Vem var Mary Brand?

Var människa bär på sin historia. För att göra en lång historia kort, hänvisas personjournalistikens standardverk, John Peter Bradleys: ”I gryningen, på morgonen”. Den används än idag som referenslitteratur i högskolor och universitet världen över.

Även Bradley hade sin föregångare i dotterdottern Zelda Doolittle, dotterdotter till abolitionisten och en av grundarna till Medborgarrättsrörelsen, James Cagney Doolittle som i vår tid är ihågkommen mest som kusinbarn till Amerikas dåvarande president Abraham Lincoln.

Zelda Doolittle, gift med den ärorike General Fernando Velasquez, hade, vid sidan om ordnande av representationsmiddagar och välgörenhetsfester, folklivs- och släktforskning, med specialitet: ”Vita som flydde Ryssland efter General Lavr Kornilovs misslyckade statskupp, år 1917-1918.”

Zelda Doolittle-Velasquez hade som ung officershustru ett ensamt, trist och miserabelt liv. Förklaringen till, men ingen ursäkt för hennes omoraliska handlande. I stadens bibliotek mötte hon John Peter Bradley. Hon blev förälskad i honom och han besvarade hennes inviter. Han var sjutton år och hon tjugofem. De använde, som täckmantel för sin hemliga kärleksrelation, hennes arbete om de ryska flyktingarna. General Velasquez, som avgudade hustrun Zelda, kände säkert till men såg mellan fingrarna med hennes snedsprång.

Zelda blev Bradleys förebild, mentor och, efter att General Velasquez avlidit efter en skottskada i mexikanska kriget, hennes äkta man. De arbetade sedan dygnet runt med arkivet om vitgardisterna och deras flyktvägar undan Den Röde Tsarens NKVD-agenter.

Zelda blev med åldern allt skröpligare. Bradley, då han inte vårdade sin älskade, övertog forskningsarbetet. En mörk och stormig natt, drog en vindil in genom det otätade fönstret. Den träffade en droppe vax från ljuset som föll ned på en arkivanteckning.

Bradley hade som avkoppling läst sagan om de tre grisarna från Serendip. Därför var han extra uppmärksam på tillfälligheter som skulle kunna leda till oväntade resultat.

Den stelnade droppen hade hamnat på namnet ”Rasputin”. Var fanns sambandet mellan Rasputin och General Kornilov?

Rasputin var en välsedd person i den europeiska societeten. Han, tillsammans med dottern Maria, besökte Casino de Monte-Carlo, där också Kornilov höll hov. Samtidigt som Rasputin besökte ett annat ställe, passade Kornilov på att förföra Maria ute på terrassen.

NKVD-agenten Ramón Mercader, med den berömda ishackan gömd i ett fiolfodral, var Leo Trotskij hack i hälarna.

Mercader, också han en hängiven spelare, tog Kornilov och Maria Rasputin ute på terrassen, på bar gärning. Maria, hals över huvud, klättrade nerför murgrönan utanför fasaden och tog till flykten mot havet. Vad ska en fattig flicka göra? Hon lyckade övertala en fiskargubbe att, mot betalning in natura, föra henne över till Dovers klippor. I magen bar hon, då ovetandes, på hennes och Kornilovs barn.

Maria gömde sig i en fyr. Hon överlevde på hembakta scones, nykläckta mjölmaskar och avslaget te. Mitt i dessa våghalsiga eskapader, födde hon, Kornilovs och hennes, kärleksbarn. Det var en flicka.

En natt då månen gått i moln, smög Maria genom gränderna bort till Dovers Orphanage. I korgen av flätad näver hon funnit i fyrmästarens källarförråd, låg flickebarnet, inlindat i gamla trasor som fortfarande stank av petroleum.

Maria ställde korgen på trappen, sprang iväg till kajen, reste som fripassagerare på färjan mellan Dover och Calais och, liksom med fiskargubben, betalade tågbiljetten till Paris. Tilläggas bör att allt detta bara vilar på lösa rykten. Inget ytterligare namn ska dras ner i smutsen.

