Tydarnas häpnadsväckande bakgrundshistoria:

”Informationisterna kan av den påläste, ses som en mera tidsenlig uppföljare till ”Scientisterna”.

I det senare fallet hyllar dess ideologiska anhängare och sympatisörer naturvetenskapens mer mekaniska exakthet, till exempel mer avancerade problem än att två plus två blir lika med fyra, medan Informationisterna låter det vara osagt om den digitaliserade formen av ordning på något sätt skulle hänga samman med nutidens fysiska verklighetsbeskrivning. Om man få tro på de senaste rönen från Nederländernas huvudstad Amsterdam, så härstammade Informationismen från den tidigare Reformationen, som i sig antagligen uppstod i brytningstiden mellan Konformismen och reformisternas, pro Calvin och contra Luther, respektive nylanserade konfirmationer.

För att inte äventyra denna historiska utveckling, slog informationisterna ihop sina påsar med postnaturromantikers Tillbakatillnaturen-ideal, för att tillsammans bilda ”Trossamfundet Den Nya Rörelsen”. Med andra ord, en händelse som såg ut som en tanke.

För att inte i förbifarten, genom att blanda ihop korten alltför mycket, delade Trossamfundet Den Nya Rörelsens tillfälliga chefsideolog Sven Strufvavaa, in den gängse vardagsverkligheten i två hälfter.

”Den Övre” motsvarade i stort sett informationisternas binära system.

”Den Undre”, postromantikernas underjordiska och för samhället i övrigt, högst provokativa och kanske till och med självdestruktiva vision om att dra alla klockorna, synkront, tillbaka i tidens lopp och, om det visade sig omöjligt, ta tiden av daga. Det vill säga: ”Död tid är bättre än ingen tid alls.”

Strufvavaa, som Den Nya Rörelsens retoriske mästare, utlovade att, med förenade krafter skulle de alla tillsammans, försegla all utvecklings katalysator:

Den analoga tiden, som vad de teoretiska fysikerna inom ämnet Kronologi, med bistånd av multidimensionella logiskt paradoxala modeller och matriser, kommit fram till och ivrigt försvarar till siste man, aldrig någonsin, inte ens med den förr så populära ”Fjärilseffekten”, gått att härleda hela vägen tillbaka till Big Bang.

För resten, apropå ingenting, var det inte Mästaren Chuang tzu som, endast med sin abakus till hands, räknade ut att den allra första drömbubblan kan ha uppstått helt naturligt, då Mästaren intog sitt dagliga viloläge alldeles intill ett rikligt flödande vattenfall? Han, liksom den så omtalade Vite Kungen, drömde drömmen om att, liksom Venus en gång uppstått ur havets skummande gäss, först befann hans dyrbara lekamen inne i en avlångt, lite elliptiskt format tubrör inte alls obekvämt, men upplyft av två vingpar monterade utanpå ömse sidor av den långsträckta kabinen, vars ömtåligt flyktiga pulver, av Mästaren själv, formgivit till  avancerade mönster i technicolor och underst, ett drönarliknande, men ändå inte, av fabrikationsfel, undermåligt landningsställ.

Inne i en bubbla från vattenfallet, kanske med en större ytspänning än de kringflygande, upptäckte Mästaren där han låg, just en sådan fjäril som han alldeles nyss varit innesluten i. Hans impulsstyrda fråga var om ifall han själv, hans ”själ” eller ”ande” just för tillfället befann sig inuti bubblan och fjärilen, eller om det var en trollslända, eller, till äventyrs och risk för den egna mentala hälsan, i sin tallkottskörtel hade besök av en sådan utsökt i luften flygande varelse, vars huvud inte var helt olik en atensk ugglas dito.

