Utfyllnadsövningar inspirerade från Övning 6. Övning 6 kan ses som lite av en nyckel till Övning 10. Varför ”Inlevelsebanken” i versaler?

Kan man skapa ett bankkonto för att spara sina ”inlevelser”?

Vore det inte, ur privat synpunkt, bättre att koncentrera sig på upplevelserna eller utlevelserna?

Det kan sägas vara den här textens övergripande fråga.

Andra, med mindre tid kvar av sin nuvarande livstid, kan med fördel gå vidare till:

Övning 3a. Vem var Mary Brand? Version 2.

Text 1.

”Den Abstrakta Autodidakta Anatomen”

Ett dokumentärt drama som utspelar sig i Olof Rudbeck d. ä Gustavianska Anatomiska Teater.

Ett annat löst rykte sprids, sannolikt av kuggade Teoretiska Fysiker, att lokalen egentligen bar namnet ”Den Atomistiska Teatern” därför att den, inspirerad av Demokritos och Epicurus, så småningom skulle ha en stor betydelse i samband med byggandet av tunneln i CERN.

Nutida gustavianer håller med bestämdhet för sant att de som skulle ingå i maskopin mot majestätet, repeterade in attentatet i just denna så barocka byggnad.

Idag ser man det som troligt att det antagligen var av Adeln, då den skulle mista betydande privilegier, lät Anckarströms pipa ryta i Operabaren i Switjods huvudstad.

Rudbeckius var definitivt före sin egen samtid. Han var, kan man nog säga, den tidens motsvarighet till Christofer Polhem.

I vår tid kan ämnet tyckas vara lite föråldrat och förlegat, men då Rudbeckius levde livet, hade frågan om Atlantis som försvann, en internationell avgörande betydelse för att, också ekonomiskt, kulturellt, historisk och politiskt, kunna hävda en slags ”sedvanerätt”. Typ: ”Vi var här först!” Eller till och med: ”Vi var de första människorna på jorden!”

Detta kan för en del väcka tanken om Charles Darwins Evolutionsteori, men det verkar som om han, åtminstone inte i samband med den, skrivit något om vare sig Atlantis eller Atlantiderna.

Rent etymologiskt verkar det finnas en anknytning mellan Atlas, Atlanten och Atlantis.

Rudbeck, eller ”Rudbeckius” var för övrigt en hård kämpe för Göticismen och att bara Sverige eller om han med ordet ”Sverige” också syftat på de övriga riken som, i första, högra handen, tillhörde Skandinaviska halvön och i andra, vänstra, handen, Norden, och i den tredje, ambidextra handen, till och med fiskevattnen i Bottniska viken och Baltiska havet.

Det som är helt säkert är att Rudbeckius i sin berömda skrift om Atlantis, både förutsäger att Götaland ska indelas i dels Västergötland och dels Östergötland. Det finns en teori om att folkgruppen Gotherna, först härstammande från ”Gothland” och därefter, via Roslagen (Rusernas land), vandrade över det isbetäckta inlandshavet och via Finlandia, fortsatte genom nuvarande Estland, Lettland och Litauern, antagligen förbi den stad, Königsberg, nuvarande Kaliningrad, på gränsen mellan nuvarande Litauern och nuvarande Polen som den numera så betydelsefulla filosofen Immanuel Kant hade sin naturliga hemvist.

Inte nog med det. De två Götaländerna får en ännu större geografisk, demografisk och geopolitisk betydelse i samband med Baltzar von Platens konstruktion av Göta kanal.

Hur tydligt det än syns på kartan delar kanalen in Sverige, liksom förr länder som USA, med Nord- och Sydstaterna, USA och Mexico, Nord- och Sydvietnam och Nord- och Sydkorea.

Sannolikt var Baltzar von Platen själv, men också projektets ekonomiska mecenater, åtminstone på idéplanet, starkt påverkad av Rudbeckius Atlantisteori.