Orphanagets förståndare, Miss Elisabeth Cornway, ansågs vara en respektabel och gudfruktig kvinna.

Men bakom det vänliga ansiktet doldes en känslolös änglamakerska som, girigt och grymt, sålde unga flickor till Vita Slavhandeln i Kairo.

Missionären Martin Silver, efter djupa samtal med stadens dansande dervischer, råkade ha vägarna förbi.

Auktionsförrättaren Amerigo Ormeas, med det taniga, namnlösa lilla flickebarnet framför sig, funderade. Vem var beredd att bjuda ens ett kopparmynt för en varelse som inte ens den Högste kunde garantera ett människovärdigt liv?

Silver, som hörde det hjärtskärande skriet, rusade fram till Ormeas, betalade en hel struntsumma och en halv spottstyver, gick hem med barnet i sin linda och matade henne var dag med färsk getmjölk, kokt ris och finmald Flygande Jacob.

På så vis hamnade hon utan namn hemma hos den godhjärtade missionären Martin Silver.

Han döpte henne, utan egentligen att förstå varför, till Mary Strand.

Eftersom han förlorat sin förmåga till fortplantning i kriget med turkarna, utgjorde han ingen överdriven naturlig hotbild mot hennes ärbarhet.

Han, som duktig pedagog, lärde henne läsa och skriva engelska, aritmetik, algebra och i praktiken, ute i hans köksträdgård, utnyttja sina kunskaper om Pythagoras Sats. Något som senare skulle komma till användning då hon arbetade som assistent hos lantmätaren i Lincolnshire, Doktor Humbert Bumble.

Mister Silver var en hängiven brevskrivare.

I hans nätverk ingick sådana dignitärer som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Karl Popper.

Redan på ett tidigt stadium kontaktade han barndomsvännen och skolkamraten, numera kaplan i Trinity Colleges skolkapell, Bernie Smith.

Under söndagsgudstjänsten berättade Mister Smith för graduaterna att en ung och ärbar kvinna, Mary Strand, snart skulle anlända från Kairo. Eleverna fantiserade ivrigt om hur hon, med, eller allra helst, utan sin ärbarhet, skulle gestalta sig.

Mister Smith bad om elevernas generositet. Dagens kollekt skulle förlösa henne ut till friheten och bort från fångenskapen innanför Kairos höga stenmurar. Mister Smith, utom sig av oro, bad herrar elever om, så bara, en änkans skärv. När håven kom tillbaka, var den fylld till bredden av sovereigner, nya guineas, franska guldfranc, österrikiska dukater och spanska piastrar.

Mister Silver visade Mary pengarna och förtalde att nu var tiden inne för henne att återse fosterlandet, utbilda sig till en, i omgivningens ögon, respektabel kvinna och finna sin egen vindlande väg genom livet.

Marys tårar rann. Hon grät av både glädjen att på egen hand upptäcka världen, men också att tvingas överge den snälle Mister Silver.

Mary steg av tåget i Cambridge. Mister Smith hade lovat att möta henne, men den enda hon såg var en ung och stilig man. Han log mot henne och presenterade sig som Winnifred, ”The Tiger” Brand. Det uppstod kärlek vid första ögonkastet. Winnifred och Mary gifte sig med Mister Smith som vigselförrättare.

Winnifred var på dagarna upptagen med att, inför utgivningen, granska Russells och Whiteheads ”Principia Matematica” under lupp. Winnifred insåg Marys begåvning. Hon, bättre än han, kunde, utan större ansträngning, med egenhändigt skrivna siffror, tecken och symboler, med vänster hand lösa Fermats Gåta, med den högra korrigera de brister som Jean-Francois Chapillion, antagligen i brist på tid, haft alltför stort överseende med.