Med modernare ord hämtade direkt från de senast gällande rönen om nära-döden-upplevelser, själavandringar och regressioner i jagets tjänst, kunde Mästaren ha upplevt en händelse med stöd från Postdarwinismens, informella, apokryfiska och postapokalyptiska andliga rörelse där, kanske att Darwin drabbats av en propp som strax efteråt upplöstes enligt Termodynamikens Andra Huvudsats, men under utvecklingskedjans maximipunkts, med ett utländskt låneord, ”highlight”, eller med en anspråkslös terminologiskt uttryck hämtat från senaste utgåvan av Sjömannens Loggbok”: ”Skybaren” möttes ute på en kryssningsresa mellan Västindien och Brighton Rock, Darwin och Den Nya Teosofins grundare: Tessie ”Fata Morgana” Orlowski.

Efter en het diskussion i Skybaren, kunde de två ändå förenas i åsikten att denne mystiske indiske pojke, antingen med en vernesk eller wellsk tidsmaskin, förekommit, i och för sig bara omnämnd, men ändå som en katalysator till den dramatiska komedin, var identisk med den indiske pojke som William Shakespeare, endast med ett fåtal ord, beskrivit som eftertraktad av både Oberon och Titania.

Denne gosse skulle, enligt manuskriptet, ha utbildats till Titanias page, men ursprungligen varit son till en indisk konung.

För den nutida Tydaren kan denna diffust tillrättalagda upplysning antyda att den indiske pojken egentligen kommit till dåvarande Albion, genom att Puck, utklädd i den gängse åsneutstyrseln och inför Kungen och hans hov, presenterat sig som en mycket duglig, men just för stunden, på resande fot, informator av högsta rang. Men, som ordspråket lyder:

”Människan älskar att bli utsatt för skickligt utförda skämt och oskyldiga bedrägerier.” 

Kungen och hans rådmän, som inte ville gå miste om tillfället att utbilda pojken i högre väsens andliga läror, anlitade Puck, under täcknamnet ”Doktor Rob Feelgoodfellow” och, för att inte bli störda, visade Puck på ett rum med stora fönster, som var installerat nere på gatuplanet.

Puck, som inte var född igår, hade för syftet tagit med sig samma växtsaft som Oberon tidigare använt till att söva ner Titania och förvända synen, och då denna, lite idag kan tyckas omoraliska, om inte till och med juridiskt förkastliga, handling var överstånden, kom Puck, alias Doktor Rob Feelgoodfellow, på att varför inte syna en vinnande häst i munnen?

Efter noga övervägande fattade han det avgörande beslutet.

Trots att Oberon möjligtvis efteråt skulle förklara det vara ett utslag av egenmäktigt förfarande, varför inte syna en vinnande häst i munnen och efter cirka tio droppar från växtsaften i vardera ögat, kunde Feelgoodfellow, helt av egen kraft, röva bort pojken och med fartyget Trinity föra över honom till Englands, på den tiden mycket väl ansedda, Gegrafisk-Teosofiska Sällskapets samlingssal.

På det lilla viset var ju de, Darwin och Orlowski, faktiskt ute efter samma andliga guldskatt, nämligen Jussi Krissalustris ensamstående, enastående, biologiska moder.

Darwins teoretiska hypotes gick ut på att den flicka som etablerade forskare, i brist på det riktiga namnet, döpt till ”Veronica” genetiskt kunde härledas tillbaka till denna Bortre Orientens exotiska Vishetens innersta källa och ursprung.

Om han än en gång var ute i rättan tid och på rättan plats skulle eftervärlden kunna, med positivt inställda ordalag, jämföra denna både fysiska och andliga prestation med Livingstones upptäckt av Victoriafallen och, om han hade turen på sin sida, väcka lika mycket beundran och bestörtning uppe i det anglosaxiska etablissemangets, som densammes tidigare debutantverk: ”Om Arternas Uppkomst”, i faksimil. Detta kanske i sig inte spelar någon avgörande betydelse för berättelsens, enkom för Tydaren, vidare utveckling, men ingen, inte ens minsta avvikelse, ska klara sig undan obducentens akademiska kunskaper i anatomi, vetenskapligt beprövade erfarenheter och en så skarpslipad skalpell att den med ett enda slag i luften skulle kunna klyva ett hårstrå utmed långsidan. 

Samtliga utan undantag, kroniker, kronologer, synkronister och anakronister har genom bittra erfarenheter lärt sig fram till nu på morgonen idag, att dygnets numera tjugofyra timmar, på den tiden var indelad i två gånger tolv: Noll noll till tolv och tolv till tjugofyra.

