Övning 6 fortsätter i Övning 10 i Steganografi. INLEVELSEBANKEN.

”Was heisst denken”.

Martin Heidegger.

 

”Hamlet till Ofelia:

Gå i kloster.

Ofelia svarar:

Du tänker för mycket.”

Vilde Bill Hitchkock inför slaget vid Dunhill.

 

En praktisk tillämpning av Felicity Huntingford och Angela Turners Steganografisk-Semantiska tillämpningar av Joseph Campbells hypotes om den jungianska Tricksterarketypen.

 Hans diametrala motståndare, den tvärsäkre dilettanten Dominique Bonifacio Agrippa, föredrar girighet och pengar, framför vishetens bittra mandelsaft.”

I denna text ska bevisas att, i ett trassel av lösa tåtar i alla regnbågens färger, kan den enträgne forskaren upptäcka det komplexa mönster, som bara en utrustad med uthållighet, tålamod och försiktighet kan tyda.

Ett lysande exempel på ”Exemplets makt”, som kan användas, med urskiljning, i retoriska sammanhang för att utföra en grov generalisering utifrån ett löst rykte.

Som om det vore självaste Falstaff Fakir, småstilat och utan att låta centrifugalkraften styra den snurrande flaskan och utvisa, för steganografen in spe, ”tydaren”, hur barnen i Önnemo eller de högt placerade ovanpå Överbyberg, få säga sina åsikter om Sommaren med Monika, hon som, under sommartid, brukar ligga i bikini på Eriksdalsbadets terass och förstrött bläddra i tidskriften Hemmets Karneval.

Exemplet:

Tes: ”Fröken fräser.”

Antites: ”Mor snäser.”

Syntes: ”Ormen väser.”

Tydaren kan till att börja med utläsa denna steganografiskt utformade irrationalitet, med föreställningen om att den verkliga utgångspunkten finns antingen i Socialrealismen, Den Psykologiska Realismen, Psuedorealismen, eller alla tillsammans och både-och.

En liten ledtråd är att, fördomsfritt, ifrågasätta alla prefix. Under aktiviteten ”Tydning pågår”, bör agenten undersöka via praktisk tillämpning ett sådant enkelt prefix som ”o-”. Det kostar nästan ingenting att ombilda o-orden till basaliteter som: ”Ovett – Vett”

”Omaka – Maka”

”Osaka – Saka”

”Olat – Lat”

”Otålig – Tålig”

”Otyg – Tyg”

”Oväsen – Väsen” etc, etc.

Matrisen, eller som en del menar, matriserna, döljs steganografiskt i det irrationella virrvarret.

Det få utvalda som bländats av Upplysningens klara ljus är ständigt på flykt undan Den Onda Trons mörkermän.

Med förföriska ordalag, förleder man de obildade fram mot vansinnets yttersta råmärken och hetsar dem, som romerska stridsmastiffer, att gå till anfall mot sofismens hårklyvare.

Upplysningsmännen skuldbelägger inte dem med barnasinnet kvar.

De är medvetna om den bakomliggande orsaken.

Ändå måste de utvalda erkänna att de verbala angreppen svider inpå bara skinnet.

Dagdrivande oduglingar förses med blasfemiska och irrationella förolämpningar. Spridarna av kunskapens svalkande ljus söker undvika oduglingarnas baksluga, men träffsäkra förolämpningar. De besvarar dem med uppläsningar ur Vergilius ”Aeneiden” och Edward Gibbons klassiker: ”Romerska rikets nedgång och fall.”

Om inte de hjälpte återstod aposteln Paulus översättning av Homeros verser ”Grekernas gåva till Trojanerna.”

Det som var en självklar sanning för människor som levt två generationer tillbaka, kan i ett ögonblick svepas in i lögnens behagliga bedrägeri.

Guds vägar var, inte helt oväntat, outgrundliga.

Långt bort i civilisationen, utanför nöjesetablissemanget Mulberry Bush, satt affischer uppklistrade med texten:

”Beskåda Världens Åttonde Underverk

Årets Skönhetsdrottning Kate O’Hara

OBS! Eftersom hjärtdefillibratoren för tillfället är inlämnad på reparation, ber Vi Gäster med starkt reducerad inre organkapacitet att avstå.”

Kate, allas vän och salamandrarnas beskyddare, hade som chef, den grymme misantropen, misogynen och tillika girigbuken Frankie Murke. Men vilken ”Frankie”, Senior eller Junior?

Kate gav allt på scenen. Applåderandet ville aldrig upphöra. Ridån hade gått ner för fjärde gången. Då kom påkläderskan Leila Weil och svepte in Kate i en nytvättad vit, flanellmorgonrock.

Hon längtade efter en stunds ensamhet och en skön dusch, men innanför logens dörren, väntade Frankie, Frankie Senior, men vad gjorde han där?

Han, stinkandes av hemkörd finkelsprit och sura cigarrer, slet av henne rocken och tryckte sina hårda nävar mot hennes veka liv. För honom fanns inget hinder och ingenting heligt. Han klämde henne både här och där. Hon bad honom att för guds skull hålla upp. Han visade ingen reson, tryckte ihop hennes mun, kysste den och gav henne en hård klapp på stjärten. Vad kunde hon göra mer än att utdela en tafatt örfil?

Om han hade givit henne tillfälle till att ifrågasätta hans vidriga uppförande, vad hade han sagt till sitt försvar?

Men, som väntat, ägde han inte den empatiska inlevelseförmågan eller medmänskliga förmågan.

Senior var på sitt sämsta humör. En blixtrande huvudvärk vid höger tinning. Nu skulle han älta historien igen. Han hostade, harklade upp en gul snorloska och skickade iväg den mot handfatet, missade och svor till. Vem måste torka upp den, om inte Kate?

Inte en ursäkt som dög, inte heller ett godtagbart försvar, men ett återkommande ältande av fixa idéer.

Senior drog litanian för femtielfte gången. Så här var det. Någon ville honom illa. Vem, visste han inte?

I hans paranoida vanföreställningar misstänkte han sin enda, enfödda son, Junior, för att ligga bakom en mastodontiskt maskopisk sammansvärjning.

Senior hade börjat med två tomma händer och arbetat, enligt den gängse amerikanska traditionen, från golvsopare, springpojke, och så vidare, upp till den tomma stol nummer sjutton som inväntade en Verkställande Direktör.

Liksom i en mardrömslik repetitivt återkommande déjà vu i non-stop, gick han och gick han, men kom aldrig ut.

Då han inte kunde föreställa sig en alternativ verklighet, återstod bara den som han, i ett hypomant tillstånd, ansåg sig vara ett Orakel sittandes på en trebent, inte särskilt bekväm, pall, ovanför en bergsskreva med giftiga, hallucinogena ångor.

Kanske han led av ett omedvetet dåligt samvete  och, i drömmarnas dunkla värld, själv upplevde den skräck som han, medvetet, spred runt omkring sig i omvärlden? Det om detta om Frank Murke Sr.

Tydaren bör istället för att fästa sin uppmärksamhet på denna staffagefigur, fråga sig hur de steganografiska metoderna i första utsträckta hand  kunde skapa förväxlingar och därpå en tillräcklig oreda för att försätta den utomstående i en, för denne, ogripbar perplexitet.

Frank Murke Jr har för denna fiktiva berättelse en mer framstående och tyngre kvalitet. Utan att dra på smilbanden, alltför stora växlar eller motsvarande optioner, kan man villigt erkänna att Seniors roll är mer av introduktör, inspirationskälla, katalysator och deus ex machina.

Frank Murke, vid den tidpunkten ännu inte Senior, och hushållerskan Mary Steward var, i omgivningens ögon, som handen i handsken, gjorda för varandra.

Utan krusiduller eller andra omsvep födde Mary födde en enfödd son. Något som gladde Senior. Nu, äntligen. Den dagen då han drog sig tillbaka eller hade förmånen att trilla av pinn, skulle hans äkta arvinge som, rätt uppfostrad, skulle ta över maktens torn och blicka ut över sitt omfattande imperium.

På klockslaget noll fem noll noll föddes Frank Murke Junior. Senior ville hålla moder Marys ömsinta fingrar så långt borta från Junior han bara kunde. Inget kjoltyg skulle dalta med den som, när det var dags, skulle överta visionen om ett imperativt konglomerat.

Frank Murke Junior sändes iväg till Clark Kent Foundation College och hans mor, Mary Stewart, utan ett öre på fickan, fick sparken. Så sa i alla fall ryktet som spreds ut över bygden.

När Junior var hemma på Spring Break, frågade han Senior varför modern inte var där. Senior grät bittra krokodiltårar och förklarade att den lösaktiga kvinnan, istället för att möta Junior och med utsträckta armar, ta emot honom och, moderligt, trycka honom mot sin varma barm.

Det ansvarslösa stycket hade, utan att säga ett ord eller åtminstone skriva en lapp, rymt, tillsammans med hovmästaren Harold, i vardagslag och av närmaste släktingarna och vännerna kallad ”Harry”, till varmare trakter  och, tillsammans med hovmästaren Harold Reems resa till och uppleva karnevalen i Rio de Janeiro.

Harry, tyst som en mussla, avslöjade inte ens för Mary vilka skumraskaffärer han var villig att delta i, bara för att både han och Mary skulle kunna ett människovärdigare och humanare liv i lyx och överflöd.

Harold ”Harry” Reems hade av korthajen Eddie Chapman, helt utan motprestation, fått reda på hur Harry skulle knäcka Seniors kassaskåp som fanns dolt av en originalkopia av August Malmströms till snabba beslut inspirerande konstverk, ”Grindslanten”.

Eddie kände till allt av värde som fanns i skåpet.

Harry, som var nyfiken av naturen, frågade Eddie hur han kände till det?

Eddie svarade att en trollkarl avslöjade aldrig sina trix och att sådana kunskaper det tillhörde professionens yrkeshemligheter, men, som en kort och stark livlina, antydde Eddie att, dels var han begåvad med en liten putti som tog reda på allt som Eddie behövde veta, dels hade han kontakt med en bankchef i mellanställning, som var skyldig honom en väntjänst.

Denne ämbetsman hade som önskemål att ta sin svärmor av daga och Eddie, som själv var en god och generös gentlemannatjuv, anlitade en torped med smeknamnet ”Zingo Domino” som ett flertal gånger deltagit och vunnit förstapris i lekar som arrangerats av Skrået ”Professor Morarty’s Oäkta, Förlorade och Tatillvara-tagande Busfrön”, som var år, skapade nya, fantasifulla och fascinerande installationer i ”Hinderbanan  Skeppsbrottet”. Tilläggas bör att det var inte alla skeppsbrutna som ”nådde land”.

”Föreningen för Torsos som Givit sig av för Alltid”, stod för arrangemanget ”Den som Sig i Leken ger”, som för ivrigt har mycket gemensamt med den numera, i dataålderns tidevarv, så gott som bortglömda: ”Fågel, Fisk eller Mittemellan”. Mästaren Zingo visste av erfarenhet att ”Fågeln”, ”Lockfågeln” eller ”Brevduvan” aldrig någonsin syntes till igen.

”Fisken” fastnade på kroken vars lina var fäst vid yttersta änden av ett vidjespö vars grövre del befann sig i händerna på figuranten ”Kluriga Kurtisanen”. Också den leken har som inspirationskälla julplundringens ”Fiskdammen”, men en väsentlig skillnad att här är det ”Kluriga Kurtisanen” som står bakom lakanet och, medan flötet guppar  upp och ned,  ”Föreningen för Ouppklarade Brott grenen: ”Kroppen som Försvunnit Spårlöst arrangerade av Skrået  ”Årets Aldrig Uppklarade Självmord”, ”Gravallvarliga Gravgrävaren” och ”Den som sig i leken ger” och ett flertal gånger belönats av Syndikatet Söndagsdrönarna,  med medaljer i den grenarna ”  och  eobetald väntjänst att hämta ut, från en  som fanns av värde i skåpet. tömma skåpet, men lämna kvar familjeklenoder, sentimentala minnen från ungdomens hypotetiska kärleksliv och platoniska förhållanden med det andra könet samt dokument, kanske värt något för Senior, men helt omöjliga att sälja till diverse hälare eller aktiebrevssamlare.

När denna barnsligt enkla manöver var utförd till punkt och pricka enligt den, än så länge, teoretiska planen, skulle Harry och Eddie mötas på puben ”Enhörningen och Lejonet” och Harry, som tack för goda råd, ge Eddie endast en kvarts del av vinsten. Harry tyckte att det lät lite väl mycket, men Eddie förklarade med ömklig stämma att tiderna hade blivit svårare och klienternas säkerhetssystem allt säkrare.

Och tänk efter, viskade Eddie till Harry, Eddies andel var mindre än om Harry haft ett hederligt arbete och skulle ha betala inkomstskatt.

Sagt och gjort. Harry fullföljde uppdraget och allt gick enligt planerna.efter att ha kommit bort levande, först skulle skänka Eddie en kvarts del av tillgången en kort tid, tills de funnit ett mer permanent boende, bodde i Harry Reems kusin, Alfa Romeo Reems, av flugor, mygg, knott och andra okända svärmare, garage, ombyggt till gäststuga och därför ännu med bensinångor fyllda luften och som pricken över i-et, gott luktande dofter av diverse, mer eller mindre, hälsosamma oljor.

Junior, som var en artig och väluppfostrad gosse, svarade, utan att uttryckligen ge luft åt en enda stavelse, svarade med en nickning. Han anade en ulve i mosen, eller att här någonstans, sannolikt där det var lätt att sätta ner spaden i den feta myllan, låg Juniors sällskapshund, av rasen Pomsky och med förnamnet ”Beat”,  begraven.

En mörk och kulen natt då fadern suttit i läderfåtöljen i biblioteket med ett glas dryck från källarens ekfat, under tolv års tid, lagrat brandy tömt till sista droppen, somnat framför boken ”Lassie på Äventyr” tog Junior mod till sig och smög ut i trädgården med ficklampan i handen.

Senior, som var en engagerad medlem i Brittiska Samväldets Herrklubb, hade köpt ett övergivet och till hälften förfallet protestantiskt kapell från Engelska inbördeskriget låtit först numrera byggstenarna, monterat ner byggnaden, transporterat lasten över till Amerika och låtit femton kineser utanför Houston, Tennessee,  ställa kapellet i ordning till dess ursprungliga form.

En expert på den anglosaxiska stilen, Fredrik Sjobohm, hade många gånger om förklarat för Senior att kapellet från Walsingham stod där det stod och faktiskt inte förflyttats en enda millimeter. Under mystiska omständigheter som förklarades med att ”Häxan i Walsingham” än en gång krävt ett oskyldigt offer.

Kapellet, äkta, en replik eller falsk kopia, omgavs av ett rostigt gjutjärnsstaket vars grind nu satt på gångjärnen och då och då av återkommande vindstötar återgav ett på en gång, ödsligt, ensligt, melankoliskt, och som om utsvultna ulvar och zombies som med armarna hängandes och svängandes av och an, ute på ett oförrättat värv, fick bybornas blod att isa sig, då de hörde det vaga, men ihållande ylandet eka genom bokskogarna.

Anhöriga och släktingar fanns begravda bakom en förfallen tegelmur i nygotisk anda. Det enda hinder som fanns mellan den jordiska världen och den andliga, var den gnisslande grinden som med ett skrovligt gammalt polhem hänglås uteslöt de högre makternas ektoplasma att, som en disig dimma tränga ut och förgöra traktens malätna fågelskrämmor.

Hänglåset som länkade samman kedjans båda ändar var omöjligt att öppna med bara fingrarna. Frankie fann en gråsvart flintasten vars skarpa kant han slog mot bygeln och kedjan föll till marken med ett tungt, rasslande brak.

Fullmånen lyste över kapellet och djupt inne bland långa skuggor fann han en av mossa överväxt sten.

Junior skrapade av de sedan länge utslocknade växtdelarna och, med ficklampans sken tätt inpå bokstäverna läste han de som någon, antagligen med en trubbig, handsmidd spik inristade orden: ”Mary Stewart. R.I.P.”

