Då vinet går ut, går vettet in.

Arbetslösheten ökar även inom de bästa familjer.

Om människorna inte vore utrustade med en fri vilja skulle Djävulen i vilken, för tillfället passande eller opassande gestalt som helst, bli utfrusen, isolerad, friställd, sparkad och för kanske första gången i livet lära känna det meningslösa livet inifrån och ut.

De verktyg som till buds, vanligtvis frestelserna, skulle aldrig ha någon effekt på viljelösa offer som färdigprogrammerade androider eller nyuppstigna från graven, yrvakna zombies.

Att fritt få välja ett liv i synd, eller att, med ullstrumporna instoppade i sjumilastövlar, rusa åstad utan att passera Gå som en förvirrad stackare, först ägna tid till att prata med dem som, naturligtvis oskyldiga hela bunten, hamnat i Helvetet, bedriva korta samtalsterapier med samtliga, utom Belacqua, trösta och stödja dem som stod i en lång, ringlande kö fram till Skärselden och väntade på sin tur att renas från handlingar som de, enligt dem själva, alla fall inte medvetet, med akt och mening, hade utfört.

Det var något helt annat med Paradiset, Himmelriket och Edens lustgård.

För att bli insläppta av dörrvakten Sankte Per krävdes ingen prick i brottsregistret, ett uppdaterat CV, ID-handlingar från Folkbokföringen, Pass, ID-kort eller allra helst musiköra med gehör och ett giltigt körkort.

Livet på lätta gatan, också med en dagslön på sex laxar i en liten ask, något som, inte ens långsiktigt, på långt håll och med svaga ögon, var värt sitt pris.

Camille var införstådd med att själen först måste frestas, för att därpå föredra att följa den smala vägen.

Försök och misslyckas.

Konstigt vore det ju annars?

Det är det där tippningsstället som förblir avgörande för att Människan, i vilken gång av ordningen, om hon fortfarande fyller någon funktion för utomstående i samhällskroppens maskineri, den för det heliga ändamålet utsedda försökskaninen som en gång i sin ungdom hade utfört uppdraget som Påskhare utan minsta klagan.

Allt gammal och otidsenligt försvinner inte på en dag.

Det är för reningsverket svårt att överge traditioner som späkning, tortyr med den ovan nämnda i Järndamen, Sträckbänken eller plötsligt inträffade huvuddoppningar i iskallt vatten, nyss upphämtat från en hälsobringande källa.

Även vid kanten till Förtappelsens brant, kan Människan med gott humör, optimistiskt stå med fingrarna i syltburken, tränga sig före fram till köttgrytorna, när det, kortsiktigt lönar sig, se mellan fingrarna, ta allt med en klackspark, dagen som den kommer av sig själv och se i andra olyckliga själar bjälken i deras ögon, men inte grandet i ens egna.

”Om själen är svag, är köttet villigt”.

Av det enkla skälet gäller det att, även om det inte skulle lukta så bekvämt, hälla ytterst måttligt med tändvätska, låta bricketterna dra åt sig ordentligt, antända med en välbegagnad grillpinne, lägga själen på halster och, när biten fått färg på båda sidorna, lägga upp dem på ett serveringsfat och ösa på med BBQ-sås.

Det är med andra ord den tredje parten, Själen, som en slags alienerad, frånskild och isolerad del av Medvetandet, bör axla Människans ansvaret för kontoöverdrag, prokrastinering, marchmellow-testet, Stanford-Binet-testet, terrorbalanser som, så mycket annat, för en barnpedagog specialutbildad i Montessori-leksaker, Erika Eleniaks sandlåda och A. S. Neills Strongarm-träning, kan framstå som en osalig ande i en, av både somatisk läkare och psykiater, sund kropp.

Mer om detta i samband med Arnold Guelincx tankar om Gud som en kopplingsstation mellan själen och kroppen.