Om detta val från början var en ekonomisk eller teknisk fråga, kan bara de vise spekulera om, men bara som ett exempel kan man nämna att på den tiden användes klockan tolv, sammanlagt tre gånger: klockan noll noll, klockan tolv och klockan tjugofyra.

Eller, för att än en gång förtydliga skillnaden: klockan tre på morgonen var klockan femton på eftermiddagen, eller klockan nio på förmiddagen, motsvarades av klockan tjugoett på kvällen eller den tidigare delen av natten.

Eftersom urtavlan, inte klockan i sig, utgjordes av en tvådimensionell yta i form av en regelbunden cirkel, kan Tydaren med lite fantasi föreställa sig att klockan tre till klockan nio i rät linje följer x-axeln vågrätt och klockan tolv i rak linje ner till klockan sex, följer y-axeln lodrätt.

Det vill säga om man räknar ”Natten” från klockan tjugoett på kvällen, till klockan sex följande morgonen därpå.

Alla kronologer som hänger med sin tid, vet att Tiden inte är en, ej på vetenskaplig grund, matematisk indelning av sol- respektive månvarv.

Tiden, åtminstone som den ter sig ut idag, sänds från ett atomur, ganska långt bort från Greenwich Observatorium och därtill, av de alltid så försigkomna och egensinniga engelsmännen, utsatt tidsavgränsning.

Symbolen består av ett förtätat men ändå inte fysiskt berörbart murverk mellan datum och dagar.

Sven Strufvavaa var till kropp och själ en hängiven neoluddist. Han menade, rakt på sak och utan minsta tvivel, att Tiden var ett större hot mot Människan än all världens farsoter och sjukdomar tillsammans.

Strufvavaa, steganografins starkaste kritiker och ifrågasättare utlyste en nyordning då han åter igen, men nu med en övertygande och ödesmättad röst, på nytt, men med ett helt annat innehåll, ställde den eviga frågan:

”Består Tiden av Sanning?”

Det var detta trubbiga vapen som Den Nya Rörelsens förespråkare använde till för att angripa de, intill förväxling lika, sanningskriterierna.

Deras motivering var att; inte kunde väl steganograferna, eller ”Tydarna”, med allvar hävda att Sanningen även, om än fördold i det dunkla, vore lika sann som informationens faktabaserade vinklingar och tolkningar och de vilda växternas slumpartade, men ändå välanpassade, verkställande utskott?

Den Nya Rörelsen delade inte steganografernas övertro på Ordets makt.

Det vore, menade i alla fall Strufvavaa, detsamma som att, på allvar hävda att: ”Verkligheten består av Ord, i vilken form det vara månde.”

För att än en gång slå in kistans sista spik, tillade han att Ordens makt hade redan för länge sedan, antagligen någon gång under 1800-talets första decennier, troligtvis den period som i dagens media brukar benämnas som ”1800-kallt”, kanske med en viss antydan till Napoleons reträtt i kriget mot Tsarryssland, eller den ekonomiska svackan mellan Feodalväldets fall och Industrialismen uppgång som påverkade även Sveriges skattkista, då flertalet, cirka en miljon infödda svenskar, emigrerade till USA.

Det var dessa ord som utlöste startskottet till steganografernas utformning av underkommissionen ”Tydarna”.

Tanken från ledningsgruppen var att de första Tydarna skulle värvas från toppskiktet av Just William Societets: ”De Långnosta Rävungarna”.

Vad hade de, Den Nya Rörelsen, för annat vapen att, i ett betydligt värre läge, tillgripa?

Strufvavaa, ute för att hämta en nypa luft, fann på gatans trottoar ett nedsolkat, blött och smutsigt flygblad. Han lade mycket försiktigt ner det i en medhavd och, för sådana ändamål, medhavd fryspåse av genomskinlig plast, tog med det hem, torkade det på ett element, och, när fukten förångats, läste texten med stort intresse.

Så kom det sig att Den Nya Rörelsen anlitade den professionella aktionsgruppen ”Seniorerna”.

