Version 2. Vem var Wes Hardin, verklighet eller öververklighet?

Ett tomt sinne är ett tomt minne.

Sagan om legenden Wes Hardin består av många lösa och allra helst röda, trådar.

Det ovissa förblir okänt och, eftersom Människan i just den utvecklingsfasen, saknade ord tillräckligt abstrusa för att förmedla något obegripligt. 

Med andra ord.

René Descartes, tvivlade han på riktigt, eller bara föreställde sig om hur att det vore att, som existerande och levande varelse, tvivla?

Om det man inte har en aning om, står det var och en fritt att tycka vad som helst.

I enlighet med Eric Blair, är i Krig och Kärlek, allting tillåtet.

I tomma tunnor kan de sista entusiasterna resa ända fram till Intets eviga tystnad.

”I begynnelse var Ordet (Verbum)…” är inte så dumt tänkt. Men, vem var det som sa det?

Utan orden skulle vi stå oss ganska slätt.

Före Vilda Västern, fanns ingen Västern alls.

Antingen därför att det inte fanns någon ”Vilda Östern”, eller därför att, före Vilda Västern, borde det ha funnits ett ”Lugna Västern”, eller inget ”Västern” (Western) alls.

Men uttrycket-i-sig har sannolikt uppstått som en vandringssägen i ”Lugna Östern”.

”Jaså, du befinner dig på resande fot här i Lugna Östern?”

”Ja, men det är bara tillfälligt.”

”Är du på väg någon annanstans?”

”Just precis! Jag ska till Vilda Västern!”

”Oh! Där borta som är så farligt. Varför inte hellre stanna här i Lugna Östern?”

”Äh, här händer ju ingenting.”

Nytillkomna amerikanare, inte ont anandes kineser som antingen kinesade hos varandra, eller tvättade varandras byk, drogades med laudanum, sjanghajades och, tillsammans med otämjda svart-och-vitfläckiga mustanger, transporterades i boskapsvagnar till Kalifornien, Los Angeles, The Strip och den plats som av framtida generationer, skulle bli festplatsen för studentcampus Spring Break, svensexor, möhippor, giftassugna, frånskilda, sniglar och flamingoprydda swingers.

Deras främsta uppgifter blev att befolka ytor, marker och landområden, utse landmärken, rita trovärdiga, med verkligheten överensstämmande kartbilder, upprätta samhällen där, förhoppningsvis, lag och ordning skulle råda och slutligen se till att, via vägar och järnvägar och senare annan elektrisk kommunikationsteknik och logistik, se till att posten, Sista Brevet, från avsändaren nådde ända fram till mottagaren, Hem.

Kort sagt alla dem som haft vägarna förbi Las Vegas, eller bara insett att, som talesättet lyder:

”De blivande guldgrävarna som led av besattheten och den fixa idén att den ädla metallen skulle lösa all världens problem, drabbades av guldfeber, resa till Alaska, och med de alltid förekommande två tomma händerna förse sig med så mycket att, på resan hem till de anhöriga, antingen fastna i Las Vegas lyxfälla, skuldfälla, eller i ännu sämre fall, båda.”

Hur mycket man än målar Fan på Fan, så återuppstår aldrig något som ens kan påminna om Vitt.

United States har minst två saker gemensamt med Rom. Den ena är att båda är, eller var, imperier och det andra att ingen av dem byggdes på samma dag.

I avsaknad av maskiner, var de med ena foten inne i framtiden i högsta grad beroende av tänkande människor men med andra foten kvar i det förflutna, allra helst sådana hetsporrar som, sedan födelsen, varit utrustade med muskler, fysisk styrka, uthållighet samt beväpnade med ett oändligt tålamod.

Livet i Vilda Västern var omväxlande hårt, tufft och obehagligt obekvämt.

Ett stålbad för dem som ankommit och anlänt endast med tomhet i sina av lera och inget annat, smutsiga händer, men även de som hade något annat, annorlunda för händer, måste genomgå en inte alltför avstressande välkomstceremoni med gatlopp, rullas i tjära och fjäder, hängas upp i närmsta träd, och de som överlevt med humöret i topp, bjöds på en Mary Brand-smoothie och till den tre nybakta brownies direkt från ugnen.

De som bara med nöd och näppe klarat sig igenom ekluten, hade sällan ork att dra benen efter sig den långa dagen igenom, ända fram till sängdags.

Nybyggare och ranchägare anställde hårdhudade och samvetslösa kronvrak som drev panikslagna boskapshjordar mot campingplatser och andra turistfällor, till exempel Niagarafallet eller Grand Prismatic Spring, i den fasta tron att utklädda halloweenfirare av misstag, eller om maskeradskräddarens och attributörens munläder var välsmord, förirrat sig in i en filminspelning om Hiawatha Hathaway, Pochahontas Faraday och Shenandoah Dodelidejabadabidoah.

Som ett mantra återkom samma sång, gång efter gång, att semesterfirarna, trots eller kanske på grund på väderomslaget, försökte smita från campingavgiften.

Även de var medvetna om att ett sådant impulsivt fattat beslut kunde få konsekvenser.

Att säga saker är billigt, men för att kunna höja priset, måste produkten åtminstone ge sken av att innehålla något mer, alldeles extra och till just den här konsumentens belåtenhet.

Med facit i både rena, smutsiga och rent av blodiga händer, påverkade av efterklokhetens kranka blekhet, borde de ha kommit fram till denna, inte alltför komplicerade lösning: 

Man borde ha tänkt sig för, ungefär som en ensam solovalsare eller tangodansare, både en, två och tre gånger.

Den första gången, bara för att njuta av nyhetens behag. Den andra gången, för att försäkra sig om att de, första gången, tänkt rätt.