Den största, bortsett från ett apatiskt, katatoniskt medvetslöst och, då och då, med jämna mellanrum, tillstånd av koma, förklara diskrepansen mellan Anden-i-Sig och den falna kroppens ovilja till medvetande ansträngning.

Warhols medvetna avståndstagande, med utgångspunkt i Duchamps Färdiga Jungfrur som tillverkats enbart för att tillfredsställa Ungkarlsmaskinerna, från de Handgjorda, till de fabrikstillverkade Produkterna, Varan-i-Sig, som har den effekten på Konsumentens inre omlopp att blodet först rusar, ingår i en fas av isning och, om ingen läkekunnig administratör finns i omedelbar närhet, övergår till svårupplöslig koagulering. Annars, om det ännu inte är försent, kan sjukvårdaren antingen administrera Varan eller två strukna teskedar acetylsalicylsyra i pulverform. Tydaren bör i just det här enskilda sammanhanget påminnas om att bruket av hjärnans funktioner ytterst är beroende av Tydarens inre motivation till ansträngning till sista droppen.

För att förtydliga detta förhållande väljer den väletablerade steganografen ut två, för uppgiften lämpliga kandidater.

För enkelhets skull kallar vi den ene för A och den andra för B.

Naturligtvis är dessa benämningar helt ur luften hämtade fria val.

Tydaren kan när som helst och utan föregående varning, vara medveten om risken, men, efter ett modigt övervägande ersätta A med beteckningen B och vice versa.

Än så länge fyller bytet i sig ingen avgörande funktion. Här bör Tydaren, med största möjliga aktsamhet och respekt för äldre, numera hädangångna kollegor, uppmärksamt och utan störande bisysslor, anta att A är beskaffad med den för ändamålet, uppdraget och missionen, intellektuella och intelligenstestade nivån på etthundra procent.

B däremot äger endast en tiondel av A:s kapacitet. 

Tydaren drar alldeles för tidigt, den förhastade slutsatsen att A är som studieobjekt, betydligt intellektuellare och intelligentare än B.

Men, bara för ett ögonblick, tänk nu efter ordentligt.

A, som den välutrustade person han är, tar sin gåva för given.

Han förutsätter, enligt sitt konventionellt logiskt följdriktigt resonemang, att A är lika med A.

Med det i bakfickan menar han inget annat än att A är sig själv nog, A är som A är och A är den han är.

Med detta feltänk förlorar A konkurrensen mot B. Varför?

Svaret är överraskande simpelt.

A som tar sin begåvning för givet, utnyttjar av den anledningen bara tio procent av sin hjärnkapacitet.

B däremot inser hur begränsade hennes tillgångar är, men har redan från koltåldern insett att intellektualitet och intelligens är inga som helst garantier för att A också kommer undersöka alternativa möjligheter.

B med endast tio procent av A:s resurser, använder allt hon har, det vill säga hundra procent av tio procent till att lösa uppgiften.

A, med sina ett hundra procent, utnyttjar endast tio procent av sina hundra procent.

Ergo använder båda endast tio procent, men B, som är mera kritiskt inställd till sina tillgodohavanden, utnyttjar en procent av tio, det vill säga, tio procent av hennes hundra, till att analysera hur att, på bästa och lämpligast sätt, effektivt lösa detsamma problemet som A, numera, sitter helt handfallen inför.

Summa summarum.

Trots att A har betydligt mer av den efterfrågade kapaciteten, är det B som förstår att använda den bättre, som först går i mål.

Detta kan anses vara den giltiga förklaringen till varför:

Den oroliga själen, eftersom det är endast den av kroppens alla organ och lemmar, som med, enligt Normalskalan och Maslows Trappteori, tio procents säkerhet kommer att förpassas till Hades ödsliga skuggterritorier, kan, på grund av sin nervösa läggning, falla till föga framför tröskeln in till Lustgården, dra sig tillbaka med svansen mellan benen och som tröst efter beslutsångesten eller, det som ofta, i synnerhet ute i mediesvängen, cyniskt och krasst, betraktas som en lättjans form av utmattning, egentligen beror på själens uppgivenhet inför parkourhoppet rakaste vägen in genom Pärleporten.

