Camille Pelletier-Malinois avgudade sin mor, men var till naturen orolig och rastlös. Han utmanade ödet, fick lift med en höskrinda på väg till Wien och blev där imponerad av sevärdheter som den Spanska ridskolan.

Han gjorde sig känd i stadens nöjes- och glädjekvarter, levde ur hand i mun, sov på gulnade och fuktiga tidningar i stadens park, undervisade i tantrisk yoga, flagellanternas självspäkningar och fakirernas ormtjuserier.

Djupt troende äldre damer förbarmade sig över honom gav allmosor, men annars klarade han livhanken som akvarellist, turistguide och, när nöden bankade på dörren som värst, vikarierade tillfälligt som sutenör och väskbärare åt Sandra Sun.

Marken rasade. De otrogna turisterna övergav Europas anrika huvudstad för kasta sig ut i Cannes modäna nattliv.

Inkomstkällorna avtog. Flickorna magrade. Väskorna allt lättare, eller helt obefintliga. Med gråten i halsen, dumpade han sina elegiska skildringar av nostalgins kejsarrike, i Donau.

Mattan drogs bort under hans stelfrusna fötter.

Utkastad från hotellrummet, återstod den hemlöses liv bakom soptunnorna i gränderna.

Camille var företagsam.

Han fångade in gathundar och tränade dem i lustiga konster, att sjunga i canon, läsa tyst och i all sin enkelhet, presentera i vilka sammanhang det är lämpligt att hänvisa till normalkurvan.

”Camilles Hundar” blev för nästan en hel säsong, ett begrepp. För en kort tid var livet i sus och dus härligt oförutsägbart, men då karriären inom hundträningen var begränsad, sålde han sina arbetskamrater och satsade istället på kinaschack och kortspel.

Han töjde på moralen och med självlärd fingerfärdighet, plockade berusade turister på allt det som de själva ansåg hade ett visst värde.

På förmiddagarna besökte han värdshuset Der Blaue Rieter och spelade kinaschack med framstående män som Ludwig Wittgenstein, Sigmund Freud och Vladimir Lenin. Camille ingav förtroende och, var och en för sig, delade de tre vise männen med sig av teorier och utväxlade tankar och åsikter om Svarta Handen, Skottet i Sarajevo och den växande sprickan mellan det Habsburgska väldet och kejsarriket Österrike-Ungern. Camille, då han kände förändringens vindar blåsa, drog båda öronen åt sig.

Frågan återstod. Vad göra?

Pengar betydde mycket, men inte allt. Han behövde en långsiktig, strategisk plan. Men vilken? Ett gammalt japanskt talesätt lyder att om man inte vet vart man ska, kan man resa vart som helst. 

Konsten att resa är ett logistiskt problem. Packningen bör rymmas i en oansenlig, liten och lätt trunk, gärna av svart, hårdpressad kartong, med handtag av något föråldrat plastmaterial.

Av den stränge fadern hade Camille lärt sig att den som inte var beredd att sätta fart på apostlahästarna, eller inte orka ta ut sina sista krafter för att nå bortom utmattningens yttersta gräns, hade omedvetet dömt sig själv till att trampa vatten i Grottes kvarn.

Camille var man för sin hatt. Livet var för kort för att slarvas bort. Han utlovade beskydd till hålldamerna Bernadette, Laura och Wilma. Trots att de stretade och gnodde på, skulle hans del av inkomsterna aldrig räcka till en båtresa över kanalen, till London.

Han trevade i byxfickan efter pengar. En mark, några kopek och längst ner, ett första tecken på att fattigdomen var i antågande.

I det söndernötta tyget hade uppstått ett allt större och växande svart slukhål som medförde den konsekvensen att intäkterna knappt hunnit in, förrän de åter försvann.

Utanför kvarterskrogen Klockstapeln, var det som om oturen utfört en tvärvändning och han, av bara farten, följde med i returen. Det som var tänkt som hemresa, återvände till det alltför ofta så förtalade kroglivet.

Utanför terminalstationen stod han plötsligt nedanför trappan till ett, för honom, helt okänt hak.

