Kvällen avslutade Wes med sin väl inrepeterade visa om hur endagsvarelserna av respekt ska dra sig tillbaka när de på avstånd hör en riktig karl ute i gränderna halsa kruset med hembränt, med spottet sprutandes ur den tandlösa käften skråla sjömansvisor från de sju haven, rapa, släppa byxans väder, ta sig i skrevet, lätta på trycket i pungen och stampa med klackarna så att golvplankorna sjöng på gehör. Ingen skulle tvivla om vem han var och var han lagt sin hatt.

Saloonens väggklocka slog tolv slag. Wes, trött, knäppte upp de översta skjortknapparna, luktade om armhålorna stank av gammal svett och förberedde sig inför natten.

Publiken bönade och bad. Bara en historia till. Han tvekade, nickade till, sov djupt och drog timmerstockar tills takdammet yrde. Efter att ha rasat av pallen, vaknade han till och drog sig till minnes om:

Den legendariska musselsäljerskan från Dublin, Molly Malone, satte sig i hans knä och tryckte sina vinröda läppar mot den sedan en vecka tillbaka, orakade kinden. Han var den ende i Tombstone City som kände till hennes tragiska förflutna.

Guds vägar är outgrundliga. Prärievinden hade suddat ut Mollys sista spår. Långt bort i civilisationen, utanför nöjesetablissemanget Mulberry Bush, satt affischer uppklistrade med bilder av ”Beskåda Världens Åttonde Underverk, Årets Skönhetsdrottning Kate O’Hare, OBS! Gäster med svagt hjärta rekommenderas avstå.”

Kate, allas vän och djurens beskyddare, hade en chef, den grymme misantropen, misogynen och tillika girigbuken Frankie Murke. Kate gav allt på scenen. Publiken ville aldrig sluta applådera. Ridån hade sänkts för fjärde gången, då påkläderskan Leila Weil svepte om Kate med en nytvättad morgonrock. Den för kvällen nyblivna primadonnan längtade efter en stunds ensamhet, men innanför logens dörr, väntade Frankie.

Han, stinkandes av hemkörd sprit och sura cigarrer, slet av henne rocken och tryckte sina hårda nävar mot hennes veka liv. För honom var ingenting heligt. Han klämde henne både här och där. Hon bad honom upphöra. Han visade ingen reson, tryckte sin mun mot hennes och gav henne en hård klapp på stjärten. Vad kunde hon göra mer än att utdela en tafatt örfil?

Frankie var på sitt sämsta humör. En blixtrande huvudvärk vid höger tinning. Nu skulle historien komma. Han hostade, harklade upp en gul snorloska och skickade iväg den mot spottkoppen. Han missade, men det gjorde ingenting. Vem måste torka upp den, om inte Kate?

Frankie drog litanian för femtielfte gången. Så här var det. Någon ville honom illa. Vem det var, visste han inte. Frank Murke Senior hade börjat med två tomma händer och arbetat sig upp från springpojke till Verkställande direktör. Hushållerskan Mary Stewart födde en son. Något som gladde Senior. Nu, äntligen, hade han en äkta arvinge som, rätt uppfostrad, skulle ta över hans imperium.

Junior, som alla i hans närmaste omgivning hade anat, sändes iväg till Jerry Flint Foundation College. Modern, Mary Stewart, fick sparken och, utan ett öre på fickan, gå därifrån tomhänt.

När sonen var hemma på Spring Break, frågade han fadern varför modern inte var hemma. Senior grät krokodiltårar och förklarade att den lösaktiga kvinnan rymt med hovmästaren Bert Scheivas. Junior, som den väluppfostrade pojke han var visade med en nickning att han hade förstått. Han anade oråd och att, någonstans i husets alla vrår och prång, låg det en hund begraven.

En mörk och kulen natt smög han ut i trädgården med en fotogenlykta i höger hand. Tidigare anhöriga och släktingar som redan gått hädan låg begravda bakom en förfallen mur. Som enda hinder fanns en rostig järngrind. Låset var trasigt, men Frankie fann en sten som han slog mot låset.