Även om Junior själslige ande var långt starkare än Senior någonsin kunnat föreställa sig, hade även den sin yttersta begränsning. Om den hade kunnat yttra sig oberoende av Juniors andning, stämband och munrörelser, hade anden troligtvis givit uttrycket luft att, nu fick det banne mig vara nog.

Utan ett ord som avsked, övergav han fadern åt sitt öde och begav sig ut på luffen, rusade ifatt långsamt färdandes godståg, sov inne i boskapsvagnar, satt uppe på ett intelligent kontainertak och delade broderligt med sig av avslagen pilsner, bröd från gårdagen och gammal ost. Med det ändlösa resandet hade han som avsikt att, en vacker dag, bli sin egen lyckas smed.

Trots att Senior hade satt sina hejdukar efter honom, klarade Junior av sin barndoms dröm med bravur. 

Lyckan står den djärve bi. Om inte Junior besuttit en från födelsen uppmärksam natur, kunde han ha missat det som han nu, i god tid i förväg, upptäckt.

För många människor, om de håller sig till de dagliga rutinerna, är det som om vardagens händelser går att förutsäga, men det som hänt förut, kommer helt säkert aldrig mer igen.

För att inte undgå sitt förutbestämda öde, beordrade Junior privatchauffören Rupert Bear, att med omedelbar verkan, stampa bromspedalen i botten och Forden Lincoln Continental Mark V 1977 Special Edition stannade vid trottoarkanten lika mjukt som en persianpäls.

Med boots på fötterna, stadigt hårbeväxta ben, rakryggad och bred som en lagårdsdörr, gick Junior med tunga fjät ut ur dollargrinet, förbarmade sig över Kate och räddade henne från en, kanske, men man ska aldrig misströsta eller säga aldrig, oviss men i alla fall curlad väg till en snar undergång.

Junior, som omedelbart upptäckt att Kate gick och bar på en oslipad diamant i sitt oskuldsfulla hjärta, omslöt henne med tigerfällen som blivit kvar i baksätet efter Ann Winters senaste besök och, med lugn och trygg stämma förklarade att ingen mindre än han själv och Rupert Bear vid ratten, skulle föra henne till badpalatset Great Jones Spa, med turkiskt isbad, finsk sauna och japansk shiatsu.

Medan Kate blev tvättad, tvagad och skrubbad från topp till tå, gick Junior bort till telefonhytten, drog igen dörren, tog fram sin smartphone, slog Ann Winters privata hemtelefonnummer och, då hon efter fem signaler svarade, bad henne följa med ut på en shoppingrunda och, som i egenskapen av att vara av äkta filantropiskt virke, ge honom tips om vett, etikett och estetiskt tilltalande, sätt.

Ann, som var starkt medveten om att hon, en gång för alla, hade lindat Junior runt sitt ringfinger, accepterade inbjudan och åkte på vinst och förlust iväg med intentionen att förse Kate med ett sådant magiskt förstaintryck som varar för evigt.

När Ann anlänt i sin metallic blå Ford Mustang 1967, öppnade Junior, i grund och botten en amerikansk medborgare som kunde Star-Spangled banner som en rinnande kran, imiterade, inte så illa ändå, en väluppfostrad brittisk gentleman, öppnade galant höger framdörr och Ann då hon skulle sätta ner vänster fot på trottoarkanten, lät vid avstigandet den klockade vaniljvita sidenkjolens slits, som av ett rent apropå, glida över och flasha hennes välformade, vänstra knä inför långsamt och med vaggande gång, förbipasserande flanörer.

På stående fot kunde Junior avslöja att han, utan varken Anns, Kates eller Li Longs vetskap eller tillåtelse, långt innanför den japanska massösens trygghetszon, utfört en grov uppskattning mellan tummen och pekfingret, av Kates byst-, midje- och höftmått.

Som rådgivare kunde Ann förutspå att Kates framtid vilade på hennes redan då så tydligt markerade själsliv. Men, som poeten som diktat om Ittma Hohahs liv, i ett annat av sina oefterhärmliga verk, formulerat steganografins aldrig nedtecknade rekommendation: ”De små detaljerna får kugghjulen att snurra runt”.

Som en fotnot till detta kan nämnas att det gedigna urverk som nämns i sammanhanget är installerat i en Moraklocka målat i klarblått och med de tidstypiskt gula, brandgula och röda kurbitsslingorna utanpå. I sammanhanget bör också nämnas att det gedigna urverket var ritat och konstruerat av ingen mindre än Christoffer Polhem från Tingstäde på Gotland, och tillverkats och materialiserats i själva Stjärnsunds Mekaniska Verkstad.

Ann, för att bedöma ett tygs kvalitet, blundade, gnuggade det mellan fingertopparna och med de långa nagelförlängningarna kände avståndet mellan trådarna och med lupp granskade plaggen i sömmarna.

Fotbeklädnaderna likaså. De måste vara manuellt tillskurna av smidigt kameleontskinn, innersula av fuktabsorberande stenbocksull, handsydda och randsydda mellansulor av laxskinn, yttersulor av hammarhajsdito och lågklackar som mycket väl skulle kunna framföra Holly Golightlys repliker om Cinderellas, för systrarnas del, predestinerade egenskaper.

Kate, intill fysisk och psykiskt utmattning, var fullt upptagen med att genomgå och utstå Li Longs omilda, men strängt taget nödvändiga behandling.

Om man får vara så oartig att utan att först ha frågat behandlaren om tillåtelse eller den behandlade, av respekt för hennes integritet, om uttalat lov, gav Li, Kate ett dubbelt lavemang och därpå, i tur och ordning, avmaskning, avlusning, tvagning, skrubbning med rotborste, schamponering, klippning och rakning, manikyr, pedikyr, peeling, först en iskall avrivning tätt följd av heta badhanddukar, oljebad, massage och slutligen en tjugo minuter lång, postsuomatisk risbastu i sjuttiofem graders värme och trettio procents luftfuktighet med aromatiska ångor från eukalyptus, lagerblad och lavendel.

Under tiden som Li Long var i full färd med att återställa Kates inre behov av avslappning och yttre, om än outtalade, obesvärade krav på hygien, var  Junior och Ann ute och sonderade terrängen nere på Madison Avenue.

Med Juniors goda minne för rimliga proportioner, förmedlade han till Ann, Kates mått som en telemarketingsäljare av kabeltevekanaler uttryckte det väl inrepeterade ordet: ”Härligt!”

Ann Winter, bitter av elakartad erfarenhet, lärt sig att Juniors arbetsminnes kapacitet var betydligt mindre än han själv någonsin velat erkänna. 

Just av den förekomna anledningen plockade hon upp ur gabardinkavajens innerficka en retro slit-och-släng Bic-penna, drog av det blå kulspetsskyddet och med den som redskap, antecknade i vänster handflata de tre, tvåsiffriga, tal som Junior nyss i förbifarten hasplat ur sig: Bysten 45, midjan 30 och höfterna 45.

Ungefär, tänkte Ann lite förbryllad, som forna tiders timglas. Märkligt!

Nere på Madison Avenue låg modebutikerna mer tête-à-tête än pizzeriorna i Upplands Väsby. Den ena vägg i vägg med den följande.

Dior, Chanel, Kenzo, St. Laurent och Vivian Vance.

Ann rynkade på näsan. Möjligtvis Paco Rabanne, eller Jean Paul Gaultier? Eller mer vintage, varför inte Lena Larsson, eller kanske Lena Andersson? 

Utan minsta höjning av ögonbrynen eller tydligt markerade huvudskakningar, kunde Junior, van vid att alltid är det något, anpassa sig till de alternativ som tycktes honom förenliga med uppdragets ambitionsnivå.

Frankie, från och med nu, tilltalad som Junior, hade redan innan hon var på väg ner i rännstenen, insett Kates potential och framtida karriär, men han var ännu inte säker på inom vilket gebit. Vad kunde hon ha för dittills dolda, oupptäckta, medfödda talanger?

Hur som helst. I god tid innan hon skulle fira den som hon själv trodde sig vara sin trettioårsdag, skulle hon med sina fem sinnen få beträda flygande röda mattor, passera stjärnor som efter att ha upplevt toppen av sin karriär, dalade ner mot origo. Eller utslagna, nedsupna föredettingar som, en gång för alla fastnat i sin karaktärsroll och, sedan dess förblivit Tom Trick, Lucille Ball, Willy Loman, Peter Pan, Brick Pollitt, Blondie eller Colerides Albatross. Som ett sista desperat försök till att råda bot mot detta, anstränger sig den onämnbare att, till punkt och pricka, följa AA:s Tolvstegsprogram.

Om Ann var Juniors högra hand, så var Lex hans andra.

Lex Racoons hade för en struntsumma på en loppmarknad i Clingancourt kommit över den top som Norma Jean Baker burit vid dödsögonblicket. Hur kunde han vara så säker på det? Jo, försäljaren, Jean Givechy hade i förtroende fått den äkta proveniesen från sin biologiske farfar, Emile Givechy.

Emile var ute på sin kvällspromenad, då han plötsligt kände en sådan lust att, om än bara på egen hand, svänga en bägare Taylor Walker.

Vid bardisken stod en mycket välklädd man som såg ut som han sålt smöret och tappat pengarna. Emile, själv på gott humör, menade på att man aldrig ska gråta över spilld mjölk, även om man råkar sitta mellan skål och vägg.

Med sina röda, tittade mannen, med efternamnet ”Troudout”, med sina tårögda hundögon på Emile och förklarade aningen lite för framfusigt, att nu var allt förgäves. Nu återstod det bara att utföra ett klassiskt svanhopp från Casino Royales balkong i Nizza.

Emile, född med talets gåva och därtill där den sprudlande göteborgsvitsiga humorn om Rålle och Lada beskrev med stora ordalag och vida gester att livet är en kabaret där det gäller att hänga med.

Konstförfalskaren Troudout, på samma gång skakad och rörd, erbjöd som ersättning till Emile, det proveniens som skulle bekräfta att det var just den här toppen som omslutit sångerskan av ”My Heart belongs to Daddy” just då hon svalt hennes sista tablett. Först blev Emile imponerad, men ingen frågade honom om var han köpt sin tröja?

Jo, förklarade Troudout lite generat den hade han tidigare samma dag, sålt på loppmarknaden vid Clingancourt, till en man med det ovanliga efternamnet ”Givechy”. Vad hette han i förnamn? Jovisst, ja. Jean Givechy. Så var det.

Emile hade utfört denna gärning för att bevisa, åtminstone för honom själv att han var en verklig människa utrustad med äkta känslor. Allt vad han omgående behövde utföra var att i samspråk med Jean komma överens om en för både far och son lönsamt transaktion.

Kate O’Haras framtid var alltså beroende av ett inte oansenligt, men ändå till antalet begränsat, vad man nu vill kalla dem, agenter, aktörer, organisatörer, entreprenörer, mellanhänder, väskbärare, sockerpappor, eller, som du och jag, helt vanliga, ärliga och plikttrogna skattebetalare som envist och enträget dragit vårt strå till allmänhetens stack?

Där fanns Molly, Frank Murke Senior, om än bortgången så Mary Stewart, Frank Murke Junior, Leila Weil, Rupert, Li Long, Ann Winter, Lex Racoon, Basie, Dalton Trumbo, Dainty, Emil och Jean Givechy, Aliena Stollen, Fröken Emilia von Rittmeister, Generalmajor Alexander von Knööck, Daisy Jordan, Sandra Dadagio och resten är väl mer att betrakta som statister…

Den som en gång sett Basie in action förstod, i bråkdelen av ett ljusår, hur och varför denne antiauktoritäre entreprenör och unge rebell, om han inte redan tillhörde den inre kretsen av levare, mullvadar, luffare, vagabonder, pilgrimer, gårdfarihandlare och resande som i egenskap av fallna serafer och kerubiner, på två vilsna skepp, det ena med det numera lite ovanliga namnet Pequod, eller det andra, ännu mera sällan förekommande, lite barnsligt och löjeväckande, The Flying Dutchman. Det seglade tre skepp på vågen. För det var faktiskt, om man ska vara noggrann, egentligen tre. Det tredje, Medusa, skymdes tyvärr i hastigt flyende dis och dimbankar, men förhöll sig ändå med näsan över vattenytan.

De två som höll på att ramma varandra med bogspröten och galjonsfigurerna som fendrar var i själva verket Pequod och Medusa.

Inte ens på Sjöfartsverket vet man vad The Flying Dutchman hade där att göra, men trodde att kapten Willem van der Decken, som en gång  i tiden varit redig calvinist, nu tappat kontrollen över sitt drickande av nationaldrycken genever och givit styrmannen Smee ordern att, mot fysikens lagar, utföra en kross över Storbritannien och på det drastiska sättet, nå Goda Hoppsudden långt tidigare än planerat.

Hur det stod till med Pequods besättning visste man inte mycket mer än att kaptenen, den enbente Ahab, bröt mot bestämmelsen om valjakten och i övrigt inte uppbar något sken av att vara någon djurvän.

Kaptenen på Medusa, Hugo Duroy de Chaumerey, som på grund av politiska motsättningar inte erövrat besättningens gunst, hade två sällskapsdjur ombord. Den ene var skeppskatten Mauns och det andra, kölsvinet Gloson.

Varför svinet bar det egendomliga namnet, kan dels berott på att hans hans röda ögon var lite glosformade, dels för han, bortsett från att vara kaptenens kelgris, för att fylla en funktion, åt upp överblivna matrester, dels, efter myteriet och skeppsbrottet, då kölistan till plankan var fullbokad, den sjusvansade katten låg i kaptenshytten och, med alla sina svansar, spelade silverflöjt, men någon i manskapet, för att beveka stormen måste offras och kölhalas. Då kom Glosons motorsågsvassa rygg till nytta.

På The Flying Dutchman låg stämningen på skeppet långt under vattenlinjen.

Kaptenen på skutan, Willem van der Decken hade släppt endast en passagerare in över bord, en utländsk medborgare, vad han hette till förnamnet var det ingen som kände till, men efternamnet hade den lite främre orientaliska stavningen Ahasuarus.

Som vanligt var paparazzis, huvudjägare, prisjägare, bountymyterister, sensationsjournalister, eskatologer och pokémondeltagare ute efter hans flintskalliga skalp. De sista skola bli de första, så söndagsseglare och akterseglare låg närmast till hands.

Men, som sagt, besättningen blev alltmer missnöjd. Ahasuarus frågade skeppsgossen Hopp-i-Land-Kalle Andersson, som alla säkert känner igen från kaviartuben, till vardags sa man bara ”Kalle”, om konfliktens problematiska intrig.

Först ville Kalle inte ge svar på tal, men efter en rundlig summa änkeskärv, förklarade han att tackelmatroserna ansåg att, var gång som de skulle klättra upp till de tre aporna (Han som inte hör,Appendix. Han som inte ser, Apenageur, och han som inte vet,Apaculpo. Ingenting att lägga på minnet) men tog matroserna oerhörda och obetalda risker. Apornas enväldige härskare, Kung Louie, var missnöjd med apanaget. Kostnaderna där uppe i masten bara ökade och ökade.

Matrosen Finn Akkusainen menade att, borde inte också besättningen få vara med på ett hörn?

Kapten Willem var tyst och skrapade nervöst med fötterna, men Kung Louie som sedan länge haft valkar i händerna, hänvisade till de tre aporna som visst hade något gemensamt med de tre vandringsmännen på vägen. Först låg förhandlingarna nere, därpå strandade och kontraktet gick ut. Så var allt, ännu en gång, slut.

Ahasuarus hade under sina vandringar, då benen kändes som bly och varken åkarbrasor eller, för att ha råd med en sängfösare, dragandet av timmerstockar från öst till väst och, för att inte dra kustbevakningens blickar till sig, klädde A. ut sig till Paddan som klätt ut sig till tvättgumma, stal bilar som den värsta lyxbilstjuv, rusade motorn som ett skållad nättroll, blev stoppad av en vaken tulltjänsteman i Trelleborg som misstänkte honom för narkotikasmuggling från Pack, men han svor på heder och samvete, under täcknamnet ”Martin Ohlsson” var på väg att gifta bort sin efterblivna avkomma med en flickstackare som gott och väl, skulle rymmas i en normalstor tändsticksask av modell mindre med siluetten av den där grabben med eld i håret.

