Men, vem var Mary Brand?

Mushin eller Wu Wei. Version 2 och Wes Hardin. Steganografisk övning 7.

På den tiden då alla skulle bokföras och ingå i Skatteförvaltningens rullor, ansåg Adolf Wilhelm Roos, direktören för Postpostmuseet och med omfattande utbildning vid Vasa Trivialskola, att frågan angående Mary Brands verkliga identitet, var på gränsen till överträdande av hennes, om hon nu fanns på riktigt, personliga integritet.

I den mondäna världens kulturvärlds innersta krets ansågs Brand vara avantgardist,  fanbärare samt styrelseordförande för den sekteristiska organisationen ”Anonyma Artister”.

Där hade hon regelbundna kontakter med gatukonstnären, uteliggaren och ”The Stranger in the Sky”, Easy 1 från Gierntrusten Sandviken, suffragetterna Donkey Kong’s Girls, Banksy, ”#nokludd” samt Johnny Banks Halliday.

Med den järnviljan och framåtandan som hon, Mary, hade, var det inte svårt att knyta ihop påsen och efter ett antal fnurrar på tråden, utredande av missförstånd, förödmjukade signaturer och förnedrade särlingar, verkade det inte bättre än att hon, då stormen stillnat och vindilarna på vattenytan blott var ett minne, fört samman de överkänsliga konstnärssjälarna till en enda konsortium och, i glädje, gamman och sann anda av kollektivcivilt kurage, skapade superinstallationen:

”Hej, med vilken fart det går!”

I den ingick de i särklass bästa retroaktiva och retrospektiva provokativa angrepp på Tidsandans eftersläntrare.

Mary Brand, trots sin låga ålder, korta utbildning, ringa erfarenhet och inte så lite, överdrivet patetiska visioner om en på alla sätt och vis, ekonomiskt, socialt, kulturellt och i idrottsliga sammanhang, subversivt manipulera och effektivisera regelverket som, med hjälp av en enkel, nedladdningsbar fri app, återgav samma innehåll till så gott som hela landets medborgare.

Hon belönades med den storslagna och ärofyllda titeln: ”LeConseiller et l’Intermédiere de Mariage entre les Jeunes Filles d’IT et les Machines Celibataires”.

Alla vardagsmänniskor, det vill säga, ingen nämnd och ingen glömd, som folk som mest, kreti och pleti, som kan skilja på vad som är rätt eller fel, hade var och en för sig, upptäckt att någonting med språkbruket var i görningen och kanske till och med var på väg att spåra ur.

Den fritidssysslan utfördes som regel med metalldetektorn ”Sandlejonet”.

Steganografer och Tydare upptäckte, som tur var, det exponentiellt ökande problemet att vardagsorden nöttes ner, innehållet utsattes för slitage och förlorade.

Ett lämpligt, varnande exempel var politikernas favorituttryck, ”upprepar som ett mantra” i sig först blev till ett mantra och snart så nedslitet att både orden ”upprepar” och ”mantra” behövde en årlig besiktningskontroll, reparationer, restaurationer och restitutioner. 

Allmänna Språknämnden, i samråd med Förbundet Språkpoliserna sökte allmänna anslag från antingen Kulturministern Priss Statt, eller någon välgörenhetsorganisation värd namnet.

I ansökningen, som måste vara skriftlig och innehålla sådana självklarheter som klargörande tillägg, intyg och referenser, i god tid innan det var för sent, profylaktiskt förebygga mot den sematisk-logiska lingvistiska tornadon med fjärrstyrda eller målfokuserade ordmotord-robotar, bevara uttryckens etymologiska och idiomatiska slagkraft.

Anledningen till att människor fick allt svårare att uttala sig om komprometterande sammanhang, var att orden fastnade på tvären i munhålan och svalget, med sådana oväntade konsekvenser som andnöd och uppkastningar, eller, i värsta fall, öppnade slussar och brandväggar för smart tillverkade infektioner och inflammationer. 

Ordvrängare, auktoriserade advokatyrer som förlorat sin ställning i Advokatyrsamfundet, amatörer som ordmärkare, hårklyvare inom välfriserat ordbruk, enskilda rättshaverister med kollegor inom paragrafrytteriet, gjorde allt för att ställa sanningens ord i dålig dager.

Dessa envetna dekonstruktioner, trakasserier och andra destruktiva krafter måste stoppas eller, om de led av anpassningssvårigheter, sätta hårt mot hårt, så att de äntligen skulle förstå sin plats i tillvarons utmarker.

