För att med enklast möjliga medel utvidga den, än så länge osannolika historien om den alienerade separatisten Gogg, får denne ett kapitel och Övning-i-sig:

Med ormliknande rörelser slår på stora trumman hypnotiskt, utopiskt och monomant och med väsande röst kväder Orm ute på Utbacka sånglinje,  om förra årets världsmästare i skapande verksamhet, schamanen Gogg, som när tävlingen var över, med solipsistisk, ryggradslös och rävsvansen instucken mellan bakbenen, uttalar sig föraktligt som om inte också reptilhjärnans primitiva drifter och behov skulle kunna vara till nytta 

Därmed klankar Gogg också ner på Orms bidrag till att frigöra Adam och Eva från Goggs auktoritära inflytande.

Gogg kan ha varit mycket kompetent i andra sammanhang, men som förvaltare av en botanisk trädgård och ett smutsigt ohygieniskt och otidsenligt menageri, givit sig själv avsked på blankt papper.

Orm, även om de inte stack ut alltför mycket, hörde med egna öron hur Adam och Eva klagade över oljudet från sina högt kurrande magar.

Så, resonerade Orm, behandlar man inte oskyldiga människobarn.

Var dag, då Orm intagit en näringsrik och välsmakande frukost bestående helt levande åkersork som, fet efter nattens festligheter uppe på högloftet i Goggs lada, förirrat sig in till Edens centrum där Orm utan större ansträngning, snarare avslappnad och tillbakalutad, lät gnagaren förirra sig in i Orms utvidgade gap.

Mätt och glad kröp Orm upp på sin favoritrunsten från Hogrens socken med ormalurer, smälte maten, solade och höll ett vakande öga på Gogg.

Enstöringen och misantropen Gogg hade, som sig bör, vilat på dag sju, försovit sig och gått miste om söndagsgudstjänsten i Edens kyrka i Kirkland.

Han, trots sin höga ställning inom samfundet, var inte över måttan förtjust i hyllandet av föråldrade sägner, myter, dyrkandet av påhittade personer eller allmänna teser och teorier om vad som skulle kunna dölja sig på natten, på slaget tolv, ute i en ensligt skog utanför Falu koppargruva, där mörksuggorna sades, med ett ihåligt och ihållande hoande läte, flyga omkring som blodtörstiga vampyrer.

Gogg hade, som konservativ och oberoende liberal långt ute på mittfältet, välartiga vanor.

Den här veckan, vecka två efter experimentet med Skapelseakten, avvek inte på något sätt från alla de tidigare erorna, eonerna och ljusåren.

Liksom den besatte slalomåkaren och guldmedaljören, utan att på minsta sätt sväva på målet, erkänt i ett soffprogram lett av Milou van Rockfeldt, övning ger färdighet.

Barattåkexperten, räkmackeglidaren och fläskstekaren väljer ett annat uttryck för att säga samma sak. Lite grannlandsinspirerat säger han:

”Turen ökar med hypotenusan på kvadraten”.

Gogg, en av seniorerna nära till ålderspensionen och alla tjänstepensionerna, höll sig i närheten av Helveteselden, Hefaistos smedja, där han kunde bevara värmen under nattskjortan, och vid de, sett ur Goggs självcentrerade hårt vinklade perspektiv, inte överdrivet många tillfällen när Afrodite inte var ute på representation, modellade för Jeanne Lanvin, tillsammans med Athena och Hera agerade domare i den anuella skönhetstävlingen ”Miss Cosmos”, uppe på Ida och då hennes make, deltog i Järntrustens konferenser i Aten, var Gogg, för att inte någon annan skulle hinna före, bjuda ut Afrodite på hejsansvejsan, inte för att försätta Hefaistos på hanrejens ostadiga reservbänk, men med en oskuldsfull och helt i enlighet med dåtidens mera hedonistiska moral, tillsammans med denna gudomliga, gudalika mussel- och ostronöppnerska, avnjuta herdinnornas dans på ängarna, vindruvornas mogna karaktärer och försätta sig i ett uppsluppet tillstånd av berusningens euforier.

