Han som samma morgon kastat jutesäckarna med spannmål upp på höskrindan och med en skrotfärdig epatraktor kört lasset till auktionen i godsterminalen?

Ingen kunde tala om vad bonden hette. Det man kände till om honom var att torkan förra sommaren gynnat sådana som honom.

Auktionsförrättaren gick fram med klubba och käpp till hans säckar.

Förrättarens högra hand lyfte upp en säck, vägde den med bessmanvågen, skrev på ett papper och överlämnade resultatet.

Handen öppnade en säck, skopade upp säden, luktade, smakade och spottade ut.  

Bara en kort stund senare var hela lasset sålt.

Bonden var över sig av förväntan och lycka.

Han tyckte sig vara förtjänt av ett kort besök i värdshusets ölkällare.

Bara ett kort, för hemma satt hustrun och barnen hungriga och väntade.

Han tänkte att efter en sådan bra arbetsinsats och förtjänst skulle de ändå unna honom åtminstone ett stop öl i vartdera benet och stilla hungern med ett stort tennfat sovel.

Bonden sträckte på ryggen och tittade upp mot kyrkans urtavla.

Det skulle dröja innan krogen öppnade, så, när han ändå var där och hade tid över, varför inte delta i folklivet på marknaden?

Aha. Ett tält med en spåkvinna inuti.

Madame Cuniligunda Baragotti ryckte honom i rockslaget och viskade att hon hade något att förmedla som bara angick honom. Han hade god tid på sig, så varför inte?

Hon bjöd på kokmalet, kask, sockertopp och med högra handen om en liten flaska som innehöll en genomskinlig men lite gulaktig vätska, samtidigt läste linjerna i hans vänstra handflata.

Då han druckit ur kaffet, vickade hon på koppen med sumpen i och vände den därpå med öppningen nedåt, på kaffefatet.

Hon tog fram snuggan, tände och drog ett par bloss.

Var det brännvinet i kaffet, eller innehållet i den lilla flaskan som påverkade honom?

Han kände hur saliven rann till i munnen, huvudet värkte som om han haft det i ett skruvstäd, den nyss så av spott överfyllda munnen, blev, med ens, torr som fnöske.

Madame Cuniligunda gick fram till en hylla, lyfte fram en träask med snirkliga tecken och tog upp ur den, ett knyte. Det yttre tyget var mönstrat med kurbitsar och fraktaler.

Hon lade det på bordet, knöt upp knuten på ett rött sidenband och, innanför tyget, fanns en svart linneduk.

Inuti duken fanns en kortlek som inte alls såg ut som de vanliga.

Hon befallde bad honom ta leken, blanda korten och kupera.

När han var klar, tog hon tillbaka högen, berättade att det var tarotlek, med ursprung från bortre Orienten, Egypten och att kringresande tattare givit henne den i gåva.

Hon viskade nästan rakt in i hans högra öra att detta hade de gjort därför att någon i bygden hade stulit en getabock och sedan, för att därpå beskylla en ung flicka med tre ungar att försörja , spridit ryktet att, utanför hennes koja doftade det härligt gott av grillat getkött.

Just då när byborna höll rådslag på kyrkbacken, kom Madame Cuneligunda förbi.

Då prosten såg henne svor han ve och förbannelse.

Han sa, så att alla kunde höra, att den där trollpackan kommit för att åstadkomma osämja och tvedräkt.

Till en början trodde människorna på prostens ord.

Hur skulle någon med så hög ställning och oförvitligt samvete, kunna hävda en sådan nattsvart Osanning? Följande söndag, efter kyrkklockornas klang hade tystnat föll ett votivskepp ned från kyrktaket.

Prosten skyllde händelsen på rostiga skruvar och slitna rep, men nu, menade byrådets ålderman, hade den högste sagt sitt.

Åldermannen, Sten från Stureby, tog med sig två bonddrängar och gick ut i skogen för att leta upp Madame Cuneligundas hydda.

De berättade för henne om hur Gustaf i Frösbacka bara med en hårsmån undsluppit att få skeppet i huvudet. Kunde detta, undrade Sten, vara något annat än ett tecken ifrån ovan?

Madame Cuneligunda ville veta mera.

Hon ställde för de andra närvarande, obegripliga frågor som inte alls tycktes ha med varken getabocken, prostens predikan eller att skeppet lossnat från taket, att göra.

Vem, undrade hon, ville trotsa den gudomliga ordningen, anklaga helt främmande för stöld och sprida lögner och förtal?