För den nu så uppgivna och nedsablade återstoden av Själen kan inget annat göra än att kasta in handuken, en stund lägga sig på hyllan och investera sina sista slantar i en handskaffär där han aldrig informerat konsumenterna om att skinnhandskarna tillverkade av ”äkta skinn” så gott som alltid var tillverkade från de hundskinn som Rackaren, mellan avrättningarna, använde till försörjningsbas.

Camille, efter att ha kommit ur insikten om att någon annan försatt honom i situationen som hanrej. 

Agenten, det vill säga, Aktören eller Den Handlande, som i just det här sammanhanget inte är identisk med Konsumenten, tar Fröken Frida under sina vingars beskydd, motar Fröken Ulla ut genom grinden och i ett ménage à trois förlustar sig var och en för sig, i uppe på höskulle i sänghalmen utan minsta tanke på att deras madrassmaterial till vintern ska tillgodose kreaturens behov av fibrer, stärkelse, vitaminer och mineraler.

Papageno, särskilt utvald som en sällsynt vit svan bland de svarta, iklädde sig den fjäderskrud som Sarastro, i det här dramat, alias Rothbart, påtvingat Odette, eller Odile, Den Fula Ankungen och densamma som Nattens Drottning, är en av dessa ovan nämnda ”röda trådar” som håller samman Steganografins trollerilåda.

Den minsta gemensamma nämnaren skulle, om om inte fanns, vara ett blåsinstrument, men numera är det allmänt känt att Papageno spelade en tidig version av färdigprogrammerad synthdrum kombinerad med samplingsmaskin.

Vid det här, kanske i senaste laget, uppstår i Tydarens minne ett sådant kirkegaardiskt tankesprång som, aningen begripligt förväxlar synthdrumspelaren Papageno med visselblåsaren Tamino.

Med hjälp av Freuds sinnrika och sinnesutvidgande metod, fria associationer, framträder här, för den påpassligt uppmärksamme Tydaren, tre i sig helt fristående kopplingar eller förväxlingar.

Den första finns redan inom bekvämt räckhåll, nämligen Taminos visselpipa.

Den andra är, i vår stressade värld, lite svårare att upptäcka.

Svaret på frågan vad katten gör när råttorna dansar på bordet.

Klart som korvspad! Spelar silverflöjt, förstås!

Den tredje hänger intimt samman med den första och den andra.

Tydaren sitter redan inne med två vägledande lösningar, Katten och Trollflöjten.

Om ifall Kattens silverflöjt också är ett instrument för steganografiska förväxlingar, det vill säga, en trollflöjt, spelar i det här sammanhanget, ingen som helst väsentlig roll.

Vem är det som döljer sig bakom Taminos kattmask?

Låt oss inte gå för hastigt fram och steget före.

Den här tre orden till samma pris som för två, brukar hålla bättre än andra och som annars, trots det paradoxala läget, gäller logisk följdriktighet.

Här finns en, om än inte så stor, men ändå påtaglig risk att förväxla aktören med attributet.

Tamino spelar visselpipa, men Mozart som ville sätta en lite elegantare prägling och modernare prägling på redskapet, skrev istället en trollflöjt.

För den hågade Tydaren som just i det här ögonblicket funnit förväxlingen i hög grad inspirerande, finns en utmärkt trollflöjt till handa i butiken på Karlavägen, av märket ”Theobald Böhm”.

Katten spelar silverflöjt. Också den av densamme Theobald Böhm.

Vad gör råttorna när katten tränar på sitt blåsinstrument?

Katten själv, antingen förhäxad av trollflöjten eller hörselskadad av sitt falska spel, kan inte höra hur råttorna dansar på middagsbordet.