En av dem, Livsfarlig Ledningsordförande Johannes Swiftshift, var en idealist och konceptkännare av stora mått.

Som en finmekaniker i ett tågstall, strök han handen längsmed ordflödets manuellt styrda bromsmekanismer, kände och klämde.

Med ett enkelt ryck i en alltför hård vokal, eller en förslappad, utsliten, utmattad, överansträngd och smått deprimerad konsonant, måste placeras på vilohem, i ett isolerat mellanrum samt en sträng diet bestående av rikligt med trycksvärta, korta men hälsobringande promenader i bokskogen och, om tillfälle gavs, ett iskallt bad i en trovärdig källa.

Var problemet riktigt illa kunde ansiktet utåt behöva en mask eller en plastisk lyftning.

Gemene man som sällan tog hänsyn till att de minsta komponenterna, ordens partiklar, molekyler och stamceller, kunde, om man var tillräckligt oaktsam, utsätta bokstäverna för nedsättande utsträckningar utan nödvändig uppvärmning, brutala meningsmotståndare och hamna i helt fel ordning. Detta, om det upptäcktes i tid, var ett lätt åtgärdat problem, men om ingen ordbärgning, verkstad med regleringsverktyg eller möjlighet att returnera ordalydelsen bokstav för bokstav, till upphovsmannen, återstod ingen annan lösning än att låta dem gå bort eller till och med i det hellvetesputtrande stöpet. Maskinen, Bokstavsomvandlaren, var lite för gammal, men annars en äkta trotjänare.

Processen var som regel kort, men omvandlaren, med en miljondels precision kunde, helt automatiskt, beräkna bokstavens utsträckning, djup, volym och densitet.

Meningen var att antingen återskapa den till dess ursprungliga användningsområde, eller utforma den, tillsammans med andra trasiga och knasiga typologiska och typografiska gränssnitt, till en kommande fyrdimensionellt designad ny produkt inför den långa och, för all del, ansträngande resan till Västfronten.

Om inte det gick, fanns andra metoder att tillgå.

Det första förberedande steget var att, likt en färdig tvättmaskin, tömma orden på deras innehåll, formatera, reboota, reformera och köra hela språkprogrammet, från början till slut, inifrån och ut.

Det var sällan tillräckligt med en sådan ordtvätt.

I vissa sammanhang var det lämpligare att låta ordet genomgå en syntetisk kemisk rensning eller, lite spontant och intuitivt, som en överkänslig och neurotiskt lagd slagruteman, finna ordets rätta betydelse genom en otillförlitligt stambyte.

Det andra och avgörande steget var för den cybernetiske mekanikern och ordbehandlaren Humbert Orr, en adekvat men spännande utmaning.

Meningarna var mer som vildsinta mustanger inne på rodeomanegen som med alla impulsiva krumsprång sökte bli av med den tvåbenta parasiten i sadeln.

Ordens innehåll och, läst mellan raderna eller de småstilta bokstäverna, svävade ut ur, framför allt verb, adjektiv och substantiv, gjutformarna som lätt svävande moln.

Enligt den klassiska, inspirerat från det Romerska imperiets glada dagar och av det simpla skälet hade en mer charmant och elegant stil, än den germanska, gotiska fraktalaliserade.

Betydelsen, slipprigt hal som den från födseln synskadade Alabamagrottfisken, måste, för att den inte skulle förlora formen, minnet och innanmätet, varsamt läggas ner i rätt gjutformar, kanske permuteras, eller åtminstone utsättas för mer fysiska behandlingar som oljemassage, förledsutsträckningar, kotknackeri och shiatsu.

Perfektionisten, semantikern, retorikern tillika lingvisten, Humbert Orr, utförde en försiktig och hänsynsfull avgjutning, först i plastelina, så bivax, gips och tvåkomponentslera.

De sist nämnda skickade han via transportföretaget ”DMT” till schweizaren R. Mutt som, efter att, mycket långsamt och försiktigt öppnat paketet, sorterat upp form, innehåll och tillhörande nedfrusna, isolerade ljud i rätt ordning samt, som om de enskilda ämnena bestått av nitroglycerin, TNT kombinerade med KBT, droppat ner betydelsen, innebörden och definitionen längst ner och in i gjutformen, så ungefär trettiotre komma tre procent ljudvågor och radiokristaller och en, för att förhindra framtida härdsmälta, legering av platina.