I initialstadiet hade seniorer som i god tid före sänkningen, dragit sig tillbaka och rörande eniga om att vara sin nästa till hjälp, förklarade att en anständig ersättning var mer än nog för att vara vanliga medborgare behjälpliga med civila göromål som: trädfällning, vedhuggning, skorstenssotning, avlägsnandet av lönnblad i takrännor och stuprör, gräsklippning, tomtstädning, vindsröjning, simbassängsrensning med håv, däckbyten på en brygga, snöskottning, sandning och vattenspolning av grannkvarterets konstgräsbelagda fotbollsplan, för att på detta enkla vis, vintertid, anlägga en fullt användbar skridskobana.

Det ena, som den naturliga ordningen brukar anvisa, gav det andra.

Seniorernas antal ökade och försörjningsbördan till dem som en gång funnits därhemma, men tillfällena som en gång varit lättillgängliga ute på arbetsmarkanden, backade i allt högre grad.

Seniorerna, som inte var rädda för att varken sätta sina enskilda och privata livhankar på spel, eller pröva på något helt och hållet nytt, halkade in som på ett bananskal till yrken som ”stuntmen”.

Ännu en tid gick allt som en rälsbuss.

Men så hårdnade tiderna, konkurrensen, även inom de mest dumdristiga områdena, utvidgades åt alla håll och kanter och medborgarna ägnade mer av sin ytterst begränsade livstid till att fly in i teveskärmen, än samtala med grannen om vad som hänt den senaste tiden utanför husknuten. Detta, bör man kanske påminna om, var långt före haussen inom skvallerspegelförsäljningen.

Seniorerna, som dag för dag blev allt äldre, tog till vad som krävdes.

De bodde i sina automobiltransportlådor ute på osäljbara ödetomter och, efter det dagliga intagandet av brödet och vinet, gick de med hoppfulla steg ut på gator och torg, ställde sig upp på de från Kungadömet Kuba importerade sockerlådorna och förklarade att, mot skälig ersättning i förhållande till dagens börsindex skulle de, med den största vilja i världen och innanför lagens råmärken, låta fantasin sätta gränserna samt inom den närmaste omkretsens radier, absolut inte kränka sedlighetsnormerna eller vad magkänslan säger, utföra i stort sett, vad som helst.

Jaen Staëlmann, Seniorernas självvalde ledare, ställde sig helt öppet upp, tvivlande på om förslaget verkligen var något att hänga i julgranen.

Sven Strufvavaa, som en nyss avlossad projektil, anmälde sitt och Den Nya Rörelsens, intresse.

Jaen Staëlmann, vars fars ursprungliga namn var ”Jan-Erik Vängman” tillhörde de saktmodigas skara och lovade att, inom en vecka skulle han, som Seniorernas ständige sekreterare och därmed främste talesman, själv och med egen hand, överlämna deras beslut till Doktor Strufvavaa.

Ingen hade någon aning om vilket ämne Strufvava hade doktorerat i.

Det fanns ju egentligen inget skäl till att ifrågasätta hans gedigna kunskaper, ställning och status.

Men, med tanke på den egna bibehållna hälsan och utan risk för att utsätta sig för obekväma retningar, lät ju ”doktor” som titel, riktigt bra.

Utan att generalisera alltför fyrkantigt om Den Nya rörelsen bör man, enligt Tydaren i fråga, fastställa att ordet ”hjärntvättning” i just det här sammanhanget, kan av någon onämnbar utanför sällskapet uppfattas som alldeles för grovt, skrymmande och ohanterligt.

Då Doktor Strufvavaa själv, av stjärnreportern, nyhetsankaret, förra årets Miss Universum, Hannah Quornstriemer, blev ifrågasatt om Rörelsens interna rekryteringsmetoder, ville han mycket sakligt, informativt och ingående svara, men på grund av tidsbrist och sämre väderförhållanden, försvann hans legendariska ord ut i det vakuumförpackade tomma intet.

Det enda som Quornstriemer själv, i det stressade kaoset, kunde uppfatta, var att Doktor Strufvavaa i förbifarten nämnt något om ”slajmsimulation”.