Alla skakade på huvudet.

Ingen visste.

Senare samma dag, återvände en av bonddrängarna. Madame Cuneligunda har aldrig, inte ens för sitt vid den tiden ofödda barn, avslöjat hans namn.

Det tisslades och tasslades inne i tältet.

Drängen smög ut och Madame Cuneligunda förberedde sig inför kvällens uppvisning.

Innerst inne var hon en djupt troende kvinna.

Hon hade ändå svårt för att tro att den Allsmäktige som överallt hade ett finger med i spelet, skulle ägna sig åt en så futtig sak som bybornas vandel och ve.

Eftersom denna metafysiska person var både allseende, allvetande, evig och oändlig borde denne redan från allra första spadtaget, redan veta hur det skulle gå.

Allt, menade Cuniligunda, var alltså bara en lek med ord.

Även sådana bättre kretsar förekom oegentligheter, intriger och annat hysch-hysch.

Bara en sådan sak som Treenigheten.

Borde den inte, med facit i handen, heta ”Fyrenigheten”?

Fadern, Sonen och Den Helige Ande, men Jungfru Maria då? Borde inte också hon få vara med på ett hörn?

Men, som alla professionella vet, bör man dels inte ägna sig åt hårklyverier, överdriven faktagranskning, alltför obehagliga frågor och dels  in i det längsta undvika att blanda ihop den privata egentiden med det i yrkeslivet kryddat med anletes blod, svett och tårar. Beslutsam närmade hon sig kyrkbacken och väl framme, ringde i klockan.

Byborna, var de än fanns och vad de än hade för händerna, rusade åstad och ställde sig vid kyrkporten för att invänta kommande order. 

Hon påpekade att var alla var hjärtinnerligt välkomna till att närvara då hon frammanade den beryktade och, av alla folk som levde öster om Eden och väster om Singapore, fruktade djinnen Metusalemut.

I en nattlig mardröm hade Cuniligunda, som enda osynliga vittne, just då hon varit på väg hem från ett angeläget möte med drängen och bara hade vägarna förbi kyrkan, beskådat hur djinnen krupit in genom en spricka i kyrkväggen och besudlat altaruppsatsen med magiska fingerrörelser.

I drömmen hade den Allvetande ställt Metusalemut mot väggen.

Vem kunde tänkas ha utfört denna kymiga akt, om inte han?

Djinnen log försmädligt och skakade på huvudet.

Hur skulle han som var så trind och rund, kunna utföra trolleritricket att ta sig igenom den där obetydliga sprickan?

Då lät den Evigt Oföränderlige kalla in Madame Cuneligunda.

Att svära eden, lova på heder och samvete och underkasta sig änglarnas, seraferna, kerubernas och puttisarnas analytiska undersökning, var nog, men inte tillräckligt.

Kuniligunda som, för att få inta sitt dagliga bröd, måste i sin yrkesverksamhet ständigt vara beredd på att, antingen för att höja den dramatiska spänningen, eller, även om hon töjde lite på sanningen, skänka tröst och hopp åt en, givetvis mot kontanta medel och ingen kredit, förvirrad själ.

Hade hon något val?

Vad skulle hända ifall hennes florstunna minnesbilder, av Djävulens rikt belönade advokat, vars namn hon inte vågade uttala, kunde finmala celluloiden till damm och, för övrigt den enda hon hade att ty sig till, Allmänne Åklagaren, Samuel Strichenretz, en av advokatens, vars namn hon inte vågade uttala, gamla vapendragare från Trettioåriga kriget, lät det ena beviset efter det andra, fladdra ut genom rättegångssalens gallerförsedda, men då luften var syrefattig och luktade unket av mögel, öppna fönster som nyutsprungna  klädmalar?

Allmänne Åklagaren, Samuel Strichenretz, alltid varm i kläderna, angrep sådana vilseledande fakta som förvirrade mer än förklarade.

Varför överensstämde inte vittnets hågkomster med än så länge, av den demoniske djinnen framförda, istunna bortförklaringar och associativa tankesprång?