Ahasuarus var hal som en ål, vis som en uggla  och listig som en räv. Då han inte var ute på uppdrag att söka reda på oframkomliga vägar och anmäla dem till Gatukontoret, kunde han antingen smida ränker, kittla  flickor, reparera punkteringar för tävlande i Vätternrundan samt lära sig sångtexterna från de senast aktuella skillingtrycken, till exempel ”Frieda i Vårstädningen”.

Om man får tro på hans ord och inte ta allt han sa med en nypa salt, var det varken Jeremias i Tröstlösa eller Skånska Lasse, utan just Ahasuarus, under signaturen Västgöta-Max, som knåpat ihop slagdängor som den om Hedvig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, Vildmandens trang, Elektronikvisan eller Kickan i Avatinen.

Som eskapist i exil startade Ahasuarus  charterföretaget ”In Cognito Club” och, när både, av orsaker som tydaren redan är väl medveten om, Hugo Duroy de Chaumerey samt Willem van der Decken blivit strandsatta på öarna Sankta Lucia och Sankta Monika i Ostindien ochKaribiska havet, kunde, med hjälp av satelliten Hep Star som just befann sig ovanför Tel Aviv, fann de två andra nautiska cybernetikerna.

A. hämta dem med amerikanska marinkårens apachehelikopter ”El Gringo” och, som den solidariske vän i nöden han alltid hade varit, utan reservationer, villkor eller diverse intelligenstester, satte in dem i ledningsgruppen, startade rederibolaget ”Tre Bröder” och, som en första gemensam ansträngning, med två gånger tre, lika med sex tomma händer, skapade Europas motsvarighet till Las Vegas, med det lite franskklingande namnet: ”Les Trois Sauvages”En medveten travestering på Las Vegas regel: ”Det man vet innanför Les Trois Sauvages, är som borta med vinden där utanför”.

Detta hade de aldrig klarat utan Ahasuarus handbok: ”Atlas för Vandringsmän”, Willem van der Deckens erfarenhet av att med zeppelinaren The Flying Dutchman som PR- och kryssningsfartyg och där, utanför gondolen låta Hugo Duroy de Chaumereys flygande cirkus och intima privatshow: ”Medusa and her Dancin’ Gorgons” få samtliga åskådare, bortsett från dem som var känsliga för luftgroppar, att tappa hakorna.

Ahasuarus, då han var säker på att verksamheten gick runt, var en rastlös själ och som besatt av att sätta ner sina båda fötter på marken för att på det enkla sättet, utan att lyfta ett finger, försäkra sig om att inte komma någonstans.

Envisare än en otämjd åsna lyfte han sitt högra öga mot himmelen och skådade där en stjärna som antagligen, lite bortom satelliten Hep Star, befann sig någonstans ovanför Betlehem i Judéen.

Senare tiders astrologer vet inte men, efter att ha gått igenom Kabbalans uppgifter om himmelsfenomen, misstänker att, om det alls äger en rimlig och trovärdig förklaring, mycket troligt var en trippelsupernova någonstans innanför Andromedagalaxen.

Vid det här laget, tyckte Ahasuarus att han allt för mycket trasslat in sig i historiens, åtminstone för sin egen högst personliga och privata smak, om än intressanta, så abstrusa järtecken. Vem var han att döma? Vad hade han bidragit med, för att göra världen till en bättre plats att leva i?

Plötsligt, som i ett eldsken från en Bengalisk eld större än K2, upplevde Ahasuarus ett satorilikt mirakel.

Den hisnande insikten om att, äntligen hade hans eviga vandring nått sitt slutliga mål.

Men vem har sagt att han var den som var den?

Nättrollet med ögon stora som plasttallrikar och näsa lång som ett orv, hade simmat mot strömmen och återtagit sin plats under bron.

Trollet, som av Trollmor var döpt till Trams, hade trollbundit Ahasuarus med ett rep tillverkat av spindelväven från fågelspindeln Felix,  och på så vis hållit Ahasuarus på tillräckligt långt avstånd från kontrollspaken.

Ändå kunde resandet ta en annan riktning. Nu, när han åter var som en vanlig människa, istället för att resa mot okända mål, vilket var rätt olidligt i längden, styrde han stegen mot välbesökta turistfällor som Niagarafallen, Kinesiska muren, Disneyworld, Crazeland och sång- och dansparet Doris May Day & Danny Key West.

Nu, när det värsta var över och avklarat, inspirerad av ingen mindre än Renata Chlumska skulle han, ensam och allena, bli den förste som, med hjälp av appen ”Mandelbroed” som på tusendelen av en sekund, beräknade oändliga fraktaler som, in i minsta detalj, beskrev all världens största, medelstora och minsta uddar, kunde ta sig vatten över huvudet utan att bli det minsta våt.

Ännu en tillbakablick.

Många besökare av det numera världsberömda och sägenomspunna etablissemanget ”On the Golden Dole” skakar på huvudet då experterna inom området, med säkra kort på bordet, antyder att Joe, inte kunde vara någon annan än den mycket omtalade ”John Does”.

Eller, som en, av bitter erfarenhet, autodidakt katt, i väntan på rätt tillfälle då råttorna till och med efter tolvslaget, hänsynslöst fortsatte dansa finsk Humpa på salongsbordet, låg i solen och för att vara ren inför den kommande middagen, tvättade framtassarna och med bakbenen, lite arrogant men världsvant, kliade sig bakom de alltför torra öronen.

Med dessa två, från varandra helt skilda världar, kan man förklara hur Basie, med raka steg och moraliskt stöd från Joe bakom disken, passerade dörrvakten Enbente Caesar.

Han, efter att ha tömt fickorna av allt som, i andras ögon, kunde uppfattas som värdefullt, överlämnade till flickan i garderoben, sin slitna och missfärgade raglanrock, med lätta men ändå dödsföraktande steg öppnade och steg in genom dörren till det inre rummet där syndens kända näste pågick som bäst.

Men, varför gå historien i förväg? Varför avslöja slutet, redan så här i början?

Då hade Basie, förutseende och profylaktiskt, låtit en mer eller mindre drogberoende arkivarie, Sandra Dadagio, i utbyte mot en önskvärd och uppskattad naturprodukt, radera Basies ursprungliga namn och uppgifter ur rullorna och efteråt noga kontrollerat att inget fanns kvar som band samman identiteten, den symboliska Basie, med namnet Basie och den fysiska personen, som från och med nu, inget annat hette, än bara Basie. Återstod något, så var i enlighet med termodynamikens andra huvudsats, alltså utraderat och upplöst.

Basie, född om inte igår, så företagsam som få, valde av fri vilja att, utan tvång eller omgivningens alltid så desperat utformade hållhakar, som en ringa hyllning till Mästaren sätta hans egen person i samband med de två ord som innehöll till punkt och pricka samma tecken i ”Count Basie”, i vardagslivet förkortat till bara ”Basie”.

Att Mästarens förnamn, ”Count” alls stod omnämnt, berodde på att Basie, ironisk som han var bekväm med att vara, ville på något sätt meddela de, i det här särskilda sammanhanget, tydare i Steganografi som, i pausen under en mer omfattande analytisk utredning, var så långt bort från en matematisk räknedosa, som bara den pedantiskt noggranne tydaren hade den mentala kapaciteten till att föreställa sig.

Innehavaren och enda säljansvarige var ingen mindre än, utrustad med vasstungat och väloljat munläder, bazookaprickskytten, pacifisten och satyagrahautövaren, Basie.

Väl medveten om att denna i och för sig banala transaktion, från känd till okänd, förr eller senare skulle hamna på tapeten, eller av någon misstänksam, kanske lite avundsjuk, skulle först låta sätta hjulen i rullning för att därpå, när allt kommit igång, stoppa in så många käppar som farten tillät.

Äktenskapet har väl aldrig någonsin, av objektiva betraktare, omtalats som en vapenvila. Av det skälet var det knappast troligt att Sandra Dadagio och Basie hade någon djupare relation.

Basie, med sin intuitiva känslighet, anade huruvida en slipsten borde dras, i riktningen antingen framåt, eller bakåt, men, förutsatt att det fanns tillräckligt med vatten i behållaren under, hur som helst, runt.

Det som, på den tiden då detta begav sig, hade en avgörande betydelse i affärsvärlden, var att behålla ansiktet och en avslappnad attityd.

Visst, det var inget fel med is i magen, men när det knep och ändå inte gav önskat resultat, kunde agenten, kanske motvilligt, men ändå, bita motståndaren i örat, använda sylvassa armbågar och, i värsta fall, slag under bältet.

Alla framgångsrika människor betonar det som Kajsa-Anna Anka aldrig sa, men borde ha sagt. Den som är om sig och kring sig, får också någonting på sig och i sig.

Basie, efter att ha blivit inkallad som en av de frivilliga, insåg snart att om ville han ha ett bekvämare liv, gällde det att, i det här ödesdigra läget, hålla sig borta från att på slagfältet omvandlas till kanonmat, oidentifierbar köttmassa, eller, i bästa fall, en grönsak som på en neurologisk avdelning någonstans, hölls vid liv med defibrillator, respirator, sondmatning, mätning av urin medelst en färdiggraderad urinpåse, rutinerad avtvättning av dagen-efter-illamående sjuksköterskor, morfinderivat med fantasifulla namn som till exempel ”Etorfin”, ”Moramidintermediat” och ”Oxikodon” med olika mängder av verksam substans, antibiotika och, någon gång, men i själva verket, ganska sällan, besök från någon nära anhörig som innerst inne, kanske själv inte medveten om det, ville veta hur länge till grönsaken Dalton Trumbo, skulle hållas vid liv där inne i malpåsen.

För att inte belasta hennes personliga sorg ytterligare några grader,  kan man, kanske logiskt, informera om att också hennes familjenamn var Trumbo, men eftersom det är så vanligt förekommande bör man rakt på sak, berätta att hon otåligt inväntade den ofrånkomliga och avgörande tidpunkt då han äntligen, åtminstone för hennes del, fått somna in.

Utan att sprida ännu ett obekräftat, men illasinnat rykte, påstår man i de inre kretsarna att hon, ifall hennes förnamn helt och hållet överensstämde med stavningen ”Betty”, därpå såg fram emot att fördjupa sin, än så länge, sporadiska kontakt med någon man med namnet ”Rex”, ”Lex” eller ”Plex”. 

Såsom grönsak var risken överhängande att, förr eller senare, skulle han i sitt tillstånd av totalt beroende av växthuseffekten, urvattnas, uttorkas, förtvinas och skrumpna ihop likt en övermogen liten oansenlig morot bortglömd i en matkällare.

Eller, tvärtom, skrumpna, grågula, med ögonen utväxta till rotliknande spröt, potatisar som, så länge de klarade sig undan elakartat mögel och utsvultna parasiter, för att slutligen, i brist på vårdpersonal och vårdplatser, hamna på komposthögen och, i vilket fall som helst, omvandlas till fet och fyllig mylla. Men för potatisen som kunde konsten att överleva och klarat sig igenom alla eklutar, skulle denna tillvaro motsvara en midsommardans med sill, dill och en liten därtill.

Det om detta.

Som gatpojke hade Basie uppfostrats av Magin och hans tuffa gäng, ”De Oregelbundna Bagarna”, eller, ute på gatan, ”Vilda Västerns Lejontänder”. Av dem hade han lärt sig att,  inne i dystra gränder och ute på de ändlösa gatornas trottoarkanter, hålla tand för tunga, eller som olycksfåglarna själva krasst och sparsmakat uttryckte det: ”Hellre örfilad, än skamfilad.”

En hård skola för en del, kanske man kan tycka, men Basie lärde sig att, antingen i en korrespondenskurs i teoretisk, väl medveten om att fysiker är de vetenskapliga forskare som oftast tar destruerar sig själva, fysik eller av andra som uppnått den inte av alla uppskattade, hedervärda och avundsvärda ställning som samhällets absoluta paria.

Allt han hade reserverat åt sig, var en sex kvadratfot del av trottoaren, först på Basin’ Street, och efter att ha utstått och klarat av examen från gatpojke till en av Grevarna från Graven, kunde, mera bekvämt och i tillbakalutat ställning, på Lätta gatan planera inför en inte särdeles ljus framtid och med de två tomma händerna framför sig, komma på att brott visst kunde bli lönsamma, förutsatt att man höll sig på behörigt avstånd på den vildare sidan, från gatans desperados.  

Steganografiska amatörforskare har ställt i rampljuset frågan om hur det gick med Basies korrenspondenskurs, men allt tyder på att han blev kuggad av läraren William Fontana, eller om det var Montana, eller Pontana, då delkursen behandlade ämnet om huruvida vårt Solsystem ute i Universum går att likna vid Orrery.

Han tänkte att till den som har ska det vara givet, men, eftersom han, bortsett från sina två tomma händer, ingenting hade, måste han börja från just den punkten och behålla det i bakhuvudet. Vad skulle det innebära i praktiken? Jo, antingen i negativ eller positiv anda, någonstans att dra. Vad skulle han dra åt, eller dra i?

Trådar, speciellt de som var färgade i rött, växte inte på träd. Var skulle han finna dem, om inte där trådar såldes i parti och minut?

Han fann en tygbutik på Svåra gatan, men upptäckte att priset låg på en sådan hutlös nivå att han inte ens med den bästa vilja i världen, med en normallång antikvariatsstege och sin längsta långfingernagel inte ens kunde beröra dess yttersta kant.

Tyghandlarens dotter, Lucy Jordan, tyckte synd om Basie och sa att hon omöjligt skulle kunna ge honom en lös tråd, men att butiken för tillfället hade två solröda och sorglösa segel till samma pris som för ett.

Eftersom Basie ännu så länge inte var tillräckligt stadd i kassan att han kunde betala i kronor och ören, gjorde de upp en stegrande betalningsplan vars sinnebild i stora drag var identisk med Roger Moores lag. 

Basie gav in allt han kom över och fick i gengäld så gott som ingenting. Han samlade på alltifrån tomglas, stämplade frimärken han funnit i Gatukontorets, av råttor, välbesökta soptunnor, smutsiga och otvättade sedlar hade gjort sitt, konto- och kreditkort som råkat förbli utan spärrar.

Även han töjde på reglerna, kunde han ändå inte ro båten ändå upp på landbacken.

Ute på Lätta gatan gällde fortfarande Djungels outtalade, oskrivna och underförstådda lag. Vinna eller försvinna. Äta kakan eller själv förtäras av utsvultna pirayor i en ganska så trist akvariemiljö vars bakgrund om besökaren var utrustad med gott om tid, svaga ögon och långt gången vattuskräck, skulle kunna påminna om Amazonas.

Basie, efter att ha bortsett från Sandra Dadagio och innan han stött på Lucy Jordan, var som den fattiga flickan, medellös tills han kom på den för honom hittills outnyttjade talangen att på gången känna igen en godtrogen och kärlekskrank panelhöna som, med den biologiska klockan på armen kommit fram till att bättre sänt, än aldrig.

Basie, som den dagdrömmande söndagsfilosof han var, spelade, improviserat och utan färdigskrivet manus, riddaren av den sorglösa skepnaden och i denna uppenbarelse sol-och-vårade panelhönan Dulcinea som inget annat hade för sig än att invänta den rätta men medellöse riddaren på den vite springaren Rosinante.

Vaganten, kanaljen, rosenkavaljeren och löskerkarlen visste med sig, eller troligtvis gissade, att om han själv inte tog tillfället i akt, så, om inom  en halvtimmes tid, skulle Riddar Blåskägg komma och enlevera den fagraste av fagra, Dulcinea. Det vore orättvist, speciellt då han nu själv inte är närvarande och kan försvara sin heder, att anklaga Basie för att vara helt skrupellös.

Skrupulös var han så till vida att han, som tuppen i visan, hellre plockade henne själv, än att överlåta grovjobbet till någon förbipasserande, timanställd vikarie eller inhyrd från någon plockningsanstalt, som, i sämsta fall, kanske både för Basie själv och den oplockade gåsen, som i det här sammanhanget var en, om inte blind så i alla fall, redlös, rådlös och ägglös höna, vore det ju för samtliga inblandade bättre, intalade sig Basie, att helt ta sig an uppgiften, än att hälla ett spann med vatten över hönapönan.

