Var det ett Ödets tecken eller bara tillfällig slump?

Hur skulle Guelincx ha besvarat den, kanske för de lite äldre och erfarnare tydarna, lite patetiska frågan?

Minns ovan nämnda, och i och för sig hypotetiska, men ändå i det här sammanhanget väl passande jämförelsen mellan två separata, i förhållande till varandra, alienerade kronometrar, av den gammaldags mekaniska, uppdragbara, varianten, vars fjädrar alldeles nyss blivit uppdragna till näst sista klicket och därpå, enligt den tidens förhållanden, jämna temperatur och fuktighetsgrad, inneslutna i varsin ostkupa av den genomskinliga sorten där, medelst hjälp av en traditionell lite alltför begagnad mjölkpump inte minsta gnutta luft fanns kvar.

Klockorna, ståendes så nära intill varandra som omgivningen, utan att det skulle kunna tolkas som alltför intimt eller oanständigt, tillät, men än så länge inneslutna i varsin ostkupa som i sitt inre saknade varje tillstymmelse till oxygen, gick, om man i den här högst allvarliga, humorbefriade, situationen kan använda ett sådant, lite alltför överdrivet triviala verbet i sin imperfekta tredimensionalitet, som ett rinnande vatten. Men även Christopher Polhems, i Stjärnsunds urverkstad, mekaniska alfabet kan, likt ringarna på vattnet, orsaka, om än små grader av förvirring, en, minimalistisk, på god väg mot diminutiv och reduktionistisk kontraktion, ganska så vanlig, helt normal och högst naturlig, accelererande tidsavvikelse. Speciellt och undantagsvis enligt entropins diffusa upplösningsgrader.

Om detta, i och för sig en petitess eller en återkommande, repetitiv påminnelse utförd av en hängiven utövare av det numera, i vår samtid, så gott som bortglömda konststycket ”Hårklyveri”, nämner vår käre Geulincx, kanske för att inte sätta tydaren på pottan, ingenting.

Möjligtvis efter en tillräcklig stund av närläsning, ordmärkerier och obstinat bokstavstro, kan de med den läggningen, upptäcka vaga antydningar som sannolikt, möjligtvis och kanske till och med troligtvis, undanröja de hinder som brukar dölja det som annars bara ensamstående lektörer utan tillfällig kärleksförbindelse och, av det skälet, oro inför oundvikliga missförstånd, förlåtelser, återupptagen förbindelse och så, som en loop, återvända till texten för att, med fokuserad blick  kan uppfatta mellan raderna.

Att jämföra de två separata uren, tillverkade av samma urmakare, Métier, i samma urmakeri på Rue des espaces i Genève, i Schweiz, symbiotiskt, symmetriskt och i samma andetag, med Guds andliga påverkan på allas vår mentala hälsa, muskulära rörelseschema mellan sammandragna exekutiva funktioner, vore, som en fågelhandlare på Île de la Cité skulle säga, en associativ, mer än fysiskt mätbar, tidsangivelse.

Sålunda skulle detta snarare vara beviset på att klockornas visare överenstämmer, intill minsta angivna tidsintervall, med tydarens begreppsliga uppfattning om Tiden som inte bara ett psykiskt, men också fysiskt, fenomen.

Med vilken teknisk innovativ begreppsapparat skulle tydaren i sitt nybörjarstadium kunna angripa problemet från en helt annan utgångspunkt?

Det säger sig själv att, i just det här fallet, både Soluret och Vintergatans eviga snurrande kring jordaxlarna, skulle möjliggöra en kalibrering med ännu bättre precision än Geulincx. Tiden gick, elden i spisen falnade till glöd och Larousse, utan att reflektera det minsta utförde ännu ett bitmärke i sin briarpipas munstycke och drog, utan att på något sätt tänka på konsekvenserna, in ett normalstort moln i munhålan, ner förbi de för länge sedan förtvinade sileshåren och slutligen, till slutstationen, lungornas av tjära, redan halvfyllda kapillärer.

Glöden i pipan nådde fram till en grövre tobaksflaga som knastrade till, fattade eld och föll ner på hans älskade filt. I desperation viftade han bort glödkornet, brände sig och, i samma ögonblick, uppstod en för honom helt oväntad, plötslig epifani.

Han undersökte i ljuset från elden omgärdad av kakelugnens tre väggar samt en öppen sida för att värmen skulle spridas ut från spisen och in i Larousses kombinerade kokhärd, kök, matsal, vardagsrum och bibliotek, om pläden tagit skada, men då inget syntes, satte han sig ner vid sitt, enligt expertisens råd i tidskriften Spectrum,  renrensade, renrakade och välpolerade skrivbord, tände talgljuset, tog fram ett grängat papper och skrivdon, vattenfast bläck och, för att inte i onödan utsätta sig för Kejsarens hypnotiskt krävande blick, och Larousse riskera att bli anklagad av envåldshärskaren, att han själv befann sig, i jämförelse med den unge Philippe, antingen långt inne i skuggans djup, eller långt borta någonstans antingen i bakgrunden eller, som kognitionsteoretikerna numera kallar den, medvetandehorisonten.

Larousse skulle med dessa enkla medel undkomma den obligatoriska närvaron i femton minuters strålkastarljus och definitivt minska intresset för den egna personens betydelse, som sjätte sonen till den småskurne schartauanskt tystlåtne och lite tillbakadragne jordbrukaren Benjamin Dyster, öppet erkänna sin låga studieförmåga, på grund av på den tiden okända diagnoser som astigmatism, agnosticism och asperger, som enligt expertisen inom det området bör benämnas som ”AST”, därav låg studietakt och, milt sagt, obefintliga självförtroende, kunde han ändå, likt en modern, återuppstånden, nyutsprungen och, enligt det senaste vårmodet från Paris, moderne Oblomov, slutligen, trots inre motstånd, yttre motgångar, asketiska försakelser och dagligen utförda självspäkningar, använda de sista återstående jouleresurserna till en teoretiska utbildning med omtentamen efter omtentamen, påvisa att En Högre Makt hade försett gossen Philippe Louis Ravel med en sådan förunderlig gåva att, antingen Kejsaren själv, eller om Kejsaren själv befann sig på ett annat ställe, någon lämplig person som förstod sig på den mänskliga själens outgrundliga bråddjup, borde skapa sig en, objektiv, i betydelsen ”opartisk”, uppfattning om pojkens beskaffenhet?

Larousse, som just skulle låta ett läskpapper dra upp blivande bläckplumpar, stannade upp mitt i rörelsen och lade till ett lämpligt Post Skriptum:

”P.S. Eder, Frankrikes enväldige Kejsare, Napoleon Bonaparte, ödmjuke undersåte och tjänare, Robèrt Larousse, finner intet skäl till att, utföra en egen, högst amatöristisk, version av Botten Vävares dröm, skryta om sin förmåga till att förstå sådant som bara herrar över hans egen ytterst begränsade intelligens, kan begripa och att någon med högre kunskaper än hans egna, borde överta ansvaret för Philippe Louis Ravels vidare uppfostran och utbildning. D.S.

Eder ödmjuke… och så vidare…”

På detta sätt hade skollärare Larousse, av illa dold stolthet och, om man bortser från den bleka nästippen, blossande röd i hela ansiktet, varit den ofrälse Ravel behjälplig i att, i första etappen överskrida grantopparna och rikta den, likt en jungfrulig galjonsfigur upp, kylarprydnaden mot stjärnorna.