En slags uppdatering av den forna ”gummisnoddseffekten”, som i sig var en uppgradering av ”ketchupeffekten”.

För den Tydare som är väl bevandrad inom den karmatiska lagstiftningen betyder detta inget mindre än att allt man gör, likt en bumerang, kommer tillbaka.

Om man tar denna information för sant, skulle alltså ketchupen ha nått dåtidens Europa, medelst Ostindiska kompaniet, medan gummisnodden, från Gummiträdet, sannolikt kom till Europa via en av Västindiska kompaniets fartyg.

Genom mellanvågens sinuskurvors skraltiga sändningskvalitet hördes: ”bör man ändå fastställa att de, i vilken form det vara månde, i en minutiöst ordnad, sedan minst tjugo år tillbaka, oändlig verklighetsbeskrivning: ”Realiteten”.”

”Realiteten” var för den erfarne Tydaren, egentligen steganografen, helt transparent.

Enligt den nutida forskningen måste man här räkna med Entropins grundsats; att allt går mot sin introverta upplösning som ibland, lite slarvigt, jämförs med en expressiv yttring av implosion.

Med lite skinn på näsan, likt en oförvitlig vit riddare, bemöter denne sådana poesins myter som för barnen i skolan, kan förväxlas med en verklighetsbaserad introduktion som genom utvecklingsstadier bestående av både amsagor och väl valda utdrag ur vittnesbörd om livets hårda högskolor, förbereder de små till att anpassa inför arbetslivets bistra förhållanden.

Utan att de vilseförda Tydarna ens kunde ana en grå liten fågel, eller, än värre, att de själva skulle ha ett minsta finger med i den, å ena sidan harmlösa men, å andra sidan, vidrigaste av alla smutsiga spel och intriger.

Varken informanter, informerade eller informatörer, eftersom de, åtminstone enligt deras egen utsago, hade varken vetskap eller ansvar för det som var på god väg att inträffa, lade de öppna korten på bordet och föredrog att syna världen i sig, med opakt grönmålade glasögon, som den tycktes träda fram.

Bakom Tydarnas ärligt raka ryggar, hade informationisterna viskat, tisslat och tasslat om de sektliknande pseudovetenskapliga problemformuleringsprivilegier som, utan att besitta helt säkra och vattentäta bevis, sades härska innanför Tydarnas, dolikocefalt, långskalliga pannben och exteriört i enlighet med den dåtida rådande arkitekturstilen som till det yttre dolde administrativa brandväggar, försvarsmurar och bålverk.

Sårbara som de blivande dagfjärilarna i sina silkeskokonger och med det för yrkets utövande, nödvändiga översensibiliteten, stod Tydarna nakna i bara mässingen och utsatte sig för alltifrån Häxans putslustiga medel samt både fysiska, psykiskt mentalt och andligt betungande angrepp från Seniorernas anlitade och inhyrda pöbel och upploppsanstiftare.

Informationisterna, som redan vid det här laget ansåg att Tydarna förlorat spelet, beordrade Seniorerna att, kanske av generositet eller för att förödmjuka motståndarna offentligt, förse dem med, i och för sig, kraftigt överdrivna favörer och inleda med lämpliga eldavbrott, tidsbegränsade eld upphör, som, bara för att nämna ett exempel, Bank holiday, efter Teatime den 23 december och fram till Nyårsdikten alldeles strax efter slaget, enligt den analoga ordningen, tolv och enligt den senaste digitala tidsmarkeringen, slaget tjugofyra, möjligtvis effektiviserat och rationellt hopslaget till klockan noll noll på morgonen och då, medelst ridande postiljoner, in över kanten, ivriga att få traktera sina horn, i en ömsesidig julklapp utöka Tydarnas tidfrist ända fram till Fastan.

Tydare, det vill säga, i den här hemligaste av alla celler, Siljans Lianer, använde inte den plötsliga tidsvinsten som kanske andra i samma situation skulle göra, gå till andra ställen, sitta på händerna och rulla tummarna.