Den tredje gången att söka en helhetsbild, skriva en detaljerad sammanfattning, kopiera och, efter att själv ha stått för kostnader för porto samt kuvert, skicka försändelsen, gärna för att bidra med ett ekonomiskt stöd till Ponnyexpressen,  till samtliga samhällsorgan, trendsättare, influerare i ropet, och, för säkerhets skull, till utomstående, odelaktiga eller hel ointresserade och, en skyldighet enligt tryckfrihetsförordningen, till Kungliga Bibliotekets Arkivet för Mikrofilmat Material.

Kungsgatan var för raggare, motorburen ungdom, nyutexaminerade studenter på lastflak, nyrika, men nu för tiden, en subkultur som hamnat i skymundan, yuppies med Porschar och nallar, och senare tiders hippa män i trettioårsåldern med stort skägg och keps på huvudet, lite trång och otillgänglig för den konstitutionelle monarkens önskan om att denna farled egentligen, ursprungligen, skulle utgå från Kungliga Slottet och utan högre anspråk på ombyggnationer eller större förändringar i stadsbilden, anläggas i en rak linje bort till Gustavianska Nationalstadsparken Haga Slott.

Nu, till och med för Statschefen, rådde med tiden andra tider, seder och bruk.

På sin lediga tid, som inträffade så gott som aldrig, hade majestätet en viss svaghet att rekreera sig med forna tiders kiosklitteratur.

Inom skål och vägg fanns inget fysiskt utrymme för sådana enastående klassiker.

Biblioteket hade ju sedan många år tillbaka flyttats bort till, för att inte hertigen åter skulle falla ner i anakronistisk och nostalgisk eskapism, på säkert avstånd från ämbetets stringbokhyllor, den plats där medicinalväxten Humle en gång, med stor framgång, odlats.

Hur det än var med det, är det ingen idag som vet. Antagligen protesterade Statens Riksbankschef i nära anslutning till Stadshuset och Myntverket till den överdrivna kostnaden, eller att Drottning Sofia Magdalena, som inte var så road av att fördriva fritiden med sin lite frånvarande sambo i Haga lusthus, använde sin vetorätt och Carl Magnus Piper, som en kompromiss, lät bygga först Drottninggatan upp till Spökslottet och så Sveavägen, för att inte i onödan belasta den redan då hårt prövade statskassan och framkomligheten som behövdes för att avgöra släktfejden med kusinen på andra sidan sundet.

Det var, kan man idag säga och, som man ansåg redan på den tiden, den egentliga orsaken till att Kungsgatan sattes på tvären, som ett grindslag, från Drottninggatan och ända bort till Stureplan.

Detta var långt före biltullarnas tid.

Från Hagas Engelska parken, låg den närmaste gränspassagen mellan Stad och Land på obekvämt avstånd vid Roslagens Tullstation.

Den som lättast kom i kläm, hade lyxåkskylarprydnaden, gallionsfiguren och kuttersmycket, Miss Eleonor Thorntons, Lord Montagus privatsekreterares, byst, i nittio grader,  riktad mot Bellevue och Carl Eldhs ateljé.  

Fursten satte sig på Monarken av två, sinsemellan oberoende anledningar.

Kanske en lite ”guilt by association”, men den ena var ansträngningen och den andra, avståndet.

Av ren nyfikenhet hade Monarken en gång anlitat sin Hovfysiker, Ryttmästare Simon Tapperstedt och frågat honom, enligt etiketten, artigt och ödmjukt, ifall denne kunde upptäcka och i så fall med en enkel och tydlig förklaring, hur Joulen kunde påverkas av, antingen, det fysiskt geometriska tvådimensionella mellanrummet som borde finnas mellan punkt A och punkt B, eller, det som för Fursten själv kunde han en större betydelse, en emotionellt upplevelsebetonat, psykiskt, mentalt eller andligt existerande distans.

Ryttmästare Tapperstedt, som mer än en gång, med båda ridstövlarna i stigbyglarna, tömmarna i vänster hand och en rykande kritpipa från det sjunkna Regalskeppet Vasa i den högra, suttit säkert i sadeln, förstod med en gång vad regenten, kanske bara av en slump, kommit att tänka på.

Tapperstedt som inte på något sätt, kanske av en inneboende rädsla för att med besked få sparken, sade sig omedelbart förstå vad Ers Kungliga Höghet menat. Tapperstedt förklarade förhållandet så här: ”Ansträngningens styrka är, i Joule mätt, omvänt proportionell till kvadraten (hypotenusan upphöjt i två) av avståndet.” 

Beroende på denna relation mellan två storheter, satte sig Fursten på Monarken och, med konditionen som medel och motionen som delmål, begav sig av över Strömparterren, förbi Jacobs kyrka, Operakällaren, Operabaren och Café Opera, likt hypotenusan på kvadraten, som en av bröderna Fåglum, passerade Jernkontoret upp till Norrmalmsstorg där minnesmonumentet över Stockholmssyndromet stod och blänkte i solskenet,  genom Maximpassagen, över Stureplan, förbi Spy Bar och raka vägen fram till Kungliga Biblioteket.

All denna livsnödvändiga ansträngning på en välfungerande monark enbart med avsikten att än en gång läsa och avnjuta en näst intill stadd i upplösning, första utgåvan av ”Bill och Ben ger aldrig upp”, för att med den framför sig därmed återkalla sötsura minnen av nostalgi.

Campingägaren själv, Elmer Fudd, betalade för underhåll, elektricitet, vatten, avlopp och sådana extravaganta nöjen som vattenrutschbana samt simlektioner för badkrukor.