En medresenär, luffare och legitimerad globetrotter hade lärt honom trixet att om han ville komma in någonstans, var det bara att sätta den ena foten framför den andra och med beslutsamma steg gå uppför trappan, nicka vänligt till dörrvakten, lämna in rocken som sett sina bättre dagar till damen i garderoben och, ytterst belevat, ställa sig framför bardisken och stå inför valet om han skulle beställa Veuve Clicquot, eller Renault Noir?

Camille gick försiktigt in på det andra stället, vände och vred på slantarna framåt och åter, skramlade med dem, men även om de blev yra som efter en tur runt med virvelvinden, obalanserade, förvirrade och åksjuka, kunde han ändå inte förmå dem till att föröka sig medelst delning.

Turistguiden Berlitz hade i senaste tyska specialutgåvan för fritidsresenärer vars högsta syfte med resan var att se sig omkring, föra egna socialantropologiska anteckningar, lära sig landets lokalinvånares uttryck för ”En öl, tack!” ”Skål!” och ”Tack för kaffet!” med andra ord sådana matnyttiga och för både turisterna och de lokala affärsidkarna behändiga fraser som de infödda, kanske med en viss svårighet, men ändå bokstavligen och fonetiskt uttalade precis hamnade innanför gränsen till det helt obegripliga.

Hur som helst så stod där att läsa, att, under mellankrigstiden hade Berlitz  hemliga, anonymt utsända reportrar, som i många fall också antingen fungerade som fullvärdiga medlemmar i motståndsrörelsens steganografiskt dolda celler, eller var deltidsanställda angivare för den ockuperande makten, eller, inte helt så ovanligt förekommande både-och, hade givit Klockstapeln hela fem oktoberfestölsejdlar av fem för både ölet och korven.

Men, då som alltid, förändrades tiderna och de invigda kunde enkelt och beskedligt tidigt på morgonen ställa sig utanför ett växelkontor, upptäcka vilka kurser som var i fallande och vilka av dem som, om man hade is i magen tillräckligt länge, med ett ogenomskinligt pokeransikte se hur även den minst förväntade kursförändringen också kunde lyfta som en drake i vinden. De av dem som bodde anständigt i Klockstapelns omedelbara närhet, kunde med gott samvete hänga på disken och med en sonor stämma dels beställa den världsberömda ”Wienersnitzwurst”, vars hemliga  recept, enligt Livsmedelverkets välrenomerade organiska analytiker, Sverre Hölltenns, med respekt för krogens integritet, innehöll grovmalet svinkött, kondenserat oxblod, lite tripes, rå potatis, rå gul lök, lite vitlök, hackad, inte krossad, en liten nypa salt och mycket vitpeppar. Först kokad och därpå, enbart för smakens skull, stekt i äkta olivolja från de provensalska lundarna, så en icke föraktlig mängd, som stammisarna brukade säga: ”En Dunkel!”

De spelberoende i valutaväxling stod var morgon utanför växlingskontoren och snabbare än flugsnappare, medan den fortfarande var låg köpte så mycket valuta som möjligt, för att bara efter några minuter senare, med ett gillande leende på läpparna, se hur den tidigare så snabbt fallande valutan, nu nått bottenläget och istället rasade i höjden.

Det var sådana, för gemene man, obegripliga kunskaper som turister och vagabonder kunde äta crêpes suzette uppe i Eiffeltornet, luta sig mot det Lutande Tornet i Pisa, eller uppe på kamelens rygg, låta en Kodak Instamatic föreviga ögonblicket då resenären, med ryggen vänd mot bakgrunden, över vänster axel hade den gåtfulla Sfinxen och bakom höger axel dolde en liten, men ändå inte helt obetydlig, del av Konungarnas Dal. 

Camille var inte utrustad med de resurser som krävdes för att förstå hur valutaväxlingen följde en, i hans ställning oregelbunden berg-och-dalbanefärd utan doserade kurvor, men för den insatte följde ett, lite intrikatare, men ändå fullt tydligt mönster.

De slantar han hade kvar, räckte precis till två stop ”Dunkel” och tre ”Snitzare”. Eftermiddagen förflöt stillsammare än Donau och den här dagen liksom alla tidigare, övergick i afton. Kvällsljuset drog sig undan bortom horisonten och Camille, för att hålla sig kvar inne i värmen, drog ut så länge han kunde på bägarens sista droppar.

