Vem var Wes Hardin, myt eller verklighet?

Sagan om legenden Wes Hardin består av många lösa trådar. Mycket förblir ovisst och oförklarligt. Det är så det är.

Rättskaffens eller Hin Håles hantlangare? Ute på präriens fria vidder, härskade hetlevrade och iskalla män, sådana som Injun-Joe, Muffin Poerker och Canned ”Kniven” Heat.

Det hemliga förbudet ”Ariadnes söner” som sägs vara den politiska, offentliga, grenen av terroristorganisationen ”Ikaros Vingar”, har i ett pressmeddelande givit sin version av konspirationsteorin om Wes Hardin:

”Stenhårda blickar möttes i halvljusets dunkel. Bowieknivars egg blänkte till i lägerelden. Inte ens Lagens sorgkantade långfingernagel nådde ut till denna ensliga plats.

På den tiden då Kung Antoine-Hippolyte Cross, bror till Charles Cross styrde Patagonien, hade mexikanska revolutionärer, ledd av anarkisten Emiliano Zapata, tvingat Kungen av Kalifornien, Don Juan Rodriguez, i landsflykt.

Voodoo-drottningen Marie Laveaus mystiska läror spred sig runt bland den svarta befolkningen, så till den milda grad att vem som än var hågad till att plåga en medmänniska, kunde i vilken turistbutik som helst, inhandla voodoo-dockor egenhändigt tillverkade av Marie Laveau. Allt köparen behövde var ett hårstrå från den tilltänktes huvud.

Inte ens den här traditionella verksamhet är befriad från fuffel och båg.

Marie Laveau kunde med egna trollkonster komma fram till att hennes älskade sonson Pedro Éscobar sedan år tillbaka i tiden, låtit tillverka exakt likadana piratkopior i HongKong och, då priset för arbetskraft uppnådde nya höjder, förflyttade sin svarta hantering till Taiwan.

Marie Laveau blev naturligtvis, vem skulle inte bli det, förbannad, men hur skulle hon straffa Pedro, utan att egentligen göra honom illa?

Lika enkelt som trollkarlen El ZoZo, som, med en cirkulär rörelse i luften, omvandlade åtta till nitton och nitton till två, försatte hon Pedro, vänligt men bestämt, i ett felsäkert tillstånd av hälften invand hjälplöshet och hälften schamansk apati, och, som i ett trollslag, blev han till prototypen för Don Pedro.

Till Maries stora förvåning sålde Don Pedro bättre än, i hennes eget tycke, masstillverkade av vinyl väldoftande, naturtrogna repliker med namn som ”Skippy”, ”Zippy”, ”Sloppy”, ”Porky”, ”Froggy”, ”Droggy och ”Foggy”. 

Zapata och hans närmaste rådgivare voodooutövaren, scammaren, sugerdandyn, traffickingledaren och tio år i rad champion i Tzardisk Rumba, den romersk katolske prästen, Gudfadern Don Camillo från Sicilien som utsett Rio Grande en legal transportväg från det ena till det andra. Den tidigare benämnda Ingenmansfloden utgjorde alltså inte längre någon geografisk och politisk gräns.

Zapata hade vid det laget konverterat från Romersk-Katolska kyrkan, till Kyrkan utan Namn. För att markera detta beslut, döpte han om Yang-Na, till ”Nuestra Señora la Reina de los Ángeles de Porciúncula”, som med tiden förkortades till Änglarnas land, Los Angeles.

Don Camillo, tillika spelmissbrukare och kvinnokarl, hade kontakter med tjänstemannen Pierre ”Pinky” Porter, på Ellis Island. Nykomna, inte ont anandes mongoler, drogades med laudanum, sjanghajades och, tillsammans med otämjda bufflar, fördes, fortfarande nedsövda, till The Strip där deras huvudsakliga syssla för dem innebar att, för så gott som ingenting, förgylla tillvaron för de stjärnor som, ingjutna i gatstenen, slitits ner av kyssar från beundrare som kommit dit från när och fjärran.