De sist nämnda var så gott som alltid, tillverkade av terrakotta med smaker som pannacotta, ricotta eller, lite mer säsongsbetonat, vintertid en julotta, till  vårdagjämningen, gökotta, och, mer provinsiellt, på den tiden då det begav sig, nollotta.

Helt färska, tillhandahållna, utslagna, avstigna och ankomna från Ellis Island till Manhattans dystra bakgator, hoppade immigranterna och nybyggarna, med framtiden framför sig, på spårvagnen till Markförvaltningen och ansökte där om orörd, obruten, obrukad och oplöjd jord långt borta i västlig riktning ut mot tassemarkernas ensliga vidder.

Enligt ”Förklaringen om Medborgarens skyldigheter och rättigheter”, författad av president George Washington och bevittnad av allsångsledaren, brottsutredaren på amatörnivå klass 2b och, enbart för att kunna försörja frun och barna, den futuristiske rymdskeppsredaren Benjamin Franklin samt skådespelaren, ståupparen, buktalaren och rekvisitören Abraham ”Abbe” Lincoln, inleddes erövrandet av Vilda Västern, indirekt oberoende av Sir Walter Scottåret vars anhängare stod i bjärt kontrast till de obskyra och anonyma aktionsgrupper som hellre föredrog att förtränga sina verkliga känslor bakom en pipskäggsprydd Guy Fawkes-mask.

På den tiden rådde hårdare krav på de nyanlända. De redan bosatta, viskade till varandra förtrytsamt, att komma här och komma.

Utan möjlighet till protest eller juridiskt giltigt överklagande, blev nyamerikanerna tvångsinskrivna till en grundläggande kurs som omfattade delmomenten, kanon ”D. Ducks Samlade verk”, språkguiden ”Amerikanska för nyinstallerade immigranter”, den Nya Världens moralhandledning, ”Hur man, med enkla medel, motstår utflöden och skaffar sig ovänner”, samt, i och för sig överkurs och därmed frivillig läsning, den nuvarande presidentens pamflett, ”Allt som behövs för att bli sin egen lyckas smed, är två tomma händer och någonting att sätta tänderna i”.

De som klarade skivan, hänvisades med varm hand till kön till vänster och de som väntade alldeles för mycket för att det skulle vara nyttigt för hälsan och alltför mycket och ofta i sina minnen återvände till den Gamla Världens ringdanser och barnvisor, knuffades, in till den på höger hand. Det bör nämnas att i sammanhanget ges ingen närmare förklaring till, om vad?

För att en gång ha fattat det tunga beslutet och lämna det förflutna bakom sig, hade de använt sig av kreativ visualisering.

De framkallade scener då de tvagade sig i kalvdans, drack honungste och drömde om guld och gröna skogar. Annars var det de hade för ögonen, för att kunna uträtta sina naturliga behov, ett annat ställe. 

Nu levande irländare fast boende i New Yorks Hell’s kitschen, Brooklyn och Harlem, menar på fullaste allvar att Halloweentraditionen hade sitt ursprung i den förkeltiska högtiden om förfädernas återkomst, som dagens ungdom i spe, inte ägnade minsta tanke åt.

Dublinborna, i sann Joycesisk anda, firade högtiden, med inflytande från den engelska högadelns Hubertusjakt, men på den Gröna Ön var bytet varken en orm eller en räv, utan ett alldeles speciellt treklöver.

Därför är varje minsta treklöver på Eires himmelska ängder en stark påminnelse om romarna, protestantiska präster och numera, efter medialiseringsvågen, i samarbete med Irländska Lotteriet, har högtiden fått namnet ”Treklöverjakten”.

Amerikanska folkmusikforskare, etnologer, arkeologer och socialantropologer är alla eniga om Treklöverjaktens inflytande på att, längre söderut, nedanför Mississippis träskmarker och utflöden, att oron skulle utvecklas till ohanterliga upplopp, och, likt Majandet i Sverige, övergick missämjan till den Helylleamerikanska Oktoberrevolutionen.

Influenserna från den amerikanska kontinenten, men också Brittiska öarna, där Irland begärt utträde, har sedan år 1907, då efter att en och en halv miljon svenska medborgare hellre reste för att stanna kvar på kontinenten på andra sidan om Atlanten, än att följa de rekommendationer som Sveriges Riksdag tillsatt en Emigrationsutredning om, ledde, fastän drygt ett sekel senare , till Svenska Spel som hämtat sin idé om ”Plötsligt händer det!” från den irländsk-amerikanska schlagern ”Invisible”.

Att en ”USA:s Oktoberrevolution” visst skulle kunna ha inträffat, åtminstone i begränsad upplaga och litet format, anses inte för omöjligt.

Uppviglare och agitatorer kan ha haft ett litet, men ändå avgörande, stöd från Restorationisterna.

En svensk USA-korrespondent, Bobo Strömstare har, då han lite motvilligt, under torrperioden, vistats i Minnesota funnit ett, under de gällande omständigheter, suddigt minne av en reminiscens där exet till Pierre Trudeau, Margaret Sinclair Trudeau, under en peyotlceremoni i American Native Church, från The Man in The Sky, erhållit en omedelbar uppenbarelse om att det konkretaste av alla bevis, ”Chinchinattidokumentet”, borde finnas under en golvsten i Chelsea Hôtels källare, utmärkt med en stiliserad stjärnbild av Södra Korset.

Bobo Strömstare var en riktig siste viking.

Han passerade mållinjen till, enligt gängse ordning, Steg Tolv, packade resväskan, tog ett sentimentalt avsked av Betty T. Ford, och klev på Greyhoundbussen i riktning mot Time Square.

Efter torkan kändes strupen som en obegagnad smärgelduk och tungan, sandpapper P40.