Normalt, det vill säga förr, hade han aldrig förr haft någon personlig erfarenhet av speldjävulen, men nu, vilsen i tillvaron, flög plötsligt självaste kortoxen i honom.

Där, bakom en vägg av plank satt tre murarlärlingar och spelade det enda som Camille behärskade: ”Färbl”.

Han letade igenom samtliga fickor och fick ihop så mycket som en handfull grus. Det, räknade han ut, borde räcka till att köpa in sig på en stol runt bordet. Han lovade sig själv att, efter den första hemkammade vinsten, skulle han åter ha råd med en beskedlig mängd av ”Dunkeln”.

Camille, lite väl överdrivet försynt, gick fram till spelbordet och frågade, lite så där rakt ut i luften om det gick an att få vara med på ett hörn och dela på korten i kortleken? De sa ingenting, men nickade i samförstånd.

Camille hade den lite burdusa vanan att, var än han kom och vilka han än mötte, fråga om saker han säkert visste att han åtminstone fram tills dess, aldrig haft en aning om. Utan ett ord, meddelade de honom om vad de närde för åsikter om sådana snedsprång. Antingen vände de ner blicken för att studera den repade bordsytan, eller såg sig om ifall det fanns någon där i lokalen som de kunde tycka sig vara ytligt bekant med.

Han insåg med en viss otillfredsställelse att för dessa blivande murarmästarna var spelet inte på lek. Kallprat om råkylan utanför eller bara allmänt om ditten eller datten, sågs av dem som ett oärligt försök till att distrahera och därmed öka möjligheten till en eventuellt möjlig vinst.

Plötsligt reste sig murarlärlingarna upp som en man och förklarade på samma gång med en röst att det var dags för dem att blanda till nästa dags murbruk. De fyra delade på potten och Camille, som han lovat sig själv, lät krögaren, vad han nu hette, från kranen fylla ännu ett stop med skummande ”Dunkel”.

Vid bordet stod de fyra, alldeles nyss fullsatta, stolarna i väntan på att än en gång få stå till tjänst. 

Camille var nu inte lägre lottlös, men visst blev han över måttan glad då hans tre trotjänarinnor, Bernedette, Laura och Wilma, kom fram till bordet och delade med sig av dagens ärligt införtjänta byte.

Laura, som var bäst av dem att förstå skillnaden på italiensk, respektive dubbel bokföring, lyfte helt ogenerat, utan minsta rodnad på de bleka kinderna, på dirndls alla kjolar och trollade fram en sliten, men inte så liten, penningpung.

Rachel var den av dem som bäst kunde tolka lagar, regler och gällande avtal. Hon förklarade in i minsta detalj fördelningen och, i detta ögonblick, som en blixt från klar himmel, att Fru Fortuna ännu så länge, inte övergivit honom för någon annan lycksökare som fortfarande, kanske till och med i samma lokal, med kalla fötter stod och vänta på bättre tider.

Ett sista problem återstod. Tänk om den ombytliga gudinnan åter vände honom ryggen, vad hade han då kvar till insats?

Jovisst, ja, jäntorna! De skulle säkert gå med på det, om inte annat för att rädda honom, deras handgripliga beskyddare, från att redan så här tidigt mitt i livet, vakna i den monotona musiken från en kopparslagare utan minsta känsla för takt och ton, i en kolkällare och, trots det ihållande oväsendet, motvilligt inse att det ödesmättade klicket inte kunde ha uppstått ifrån någonting annat än en bortkastad kolkällarnyckel.

En man med neddragen keps, med största sannolikhet, en sutenör och handelsresande i kjoltyg, från Amsterdams glädjekvarter, dök upp tillsammans med, det syntes tydligt, två hantlangare, båda med plommonstop på huvudet. Camille hann uppfatta att den ene kallade den andre för Dragon som kallade och att den ene i så fall hade smeknamnet ”Lucky”. De båda, om än, kanske av respekt, mera sällan kallade den tredje, eller om man så vill, den ”förste”, för Albert.

Utan minsta tecken på att ha lagt märke till Camille, slog de sig ner på stolarna, som kväll efter kväll, utsatts för gungande rörelser och, därför var det inte konstigt att benen lossnat ur fogarna och, långsamt men säkert, skulle hamna i det skeende där det, för den uppmärksamme, den oundvikliga olyckshändelsen, var ett faktum.

