Namnet kom till av en ockasionalistisk slump. Då Marit de Desmericque nämnde Napoleon, associerade Margaret Ava Shaft, chefen för ”Tebjudningen” till, eftersom hon hade smak för sötsaker, ”Napoleonbakelse”.

William Beachemelli, vars främsta fritidssysselsättning var att tillverka ”Den Perfekta Lasagnen” och därför hade ett klistermärke föreställande Katten Gustaf på sin kontordörr, kom att tänka på Napoleons egendomliga hatt.

Med viskande röster konfererade de snabbt ihop ett tillräckligt, för allmänheten, begripligt, men ändå mystiska namnet: ”Hattbakelsen”.

Den skulle, då hotet var avvärjt, av Hovkocken Ingemar ”IB” Bredberg, skulle säkerhetspolisen ställa honom mot väggen och stillsamt fråga den fråga som var alltför obehaglig och obekväm alla närvarande. Minst sagt för  att just det här unika tillfället var oskadliggjort i deras lindor.

Om inte Säkerhetsministeriet och deras sakkunniga hade varit ute i god tid och med andan i halsen, men utan order från ledningscentralen om att ingripa, studera hur ”Spindeln”, alias, frilansaren, legoknekten och kunskapsbanken Michello Rhodelii, långsamt men säkert, lät bygga upp ett improviserat nätverk bestående av hemliga celler, med fem aktivister i varje cell.

Med andra ord, ”Spindeln” var fram till den här punkten i den väl uttänkta handlingsplanen, ovanligt konventionell och fantasilös.

Om det hade varit någon annan ”underjordisk bråkmakare” som varit på gång, skulle upp ett nätverk av hemliga celler, bestående av fem personer, men utan att den ena cellen hade någon kännedom om vilka medlemmar som ingick i de andra cellerna, eller på vilket sätt de skulle medverka i en, för samtliga inblandade, okänd strategi.

Detta ledde ju i sig till ett allt snabbt ökande antal intriger, förvecklingar, förväxlingar, oförutsedda händelser, motvilliga försök till meningslöst men civilt motstånd och, som två helt okända för varandra, medlemmar som i hemmets lugna vrå, till vardags, i tevesoffan var make och maka med varandra.

Sysslandes med det som givit ökat inflytande och inte, av inrikes högst i särklass kompetenta säkerhetsansvariga, stoppats i tid var anstiftat av verksamheter med utländska intressen  med extra sändningar och tidningarnas extrabilagor, stod extra inkallade nyhetsankare och lät sig, med den senaste teknikens satellittelefoners pauseringar, intervjuas av en charmant och parant tevesoffskvinna, Anne-Catrine ”Ankan” Aliczander, som, oavsiktligt visade mer än hon trodde, iklädd en för tillfället passande marinblå dräkt med inte alltför kort kjol, anständig och inte alltför vågad nudefärgad top och högklackade skor av märket KG Kurt Geiger, modell Bailey’s med den lite ovanliga nyansen av cerise och ett, troligtvis, äkta guldspänne.

En annan outtalad regel och tyst överenskommelse som alla stationens gendarmer var tvungna att efterleva var att, för att inte förlora sin försörjning, lyda minsta motståndets lag.

Soldaten som haft tanken och av gammal reflex lyfte ett finger från dess underlag, bar det inte alltför ovanliga namnet Juan Fernando Rodriguez. Även om människorna här i trakten kunde vara, på en gång både gästvänliga, lite skygga, världsfrånvända och verklighetsfrämmande, hade allting sin plats och var person sina sysslor att sköta.

Eftersom Rodriguez ursprungligen härstammade från grannbyn San Remo, betraktades han av dem som hörde hemma i Santa Monica som en utifrån kommandes utböling.

I hans omedelbara närhet var de, om än lite tillbakadragna, tillmötesgående och ställde honom frågor som han aldrig i livet kunde ha uppfattat som alltför närgångna eller integritetskränkande.

Antingen frågade Santa Monicas sysslolösa dagdrivare och backstusittare som dagarna i ända satt och trängdes på byns enda ljugarbänk, Rodriguez om varför han valt att överge de sina i San Remo.

Hade han utfört någon ogärning som tvingat honom överge den by som sett honom växa upp?

Eller, varför hade han valt att komma just till Santa Monica?

Det fanns väl andra byar där det borde vara lättare för en främling som honom att tränga sig på, slå sig till ro och skapa sig en framtid?

De lät förstå att här i Santa Monica fanns inget kjoltyg över till honom, inte ens så mycket att det räckte till en tummetott.

Byrådet, som till största delen bestod av byns äldste, hade redan då pojkarna gick i kolt och flickorna lekte doktor och kurator, utsett vilka som var bäst lämpade för varandra.

Deras beslut vägde tungt, men var ändå inte orubbligt. Två fäder som enats om hur den enes son, tillsammans med den andres dotter, äntligen skulle förena de åkerlappar som sedan tidernas begynnelse, varit åtskilda.

Detta olösliga problem hade i generationer varit upphov till bakhåll, överfall, vendettor och dueller, mellan familjer och klaner, och, som om detta inte vore nog, enleveringar av döttrar och våldföringar av desamma.

Ändå, när solens gassande strålar nådde fram till solurets timvisare, kunde insikten om all tings förgänglighet och jagande efter vind, till Juan Fernando Rodriguez, förmedla allt levande under ekvatorns skiljelinje, på den här latituden och longituden, nu, efter den dagliga lunchen som alltid bestod av samma hett eftertraktade Chili, nu förberedde sig inför siestan, rullade ut sovdynorna, fäste repen till hängmattan runt cederträden och i skuggan från lövverket, intog för ändamålet passande vågrät ställning.

De som, liksom Juan Fernando Rodriguez, var i tjänst och låg i ständig beredskap, måste hålla korpgluggarna öppna och, likt ugglorna i Aten, uppmärksamt bevaka varje grässtrå.

Den här dagen skulle bli den hetaste i mannaminne.

Juan Fernando och hans lika dåsiga arbetskamrater kunde inte motstå trycket från värmen, fukten som steg upp från sedan långt tillbaka uttorkade slättland, eller resterna av monsunvindar som passerade över snöklädda bergstoppar och förde med sig den svalkande kylan ner till byar som Santa Monica och San Remo.

Juan Fernando var långtifrån ensam om att i stillhetens händelselöshet försjunka ner i dagdrömmerier.

Vad hade han att klaga över?

Livet var som det var och gick sin gilla gång, från gryning till skymning och från födseln till den fruktlösa väntan som bara kunde avslutas på ett enda sätt.

Han hade ingen brådska med att finna den vackra, goda, skötsamma och lojala flicka, som i nöd och lust, en dag skulle bli hans. Vad kunde hon heta? Rosinante?

Livet hade utsatt honom för svåra frestelser, men också att aldrig gå förhastat fram.

Den alltid återkommande bakläxan att ta dagen som den kom.

Allt han behövde göra var att bida sin tid, inte vila på lagrarna eller att inbilla sig att gårdagens segrar skulle räcka till och bli över.

Klok var den som, vad som än hände, bevarade lugnet, inte förväntade sig för mycket, förblev förnöjd med det som var och mötte allt med jämnmod.

Gendarmen Rodriguez, medan han inväntade siestan, satte sig ned med en dammig husvägg som improviserat ryggstöd, drog ner sombrerons brätte över ögonen, försjönk i grubblerier och, ungefär fem minuter senare, föll ner i drömmarnas svindlande djup.