Strömstare, efter ett tvehågset å ena sidan och å andra sidan, kom fram till att den enda riktiga lösningen var att, vid nästa bensinmack och lunchrast skulle han bara testa om det minsta glaset med en tiondel Eau de Vie, utblandat med nio delar vatten, skulle kunna återställa ordningen i hans tumlarfilterdammiga associationsbanor.

I samma stationsbyggnad rymdes tre olika tillhåll. Längst ut till vänster, strippklubben ”Take It Easy” I mitten, soppa- och tilltuggsbutiken ”All the Way” och till höger, puben ”LDS”.

Samma innehavare, Mister Oswald McTell, ägde nyckeln till samtliga ställena.

Även på denna världens yttersta utpost strävade han efter att locka kunder och gäster med annorlunda metoder än i alla de andra världens hörn. Stripteasedansöserna, ”The Coagar Sisters” var, som vanligt på den tiden, inte alls systrar till varandra.

Men, visst, var och en med systrar på andra håll, hade på så vis den formella rätten att kalla sig ”syster”. Till och med Anne Johnson, med artistnamnet ”Baby Blue”, hade både en biologisk syster, en halvsyster, en styvsyster och, som grädde på moset, färdigutbildad och legitimerad sjuksyster.

Ägaren, producenten, regissören, dramaturgen och koreografen Oswald McTell hade prövat ett näst intill oändligt obegränsat antal presentationer av systrarna Coagars multimediashower.

Hur han än vände och vred på alltifrån artisterna, scenen och publiken, ökade vare sig kassaklirret, och därmed inte heller det som skulle bli över till flickornas gager, kost och logi.

Baby Blue, som var den med mest skinn på höknäsan, sa till på skarpen om vad hon tyckte om honom som etablissemangsägare, arbetsgivare, arbetsledare, personalchef och facklig representant.

Hennes välformulerade, retoriska fråga var ett direkt angrepp på hans väl dolda, innersta akilleshäl. Hur skulle hon och de andra aktriserna kunna sända pengar hem till deras respektive moder på ålderdomshemmet, sonen på Harward University, eller kusinen på landet? Var deras enskilda prestationer verkligen värt allt smör i Småland?

Vad skulle McTell göra åt saken? Han satte sig på kontoret, öppnade en kvarting ”Mary Brand”, halsade halva innehållet, kände hur magen gjorde motstånd, förhindrade en retur, svalde och, likt en ko på ängen, först blinkade och därpå med en stirrande blick utforskade den yttre rymden bakom vita moln och djupblå himmel.

Se där! En idé! Det största problemet med konkurrens, är att alla inblandade använder samma medel för att uppnå samma mål.

Det, om något, skulle ge honom en stjärna på Walk-of-Fame-gatan.

Affärsidén gick, i korthet, ut på att gå mot strömmen, bli den förste att våga ta det kirkegaardska hoppet, pröva vingarna och, en gång för alla, slita bort hämningarnas bojor från vardagens slit.

En hel bransch, kom han fram till, begick samma misstag.

Som en ljungeld, intill de violetta neonorden Take It Easy, skulle orden: ”Strip Off. Strip On. Tune In”, blinka i färgerna marinblått, rött och vitt.

Varför måste ”striptease” nödvändigtvis handla om att det svagare könet skulle, först klä på sig så mycket kläder som möjligt, för att därpå, inför, så gott som alltid, manlig publik i övre medelåldern som för hutlöst mycket pengar betalade från representationskontot, billig tysk sekt pressade ur Kaliforniens solmogna, med illegala bekämpningsmedel besprutade, druvklasar och därpå lagrats i aluminiumkar för att till sist, tappas upp i Mary Brand’s Äkta Champagneflaskor som i ishink serverade av Oswald McTell honom själv, till den för ögonblicket upptagna av avklädningsprocessen uppe på tiljan.

Nej minsann! Här skulle andra bullar vankas! det vankas andra bullar!

Take It Easy? Varför då? Vem trodde han att han var. Någon slags vägsamarit?

Från och med nu gällde: ”Like It Hot!”

Bobo Stroemstare tvekade.

Skulle han stå fast vid sitt beslut, att Eau de Vie var det enda som skulle hjälpa, eller utföra ett väldokumenterat test med ”Mary Brand’s Explosive Fire Water” som möjligt ersättningssubstitut?

Visst borde han, som så många ansåg vara en, från topp till tå, en i svart cheviotkostym klädd sekulär puritan, tänja lite på sina alltför så fyrkantiga tillkortakommanden.

Här kom kunden som, enligt pubägaren Oswald McTell själv, med en yrkesutövares inarbetade talang, till att, som i ett varsel från Andra sidan, skulle rädda den här dagen.

Som en steganografisk tydare av mått kände McTell igen tecknen som händernas darrande, det rödmosiga anletet, sorgsna men realistiska blicken kantad av uppgivenhet, livsleda och vardagen krassa cynism.

Nu hade bytet, utan den minsta ansträngning från McTell’s sida, på egen hand och helt själv låtit övertala sig, enligt den kantianska indeterminismens postulat om individens fria vilja, begränsningar i tiden och rummet, helt fokuserad på uppgiften och utan kritiskt tänkande, vandrat rakt in i Kaas tänjbara reptilmunhåla.

Att från och med nu, var affären filét à la Oscar.

Med en diskret vink till kallskänkan Carrie-Anne Day See visade McTell att nu var det dags för dags för dagens första klämtning i vällingklockan.

Day See var en äkta square av klanen Nosbeningarna. Hon fyllde ett stort Duralexglas med Cartwrights brygd och, utan minsta droppe vatten från sifonen, överlät den med ett skevt leende till Strömstare.

Han vände botten upp och slök den verksamma substansen i ett och samma drag.