Nästan samtidigt, med vidlyftiga generaliseringar, men för publikum imponerande advokatyrer, omintetgjorde han Madame Cuneligundas ikonoklastiska resonemang. Djävulens advokat, som av artighetsskäl lät Stricherezt tala till punkt, men samlade ihop, utan att gå miste om en enda stavelse, den retoriskt välansade ammunitionen och utan minsta ansträngning, gå utanför rättsapparaten, ställa sig ovanför lagen och utsätta hela den juridiska fakulteten grova anklagelser om kotteriverksamhet med enda avsikten att, en gång för alla, omöjliggöra utåtriktade, extroverta,  konspirativa manipulationer, endast i sällskap med en ensamstående mor.

På den tiden, strax efter Madame Courages hädangång till den andra sidan och därmed möjliggjorde att, som banbryterska och föregångskvnna, ta  språnget mellan Inferno och Purgatorio, lämna in överklaganden till högre ort med tydliga bevis på att hennes smutsiga fingeravtryck faktisk, med boken framför sig och förmågan att, helt på egen hand, själv vända blad, bokstav för bokstav och ord för ord, tragglat sig igenom Martin Luthers ”95 teser”.

Bara för att än en gång bevisa att motståndarsidan valsade, sa hon enkelt, tydligt och klart att den sista tesen var den bästa. 

Hypnotiska tekniker och magiska formler var oförenliga med dagens ontologiska verklighetsbeskrivning. Strichenrezt förklarade Madame Cuneligunda Baragottis upplevelser som partsinlagor, styrda av en orimlig följdriktighet och estetiskt laddade med affektiva känslovärderingar.

Cuneligunda kunde ana komplotten som pågick i salen.

I Djävulens tjänst, med Metusalemut som andlig vägvisare, kunde Strichenrezt genom en skur av retoriskt ledande frågor skjuta sönder impulsiva skämt, spontana resonemang och hänvisningar till sådana detaljer som i en annan situation kunde ha haft en avgörande betydelse.

Hans övertygande plädering påvisade det faktum att det enda vittnet, Madame Cuneligunda Baragotti, med nödvändigt bistånd från Horn-Per och hans skadeglada anhang, fråntog Metusalemut varje antydan till ansvar. Oförlösta gengångare och osaliga andar utnyttjade exorcismens ädla konst till att förvända synen på målsägande och smida falska ränker mot den enda sanningens taleskvinna.

Han vände sig direkt till plenum och frågade inställsamt hur Madame Cuneligunda Baragotti, med ord begripliga även för vanligt folk utan högre utbildning, kunde förklara varför de förtappade som med osedvanligt tålamod, skulle invänta ögonblicket för att höra sitt namn ropas upp och därmed vinna tillfället att åter ge sken av att stå inför valet mellan, antingen den breda autostradan eller den rangliga hängbro, som en gång före kriget, ingenjörstrupper och överlevnadsexperter satt ihop av krokiga rhododendrongrenar och knastertorra lianer? 

Varför skulle just de, utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, befrias från den verklighetens blytunga bojor?

Varför måste hon, som med höger hand på skriften svurit att hålla sig till sanningen, komma med horribla påståenden hämtade från feberdrömmar, hellre än att med förnuftet som verktyg genomskåda, men ändå underkasta sig Hin Ondes redskap och föredraga den senares syn på sanningen, hellre än förförelsens lismande leende?

Med oförliknelig svada fortsatte Strichenrezt förtalet av Madame Cuneligunda Baragotti.

Vad, om inte en förvirrad psykopomp från Skymningens skuggrike, som, likt Albus, Xolotl och Pingla, väckt den hädangångne, numera bortglömde trubaduren Marco Delicato Zerò av Huset Borgia från Occitanien till plötslig insikt om att han, trubaduren, som följt floden Rubicon uppströms, skulle finna ursprunget till myten om Livets källa och dess, av den etruskiske speolologen Marco Andreotti då han utmattad efter kampen mot sin tilltagande Rogertrofobi, från ytan, med den besatte forskarens frenesi, tillämpat icke-euklidiska modeller och logaritmiska tabeller till beräkningen att källvattnet, djupt nere under jordytan där en mänsklig varelse aldrig satt sin fot, från den ena underjordiska sjön till den andra, ut ur ett dolt hål i klippan, samlades att slutligen porla ut i Lourdes, vad skulle hon annars vara?

Samuel Strichenrezt avslutade pläderingen med paradoxala, olösliga frågor, som genomkorsade salen likt brännheta projektiler från en Stalinorgel dragen av en skenande kosackhingst.

Madame Cuneligunda förblev inte svaret skyldig.