Herrskapet ifråga tar katten på bar gärning, tar den resolut i nackskinnet, öppnar dörren till festsalen och visar för katten, så att den med egna ögon kan se skadedjurens galanta piruetter och balettmästare Beauchamps hummerkadrilj.

Enligt den Hemlige Stormästaren som styrde och ställde i samma loge som Mozart tillhörde, utgör svaret på Tydarens gåta, Råttfångaren från Hameln.

Tydaren kan här, tydligare än så här kan det knappast bli, upptäcka det som döljs.

Jo, naturligtvis barnen.

Barnen som råttfångaren lurade in i en grotta och som därpå försvann.

Tydaren kanske, lite förnumstigt, undrar vad en sådan gammal otidsenlig amsaga, kan ha för värde?

För att till fullo förstå detta, krävs det minst en gnutta, men annars är en skopa fullt tillräckligt, av essensen Fantasi.

Tydaren kanske inte ser skogen för bara träd?

Åter tillbaka till källan:

Tamino, trollflöjten, Katten med silverflöjten, som fortfarande också den kan vara en trollflöjt, seglivade råttor som, först tagit sig en svängom på bordet, går ut för att hämta en nypa luft, hör Råttfångaren spela så förföriskt att de, sannolikt för att de befinner sig i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet, eller intagit, i samband med den hämningslösa dansen, alltför mycket av den, inom råttsamhället, illegala drogen råttgift.

En fråga som fortfarande väntar på sitt svar, är om det är aktören ”Råttfångare” eller attributet ”Flöjt”, som i trollflöjt eller silverflöjt, har den säregna egenskapen att, mot eller med deras vilja, individuellt eller kollektivt, upplever sig så varma, eller bara, hasandes och svängandes, antagligen, likt en dåtida kärlekskrank Wertherberoende, förväxlat Mariannekaramellen med en polkagris från Gränna.

För att rätt ska vara rätt, bör tilläggas att, självklart, kan konsekvensen att flöjten, visselpipan och herdepipan vara en kombination av alla tre.

Denna, för den blivande Tydaren och ekvilibristen, alltför avancerade trudelutt, med påtaglig risk att utsätta Tydaren för falskspel och som konsekvens av detta, dåliga vibrationer samt försämrad hörsel, kan trippelinstrumentet, rätt hanterad av en erkänd auktoritet inom området, verkligen orsaka fängslande, hypnotiska svängningar.

Tonernas inverkan på råttorna är omedelbar.

Råttorna, nu helt svettiga, dricker sig otörstiga och förbereder benen för ännu en utmaning på bordsskivan.

När tonernas höga vibrationer träffar hammaren, städet och stigbygeln, uppstår helt naturligt, ett påtagligt serotoninpåslag som, likt dominobrickor i fallande kedjeeffekt, träffar tallkottskörteln och ökar produktionen av DMT.

Drogens inverkan på råttans upplevelse av passionerad förälskelse, eller inbillad kärlek som oundvikligen leder fram till den enda utvägen, åtminstone för råttan i fråga, nedstigandet i floden Weser.

För oss med lite större distans till valsituationen, är det, snudd på, alltför lätt att upptäcka ”Råttfällan” som en alternativ lösning.

Med denna i det här fallet lite alltför abstrakt hypotetiska tankekonstruktion, kan ändå övningen bistå Tydaren med så mycket tändvätska och ved att Steganografins innersta kärna lyser klar som morgonstjärnan i gryningen.

Så, utan att dra fötterna efter sig, över till nästa övning:

Ute i kylan igen, tar nu Själen sitt förnuft till fånga, klär sig i tagelskjorta, rullar sig i tjära och fjäder, tills att Quinquagesima, i motsats till vad folkmunnen vill, överdrivet tvärsäkert, förväxlar Askonsdag med Dymmelonsdag.