Winnifred, som stolt äkta man och make, visade upp Marys anteckningar för Professor Gottlob Frege. Han, i sin tur, sände henne vidare till Ronnie Reed, Alan Turing och Bletchley Park.

Som alla andra unga kvinnor, tyckte Mary om att lösa korsord. I rutan längst ner, nära högra hörnet, frågade korsordsmakaren efter Mata Haris riktiga namn.

Med bestörtning var hon tvungen till att erkänna sina begränsningar. För att reda ut frågan från början till slut, begav hon sig bort till biblioteket, för att söka i Encyclopedia Britannica.

Som av en slump fann hennes skarpa blick en bokrygg med titeln ”Värld utan sol. Det var exakt så som hon kunde känna sig inombords. Hon tog varsamt ut boken ur hyllan och bläddrade fram till sidan med författarnamnet angivet. Där stod det, svart på vitt, att han som trängt in i mysteriet var ingen mindre än Stefan Zweig.

Hon glömde med en gång bort korsordet och Mata Hari. ”Värld utan sol” var en riktig bladvändare. Nästan i konflikt med gravitationslagen, avbröt hon läsningen, endast då de naturliga behoven gjorde sig påminda. Som en sann steganograf, läste hon volymen från alla håll och kanter.

Mary satt ute i trädgården och läste, då Ronnie Reed kom förbi. Eftersom hon inte visade minsta tecken på att, varken ha sett eller hört honom, måste han, för att inte skrämma hennes känsliga själ, försiktigt ömt beröra hennes högra, ohöljda axel.

Hon blev inte, som han hade trott, det minsta skrämd. För att hon varken skulle känna sig antastad eller trängd, frågade han med mjukaste rösten han kunde frambringa, vad det var för en som så intensivt uppfångat hennes intresse?

Hon, som antagligen inte förstod hans egentliga avsikter, överlämnade boken i hans vård och då han insåg vad det var för skrift han hade framför sig, drabbades han av hjärtklappningar och andnöd. Hon var, i förhållande till ZigZag, en aldrig tidigare galax, dubbelt så stor som Vintergatan.

Reed tog med sig Mary till MI5. Där rådde som alltid en strikt hierarki. För att komma vidare i utbildningen, måste hon först sopa golvet under, med undantag för Jul, Nyår och Midsommar, ett helt år.

Äntligen kom Dagen D. Slut med sopning, tömning av papperskorgar och diskning av spottkoppar. För att inte tala om vattenklosetterna.

Om ZigZag, vilket ryktet sa, på en och samma gång kunde, lätt och ledigt, agera som trädgårdsexpert i radion, rörmokare på uppdrag från den amerikanske presidenten och lindansare utan skyddsnät,obehindrat utföra konststycket att simultant uttrycka sig impulsivt och spontant på gammalgrekiska, swahili och de signaler som bakfram kråkindiankrigare använde likt en västerländskt orienterad semaforist.  

Under självaste Winston Churchills personliga ledning skulle hon först inleda ett förhållande med Felix Dzerzjinskij, söka upp Gloria Picabia i Paris och bli bästa väninna till Soong Mai-ling. Han gav henne täcknamnet ”Elof”, som också kunde stavas ”L-off”, eller ”El Hoff”.

Ett föräldralöst barn upplever i sitt innersta en ständigt växande och värkande tomhet. Vem var Marys riktiga mor och var hon fortfarande i livet?

Tack vare Gloria fann Mary sin oäkta halvsyster Sylvia Beach. Det var ingen tillfällighet att Marys efternamn var ”Strand” och Sylvias ”Beach”.

Med hjälp av Glorias kontaktnät inom den franska motståndsrörelsens underjordiska celler, fann systrarna ”den minsta gemensamma nämnaren”: Maria Rasputin.

Maria hade, för att undvika den ryska hemliga polisens långa gripklor, flytt till Paraguay där hon, under skydd av OSS och svenske kungen Gustaf V, höll sig gömd i Nueva Germania under skyddad identitet. Vidare uppgifter saknas.