Hon hänvisade till ikonoklastiska gestaltningar av hur Mercurius, handels beskyddare, med Hefastions snabbaste budbärare, brevduvan och förstaprisvinnaren i den sedvanliga Bruksfågelsutställningen i Kapstaden, Orlando von Mecklenburg, färdats fågelvägen mellan Trieste och Rotterdam, landat i slottet Ferdydurke, hälsat på exet i Otrano och årets kull av ungar i redet utanför  utsiktstornet ovanför Gormenghast.

Efter denna odyssenska resa for von Mecklenburg med fågelvägen rakt fram till Maria av Guise och överlämnade till henne, just den här texten, fast skriven med osynligt bläck och instoppat i en blecktub, som de närvarande hade framför sig.

Detta meddelande som i kortaste ordalag löd att ett alibi i form av ett lönnlöv, tolkats av en trädkrypare som bevisat att de resande vid den tiden för händelsen, befunnit sig på okänd ort.

Tyvärr, erkände Madame Cuneligunda, hade, vid en transport från Brittish Museum till den årliga litteraturfestivalen i Berlin, bladet antingen blivit stulet, eller förkommit.

För den vetgirige kan förklaras att detta lönnlöv skulle sedermera pryda den frigjorda staten Kanadas fana. 

Som tur var hade Madame Cuneligunda kommit över ett lönnlöv som, i ett fantastiskt sammanträffande, vuxit och därmed upplevt samma händelseförlopp som det, obegripligt nyligen försvunna saknade.

Här kan den uppmärksamme Tydaren själv lägga märke till själva förväxlingen.

Beviset, med arkivnumret ”Appendix 1” befriade de tilltalade från samtliga anklagelser om getabockens försvinnande, lukten av grillat getkött, de resandes oförklarliga närvaro i byn och eventuella samröre med främmande agenter provokatörer och infiltratörer.

Huxflux hade lönnlövet förvandlats till dokumentet ”Appendix 1”. Hur hade det gått till?

I den rakryggade åklagare Strichenrezts dödsmärkta ansikte syntes inte den minsta antydan till upprördhet. Han hostade, drog fram bonjourens kragsnibbar och äskade om tystnad.

Hur kunde en sådan välrenommerad domherre som Otto Ottesen Olesen förlita sig på sådana lättviktiga bevis?

Han måste, för rättvisans skull, överlämna ärendet till högre instans, för att försäkra allmänheten om ifall domherre Ottesen Olesens intima förhållande med Madame Cuneligunda inte kunde försätta honom i en besvärande ställning som jävig.

Vad kunde domaren göra, annat än att, lite oroligt lagd som han var av naturen, vrida sig ett halvt varv runt i stolen?

Detta, fortsatte åklagaren var ett, men säkert inte det tyngsta, av skälen varför domen, så här redan innan den misstänkte var fälld, måste överklagas till, om inte högsta instans, så åtminstone till högre ort. 

Djinnen Metusalemut, med eldunderstöd från både hans nuvarande arbetsgivare, åklagaren och försvarsadvokaten, anklagade Madame Cuneligunda å det grövsta att hon hade, med domaren Ottesen Olesens tysta medgivande, slingrat sig undan frågan om huruvida hon, som enligt egen utsago befunnit sig utanför kyrkans väggar och där fönstren satt högst otillgängliga för någon som inte befunnit sig på en byggnadsställning, i nattmörkret kunnat avgöra att det just var Metusalemut och ingen annan djinn med påfallande likt utseende vars främsta uppgift från arbetsgivaren, varit att besudla altaret med sådant som absolut inte hörde dit?

Som sig bör, knyckte hon på nacken och förklarade iskallt att verkligheten var som den var.

Vad kunde mer hända?

Där tomma luckor fanns och de överflödiga bitarna inte kunde fylla ut verklighetens drifter och behov, eller förblev till sådana alltför komplicerade och komplext otvetydiga fakta att verkligheten, i förhållande till dessa, måste efterkonstrueras till en fullt giltig, men ändå inte gällande, overklighet.

Exempelvis, hade hon inte uttalat orden att om hennes tolkning av sanningen inte överensstämde med gällande verklighet, skulle bringa hennes själ på fall och där nere, i helveteselden, för evigt?

Hon, förklarade hon, var ett fruntimmer som inte hade minsta orsak att ens, med kallt sinne, avliva en oskyldig fluga.

Snäll och beskedlig som aldrig någonsin förr.

Hon, utan att halka med tungan, berättade vad hon med egna ögon hade sett.