Den senare är ett klart och tydligt bevis på att till och med på Dymmelonsdagen, kan en en snöflinga i höga Norden orsaka en cyklon på Nya Guinea.

För Tydare som ännu inte hunnit bekanta sig med ämnet Geografi och tillhörande Världsatlasen, kan exemplet om snöbollen som, av naturkrafterna, eller om Tydaren så föredrar, en ställföreträdande och överordnad, osynlig människogestalt, med ett utåtriktat andetag, sätter en snöboll i rullning som senare är den tillräckliga orsaken för att en vilande lavin med vindens fart, likt vulkanen Vesuvius överraskade Pompeiis invånare en gång, tränger in, som tsunamivågen in i Khao Lac, över gator och torg, in i gränder och ovanpå hustak och bara fortsätter att rasera allt som är byggt av människohänder.

En uppföljande övning till den tidigare:

Camille var så gott som säker på att just den här gången skulle bli hans sista. Han hade ju ändå sett Fru Fortuna stå här utanför, livs levande.

Vid bordet intill satt tre frimurarlärlingar och spelade Färble.

Det enda kortspel som Camille någorlunda behärskade.

De andra runt bordet satt med varsitt stop fyllt upp till kanten.

Skummet rann utmed tennet.

Hur, undrade Camille, utan att röra en enda ansiktsmuskel, hade de, fattigstudenterna, råd med det?

Han tänkte än en gång på Fru Fortuna, liksom en övervintrad häxa, hade ögonen på skaft, vårta på näsan, en nybadad, men än inte avtorkad katt med silverflöjt, skulle dansa med de sju, eller om någon hade något av de nio kvar, uppmärksamma en av Chopins upphetsande polskor.

Camille log inställsamt och frågade de tre murarlärlingarna om han fick vara med på ett hörn?Alla verkade vara helt inne i spelet, men en av dem, utan att titta upp, visade med en obetydlig, nästan osynlig nick, att visst kunde det gå an.

Camille, som annars var så tystlåten, var så till den grad nervös att han nu, ställde sådana löjliga frågor att han redan i förväg anade att det bara skulle innebära att de andra deltagarnas irritation skulle tillta.

Spelet var igång.

Där rök Camilles sista marker.

Åt vilket håll han än tittade så ingenstans syntes Fru Fortuna till.

Hade hon blivit förargad på honom för det där sista stopets skull? Nej, troligtvis inte.

Varför skulle hon vara så småaktig? Eller var hon bara en synvilla, en hägring eller hade värdshusets hulda huldra förvänt synen på honom?

Han kände kragen strama åt kring halsen och kallsvetten rinna utmed ryggen.

Den som ska hängas, drunknar inte.

Var fanns nu den snö som föll i fjor? Bara Vägverket och deras plogbilsförare visste svaret.

Hans tre ödesgudinnor, nornorna Bernadette, Claudette och Nanette uppenbarade sig som de tre gossarna i luftballongen.

Var och en av dem kramade om honom och lade i hans knä varsin penningpung.

Tyst och utan att röra på läpparna, tackade han Fru Fortuna för att inte ha övergivit honom i då denna ödets timme var slagen.

Hur han än koncentrerade och fokuserade, hamnade aldrig de rätta korten i hans darrande händer.

Camille spottade tre gånger på den sista markern som låg kvar i handen. Ute i potten försvann den med.

Åter satt han där som en nyanländ immigrant, med två tomma händer.

Han såg ännu en gång på Bernadette, Paulette och Nanette.

Alla tre nickade och log.

Vilken enastående tur att de tre hade ett sådant förtroende för honom.

Men vad skulle de andra spelarna tycka om att han lade de tre ariadnorna som insats?

När den unge mannen till vänster om honom drog i kepsskärmen, visade den andre tummen upp och den tredje snöt näsan i handen.

De hade alltså accepterat hans förslag. Den enda som Camille visste namnet på, var han med kepsen.

De andra kallade honom för ”Albert”.