Det som, för Tydaren kan betyda något i sammanhanget, är att det var ryska (rusiska) krigsfångar som skötte själva utgrävningen av det kanalbygge som, med facit i handen, kan, inför framtida generationer, ha lika stor betydelse som ”Förbifart Stockholm”.

För vad var Göta Kanal, om inte just en ”Förbifart Stockholm”?

Frågans symboliska colombi ägg är, var, om inte i, som det ofta förklaras nu för tiden, att Göta kanal skulle bli en logistisk transportlinje från Stockholm till Göteborg, så vad då?

Men om man istället, som Tydare, följer med i Rudbeckius logiska, långt ifrån logistiska, tankekedja, inser man snart att det han egentligen avsåg, var att Götaland var den bestående del som, efter att Nordsjöns kontinentalplattor i åratal var på väg att skiljas från varandra, resterna efter att merparten av den geologiska Atlantisformationen glidit ner i Nordsjöns djup och, likt en fallande snöflinga, ner mellan de två nyss nämnda kontinentalsocklarna.

Hur det än är med det, så skrev han i sitt mästerverk ”Atland eller Manhem” (1649 – 1702) att Sverige, men kanske också Norge, var den ursprungliga platsen för ”Det Sjunkna Atlantis.”

Inte alls så otänkbart om Tydaren upptäcker den under havsytan liggande granitåsen som börjar med Hallandsåsen och som skulle kunna utgöra den brustna länk som kvarhöll ”hyllan” Atlantis, som en undervattensförbindelse fram till Oslos ”gryta” och Holmenkollen.

Utan att fördjupa sig alltför djupt i ämnet kan verket ”Det Sjunkna Atlantis” ha gemensamma, naturliga subliminala förbindelser med:

(Vad hette i förnamn? Ropade verkligen Platons mor:

– Platon, lilla! Maten är klar! Glöm inte att tvätta händerna!”)

Platons ”Staten”, (skriven någon gång på 400-talet enligt vår tideräknings början).

Leifr Eirìksson, via Grönland, upptäckt av Amerika, men mera troligt, nuvarande Kanada.

Lite överkurs, men nämnas bör att de hundar som funnits med på vikingaskeppet, molosserhundarna från Romarriket, i det bistra klimatet, om det nu var så kallt i 400-talets Kanada, genetiskt muterades till hundraser som New Newfoundlandshunden, Labrador Retriever och den numera utdöda Sankt Johns Hund.

Francis Bacons ”Nya Atlantis” (skriven i England, åren 1614 – 1618).

Thomas Mores ”Utopia” (från omkring 1516).

Alla de skilda årtalen kan ses som bevis på att ”Atlantis”, mer var ett drömrike och ett luftslott, än att det faktiskt skulle ha funnits i närheten av Gibraltar sundet.

Tydaren kan i detta sammanhang förstå hur känslor omvandlas till upplevelser, upplevelser och erfarenheter, omvandlas till idéer och, med hjälp av associationslekar, blir till grund för subjektiva åsikter.

Alltför sällan ställs den lite generande frågan:

Varför sjönk Atlantis?

Tydaren inser säkert att det, långt nere under havsbottnen, kan anas förbindelser mellan å ena sidan de två kontinentalsocklarna, Hallandsåsen och Holmenkollen.

Också här finns en förväntad antydan till geologisk koppling mellan kontinentalplattornas förskjutningar, från Baltiska Havet, Nordsjön, det Sjunkna Atlantis och vidare ner till Oceanien, Australien, New Zeeland och, i en kringgående rörelse, förenar den fysisk-geografiska världen med myten om Bermudatriangeln.

Det som styrker den här, något kontroversiella, teorin, är att man med den skulle kunna förklara hur Bermudatriangeln och Gibraltarsundet har en underjordisk kanal eller vägtunnel, då kontinentalplattorna, av naturliga, och inte alls oroväckande, pressas samman och av upphettningen underifrån påverkas av Tellus inre glöd, som  biljardbollar eller fallande dominobrickor, med det  becktska citatet: ”Faller en, faller alla”, som förmedlas i dramats titel: ”Alla de som falla”.