Som alla säkert förstår, gav dessa impulsiva kontakter med affärslivet inte mer än tillräckligt för att inte ta alla tillfällen som erbjöds.

Tomglasen förblev tomma och lockade inte till sig någon främmande själ eller hemlös och herrelös spirituell pratmakare.

Frimärkenas tid var ute. Det fanns betydligt fler samlare, än objekt.

Utanför hushållens brevlådor stod frimärkssamlarna samlade och skränade som vinddrivna gråtrutar, efter de små lappar som alltför ofta avbildade Dyngbaggen som var morgon kämpade med Oidipuskomplexet, inväntade modern och in i det sista prokrastinerade ögonblicket då odjuret slutligen skulle ge upp och själv bädda sängen. 

Brevbärare förr var rädda för morrande hundar med tandgarnityret synligt för alla hågade.

Nu måste de häst-, horn- och håglösa, vardagens ödmjuka hjältar, för att dels lura samlarna, men också plikttroget, i ur som i skur, kunna utföra uppdraget, klä ut sig i andra anständiga yrkesutövares kläder och som gatuarbetare, stambytare, lykttändare, gångtränare och källargubbe, söka reda på  sådana undanskymda dörrar som kunde leda till ett hittills oanvänt men välventilerat skyddsrum, som på grund av ointresset från folket på gatan, förblivit intakta.

Basies far hade just innan han utförde sitt sedan långt tillbaka väl inrepeterade sista andetag, lärt Basie att bekvämligheten är uppfinningarnas moder. Därför började Basie intressera sig mer för kollektiva verksamheter med delat eller inget ansvar, än att på egna ben klättra uppför den Maslowska karriärstegen.

Utanför en dörr hängde ingen nyckel, men en lite trött och sliten skylt som på ett mycket diskret sätt antydde att där innanför skulle finnas, om det fortfarande var till städse, ett rekryteringskontor.

Visst var det väl på något sätt bättre att bli en rekryt, än att som förut, tituleras som ett överflödigt mähä.

Som rekryt skulle han i alla fall ha någonting att äta, någonting att dricka och, om Ananke, Ödets och Nödvändighetens Tvångsgudinna, var på gott humör, någonting att kyssa. För kärlek utan kyssar, är ingen kärlek alls. Gärna någon lik Kristen Stewart, Natalie Portman, Sandra Bullock, Charlize Theron, eller, vad var det nu igen som hon hette, någonting med K… Ko… Kowalski? Kowalaska? Walewska? Kalewska?

Fatalismen var en sak och Defaitismen något helt annat. Livet på andra sidan var alltid grönare och den som sparade, han, förutsatt att inte penningvärdet föll och bankdirektörerna fick sin beskärda del av kakan, hade.

Även om platsen han just nu befann sig på och klädpaltorna som skyddade hans utarmade lekamen från smuts, kyla, vind och ohyra, hade hans möjligheter till, materiellt sätt, högre levnadsstandard och därmed också förlängt liv,  antingen indifferent, potentiellt, eller exponentiellt, avsevärt, med ett snäpp, ökat.

Om Ödets inverkan på Basies liv var, i förhållande alternativa vetenskaper som I Ching, Astrologi och Tarot, betydligt framgångsrikare, så varför inte hjälpa det lite på traven?

Försvarsmakten erbjöd till de nyrekryterade inga särskilt frestande utgångslägen.

För dem som klarat diverse teoretiska boot camp, återstod ett fest i civila kläder där de inmönstrade för att försvinna in i mängden, i grälla camouflagefärger , efter en rikligt frukost bestående av näringsrikt bröd med nykläckta mjölmaskar och till dryck, tungt vatten från en närbelägen källa, som en hjälte från sagans värld, skulle, trots en eländig hösnuva, skilja agnarna från vetet.

Det var under detta välarrangerade gatulopp som Basie äntligen efter så många år, fann sig själv och det han ville brinna för. Ingen visste så väl som honom hur det kändes att hur mycket han än eldade, så var spjället stängt och ingen värme kom upp till kråkorna.

Visst lät kanonmat gott, men det kunde lätt bli för mycket av det goda. Köttmassan, också som korv eller paté, skulle lämna en, åtminstone till att börja med, antydan till efterhängsen bismak som bara efter någon timmes tid hade den oönskade effekten att framkalla först illamående och alldeles efteråt, satte igång de gängse kräkningsreflexerna.

För den arbetsovillige kunde livet som grönsak låta, om inte bekvämt, men som en fullt rimlig lösning på tillvarons oblomska problematik.

En optimistisk dystopi, där allt var till det bästa, men handlingen hängde inte på minsta sätt samman med en medvetet vald intention.

Nej, krigsplatsen var nog inte någon, inte ens på läktarplatsen bredvid kändistidningarnas aktörer eller statister på uppåtgående, något som var överhängande, janssonitisk frestelse

Tillbaka till den krassa verkligheten.

Ensam är inte, som många tycks tro, starkare än kedjans svagaste länk. Till skillnad från humpan, behövs minst två som för att dansa jenka och och visa framfötterna alldeles för många blir antingen en black om foten eller, ännu värre, ett plockepinn som till och med kaosforskarna skulle benämna som huller om buller.

Det som Basie, i nuvarande läget behövde, var en vapendragare i samma kaliber som hans egen. Detta, än så länge, outförda initiativen kunde ifrågasättas både en och två gånger. Tänk om ifall att personen i fråga, ute i levande livet, skulle vara minst lika listig och klok, än han själv trodde sig vara.

Således var Basie inte intresserad av att någon utomstående skulle kunna förväxla denne nyss designade föreställda, anlitade som in i kvarkens minsta por, var identisk med honom själv.

Efter en stunds reflektion kom han att tänka på att i MASH hade förekommit något som tittarna, i brist på bättre ord eller levande fantasi, brukade beskriva som ett radarpar som på samma våglängd, i samma kanal och på bästa sändningstid, pratade i munnen på varandra och på det viset uttalade samma repliker, helt synkroniserat.

Rutinen kunde för publiken verka lite störande, men med tanke på, även om reklaminslagen gav betydligt bättre resultat, kunde producenten, i det här fallet, företaget ”Tre Ess i Mosssen” spara in på de ytterst begränsade resurserna genom att, profylaktiskt, istället för att låta författaren formulera manuskriptet i dialogform, ge den ena originalkopian till Aktören X och den andra till Aktrisen Y, för att därpå, efter att regissören givit den bergmanska klarsignalen om ”Tystnad, Tagning”, naturligtvis, var och en för sig, uttala bokstäverna, stavelserna, meningarna och styckena, med diametralt motsatt frambringande av ljud. Ungefär som det välkända: ”Sadlarna äro åsnade”.

Han, eller om han egentligen visade sig vara en hon, som envisades med att titulera sig som Friherrinnan av Limoges, kunde inte helt oväntat ha alltför högt uppställda målsättningar och ställa till allmän oreda, medvetet eftersträva att komma i tid och otid, förställa sig som  maka-damen i urverket, eller i sämsta fall, försätta kanske både honom och sig själv i ett oväntat, men kanske ändå, åtminstone när även små grytor har öron, välkommet ateistiskt-agnostiskt, välsignat tillstånd.

Med hela den utsikten framför sig, kunde framtidsvisionen om radarparet sönderfalla likt tusen subentropiska bitar.

Där ute i en avlägsen förförort, på ljusårs avstånd från kändismaffian, diskjockeys som spelade deep house högt uppe på skyskrapornas takterrasser, livet i sus och dus, och, när orken fanns och tillfälle gavs, ta tag med ett fast grepp om båda hornen i livets våghalsiga uppkastningar, likt en adrenalinstinn hängandes på sidan om en av fullt raseri hoppandes vildtjur, skulle rodeoryttaren, som i det här fallet inte var densamme som riddaren av den sorglösa skepnaden, fokusera på uppgiften, först föreställa sig den inre bilden av själen som styr över kroppen och därpå i ett tillstånd av tomt sinne, släppa taget samt utföra allt som stod i hans makt, för att, om inte stallknekten Nils Ankarström utfört en häpnadsväckande saltomortal, sitta kvar i orubbat rede, när det i dess ställe egentligen borde ha funnits ett schabrak, en sadel med väl användbara, hellre av, visserligen mjukare, men ändå mer ekonomiskt och estetiskt tilltalande, stigbyglar av gummi.

Var skulle han finna denna Friherre av Limoges,  som till skillnad från honom själv, var utrustad med andra förutsättningar, tillkortakommanden, egenskaper och talanger?

Under en tillfällig ledighet, ”bondpermis” vars uttryck envist hänger kvar från det förindustriella brukssamhället, då härförare, krigsherrar, legoknektar och vasaller lät tvångsvärva bönder och drängar, i hopp om att dessa högst obildbara slöfockar burit på nedärvda och medfödda kunskaper om riddarsporrar, hälsenor, heraldiska vapensköldar, sängfösare, män helt klädda i dykarklockor som väpnaren Sancho Guillermo Vilas med lyftkran, rep, block och hävstänger, satte stridsmannen säkert där han satt, uthärdligt bekvämt, men för den vita Rosinante, första anhalten till tillstånd av artros, ledslitage, ischias och ett ändlöst travande, likt åsnan som har som dagligt uppdrag att gå runt och runt brunnen, inte som katten runt het gröt, för att pumpa upp vatten, färdas på vägen mot ett okänt men ändå följdriktigt slut. Och, hur som helst, ändå slutligen hamna i falundsk gruvkorv.

Som grädde på moset, försåg vapendragaren den unge hjälten med en ergonomiskt utformad spikklubba, nyss utsprungen svärdslilja, sorgmantel, på huvudet en stormhatt och, om tillfälle gavs, istället för att vara tvungen till att gå värdshus förbi, i penningpungen vara utrustad med tillräckligt av kontrareverser för att, efter dagens nappatag på slagfältet, utropa en skål i husets vin och ett fyrfaldigt leve för morgondagens segrare, förse sig med husets alla läckerheter, och om ifall han skulle ha tillräckligt av erforderliga krafter över och om han inte redan somnat under bordet, bedra Klamm på servitrisen Friedas höviska lustar.

Inte nog med det. Bonddrängen, i det här fallet, Sancho Guillermo Vilas, efter att ha klarat av husförhöret, och som ett rinnande vatten lärt sig Lilla Katekesen, samt med acklamation genomgått  generalrepetitionen inför Nattvardsgästerna, borde inför den sista striden ha studerat: 

Allmänt personskydd som allt möjligt mellan satellit och det jordiska, musköter, mörsare, trängen, tränsen, flänsen samt, i brist på annat, vallgravar, skyttegravar, vanliga gravar, gravar i alla former och färger och skyddsvärn som på en gång gav den menige möjligheter till att bli av med de värsta lopporna, tvätta uniformen, ta ett hälsosamt gyttjebad, eller, varför inte, koppla av med skummande läsning av ”Tractatus Logico-Pholosophicus”? 

Basie begav sig på vinst och förlust ut på en sådan, i texten ovan beskriven ”bondpermis”.

För att minimera risken att bli fasttagen, styrde han kosan mot Saigon, där kontakten han eftersökte kunde finnas tillgänglig i någon opiumhåla, ett lusthus eller, efter en natt i Bangkok, lyckan kommer lyckan går, stå i en tågkorridor för att, från station till station, snarast möjligt, få tillgång till ett annat ställe.

Om Basie bara hade vetat hur rätt han skulle få. På baren ”Goto to Go-Go”, en lagom mörk och dyster, rökfylld av det ena och det andra, svettdoftande och unken spritlukt, hak hängde den som skulle bli Basies kompis, kollega och marktjänsteman, Dainty.

Dainty, liksom Basie, hade också först av allt gjort sig av med sin identitet, personuppgifter och CV. Hans devis löd lite lakoniskt: ”Det man inte vet, har heller inget ont av”.

Som två natthökar dök de ner i storstadsdjungeln för lyssna på vrålen från de giriga marknadskrafterna, ta reda på vad kunderna, ännu inte hade en aning om, att de hett eftertraktade och vad underhållsdetaljen i Yokohama i så fall hade att erbjuda.

Basie och Dainty delade de två väsentligaste insikterna om att om någonting är gratis, så kommer räkningen snart som ett ofrankerat brunt kuvert på posten, samt, om något verkar alltför bra, så kan det ändå alltid bli bättre och bättre, dag för dag.

Men ska man skapa något med två tomma händer, behövs åtminstone något stabilt att, som varje erfaren ballongresenär vet, om stormar med störtskurar blev ett återkommande inslag i vardagslivet, tro på.

I den bästa av två grymma världar har flertalet av dem som medelst tvång, utpressning eller ett kors i taket att bära, eller av egen fri vilja, enligt indeterminismens paradox, insett att ett löfte från en givare som vill förbli anonym, aldrig kan vara något mer än tomma ord.

Detta, om något, är för tydaren en mycket betydelsefull detalj. Varför bör orden vara tomma? Jo, som klockaren i sketchen säger, annars kan man ju inte fylla dem med något. Alltså, i och med avsaknaden av tomhet, försvinner steganografens utrymme till att fullfölja sitt hemliga men ändå ack så nödvändiga hantverk.

Basie och Dainty, med kontakter högre upp i den av tradition strikt hierarkiska organisationen, ägde en dyrbar kunskap om att ju fler slevar, desto sämre slängar. Med ett brev hit och ett telefonsamtal dit, kunde de ganska lätt justera sina malplaceringar från västfronten, krigszonen, ingenmansland, eller ännu värre, till eftervärlden.

Även om tricket var gammalt som gatan, kunde ändå inte de rutinerade biljettombokarna hänga med i alla turerna.

Basie och Dainty, mitt framför ögonen på den av övertidsarbete utarbetade tjänstemannen som kände ett starkt behov av att väcka liv i anden med en kopp hederligt skånerostat kokmalet java.

I detta sanslösa tillstånd var det inget problem för radarparet att sänka medvetenhetsgraden på vederbörande och nedanför reservtankens röda streckmarkering, röra till i skallen på den ovan nämnda, så att denne visste varken konkavt eller konvext.

Summa summarum blev att de två enkelbiljetterna till evighetens slutstation, med vindens hastighet, blev ersatta av två förstaklassens bekvämlighetsinrättningar och efter att båda ankommit från ett annat ställe, på givna platser i marketenteriets lägerbyggnad självständigt kunde sköta om handläggningar av administrativa fördelar som beställningslistor, falska namnteckningar och en uppsättning mer eller mindre, med bara ögat, oläsbara stämplar.

Marketenterilägret hade en enda stor nackdel och den var att, innanför arméns högst begränsade ytor, fanns det alltid sysslolösa individer som ingenting hellre önskade än att sätta krokben för intet ont anande förbipasserande, altruistiska välgörare. Alltså måste den välplanerade verksamheten för att uppnå erforderlig friktion, först läggas i träda, och när bästa tillfälle gavs, medelst en hård men rättvis, välplacerad fot, mota ändan ur vagnen, för att slutligen och sist, hamna på gödselstacken eller i komposthögen.

På lagom avstånd, men ändå inom givna ramar, stod en övergiven ambassadörs- och kolonialistvilla, Villa Toscanini, som rymde allt det som Basie och Dainty kunde önska sig för att realisera den gemensamma dröm om en, för var och en av dem eller båda tillsammans, framtid i överflöd.

Förutsatt att innehållet är tydligt och enkelt formulerat med rak ordföljd, subjekt, predikat, objekt, huvudsats och bisats, kan ett brev betyda så mycket mer, än bara en oregerlig svada av invektiv, diftonger och ovett.

Många nybörjare ägnar alltför mycket tid på att, i butiker och på nätet, få tag i bruna kuvert av den rätta nyansen, men det är, som alla vet, som barnet på julaftonen, efter julklappsutdelningen, hellre leker med omslagspapperet, än med den exakta skalmodellen, föreställande Golden Gate-bron och tillverkad av plastmodellföretaget Charlie Rivel.

Varför chansa?