På ena sidan om gravarna stod ett övergivet kapell. Alldeles intill väggen låg en sten med moderns namn inristat. I graven intill befann sig återstoden av Frank Murkes och hushållerskan Mary Stewards oäkta barn. En flicka som skulle ha hetat Alice, men som prästen, av misstag, i samband med sista smörjelsen, döpt till Alitch.

Om inte Frankie en gång för länge varit uppmärksam, beordrat Rupert, privatchauffören, bromsa in Forden Lincoln Continental Mark V 1977 Special Edition, klivit ur, förbarmat sig över Kate och räddat henne från rännstenen, vem hade då räddat henne från ruinens brant?

! Varning för livsfarlig spänning!

Vid det här laget undrar nog majoriteten tydare vad som är den steganografiska textens ”Den Oändliga Kustlinjens Andra Sida”, egentliga, ursprungliga och, på samma gång, dolda budskap?

Majoriteten av ovan nämnda majoritet har med största sannolikhet redan förstått berättelsens sensmoral. Minoritetens explicit, utvalda skara har medelst det oregelbundet, obegränsade witold gombrowichska språkspelet (till exempel det om den fladdrande handduken) med största sannolikhet, via deras egna variant av stupid serendipitet, rationellt och logiskt utforskat japanskt GO transkriberat till japanskt NO (på förindustriell Shanghai-engelska: MU) De engelska exploatörerna, efter Opiumkriget och Boxarupproret, tog med sig hem till gamla England, kinesiska urkunder. Däribland de mest kända I-Ching och Dao-de-Jing, men också den ursprungliga texten om hur Quilin slogs om kronan med Apkungen Sun Wukong.

Det är om denna, sedd ur narratologiskt perspektiv, efter flera transkriptioner och transmutationer, intressanta mytologiska, på en gång arketypiska och artefaktiska saga som, med särskild betoning på hur Sun Wukong, om vinden blåst åt rätt, motsatt, håll gått segrande ur striden.

De mer kunniga i fjärran Österns omvälvande historia inser intuitivt att här lurar en listigt konstruerad fälla. Andra, litterata, vandrar som den oskuldsfulle dåren rakt fram och faller handlöst ner i gropen. Förståsigpåarna som i konsensus anser sig ha funnit den enda rätta översättningen och tolkningen av mytens innersta kärna hävdar att envigen mellan de två aldrig någonsin kommer att nå fram till den lösning som båda, åter tillbaka hemma framför husets varma härd, kan acceptera.

Som främmande, icke tillhörig den kulturbiosfären, verkar det horribelt att en överenskommelse som majoriteten beslutat, skulle kunna ersätta expertisens outtalade men ändå basala faktaunderlag. En av ren lättja utsedd uppfattning som i helt andra sammanhang skulle förklaras leda in tydarna på farliga avvägar.

Frilansande antropologer, etnologer och folklivsforskare som deltagit i tvärvetenskapliga konferenser om så vitt skilda ämnesområden som Exodism och Orientalism, kan i jämförande studieresultat från expeditioner de själva varit med om, till okända områden i Swaziland och Nya Guinea, dra den något överraskande slutsatsen att guden Loke (på engelska ”Loki”), bortom all rimlig tvivel härstammar från samma ursprungskälla som Sun Wukong. Därmed är också detta sagt.!

Här slutar läran om hur man praktiskt ska tillämpa de steganografiska metoder som man på egen hand upptäckt eller manuellt frambringat. Men, ifall någon av de med tålamod och flexibilitet utrustade läsarna undrar om berättelsen ovan har ett konkretare slut, lyder det så här:

Senior, Frankie, bjöd Mary på Great Jones Spa, med turkiskt kallbad, finsk sauna och japansk shiatsu. Viss om att hon inte kunde se honom, gick han med smygande steg bort till telefonhytten, slog Ann Winters privata nummer och bad henne följa med i egenskap som konsult.

Den japanska massösen Li Kong som knådat Kate O’Hares slanka kropp hade, enligt egen utsago, uppskattat Kates byst, midja och höfter med upp till två decimalers säkerhet. Efteråt, när Frankie och Kate lämnat massageinstitutet för att i varandras sällskap ta en promenad bort till Eagle och i hotellets restaurang smaka på den med beröm så omtalade mättande och stärkande buffé.

Då Frankie och Ann skulle bli färdiga med uppdraget, beslöt de sig för att ta en runda ner på Madison Avenue.