Som en föhn drog förbi i den torraste av ökenvindar, fylldes hans inre av en mycket säregen uppenbarelse. Skallerormsdrottningen pekade på ett tredimensionellt hologram ut platsen var det verkliga originalet till dokumentet var gömt.

Cincinattidokumentet, som varit mystiskt försvunnet i åratal,  försvann troligtvis då Riksarkivet flyttade över allt som fanns under Chelsea Hôtels källargolv till nuvarande Vezenuelas ambassad i Karesuando.

Det var doktor Isaac Grotowskij på ett inofficiellt besök i en kåta som under ett skrivbord, som allt att döma var den enda originalmöbeln upphämtad från fregatten HMS Resolute, inhandlat från en auktionsfirma i Nikkaluokta,  funnit ett trovärdigt faksimil av Cincinattidokumentet.

Grotowskij var inte den som satt på händerna och rullade tummar.

Han kopierade dokumentet och överlämnade kopian till den som han utsett till, ifall något oförutsett skulle hända Grotowskij, kronvittnet Rutherford ”Hounddoggen” Hayes sonsonson, trombonisten och uppfinnaren av den autoreversibla cementblandaren, ”Tipitiphillallday”.

Numera kan besökaren med egna ögon studera kopian av faksimilet som ligger bredvid originalet till ”Indian Removal Act”, i Staten Georgias Statsbibliotek.

Men minns att den delen av biblioteket är stängt fredag till lördag, samt helger som Pentecostal, The First of Malyday och Kroppshyddohögtiden och Kokossöndagen.

I USA:s andra delstater hände andra märkliga och uppseendeväckande evenemang.

Cities som Amityville, Seahaven, Pittsburgh, Sim, Miami och Chicago överskred utan minsta känsla för hänsynstagande till gällande reglemente, de fastställda stadsgränserna.

Gangstergäng och kriminella ligor behärskade den undre världens alla slags former av livsfarliga ledningar och avloppstunnlar.

Med dem i sitt våld kunde sorgmantlar, mullvadar, krokodiler, svartråttor och jättelika kackerlackor utöva utpressning mot stadens samtliga laglydiga medborgare.

I Nebraskas utkanter, ungefär vid Coloradofloden och inte långt borta från Alaskas snödjupa granskogar, låg spökstaden Tombstone Scill.

Byarna i de närmaste omgivningarna hade givit staden det namnet då man antog att, efter irrlärande munkar, ogifta mödrar, solidariska krigsveteraner, anemiska eremiter och fanatiker som förlorat tron, alla drabbats av förgiftat vatten och, efter denna fruktansvärda händelse, hela staden blivit till en enda stor gravkammare.

Ovanför de förfallna rucklen cirklade kondorerna.

Som i en filmatisering av Edward Hopper, producerad av Dennis Hopper och med regissören Marconi, först, enligt gällande ordning, skapat produktionsbolaget ”Up Against The Wall, Mf”, döpt den kommande produkten till ”The Laughing Apparition”, med inlevelse och största möjliga tystnad, skildrat de, på sen eftermiddag, solbelysta objekten och deras långsträckta skuggor. Rullande rotlösa grenverk tumlade vilset omkring bort över den vidsträckta ödemarken.

För den med förmågan att se två bilder i varandra, kunde betraktaren i siluetterna, med svårighet upptäcka skakande ormdansare som, helt i strid med djurskyddslagen, infångade, utsatte reptilerna för oönskade närmanden och, då dessa försatts i ett posttraumatiskt stressyndrom, sökte övertyga dem om att deras framtida handlande skulle utgöra ett bevis på att skakaren hade sin övervakare med sig.

Darrande av rädsla och utmattade av den ovarsamma kroppsansträngningen, på väg ner i en inte alltför obekväm bergsskreva, hann den, som en slags andlig belöning, snappa åt sig en proppmätt präriehund som utan att riktigt tänka sig för, låg och slappade i gassande solsken.

Här och var i Tombstone Scill stod träkors, men den som sannolikt vetat vilka som låg begravda där, låg med största sannolikhet också någonstans sex fot under. Stadsinvånare som, för att inte svälta ihjäl, livnärt sig på peyotl, skallerormar, skalade skorpioner och, för att släcka törsten druckit vattnet ur den förgiftade källan.

Inne på sheriffens kontor satt på väggen ovanför skrivbordet en skylt med Tombstones tre lagar.

Den första var ett citat från Billy The Preachers lövtunna självbiografi ”Siesta i Sankt Anton”:

”Den som ensam för, ensam gör.”

Den andra var hämtad från ”Vilda västern för Blåbär”: ”Se Åtvidaberg och sedan dö.”

Liksom Sir Arthur Conan Doyle en gång beskrivit, fanns även i Tombstone Scill en destruktiv religiös sekt. Brottsutredare, arkeologer och deras mecenater, filantroperna Gilbert Aspen, Miss Gertrude Behaivin och George Shellby Smith, antog alla att det var denna sekten som låg bakom förgiftningen av dricksvattendepån.

Förklaringen skulle kunna finnas i Tombstone Scills Tredje Lag som ingick i häftet ”Pseudo-Nasses Uppenbarelser och Mirakler, förmedlade och bearbetade av Frikyrkopastor tillika Handelsresande i tjärtvålen Delight, Johannes Ernest”:

”De förgångna som vi sett försvinna, kommer på den sista dagen återuppstå och den slutgiltiga kampen vinna”

Det var denna slutsats som forskarteamet, till att börja med inte helt utan inre motsättningar, slutligen enade som:

 Pastor Ernest, på sin tid en uppskattad predikant och hängiven säljare av Varan, lovade att de kunder som köpt minst tio förpackningar, skulle först och främst, som en ringa gåva, belönas med varsitt exemplar av Pseudo-Nasseskriften ”Släkten skola komma. Släkten skola gå.”, signerat av Pastor Johannes Ernest.