De skrev till President Eisenhower och förklarade att där de befann sig saknades en artist- och underhållningsdetalj. Borde inte detta tomrum, om inte beroende på Horror Vacui, så fort det var möjligt, utfyllas till allas lugn, tröst och muntrationer?

Här, om Basie eller Junior kommit på den tanken i det här läget, skulle Kate O’Hara tidigare än förr, förutsättas ut på banan.

Presidenten, vars täcknamn, antagligen av en ren slump, var ”John Doe”, känd för sin skrupulösa effektivitet, sände omedelbart en order till Basie och Danty, med originalkopior utskrivna av privatsekreteraren Deborah Dungen från Agenturen Dagens Dagsedel, till ekonomi- och personalansvarige Thage Toy-Toy, att snarast skapa, så länge ingenting var uppdagat av i allmänhetens tjänst, public service och statens egenintresse att förse de två med allt de behövde, inklusive Drömslottet Villa Toscanini, med AC, WC, DC, CD och CV.

I detta framtida komplex ingick elektricitet, värme, både införsel av rent vatten och utförsel av förorenat dito, för att först och främst komma inom skotthåll till denna utopiska idé, tillsätta ett intern utredning, ett forskarteam, bestående av inga andra än duon Basie och Dainty, samt en tredje, icke ännu namngiven person, eftersom denne kontrollant,  Agaton Pomeranz, mer ingick i metafysikens domäner, än i den dokumentativa verklighetens.

Den ytterst hemliga, statsanslutna organisationen Far far Away, med en enda chef och anställd, Helmer ”Mister Du En Står det Dig Tusende Åter” Sverker, också, med ett enklare namn kallad Mister Twisted Sister, hade som främsta uppdrag smörja statsapparaten, hålla hjulen igång och presidentens namn utanför.

In absurdum, förneka all kännedom om eventuell obskyr, för att inte säga omoraliska, demoraliserande och dekadenta underjordiska rörelser som, om tillfälle gavs, skulle kunna utvecklas till erosioner, skälvningar och jordbävningar. Allt sådant som, i och för sig alltid väckt allmänhetens intresse. Som vulkanisten sa: ”Här eldas minsann inte för kråkorna!”

Denna kombination av fri passage, carte blanche, maladera delicta och check in blanco, skulle ändå bland moralens väktare och god vän av ordning, kunna betraktas som en persona non grata, men ändå, av någon perifer person i Vita husets Ovala rum, med högsta graden av prioritet, sekretess, godkänd politiskt, religiöst, ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan de tre inblandade parterna, som till exempel de tre aporna, lite föråldrad eftergiftspolitik, försedd med fri lejd in i framtidens möjliga rådande förhållanden.  

Som alla statsöverhuvuden före honom var denne John Doe, med en lite mer aktuellt inriktad grammatisk paradigmskiftare och paragrafryttare, nuvarande presidenten, inför nästa valperiod, i vilka sammanhang som hans namn, ”Johnny Does”, ovillkorligen skulle dras ner i smutsen, alltid beredd att finna på en kreativt fyndig, om inte helt vit, så åtminstone vid första anblicken, schackmönstrad, svart-vit lögn. På långt håll och med svaga ögon, blir detta mönster, som alla vet, grågrått. Detta för att, i nödfall, hålla alla utvägar öppna.

Utan tvivel, i stridens hetta kunde samtliga ändamål helga vilka tillgängliga medel, om de inte belastade statens budget alltför mycket, som helst.

Politikerna inför valet utlovade som vanligt till medborgarna populära och livgivande traditioner och muntrationer, bestående av pajkastning, anklagelser om hemligt ekonomiskt stöd till att klamra sig ur hastigt uppvispade rättsskandaler, oönskade beröringar, förfalskade dokument, förtal, oacceptabla personangrepp, var sådant som man, som senator, medborgare, fan av lagen Washington Rednecks, Washington Senators, Washington Wizards, Washinton Flipper Dice och Women’s Liberation Water Polo Roasters, Funck-Westerberg-Runestam-Clevin Research Group, måste lära sig att sådana grabbatag rakt över ytan och diskret under diskstället, ändå kunde ha, vilda bortförklaringar till varför inte gräva upp stridsyxan, alla de begravda byrackorna, uggleboet i mossen, även om de var aldrig så omedgörliga och motvilligt släppte taget, med framfötterna före dra ut alla lik som låg i högar inne i garderoberna och spjärnade emot, likt nyss insjuknade i enligt DSM-7, diagnosen Rigor Mortis, med både motsträviga armar och ben.

Hela denna oerhörda ansträngning enbart för att, inför den kommande framtiden, stadfästa en avgörande kulturpolitisk markör.

Med en lite arrogant gest kunde Johnny Does, senare här i texten förkortat till ”J-oe”, beordra administrationen, med ständigt tillfällig och tillförlitlig hjälp av lojala medarbetare och trogna sympatisörer, i god tid före avtala klockslag med alltför ivriga skjutjärnsjournalister och oavlönade, ideellt arbetande visselblåsare som riskerade liv och hälsa för att utöva sitt av eget initiativ uppdrag att väcka människorna ur deras dogmatiska slummer. Alltid fanns de som skulle sko sig i ogjort väder, doppa näsan i varm choklad med konsekvensen att skinnet på ytan fastnade på ovan nämnda doftorgan. Andra som, fastän de tog sig i akt stoppade ner hela handen i syltburken, som, likt en apfälla slöt sig om näven. Vad händer när sylten utsätts för lufttemperaturen? Jo, den torkar.

Därför var det lätt för lagens väktare att arrestera de insyltade när de togs på bar gärning.

I händelse av detta skulle rörmokare, rörläggare, avloppsrensare, Gatukontoret och andra infiltratörer med falska identitetshandlingar sätta in väl utsövda målvakter i nytillverkade gyllene burar i postmorisk stil, och, när inlandsisen var bruten, vågorna väl lagt sig, stiltje åter rådde och radiotystnaden inte ens släppte igenom ljudet från en fallande stoppnål, börja om från nytt.

Vad är detta, tänker tydaren, om inte ett i raden av avledande förvirringsmoment?

Jo, just den frågan är väntad. Denna oväntade insikt om de avledande förvirringsmomenten är inte ett delmål, utan en passage.

Till skillnad från de oinvigdas upplevelsesfär, ”syltburken” är denna kontrast, om än inte smärtsam, så ändå, ända ut i fingerspetsarna, ett oundvikligt förlopp i steganografins pedagogiskt utformade behavioristiska program där individens själva beteende, oavsett hur attraktivt eller sympatiskt utseendet än är, påverkas av att ingenting är större och mer utmärkande, än, oberoende av Big Bang, ändlösheten som vi, oavsett, etc. etc. en dag, var och en av oss, måste möta ansikte mot ansikte.

Steganografin är inte något nytt påfund tillverkat av en arbetslös antropolog, sysslolös semiotiker eller främmande nomenklatura som styrs från ett Rymdimperium, på en svart stjärna utanför Sirius, vars huvuduppgift är att ”Försvara det Onda som är Godare mer Nöden Kräver”.

Inte heller är det en av alla tänkbara men orimliga konspirationsteorier vars enda syfte är att sätta myror i huvudet på teflonpannor, fakta- och aitibiotikaresistenta bakterier i svang och, ändå inte så helt otroligt, efter att nytillsatta makthavarna enligt deras valmanifest, först skulle tvätta byken på nittio grader Celsius, dammsuga golvet och piska mattorna, passivt låta undersåtarna tvätta sina upphettade hjärnor i trettio grader och, för att spara energi, torka byken tillsammans med hjärnorna, på tumlarens program ”extra torrt”.

Det gammalgrekiska ordet som har omvandlats till till nutidens ”Mystik” anknyter på ett enkelt, lättfattligt, men något oroande sätt till Steganografin i betydelsen: ”Jag döljer”. ”Oroande”, på det viset att Steganografin, åtminstone som den har utformats under mer än tvåtusen år, aldrig någonsin tidigare har förväxlas med ”Mystik” eller, ännu värre, tåpliga trolleritrick utförda av någon påstruken herre med en svart stjärnstrut på huvudet, ett långt spö med en femuddig stjärna fäst längst ut i ena änden, samt en lite maläten och missfärgad nattsärk som han sannolikt, när modern var ute på ett annat ställe, med berått mod och hänsynslös som bara en ”mammas lilla pånke” kan vara när idéerna tryter och den sista utvägen till dagens spånk är att ta första steget ut på golvtiljorna och utföra det som krävdes för att inbilla publiken att hans charlataneri utgjorde en första inblick in i steganografins uppochnervända spegelvärldar.

Om han bara i tid insett sitt misstag, borde han, med hjälp av Ariadnes röda tråd för nödlidande, ha klarat sig ut med livet i behåll.

Steganografin, åtminstone som den artar sig idag är ju ett tillämpbart medel och inte, vilket många tycks tro, en orsak med sig själv som ändamål. Steganografens främsta hantverk, finns ju i och inte bakom eller under, vardagsplågornas oregelbundna repeterationer. 

De objektiva, opersonliga, obalanserade, opartiska och förnuftsvidriga verklighetsförankrade påståendena ingår i abstrakta och paradoxala förklaringsmodeller omformulerade till lögner och förbannade poetiska alster.

Så som sig bör. Vissa ord och begrepp förblir mer lämpliga än andra. Kanske ett problem lämpligt för föga praktiskt sinnade, akademiskt, teoretiskt skolade att ha som hett ämne för doktorand-uppsatsen?

Den hängivne, besatte och ytterst sammansatte tydaren, någon i motsvarande ställning till Mästaren, Legenden, Ikonen, Idolen och Avataren Alan Turing som aldrig tvekade om att samtliga meddelanden innehåller mellan raderna, oskrivna regler om hur formeln och ingår i innehållet. Det är en vida spridd villfarelse att formen, nödvändigt måste omsluta innehållet.

Det gamla, om det lästes med ett öppet sinnelag och, efter en tids avkopplande semester i Andorra, kan granskas med nyformaterade ögon kan, bör, men inte ovillkorligen måste negligera ett budskap som, långt innan någon har kastat en blick på det, inte tillfört någon nytt, utan tillhör den tid som flytt.

Det kan tyckas vara en dåligt formulerad ordvits, men Steganografin, till skillnad från sin dotter Kryptografin, ägnar sig faktiskt åt att, bokstavligen, med larvfötterna i kraftiga, välskötta, men ändå för ömma fötter, överdrivet hårda soldatkängor, krypa in och utforska minsta möjliga skrymsle.

Förr, i alla fall för oss avlägsna dåtiden, när bondebefolkningen satte ner sina barskrapade och såriga av tåbira doftandes fötter ute i tassemarkernas gråzoner, oroade sig de outbildade, ”outbildbara” för orörd natur, arv, miljö, masshypnos och från fjärran planeter med UFO-sändningar av telepati, fanns andra, oförklarliga, men som vi som lever idag, har insett måste vara påhittade faror som de, för att hålla sig själva i spänning och skrämma barnen, möjligtvis, men osäkert varför, ligga undanskymda i mörkret eller på ett annat och för ryggen, axlarna och nacken, bekvämare annat ställe.

Även om myren föreföll mossig, mäktig och mätt, trivdes hoten bättre på medelhårda underlag där sikten mellan älvdans, dis och dimma, var betydligt bättre.

Vidskepelsen var den tidens ”tippningspunkt”.

Skogshuggarens son, som nutida trilskande prästpersondataregisterryttare, berömd i samband med gula men glada änkan, menar egentligen var Skogsvaktarens avkomma, hur det än var med det, så var han av prästen i Utanmyra döpt till inget annat än ”Erk”.

En dag då molnen hopade sig men solstrålarna ännu så länge kunde tränga in mellan granarnas, av barr betäckta, grenverk måste bondsonen Erk bege sig ut i stora Sjumilaskogen för att någonstans i dess mörkna, dystra och löst sammansatta formationer av kamikazeutbildade, utsvultna myggor, finna en gren som var lämplig till att tillverka ett orv.

Om det var på grund av att närmaste byn, på bara en mils avstånd från torpet där Erk hörde hemma, helt var i avsaknad av jäntor i hans egen ålder att vänslas med, eller ett undermedveten, primitiv drift att få uppleva något som han, efter att han funnit en jänta att vänslas med, som i det här enskilda fallet var döpt till ”Maja”, då de slitit hårt och fått de ekonomiska bekymren att halveras, lite räddhågsna, satt igång hjulen att snurra och Erk satt med barnen och barnbarnen kurandes framför, då kråkorna sov och drömde om att utföra storartade kråksprång med kråkfötter och kråksång, brasan i öppna spisen och Maja skötte marktjänsten, kunde han förtälja om att han en gång i hans ungdom, han var väl inte mer än fjorton vårar fyllda, uppfattade ett hålrum som rörde sig framför honom.

Då det vände sig om, förstod han med en gång vad det var, Skogsrået.

De små barnbarnen darrade och, för att känna trygghet, kröp tätt intill varandra. De större barnen knyckte på sina styva nackar, men när de trodde att ingen såg det, darrade lite på läpparna. Tillbaka till Erk och hans ytterst begränsade erfarenheter av oknytt:

Erk höll på att falla baklänges, enligt honom själv av förvåning, men, Maja som kände igen sin makes löss på gången, ropade från skurhinken att Erk verkligen fallit baklänges, men att det i huvudsak berodde på hans överviktiga, etthundratvå centimeter i omkrets runt midjans kulmage, benen, som i det här fallet också omfattade låren, var tunga som bly, de av atros utslitna knäna vek sig och fötterna, trots att hålfotsinläggen skulle motverka höga vrister att, in i det sista vägra utföra sitt dagliga uppdrag.

De, undersåtarna, kulmagen, benen, låren, knäna, fötterna inklusive vristerna, menade samstämmigt att Erk som var deras enväldige härskare, hade sig själv att skylla.

Enligt Viola Arkesus från Flen, som i överensstämmelse med Metodboken följde undersköterskas arbetsbeskrivning på Vårdcentralens laboratorium i Göteborgs och Bohus Län, utsago efter att hon stuckit in en kanyl i Erks vänstra armvecks knöligaste ven, att han tillhörde gruppen AA och som född tidigt på våren, före snösmältningen, var en äkta ”Vintermänniska”.

Om hans rörliga lemmar inte burit sig så illa åt, kunde han kastat sig ut till livet på gatan, tagit till benen och lagt dem på ryggen. Nu, blodet isade sig i ådrorna och han föll föll handlöst baklänges, utan att slå sig sig, av ett helt annat skäl, för han var nämligen förstelnad av skräck. Sa Maja.

Han i sin tur, lade skulden på en allt hårdare jordmån.

Till sitt ömkliga försvar sa han att, om de bara vågat föra fram sina kritiska åsikter då det fortfarande fanns gott om tid över till rationell reflektion och förberedelser inför att grundvattnet skulle eller kunde sjunka under index, sädeskornen hellre än att hamna i plogfåran, av fri vilja hade valt att hellre dra benen efter sig, maska, stå vid kiosken och häcka, och, istället för att bada i gyttja, ligga och sola näck på hälleberget och invänta ännu ett skyfall beroende av klimatförändringen, för att, efter det, masa sig ner till det ljumma vattnet och suga åt sig av den livgivande vätskan.

Då skulle också Erk, känd i bygden för att vara en ivrig förespråkare för backstugesittandet på ljugarbänken med egna ögon inse att, utan syndafloden som profeten Noa (allmän förkortning av Nationella operativa enheten, som är en fristående verksamhet utanför Kungliga Operans framträdanden av Sång- och Dans) skulle åkrarna i det bländande heta solgasset, först torka, skörden slå fel och till Midvinterblotet skulle Maja varken kunna servera syrat bröd, eller hembryggt drickä.

Krisen och konflikten skulle förvärras ännu några grader. Förhandlingarna strandade och Erk tog en time-out till Mauritius.

Benen vägrade fortfarande, på grund av det spända läget, att bära honom, därför kontaktade han det privata livvakt- och ledsagarföretaget Cohors Praetoria och med pengar anslagna från LSS, kunde medföra tvenne vapendragare och rullstolsskjutare, försedda med mörka solglasögon och trendigt skära personliga assistentrockar, ”Bim” och ”Bom”.