Men, som alla tydare säkert redan är förvissade om, var Afrodite, innerligt trött på uppvaktningar, fattiga trubadurer och gondoljärers falska sånger underifrån Rialtos brovalv i Venedig, hade fullt upp med att hålla koll på festglada tjänare och tjänarinnor som mer än gärna, hyrde in DJ Monika Kruse från Berlin, öppnade förråden, föråt sig på herrskapets lagana, halloumi och zampón, krossade geometriska beotiska hydrior samt dansade zorba antingen tills kourtakin och ouzon tagit slut, eller, som längst, från fredag afton till söndag kväll, i nätterna, om man räknar med skottårsdagen, fyra.

Afrodite var på mödernet föräldralös. 

Uranus, fadern skulle enligt Grekiska mytologin, sorgligt men sant, blivit av med sitt könsorgan då hans son, Kronos, den eviga historien om Oidipuskomplexet, först kapat av lemmen och därpå kastat ut den, helt regelvidrigt enligt Miljöförordningen som tveklöst skulle klassa detta som övergödning, rakt ut i böljan den blå.

Den Uppstigande ur Skummet intog därmed sin plats i Panteons Styrelses Arbets- och Ledighetskommitté.

Visst var Gogg, liksom kollegorna uppe på Olympustoppen, slav under Kronos och fast i Moirernas klibbiga väv, men som den fågelfrie, uppstudsige rättshaverist och upprorsman han var, satte lagerkransen på sniskan på skallen, tog fikonbladet från munnen och som en modern Prometeus, överdrev en aning då han som sändebud och hängiven representant för Greklands Daimoniska Försvarare av Derveni-Papyrusen.

Vad tyckte folket på gatan, Atens tysta majoritet, om Den Högste Höjdaren som, så fort tillfälle gavs, förförde bondpigor, för unga för att kunna räkna och skriva, drog skam och nesa över olivodlare, bildade olagliga karteller och illojal konkurrens, försvarade nepotism och incest, och inte minst av allt, använde sin maktställning till att skumma grädden från mjölken, medelst fusk som doping hinna först till köttgrytorna, stå framför tröskeln utanför kvarnen då mjölnaren på slaget sju, efter att ha druckit sitt morgonkaffe och rökt sitt första pipstopp, öppnade porten.

Gogg ville inte vara sämre han.

Gogg, man för sin hatt, gjorde vad han kunde för att inte följa spelreglerna, anpassa sig till döds och inte låta sina håriga ben överdrivet mycket dansa efter Zeus, eller om det var Pans, herdepipa.

Så här kunde en normal arbetsvecka se ut:

Trots att Gogg hade mycket annat att göra på fritiden, som att odla sin trädgård eller, nere i hobbyrummet i källan och angränsande till garaget, leka med bilbanan och modelljärnvägen, måste han också hinna med allt arbete av ideell karaktär. I hemmet var han varken en tyrann eller toffelhjälte.

Gift med Adams ex, den försmådda Lilith, hade Gogg, allt som allt, tio barn att försörja med rena och snygga kläder på kroppen, mat i magen och godis på lördagen. Från gyllene gryning fram till borgerlig skymning.

Barnen, samtliga fem sönerna var döpta till namnet ”Elof” och numrerades enligt det nyligen påhittade personnummersystemet.

De fem töserna bar förnamnet ”Astrid” och till skillnad från bröderna hade de en jämnt tal, till exempel ”0”, ”2”, ”4”, ”6” och ”8”  på den näst sista platsen i de fyra sista siffrorna. Gogg, för att inte glömma bort den här potentiella sifferkombinationen, hade lagt in den som lösenord till sitt kreditkonto i Ebberöds Bank. 

Alla eleverna i privatskolan ”Kunskapssmedjan” hade bara ett och samma ämne på schemat: ”Calle Darwins Evolutionsteori”.

Kreativt och lite lustfyllt bemötte de, de hypotetiska tvivlarnas argument och, på teckningslektionerna, med rikligt detaljerade skolplanscher som förebilder, illustrerade hur Gogg skapat ett hållbart fäste mellan mörker och ljus, himmel och jord, land och vatten och Natt och Dag.

Eftersom efterfrågan på objektivt utbildade lärare förblev alarmerande, hade Gogg och Lilith förlagt Tankesmedjans hemundervisning i, installerade av de omtänksamma och långsiktigt planerade föräldrarna, hemmets vind.