Det var Camilles tur att dela. Klockaren i hemstaden Essen hade lärt honom en riktig luring. Det gick vägen. Samtidigt som han vann, preparerade han leken inför nästa spelrunda.

Problemet var om ifall medspelarna inte skulle acceptera flickorna som insats?

Nåja. De var ju tre farihandlare som sett sina bättre dar, men som de tre flickorna, efter en halvtimmes smicker och smek, först skulle kunna söva med eter eller kloroform av, enligt apotekare Mignon, mycket god kvalitet och därpå befria dem från sådana varor som, mycket sannolikt, någon annan hal ål, hade fått upp ögonen för och, som en i polisens hårt bevakande ögon, bara kunde vara en, kanske försmådd ung man som, där intill torgets fontän föreställande havsguden Poseidon, tre virila tretoner, två delfiner samt en, troligtvis stulen, eller åtminstone frånvarande, Amfitrite, inväntade hans livs första olyckliga förälskelse.

Flickorna, annars samvetsgranna och i deras yrkesliv så ovanligt höga moral, trippade ut ur hotellrummet, ögon glittrande, och ur deras munnar kom en enkel sång om olycklig kärlek och fästmannen som svek sin tilltänkta, för en stunds charader inom glädjehusets nytapetserade väggar. Som Laura senare krasst konstaterade: ” – ska man laga omelett, så…”

För att inte utsätta tydaren för ett tilltagande tillstånd av förvirring, är det bäst att återgå till den aldrig avslutade berättelsen.

Albert satt där black och utan ett rött korvöre i fickan. Med den orsaken önskade han, att likt Camille alldeles bara för en stund sedan, kunna satsa hans enda, men ytterst tillförlitliga inkomstkälla.

De övriga tre gjorde tummen upp och spelet kunde fortsätta som förut.

Camille, visste Camille säkert, hade något i bakfickan som de andra tre runt bordet var helt ovissa om. Effekten var väntad.

Albert slängde leken i bordet, reste sig och busvisslade. Ut från toaletten kom en bedårande flicka. Hon kunde inte vara äldre än tretton. Albert viskade i hennes öra, pekade på Camille och flickan nickade.

Camille tog avsked av medspelarna, tackade ödmjukt alla för det goda sällskapet och, för att inte visa sin inneboende rädsla, vänligt men bestämt, tog flickan i handen och ledde henne, inte alltför uppseendeväckande, ut från ölschappet. 

Hon kunde omöjligt veta var hon hade honom, men väl ute på gatan, drog Camille in flickan i en mörk gränd. Med viskande röst förklarade han för henne att, eftersom de delade samma öde, varför inte bistå varandra i vått som i torrt?

Vad heter du? Flickan svarade. Bara ett fåtal känner till min hemlighet. I affärskretsarna bär jag smeknamnet: ”Marie Antoinette, den eviga oskulden.” Camille undrade, hur kan du vara det?

Var så vänlig att håll mitt riktiga namn skyddat. Jag är Elfride Disparêtre och är egentligen fyllda trettio vårar, men utseendet är för en person i min situation, bara till min fördel. Oskuldskonstruktionen är enkel när man kan den. När kunden är på gång, passar jag på att blanda till en lite bräcklig, men just därför, övertygande hinna av rött rougepuder, benmjölsklister och lite saliv.

Elfride fruktade att de tre rumlarna som förlorat spelet, insatserna och deras främsta inkomstkälla, skulle gömma sig någonstans och när Camille närmade sig ovanligt trång och mörk återvändsgränd, skulle Albert, för att hämnas på Camille och återerövra Elfride, slå ett tillräckligt hårt slag med sin blydagg mot Camilles hjässa  och därpå, för att inte väcka boende i närheten, i lugn och ro ta Elfride i handen och därmed ha återställt den förra, i synnerhet för Albert, stabila ordningen.

Camille var till växten stor och kraftig. Våghalsar som närmat Elfride utan hans tillåtelse, måste i framtiden, när de stod framför spegeln, erkänna att ommöbleringen kunde vara värt ett besök hos plastikkirurgen. 

Camille förstod att Elfride kom från ett välsituerat hem, där god uppfostran ingick i vardagsrutinerna som en tyst överenskommelse.