Flygbolaget In Deependance, ett litet företag med ytterst begränsade resurser, gammaldags tyska Junker 52-plan som fortskaffningsmedel, urkass personalpolitik där flygvärdinnorna från rysktalande Ukraina och Estland, inköpta via den väletablerada trafficking-kanalen ”Escort on Export” som, dagen därpå skulle fira sitt tioårsjubileum med pompa och ståt, insmugglat öl från Bayern och äkta trollgröt från friluftsmuseet Jamtli, allt till självkostnadspris, själva måste inhandla utsorterade fallskärmar tillverkade av skalbolaget Parachuters Inn och andra säkerhetstillbehör som till exempel en begagnad rutschbana tillverkad av insparks- och coachföreget Hejvadegår, av begagnade, vulkaniserade vinterdäck av märket Route 66.

När Erk, Bim och Bom äntligen anlänt i vanen för dysfunktionella, till Gardermoens Flygplats och Erk, som redan var buren i en rullstol av märket Panthera, med flygplatspersonalen särskilt avsedd för medveten tillgänglighet, flyttades över till en av bolagets egna rullstolar och hans egen lagts in i bagageutrymmet, var han och medhjälparna, därför att Bim och Bom måste ha tid till att äta sin medhavda lunch förvarad i varsin unikabox, byttes de ut mot medhjälparna Arthur och Jeremias.

Flygresan gick över all förväntan. Trots att Arthur och Jeremias var ena lättingar, odugliga och ägnade mesta tiden att, viskandes, utbyta information med den andre, såg Erk till att också de fick en stund på den soliga sandstranden där palmerna trivdes och serviceinriktade ganymeder, så fort som de såg att glasen var tomma, kom och fyllde på med mer av piña coladan och margeritan. Arthur föredrog piña colada och Jeremias, margerita. Själv drack Erk ett glas isvatten direktimporterad från Island. 

Lemmarna och de inre organen lämnade in en misstroendeförklaring till Hjärnkontoret som på den tiden då det begav sig, utgjorde en given del av både den äldre och den yngre av Sten Stureplan, av den närliggande Gallerian, ungefär ett stenkast från Maximpassagen och Norra Malmtorget.

Som tur var för Erk i sin tillfälliga exil, hade kontoret stängt på grund av antingen personalbrist, sjukfrånvaro, semesterledighet, stambyte, eller att hyreskontraktet var omöjligt att, med de nya reglerna om den retroaktiva hyreshöjningen, överklagats till Överståthållarämbetet där Ono Bonone, särbo och i ett löst och fritt förhållande med Hjärnkontorets direktör, Ray Rudzitsky, kunde anklagas för alltifrån mened, medhjälp och osportslig kartellutbildning för blivande insiders.

I kornas juvrar skulle mjölken först stötas till grädde och smör och om någonting därefter fanns över, kunde man kanske också få lite ost till smörgåsen.

Den överhängande risken var förstås att för att utvinna råmjölken, separera grädden, stöta smöret och ysta osten, måste de först och främst utsätta kostackaren, med det lite fantasilösa, men svenskklingande namnet ”Tusensköna”.

Erks och Majas biologiskt, men via konstgjord befruktning, äkta barn, Stig och Stina, hade som vanligt bråkat om vilket namn kossan skulle bära. Stina ville att kreaturet skulle heta, eftersom hon trodde sig vara en svart magiker, ”Lucy” i förkortning av ”Lucifer”.

Stig som av födsel och ohejdad vana, övergivit den katolska-protestantiska läran, och, i en kovändning framför en alldeles färsk komocka, ingått som teoretisk utövare av Kontroversiella Rörelsen Cynist-Nihilisterna, förkortat till KRCN och, efter att ha firat en agnostisk version av en fröjdefull jul, låtit sig indoktrineras med hjälp av diverse härskartekniker och med händerna bakbundna, hört en tidigare vetenskapsjournalist som ägnat en stor del av arbetstiden till att fundera över hur snillena nu för tiden spekulerar, höra honom tala om en ko vars namn, i svensk översättning blir ”Tusensköna”.

Erk och Maja, som både tillhörde den schartauanska trosbekännelsen och ägnade stor del av fritiden till ämnet Botanik, stödde Stig i hans val.

Stina, som kände sig försmådd, utanförskapt och frisinnad, krävde nyval, men med hela sjuttiofem procent av de röstande fyra, förklarades Stigs förslag, med acklamation, ha utgått med segerkransen.

    för ett omständligt kejsarsnitt som, om det verkligen gick i stöpet, därpå stycka Stierna, hänga köttet i visthusboden, lagra osten, sälja smöret, tappa pengarna, gråta över spilld mjölk och med småbarnens svältande magar som med sina gälla skrik och knorranden, under gudstjänsten överröstade orgeln då de, med prästhustrun Magni Sandås som ledsångerska, skulle instämma i ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder…”

Det var inte många som kunde efterleva Guds Tredje Bud. På veckans enda från vardagsarbetet, lediga dag, höll föräldrarna på med körningar till fotbollen, ridskolan, kvalitetstiden, egentiden, söndagsgudstjänten, kyrkkaffet, jordbruksarbetarnas fackliga möte där Joel Hillström först inledde med ett föredrag om Berl Katznelson och efteråt, då fruarna kom in med kaffepettrar, johannor, drömmar och gitterbuggar, lånade Joel först Carl Michaels luta och då han skulle lunka vidare, bad Evert om lov att på hans instrument framföra en Jimi Hendrix-inspirerad version av ”Den Blomstertid nu kommer”. Det lite märkliga i sammanhanget var att vid denna tidpunkt var Jimi Hendrix inte ens påtänkt.

Som avslutning stämde alla unisont upp och sjöng allsången, den uppryckande: ”Svarta Svanen”.

Efteråt sa Joel i förtroende till Erk att enligt hans uppfattning var Talebs lite högtravande ordval alltför nostalgiskt, eskapistiskt och alienerat.

Innan Erk ännu inte hunnit besvara påståendet, fyllde Joel på med ännu en ur luften tagen åsikt: ”- Enligt Bakunin, som var en stor beundrare av Tjajkovskij, ville inte ens den fula ankungen, då den var mitt inne i tonårskrisen, hellre förblev en illa omtyckt anka, än en humorbefriad Svart Svan.

Erk, som ibland, ute i snickarbodens ensamhet, ägnat överdrivet mycket tid till att studera Lena Skoogs undervisning i ”Kvinnans anatomi”, visste med en gång, utan att först ha gått till källan, att framför sig hade han ingen annan än traktens omtalade, men sällan skådade Skoogsvrå.

Efter att han, inte helt motvilligt, låtit sig utsättas för hennes förföriska konster, kunde Erk bara sakligt konstatera att han, i ögonvrån lagt märke till ett hål exakt i samma dimension som Rået själv i ryggen, som naturligtvis inte var ett hålrum, utan, likt en holografiskt utformad, undflyende, försvinnande och bakåtsträvande orakad haka.

Erk, som ansåg sig vara insatt i naturens märkligaste mysterier, bestraffades ändå av trollkonan med att övertygas om att allt omkring honom, efter att rået förvänt hans subjektiva syn på tillvaron, fungerade ungefär som de två mördarna ”Dick” Hickock och Perry Smith, som Truman Capote så levande beskrivit i sin bok ”Med Kallt Blod”, använt sig av, för att inte avslöja sina innersta tankar inför en rätt så ointresserad fångvaktare, som, i brist på kvalitativt bättre litteratur, ägnade största delen av sin uppmärksamhet åt ett nummer av, numera för länge sedan utsålt från det numera nedlagda förlaget Quiet Riot, exemplar av tidskriften Satir ikonologiskt intressanta gravyrer av Christina Lundgren.

Då vände sig rået om, spände blicken i Erks ögon, och, samtidigt som hon lite förstrött viftade med yviga rävsvansen, förvände hans politiska åsikter till dem som bättre överensstämde med hennes egna.

Som nu levande utomförstående är det lätt att tro att denna politiska vilde skulle förvrida de synpunkter som han, om man får ta honom på orden, själv kommit fram till. Höger- och vänsterskalan räcker inte till, utan man måste ta hänsyn till alla de sex väderstrecken.

Efter att tydaren först passerat infasningen, inträdesporten, nybörjarfasen och därpå lärlingsstadiet framträder vardagsbilderna i fler än sex, om än djupare och på samma gång ytligare, det vill säga sammanlagt tolv, dimensioner.

Sådana lite fyrkantiga kubister som Picasso och Tinguely studerat och i sina verk bevisat överensstämma också med sådana intryck som, vulgära vetenskapsmänniskor distanserat definierar som överkurs, öververkligt eller något annat, vad som helst, över.

Andra uttryck, som ”förvillelse” och ”villfarelse” har i modernitetens tidevarv åter kommit till heders. Problemet för steganografen är att, om motparten hamnar i ett tillstånd av vilsenhet och förvirring, vad ska då den ambitiöst tillrättalagda effekten fylla för funktion? Tillrättavisningar? Tillrättalägganden? Omvändelse till omvänd derivering, ofta förekommande med en sofistisk profet som doppar, men inte för djupt, vederbörande under vattenytan?

Motspelaren kan ju omöjligt söka efter det dolda och samtidigt inte ha den ringaste aning om var, inte aktören, men agenten, det vill säga, den som agerar, befinner sig i för slags mångfacetterad sfär inom upplevelsehorisonten.

Att sådana förändringar verkligen förekommer, kan bevisas medelst ”översinnliga” instrument som radioteleskop eller elektropopmikroskop.

Så, tillbaka till övningen. Först en kort resumé och så en inledning till kommande otroligt häpnadsväckande fortsättning:

Lex äkta maka, företagspartner, inspiratör och scandal beauty, Aliena Stollen, föreslog alltså att den än så länge, för gemene man, helt okända Kate O’Hara inför sitt första möte med de publiken i den nedsläckta salongen, utsätta dem, ingen nämnd och ingen glömd, för något så hänsynslöst extravagant.

Med en förväntad precision på mindre än en kvadratmillimeter att det redan på den tiden, gick att överskrida murar och vallar som dygnet runt bevakades av tunga, beväpnade kulspruteskyttar.

Den som undgick den tysta majoriteten kanske därför att, då Fröken Emilia von Rittmeister, nu till åren kommen, men som under hennes glada ungdom tillsammans med Jay, Daisy, Nick och Jordan, med den för henne så omtalade simultankapaciteten, varit drottningens närmaste sällskapsdam och kungens hemligaste älskarinna. Kate O’Hara kunde, men kanske inte borde, med livlig fantasi föreställa sig hur Fröken Emilia i hennes dubbelbottnade position, dolde sig under täcknamnet ”Flossie Flopp”.

Vem skulle hjälpa henne med denna intrikata problemställning, om inte Maja?

Efter att Maja förhört sig in i minsta detalj om vem Kate O’Hara var och vilken orsak hon hade för att styra kosan hit till Tombstone Town, så under flera intervjuer, med Kate som enda åhörare, intervjuade Maja, Fröken Emilia von Rittmeister.

Tyvärr hade Fröken Emilia just inträtt i den andra fasen av Alzheimers självförsjunkna utforskande av själens obotliga ensamhet.

Då Erk inte hade samma psykodramatiska, melodramatiska och romantiska läggning som hustrun, ansåg Maja att, lite som en mjukgörare, intill minsta bokstav, maniskt och nitiskt, följa visan i bakhasorna om Beatrice-Aurore.

Kate tittade först på Fröken Emilia och därefter på Maja.

Hon undrade om hur hon och Maja, utan behörigheter, medicinska referenser och relevant Alzheimer-utbildning, skulle kunna sätta sig in i hur Fröken Emilia, på den tiden då hon ännu så länge var ung, upplevde tillvaron?

Maja, som visste att frågan förr eller senare skulle komma upp på tapeten, var väl förberedd.

Fram ur sin handväska tog hon upp ett slitet exemplar av ”Henrietta Löwenhielms samlade kåserier och kupletter i urval av Fridolf Rudin och John ”Botte-Botte” Botvid och läste högt visans tårdrypande text om den avlidna drömflickan som arbetade deltid eller som inhoppare i en litet bokkafé vid Kornhamnstorg i Gamla stan.

Dubbelmoralen måste ändå ha sin ärliga chans.

Med uttrycklig kraft reagerade Fröken Emilia mot en sådant chockerande, skandalöst spektakel, och för att medvetet betona hur att åstadkomma största möjliga indignation, snörpte på munnen, höjde på de, först plockade och därefter med träkol påmålade ögonbrynen samt, för att lägga ännu mer tyngdkraft bakom orden, i protest åstadkom ett för henne, på äldre dar, typiskt karaktäristiskt kataklysm.

Även i hennes innersta krets kunde man på säkert avstånd uppskatta det omvända blåsljud, som i vardagslag omnämns ”rap” och med vilket hon, efter intagandet av eftermiddagsteét och nybakta scones med ost och det smältande smöret rinnandes utmed kanterna, kände sig ganska så nöjd med.

Kate O’Hara, i rollen som Emilia von Rittmeister, presenterade sig som ingen mindre än Flossie Flopp.

Med kraft och häftiga rörelser hade Fröken Emilia motsatt sig att närvara vid en sådan för hennes egen del, komprometterande historia ur livet. Vem skulle kunna spela Flossie Flopp bättre än Fröken Emilia?

Maja, som var väl insatt i Paradoxal-Absurd Psykoterapi, frågade i förbigående Fröken Emila: ”Vad är det som tjuter?” Fröken Emilia svarade som Grevinnan i en gammal film med namnet ”Moln över Hellesta”, eller om det var ”Smultronstället”:

– Vad det är som tjuter?

– Vad är det för årstid? Är det höst?

– Ja, det är hösten, våt, kall och ruggig, som är här…

– Då är det trumpetsvampar och trattkantareller som tjuter, likt harar, av dödsångern i antågande före vinterns obarmhärtiga köld.

Lex stod där vid bordet med det märkvärdiga tygstycket mellan sina händer. Norma Jean Bakers top. Det vore något för Kate! Så Lex Racoons egna otvättade, svarta, läderbyxor. Kanske några nummer för stora, men då hade Kate, tärd och undernärd, någonting att växa i.

Då Scoutrörelsens borne ledare Robert Baden-Powell ,”BP”, som, utanför regelboken, inlett ett tillfälligt, lite kortvarigt kärleksförhållande med älskarinnan Juliette Gordon Low, efter herdestunden, kom hon med den storartade idén att också det motsvarande könet kunde behöva en sammanhållande och inte alltför kokott och formlinjeutraderande plagg.

BP, som, med huvudet fortfarande under huvudkudden, tog sig för pannan inte därför att han tyckte att hennes förslag var över måttan vidlyftigt, utan av den orsaken att han för tillfället led av en nyss uppkommen lindrigare variant av influensa och upptäckte att, till hans stora besvikelse burken med acetylsalicylsyra var och förblev, tom. Till och med han, trots sin högt uppsatta ställning och sociala status inte undkom samhällets krav på uppoffringar.

”BP” använde sina långt tillbaka bortglömda kontakter inom Brittiska Samväldet, från Kapstaden till Burma och köpte upp ett restlager av sidenfallskärmar.

Flickscouterna hade äran som ideellt uppdrag att, först färga tyget och därpå sy ihop styckena till funktionella, spetsprydda, och inte alltför stora lingerier.

För att inte utomstående kritiskt tänkande fabrikörer skulle uppfatta detta som ett intrång på deras marknadsområden, revir och patenterade tillverkningsprocesser, signerade BP och Juliette Gordon Low samtliga exemplar med stora autografer i senmedeltida gotisk-germansk frakturstil.

BP och Juliette var, som många andra på den tiden, långt före sin tid.

Nu låg de uppsträckta och estetiskt tilltalande benkläderna på bordet framför BP och, det var i den stunden, tack vare mönstrets utformning han kom på att, om man som spejare någon gång blev förföljd ute i skogen, var det särdeles bästa gömstället uppe i ett träd. Därför att, logiskt och följdriktigt, jägarna såg framåt, kanske omkring sig, men mycket sällan uppåt. 