De som, efter en omild, för att inte säga, vårdslös behandling, mot alla odds överlevde turisternas hänsynslösa trampande, kunde efter tio års slit, hämta ut från den närmaste pappershandlaren, Roy Stevens, ett igenklistrat kuvert, där de, när de öppnat kuvertet, till sin stora förvåning, efter en smärre chock, insåg att de framför sina ögon hade ett ovärderligt värdepapper, som inom en obegränsad framtid gav dem rätt till att bruka eller missbruka sådana obrutna marker som kommande generationer av avhoppade studenter, vapenvägrare, kringresande teatersällskap, grillare, försnillare, svindlare, stekare, boobsbollande babies, svennar, knuttar, spättor och världsfrånvända berits, giftasvuxna, frånskilda sniglar och äventyrare ute på djupt vatten som valde sitt sällskap i mörka rum bland andra flamingoutklädda swingers. Vem ville inte ha sådant att minnas, då de, var och en, i ensamhet ute på seniorboendets terrass, letade i minnet efter minnesvärda ljuspunkter?

United States byggdes inte på en dag, men rimligtvis någon gång mellan år 1600 och framåt i tiden.

Nybyggare och ranchägare anställde hårdhudade och samvetslösa kofösare som drev panikslagna boskapshjordar mot campingplatser med godtrogna hedningar och övertidsarbetande kopparslagare.

De infödda, med livet strax bakom sig, investerade sina surt förvärvade bidrag i iskalla dryckesvaror eller, som en andlig handling i stil med den barmhärtiga änkan, delade med sig av sina sista marker och jetonger till ensamstående enarmade banditer.

Emigranterna blev immigranter och alla som inte tilldelades ett grönt kort, tvingades vända tillbaka med oförrättat ärende.

Nybyggarna ansökte om orörd jord från USA:s dåvarande markförvaltning.

Helt i överensstämmelse med ”Förklaringen om Medborgarens skyldigheter och rättigheter”, författad av president George Washington och bevittnad av schackspelaren Benjamin Franklin och teaterentusiasten Abraham Lincoln, inleddes erövrandet av Vilda Västern när General George Armstrong Custer och hans blåklädda soldater utfört massakern vid Wounded Knee.

Originaldokumentet försvann högst sannolikt då Riksarkivet flyttades över till Chelsea Hôtels källare. Den eller de som påtog sig det besväret, tappade eller rent utav, medvetet, kastade bort nyckeln.

Som tur var finns det sådana män som den ofrivilligt ensamstående, hängivne historikern, Doktor Isaac Grotowskij. Med hans kännedom om friser, schatteringar, meanderslingor, utskurna reliefer och dekorativa, men illegala dekorationer som av just det skälet måste säljas på Svarta marknaden, fann han oförhappandes ett, i hans skumögda ögon, en mikrofilmad, men trovärdig faksimil uppklistrad på undersidan av kaptenens skrivbord från fregatten HMS Resolute.

Grotowskij, född och av ohejdad vana en handlingens man, förstorade och kopierade dokumenten och överlämnade, efter en betydligt liten grafiskt manipulerad tidsförskjutning eller åldersförvrängning, falsifikationerna till Rutherford Birchard Hayes sonsonson, trombonisten, tillika highhat- och hattrickmakaren Emerson Styuvesant. Han som långt senare skulle starta den världsberömda snickarskolan i New York, New York School of The Holy Wood.

Numera kan besökaren med egna ögon studera kopian av faksimilet som ligger bredvid originalet till ”Indian Removal Act”, i Staten Georgias Statsbibliotek.

Evakueringen av ursprungsbefolkningen fortsatte natt som dag.

Byhålor som Amityville, Tombstone Town, Nighthawk Seven, Pittsburgh, Similarity Row, Tipping Point och Chic Anita, dränktes av urbaniseringsvågen som, obehindrat och okontrollerat, forsade över de på den tiden gällande stadsgränserna.

Gangstergäng och kriminella ligor behärskade till en viss del både det mellersta och undre samhällsskikten. Ensamkommande ensamvargar, utstötta, övergivna och utanförstående galna vetenskapsmän, storpack och slödder, livskonstnärer, oförstådda artister hade sitt att sköta och inte alltid rent mjöl i påsen.

De drevs allt längre bort och sökte sig till uppehållsorter dit Lagens sorgklädda klåfingrar, en vacker dag, helt säkert, skulle nå fram till.

I Nevadaöknen, inte långt borta från Alaskas snödjupa granskogar, låg spökstaden Tombstone Town.

Det fåtal som sökt efter ökad frihet, sinnesfrid och ro, trängdes undan av bankrånare, tågrånare, diligensrånare och alla dem som, likt en Mor Courage, tog vara på sånt som blivit kvar eller över på de numera ödelagda slagfälten.