Hängivna, näst intill besatta, konspirationsteoretiker propagerar för att The Flying Dutchman, spårlöst har försvunnit ner i Bermudatriangelns djup och att denna ”olyckshändelse” var en hämndaktion styrd från Occitaniens, i exil levande, Konung Roderik.

Även här finns en, om än dristig, association och spekulation om Jules Vernes beskrivning av entrén till Jordens, dvs Tellus, innandöme, fastän han i sitt språkbruk, hellre använder ordet: ”Medelpunkt”. Vore det inte bättre att, med de kunskaper som vi äger idag, förändra det begreppet till: ”Mittpunkt”?

Långt före Rudbeckius, Doktor Livingstone och Albert Schweitzer, kunde upptäcktsresanden Leifr Eirìksson, utan att det nämns varken i krönikor av Publius Cornelius Tacitus, Saxo Grammaticus, på nordiska runstenar, Snorres Eddan, Ansgars anteckningar eller Heliga Birgittas förkomna dagböcker, hänvisa till sådana pergamentrullar på vilka sumerer, faraoniska historieförnekare och gamla greker uppe vid Kung Ottos Syntagma, likt dyngspridare odlar falska rykten, förtal och fördomar.

Ett sådant betydelsefullt fakta är att den forna folkstammen Kaninerna hade, politisk, ekonomiskt och kulturellt,  i samband med Ostindiska Kompaniets upplösning, anfallit ruserna i det fjärran Rutenien.

Det kan på detta intrikata sätt finnas ett samband mellan de tre försvunna rikena: Atlantis, Occitanien och Rutenien. Den kontroversiella fråga som kan göra nutidens faktaresistenta, akademiker ursinniga är att den här tidens maktcentra i ovan nämnda historiska områden, raderats bort från världskartan ungefär samtidigt.

Den borde intressera alla som vill fördjupa sig i Steganografins mytiska hemligheter.

Här en annan, minst lika, om inte annat för att den, hypotetiskt, hände betydligt närmare vår egen tid.

Text 2.

”Söndagsförskärarens sägner.”

Vilka intressen delar ”Söndagsförskäraren”  gemensamt med den ”Abstrakta Autodidakta Anatomen”?

I sann postmodernistisk anda, förstås:

Dekonstruktionen.

Dekonstruktionen kan i mycket påminna om ”diafragmationen”.

Först utförs den nödvändiga analysen.

Där använder Tydaren sådant som vid första ögonkastet kan verka som slumpmässiga sammanträffanden. Som i förklaringen ovan:

Tills vidare är det ingen mening i att sätta in dekonstruktionen i förhållande till ”diafragmationen”.

För att travestera Kants mest kända idé, den om ”Das Ding-an-Sich”, som i allmänhet översätts till ”Tinget-i-Sig”, så kan Tydaren dekonstruera ordet via metoden ”Ordet-i-Sig”.

Det är, kan man nog påstå, ”Ordet-i-sig” som är Steganografins innersta väsen.

I närläsningen försöker man klargöra vad meningen har för betydelse. I mycket liknar närläsandet den litterära översättarens arbetsmetod.

I Steganografins innersta väsen, går man steget längre.

Svenskar som utbildats i den Svenska Folkskolan läste med förtjusning Topelius klassiker: ”Fältskärns berättelser”.

Genom Tydarens skarpa blick upptäcker denne en genom koppling, om än vag, antydan om att Topelius med denna förkortning: ”Fältskärn”, kan ha påverkat August (Ågust) Strindberg i stavelsen av hans drama: ”Fadrern”.

Det är dylika memer som förleder Tydaren ut i okunskapens träskmarker.

”Söndagsförskärarens sägner” har betydligt mer att göra med amatörkocken och söndagskludden ”Jerry Railway”, än med en personligt skildrad tolkning av en historiskt tidsbunden krigssituation.