Det sägs att det första intrycket består och så var det nog för Camille också. Hur kunde en vuxen kvinna i trettioårsåldern, för att dölja nyss uppkomna kråksparkar, pannveck och darrande underläpp, utan den minsta gnutta smink, så intill förväxling likna en oskuldsfull flicka i tidiga tonåren?

Hans grundtips var att vänta och se, ta ingenting för givet och, utan att melodramatiskt överdramatisera, slappna av och ta livet som det kom.

Denna välformulerade regel, kunde fungera som den var tänkt i flertalet andra händelseförlopp, men för att inte gå miste om den unga damens märkliga förflutna, eller låta sig överrumplas av dem som, enligt deras egen uppfattning, var betydligt godare, än onda.

Medan han intog beredskapsställning, somnade hon trött efter dagens eskapader på hans utslitna soffa och medan hon låg där likt en änglalik älva, snusade, mumlade och, då och då, ryckte till, uppförde han sig som den mogna ungkarl han var och lät försiktigt en maläten yllefilt täcka henne magra lekamen.

Då hon såg ut att sova djupare än en prinsessa, passade han på, efter att noggrant låst dörren bakom, att bege sig ut på ett ärende till Centralstationen. Den låg bara ett stenkast från där de för tillfället hade sitt gömställe. Han satte sig på en soffa i väntsalen och, för att inte i onödan väcka uppmärksamhet, fann han i en papperskorg gårdagens nummer av den väl ansedda tidningen ”Senaste Nytt från Moralens Väktare”. Efter att ha läst tidningen tur och retur, begrundade han inte varför den tunna avisen inte hade mer att komma med.

Han väntade och väntade. En guvernant med en gastande pojke i sjömanskläder underhöll omgivningen. Kanske Camille hade något bortglömt i fickorna att fördriva tiden med? Till sin förvåning upptäckte han att i den högre kavajfickan låg Elfrides dagbok. Antingen, konstaterade han,hade han själv, i ett ögonblick av tillfällig förvirring, sett boken ligga där på nattduksbordet och , för att inte utlämna hennes hemligheter till någon , företrädesvis, främmande herre, tillåtit sig själv att förvara den på ett säkert ställe. Alternativet var att hon själv tänkt samma tanke som han och, kanske när han var på ett annat ställe, försiktigt låtit den hamna i hans ficka. Inte helt omöjligt, men det skulle i så fall betyda att han, mot sin egen övertygelse, inte burit på sig kavajen då han uträttat sitt, lilla, behov?

Den som vet att han vet, kan omöjligt, med sin självkänsla i behåll, förneka sitt ansvar. Pojken i sjömanskostymen gjorde allt för att provocera guvernantens annars så uthålliga tålamod. Vad kunde han göra, annat än, om än ofrivilligt och i stark motsättning till sin innersta övertygelse om vad ordet ”moralbegrepp” i praktiken innebär, kunde han väl, utan att inför sig själv tappa ansiktet, ta sig friheten att läsa den första raden, och om den inte var tillräcklig för att förstå resten, läsa hela första stycket och, om det fortfarande, för hans del, förblev oklart om orden mellan raderna, fortsätta hela sidan ner…

Elfride, Den Eviga Oskulden, hade rymt från fadern och hans nuvarande fru i tredje äktenskapet.

Fadern, Emile Cassinière, var stolt ägare och innehavare av Hôtel Orion. Byggnaden, i staden Nizza, fanns beskriven i all världens uppslagsböcker och encyklopedier, var mest omtalad som ett konkret bevis på att det faktiskt mycket väl gick att sammansmälta fransk l’Art Nouveau med germansk Jugend.

Elfride var resultatet av Emile Cassinières första äktenskap.

Varför han, som ungersven, rymt från Cucuron, strax intill de provensalska bergen, förblev ett, för efterkommande, obegripligt mysterium. Allt man visste var att han vid något tillfälle, inför granntösen Cedrine, svurit på att en gång för alla bege sig av och med bara två tomma händer, skapa en förmögenhet. Detta, först och främst, för att kunna ge elaka gliringar till hans far, Bastian Cassinière, som, även om man visste om det, inte aldrig frivilligt tagit upp ämnet om hans upprepade former av hustrumisshandel och barnplågeri.