Utan minsta skam i kroppen men ändå med hänsynstagande till verklighetens begränsningar, försökte de ändå, helt utan krav utifrån, upprätthålla en oanständigt hög moral. Den enkla regeln löd: ”En an är lika god som en ann”.

Ökenfäder, besatta munkar, blinda eremiter, sexladdare, från höftenskjutare och en och annan vilseförd, sedan dess, i andras ögon, förtappad kvinna, skulle utgöra grunden för den livsstil som så här tvåhundra år senare, skulle bli omtalad och omskriven som ”Civilisationen”.

Ovanför de förfallna rucklen i Tombstones utkanter cirklade asgamarna. Rullbuskarna tumlade bort över ökensanden. Skallerormen gled upp ur stenröset, gav ifrån sig ett olycksbådande rassel, knep i en rörelse en skällande präriehund och lade sig på en klippa i solskenet för att smälta bytet och, eftersom den ändå inte hade något annat för sig, betänka naturens gång.

Här och där stod träkors, men ingen visste, eller ens brydde sig om vem som intagit vågrätt läge sex fot där under.

Den som, i ofrivillig, för att inte säga, påtvingad ensamhet, föredrog att i goda vänners lag inta ett och annat glas whisky, upptäckte att situationen såg inte helt ut som den brukade. Runt om honom stod en ring av välklädda, godmodiga men med kalla iakttagande fiskögon som tålmodigt och utan att verka påträngande, ställde löjligt enkla frågor och, när han utförligt besvarat var och en av dem, antecknade små krumelurer i varsitt block.

I kombinationen av eldvatten och den, i hans egna öron, oförtjänta uppmärksamheten, pratade han på, lät tungan löpa, blev alltför lösmynt, skroderade, skröt ohämmat och, här och där, där han tyckte att det, på något vis, passade in, lade till och drog ifrån lite som han, utan att överskrida sanningens råmärken, hade fått för sig att så var det.

Publiken, nu enbart bestående av de välklädda männen, med sina lustiga frågor, uppmuntrade den whiskydrickande pratkvarnen, att inte lägga band på vare sig själv eller tungan. Om han tystnade, dåsade till, dråsade av den, av byxbakar, nedslitna stolsitsen, eller försökte själv utföra en för honom begriplig sammanfattning om vad han egentligen pratade om, genast hade ett nyss öppnat helrör av det, där i trakten välkända, märket ”Mary Brand”, med en flytande vätska som än en gång skulle återuppväcka hans begär efter den likt en bärnsten som oavbrutet reflekterade solljusets karismatiska strålar, mentala avslappning. Djupt där nere i hans inre kämpade fortfarande en dryckenskapens demon för att inte famla ännu en gång efter räcket som borde ha hindrat den berusade från att falla ännu en klipphylla närmare en paradisisk dvala.

En lite, på en gång, tillbakadragen, servil och ändå hövlig servitör, trängde sig fram genom den slutna kretsen av anständiga, om inte helt moraliskt oantastliga, hedersmän och förklarade för objektet i cirkelns centrum förklarade för de närvarande att, för tillfället var presentatören oanträffbar och, kanske om fem eller högst tio minuter, skulle befinna sig i ett ytterst obehagligt behov av att uppsöka ett annat, men för honom själv i det här tillståndet, okänt ställe. Även om det skulle fördröja underhållningen ännu med några minuter, borde också den utslagne komedianten få intaga en nypa frisk luft.

Männen, hade alla i sina tjocka plånböcker ett visitkort som bekräftade att var och en av dem var ytterst presentabla och av den anledningen utsedda till att representera  en man som önskade förbli anonym,  Mister Pinkerton.

Alla männen utan minsta undantag satt kvar på samma ställe, tills en av dem, på god väg att tappa tålamodet, tittade in i det mörka kyffet för enskilda och privata behov, angelägenheter och uppdrag,  och kunde kallt konstatera att mannen där inne, visserligen utförde det som förväntades av honom, men annars hade helt felaktigt, till det yttre, utseende.