Mary Strands make, Winnifred ”The Tiger” Brand, blev, vid anfallet över Normandie, nedskjuten av tyskarna.

Med ett arv efter honom samt krigspensionen, köpte hon en tobaksaffär i North Shields. Hon övergav flicknamnet och ändrade till Mary Brand. Resten av historien är höljt i dunkel, förblir ett mysterium samt något att ta tag i, för framtidens släktforskare.

Tillbaka till saloonen i Tombstone, Joe och Wes:

Joe, eller Tom, förföljdes av ett uppbåd latifundier från Söderns träskmarker. De hade satt ett pris på Joes, eller Toms, huvud. I Tombstone var han trygg. Säkerheten sköttes antingen med en sexladdare, eller med en snara högt ovanför marken.

Tom var alltid på sin vakt. Därför var han först att upptäcka Wes ankomst. Han försvann ner bakom disken. De närvarande förstod varför.

Joe hade lyckats fly från bomullsfälten. Vitklädda män med ansikten dolda av huvor, red ifatt Joe, bröt ner honom på marken, fjättrade honom med kedjor. Så rullades han i tjära och fjädrar, och i den utstyrseln hade de som tagit lagen i egna händer, lagt en hängsnara runt hans hals.

Wes hade hört den skränande mobben på långt håll. Han gömde hästen, smög fram till en glänta och osäkrade sin Smith & Wesson Model 3. Krypskyttar besitter som regel egenskapen att, i lugn och ro, samtidigt som de med fingret petar sig i örat, bevaka läget och invänta rätt tillfälle till att slutföra sitt uppdrag.

Som ensamvarg hade Wes ett avsevärt övertag. Han sköt tre av de vitklädda, utförde en taktisk manöver, kastade sig ner i dyn och sköt tre till. Fem minuter tidigare hade det maskerade uppbådet av fega krakar, skrävlat och vrålat av upphetsning. Nu hade turen vänt. De flydde bort i panik, vände sig om och avlossade sina sista skott ut i ingenstans. Wes befriade Joe från bojorna. Äntligen var han en fri man.

Nu stod Joe i baren. Berusad, förklarade han för Wes:

” – Jag är evigt tacksam för ditt mod och handlingskraft. Beställ vad du vill och jag bjuder!”

Wes ansikte, uttorkat av dammet, garvat av solen, piskat av störtskurar och hagel och stelnat i duellers dödsföraktande tystnad garvat, sprack upp i ett gapskratt. Han sa:

” – I mitten av min levnads bana, övervakad av Klippiga bergens skarpögda kondorer och glupska coyotes, finner jag tröst i livets plågor mot Mary Brands fylliga barm. En vacker dag, då jag kommer inkrypandes fram till bardisken på mina bara knän, med knastertorr strupe och utan en cent i fickan, då…”

Men ur munnen kom inte ett ord. Vårdslöst drog Joe upp rullar med dollarsedlar och, utan att först räkna, överlämnade en av dem till Wes. Wes Harding, bovars, gangsters, ligisters skräck, insåg stundens allvar och, för att inte väcka Joes misstankar, bjöd laget runt.

Ett talesätt som vandrade runt i guldgruvor, spökstäder och hemliga grottor, gick ut på att, en man utan skjutvapen, var att betrakta som oanständigt naken. Det enda som han kunde dölja sitt ädlaste kroppsdelar med var en tom whiskykagge.

Men, även om läget i en handvändning kunde förändras till ett sämre, befann Wes sig ännu inte riktigt i den penibla positionen.

Hans enda garant i tillvaron var en pålitlig Löbnitz-replik från år 1841. Om han någon gång i en oviss framtid skulle vara i trängande behov av kontanta medel, var objektet eftertraktat också av hängivna antikhandlare.

Nu stod han där beredd inför en eventuell sammandrabbning. Vapnet hade en stor fördel. Med magasin tillämpat för endast en kula gick striden ut på att sätta projektilen på plats, eller söka skydd på ett, för motståndaren okänt, annat ställe.