Utan penna var det svårt att skriva. En uppmärksam journalist rusade fram till BP med en gammaldags reservoarpenna. Föremålet i fråga kämpade med sidentygets följsamma, glänsande och elastiska struktur. Med högra handen upptagen av själva skrivandet, återstod det för vänstra handen att hålla ytan tillräckligt stilla.

BP, som i grund och botten var en mycket känslig person, beskrev senare i presentations- och invigningstalet med stora gester hur textilens slippriga karaktär, efter ett antal föreläsningar om den eviga själens obotliga ensamhet, ändå kunde avhjälpa bisarra föreställningar om en allsmäktig men överjordisk gemenskap och, för att överleva och klara sig också genom denna ett av livets frätande faser, intala sig själv att det bästa man kan önska sig, är en stark och okuvlig vilja.

Här kan tydaren upptäcka en sublim 

Aliena hade sedan en tid tillbaka sparat på av henne själv begagnade benunderkläder, tillverkade av det företag som först höll på att sättas i konkurs, för att, i sista sekund, räddas av en dumdristig riskkapitalist och konverteras till skalbolaget ”Parashouters Inn”.

Tydaren bör naturligtvis fråga sig; är det verkligen, ställt utom all rimligt tvivel, att Aliena själv designat och sedan, oaktsamt, utsatt tyget för sådant slitage att ett sådant, annars så hållbart material, spricker på ett sådant ställe där ingen naturlig friktion kan uppstå? Ytterligare en fråga bör dras ut i dagens obarmhärtiga ljus.

Om Aliena själv begagnat just de damunderkläder som ingår i det här sammanhanget, så, dels, var inte antalet fallskärmstrosor alldeles för många för att hon ensam skulle kunna utsätta dem för inre slitage i form av ett sprund, eller hade hon anlitat väninnor, hotellets kvinnliga personal, nunnornas i Ofelias Klosterorden, eller, utan att ha någon aspekt på åldrandets naturliga påverkan på fysionomin,i effekten av utrymmen på populära begravningsplatser, den i vår tid, näst intill bortglömda professionen ”gråterska”.

Nu fick Aliena, via sitt väletablerade nätverk, nys om att något var på gång.

Hon kontaktade marknadsaktören, antingen Basie eller Dainty, och köpte upp samtliga plagg av fallskärmssiden i vintage originalfärger som kroppsfärgat, cerise, lila och sammetsblått.

Tydaren: Hur kunde hon göra det, då hon, enligt den här så utförliga berättelsen, redan ägde tillgång till desamma?

Samtliga av de minimalt utformade underställen bar numera  samma aktningsvärda märke, ”Humblestock”. Den numera bortglömde tillskäraren, modisten och före detta kartritaren på Generalstaben i Norra Bohuslän, Tage von Knööck, hade av fabrikören Hans Henric Humblestock uppsåtligen blivit lurad på sin ärligt införtjänade grundplåt.

Humblestock som nu satt helt säkert i sadeln, förklarade för den, av högst begripliga skäl, något förargade von Knööck att alla insatser, investeringar och initiativ hade satt hans, Humblestocks, ära, heder, bankkonto och företagsförbindelser, i ett riskabelt läge.

Basie betalade för pastisen och Aliena, vid den här tiden van vid affärslivets hastiga omkast, hastade ut på kullerstensgatan och, inne i återvändgränden Cul de Sac, lite i skymundan, på sin smartphone kontakta sin alltid så närvarande, alerta och medgörliga assistent, Daisy.

Daisy, van vid att, innan det var försent och tillfället gått henne ur händerna, infånga och samtidigt oskadliggöra det, rusa åstad i sin nytvättade, glänsande och fritt från repor, svarta Lamborghini, i ett flygande fläng, på bara bråkdelen av en sekund, satt hon så gott som nästan i von Knööcks knä och försökte bevara en ställning som alltför nära, men inte alltför länge kunde för påträngande men omdömeslösa paparazzis ge sken av att något var på gång att utkristallisera till ett årets scoop, bild med i efterhand skrivet reportage.

Ändå hade positioneringen den fördelen att hon med sina begränsade kunskaper i handens anatomi, utan större svårighet, kunde vira von Knööck, för att utföra den ormliknande prestationen, eftersom hon var högerhänt, nästan fyra varv runt sitt välmanikyrerade och så behagliga vänstra handens långfinger.

På så vis kom hon över, inte bara en stående inbjudan till von Knööckska Palatset på Riddarholmen, men också en överenskommelse om att de inte helt nya, men ändå på något vis användbara fallskärmsdetaljerna, i utbyte mot en rund och nätt summa riksdaler inklusive frakt och utan att betala moms, skulle Daisy föra den lättviktiga lasten från Basie, på en tyst överenskommelse med Aliena, via Daisy och vidare till von Knööck och in i Humblestocks magasin.

Här kan tydaren åter upptäcka en illa dold diskrepans.

Det naturliga urvalet, som kreti och pleti på den tiden var uppfostrade till att anse som fysiskt starkare Himän, styrde enväldigt, men som väl ansedda folkliga representanter ägde den unika förmågan att känna till alla de rätta svaren intuitivt och med tungorna rätt rörliga i munnen som Chaim Datts reflexioner uttalade som de först föll dem in.

Liksom alla tidigare kända idoler är de inte försedda med för personen lämpliga attribut.

Snarare accessoarer, åtminstone inte till det yttre, helt olika de sjuttiotalets groupies i varianter som plejader, tribader, okeanider, cyanider, najader, triffider och andra nymfer och parakiter.

Det skulle dock dröja mer än två millennier tills att Människan, i Homo Sapiens gestalt, på planeten Tellus, skulle inse att en sådan hybridisering, på längre sikt, ungefär cirka hundratusen år senare, oundvikligen kunde leda till incestuösa relationer med resultat som, i synnerhet bland fisksläktet Tandpetare, visade i sådana deprimerande uttryck som Lanthandlare Sven Sjökvists Syndrom (i socialmedicinska sammanhang vanligtvis förkortat till LSSS).

Dokumentet, för att stämma överens med gängse seder och bruk, juridiska normer, regler, föreskrifter och rekommendationer, var tänkt att förse var och en seriös, akademiskt utbildad tillskärare, förskärare samt styckmästare, för att inte låta sig utsättas för grannarnas kritiska blickar, under artistnamnet ”Flossie Flopp”tråcklat ihop de lösaktiga rundstycken som tillsammans, sida vid sida, utgöra den eftertraktansvärda produkten.

Eftersom den förut så växande efterfrågan på Himän nu gått in i starkt nedåtstigande regressiv fas, började företagens huvudjägare, kastare, efterforskare och stalkers undersöka vilken hajpad, orealistisk, eskapistisk trends förebild som den nya generationen konsumenter, omedvetet, sublimt och subliminalt, önskade, överskatta, höja till skyarna och, för vilket onämnbart pris som helst sätta guldkant på deras kollektivt undermedvetna, men ändå individuellt anpassade vardagsmiljöer.

Företagen som envist höll fast i den traditionella Himansbilden, dukade under fortare än någon kunnat ana.

Uppstickarna däremot, kom, efter noga överväganden, fram till att framtidens avatar måste vara begåvad med någon annan presentation, ambition och prestation, än att, likt Geckos mytomspunna, hydrauliska konstruktioner, numera digitaliserade och styrda med fjärrkontroller designade av ingen mindre än Mäster Eckhardt,  i huvudsak till för att lyfta tunga grejor, men som också, som ideella sponsorer av ungdomsaktiviteter med avsikt att stärka den kommande generations insikter om självkännedom, motivation, fysisk kondition och psykisk utveckling, till den gravitationsutmanande gymnastgruppen, tidigare ”Veteranerna”, men med en säker uppdatering, frisksportarnätverket ”Storror”.

Av just det skälet, mer eller mindre slumpmässigt utvalda ur det naturliga urvalet, starkt uppåtgående ökningen av utvilade analfabeter, stigmatiker, postgnostiker och titaner.

De hade nämligen, utan den minsta tanke på att följa riktlinjerna för arbetsskydd, utsatt sig för onödiga risker och, i utbyte mot en ringa belöning, erhålla permanent brittiskt medborgarskap i högst tre månader inklusive arbetstillstånd för samma begränsade period.

Hänsyn bör tas i beaktande av om de efter den perioden uppvisat en normal medborgarprestation att med, två gånger två är lika med fyra, fyra tomma händer, förvissa sig om att, om de omedelbart höjde sin respektive produktionsnivå med, lite högt satt mål, men ändå med ett önskvärt utfall inom normalkurvan, till minst etthundra procent.

Lagmännen kunde förstås aldrig uttala sig om det enskilda fallet, men rent generellt, utan att ta någon som helst hänsyn till mediernas ofta för hastigt dragna slutsatser, tillfredsställa lösnummerköparnas otillfredsställda nyfikenhet, avkunna lite för, i förhållande till det, om än hypotetiska, men ändå juridiskt giltiga straffsatsen, kunde, enligt den muntliga, tysta eller outtalade överenskommelsen, uppehålls- och arbetstillståndet förlängas till, om inte obegränsad tid, så åtminstone till Jul, Nyår, Ramadan eller dess motsvarigheter inom Mayaindianerna, Inkariket, Kinesiska muren, Himmelska Hundars frihetsmonument i Tessinparken samt Baltostatyn i Central Park.

Nu stod de alltså redo och med en variant av klassisk betingning undertecknade med en bokstav som i Antikens Rom är symbolen för siffran ”tio”,  bekräftade att samtliga dokumenten inklusive bilagor, partsinlagor, objektiva expertutlåtanden, samt allmänna åsikter från alltifrån springpojkar till Sankt Spiritus Emiritus, att allt var i sin, utan att i onödan förhäva sig, gängse ordning.

Brittiska Samväldets konung, Georg VI, som av sin far Georg V (en bokstav som i Antikens Rom är symbolen för siffran ”fem”) av Storbritannien ärvt tronen samt i paketet ingår en spira och en något maläten hermelinmantel.

Från den biologiskt äkta (som vanligt går de senaste rönen från genetiker och folklivsforskare isär) modern, Mary av Teck, som, för nutidsmänniskan kan te sig lite egendomliga beteendet att i god tid innan det gick hål och staffarna oförminskat föröka sig exponentiellt, brukade stoppa sonen Georgs nedslitna yllesockor med restgarner som Mary, bara för pigga upp vardagens slentrianmässiga åtaganden och plikter med lite spänning, stulit från en envis hovdam som led av ömsom artros, väderknä, väderspänningar, synskada och, med åldern, inte helt olik Beethovens, tilltagande dövhet, lite åderförkalkad som enligt släktträdet och stamtavlan var ingen mindre än tidigare nämnda Fröken Emilia von Rittmeisters halvsyster.

Fröken Gustaviana von Rittmeister, förblev, mot alla odds och efter ett begränsat men ändå ansenligt antal virila adelsmän, kvar i ett ovälsignat tillstånd.

I sin tur, ledde detta inte till något annat än att hon, Fröken Gustaviana von Rittmeister, efter giftermål, skilsmässor, omgiftermål, genomgick personliga kriser, återhämtningar på rekreationsorter, vilohem, inandandes svavelångor och drickandes mineralrikt vatten från en inte alltför långt borta från punschverandan, avlägsen naturlig arrakskälla.

Tydare som är utrustade med en numera sällan förekommande, sentimental ådra, kan emellertid kanske finna tröst i att, efter en längre tids Katt- och Råtta-lek, med extra utrymme för Ombytta Roller, kom den senaste friaren, Friherren Axel van Bloot och Gustaviana von Rittmeister överens om, ifall det skulle råka bli en oförväntat, men välkommen överraskning, ingå i ett tidsbegränsat konversationsäktenskap med tid för annat än att bara sitta i fästmanssoffan och obehindrat förtälja obekräftade, men uppenbara lögner, vecka 1, ha delad vårdnad, eventuellt med tiden, enbart för den möjliga avkommans skull,  vecka 2, leva i samboskap, vecka 3, i särboskap och vecka 4, i glada gravade laxars lag, genomgå stadier av omväxlande apati och ataraxia för att under en tid av tystnad ägna var eftermiddag åt sedesamt celibat.

Men för Fröken Gustaviana von Rittmeister hade striden knappt börjat. Hon kämpade för att både få tillbaka sitt namn som ogift ungmö, samt att hennes mödom fortfarande låg kvar i orubbat bo.

Detta beslut ledde till ett för båda parter tålamodsprövande, men enligt gängse reglemente, pennduell med Patent- och Registringsverkets handläggare Karl Kraus, som, med blåsor i höger hand, gav henne tillståndet att ovillkorligen och oåterkalleligen återgå till att bli densamma som hon varit på dagen en månad före artonårsdagen.

Just här bör tydaren vara extra uppmärksam på den, för steganografen, så avgörande ”förväxlingen”. För den som tänker fritt och därpå rätt, uppstår plötsligt en rad med hittills obesvarade frågor.

Varifrån kom fallskärmarna? Varifrån kom sidenet? Vem köpte sidenet? Vem tillverkade lingerierna? Vem sålde underplaggen? Vem var köparen, eller var det flera aktörer som, i en ännu icke avslöjad kartellbildning, delade på kakan?

Lex äkta maka, företagspartner, inspiratör och trendsättande markör, Aliena Stollen, föreslog något upps

Tillbaka till grunden och början:

Trendsettarna Lex Racoons och Aliena Stollen erbjöd Junior, som varandes Kates agent och manager, att endast mot tjugofem procent av bruttointäkterna, lansera Kate O’Hara som: ”The Natural Woman”.

Likt en Cinderella, en obildad tiggerska, en Eliza Doolittle upplockad från rännstenen vid Time Square, låg det på modefotografen, ”The Good Fairy”, Dorothy Galens professionella ansvar att pressa in en högst motvillig Kate in i Retuscheringsautomaten, för att bara cirka trettioen sekunder senare, visa upp en Kate O’Hara, betydligt skönare och vackrare än robotupplagan av Maria, i Metropolis.

von Knööck däremot, ansåg att han, som snubblat på detta högst enastående tillfälle, då han bara av en händelse befunnit sig på Al Capones terrass och, som man lätt kan tro, inte snubblat på Daisy, men att Daisy, varför kunde han inte för allt i världen förstå, utan vad han kunde begripa, hade för medveten avsikt att tränga in på hans, osynliga men ändå traditionellt bundna, privata sfär.

Det utmärkande för detta utomordentligt unika plagg var att samma slitage av de före detta brukarna, uppstått på exakt samma ställe. Av ovarsamhet och slitage, en naturligt uppsprucken springa i grenen.

Aliena hade sedan en tid tillbaka sparat på de egna benkläder, tillverkade av det före detta skalbolaget ”Parashouters Inn” som satsat hela sitt bolagskapital på från fallskärmssiden i originalfärgen ”cerise” från Brittiska Samväldets storhetsdagar, samtliga underbyxor signerade av, med äkthetsbevis intygad, både Baden-Powells och hans dåvarande tillfälliga älskarinna Juliette Gordon Low.

Att autograferna inte var så lätta att jämföra med alla de övriga av samma personer, kunde bero på att tygets ostyrslade, glänsande elasticitet, var svåra att hålla med endast den andra handens disciplinära åtgärder.

Här en i raden av, i sammanhanget, oförklarade, eller slarvigt bortglömda faktaunderlag. Hur skulle Aliena kunna förklara att hon först köpte benkläderna i färgerna cerise, lika och sammetsblått, av Basie och att BP tillsammans med eskorten Low, nedtecknat sina signaturer på sidenet med originalfärgen ”cerise”?

Inte kan hon väl på allvar mena att hon först tog emot leveransen från Basie, på något sätt, kanske med någon slags silkscreen-metod, färgat om två tredjedelar av totala antalet plagg till en tredjedel lila, en tredjedel sammetsblått och, den tredjedel som enligt utsagan kunde behålla sin ursprungliga cerise-färg?

 Tydaren kan här kanske känna en berättigad undran över varför Aliena var så mån om att utföra en sådant omständligt hanteringssätt?

Detta, om något, är ett gott tecken på att tydaren har börjat få en, om än liten, aning om Steganografins överlägsenhet jämfört med den så vanligt förekommande Kryptografin.