Slutligen och till sist återstod att låta bokstavskakan, för att formen skulle hålla i ugnen, dra, jäsa och fylla ut minsta konsoll och seriff.

Om Mutt slarvat det minsta och fel ljud eller fel uttal landat i fel bokstavstyp, kunde ingen förhindra att ordet med det störda tecknet i fråga av urdåligt betalda och därmed näst intill utsvultna lektörer gav ordet fri lejd till tolkningsföreträde och, utan en second opinion, spreds viralt och på sikt förorsakade fruktansvärda missförstånd som, in worst case scenario, mästerkocken Nestor Gaston, då han med gåsfjäderpenna och bläckfiskbläck, konkretiserat det innevarande årets Åttaalliansens middagsmeny och därmed igångsatte det som Historical Gormet Club, döpt till ”Värdarnas krig. 

R. Mutt, som var en mycket tystlåten och försiktig man, var något av en filosofisk lekman.

Att samarbeta med honom var inte så lätt som man först kunde föreställa sig.

Var morgon, då han dragit undan gardinerna, firat upp persiennerna, tänt belysningen, ställt verkstadens väggklocka helt synkroniserat med Astronomiska Sankt Nicolai-uret i Stralsund, och, för att förse kroppen med tillräcklig energi, intagit frukosten bestående av en tallrik med bruta och rårörd lingonsylt.

Instrumentmakare specialiserade på verktyg för typografer, var om inte redan lagda under jorden, utrotade eller självförintade.

Mutts egen uppsättning av sticklar, tänger, pincetter och sådana redskap som troligtvis aldrig skulle hinna få ett fackspråkligt arbetsuttryck, höll på att gå samma öde till mötes.

Eftersom Mutt var den siste med yrkestitlarna ”bokstavsreparatör” och ”bokstavsentreprenör”, ledde sådana undermåliga arbetsförhållanden till att hans ögon efter hand blivit allt simmigare och dimmigare.

Utan att känna honom närmare in på livet kunde var tydare komma till slutsatsen att en sådan dysfunktion, om det skulle gå riktigt illa, leda till upplevelser av ersättlighet och kronisk leda.

Då han satt och inväntade signalen från ugnsklockan, hade han, som en slags distraktion, muntration, medveten och frigörande andningstillfälle, kommit fram till tre kluriga frågor:

Vad är det här för nåt?

Vad tänker du om det?

Består Verkligheten av Ord (Verbum)?

Som tur var hade en annan finlirare, Douglas Michelangelo Turantatello, som på äldre dar, långsamt tynat bort i prosopagnosia men, bara någon tusendels sekund före stupan, funnit på en fjärde .

På den tiden var det korta minnet avsevärt kortare än det längre.

Vad skulle Turantatellos monument eller gravkammare tjäna till, om ingen varken visste att han existerat, eller att den utmärkta platsen var en konkret anvisning till något djupare?

Alla händangångna kunde ju inte ha den osannolika turen att få ligga tätt intill en Piaf eller Morrison?

Hur som haver…

Ideella bokstavstroende och professionella typografer hade, om de inte hade annat för händer, ett artificiellt-syntetiskt, ungefär som en konstsaga, formulerat en tankenöt värre än både Fermats gåta och om ifall en hund är utrustad med ett naturligt gåtfullt, på en gång, yttersta och innersta väsen:

”Humpty-Dumptys kragskärpsparadox”.

Tyvärr har den intrikata, trippla frågeställningen, liksom allt annat i verbala miljöer, med tiden holkats ur. Paradoxen har, i och med översättningen, erhållit en syssling, som, av tydaren, nätt och jämnt kan betraktas som en”bröstarvinge”.

För att inte förväxla den med den tidigare nämnda ovan, är, liksom Treenigheten, uppdelad i tre enskilda faktorer som, genom att antingen tydaren eller den bokstavstroende, om någon av dessa har uppnått högre medvetandetillstånd där även det Omedvetna och Skuggan ingår på köpet, är formulerat ungefär så här:

”Skärp lika med halsduk, lika med kravatt, lika med krage, lika med livrem, lika med maggördel, lika med korsett?”

Som en liten vägledning kan nämnas att i originalets naturliga ursprungskälla, nämns både orden ”bälte” och ”kravatt”.

Ytterligheterna av objektets/objektens substantiv bör anses vara ”hängslen” och ”strumphållare”.