Och, som gäss på vågen, med helig ande som tungotalare, intuitivt och omedvetet, uppleva den sanna, spegelvända världen.

Pastor Ernests rival, ärkefiende och konkurrent, Vild-Masse, hade för avsikt att misskreditera ”Boplundrar-Ernest”, och av den enkla anledningen stod och lurade bakom ett närstående stall.

I samma ögonblick som tungomålstalandet skulle börja, störtade han fram, knuffade Pastor Ernest från trälådan och gastade att den enda sanningen kom ur Vild-Masses mun och inte Pseudo-Nasses. Varför? Jo, därför att Pseudo-Nasse, som namnet angav, tillhörde Overkligheten.

Först, av gammal vana att den som talat sist alltid hade rätt, buade hela publiken, allt fler tystnade, för att därpå, ohejdat, jubla över Vild-Masses modiga visselblåseri.

Vild-Masse höjde rösten och höll upp beviset, skriften: ”Den falske apokryfen Pseudo-Nasses Förvirrande Overklighet.”

Vild-Masse, alias Joseph McDull, mystik gnostiker och hängiven vegetarian, var inte sen att, då den närvarande publiken tycktes gynna honom mer än Pseudo-Nasse, pekade han bort mot sitt eget marknadsstånd och deklamerade att, kunder som köpte tre tvålar av märket ”The Spiritual Soul of Ipswich”, skulle med egna ögon kunna inse Vild-Masses mirakulösa och häpnadsväckande avslöjanden om Pastor Johannes Ernest.

Bara för att börja med något, sa Vild-Masse, är Johannes Ernest rätta namn, bedragaren och fängelsekunden, Sigfried von Diernhart. Han, den ökände sol-och-våraren, hade en gång, under hypnos, förfört Vild-Masses tilltänkta, Harriet Matta.

Psuedo-Nasse, det vill säga den av Vild-Masse nu avslöjade, Johannes Ernest, alias Sigfried von Diernhart, hade själv i sin skrift ”Släkten skola komma. Släkten skola gå” postulerat att, enligt hans egna, från högre instanser ovanför molnen, oöverstigliga paragrafer,  inget förehavande skulle ske, före bröllopsnatten.

Harriet blev gravid. Det här var före minsta tillstymmelse till de allra mest primitiva graviditetstester och faderskapspresumtioner.

Sigfried von Diernhart manipulerade och argumenterade att, fastän Vild-Masse aldrig varit intim med Harriet, var han ändå, bara med sin profetiska och messianska, spirituella förmåga, det ofödda barnets anliga och lekamliga, första, enda och äkta fader.

Harriet grät.

Vild-Masse ställdes inför rätta.

von Diernharts kumpan, brännvinsadvokaten Graham Breem, bevisade von Diernharts oskuld.

Vid den tidpunkten då barnet tillblivelse hade inträffat, satt von Diernhart i tåget till Chicago och läste, han höll upp tidningen och sa, just det här exemplaret av ”Phinancial Medicine”.  Alltså hade han ett alibi som, utan minsta tvekan till utom all rimlig tvivel, var helt vattentätt.

Juryn, enkla och obildade medborgare, trodde blint på von Diernharts oskyldigt villande och virvlande blick. Domaren Monique Pracqstier satte borgen till den symboliska summan, en piaster.

Den hängivnaste av Pastor Ernest lärjungar, fångvaktaren ”Vilde Bill” Forrell, befriade Ernest från handfängslen och, på en och samma gång, tryckte hans händer till sitt bröst.

Innerst inne var Vild-Masse en god man.

Han äktade Harriet och beskyddade henne från pöbelhopens spott och spe.

Ingen lycka varar för evigt.

En vecka senare dog Harriet och det odöpta barnet i en gasolycka.

Vild-Masse tog mycket illa vid sig och bar sorgbandet, nu i det ingångna årets modefärg, blå-vitt, i ett helt år.

Det var av den enkla anledningen som ensamvargen, revolvermannen, prisjägaren, kvinnokarlen, spelhajen och galningen Wes Hardin drog sitt fjät till Tombstone Scill.

Där, skulle han långt senare inse, på god väg inne i Svarta Majan, med en vacker utsikt genom de med galler beslagna fönstren, hade han trivts som gäddan i grumligt vatten.

Som sig bör, av tradition eller ohejdad vana, sparkade Hardin upp saloonens svängdörrar så att de lossnade från gångjärnen.

Resten gick som på rännskenor framåt i manuskriptet till ”The Laughing Apparition”:

Hardin, trots att det var nästan becksvart inne i lokalen, petroleumlamporna osade och blandades med röken från snuggor och cigarillfimpar.

Han, ett skolexempel på naturlig överlevare, låtsades, fastän han ingenting såg, att allt omkring var klart som korvspad.

Medan den med butangas fyllda, i form av ett retro elddon a là ”The Youngest Soldier”, tändaren anströk cigaretten av märket Chesterfield utan filter yttersta del, for blicken likt ett sökljus på ett fängelse efter nyblivna fångar på rymmen, och läste av varje minsta rörelse och skrymsle för att, i god tid, med höger hand dra vapnet ut ur hölstret och simultant och synkroniserat, avlossa och med den vänstra åter och åter igen, snabbt som blixten, slå hanen mot tändhattarna och skott efter skott, sett ur hans perspektiv, oskadliggöra hypotetiska motståndare. Akt Ett. Scen 2, var inte lika dramatisk.

Wes Hardin torkade ur de av röken rinnande ögonen, ännu en gång, om inte annat så för effektens och spänningens skull, än en gång, misstänksam på gränsen till paranoid, svepa med blicken över salen, stega bredbent och med vaggande gång, fram till baren.