I taxin fick Ann för sig att, för säkerhets skull, kontrollera att Li Kongs franskinspirerade siffror var läsbara också för en ung amerikanskt butiksbiträde med examen i kreativt skrivande, nationalekonomi och socialantropologi.

Till Anns stora fasa hade Li skrivit måtten enligt det sedan långt tillbaka i tiden, utdöda södra Mongoliets anatomiska system. Bara en sådan sak som att begreppet, enligt det amerikanska systemet, ”Vertikal”, på sydmongolesiska betyder detsamma som ”Diagonal”.

Vid en senare tidpunkt, när allt fallit tillbaka på plats i den vanliga vardagen, frågade Ann, Li hur det kom sig att de två kulturerna kunde komma fram till två så olika lösningar. Li hade svarat att gåtans upplösning låg närmare än Ann kunnat ana. Vidare att man i, åtminstone södra delen av Mongoliet ansåg att Människans ställning på jorden var mer tillbakalutad, än lång. En levande skulle mätas på sitt sätt och en död, på ett annat.

Som tur var kom expediten i butiken också från Södra Mongoliet. Utan problem kunde hon utläsa att Kates första mått omkring bysten skulle, i enlighet med mongolernas system, vara Rem 0,45, motsvarande amerikanska måttet, 90. Midjemåttet, Mag 0,30, motsvarande 60 och rumpan, liksom bysten, Win 0,45, detsamma som 90.

Byns äldste brukar påpeka faktumet att ränderna går aldrig ur.  Frankie, hänsynslös som han var, demonstrerade en uppvisning i falsk barmhärtighet, plockade upp Kate från rännstenen, köpte rena och snygga kläder åt henne, bjöd henne, två gånger samma afton till Astoria på supé med inhemska kräftor, rysk kaviar, och till det, äkta kvass.

Alla kan, fördomsfritt och utan att, tillräckligt så att det syns, dra på smilbanden, räkna ut hur det sedan gick till…

Likt en bedragen äkta man drog Frankie, med den sovandes Kate mot sin axel, henne hem till sig, klädde av henne samtliga plagg och, som en äkta gentleman med ögonen bak i nacken, rutinerat utförde väl invanda, försiktiga men ändå fungerande handgrepp, satte på henne ett, för oförutsedda händelser som denna, sidennattlinne i det format, XXL, som expediten Rose Black sade, oavsett behag, skulle passa alla anständiga, oavsett behag, feminina varelser.

Medan Kate handlöst föll ner i sin skönhetssömn, mellan ett överlakan och ett underlakan, av vävt, tvättat och därpå handmanglat linne, och, ovanpå dem, ett näst intill molnliknande bolster vars dun kom från svarta svanar och vithövdade örnar, drömde hon glasklart om en vit kanin.

Frankie, van vid att få som han ville, tog tillfället i akt, rullade in sig i den persiska mattan, föreställande en planritning av det moriska palatset Alhambra, han, för en hutlös summa pengar, betalat till den skumögde matthandlaren Piedor Sanddahl. Senare, under hemfärden i Concorden, insåg han, lätt missnöjd, att trots storleken kunde golvprydnaden inte vara mycket mer värd än ett ruttet lingon.

Alldeles intill den bedräglige matthandlaren Sanddahl, kunde den hågade besökaren, den medvetne konsumenten, impulsköpa eller med avsikt att utöka den egna amatörsamlingen, införskaffa helt färska, nyinfångade slavar och slavinnor som, jämfört med batteridrivna skällande hundar, androgyna sällskapsrobotar klädda antingen i en Fred Astaire-kostym med tillhörande hatt och silverkrycka, eller en aftonklänning i äkta satin, och om budgivaren var ute efter något mer stimulerande å huvudets vägnar, fanns bridgespelande androider som, med ett enkelt handgrepp kunde ställas, som vore den en antik transformer, om till ett elegant nattvardsbord för, som det enligt traditionen ska vara, tretton personer, i äkta jakaranda, som en schatullmakare från Dalicarlie egenhändigt dekorerat med kurbitsmönster från Dalecarlia.