Då både Gogg och hans sambo fruktade ett totalt världsomspännande förintelsekrig, hade Gogg försett salen med kraftiga och ljudisolerade väggar och, mitt på lärarens skrivbord en transistorradio, ”Telefinken”, som visserligen sett sina bästa dagar, men just den här, ett onsdagsexemplar, hade på grund av konsumenternas efterfrågan på måndagsexemplaren, på ”Svarta Fredan” sålts ut till halva priset.

Gogg, återvände, nöjd med sitt kap, lite överdrivet mallig, hem med rak rygg och huvudet på skaft. Innanför huset, med kvartersnamnet ”Pärleporten”, fortfarande med pampuscherna på, öppnade förpackningen, skrev på garantisedeln och, med stolthet i blicken, visade upp apparaten för Lilith.

Hon, som den ekonomiskt lagda kvinna hon var, frågade honom vad han skulle ha ännu en radio till.

Kunde han inte för allt i världen uppnå insikten om att visst vore det fullt tillräckligt att klara krisen med alla de, Lilith hade räknat minst två gånger om, femtioelva mottagare som redan stod där inne i garderobens flygande damm och som, vid det första ögonkastet, vägrade att självmant komma ut?

Gogg, då hon inte omedelbart förstod att han handlat för allas gemensamma bästa, besvarade den retoriska frågan lite surt, men ändå med dåligt samvete, att de där mackapärerna var för länge sedan utgångna, passé och, med en fördröjning på trettio sekunder, efter sin tid.

Han, inte så lite besviken på hennes oförmåga att äga förtroende och ha förståelse för teknikens utveckling, teknologernas kanske alltför utopiska hoppfullhet om tilliten till forskning, framsteg och eskapistisk futurism, ville mena att just den här utgåvan och exemplaret av Den Rasande Roland 303-808, var sammansatt av ingen mindre än ingenjören Cherry-Anne Mullis.

303-808:an var kombimodell av artificiell intelligens och kreativ design.

Fördelen med denna konstruktion, cybernetiskt återvann, tolkade och recyklade samma meddelande som sändes ut genom outputten, direkt in i inputten. Bara generationer in i framtiden skulle kunna inse vikten av att en sådan loop, med förutsättningen att feedbacken var hög nog, i väntan på sista domedagen och undergången, vid sidan om den centrala, hade en separator där Den Enda Kanalen, direktsänd från Motala, om ”Katastrofer som kommit, gått och ändå överlevt”. För att inte lyssnarna/mottagarna/Tydarna helt skulle drunkna i de Saussures signifikanter och figuranter, mjukade radioprataren Göte Mistral upp de senast återkommande kris- och katastrofrapporterna med musik för fullvuxna, sånger om Den Gula Paviljongen, texter som, till minne av Den Tigande Tigern, ”vi har så mycket att säga varandra, men får ingenting, ingenting, sagt” och annan musik från gamla tiders originalinspelningar på ”stenkakor” med Britta Borg, Ulla Billquist, Lasse Lönndahl, Lasse Dahlquist, Harry Brandelius, Lill-Babs och Bertil Boo.

När Gogg var fullt upptagen med att, som han brukade säga, ”kreera” i sin världsverkstad, och Lilith, med sin redan på den tiden så användbara simultankapacitet, hade många bollar samtidigt i luften, dammade, dammsög, körde diskmaskinen, tvättmaskinen, gräsklipparroboten och uppdaterade ”Smarta Husets” senaste program, satte hon in en annons i ”Vaktornet” med rubriken: ”Objektiv Lärarvikarie sökes.”

Den ende som hörde av sig, var en med ett huvud kortare, men ändå metodisk och samvetsgrann, lite för ung för sin ålder, Informator Jean Baptiste Clairyvaux. Lilith tog emot honom, bjöd på nybryggt kokmalet och den sista, återstående biten på fatet, Prinsesstårta, och, när han satt säkert och varm i kläderna på den av kallsvett klibbande stolsitsen, inledde intervjun.

Hon var inte den som vilade på hanen, men för att inte spilla tid i onödan och snarast möjligt komma till skott, sköt från höften.

Först och främst, hur lät hans villkor för att inta platsen?