Där stod ingen mindre än bartendern Jim ”Tom” Hamilton och torkade glas.

Wes var mer sina vanor trogen, än de tillfälliga förbindelser han då och då hade med det täcka könet. Tom böjde sig ner under disken och kom upp med en hel flaska bourbon av ställets dyraste märke, ”Mary Brand”. Han korkade upp flaskan, tog ett av de nytorkade dricksglasen och fyllde det upp över kanten.

Wes drog in de eldheta spritångorna genom näsborrarna, svepte allt i ett drag, hostade, drog ut mungiporna mot öronen och andades, helt utan ansträngning, ut.

Det fanns två randiga skäl till att alla valde ”Mary Brand”.

Drycken, med en skarp bismak av finkel, präriesandens damm och torkad kaktus, var ett mandomsprov som hette duga.

Ömfotingar och andra veklingar, omedelbart efter att ha andas in odören, ramlade av pallen och kravlade skamset ut mot gatan för att där kasta upp allt av vad magsäcken tidigare hade haft att smälta.

De fyra bootleggers Cartright Bros, hade gjort processen kort med de utbölingar som ville tränga in på deras affärsområden.

I praktiken fanns inget annat att få, än ”Mary Brand” i en eller annan tappning.

Legenden om Mary Brand är en historia för sig. Varför, innan den faller ner i glömskans mörker, inte förtälja också den?

Varför brygden hette just så, berodde på ett litet missförstånd bröderna emellan.

Enligt manuset gick det antagligen till så här:

Vem av bröderna som kommit på receptet, är än idag oklart. Som vanligt anser var och en av dem, Benjamin, Adam, Vesper, och Jonathan, att det var just han som, i förbifarten, skulle blanda till ett välfungerande lösningsmedel och, för att, på bästa och effektiva sätt, känna på styrkan, lät doppa tungspetsen ner i plåtburkens innehåll.

Antingen är det så sant som det är sagt, eller bara båg och förbannad dikt.

Benjamin funderade. Drycken måste ha ett välklingande namn, lätt att lägga på minnet.

I samma tag när han kastade upp en tunna i vagnen, frågade han sin lite lomhörde broder Adam, vad ska häxbrygden heta?

Adam nickade och skrattade.

Vesper, som kände sig lite åsidosatt och utanför gemenskapen, undrade vad som var så roligt?

Jo, förklarade Adam, Benjamin hade sagt något om att äta… ja, ordet var så oanständigt, att han inte ville upprepa det.

Jonathan, som just hivat upp den sista fatet på flaket, kände sig lite åsidosatt och utanför gemenskapen. Vad hade de att skratta åt, som inte han kände till?

Jonathan var, på grund av familjelivets inre angelägenheter, svagsint och oskuld.

Adam kom med en vit lögn, om att Benjamin en gång varit tillsammans med en vindögd tobakshandlerska, Mary Strand, som emigrerat från Dock Street i North Shields i Wales, till en gata förutan gata i Rio de la Strata.

Benjamin fick alltid tårar i ögonen då han tänkte på henne.

Därför skulle de döpa alla problems lösningsmedel efter henne.

Jonathan tyckte att idén var god och där han stod vid lagårdens dörr, fanns också en tunna med tjära.

Alltid bra att ha till hands, om ifall någon ömfoting skulle ha vägarna förbi.

Men var fanns säcken med fjädrar? 

Jonathan tog en måddlare och målade på var och en av tunnorna: ”Ängeln från Skyn: Mary Brand”.

De staplade ekfaten med koncentrat, essenser, klister och etiketter upp till dragkärrans flak.

Före avfärd, dags för mat.

Benjamin var inte född till kock.

Den enda rätten han kunde laga, var hamburgare med äkta majonäs och vita bönor i tomatsås.

För att spara disk, åt de direkt ur stekpannan.

Var och en hade sin egen sked som de, efter maten, odiskade, stoppade i respektive tumstocksficka.

Så bar det av. Vesper var en fartdåre, men, fastän den osurrade lasten skakade och hoppade, stod den där den stod.

Ingen av dem lade märke till den hembryggda vätskans blivande logga.

Ett ekfat med tunnband av handsmitt järn samt texten i schablon, designad, stiliserad, handstil.

För att inte komma i konflikt med ett betydligt större företag inom dryckesbranschen, undvek de helt medvetet färgerna vitt och rött.

De for från saloon till saloon.

Det sista fatet sålde de, för kontanta medel, svart till stinsen Odd Evens, som då han inte var fullt sysselsatt med telegrafknackandet eller hjälpte till med att fylla på vatten i ånglokens tankar, satt på en pinnstol som sett bättre tider, rökte äkta majspipa från Missouri och i skuggan av sin tio gallon hatt och solade sin sedan tio dagar tillbaka, orakade haka utanför Tombstones järnvägsstation.

Inte därför att barberarmästare Joshua Swanson var på semester, utan därför att han, under den senaste buffeljakten råkat fastna i ett hål under en gammal ihålig ek. 

En kvart senare ångade tåget från Jackson. Lokföraren Stevie O’Nix var kamrat till Evens. 

Evans bjöd O’Nix på rävgiftet och tappade upp resten på ett antal fickpluntor de funnit i stadens gamla handelsmagasin. 

O’Nix som tidigare arbetat som auktoriserad kiromantiker textade på var och en av dem: ”Välkommen tillbaka till Tombstone”. Detta med baktanken att sälja det till hågade turister som hämtade en stunds frisk luft och vid behov, besökte ett annat ställe.