Med ett alltför häftigt ryck i den olåsta bakdörren, insåg den nyfikne att, även denna gång skulle han få rätt, ingen igenkänningsbar, lösmynt och talträngd, ifall uttrycket i det här fallet tillåts, stod och antingen blossade på en fet cigarr, eller, möjligtvis sannolikare, men ändå inte helt överensstämmande med de verkliga förhållandena, med båda armarna viftandes som förvirrade väderkvarnsvingar i en virvelvind. Alltså, slutsatsen var att inte ett spår fanns kvar efter den påstrukne retorikern.

De män som varit med förr, blev inte särskilt förvånade. Ett ord för mycket, men inte vilket som helst, var för den med välsmort munläder  och nytvättad hals, detsamma som att, i all hast rusa åsta, att tacka för kaffet och, bara någon sekund senare, plötsligt falla av en lunkade hästkrake, eller på något mystiskt sätt, ha oturen att ramla ner på tågrälsen, exakt i bråkdelen av en sekund före Silverpilen ilade förbi i högsta fart.

Tombstone hade tre lagar.

Den första var ett citat från Billy The Preachersmans lövtunna självbiografi ”Siesta i Stillot.” ”Vartän du dig i världen vänder, håll tvenne sexskjutare i bägge händer.”

Den andra var hämtad från ”Vilda västern för som den var tänkt”: ”Inte ett ond ord om mirakelmediciner sålda av en hederprick som högljutt presenterar sig som Doctor Feelgood, men inget botar ryggskott bättre, än ett välriktat nackskott.”

Den tredje ingick i häftet ”Pseudo-Nasses Uppenbarelser och Mirakler, förmedlade och bearbetade av Frikyrkopastor tillika Handelsresande i tjärtvålen Delight, Johannes Ernest”:

”Frälsta äro dem som orkar hålla vansinnets syfilitiska frestelser stången, då den eviga själen försvarar förnuftets osynliga murar.”

Pastor Ernest, på sin tid en uppskattad predikant och hängiven messian, lovade att de kunder som köpte, var säker på att nu, här och nu, fanns den chans som aldrig någonsin skulle återkomma. Köp minst tio Delightförpackningar och, som en ringa belöning, kunde de tjugofem första förvänta sig att, hemma framför öppna spisen, för den äkta hälften samt det kommande släktet som en dag skulle ta över, kunde maken, utan det minsta dåliga samvete för en oplanerad affärsuppgörelse, läsa högt ur den del som av oförklarliga skäl, kanske Ondskans makter, i fårakläder, förblivit otryckt i den Heligaste av skrifter.

Vad var nu detta för ett påhitt? Intet alls. Skriften, ”Pseudo-Nasse om livets innersta mening:”Släkten komma. Släkten gå.”, upptäckt nedanför Oljeberget i Kanaans land, av Pastor Johannes Ernest som också gjort en tidsödande och utförlig översättning från gammalhebreiska till modern amerikanska.

Pastor Ernests rival, ärkefiende och konkurrent, Vild-Masse, hade för avsikt att misskreditera ”bondfångar-Ernest” och stod därför och lurade bakom stallet, främre, högra hörn.

I samma ögonblick som tungomålstalandet skulle börja, störtade han fram, knuffade Pastor Ernest från trälådan och gastade att Pseudo-Nasse aldrig existerat.

Först tystnade publiken, sedan bua och därpå jubla för att Vild-Masse, med risk för eget liv, vågat blåsa i luren.

Vild-Masse höjde nu rösten en oktav och höll upp beviset som, i korthet, beskrev det bedrägliga innehållet: Den falske apokryften Pseudo-Nasse som i ett tillstånd av permanent solsting, upplevt förvirrade hägringar.”

Vild-Masse, alias Joseph McDull, kaninkramare, gnostiker och hängiven vegetarian, var inte sen att utnyttja tillfället. Han pekade bort mot sitt eget marknadsstånd och deklamerade att, kunder som köpte inte tio, men endast tre tvålar för samma pris, av märket Lindmark, skulle med egna ögon kunna läsa Vild-Masses högst skandalösa, häpnadsväckande avslöjanden om Pastor Johannes Ernest.

Bara för att börja med något, sa Vild-Masse, är Johannes Ernest rätta namn, bedragaren och fängelsekunden, Sigfried von Garnheart. Han, den ökände sol-och-våraren, hade en gång, under hypnos, förfört Vild-Masses tilltänkta, Harrieta Matta.