Då han, bara för något år sedan drabbats av en chock, behandlats för posttraumatisk stressreaktion och därför inte ville påminnas om den makabra och bisarra händelsen, kunde han aldrig någonsin ha i lektionssalen eller annan utrymme för utbildningen, kunna ha dessa i nu nämnd ordning, föremål:

Ingen bild, målning, teckning, byst eller annan experience som kunde associeras till den historiske personen Kung Herodes.

Ingen, hur attraktiv och dansant hon än var, stripteasedansös klädd i sju slöjor.

Inget serverat på ett silverfat, samt inget skvaller om incestuösa förbindelser eller familjeintriger.

Det var allt.

Lilith svarade, med en förstående och inkännande antydan till leende, inget problem.

Kravet som hon och maken Gogg skulle ställa på kandidaten, var att han, om det nu var en ”han”, kunde, utan att darra på läppen, alltför synligt slicka sig om munnen eller vara en ivrig förespråkare för både Nagelfaring och Nagelbitning.

I USA var det av yttersta betydelse att tillhöra någon form av religiös församling. Hur var det med Jean? Trodde han på en allsmäktig, allvetande Gud uppdelad i: Fadern, Sonen och den Helige, eller Heliga, Ande? Ja, men visst, svarade Jean. Det är mer en begreppslig, än metafysisk fråga.

Lilith undrade vad han menade med det. Dolde han här någonstans en i framtiden, kraftig och hållbar, hållhake? Försökte han sätta henne på pottan? Kanske att han, med denna enkla metod och slag under bältet, ville försäkra sig om, att efter arbetsdagens slut, att erhålla damsällskap på rummet, utsvävande glädjeflickor, eller än värre, en ärbar jungfru som han, vid ett tillfälle av omedelbar kättja, utlovat guld och gröna skogar, skänkt en förfalskad förlovningsring av mässing, gjort på smällen och, eftersom hon inte, under skolans biologilektioner, erhållit tillräcklig kunskap om blommor och bin, nu, ovetandes, gick omkring med en bulle i ugnen, födde en kil som hon, med stolta steg ute i solskenet i parken, snart skulle framföra i en fruktkorg? Förutsatt förstås, att Jean efter faderskapstest, verkligen var biologiskt äkta far till avkomman.

Lilith granskade Jeans läppar och med förstoringsglas synade händer, fingrar och naglar.

Utan att visa minsta tecken på sinnesrörelse, insåg hon att Jean skulle kunna vara mannen de sökte. Så var det dags för CV:t med intyg, betyg, referenser och rekommendationer från utbildningar, praktiker och tidigare arbetsgivare.

Lilith ringde upp en av dem, parlören och estradören Hans T. Lemarr och, samtidigt som Jean satt på andra sidan om skrivbordet och med öron stora som grytlock, hörde vilka intima och privata frågor som hon ställde till Lemarr.

Lilith frågade åter igen vad han ansåg om metafysiska föreställningar, hypoteser och teorier?

Han svarade, med höger hand lagd ovanpå Den Heliga Skrift och vänster hand där de allra flesta var utrustade med ett varmt och helgjutet hjärta, att han nog, med största sannolikhet, tillhörde Gnostisk-apostoliska kyrkan, men det var inget som han talade vitt och brett om. Lilith nickade och fortsatte med att delge, för ämbetet, betydelsefull information.

Skolutbildningen hade sina rötter i Kunskapens träd. Ryktesspridare hävdade envist och envetet att denna respektingivande planta, var densamma som Adam och Eva, i brist på meningsfull sysselsättning i semesterorten Paradiset med huvudattraktionen Edens lustgård, brutit mot hotelldirektionens gällande regler och förskansat sig ett av trädets sällsynta och därför värdefulla frukter. En upprorsmakare, Orm, ej att förväxla med ”Röde Orm”, bar skulden till fruktpallandet.

Med endast de två ämnena, ”Charlie Darwins Teori om de Bäst Anpassade” och ”De Sista skola bli de Första” kunde läraren Jean Baptiste väcka intresse för alla de övriga, enligt Läroplan 69, basämnena. Då alla Astrid och Elof var färdiga med hemläxorna fick de, helt frivilligt och utan föräldrarnas manipulativa påtryckningar, ägna återstoden av dagen, före läggdags läggdags, enligt sommartid, klockan tjugoett, att spela Monopol eller leka ”Fågel, Fisk eller Mitt Emellan”.

