Wes hade varit i storstan på affärer. Det var för sent att rida tillbaka till Tombstone. Han slog en lov runt kvarteret och upptäckte hotellet, restaurangen, danslokalen, speakeasyn och teatern Mulberry Bush. Skönt att för en gång skull, ta ett hett bad och sova i nybäddad säng med stärkta linnelakan.

Wes betalade för ett rum, tog ett bad, dammade av kläderna och gick till restaurangen La Mouche. Då servitören uppenbarat sig, frågade Wes vad som var kockens specialitet. Brontobiff med böner, var svaret. En sån, då. Servitören gick ut i köket och ropade beställningen. Servitören återvände och frågade om han önskade en aperitif före maten. En dubbel bourbon, tack!

Om herrn söker underhållning, så köp biljett till kvällens föreställning på Mulberry Bush. Kate O’Hara är skönaste kvinnan i världen. Gärna det, sa Wes.

Samtidigt som Wes bevakade salen med ena ögat, gav han Joe nicken med vilken han beställde en flaska till.

Byns hängivna spelare sheriffen Gospel Sam, bankdirektören Luke McIncash, stins och amatörtelegrafist Ralph McTell, handelsstationens mångsysslare Mister Sigmund Freund med tillstånd att sälja skjutvapen, tillika lokala ombudet för Ponnyexpressen och Well’s Fargo. Och sist begravningsentreprenören Big Dig Deeper.

Partiet nådde sitt crescendo och den olidliga spänningen var tjockare än grädde.

Den ociviliserade vilden, spelhajen och revolvermannen Tony Rogers hade nio liv, spelbordet som scen och de andra kunderna som åskådare. Han satt framför hotellrumspegeln, filade naglarna och tränade in spontana rörelser, kastade menande ögonkast, flörtade med skönheterna och repeterade grova repliker.

Klientelet i saloonen varierade efter årstiderna. Vid den här tiden på året, kom guldgrävarna med mustascherna slokandes, in i flanellskjortor, slitna hängselbyxor och spred dollarsedlarna omkring sig. Istret rann utmed hakan då de skrävlandes, skröt, sköt i taket, bjöd laget runt och tömde dricksglas efter dricksglas med den bärnstensfärgade drycken. Löftet de avgett innan de avrest till landet med mjölk och honung, att, först av allt, minnas hur det varit hemma i fosterlandet, ta vad de själva behövde för att klara sig och sedan telegrafera resten hem till föräldrarna.

Nu, besatta av guldfeber och som aldrig haft så mycket pengar i sina händer, skrävlade och skröt, utan att tänka sig för avslöjade var fyndigheten fanns, bjöd laget runt och söp sig fulla på bärnstensfärgade droppar.

Flickorna fyllde på i glasen och hällde i några knockoutdroppar. Alaska-Bob, Finnegan Wake och Gold-Jocke, slumrade till. Försiktiga och fingerfärdiga, muddrade Jill, Mandy, Barbara och Winnie, klädveck efter klädveck. De plockade dem på minsta cent, stal guldmedaljonger, kedjor och ädelstenar. Sedelbuntar gömdes innanför dekolletagen, innanför höfthållarna eller i nätstrumporna. Samtidigt som Frankie Burke iakttog minsta rörelse, drog två hejdukar in fångsten från torskarna som krokflickorna så smidigt tagit hand om. Allt gick oavkortat till Frankies kassaskåp. Eftermiddagen därpå vaknade guldgrävarna. Knäna skakade och händerna skälvde. De befann sig i ett buskage långt utanför stadsgränsen. Till sin förskräckelse upptäckte de att allt guldet var borta och sedelbuntarna försvunna. Vad kunde de göra, annat än gråta och förbanna sin enfaldighet?

De var kanske naiva, men inte så dumma att polisanmäla stölden och föra saken inför domstol. Vad skulle det leda till? Vem skulle tro på dem?

De, utan att först varför, återvände till en smal återvändsgränd alldeles intill Mulberry Bush.