När hantverkaren Mutt var färdig med sitt gedigna arbete, återsände han med diskretion det bearbetade materialet till Orr.

Det tredje steget krävde av den senaste att hålla tungan rätt i munnen.

Före Informationssamhället ansågs ju ett sådant praktiskt förfarande som mirakulöst, men med dagens tekniska hjälpmedel som samplare, slumpgenerator, återkopplare och joystick, har tidens vingslag lagt det forna fogdesamhällets med uppföljaren brukssamhällets primitiva metoder, långt bakom kommande influenser, tendenser och trender.

De framgångsrika signaturerna var fortfarande i ropet och legio. I spaltmetrarna kan man finna de lite mer fantasieggande: ”Det Oklippta fåret Dolly”, ”Stövaren Bertil”, ”Den Eldiga Salamandern Antoinette” eller, ett av de kanske bästa: ”Textilslöjdlärarinnan Emely gråter”.

Emely Grant, som hon egentligen hette hade tillsammans med Mary Brand, bildat handelsbolaget ”Allt för En”.

Vad de hade för affärsidé var höljt i yttersta dunkel.

En vaken ämbetsman tillika arkivarie vid Patent- och Registreringsverket, hade med en befallande rytande  begärt fram  företaget ansökningshandlingar, där det stod att verksamheten skulle i huvudsak handa om ”litterär framställning i i ljud och vision”.

Som av en händelse råkade personjournalisten Mika Hammar passera den mörka gränd som ledde in till bakgården där ”Allt för En”:s soptunna, än så länge stod övergiven, välfylld och orörd.

Antingen hade Grant eller Brand, av tidsbrist låtit ett manus passera över, under eller vid sidan om tuggen.

Mika Hammar var till karaktären en nyfiken själ, men, för att dölja sitt hemligaste vapen, hade hon sedan barnsben, innanför Mariaskolans i den tidens trendiga byggnadsstil Nygotiken, under sena eftermiddagar på den kalla och mörka årstiden, i fönsterglaset lagt stor nit vid att inte låta känslorna styra det yttre utseendet, kroppens omedvetna rörelser eller alltför mycket, för att få sin vilja igenom, använda rösten till att förmedla stämning med färgklanger och utdragna cymbaler och trampoliner.

Apropå det sist nämnda var det där hon upptäckte sitt eget signum: ”klavertrampet”.

Inte ens den nyfikna svarta kattens nio liv kunde, om den tagit ett kliv för långt och för mycket, rädda den undan galgens rep och fallucka.

Mika Hammar, näst intill chockad av sitt fynd, stod där med dyrgripen, ”Manuskriptet från Saragosas skuggsida” i sin högra hand.

Medan hon, i sökandet efter sensationella och rafflande intriger, skummade sig igenom dyrgripens ordalydelser för att, då och då, med ibland jämna och ibland ojämna mellanrum, kastade ett getöga på en och annan, lite i diffusaste laget, paparazzibild  och, med förtröstan i blicken bläddra från första sidans framsida till baksidesreklamen och sensationslystet, påminna sig om att om detta vore scoopet och hon lyfte, som en van kalkonjägare, med högra ögat mot himmelen, tydligt se riktmedlen sikte och korn, samtidigt omsluta det framtida Pulitzerpriset i hennes tillknäppta händer.

Hon häpnade och hennes aningen för skelögda och närsynta pupiller vidgades, då hon som träffad av blixten från klar himmel, läste följande:

”En betydelsefull händelse föregick det som komma skulle.”

Alltså var det som hon alltid hade trott…

En av Goggs lojala ämbetsmän, Prokurator Pontius ”jag-tvår-mina-båda-händer” Pilatus, för den efterkloke med facit i handen, lite som, av bekvämlighetsskäl, retoriskt gled undan ställningstagandet och, med taktisk diplomati, kände vartåt vinden blåste, vände behändigt kappan efter den, och för att hinna med en eftermiddagspåtår, sköt över frågan och därmed också ansvaret, till fotbollsklubben Huliganerna, som i vanlig ordning, stod uppe på läktaren, skränade med sina röster, tutade och kastade bengaliska eldar.

De spelberoende, berusade av den skyhöga stämningen, vrålade som besatta av Underjordens Anhang, begick misstaget att, kanske också i brist på tillräcklig information med orsaken ”Strömavbrott” och tillräcklig mognad, blandade ihop K. med Barnabas.