Gogg visste att han hade fritid att utnyttja, men om företaget där han var anställd och vad han skulle uträtta där, fanns mer att känna till.

Inte heller vad han hade för placering i en hypotetisk, hierarkisk ordning.

Zeus var ett snäpp högre än honom.

Han insåg att ju mer han grunnade på det, måste det finnas något högre över också det allra högsta.

Ungefär som alla de sfärer som ingick i luftlagren mellan Tellus jordyta och den nattsvarta och iskalla yttre rymden.

Till slut kom Gogg fram till, även om det bara var en lös teori, tänkbar lösning.

Liksom en gång Omar Khayyam kommenterat de pythagoréiska, långt före Holts, ”Sfärernas musik” måste, om och endast om och om igen, hans egen plats i tillvaron vara underordnad den Högste, ”Man in the Sky”. Allt man visste om denne mystiskt frånvarande individ, var att han, för att inte dränkas av världsliga ting, hade en inhoppare och sidekicker, ”The Woman in the Sky” som av många av företagets anställda benämndes som ”Lucy in the Sky”.

Detta för att personalen över lag var hjärtligt överens om att hon var alltför gammalmodig och stenåldersaktig. 

Gogg, liksom K. i Slottet, hade anat sig till att hans första plikt var att ifrågasätta om han, i någon grad, i rumtiden fanns närvarande och exercerade. Denna något världsfrånvarande arbetsuppgift hade han gemensamt med både Kungen av Danmark och René Magritte.

Alltför många inblandade behöll åsikten för dem själva, om han till överdrift fortsatte vara sig själv alldeles för mycket och, utan att lyssna på dem som ansåg sig veta bättre, följde i sitt lopp den regelbundenhet som han fokuserat på sedan tidernas begynnelse, kunde företaget vara honom för utan.

Förvånande nog saknade Gogg någon omfattande motivation till att bidra med denna ambitiösa prestation.

Plikten kom först och nöjena följde efter.

Led på att ständigt och jämt sitta framför skrivbordet och med sin Addo-X från år 1935 beräkna cirkelns kvadratur, eller i omvänd ordning, gjorde han vad han kunde för att smita undan från de, i högsta laget, alltför trista men betryggande uppgift.

Han hade en heltidstjänst på fyrtio timmar, men Lucy, uppfostrad och utbildad enligt den gamla skolan, höll en ständigt varnande LED-förlängda nagel i hans blotta öga.

Gogg utförde vad han kunde för att, om möjligt ha så roligt det gick och, om inte, lyssna på den, lika exakt som en kraftigt nedsatt metronom, väggklocka, som på sitt eget vis markerade tiden gång.

För att inte försinka sig för mycket, anlände han på morgnarna till stämpeluret i elfte timmen, maskade avigt, tänkte om, gjorde rätt och därmed oavgjort.

Såsom en Floodskans fåfängans epigon följde den förvirrade Lucy efter i tankens kranka blekhet.

Under tiden stod Gogg framför kaffeautomaten och pratade likt en kvarn som hakat upp sig, än om det ena och än om det andra.

Då han hörde Lucys steg ödesmättat närma sig i kulverten, smet han, som en listig räv in på det andra stället.

På den tiden som det begav sig, var det ju oartigt, näst intill oanständigt, att i akt och mening, nämna den andre som inte kunde befinna sig någon annanstans än på just det stället.

Gogg använde varje, i krig som i kärlek, tillåtet och otillåtet medel.

Han, som den utomordentlige estradör han var, ringde på eget bevåg upp Lucy och förklarade med gäll och klar stämma att hans samtida frånvaro ytterst berodde på en oförklarligt sjuk avkomma.

Lucy, som varken skådat ljuset dagen innan eller bakom en Cheva, tog fortare än blixten fram sin smarta telefon, ringde till Enskilda Skolan där Goggs barn, dels skulle lära sig veta hut, dels om Världen i ett ragnarökts dis och dimma för all framtid, då äntligen den sista timman var slagen till marken, karmatiskt, skulle återuppstå.

Det var rektor Svante Timan som, så automatiskt och utan minsta tillstymmelse till empatisk förmåga, som faktiskt kan tränas upp, svarade på andra sidan luren.

Lucy ville inte vara kort i tonen, men undrade, utan att ange frågans egentliga orsak, om Goggs barn var till städes.

