I svenska samhället råder en ”idétorka”.
Vart tog alla positiva, konstruktiva och kreativa visioner om Framtiden vägen? På 1960- och 1970-talet skulle alla former av kultur ”politiseras”.
Vi befinner oss idag i en snarlik, egen grävd, grop.
När ingen, på allvar, vågar avvika och vara annorlunda, återstår bara alternativet att ”vara som alla andra”.
Kanske är det därför som vi i vår tid lider brist på ”original”?
Jag drömmer fortfarande om att skriva Boken som, inte ger alla svar, men som väcker nya, hittills frånvarande och okända frågor.
Vilken slags bok skulle det vara?
”Den enda boken som du skulle vilja ha med dig om du hamnade på en öde ö.”
Sådana föregångare som James Joyce, Raymond Queneau och Georg Perec.
Böcker som kräver, inte ”inlevelse” med belöningen ”delad upplevelse”, men medveten ansträngning för att tränga in i en, för en själv och kanske för omgivningen, Samhället, okänd och hittills främmande, kanske också ”hotfull” värld, eller världar?
Inom bildkonsten finns samma behov.
Producenten är av mer intresse än Produkten. Hur man lyckas, betyder mer för den alienerade och isolerade individen, än det, hur man än gör, alltid ouppnåeliga ”lyckandet”.
Var finns alla läsare av Montaigne, Mary Shelley, Raymond Roussel eller Marcel Proust?
Marcel Duchamp, Andy Warhol och så alla ”Särlingar i konsten”, som väcker störst uppmärksamhet, inte därför att de är bra och spännande konstnärer, utan just för att de går under genren: ”Särlingar”.
Tacka Jean Dubuffet för det!
Vår tids samhällsgemenskap bygger på ”gemensamma upplevelser” av våld, sannolikt styrd från amerikanska vapenindustrin som ”produktplacerar” vapenbehov och vapenmissbruk i de flesta av Hollywoods spänningsfilmer.
Alienationen, främlingskapet inför, först och främst, oss själva, omgivningen, verktygen och redskapen och rädslan, skräcken, inför stunder av att inte göra någonting, att ”ha tråkigt”.
Liksom allt annat ska konsumeras, måste också ”samhällsmedborgaren” kunna ”sälja sig själv”.
Samhället blir en Producent och medborgarna dess, mer eller mindre, perfekta ”produkter”.
Liksom all annan fabricerad massproduktion, kräver Samhället att ”de färdiga produkterna” är så snarlika, konforma, konformistiska, som möjligt.
Konformism leder alltid till trångsynthet, intolerans mot det annorlunda och isolering av ”de som står utanför gemenskapen”.
Med andra ord: Vi skulle behöva en ”Greta” också inom vårt eget begränsande och intoleranta samhällsmaskineri.
En ”Greta” som talar om för oss ”konformiserade, fyrkantiga, produkter” att, vill vi behålla hälsan i framtiden, så kan vi helt enkelt inte fortsätta så här.