Nu, så här efter att ha mottagit belöningspengarna för Casey och Jonesligan, stod Wes vid baren iklädd de ett nummer för stora spenderbyxorna.

Då kom överraskningen. Ut från mörkret bakom spiraltrappan, trädde hans käresta, älskarinnan Annie ”Paz dela Huerta” Peacemaker. Visst tog hon, som var annan fattig flicka gjort, sitt, av de prydda, men kanske inte helt frigida, anständiga damerna i stadens väl ansedda lilla syförening.

De menade på fullaste allvar att det som de inte visste om Annie, var inte värt mer än ett halmstrå. På grund av deras brist på fantasi och respekt inför något som de inte hade den blekaste aning, levde hon på fritiden, utanför arbetet, som en i förhållandet med Wes, som en nygift ungmö efter bröllopsnatten. Med andra ord, en trognare flicka fanns ej att finna på denna uttorkade jord.

Wes uppfattade något som inte verkade passa ihop och insåg att, nu eller aldrig, måste han antingen sätta kulan mitt i sinusknutan, eller, åtminstone fram till dödsögonblicket, gräma sig över, att det, efter detta, aldrig någonsin skulle återstå en omvändelse till ett bättre liv. Vad skulle det, funderade han, medan han höjde vapnet i rätvinkligt läge i förhållande till ryggraden, vad vara? Tidningsförsäljare? Biljettkontrollant? Ångbåtskapten?

Kulan missade. Nu var goda råd dyra. Av egen erfarenhet visste Wes att Annie i sina mamelucker gömde en hel arsenal av brännande heta vapen. Snabbt som ögat drog hans ohämmade hand upp hennes kjoltyg och, fortfarande innanför pantalongerna, lät sitt skjutglada avtryckarfinger, rakt genom särken, fälla den ena krypskytten efter den andra.

Imponerad av hans rättrådighet skulle barens ägare, Jeff Johnson, en kort tid senare, innan allt föll i glömska, låta tillverka ett hölster åt Wes, med texten ingraverad i oxlädret: ”Sju i en smäll!”.

Rövarhövdingen Danny Dream hade edsvurna män som till vilket pris som helst ville hämnas sin käre ledare. Än en gång höll Skyddsängeln Lucy sitt vakande öga över Wes. Räddningen kom. Kamraten från Inbördeskriget, kanonjären Lenny Porter hade, som krigsveteran med amputerat vänsterben, fått anställning som postiljon. Som en galning körde han diligensen över prärien och satte buffelhjordarna i panisk skräck.

Tillsammans med Lenny gjorde Wes processen kort för dem som överlevt kulregnet. De hissade upp liken på taket, surrade fast dem, överlämnade de återstående resterna av avskummet till sheriffen i Buford för att slutligen broderligt dela upp belöningen till hälften var.

Än var festen inte över. Som tack bjöd Wes, Lenny på chili con carne i den vietnamesiska restaurangen Ho’s Hoo. De fortsatte kvällen till Old Martha’s Graveyard.

Lenny valde den rödhåriga Trixie från Connemara och Wes, Lili Merlin, från den bretonska, förtrollade Paimpontskogen.

Enligt Old Martha var Lili specialbeställd från Rote Licht District, i Hamburg. Därom tvista de lärde.

Natten skulle sluta tragiskt. Just när Lili tänt Wes innersta glöd, riktade Lenny sin Saturday Night Live mot hans tinning.

Lili som varit med om en hel del, hade av erfarenheten lärt sig att försiktiga och förutseende levande varelser, klarade sig bättre än dumdristiga, framfusiga och burdusa halvdöda. I själ och hjärta var Lili en brinnande pacifist samt suffragett.