Rektor Timan utförde ett tillfälligt avbrott och, efter en cirka halv timmes tid, först utförde en oroväckande harkling i luren och meddelade därpå, utan åthävor att där ute i lärosalen fanns ingen stol ledig. Lucy, som gärna ville vara säker på sin sak, återkom då och då till spörsmålet om 

Jodå, vagn född bakom en vagn eller igår, beroende av en sjuk avkomma. som stod framför kaffeautomaten och pratade strunt, anmälde frånvaro, fastän, då Lucy ringt till skolan och hört sig för om barnen på grund av sjukt barn, tog ut all flextid i förskott, fördrev den gängse arbetstiden inne på toa på mornarna var av den gamla skolan mesta av tiden fördrev han med sjukskriva sig, vård av sjukt barn, sen ankomst, ta ut flextid i förskott, umgås i fikarummet, smutta på javan och smaska i sig en fortfarande varm kanelsnurra.

Det öppna kontorslandskapet var inte mer intressant för honom, än ett värmekraftverk för en slamkrypare.

Lilith tog hand om markservicen hemma.

För jämställdhetens och rättvisans skull hade Gogg ordnat så att samtliga tio barnen var enäggstvillingar och alltså kläckta ur samma ägg.

Lilith lade in en luddig protest, men Gogg försvarade sitt handlande med talesättet: ”Finns det hjärterum, finns det fjärterum”.

Gogg och Lilith satt på helspänn framför teven och följde ”Operation Robespierre”, ”Kanalbråket” och ”Sist man ut”.

Under reklamavbrotten viskade de och utgöt farhågor för att apanagen i framtiden inte skulle säkra Astrids och Elofs kommande framtid. Alla Elof skulle inte kunna bli spelkonstruktörer och alla Astrid, som ensamstående mödrar, försörja sig själv och barnen som nattsjuksköterskor.

Med gott samvete kunde Gogg gå ner till garaget och pyssla med sin Roll’s Royce Silver Shaddow.

Han, liksom alla andra fåfänga äldre män på den tiden, ville hålla sig i form.

Lilith var som var mycket svartsjuk, hade ännu inte, vad han visste, kommit på hans exponentiellt ökande intresse för Hefaistos hustur Afrodite.

På fritiden hade han fullt upp. Det var under arbetstid som han kunde lägga in ett träningspass vid lämpliga tillfällen.

Gogg följde allt som skrevs och via Frukostteve, erhöll all tillgänglig information och hur viktigt det var att under arbetstid, sträcka på benen, utföra några gymnastiska rörelser, varav en hade namnet ”Plankan”, gick runt i det öppna kontorslandskapet, småpratade lite med ursnygga änglar och växlade kunskaper med djinner och svarthattar tills det var dags för lunch.

I och med sitt starka inflytande över kontorsklockans timvisare och instämplingsapparatens mekaniska inre, drog ut på tiden, kunskap om ta sig lite extra egentid på lunchensöndagen och var nu inne på vecka 2 och framme vid dag 6, eller, från första skapelseögonblicket, sju adderat med sex blir tretton var nu, om också årets veckor är indelade i kretslopp, åter inne på vidareutvecklingen av förra veckans dag sex.

Varför Gogg inte tog till det mer bekväma antalet tio, istället för sju har senare för oss fått konsekvensen att året bara har trehundrasextiofem dagar, eller nästan. Stolt, men inte nöjd, funderade han över tillvarons mysterier, funderade på en uppgradering av Människan och hur Adam och Eva skulle kunna fungera som både prototyper och avelsmaskiner.

Så var det den där upproriske slingerbulten Orm.

Inte nog med att han låg där på sin sten och bevakade varje steg som Gogg tog, den slyngel till yngel, eller var han en äsping, agiterade Orm helt öppet, uppmuntrade Adam och Eva till att bryta sig ur Goggs förmynderi, uppmanade dem till att ta sina livet i egna händer och, till råga på allt, utan upproret mot den bestående, det vill säga av Gogg, systematiserade ordningen, skulle de aldrig någonsin bli riktigt fria, oberoende och självständiga.

Bara en enkel fråga. Vad skulle Orm, som redan var hal som en ål, ha ben till? Vad hade Adam och Eva gemensamt med Orm? Jovisst ja! De var ju skapade på samma dag. Alltså, om Gogg kunde sin astrologi utan och innan, borde alla tre vara tillverkade lördagen den sjätte januari, det vill säga i Stenbockens tecken.