Självklart är det Konsten som är boven i dramat.

Till att börja med, ”Railway”. Vilken konstnär leder den undflyende associationen till, om inte amerikanen Edward Hopper?

Thomas More, har en så gott som lika stark, associativ anknytning till Henry Moore. Han som skapade, kanske också för egen hand, abstrakta skulpturer som då och då visades i ”The Serpentine Gallery” i Hyde park, i London.

Vem är Francis Bacon, som för övrigt inte kan vara en avlägsen anhörig till den amerikanske aktören Kevin Bacon, om inte han som har målat en egen parafras av Diègo Velásquez’, Påven ”Inocentio X”?

”Leifr Eirìksson” finns det många som heter, men speciellt för den främste av australiensiska Ocianologiska konceptkonstnärer är hans, med en skalenligt replik, fastän underifrån, uppochner och inverterad version av ”In and Out in Outback”.

Icke-Euklidiska geometriker upprepar likt ett mantra (det klassiska ”Aum”) med dårars envishet att myten om De Tre Stora, går tillbaka till alltför subjektiva önsketänkande om det ”Gyldene Snittets”, jämfört med det ”Gyldene Skinnets” steganografiska minutiösa och petimeternoga mätningar av ”Gyldende Snittets” faktiska, inbördes förhållanden: ”3 – 5 – 8”.

Är man tillräckligt slarvig och övertygad om Snittets mystiska, magiska och esoteriska betydelse för byggandet av Partenon, Piero della Francescas ”Jesu dop” (Det är lätt att blanda ihop Piero della Francesca medGiovanni Pico della Mirandola, som är mest berömd för sin skrift: ”Tal om Människans värdighet” från år 1488) Lionardo da Vincis anatomiska studier och Mondrians lek med densamma i ”Broadway Boogie-Woogie”, återstår ingen annan lösning för Tydaren att, så tyst som möjligt, dra sig tillbaka och smyga ut i den fria naturens, pastorala Arkadien.

Den ihärdige slarvern kommer sannolikt att ta upp Nocolas Poussins målning, ”Et in Arcadia Ego”, men med sin envetna envishet, undantränger han envetet att uppleva ådran mellan Poussins mästerverk och Albrecht Dürers ”Melencholia II”.

Tydaren kan till att börja med utläsa denna steganografiskt utformade irrationalitet, med föreställningen om att den verkliga utgångspunkten bör finnas i den platonsk inspirerade Naiva Realismen.

Vidare den platonskt inspirerade Psykologiska Realismen med den, i enlighet med Freuds teorier, lite erotiskt laddade ”Berättelsen om Grottan”.

Den platonskt inspirerade Konceptkonsten, där den närmaste anknytningen, är, inte helt oväntat, Idévärlden.

Idévärlden, varifrån Kant har hämtat sina tankar om ”Das-Ding-in-Sich”, Carl Gustaf Jung sina tankar om Arketyperna och det Kollektiva Omedvetna och den nu så populära virtuella ( i betydelsen ”dygdiga) Matrisen, Urmodern, eller som en del menar, De Oregelbundna Matriserna, ”Urd, Verdandi och Skuld” som, också i vår egen tid, bör, om så bara genom det Undermedvetnas strömmar, låter den isländska Völvan, förutsäga och förutspå sådant som vi som regel inte vill bli medvetna om.

Kännaren har säkert redan förstått att under den jordiska ytan finns ett nätverk av steganografiska kanaliseringar.

Rent steganografiskt kan detta tydas som att Kaosteorin grundar sig på att även Universums ständigt fallande och därför oförklarligt irrationella virrvarr, i en större dimension av rumtiden, ändå förbinder de defragmenterade elementära partiklarna inbördes med varandra.

Detta kan också resulteras i teorin om Wu Li, eller, som det vid en första anblick kan tyckas, oregelbundet snurrande Dervishdansarna.