Emile svor också på att, om han en gång uppnådde sina drömmars mål, en dag återvända till Cucuron, och var hon än fanns och gjorde, mot båda parens föräldrars uttryckliga vilja, enlevera henne och, i någon närliggande by, låta klockaren förena dem till make och maka.

Emile rymde, sov på Côte d’Azurs stränder och levde på att spela ökända, men trallvänliga låtar som ”Det var på Capri vi mötte varandra” eller ”Tango i Bolognerskogen”, på sin, för sina sista slantar, inköpta kromatiska munspel.

Som sista nödlösning stal han matrester från restauranggästernas tallrikar och sålde dem sedan vidare till vinddrivna och strandsatta udda existenser. Även denna självföraktande handling, måste han ursäkta med att ”nöden har ingen lag”.

Där, nedanför vallarna mot havets kraftiga stormvågor, mötte han tidigt en disig morgon, sin första, blivande hustru, Alexandra Disparêtre.

Alexandra, uppfostrad i karmelitersystrarnas kloster i Nantes, var betydligt mera insatt än Emile i vad som krävdes för att komma sig högre upp i samhällsmaskineriet. Han frågade försiktigt vad hon ville ha i utbyte mot sådana vishetsord?

En sådan enkel sak som att utbilda henne i bondens årstidsberoende förberedelser inför nästkommande vårs odlande och därpå kommande höstens skördande.

Utan att förstå det allra minsta av vad hon talade om, insåg han, tack vare sina tidigare handfasta och praktiskt tillämpbara erfarenheter med bondtösen Cendrine, att nu, äntligen hade han en åtråvärd och samtidigt ekonomiskt oberoende flicka på gaffeln.

Hon, med hemlig adress i Monaco, en förmögenhet på ett nummerkonto i Genève och, alldeles i närheten, en bungalow, ett smarthus i miniatyr, med diskret musikanläggning, en dygnetruntanställd DJ och, i bubbelpoolen en ljusorgel ackompanjerad av en synkroniserad och därpå förvrängd synkoperad stroboskopisk effekt.

Inte minsta tvekan om, tänkte han med ett intrigant leende på läpparna, att hon var lika förälskad i som en katt tillhörande socknens klockare. Fram till bara för en stund sedan, före hon mött sitt livs stora, olyckliga, kärlek, Pappas flicka som, utan hans muntliga medgivande, aldrig skulle ingå i en, för eviga tider, tidsbunden allians.

Monsieur Disparêtre som tack vare ständigt uppdaterade avlatsbrev hade av den inkännande, empatiska, ytterst toleranta och lojala abbedissan Sankta Helena av Korset ingått ett heligt avtal om att, om han bidrog med ett nytt altarkors och ett votivskepp, skulle hon presentera det akuta läget så att Don Camillo den Yngre, i tyst samförstånd, kunde tillmötesgå dottern Elfrides sakrala önskningar.

Strax efter aktens fullbordande, var Emile alltför ivrig på att få veta om ifall Alexandras i generationer tillbaka, aktade släktnamn, ingick i det för dem båda, ej tidsbundna äktenskapliga avtal?

Alexandra insåg nu för första gången att Emile hade helt andra avsikter med deras livet-ut-förbindelse, än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Om detta hade Emile ingen åsikt. Från och med då, kunde han med intyg bevisa att han numera ingick i Disparêtres familjealbum.

Efter att Camille, där han fortfarande satt med dagboken innesluten i dagstidningen framför ögonen, otålmodigt och inte enbart välvilliga tankar, föreställde sig att den sjömanskostymsklädde pojkvaskern, beroende på vad han trodde mest på, möta John Blund med paraplyet,  Walt Disneys version av Tinkerbell, eller densamma, men nu med, till det yttre, designad av, den numera bortglömda, Pappas flicka, Tennis Filton.

Om det ingick i Elfrides dolda, eller omedvetna, planer, ville söka svaret någon annanstans i sitt förflutna, blev nu Camille övertyga om att han och Elfride, snarast möjligt, måste åka med tågets förstaklassvagn för att, väl framme i Nice, söka upp sådana trådänder som, inte utan hans medverkan, låg tillrättalagda, när Elfride och Camille, efter att morgonen därpå intagit tredje frukosten, ankommit till Nices perrong. Det var som om, tänkte han, Elfrides och hans egen livstråd vävdes samman till ett, på en gång, kontroversiellt, komplext och abstrakt, till synes, bedrägligt och oregelbundet, mönster.