Gogg hade en förmåga att prokrastinera. Skulle han förbättra de nuvarande versionerna av Orm, Adam och Eva nu på en gång, eller vänta till nästkommande lördag? 

Gogg som till sin läggning var trångsynt och nedlåtande mot de levande varelser han, impulsivt och improviserat knådat ihop med vänster hand, samtidigt som han med den högra proppade sig full av chips med salt- och maltvinägersmak, popkorn med syntetisk smörarom E102, tillagade i en mikrovågsugn av modellen ”Zingasaang CM 1929 Black Thursday VSOP”.

Gogg, tillhörande A.A:s seniorgrupp, törstig efter all NaCl, släckte den med en flaska Kvass, omtalad i den innersta beroendekretsen, som drycken, bäst lämplig till att framkalla önskad placeboeffekt.

Även om Gogg var en perfekt hedersman och paradisförvaltare som, tillsammans med portvakten Sankte Per, till vardags kallad ”Pelle”, dygnet runt bevakade sina intressen, hade han dock två, rent praktiskt närliggande svagheter.

Dem skulle Orm utnyttja för att befria Adam och Eva från fångenskapen i Eden, småaktigt skräp som arvsynden, inlärd hjälplöshet uttryckt i apatisk passivitet och onödigt, fem nummer för stora fikonblad som, hur som haver, höll på att, i höstens sprakande höstfärger, skrumpna ihop.

Goggs belastning bestod av dödssynden Frosseri symboliserad av antingen Gloson eller Särimner, vilket är lite egendomligt, då ingen på den tiden ens ville komma i närheten av ett sådana smutsiga och orena svin.

Den andra, Vällusten, hade som kännetecken, en get. Man kan spekulera över om geten syftar på Pan eller Horne-Per, bockar i allmänhet, men i synnerhet en get av feminin karaktär. Eller, kanske till och med på Evas, Adams och Orms stjärntecken, ”Capricornus”.

Frosseriet var lätt som en plätt att tillfredsställa.

Orm, från sin utmärkta utsiktsplats, kunde se Gogg lite som katten kring het gröt, planlöst vanka omkring och som av en ren händelse, stanna framför trädet, se sig omkring titta upp mot trädets grenverk, blad och frukter och, då han trodde att ingen såg, utföra ett, trots nattskjortan och skägget, vigt krumsprång upp mot de fokuserade frukterna, rulla in dem i skjortan och, snabbt som ögat, pila iväg mot närmaste, tätbevuxna buxbomshäck.

Eftersom den här dagen var Fredagen den Trettonde, fastnade en skjortflik i en avbruten gren med det, för Gogg, generande resultatet att, eftersom Gogg hade viktigare saker att tänka på än att se över, lappa och laga det enda klädesplagg han någonsin ägt, tyget med utsliten bomullstrådar, brast mitt itu. Frukterna rullade ut, föll ner på marken och rullade iväg åt alla håll.

Orm, som till sin natur var en altruistisk och empatisk person, såg hur Gogg tog samlade ihop så många frukter som möjligt, frossade på tre av dem och då frukten hade en välgörande inverkan på de inre organen, skyndade iväg till ett annat ställe.

Bara en sådan sak kunde få Orms ilska att vakna och tinningarnas blodådrorna att pulsera och svälla.

Orsaken till Orms vrede var att om inte Adam och Eva hade tillträde till Goggs andra ställe, borde inte då den med dubbel moral utrustande rackaren, åtminst förse dem med förse dem med åtminstone ett, men med tanke på deras yttre och inre olikheter, ett åt dem var. andra ställen?

Orm kom på hur han skulle kunna förbättra det ogifta parets onaturliga förhållanden till ett, för deras behov, betydligt bättre.

Då Orm förvissat sig om att Gogg låg och sov middag och som bekräftelse på detta drog tunga timmertstockar, ringlade Orm bort till Adam och Eva.

Eftersom Adam, i brist på att ha tillgång till Goggs andra ställe, måste förrätta sitt tarv bakom en törnrosenbuske, förstod Orm att endast Eva var tillgänglig för att motta den existentiellt viktiga informationen.