Vild-Masse var traditionell i den betydelsen att inget förehavande skulle ske, före eller efter bröllopsnatten. Det innebar för de troende att fortplantningen endast var möjlig varje återkommande årsdag efter ingånget avtal.

Harriet blev gravid.

Sigfried von Garnheart  manipulerade och argumenterade att, fastän Vild-Masse aldrig varit intim med Harriet, var han det ofödda barnets, om än andliga, så ändå äkta fader. Harriet grät. Vild-Masse ställdes inför rätta. von Garnhearts kumpan, brännvinsadvokaten Graham Greef, bevisade att hans klient, utan all rimligt tvivel, behållit sin välpolerade oskuld. Inte till själva akten, men till anklagelsen.

Greef förklarade, med övertygande stämma, att vid den aktuella tidpunkten för barnets tillblivelse, satt von Garnheart helt oskyldig och utan uppsåt i tåget till Chicago. Greef viftade inför juryn med en biljett vars tryckfärg ännu inte hade hunnit torka.

Greef hade, med orden, för att inte den närvarande dommarbiträdet inte skulle förstå, i grammatiskt omvänd ordning, beskrivit för von Garnheart att artikeln inte var helt gratis, men, i det här besvärliga sammanhanget, väl värt sitt pris. Alltså hade han, von Garnheart ett alibi som, även för Mister Pinkerton, omöjligt att ifrågasätta. Juryn, enkla och obildade medborgare, trodde blint på von Garnhearts oskyldiga, lite irrande, blick.

Domaren Merry Pacon satte borgen till den symboliska summan, en dollar. Den hängivnaste av Pastor Ernest lärjungar, fångvaktaren Will Forrell, betalade dollarn, befriade Ernest från handfängslen och, på samma gång, tryckte hans båda händer.

Innerst inne var Vild-Masse en god man. Han äktade Harriet och beskyddade henne från pöbelhopens spott och spe. Ingen lycka varar för evigt. En vecka senare dog Harriet och det odöpta barnet i en gasolycka. Vild-Masse tog mycket illa vid sig och bar sorgbandet runt hatten i en hel vecka. Där efter sa ett obekräftat rykte att en man, med ett utseende som var intill förväxling likt Joseph McDull.

Ensamvargen, revolvermannen, prisjägaren, kvinnokarlen, spelhajen och galningen Wes Hardin trivdes i Tombstone Town som fisken i vattnet. Han sparkade upp saloonens svängdörrar, lät ögonen svepa över salen, stegade, bredbent och med vaggande gång, fram till baren. 

Där stod bartendern Jim ”Tom” Hamilton och torkade glas. Wes var trogen sina vanor. Tom böjde sig ner under disken och kom upp med en hel flaska bourbon av ställets dyraste märke, ”Mary Brand”. Han korkade upp flaskan, tog ett av de diskade dricksglasen och fyllde det upp till kantens bredd. Wes drog in spritångorna genom näsborrarna, svepte glaset i ett drag, hostade, spände munnen nedför giporna och andades ut. 

Det fanns två skäl till att alla valde ”Mary Brand”. Drycken, 95,5 procent, med en skarp bismak av finkel, var ett mandomsprov. Ömfotingar och andra veklingar ramlade av pallen efter bara en halv liter.

Det andra var att de fyra bootleggerbröderna Cartright Bros, hade gjort processen kort med de utbölingar som ville tränga in på deras marker. I praktiken fanns inget annat att få, än det i trakten så omtalade och populära ”Mary Brand”.

Legenden om Mary Brand är en historia för sig. Varför inte, innan den också faller ner i glömskans mörker, förtälja den med?

Varför hembrygden hette just så, berodde på ett litet missförstånd.

De tystlåtna, fyra bröderna Benjamin, Caspar, Jesper och Jonathan, staplade ekfaten på dragkärrans flak.

Benjamin funderade. Drycken måste ha ett välklingande namn, lätt att lägga på minnet?

I samma tag när han med vänster hand kastat upp en tunna på vagnsflaket, frågade han sin lite lomhörde broder Kaspar, vad ska häxbrygden heta?

Caspar, som införstådd, nickade och skrattade för att visa att han förstod och höll med.

Jesper, till skillnad från brodern, var ytterst ljudkänslig. Han kom i ett språng och undrade vad som var i görningen. Jo, förklarade Caspar. Benjamin hade sagt något om att äta… ja, ordet var så oanständigt, att han inte ville upprepa det. Jonathan, som just hivat upp den sista fatet på flaket, kände sig utanför. Vad skrattade de åt?