Hur det nu kom sig, kanske genom svärfaderns försorg, eller bara ett ödets nyck i hotellets foajé, mötte Camille, då han var ute och tog sig en nypa luft, det svenska diplomatparet Gunnar och Kajsa Sjoeleijon.

Camille, tillsammans med den äkta hälften Elfride, hälsades välkomna i alla tillgängliga kretsar. Det hände naturligtvis att de fick en kvarts intimt umgänge med varandra, annars väntade alltid någon ny affär, kontraktsunderteckningar och middagar och supéer i tiden och rummet utsträckta måltider, samtal och intagande av de senast påfunna amerikanska drinkarna.

Camille, som den ytterst angenäma konversatör och häpnadsväckande eleganta, men ändå autodidakta konversatör han var, fick inblick i de översta samhällsskiktens privatliv och anställdes som invigd infiltratör, paparazzo och krönikör i det franska societetsmagasinet: ”Déja Connu”.

För att inte utsätta, främst, sig själv, Elfride eller den blivande ättlingen till släkten Disparêtre för hämndaktioner och repressalier, fann Camille på en för honom i hans ställning, passande signatur: ”Cèsar Trajanus Rex”.

Detta skulle bli hans Waterloo.

Cèsar Trajanus Rex häcklade pedanter och perfektionister. Hans debattartikel ”De som sover, syndar inte” väckte skandal.

Ut från Sorbonneuniversitetet stormade studenter med brinnande fanor, ut på Boulevard Saint Michel och Boulevard Saint Germain. Man byggde i senromantisk anda, på gränsen till socialromantisk stil barikader som kunde ha gjort både Balzac och Zola utom sig av avund. Som vanligt stod Hallarnas stuveriarbetare uppe på trottoarerna och hurrade.

Rex text hade två mål. Det större, att mala ner de vetenskapliga bevisen till strö. Det mindre, ett permanent personangrepp på den vetenskapliga metodiken, strukturanalysens konstruktör, Jean-Baptiste  Motmort. Hagelskurar av usla men omfattande verbala förvrängningar vräkte likt en snöstorm in över Motmorts arbetsbord.

Cèsar Trajanus Rex hade en stab av kuggade studenter. Då någon av de väl ansedda och internationellt omtalade forskarna höll föredrag, dröjde det inte länge förrän gaphalsarna överröstade honom med anklagelser om att uppförstora trivialiteter, partiskt överdriva minutiöst granskade alternativa sidospår, eller gräva fram söndervittrande fakta.

Camilles renomé växte lång över hans huvud. Hans självbild, som från början var vag och lite frånvarande apatisk, övergick snart i ett, det som hans närmaste omgivning trodde var ett tillfälligt hypomant tillstånd, megalomant, hastigt stegrande hybris, som, om inte Elfride hållit hans febriga huvud tätt intill barmen, hade lett fram till, för dem båda, oanade konsekvenser.

Men än var inte faran överstånden: Camille yrade och fabulerade om sin oerhörda betydelse för eftervärldens väl och ve.

Cèsar Trajanus Rex gav eldunderstöd med en ständig ström av ifrågasättande motbevis, provocerande generaliseringar och oproportionerliga jämförelser. Forskarna, menade han, var överskattade och överbetalda överliggare. Karriärister, konformister och nepotister som, till utdelare av stipendier och fonder, utlovade framtida visioner och problemlösningar.

Anklagelserna nådde sitt crescendo när även universitetskanslern Jaan von Schwartzveltmerz upptäckte ett slarvigt faktafel i Motmorts avhandling: ”Kvantfysiker kan, utifrån Parmenides teser om Föränderligheten, inte styrka spekulationer om parallella verkligheter”.

Det egendomliga i sammanhang var att Motmort faktiskt aldrig innehaft en permanent befattning inom forskningsvärlden. Denna, vad ska man kalla den… brist, ledde till den lite bisarra utvecklingen att, eftersom Motmort aldrig varit anställd vid forskningslaboratoriet, kunde han ju, följaktligen, inte heller entledigas eller befrias från den ytterst ansvarsfulla tjänsten. Utan att stolen någonsin ha uppnått en officiell status, fanns heller ingen ledig plats över till en, aldrig så otålig, forskarassistentvikarie.