Det var en sak att stallflickorna ställde upp så mangrant, men att så slarvigt göra sig av med dem, var mer än han Camille klarade av. Aldrig. Hur som helst, så fick det bli. Men den här gången förlitade han sig på ässet i rockärmen.

I utbyte mot en torr skiva kommissbröd hade wanderfugeln Erich van Hessen, klockarsonen från Essen, visat honom falskspelartricket ”Det Gyldene Fyrklövret”.

Erich tog kortleken, låtsades blanda, men letade i själva verket upp de fyra ässen. Dem lade han så att, efter kuperingen, skulle samtliga av de fyra korten hamna bland Camilles kort. Att bli avslöjad som skojare var lika med att se döden i vitögat, antingen med ett nackskott, eller ett svanhopp ner i den tomma simbassängen.

Det var fler än Camille som hamnat i denna brydsamma situation. Albert bet i läppen, tvekade, vred på sig och frågade till slut att om utbölingen Camille fick satsa sina anställda, så gällde väl samma regel också för alla andra. De andra drog ut mungiporna till breda leenden. Camille, som i sin vardag ansåg att ödets lott var till för att utmanas och, även om det visade sig vara en nit, så var det också en av livets erfarenheter. Också en nit kunde bära på annat i sin ryggsäck.

Camille rannsakade samvetet, men alternativet, att förlora sina lojala inkomstkällor, dra skam över sig och slutligen hamna i casinots hål för självspilling, kändes inte alltför lockande. De uppochnervända korten låg på bordet. Nu var klockan slagen och ingen kunde ändra på det.

Albert förlorade. Han erkände sig besegrad, slängde korten på bordet, satte pekfingret och tummen i munnen och lät en gäll busvissling höras i rummet. Dörren intill Amelias boudoir gled upp och den mest bedårande skönheten skred som en gengångare över krogens golvplankor. Camille uppskattade hennes ålder till högst tretton. Albert drog flickan till sig, viskade något i hennes lilla öra och pekade på Camille. Flickan tittade på honom, glittrade med ögonen, log och besvarade ordern med en behaglig nickning.

Camille tackade de tre runt bordet för ärligt spel, reste sig upp, hämtade kring bordet för ett ärligt spel, reste sig och, tillsammans med Bernadette, Paulette och Nanette, hämtade spelvinsten och, i rask takt, övergav

Han tog henne i handen och ledde ut henne i gränden. Han förklarade för henne. De befann sig i samma elände, så varför inte göra vad de kunde för att komma ur den?

Vad heter du? Flickan svarade. Bara ett fåtal känner till min hemlighet. I affärskretsarna bär jag smeknamnet: ”Marie Antoinette, den eviga oskulden.” Camille undrade, hur kan du vara det?

Här har tydaren säkert kommit på frågans, måste erkännas, lite diffusa, lösning. Utan att alltför länge hålla inne med lösningen: Trafficking.

Var så vänlig att håll mitt riktiga namn skyddat. Jag är Elfride Cascade, är egentligen trettio år, men har utseendet på min sida. Då kunden knackar på dörren, tillverkar jag mödomshinnan lätt med en klick benmjölsklister.

Camille var till växten stor och kraftig. Våghalsen som närmat Elfride utan hans tillåtelse, måste i framtiden klara sig med ansiktet ommöblerat.

Elfride, förstod Camille, kom från ett välsituerat hem, med god uppfostran, påhittig, men överdrivet undergiven. Han övervakade henne dygnet runt.

Hon höll på att somna på sängkanten, då han fann på råd. Först kokade han opastöriserad komjölk, fyllde ett glas med den varma drycken och droppade i lite laudanum. Elfride var alltför trött för att misstänka något.

Han undersökte hennes kläder och kropp från topp till tå. En mark här och en kopek där. För säkerhets skull skakade han på henne och tittade på hennes pupiller. Allt tydde på att hon var kvar i drömmarnas rike.