Eftersom Gogg varken talade för sig själv eller i sömnen, kunde Orm omöjligt veta vilket Carl von Linné, i sin skrift om Sexualsystemet, latinska namn han tillkännagivit trädet. I brist på annat, smakade Eva på en frukt och fann smaken över förväntan god. Strax, efter att han tvättat händerna i alla de fyra floderna som utgick från källan, trädde också Adam fram i ljuset.

Eva berättade om för Adam om sina upplevelser och erfarenheter efter att ha smakat frukten och då var det väl inte så egendomligt att Adam var redo att utföra densamma handling som hon.

Just då kom Gogg och tog dem på bar gärning.

Snål, snarstucken och en rejäl paragrafryttare, lät han omedelbart Sankte Per öppna Pärleporten inifrån och med en dubbel utspark förpassade Gogg dem ut i den verkliga vida världen. Därmed hade det gått som Orm, Eva och Adam tillsammans hade planerat. Utom sig av lycka, idkade de med en gång intimt umgänge med varandra.

Orm, som en anständig medborgare, lät dem hålla på bäst de kunde.

Vem kom då, om inte moralisten och stalkern Gogg.

Han skulle med en gång racka ner på dem, förtalade än den ene och än den andra, började gestikulera hej vilt och, trodde han säkert själv, lägga sig i vad de skulle göra, tycka och känna. Eftersom Orm råkade befinna sig i närheten, talade Gogg om att också denne inte, inom en snar framtid, kunna bete sig som vanligt.

Gogg, som själv måste ha haft en svår uppväxt, såg granden i Adams respektive Evas ögon, men inte bjälken i sitt eget. Med sitt megalomaniska, manipulativa faderskomplex måste han nödvändigt lägga sig i hur Adam och Eva ville uppfostra tvillingbröderna Kain och Abel. Det var för resten det första som Gogg hade invändningar emot. Han sa att, om de måste ha så konstiga namn, kunde väl Knoll och Tott duga lika bra. Till råga på allt, då Adam och Eva var fullt upptagna med att odla sin egen trädgård, uppmuntrade Gogg, envist, att, inför brodern Abel, förtala, förringa, förakta och förlöjliga hans broder Kain.

Det var att vänta att Goggs ständiga förföljelse av Kain bara kunde sluta på det tragiska vis att han, i desperation, mördade sin egen älskade broder.

När så Adam och Eva, trötta och hungriga, kommit hem efter dagsverket, upptäckte de missdådet och anklagade, inte Kain, men Gogg för det som hänt.

Gogg, som inte ville erkänna sin skuld, sköt den istället över på Kain.

Adam och Eva, som av egna erfarenheter kände till Goggs försvarsmekanism, att hellre än att göra upp i godo, sopade hela konflikten under mattan.

Utan att Gogg insett taktiken i deras strategiska agerande, ansåg han, allvetande och allsmäktig, att bäst vore att förpassa Kain till landet öster om Eden. Adam, Eva och Kain pustade ut av lättnad. Så var också Kain räddad undan Goggs oförutsägbara personlighetsstörning. Denna strategi förde med sig två stora fördelar, nämligen att Kain var räddad och att Gogg, som nu hade lärt sig läxan en gång för alla, lät det ogifta parets tredje son, Set, vara ifred.

Moralisten och hycklaren Gogg ville gärna, i andras ögon, anses vara god och tadelfri. Men, då och då, med jämna mellanrum, var det som om själva, ja, inte var det Orm i alla fall, flög i honom.

Gogg, som i grund och botten var en ensam och övergiven stackare, vandrade bort till Adam, Eva och Set att han måste resa bort i några dar, för att sälja lite av de där frukterna, på marknaden.

Han smög iväg utom synhåll och på första bästa plats, i och för sig kreativt, effektivt och med yttersta noggrannhet, skapade Sodom och Gomorra. Vid det här laget är antagligen Tydaren led på alla förvecklingar och utvikningar. Det är anledning nog till att utföra ett riktigt språng fram i myten om Gogg. Det här hände sig cirka tvåtusen år före uppförandet av det som Gogg, då han umgicks med sina gelikar, utnämnde till ”Syndens Näste”.

Att det var han själv och ingen annan som satt igång ruljansen i Las Vegas ville han, som vanligt, inte kännas vid.