Tro utan vetande förankrat i den nu gällande verklighetsuppfattningen förblir mer förvirrande, än klarläggande.

Med ”Ordet-i-Sig”-metoden kan Tydaren sätta sig in i den normandiske konungen Daniel le Fou’s ”Doktriner om Vetandets Innersta Natur”:

”Är allt känslor och sinnesförnimmelser?”

Så här kryptiskt svarar le Fou på sin egen ställda fråga:

”-Jo, men visst! Självklart! Varför inte? Fram tills att motsatsen är bevisad, så…” Varifrån detta begrepp ”Ordet-i-Sig” härstammar, är det egentligen ingen som vet.

Daniel le Fou hade, som många monarker på den tiden, ett devis. Hans löd, på normandiska: ”Balance” och, direktöversatt till latin: ”Imperium”.

De mer självsäkra av etymologiskt inriktade semiotiker, lingvister och poststrukturalister antyder att Arthur Schopenhauer, född i Gdansk, Pommern, i Polen, i ett brev till Friedrich Hegel, daterat den 22 februari år 1819, bara som i ett impulsstyrt tankesprång, inte helt olikt den ”Lidnerska knäppen” att Immanuel Kant, med uttrycket ”Tinget-i-Sig” ursprungligen angivit som källa Bibelns Nya Testamentet Johannesevangeliet 1: ”I begynnelsen var Ordet…”Detta skulle också ha inspirerat Myrna Gustafsdottir, född i Mönsterås: ”Består Verkligheten av Ord?”

En sådan epifanisk uppenbarelse, som bara kan jämföras med en zenbuddhistisk kensho!

Det hon antagligen menade var nog:

”Är det våra tankar, känslor, upplevelser, tolkningar och inlevelser som tillsammans bildar den synestiserade dimensionen av rimliga relationer mellan språket, ”orden” och varseblivningsförmåga?

Om det inte känns alltför obekvämt, kan Tydaren här upptäcka en röd tråd från Daniel le Fou (som av sitt eget folk, då de, antagligen, upphetsade av Daniel le Fous halvbror och arvinge till kronan, Bertrand le Hibou, dömdes till att, levande och, å huvudets vägnar, helt frisk, straffas med stegling och därpå att, efter att Bertrand le Hibou, i extas av andrenalin, vidareutvecklat anklagelsen mot le Fou för missbruk av svart magi.

Det var ingen mindre än René Descartes, på väg upp till Drottning Kristina, som överlämnade Daniel le Fous handskrivna anteckningar till Gottfried Wilhelm von Liebniz som i sin tur skickade det vidare, troligtvis med hjälp av Rosenkorsorden, som egentligen var ett täcknamn för dåtidens förnuftsmänniskor, agnostiker och vetenskapsmänniskor, till den unge Immanuel Kant.

Sådana vetenskapsförbindelser var vanliga på den tiden då både Statsmakten och Påvens hemliga polis var på jakt efter gudsförnekare, samhällsomstörtare och människor som av någon underlig anledning börjat fundera över frågor som de ändå inte begrep sig på.

En annan sådan ”brevduveväg” antas förbinda Kant med Ronald A. Knox, vidare till Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein.

Det som var en självklar sanning för människor som levt två generationer tillbaka, kan det i detta ögonblick upplevas som att, av egen fri vilja, låta sig försjunkas ner i apatins behagliga avhållsamhet, som i en mardrömslik repetitivt återkommande déjà vu i non-stop.

Att kunna åtskilja Duplexitet, Perplexitet och Komplexitet på ett förnuftigt sätt. En sak kan Tydaren vara ganska så säker på, att ”Duplexiteten” på något, hittills oförklarligt vis, intimt hänger samman med att, simultant, dubblera och dupera.

Ett annat tecken på det är att även Daniel le Fou, i fotnot, beskriver ett liknande samband. I sina ”Doktriner” upplever han det som ”ytterst stringent”.