Men var höll K:s far, mor och oäkta hustru Magdalena till i denna hjärtskärande situation?

Var, i denna stund då ödets timme strax skulle slå, fanns alla hans tillbedjare, sympatisörer, beundrare, groupies och fans?

Magdalenas liv, som hustrun till agitatorn, uppviglaren och bråkmakaren K, var ensamt och trist.

Vad skulle en anständig, men fattig kvinna ta sig för?

Det här är ett sätt, av flera tänkbara och fullt möjliga, att förklara, men inte ursäkta hennes utomäktenskapliga, eller vad det nu, eftersom de ännu inte hade haft tid och råd till att genomgå den äktenskapliga processen, i enlighet med traditionella mönster, från första flirten, första kyssen, delandet av sänghalmen, oförberedda sammanträffanden med familjen, släkten och vännerna, till insikten att allt, för de två turturduvorna, inte stod rätt till.

På grund av utrymmesskäl är berättelsen om Gogg flyttad till:

Steganografi. Utvidgning av Övning 3a. Gogg, ett kapitel för sig.

Så fort som han hade infångat henne, måste han ut och erövra världen. Han skyllde det på att, enligt Gogg, var det hans lott, men Magdalena hade hört rykten om vem den där gynnaren Gogg var för en prick.

I stadens bibliotek mötte hon John Peter Bradley.

Hon blev förälskad i honom och han besvarade hennes inviter. Han var sjutton år och hon fyrtiofem. De använde, som täckmantel för sin hemliga kärleksrelation, hennes arbete om de ryska flyktingarna.

General Velasquez, som avgudade hustrun Zelda, kände säkert till men såg mellan fingrarna med hennes snedsprång.

Zelda blev Bradleys förebild, mentor och, efter att General Velasquez avlidit efter en skottskada i mexikanska kriget, hennes äkta man. De arbetade sedan dygnet runt med arkivet om vitgardisterna och deras flyktvägar undan Den Röde Tzarens NKVD-agenter.

Zelda blev med åldern allt skröpligare. Bradley, då han inte vårdade sin älskade, övertog forskningsarbetet. En mörk och stormig natt, drog en vindil in genom det otätade fönstret. En droppe vax från ljuset föll ned på en arkivanteckning. Bradley hade som avkoppling läst sagan om de tre små grisarna från Serendip. Därför var han extra uppmärksam på tillfälligheter som skulle kunna leda till oväntade resultat.

Den stelnade droppen hade hamnat på namnet ”Rasputin”. Var fanns sambandet mellan Rasputin och General Kornilov? Rasputin var en välansat sedd person i den europeiska societeten. Rasputin tillsammans med dottern Maria, besökte Casino de Monte-Carlo, där också Kornilov höll hov. Samtidigt som Rasputin besökte ett annat ställe, passade Kornilov på att förföra Maria ute på terrassen.

NKVD-agenten Ramón Mercader, med den berömda ishackan gömd i ett fiolfodral, var Leo Trotskij hack i hälarna. Mercader, också han en hängiven spelare, tog Kornilov och Maria Rasputin på bar gärning, ute på terrassen. Maria, hals över huvud, klättrade nerför murgrönan utanför fasaden och tog till flykten mot havet. Vad ska en fattig flicka göra? Hon lyckade övertala en fiskargubbe att, mot betalning in natura, föra henne över till Dovers klippor. I magen bar hon på hennes och Kornilovs barn.

Maria gömde sig i en fyr. Hon klarade livhanken på hembakta scones, mjölmaskar och avslaget te. Mitt i dessa våghalsiga eskapader, födde hon barnet. Det var en flicka.

En natt då månen gått i moln, smög hon genom gränderna bort till Dovers Orphanage. I korgen av flätad näver, låg barnet, inlindat i gamla trasor som fortfarande stank av petroleum. Hon ställde korgen på trappen, sprang iväg till kajen, reste som fripassagerare på färjan mellan Dover och Calais och, liksom fiskargubben, betalade tågbiljetten till Paris. Tilläggas bör att allt detta bara vilar på lösa rykten. Inget namn ska dras i smutsen.

Orphanagets förståndare, Miss Elisabeth Cornway, ansågs vara en respektabel och gudfruktig kvinna. Bakom det vänliga ansiktet doldes en känslolös änglamakerska som, girigt och grymt, sålde unga flickor till Vita Slavhandeln i Kairo.