Jonathan var oskuld och till råga på allt också  oskuld. Jesper kom med en vit lögn, om att Benjamin en gång varit tillsammans med en vindögd tobakshandlerska, Mary Strand, som emigrerat från Dock Street i North Shields i Wales, till en gata i Rio de la Plata.

Benjamin fick alltid tårar i ögonen då han tänkte på Mary. Därför skulle de döpa bourbon efter henne. Jonathan tyckte att idén var god. De skulle äta före transporten. Jonathan stod kvar ute vid vagnen, såg en tunna med tjära som stod inne i vedbon, tog en pensel och målade på var och en av tunnorna: ”Ängeln från Skyn: Mary Brand”.

Benjamin var inte född till kock. Den enda rätten han kunde laga, var hamburgare med vita bönor i tomatsås. För att spara disk, åt de direkt ur stekpannan. Var och en hade sin egen sked som de, efter maten, odiskade, stoppade i tumstocksfickan.

Så bar det av. Caspar var en fartdåre, men, fastän den osurrade lasten skakade och hoppade, stod den där de hade ställt den.

Ingen av dem lade märke till den hembryggda vätskans blivande logga. Ett ekfat med tunnband av handsmitt järn och texten som Jonathan, i övrigt analfabet, lyckats svänga till.

De for från saloon till saloon. Till slut stod bara ett fat kvar. Den sålde de billigt till stinsen Gregory Briard, som satt på en bänk och rökte majspipa utanför Tombstones järnvägsstation. 

En kvart senare ångade tåget Silverpilen in från Jackson. Lokföraren Steve O’Bell var kamrat till Gregory. På samma tåg arbetade den unge Tom Edison med att trycka tidningar som han sålde till tågets passagerare.

Briard och O’Bell tömde varsin skopa av rävgiftet, tappade upp vätskan i ett antal fickpluntor med texten ”Välkommen tillbaka till Tombstone” som de skulle kunna lura på bönder från landsbygden. Resten av joxet sålde de till Edison. Han smakade på det endast en gång och beslöt genast därpå att sälja det som lampolja.

Presidentens lojale hovmästare och private spritlangare, den ryskfödde Pjotr Wichensky, skötte kom över en tunna och lät bjuda presidentens munskänk på en sup.

Munskänkten överlevde persen och presidenten beslöt med en gång att hans egna illegala speakeasy ”The Resident Evens”, ovillkorligen måste stödja denna kulturtradition.

Wichensky meddelade redan efter en kvart att nu hade presidenten och ”The Resident Evens” varsin fast veckobeställning på vardera femton ekfat från Cartwright Bros. Men det är en annan historia, som, än idag, i Förbudstidens skugga, är rödstämplad och sekretessbelagd.

Åter ute på banan igen återgick Hardin nästan omgående till sitt gentlemannaliv som dekadent dandy, flanör och asocial dissident.

Okända som såg honom passera på gatan, skulle kunna tro att han var antingen en bankdirektör på glid, eller en begravningsentreprenör i uppåtgående. Men, för honom som aldrig brytt sig om andras tyckanden och låtanden, kvittade det lika.

I en annan stad, i en annan bar, med andra röster, i andra rum, med det brinnande eldvattnet innanför västen, öppnade Hardin sitt nakna hjärta för det oanständiga husets över måttan fylliga madame, dansade jigg med Jane Avril och, efter att båda hämtat andan, underhöll han de bargäster som fanns kvar i salongen, med historier, några sanna men de flesta stulna skrönor, han hört i tågkupéerna i den taktfasta rytmen från järnvägsskenornas tick-tockande.

Där hade han suttit tryggt och, för ögonblicket säker på sin fönsterplats tillsammans med guldgrävare, kofösare, rodeoryttare, tandläkare, drinkare, spelare, skeppsläkare, hemmafruar, hemmaflickor, folkskolelärarinnor, aktörer och aktriser, kurtisaner och cancanflickor som, i avsikten att fördriva tiden och, likt resenärerna i Decamerone, underhöll varandra med tio berättelser om dagen i tio dagars tid, vilket för den kunnige i aritmetik, utan minsta tvekan, borde bli sammanlagt etthundra udda historier ur det hektiskt, levande livet.