Detta kom sedermera kallas för ”Daniel le Fous Lås”. Möjligtvis med hänsyftning på Cristopher Polhems ”Polhemslås”, samt densammes Slussen alldeles nedanför Katarinahissen.

Hänglåset som länkade samman kedjans båda ändar var omöjligt att öppna med bara fingrarna.

För många människor, om de håller sig till de dagliga rutinerna, är det som om vardagens händelser går att förutsäga, men det som hänt förut, kommer helt säkert aldrig mer igen.

Hur kan vi med säkerhet veta det?

Det här för automatiskt tankarna vidare till: ”Chitty Chitty Bang Bang”-teorin.

Konsten att inte kunna framföra automobiler i luften och ovanpå marken, kan inte förklaras på annat sätt än en låsning av placebisk inbillning.

Den att, dels bör Människan visst finna ett möjligt alternativ till ”Ljusets oöverstigliga hastighet”, dels hur Henry Ford d.y. uppfann den första Flygande Autodidakta Bilen. Med den enkla uppfattningen att, eftersom den autodidakta bilen inte vet om att den inte kan flyga, så kan den det.

Som ett litet homage, tripes, till sina andlige förfäder, Henry Ford d.ä, och Charles Lindbergh, döpte han fortskaffningsmedlet till ”The Spirit of Flossie Flopp” och skrev strax därefter den självbiografiskt underbyggda romanen: ”Flossie Flopp, Maskinen och mitt andliga jag”.

Här ett bevingat ord från boken:

”Di Sma far kugghiulen att rotere omkring”.

För övrigt var nyckelromanen tillägnad Frankie ”Junior” Murke och Ann Winter.

Ännu en tillbakablick.

Någonstans och någon gång före Industrialismen, Alienationen och Acklimatisationen, uppstod det som vi idag kallar för:”Asynkroniseringen”.

För att göra detta lite omständligare begrepp, begripligt och mer konkret och handgripligt att handskas med kan Tydaren använda ordet ”Synkopering”, eller en senare utveckling av samman, men lite mer komplicerat rytmmönster,”Riddim”.

Söndagstydaren kan här ha lite svårt att sammanföra det ena ordet med det andra.

Som en förenklad visuell modell kan Tydaren, i vilket stadium som denne än befinner sig i, först se framför sig, ”synkroniseringen”.

Begreppet i sig är, inte förvånande, hämtat från Carl Gustav Jungs egen version av Psykoanalysen, men han använder sig gärna hellre av en slags bestämd form: ”Synkronicitet”.

Hur som helst, i ett annat resonemang, har det inte samma betydelse som här. Här räcker det med själva basgången: ”Att många objekt inbördes vibrerar och på så vis uttrycker ljudvågor inom samma begränsade tidsrymd.”

”Asynkronisering” är alltså en spänningsladdad handling.

Inom andra områden skulle ett sådant agerande antingen betraktas som ovärdigt, eller en distansering till det ”ursprungliga originalet”, men, än så länge, är det just denna anomali eller avdrift som Tydaren snart kommer att inse är själva dynamiken i den steganografiska ”Förväxlingsmetoden”.

Men, varför gå historien i förväg?

Varför avslöja slutet, redan så här i början?

Eftersom alla Tydare med största sannolikhet redan känner till den kekuliska ormen, så tycks det onödigt att dra den historien ännu en gång.

Utanför en dörr hängde ett lås utan nyckel. En något förhastad slutsats är att låset var placerat på ett sådant sätt att det förslöt dörren och därmed förhindrade att någon med avsikt att öppna densamma, men saknade rätt verktyg, inte skulle kunna tränga in.

Men, tänk om låset till äventyrs bara hänger där på väggen, utan att på minsta sätt ha att göra med dörrens funktion?

Vidare, vad är det som säger att man behöver en nyckel för att kunna öppna låset?

Det kan ju faktiskt vara något helt annat sorts lås, exempelvis ett blixtlås.