Rex och hans anhängare, som utan att först ha kontrollerat huruvida ryktet överensstämde med den gällande sanningen, begick då misstaget att söka utnyttja Motmorts nederlag till sin egen fördel.

Den alltför stridslystne Cèsar Trajanus Rex sålde skinnet innan björnen var skjuten. För att fira sin triumf, skrev han ett otvetydigt föraktfullt klavertramp.

Chefredaktören André Saint Jacques, smittad av Rex segervittring, utan att ens läsa rubriken, släppte igenom den debattartikel som, bara inom tolv timmars tid, skulle för Saint Jacques del, bli början till slutet på hans annars så med beröm omtalade, brant stigande, karriär.

Tidigt följande morgon kunde läsekretsen och prenumeranterna på den framstående belgiska dagstidningen ”La Réalité Actuelle”, med håret stående på ända, höjda ögonbryn och nedfallande haka, gnida sig minst två gånger i ögonen och ändå inse att det som de trodde varit en mycket påtaglig synvilla, fortfarande, på ett högst oroande sätt, var helt tydligt och läsbart:

”Tidsandans reträtt, av Cèsar Trajanus Rex.

Framåt vårkanten spräcker förra årets förlästa bokpuppor sina trånga kokonger för att framträda på världsscenens knakande tiljor. Vad, förutom nostalgiska fantasier, har de att tillföra vår högteknologiska värld?

Vi andra, neoluddisterna, som frusna och med tomma förråd, tar oss med de sista krafterna ut i den solida kunskapens ljus. Vi, beskaffade med själens odödlighet, oändligt tålamod och öppna ögon för att möta verkligheten som den verkligen är, häpnar, hämtar andan och försjunker djupt ner i medvetenhetens oplöjda mylla.

Jean-Baptiste Motmort och hans osnutna hejdukar hävdar att det i trasslet av hypotetiska, orealistiska och till och med eskapistiska, upplevelsetåtar, ska finnas ett komplext, mångskiktat och likt inne i Maeterlincks bisamhälle, sexdimensionellt mönster, där betraktaren kan ana konturerna av snurrande dervischer och magdansande odalisker. Detta, menar vän av ordning, är intet annat än okritiskt prat och nys.

Vi, opartiska, blåögda och godhjärtade medborgare, söker upp världens främste expert på området: ”Orientaliska mattor från tiden före Al Ghouti-dynastin”, Sir Archibald Baker-Setter.

Han, till ingens förvåning, har funnit hållbara bevis för att den egna uppställda hypotesen om lösningen bör finnas i Durnak-mönstret, med den specille knutna Sennetknuten. Om detta, menar vi, har Motmont inte sagt ett knyst.

Det är inte första gången som Jean-Baptiste Motmort avstår från att kommentera om än diskutabla, men ändå fullt rimliga tolkningar av hans egna teser?”

La Réalité Actuelles redaktion har i ett pressmeddelande från Jean-Baptiste Motmort fått svaret:

”Cèsar Trajanus Rex raljerar. Han påstår att han med sina, från luften, hämtade anklagelser, tjänar folkets undre skikt. Om det vore så väl, borde han forska själv och, istället för att söka sila mygg och sluka elefanter, krossa redan befintliga bevis, upptäcka och lansera för oss andra, aldrig tidigare hörda teorier.

Rex vänder sig som vanligt till en av sina lojala jasägare, Doktor Archibald Baker-Setter. En välkänd och mycket omdiskuterad konspirationsteoretiker, rättshaverist tillika skattesmitare, som med mer eller mindre sakliga irrläror försöker föra folket bakom ljuset och, desto värre, kritisera vetenskapliga bevis, utifrån rent charlatanska kvasihypoteser.

Baker-Setter har just investerat miljarder i sin orientaliska mattsamling. Hans inlaga har därför, för honom själv, en främst ekonomiskt gynnsam betydelse.”

La Réalité Actuelles redaktion söker nu Cèsar Trajanus Rex och Doktor Archibald Baker-Setter för vidare kommentarer”