Av en händelse fann han också hennes dagbok. Han gick iväg till centralstationen, satte sig på en bänk vid biljettluckan och väntade på sin tur.

Inget att göra. Han väntade och väntade. En guvernant med en gastande pojke i sjömanskläder underhöll omgivningen. Camille plockade upp Elfrides dagbok ur fickan, läste och höjde på ögonbrynen.

Elfride, Den Eviga Oskulden, hade rymt från far och frun i tredje äktenskapet. Fadern var ägare till Hôtel Orion. Nizzas, på Franska Rivierans, mest besökta sevärdheter. Elfride var ett resultat efter faderns första äktenskap. Hennes far, Emile Cassinière, var en uppkomling från Cucuron, ovanför Aix-en-Provence. Hans far, Bastian Cassinière, var i byn känd som hustrumisshandlare och barnaplågare.

Emile rymde, sov på Côte d’Azurs stränder och levde på att stjäla rester från restauranggästernas tallrikar. Där, en tidig morgon, mötte Emile sin blivande hustru, Elfrides mor, Alexandra Cascade.

Alexandra, uppfostrad i karmelitersystrarnas kloster i Nantes, saknade erfarenheter av Livets Hårda Skola. Hon, med hemlig adress i Monaco och en förmögenhet i värdepapper i ett bankfack i Genève, blev förälskad som en klockarkatt, i den spännande och äventyrlige bondsonen från landet.

Emile och Alexandra förklarades gifta, Abbott Roger le Vieux hade på inrådan av Abedissan La Pompom sammanvigt de tu samtidigt som morgonsolens strålar sken in genom glasfönstren i klostret Marie Bebådelse, av Abbott Roger le Vieux. Med anledning av det kunde Emile ta sig efternamnet ”Emile Cascade”.

Camille blev en uppskattad gäst hos det svenskättade diplomatparet Gunnar och Maja von Oikloef. Deras vardag bestod av ansvarsfyllda förhandlingar och utdragna middagar. Camille, som angenäm konversatör och elegant retoriker, gjorde framsteg i samhällets högre kretsar, fick inblick i herrskapens privatliv till den innersta kretsens högsta kast och anställdes som krönikör i det franska societetsmagasinet: ”Déja Connu”.

Han var på sin tid en populär och inom den akademiska världen, framstående politisk reduktionist och revisionist. Av det skälet blev han misstänkt som landsförrädare och för majestätsbrott. Han fördjupade sig i de narcissiska mystikerna ”Spegelputsarna”, vars huvuddoktrin var att har man en gång putsat spegeln, så får man stå sitt kast.

Över en natt bytte Camille Cascade namn till Cèsar Trajanus Rex. I debattartikeln ”De som sover, syndar inte” väckte Rex för första gången skandal. Men det skulle långt ifrån inte bli den sista.

Studenterna stormade från Sorbonne, ut på Boulevard Saint Michel och Boulevard Saint Germain, byggde, som på Delacroix tid, barrikader och slogs med gendarmer. På kaféernas uteplatser stod stuveriarbetarna från Hallarna och hurrade.

Rex text hade två mål. Det större, att mala ner de vetenskapliga bevisen till strö. Det mindre, ett permanent personangrepp på den vetenskapliga metodiken, strukturanalysens konstruktör, Jean-Hugues Motsmortes. Hagelskurar av usla men omfattande förvrängningar vräkte in över Motsmortes arbetsrum.

Cèsar Trajanus Rex hade en stab av kuggade studenter. Då någon av de väl ansedda och internationellt omtalade forskarna höll föredrag, dröjde det inte länge förrän gaphalsarna överröstade honom med anklagelser om att uppförstora trivialiteter, partiskt överdriva minutiöst granskade alternativa sidospår, eller gräva fram sönderfallande fakta.