Utan minsta tvivel hade verkligheten, likt ett ting i sig, bytt skepnad och transmuterat till Overkligheten.

För att ställa allt till rätta igen, hade Madame Cuneligunda frammanat Den Sanningssägande Anden Metusalem som i ett rävspel med det nuvarande etablissemanget, dragit sitt kortaste strå till stacken.

Hans herre, Andarnas Skapare och Mästarnas Mästare hade, efter att den onde Metusalemut, av rent okynne berört och vidrört altaruppsatsen, dömt honom till att, i evig tid, alltid förtälja det som var sant och aldrig kunna motstå frestelsen att förtiga det som var okänt för andra.

Med dessa bitska ord, föll åklagare Strichenrecht omedelbart till föga.

Den magiska riten skulle, enligt Madame Cuneligunda, bara kunna utföras en molnfri natt då fullmånen lyste och stjärnorna blänkte och blinkade.

Hon hade kallat samtliga, samtidigt, upp till det berg som i folkmun hette Dymmeldagsklyftan.

Där stod de i mörkret.

En kall vind från norra Norra Ishavet blåste förbi och släckte skenet från de fladdrande facklorna.

Inifrån mörkret ekade ylet från ingenstans.

Vad hade de givit sig in på? Där stod de, utlämnade till oknytt och älvornas rackarspel.

Som från ingenstans uppenbarade sig Madame Cuneligunda.

Då, inför alla byns invånare, tände Madame Cuneligunda en eld vars tändvirke bestod av korvpulver från cateringfirman Justettjetset, torkade blad från Kung Salomo Jedidjas lagbok, en näve strö blandat av rörflen, ormbunke och mjöldagg, samt en näve Kärringkrut vars knall skull väcka vilken djupt slumrade djinn som helst. 

Med båda ögonlocken stängda, ritade hon i luften ett femuddigt pentagram, bakfram, uppochner och spegelvänt.

Hon mumlade den ramsa med magiska ord som skulle fått en sjöman som seglat över de sju haven att storkna. Med stint blick stirrade hon djinnen rakt in i ögonen och föll därpå, utmattad tillbaka ner i fåtöljen.

Bonden bleknade. Var hon sjuk, död, eller ingick det som en, om än oförklarlig så ändå effektfull avslutning på enmansföreställningen?

I så fall, vad hade han med det att göra? Just då han skulle smita ut ur tältet, vaknade hon.

Cuneligunda flämtade, stönade, skrek högt, andetagen ökade och så öppnade hon munnen.

Ut ur den tandlösa, för effektens skull hade hon täckt över hennes annars så vita och fina tänder med svart tjära, hålan kravlade en herkulespadda som först, man kunde ana sig till att den var hungrig då ett kurrande läte uppstått i dess innanmäte, stirrade efter en fluga, och, plötsligt, i ett språng, landade på kortet med Hireofanten på.

Madame Cuniligunda, utbildad i Semiologi på Lunds Universitet och strax därefter, upplärd av självaste Harry Söderman, till legitimerad och auktoriserad Steganograf av Femte Ordningen, kunde tolka tidens tecken, känna vingslagen från det förflutna och förstå innebörden i detta kort tillhörande den Stora Arkanans privilegierade ställning att, från och med nu skulle det osynliga bli synligt och det overkliga, verkligt.

Bordet med korten på, hoppade till. Vems rösten än var, så inte kom den från henne.

Bonden svalde.

Cuneligunda tände ett vaxljus och slängde en nypa pulver in i lågan.

Bonden kände sig med ens illamående och pyr.

Detta, sa Cuneligunda, är för att rena luften från onda andar.

Bonden, för att intyga att han förstått, nickade.

Cuniligunda mässade:

Narr är du, som både låter dig bedras, men också är beredd till att begå möta nästan tand mot tand.

Döden bekräftar att tidens lidande, en gång för alla, är överstånden.

Hjulet är Ödet. En oväntad förändring väntar.

Om hela ens snurrande värld vänds uppochner är detta en bestraffning, eller en gudomlig gåva?

Endast Oraklet som redan vet, kan svara på den frågan. Begrunda vad detta kan medföra för dig och din familj,

Se här, sa hon resolut, tag denna amulett.

Bevara den närmast hjärtat och då faror är i antågande, håll amuletten över huvudet och åkalla Mercurius ande, med orden: ”Här står jag och kan intet annat”.

Seså, nu måste jag ta mig en vilostund.

Adjö och tack för kaffet!