Aliena har naturligtvis för avsikt att, både behålla BP:s och Lows autografer, och på så vis också kunna utnyttja de medföljande äkthetsbevisen.

För att inte tydaren ska gå vilse i skogen för bara träd, hänvisas till Brick O. Bracksons handbok: ”Vilse i boken för bara ord”, med ett ytterst intelligent och utförligt efterord av den kände och erkände experten inom området, den framstående och mest kreative av samtliga inom hans fack, neologisten Samuel P. Madat.

Sidentygstyckena, inklusive autograferna, hade Aliena hade, med enträgen övertalningsförmåga och en god utbildning i prutningskonstens wienklassicistiska verbala retoriska dialektik, på egen hand sökt efter och funnit lagret av originalobjekten strax utanför Saigon. Utan omsvep påstod hon att försäljaren var ingen mindre än Basie.

Societetens favoritförrättare Mister Miles Mooney krävde, inte helt oväntat, av Aliena Stollen, ett separat äkthetsbevis med dna-test för varje enskilt plagg.

Aliena hade, kan man så här i efterhand tycka, absolut ingenting emot detta.

Som söndagsmålare och amatörkonstnär med professionella ambitioner, förklarade hon med sitt lite tillgjorda och just därför gulliga kluckande skratt att faksimilen av äkthetsintygen skulle hon kunna använda i nästkommande, postkonceptuella, holografiska konstprojekt.

Först och främst erkände hon, trots att flera inblandade enträget bad henne om konkreta bevis, att sidentyget från fallskärmarna, hade hon för egna pengar inhandlat av Basie och därefter sålt till Tage von Knööck som i sin tur, i god tro, överlämnat desamma, i samma förpackning, ett mönsterskyddat mönster, till Hans Henric Humblestock.

I just det här ögonblicket, lät Humblestock sin lojale pressekreterare meddela att, bara för tillfället befann sig Humblestock på, inte ens hans själv visste var han var, okänd ort.

Pressekreteraren Aloe Cashmir, som i detta besvärande läge önskade förbli anonym, att dessa löst hopsatta påståenden, helt saknade förankring i den just här och nu pågående verkligheten.

Humblestock förklarade via pressekreteraren, med för tillfällen som detta, som nu i ett passande ögonblick, i hopp om empati och medkänsla, släppte loss återhållna krokodiltårar som i en strid och ymnigt flödande ström rann utmed de för alltför regelbundet intagande av starka drycker, kärlspruckna kindknotorna.

Ursäkten var mer ett konstaterande. Chockvågorna måste ha försatt hans annars så outtömliga minne i ett felsäkert tillstånd. Dessvärre, hade Humblestocks personlige privatläkare Amir Zuzuki, för säkerhets skull bör påpekas att denne Amir Zuzuki  var släkt, åtminstone inte på nära håll, med varken den ene eller andre Zuzuki, lagt märke till att Humblestock, efter den svårartade chocken, kan ha genomgått en, icke så, om inte för hans egen del, så för den närmaste omgivningen, icke så föraktlig personlighetsförändring. Det kan för den oerfarne låta som något allt igenom negativt, men glöm då inte bort att en personlighetsförändring kan också färdas i motsatt riktning, den positiva.

Vad vet, filosoferade Cashmir retoriskt, någon av oss vad som ligger på lur i vårt kollektiva undermedvetna, som enligt de senaste neurologiska rapporterna, åtminstone rent hypotetiskt, kunde finnas någonstans mellan tallkottskörteln och pannloben?

Tydaren kan tycka att det så överdrivet ofta återkommande starkt reorganiserade brittiska fallskärmssidenet i form av ekivoka lingerier ges ett utrymme som inte kan bortförklaras med annat än att stagenokonstruktören i fråga, hyser en speciell, kanske lite avvikande, förkärlek, eller fixering, vid dessa underställ.

I ett annat sammanhang vore detta ett helt rimligt antagande, men här bör påpekas att steganografins huvudfunktion är att dölja, inte avslöja.

Den fråga som tydaren, istället för att framställa ett allmänt tyckande som en väl belagd åsikt, eller avancerad gissning, bör ställa sig, är vad som egentligen, utan syftning på det vardagliga bruket, döljs bakom sidenet.

Vad berättaren åskådliggör medelst denna ganska så torftiga intrig är inte, även om man lätt kan låta sig förföras av denna försmädliga önsketanke, hur en rätt så betydande mängd av brittiskt krigsmaterial, av någon slarvig lageranställd, lagts upp på en, för tygernas bevarande, lämplig hylla, och sedan, när kriget äntligen var över och trupperna, inklusive den slarvige lageranställde, efter uträttat ärende, återvänt till sina ursprungliga stationeringar, utlämnats åt sitt öde, i en lokal som mycket väl kunde benämnas som: ”Glömskans mörker”, eller mera melodramatiskt, ”Dödens väntrum”.

Antingen, ifall man tror på inflytandet från en högre makt, eller av bara en ren tillfällighet, kunde Basie, för tillfället på permission från underhållsdetaljen, under täckmanteln som amerikansk turist, i lugn och ro spankulera omkring som en vanlig människa i Saigons, för Basies vidkommande, okända utkanter.

Basie, som i själ och hjärta var mer av en fransk romantiker i stil med Musset, än en hängiven beundrare av Die Neue Sachlichkeit, eller Den Nya Romanens lite mer avancerade konstruktioner av ”Vägen till Flandern” eller ”Tropismer” tog på måfå upp en sten inte större än han kunde greppa den så att höger hands tumme, utan större ansträngning kunde tillmötesgå densamma handens långfinger och likt en antik romersk katapult, kasta iväg projektilen så att den, lite lustigt, studsade mot en oskyldig och oskyddad brädvägg lite längre bort. 

Tydaren, som ännu inte lagt det här innehållsrika dokumentet på soffbordet och helt försjunkit ner i  dagdrömmarnas artificiella paradis, inser strax att på den tiden, förr, hade människor en helt annan syn på vad som var passande eller ej.

Redan innan de små barnen ute på landsbygdens fäbodvallar lärt sig uttrycka enkla ord som ”dada”, ”mama”, ”kaka”, ”vovvov” och ”kisse” hade de med egna ögon beskådat miraklet då hingsten besteg stoet och ut kom, med hovarna först, ett litet föl i en stor, blöt plastpåse.

I storstadens trångboddhet var det inte heller helt ovanligt att hela familjen, bestående av minst tio personer,  i samma hopfällbara och skrangliga tältsäng, sov skavfötters med varandra. 

Med ett mildare uttryck, de barn som redan var gjorda, kunde efter nio månader och två år, berätta för de nyanlända hur jorden, på ett oförklarligt sätt, snurrade runt sin axel. 

Generalmajor Alexander von Knöök roade sig, på den tiden det begav sig, kungligt med att, på fritiden, vid sidan av sitt ämbete, handla i kvinnodetaljer, attiraljer, accessoarer och ”bling-bling”.

Tack vare dessa i särklass unika, oerhört dyrbara och eftertraktade objekt, kunde von Knöök, likt en fiskare med masken på kroken, förleda lockande , ibland gifta, uttråkade, men ändå charmerande, gräsänkor och ibland hände det att även äventyrslystna, hårdbevakade, giftasvuxna mamsellers förhållningssätt till äktenskapets heliga sakrament, kunde erhålla en inte helt obesvarad puff.

Damen, likaledes mamsellen, utan att bryta vare sig mot den tidens hederskodex, normer och gemensamma värderingar, med löfte om diskretion och sekretess, tillfredsställa sitt materiella begär i utbyte mot agentens handelsvaror och, bara för en gångs skull, i hans omedelbara närhet, utföra ett, i förhållande till ärans höga ställning, vågat, men inte alltför riskfyllt, stavhopp över skaklarna, då hennes äkta make för tillfället utförde en, stort sett en spontant, improviserad bedrift med, berömd för sina rolltolkningar av Dantes Beatrice, Shakespeares Ofelia, Molières Dorine, Strindbergs Fröken Julie och, som en avslutning på en lång karriär, Bulgakovs Hella på Fria Konstnärliga Teatern i Moskva, den legendariska filmstjärnan, Desirée Cousteau.

Efter ett sådant uträttat rutinärende, satte sig von Knöök, tillfredsställd och till freds med sig själv, för att vila på uteterrassen till restaurangen ”Al Capone”, beställde utan omsvep av ganymeden en halv karaff iskall Rack (vars namn, enligt Fader Anthon Bergh som just då antagligen varit inspirerad och på annat sätt påverkad av drycken i fråga, i en kommentar till Bibeltexten om Noa och hans förhållningssätt till andra kravfyllda vätskor förklarat att ordet ”Rack” är en förkortning av finskans ”Rakastaa”.

Detta, menar stol nummer 17 i ett tätt samarbete med Vin- och Spritbolagets idéhistoriker Arthur Lovejoy, efter noggranna återgåenden till källornas ursprung, måste vara en förväxling av hur man på den tiden då det begav sig, så småningom lunkade från Bacchi hem till Sultanen av Arabiens land och, på vägen, gör hembesök hos Hertiginnan av Dolorosa, för att, efter väl uträttat ärende, visitera både Spanien, Collabella, Bordeaux samt andra fornlämningar efter landet Occitanien, därifrån vagabonderna slog följe med varandra och därpå bildade den innersta kretsen av, i närheten av Voltaires tvenne hus, provensalska trubadurtrenden. Lovejoy förklarar längst ner i en not, att ”rack” istället härstammar från den schweiziska osträtten Raclette.

Men ännu har problemet inte fått sin rätta lösning. Generalmajor von Knööck viftade till ganymeden, beställde tre flaskor Kriek samt en normalstor De Fyra Årstiderna.

Alldeles vid bordet intill satt Basie tillsammans med Aliena och sög på favoritaperetifen absint, pastis, ouzo och sambuca. Aliena var måttligt förtjust i mixen, men Basie förklarade högdraget att denna drink, uppkallad efter Gillot, ej att förväxla, eller om man råkar ha just det problemet framför sig, gärna förväxla med Gilot. Det tydaren i så fall bör behålla i minnet är att den först nämnde utforskade äggets inre förändring, medan den andra hellre, med egna ögon i intimt samarbete med handens instinktiva, motiriska rörelsemönster, före skissen till de mer kända ”Citronerna”, lade ner ett antal timmar på att studera om ifall man även på ytan, kunde föreställa sig äggets mysticistiska gåta. Den som, tilläggas bör, Columbus en gång löst, då han med sin besättning en vindstilla dag, inte hade något annat att underhålla sig med.

Junior ville inte vara sämre han. Efter att Kate erhållit de nya, begagnade kläderna, bjöd han henne till Astoria för att två gånger efter varandra, supé på supé, och, som en äkta gentleman, låtit henne sova hemma hos honom, i himmelssängen, medan han låg i sänghalmen i kökets utdragssoffa. Detta var alltså, i korthet, förklaringen till hur Kate O’Hara och Wes mötte varandra.

Wes hade varit i storstan på affärer. Det var för sent att rida tillbaka till Tombstone. Han slog en lov runt kvarteret och upptäckte hotellet, restaurangen, danslokalen, speakeasyn och teatern Mulberry Bush. Skönt att för en gång skull, konfererade han med sig själv, ta ett hett bad, dricka bourbon, röka en äkta cigarr från Havanna och njuta av tillvarons intighet.

Wes betalade för ett rum, tog ett bad, dammade av kläderna och gick till restaurangen La Mouche.

Då servitören uppenbarat sig, frågade Wes vad som var kockens specialitet. Brontobiff med böner, var svaret. En sån, då. Servitören gick ut i köket och ropade beställningen. Servitören återvände och frågade om han önskade en aperitif före maten. En dubbel bourbon, tack! Då servitören, vars namn än så länge förblivit okänt, återvände med ett dubbelt glas eldvatten, viskade han i förtrolighet till Wes:

Om herrn söker underhållning, så köp biljett till kvällens föreställning på Mulberry Bush. Kate O’Hara är skönaste kvinnan i världen.

Gärna det, sa Wes.

Samtidigt som Wes bevakade salen med ena ögat, gav han Joe nicken med vilken han beställde en flaska till.

Byns hängivna spelare sheriffen Gospel Sam, bankdirektören Luke McIncash, stins och amatörtelegrafist Ralph McTell, handelsstationens mångsysslare med tillstånd att sälja skjutvapen, tillika lokala ombudet för Ponnyexpressen och Bell’s Cargo, Mister Sigmund Freund. Sist begravningsentreprenören Big Dog Deepest.

Partiet nådde sitt crescendo och den olidliga spänningen var tjockare än grädde.

Den ociviliserade vilden, spelhajen och revolvermannen Tony Rogers hade nio liv, spelbordet som scen och de andra kunderna som åskådare.

Han satt framför hotellrumspegeln, filade naglarna och tränade in spontana rörelser, kastade menande ögonkast, flörtade med inbillade skönheter, raljerade med nattugglorna och sköt vilt i taket med pekfingrarna som revolverpipor.

Klientelet i saloonen varierade efter årstiderna.

Vid den här tiden på året, kom guldgrävarna med mustascherna slokandes, in i kombinations och ur sadelväskorna kastade rikligt med dollarsedlar omkring sig.

Istret rann utmed hakan då de skrävlandes, skröt, bjöd laget runt och tömde dricksglas efter dricksglas med den bärnstensfärgade drycken.

Löftet de avgett innan de avrest till landet med mjölk och honung, att, först av allt, minnas hur det varit hemma i fosterlandet, ta vad de själva behövde för att klara sig och sedan telegrafera resten hem till föräldrarna. Nu var allt gammal groll glömt och alla oförrätter förlåtna.

Nu, besatta av guldfeber och som aldrig haft så mycket pengar i sina händer, efter att ha fått i sig knockoutdroppar som stadens banditgängs ordförande brukade använda sig av då han lite inställsamt och beskedligt, i samarbete med Joe, ville oskadliggöra sådana ungdomar som alltför lätt, omdömeslöst skulle förbruka sina surt förvärvade penningar på sådana smutsiga sysslor som rent spel och brant fall ner i rännstenen, istället kunde investera dem i sådana, för stadens invånare, nödvändiga välgörenhets- och bekvämlighetsinrättningar.

Alaska-Bob, Finnegan Wake och Gold-Jocke, slumrade till. Försiktiga och fingerfärdiga, muddrade Jill, Mandy, Barbara och Winnie, klädveck efter klädveck.

De plockade dem på minsta cent, stal guldmedaljonger, kedjor och ädelstenar. Allt, var det tänkt, skulle oavbrutet hamna i Joes för ändamålet under disken förvarade kassaskrin.

Senior iakttog minsta gemensamma rörelse och lät två hejdukar förkunna sig om att allt gick i sin vanliga ordning som planerat.

 Eftermiddagen därpå vaknade guldgrävarna. Knäna skakade och händerna skälvde. De befann sig i ett buskage långt utanför stadsgränsen. Till sin förskräckelse upptäckte de att allt guldet var borta och sedelbuntarna försvunna. Vad kunde de göra, annat än gråta och förbanna sin enfaldighet?

De var kanske naiva, men inte så dumma att polisanmäla stölden och föra saken inför domstol. Vad skulle det leda till? Vem skulle tro på dem?

De, utan att först varför, återvände till en smal återvändsgränd alldeles intill Mulberry Bush.Att gå till polisen och i deras sällskap, söka upprättelse, vad skulle det leda till?

Det var alltså då som Senior för första gången mötte Kate O’Hara. Nu känner, så här i efterhand, alla tydare till resten av historien. Slutet gott. Allting gott.

För att inte undgå sitt förutbestämda öde, beordrade Junior privatchauffören Rupert, att med omedelbar verkan, tvärbromsa in Forden Lincoln Continental Mark V 1977 Special Edition vid trottoarkanten.

Med boots på fötterna, stadiga hårbeväxta ben, rakryggad och bred som en lagårdsdörr, gick Junior med tunga fjät ut ur dollargrinet, förbarmade sig över Kate och räddade henne från en, kanske, men man ska aldrig misströsta eller säga aldrig, en oviss framtid som med sämsta utgångsläge, skulle kunna bana raka vägen till en säker undergång…