På så vis hamnade hon utan namn hemma hos den godhjärtade missionären Martin Silver. Han döpte henne till Mary Brand. Eftersom han förlorat sin förmåga till fortplantning i kriget med turkarna. utgjorde han inget hot mot hennes ärbarhet. Han, som duktig pedagog, lärde henne läsa och skriva engelska, räkna aritmetik, algebra och beräkna rätvinkliga trianglar. Något som senare skulle komma till användning då hon praktiserade hos lantmätaren i Lincolnshire, Doktor Humbert Cubumbre.

Mister Silver var en hängiven brevskrivare. I nätverket ingick sådana storheter som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Karl Popper. Han kontaktade barndomsvännen och skolkamraten Bernie Smith, numera kaplan i Trinity Colleges skolkapell. Under söndagsgudstjänsten berättade Mister Smith för graduaterna om den ärbara unga kvinnan i Kairo, Mary Brand. De unga männen fantiserade. Mister Smith bad om deras generositet, när dagens kollekt skulle förlösa henne ur den prekära situationen och bekosta resan hem. När håven kom tillbaka, var den fylld till bredden av sovereigner, guineas, franska guldfranc, österrikiska dukater och spanska piastrar.

Mister Silver visade henne pengarna och förtalte att nu var tiden inne att återvända till fosterlandet, utbilda sig och finna sin egen väg genom livet.

Marys tårar rann. Hon grät av både glädjen att på egen hand upptäcka världen, men också att tvingas överge den snälle Mister Silver.

Hon steg av tåget i Cambridge. Mister Smith hade lovat att möta henne, men den enda hon såg var en ung och stilig man. Han log mot henne och presenterade sig som Winnifred Brand. Det uppstod kärlek vid första ögonkastet. Winnifred och Mary gifte sig med Mister Smith som vigselförrättare.

Winnifred var upptagen på dagarna, med att granska Russells och Whiteheads ”Principia Matematica”. Winnifred insåg Marys begåvning. Hon, bättre än han, begrep matematikens innersta väsen. Winnifred, som stolt äkta man och make, visade upp Marys anteckningar för Professor Gottlob Frege. Han, i sin tur, sände henne vidare till Ronnie Reed, Alan Turing och Bletchley Park.

Som alla andra unga kvinnor, tyckte Mary om att lösa korsord. I en ruta fann hon namnet ”Mata Hari”. Hon gick till biblioteket och fann Stefan Zweigs: ”Värld utan sol” och sträckläste den följande natt.

Hon satt ute i trädgården då Ronnie Reed kom förbi. Han undrade vad Mary läste och hon visade honom boken. För honom gick det upp ett ljus. Här hade han ett fynd större än ZigZag.

Reed tog med sig Mary till MI5 och utbildade henne till trippelagent. Under självaste Winston Churchills personliga ledning skulle hon först inleda ett förhållande med Felix Dzerzjinskij, söka upp Gloria Picabia i Paris och bli bästa väninna till Soong Mai-ling. Han gav henne täcknamnet ”Elof”, som också kunde stavas ”L-off”, eller ”El Hoff”.

Ett föräldralöst barn upplever i sitt innersta en ständigt värkande tomhet. Vem var Marys riktiga mor och var hon fortfarande i livet?

Tack vare Gloria fann Mary sin oäkta halvsyster Sylvia Beach. Det var ingen tillfällighet att Marys efternamn var ”Brand” och Sylvias ”Beach”.

Med hjälp av Glorias kontaktnät inom den franska motståndsrörelsen, fann systrarna ”den minsta gemensamma nämnaren”: Maria Rasputin.

Maria hade, för att undvika den ryska hemliga polisens långa tentakler, flytt till Paraguay där hon, under skydd av OSS och svenske kungen Gustaf V, höll sig gömd i Nueva Germania under skyddad identitet. Vidare uppgifter saknas.

Mary Brands make, Winnifred Brand, blev nedskjuten av tyskarna. Med ett arv efter honom samt krigspensionen, köpte hon en tobaksaffär i North Shields. Hon övergav flicknamnet och ändrade till Mary Grand. Resten förblir ett mysterium.

Härmed kan Tydaren anse frågan om Mary Brand som avslutad.

Om så vore fallet kan, om steganograferna i framtiden finner ytterligare uppgifter om Mary Brand eller, densamma, Mary Grand, kommer dessa att ovillkorligen och omedelbart, publiceras under titeln: ”Från Brand till Grand”.