Nu låg Frankie där som en ormtjusares skallerorm, ännu inte ömsat av sig den frivilligt påsatta tvångströjan, hoprullad med båda händerna under kanterna, på latsidan, ovanpå kökssoffans lock med en särskilt utvald trossbotten bara en halv meter under sig. Den som han en gång i sin ungdom, som nyutbildad mästare i smideskonsten, köpt av en pensionerad sjörövarkapten.

Frost var det namn han bar, då den gamle akterseglade, snedseglande sjöbjörnen, höll på att, som August på vägen till Damaskus, återse sina forna vänner passera revy, påminnas om sina moraliska tillkortakommanden och under, hoppades han åtminstone, förmildrande omständigheter be, ja, han visste säkert men ändå inte vem, om förlåtelse för sina, i hans egna, obegripliga, och i andras ögon, outredda affärsförbindelser.

Om inte Frost befunnit sig i denna kvalfyllda situation, hade Frankie, med största sannolikhet,  inte till ett överkomligt pris, kommit över de spritsade trossarna. Morgonen därpå, när Kate yrvaket steg upp ur himmelssängen och Frankie fortfarande sov, var allting som förut. Allt gick sin gilla gång och ingen hyste, i alla fall inte inför rationella medmänniskors öron, något tvivel om att solen skulle gå upp också i morgon.

Nere på Madison Avenue låg modebutikerna vägg i vägg. Dior, Chanel, Kenzo, St. Laurent och Holly Woodlawn Greatest Hits.

Medan Kate fortfarande sov sin skönhetssömn och i drömmen upplevt hur vita kaninen med ett skutt försvunnit ner i hålet, hade Frankie, som han redan kvällen innan förutspått, omsluten av Alhambramattan, dråsat ner från sofflocket och, utan en skråma, lagt sig på trossbottnen, stod Ann på Madison Avenue och, som en Kidman, rynkade på näsan.

Vad skulle Frankie, om han varit närvarande, valt för modist? Möjligtvis Paco Rabanne, eller Jean Paul Gaultier. Hon såg inför sitt inre hur Frankie skakade på sitt huvud.

Kate skulle bli något alldeles extra. Lex Racoons hade på en loppmarknad i Clingancourt för en struntsumma kommit över den top som Norma Jean Baker burit mellan mötena med de två bröderna Kennedy. Det vore något för Kate!

Så Lex Racoons egna otvättade 501:or. Lex äkta maka, företagspartner, inspiratör och scandal beauty, Aliena Stollen, föreslog något uppseendeväckande, ekivokt och på gränsen till oanständigt. För egen del hade hon, men med avsikt att kunna utnyttja dem för välgörande ändamål, sparat tio, tillverkade av äkta brittiska fallskärmar, välbegagnade, cerisefärgade sidentrosor i Tangastil.

Aliena hade tänkt offra dem till försäljning på en auktion för välgörande ändamål. För att inte, inför väninnorna verka skrytsam, hade hon med egna händer låtit sömmarna gå upp i grenverket.

Societetens favoritförrättare Mister Miles Mooney krävde strax efteråt Stollen på ett äkthetsbevis med dna-test. Det tyckte Aliena var en utmärkt idé.

Det, sa hon med ett skratt som påminde om ett trasigt pärlhalsband som föll utför en marmortrappa, skulle bli hennes nästa konstprojekt. Ett livsverk motsvarande Andrew Campbells berömda ”Superstar’s Biggest Banger”.

Trendsettarna Lex Racoons och Aliena Stollen erbjöd sig att, utan ekonomisk ersättning, lansera Kate O’Hare som ”The Natural Woman”.

Likt en Cinderella, en obildad tiggerska, en Doktor Eliza Doolittle upplockad från rännstenen vid Time Square, av The Good Fairy, Dorothy Galen.

Först måste retuscheringsapparaten göra sitt.

Som de två svindlarna i berättelsen om den nakne envåldshärskaren, drog Galen, med milt våld, stark övertalningsförmåga och fingertoppskänsliga antennspröt in Kate emellan valsarna och, någonstans där inne, omvandlades hon från en medelmåttig Kate O’Hare till en yppig, ypperligt välproportionerlig densamma.

Den som kände till Kates okända bakgrund, måste instämma i att Kate var minst tio gånger så skön som den elaka styvmodern Fiona McFluff.