp och repetera ordet i sin förstautgåva, med dedikation av författaren, Carl Erik Aspenhielm,  ”Svensk-Franskt lexikon från A till Ö”.
Då, skulle han, högst sannolikt, med, insikten om förväxlingen, med förvåning häpna inför upptäckten att den mera rättvisande titeln på en sådan belevad och erfaren levnadskonstnär, borde vara ”Clochard” och ingenting annat.
I motsats till vad Greven hade hoppats på, hände alltså ingenting annat än att han, i hans iklädda roll, mött en kollega, som just för stunden, upplevde samma öde som honom själv.
Vad hade de mer gemensamt?
Jo, till bådas överraskning, var de helt överens om att samhällskostnaderna hade stigit i höjden, passerat all-time-high, och, åtminstone i ett förtroligt samtal med en likasinnad, erkände hur just ödet spelat dem, var för sig och inte helt överensstämmande, ett elakt spratt.
Då de trodde att ingen annan hörde, kunde de, ohämmat och utan minsta medlidande med de drabbade, utbyta en och annan harang om svårare tider, högre skatter och ett sedan länge inväntat börsfall som aldrig verkade ha som avsikt att infinna sig i tid.
Slutligen och till sist, när de kommit till punkt i dialogen om världens elegier, sökte Greven i sina trasiga fickor efter möjligen bortglömda korvören, men då de icke ville infinna sig på angivet städe, gav Greven, först lite motvilligt, men med en stunds eftertanke, överlämnade det ovan nämnda paketet till denne i livets motgångar, vilsegångna och utsatta, sanningssökare.
Greven hade alltså utfört samma abrovinkel, fast åt motsatta hållet, som de unga, oerfarna, med målet att avbildas tillsammans med beundransvärda berömdheter och för den skull, med risken att i framtiden bli av med liv eller lem, handla på krita eller bomma en eller annan sekin av någon numera nästan bortglömt barndomskamrat, ge sken av att de var mer stadd i kassan, än de i realiteten var.
Med andra ord, likt en gökunge i ett påfågelsrede, ville de hellre synas i lånta fjädrar, på stadens etablissemang och nöjesarenor, än att lägga korten på bordet, visa de öppna, och, åtminstone till en början, tomma händerna och, på så vis, återuppleva den nyföddes förundran inför ett okänt universum.