Tillbaka till saloonen i Tombstone, Jim och Wes:

Jim, eller Tom, förföljdes av ett uppbåd latifundier från Söderns träskmarker.

De hade satt ett pris på hans huvud.

I Tombstone var han trygg.

Säkerheten sköttes antingen med en sexladdare, eller med en högst levande aligator.

Tillbaka till Overkligheten.

Tom var alltid på sin vakt.

Därför var han först att upptäcka Wes ankomst, försvann ner bakom disken och de närvarande visste varför.

Tom, eller Jim, som på den tiden, av sin kära mor, bar dopnamnet Joe hade lyckats fly från internatskolan. Rektorn, lärare och vikarier antog utmaningen, besteg med bravur sina vita hingstar, red ikapp Joe, bröt ner honom på marken, fjättrade honom med kedjor och förtjusade honom med Western Girls.

Wes hade hört den skränande mobben på långt håll. Han gömde hästen, smög fram till en glänta och osäkrade sin Smith & Wesson Model 3.

Krypskyttar, som Wes, kan i lugn och ro, bevaka läget och invänta rätt tillfälle.

Som ensam hade han ett övertag.

Han sköt tre, utförde en taktisk manöver, kastade sig ner i dyn och sköt tre till.

Så var saken biff.

Wes befriade Joe från bojorna.

Äntligen var han en fri man.

Som tur var hade de okända glömt kvar Western Girls.

Nu stod Joe i baren.

Han sa till Wes: Jag är evigt tacksam för ditt mod och handlingskraft. Beställ vad du vill och jag bjuder.

Wes ansikte, uttorkat av dammet, garvat av solen, piskat av störtskurar och hagel och stel och styv i nacken av duellers dödsföraktande tystnad, sprack upp i ett varmt och vildsint gapskratt.

Jag, sa Wes Harding, bovars, gangsters, ligisters skräck, bjuder laget runt.

Notan betalas med belöningspengarna för Caseys och Jones huvuden.

Detta, måste jag nu ödmjukt erkänna, hade jag aldrig klarat av förutan min käresta, livskamraten och min trogna älskarinna Annie Peacemaker, av börden Singel Action Army, Pacemaker och Colt.45 i vänster hand.

Så här, i starkt förkortad version, gick det till.

Casey och Jones-ligan. Nu eller aldrig. Antingen lätta på trycket, skicka iväg skotten från höften, eller, gräma mig för resten av livet och ända fram till döden.

Mitt skjutglada avtryckarfinger fällde den ena efter den andra.

Allt som allt, nio män på ett skott.

Än en gång stod Fru Fortuna på min sida.

En krigskamrat, Lenny Porter, från Inbördeskriget hade fått anställning som postiljon och körde diligens över prärien.

Vi hissade upp liken från före detta Casey och Jones-ligan på taket, surrade fast dem och överlämnade avskummet till sheriffen i Buford.

Som tack bjöd jag Lenny på chili con carne i den vietnamesiska restaurangen Who’s Who.

Vi fortsatte kvällen i Old Martha’s Backyard.

Lenny valde den rödhåriga Lilla Pixie från Connemara och jag Lilly Merleen, specialbeställd och hittransporterad från Rote Licht Fraction, i Hamburg, med det, tyvärr, numera preskriberade flygbolaget Concorde.

Natten slutade tragiskt.

Just då när Lilly tänt min innersta låga, riktade Lenny sin Saturday Night Special mot min tinning.

Lilly hade gömt liten grytrevolver mellan mameluckerna och strumpebandshållaren, eller var det korsetten?

Sak samma.

Kulan träffade honom mitt mellan ögonen, for som ett skott mellan hjärnhalvorna och innanmätet bildade en fjäril på den grön- och blåmönstrade, storblommiga tapeten.

Jag, Wes avgav löftet till Lilly att, om jag en gång ville dra mig tillbaka, odla min trädgård och bilda familj, skulle hon vara min, hittills, tilltänkta.

Jag gav både henne och Lilla Pixie så mycket de behövde för att köpa sig fria, resa till Los Angeles och starta på ny kula.

Jag, som djupt troende skakare uppsökte träkapellet och biktade mig för den reinkarnerade Vicar Jansen.

Tillsammans stämde vi upp i en bön om att otrogna själar som oansvarigt förbrukat sina enda liv till varnagel för andra, borde, åtminstone en dag extra, få kvarstanna i Skärseldens renande flammor.

Hardin var till vardags en tystlåten man. Nu, med Mary Brand innanför västen, öppnade han hjärtat och underhöll omgivningen med historier om fantastiska händelser och egna hjältedåd.

Vanligt folk ska höra när en riktig karl är på väg.

Han tömde flaskan i ett drag, rapade, hörde åskan mullra, gjorde plats i byxan och smällde med foten mot fotstödet.

Laglösa, guldgrävare, kofösare, rodeoryttare, drinkare, spelare, kurtisaner och cancanflickor satt som snälla barn för att lyssna på hans sanna och overkliga berättelser hämtade, mer eller mindre, från den konventionella och gemensamma uppfattningen om verkligheten.

Då saloonens väggklocka slog tolv slag ville Wes som var trött efter dagens äventyr gå och lägga sig för att sova. Publiken bönade om bara en historia till.

Först tvekade han, föll till föga, gav med sig och fortsatte.

Den legendariska musselsäljerskan från Dublin, Molly Malone, satte sig i hans knä och tryckte sina vinröda läppar mot hans orakade och därav motsträviga kind.

Han var den ende i Tombstone Scill som kände till hennes tragiska förflutna.

Han ville berätta hennes historia, men hon bad honom bevekande att för guds skull hålla tyst och lade sedan sin smekande, parfymdoftande hand över hans orakade käkparti.

Så, där han satt, somnade han som ett litet barn.