Cèsar Trajanus Rex gav eldunderstöd med en ständig ström av ifrågasättande motbevis, provocerande generaliseringar och oproportionerliga jämförelser. Forskarna, menade han, var överskattade och överbetalda överliggare. Karriärister, konformister och nepotister som, till utdelare av stipendier och fonder, utlovade framtida visioner och problemlösningar.

Anklagelserna nådde sitt crescendo när även universitetskanslern Jaan von Schwartzveltmerz upptäckte ett slarvigt faktafel i Motsmortes avhandling:

”Kvantfysiker kan, utifrån Parmenides teser om Föränderligheten, inte styrka spekulationer om varken hinsides, overkliga, annorlunda eller överdrivet överdrivna, parallella verkligheter”.

Motsmortes entledigades på stående fot, på obestämd tid. Rex och hans anhängare utnyttjade Motsmortes nederlag och frånvaro i den offentliga debatten. Cèsar Trajanus Rex fick in sin debattartikel i den framstående belgiska dagstidningen ”La Irréalité Actuelle”:

”Tidsandans reträtt, av Cèsar Trajanus Rex.

Framåt vårkanten spräcker förra årets förlästa bokpuppor sina trånga kokonger för att framträda på världsscenens knakande tiljor. Vad, förutom nostalgiska fantasier, har de, kan man lugnt undra, har de att göra i vår högteknologiska värld?

Vi andra, som frusna och med tomma förråd, tar oss med de sista krafterna ut i den solida kunskapens ljus. Vi, beskaffade med själens odödlighet, oändligt tålamod och öppna ögon för att möta overkligheten som den verkligen är, häpnar, hämtar andan och försjunker djupt ner i medvetenhetens oplöjda mylla.

Jean-Hugues Motsmortes och hans osnutna hejdukar hävdar att det i trasslet av hypotetiska, realistiska och till och med eskapistiska, upplevelsetåtar, ska finnas ett komplext, mångskiktat och sexdimensionellt mönster, där betraktaren, likt bidrottningen i sin bikupa, kan ana konturer av snurrande dervischer och magdansande odalisker.

Vi, opartiska, blåögda och godhjärtade medborgare, söker upp världens främste expert på området: ”Orientaliska mattor från tiden före Al Ghouti-dynastin”, Sir Archibald Dexter-Gordon-Setter. Han har funnit, om än vagt obestämda, men ändå tillräckligt sannolika tekniskt hållbara bevis för sin häpnadsväckande hypotes att mysteriets lösning bör finnas i Dyrnak-mönstret, knuten med den speciella turkiska Sennehknuten. Därom tvista de lärde.

Det är inte första gången som Jean-Hugues Motsmortes avstår från att kommentera kontroversiella, men ytterst trovärdiga, overkliga vinklingar från hans egna teser. Varför?”

La Irréalité Actuelles redaktion har i ett pressmeddelande från Jean-Hugues Motsmortes fått svaret:

”Cèsar Trajanus Rex raljerar. Han påstår att han med sina, från luften, hämtade anklagelser, tjänar folket. Om det vore så väl, borde han forska själv och, istället för att söka krossa redan befintliga bevis, upptäcka och lansera för oss andra, aldrig tidigare hörda teorier. 

Rex vänder sig som vanligt till en av sina lojala bakdantare och jasägare, Doktor Archibald Dexter-Gordon-Setter. En konspirationsteoretiker och rättshaverist som, med hjälp av vansinnigheter och irrläror om det Overkliga, vill skandalisera nya vetenskapliga bevis, för att förvirra vanligt folk. Dexter-Gordon-Setter har just investerat miljarder i sin orientaliska mattsamling. Hans inlaga har därför, för honom själv, en främst ekonomiskt gynnsam betydelse.”

La Irréalité Actuelles redaktion söker nu Cèsar Trajanus Rex och Doktor Archibald Dexter-Gordon-Setter för vidare kommentarer”.

Senare samma dag, hade, ännu så länge, ingenting hörts.