En osedvanligt trevlig, empatisk och sympatisk gentleman hade försett henne med en grytrevolver som hon, ifall det skulle hända något oväntat, eller om det någon gång knep, kunde bruka om inte annat för att förvara sin heder i behåll. Nu låg den där, i tryggt förvar, i livstycket, mellan de två kullarna.

Lili var så långt bort man kunde komma från en fullfjädrad prisjägare. Kulan träffade Lenny mitt mellan ögonen och, medan  hjärnsubstansen och levrat blod sprutade ut över den färgstarka tapeten med mönster som föreställde rödgröngula kakaduor och näst intill osynliga kameleonter.

Livet är kort. En morgon tidigare hade Old Martha stigit upp med solen, för sista gången.

Efterträdaren till Old Martha’s Graveyards, entreprenören, spökjägaren och själasörjaren John Hawkes, hade som affärsidé att resa land och rike runt, i Nordamerikas fall de femtioen delstaterna och här och där, utanför civilisationens gränser upptäcka ett sällsamt ödehus. Hawkes, som den handlingens man han var, vilade inte på lagrarna. Med bestämda steg gick han in i stuga efter stuga och förhörde sig om ifall något hus där i trakten, var hemsökt av gengångare, vålnader och andra olyckliga själar som inte hade något vettigare att göra, än husera och stå i.

De vidskepliga, skrockfulla och obildade landsbygdsborna, läste upp avskräckande ramsor utantill och varnade med febriga ögon och rosiga kinder Hawkes för att rota i det förgångna, väcka onda andar till liv och finna sådant mystiskt, magiskt som, om han inte såg upp, skulle sätta hela världen i rullning.

Hawkes, van som han var, drog inte det minsta på smilbanden eller fnös åt deras okunskap. Här fanns affärer att göra. Som entreprenör i frågor angående den hinsides världen, utgjorde sådana förfallna ödehus och mossövervuxna ruiner, lön för mödan.

Men först måste karusellen snurra och gå runt. Ett hus gjorde ingen sommar, men tio skulle mer än väl räcka till en busstur för pensionärer, sturska skolungdomar eller möhippor där det extra var en krydda på allt som komma skulle.

Hans planer gick så långt som till, när utflykten var över, kunde han, utan någon över sig, samtala med deltagarna om andra hus och resor, som var utrustade med betydligt mera av översinnlig plasma, än denna första, som han menade inte var mer än ett smakprov.

Utan att ens nämna att fikastunden efter ingick i priset, bjöd han på av en lokal barista, skummande latte och, av den nyligen hädangångna husfrun, nybakade brownies.

 

Wes avgav löftet till Lili att, om han någon gång i framtiden, han visste så här på en rak höft, inte riktigt när, skulle dra sig undan från vardagens umbäranden och världens vedermödor, odla sin trädgård och bilda familj, skulle han först av alla fria till henne och ingen annan. Han gav både henne och Trixie dubbelt så mycket de behövde för att köpa sig fria, resa till Los Angeles, göra glada dagar och, när kassan var på väg att ebba ut, starta något helt utan sin like, på egen hand.

Wes, som djupt troende, återvände tillbaka till verkligheten och träkapellet för att bikta sig inför den svenskättade frikyrkopastorn för amerikanska Missionsförbundet, Sverre Stein Jaensen-Hogland, och direkt efteråt, i armkrok med prästen, styra kosan mot sakristian för att där låta gomseglet avsmaka en nyöppnad, dekanterad och luftad karaff med amerikanskt buffelblodsrött slottsvin.

Tillsammans bad de om att alla otrogna, som Wes själv och hans tilltänkta maka Lili, själar som missbrukat den Högstes förtroende, levt i synd och på eget bevåg, tvärt emot deras uttryckliga vilja, försatt andra i ett ovisst, men, för all del, välsignat läge.

Efteråt var pastorn och Wes rörande överens om det alternativet var betydligt bättre, än att för evig tid pinas smådjävlarnas eldgafflar och, likt skållade grisar, grillas över flammorna från Helvetets inre.