Detta, om något, är för tydaren en mycket betydelsefull detalj.

Varför bör orden, inte vara, men betraktas som varandes tomma? Den verklighet som borde,  om om inte fanns, ha sitt existensberättigande-i-sig-själv.

För Tydaren är inte Ugglan, men väl Kråkan en symbol för Steganografins innersta väsen.

Varför skulle annars Kråkan användas som förtydligare av sådant som sker runt i Människans vardag?

Vad är skönare än ett beläte med kråksparkar runt ögonen?

Tur har den Tydare vars tecken av en obehörig, uppfattas som kråkfötter.

Vad kan fattiga barn sysselsätta sig med, o inte att hoppa kråka?

Varför är det stelnade slem som fastnat i de två övre andningshålen inre kanaler, ha blivit uppkallat efter denna ursprungliga och förunderliga fågel?

Ett övergivet hus, en gång en snickarglädje, står nu av det som är kvar och ger kråkorna en potentiell existens till att leva ännu en dag.

Man bör visst, om man råkar vara en äkta djurvän, elda för kråkorna.

Prästens lilla kråka skulle ut och åka, men ingen hade hon som körde.

Det är det fina i kråksången. Vad skulle Vincent van Gogh ha målat, om inte kråkorna funnits?

Kråkans betydelse för steganografin kan aldrig nog övervärderas.

Text 3.

”Var rädd om ditt dåliga rykte” I den här texten, kan med fördel användas den något Dickensinspirerande krumeluren ”Pys”.

De objektiva, opersonliga, obalanserade, opartiska och förnuftsvidriga verklighetsförankrade påståendena ingår i abstrakta och paradoxala förklaringsmodeller omformulerade till lögner och förbannade poetiska alster.

Krisen och konflikten skulle förvärras ännu några grader.

Förhandlingarna strandade och Pys tog en time-out till San Domingo.

Vem är den som döljer sig bakom namnet ”Pys”?

Många teologer, eskatologer och bokstavstroende har, på grund av ett slarvigt utfört stavfel av munken, eremiten och särlingen Knott som på den tiden det begav sig, ungefär etthundra år före vår tideräknings början, skrev en sammanfattning av Ökenbrödernas kioskvältare ”Dödahavsrullarna” med de bästa intentioner, men huvudpersonen ifråga, schamanen Gogg, skrev aldrig någonting om några ”budord”.

Det grekiska ordet för ”ängel” betyder ju just ”budbärare”.

Det han menade, eller om det var den allvetande författaren som menade det, var inte ”budord”, utan ”stadsbud”, i betydelsen ”budfirma”.

Det säger sig själv att detta missförstånd, för att inte orsaka religiöst kaos och anarki, har, efter Knotts död, hädangången, återuppstått och återuppenbarat sig, av de mest besatta bör läsas både mellan fingrarna, eller för att infånga andemeningen, mellan första och andra parkett.

Pys kan mycket väl sägas vara en cybernetisk, andlig kombination av Gogg och Knott. Här kan Tydaren upptäcka en direkt anknytning mellan Övning 10 och Övning 6:

”Efter att han, inte helt motvilligt, låtit sig utsättas för hennes förföriska konster, kunde Pys bara sakligt konstatera att han, i ögonvrån lagt märke till ett hål exakt i samma dimension som Rået själv.

Då vände sig rået om, spände blicken i Pys ögon, och, samtidigt som hon lite förstrött viftade med yviga rävsvansen, förvände hans kulturella åsikter till dem som bättre överensstämde med hennes egna.”

Just här bör Tydaren vara extra uppmärksam på den, för steganografen, så avgörande ”förväxlingen”.

För den som tänker fritt och därpå rätt, uppstår plötsligt en rad med hittills obesvarade frågor. Är Rået verkligen ”rått i köttet” eller ”råbarkad”? Svaren till dessa spektakulära frågor kan Tydaren finna i Övning 3a:

Övning 3a. Vem var Mary Brand? Version 2.