Uppmuntrade av det något, för deras vidkommande, överraskande utvidgningen av fristen, ägnade de sina utökade klockslag till att, alldeles framför, inunder och  bakom uppläsaren av ”Ring, Ringklocka, Ring” på scenen finna dugliga vapen och andra bekämpningsmedel till att desperat genomsöka rekvisitaförråden, nere i sufflörsluckans djupa mörker, mellan kulissernas av i scendraget lätt fladdrande draperier och, i skräcken för att glömmas bort eller i värsta fall demonteras, kunde en av tidens gång, föråldrad och utsliten divan i blå konstsiden, en tre meter hög spiraltrappa och några, svårt att räkna i det dystra mörkret, vaser eller om det var urnor, eller att de i vissa dramer kunde användas som bådadera, med en ängels tålamod och det aldrig sinande hoppet om att återanvändas, med öronen på helspänn invänta de tunga stegen från den enda rätta regissören, som efter att ha, likt Åskguden, sänt iväg sin Mjölner mot en helt icke ont anande och därmed helt oförberedd snickare, inta ställningar och positioner, fortsätta den rubbade och urspårade statusjakten.

Som en blixt från klar himmel upplevde alla omkring hur den tragikomiske dramaturgen, eller som vissa i hans nära sällskap, lite nedsättande kallade för ”Demiurgen”, det vill säga en sammanslagning av ”demimonden” och ”kirurgen” stod kvar på en gång orörlig, darrande, skakande och rörd och, som en hetsätande schaman eller av osynliga trådar fjättrat medium, med impulsiv intuition, pekade på fonden och gav åter, kanske för den allra sista gången i livet, sina ödmjuka och lojala vapendragare: Kvasten, Putstrasan och, som en ynnest, Divanen, Spiraltrappan och, efter noga övervägande, även de intill förväxling lika urnorna eller vaserna.

Visst har sinnena och förnimmelseförmågan sina givna roller i Människans tragödiska berättelse, men att blott finnas till utan att av någon annan utomstående varken bli betraktad, lyssnad på eller uppfattad som någon av, om än aldrig så lite, värde eller betydelse tycks, åtminstone till det yttre, vara totalt meningslöst.

Minst sagt; tomhetskänslan i sig som söker förstärka varken den omgivande skyddsmuren eller att det gällande nuet blir för de ständigt närvarande antingen patetisk, absurd, paradoxal eller bara, för vanliga människor, som en kalejdoskopisk mix av allt inom den simulerade simultankapacitet som kan döljas innanför viaduktens avrinningstunnels omslutande väggar.

Det är här som Dunkelheten utför en överraskande entré.

Verbum, ”Ordet”, som från tidernas begynnelse fungerat som antingen ett vilseledande eller tydliggörande instrument har, genom den mänskliga artens oförmåga eller ovilja till att uttala det enda rätta, sin givna plats inom steganografins komplicerade verklighetsstrukturer.

Steganografin har blivit till för att mätta behovet av informatikens motsats.

Mer överdrivet fördunklande, för att inte gå händelseutvecklingen i förväg och, på en och samma gång, generöst dela med sig av orden till den som, ifall risken vore överhängande för att innehållet skulle falla i fel händer, beskrivningen, inte förklaringen, för kontrahenten vara till synes tillräckligt enkel, men ändå, som tvålbiten under duschen, glida ur dennes, med skum eller ludd, vilket man nu för tillfället föredrar, i ögonen, famlande händer.

Magikern uråldriga trick att ju mer betraktaren anstränger sig för att förstå, desto sämre blir det slutliga resultatet.

Vad kan vara bättre mot ett tillstånd av inbillad sjukdom, än ett tillika inbillat botemedel?

Så länge som pragmatikerna har rätt, är huvudsaken inte vad man tror, utan vad som i realiteten, fungerar.

Den inbillningssjuke måste själv välja mellan placebons verkan och hypokondrins undanglidande förflyttning över till en intilliggande, men ändå icke identiskt lika, diagnos.

Liksom en negativ inställning som träffas av en positiv uppenbarelse, bara kan leda denna förvirrande kluvenhet fram till en blixtsnabb och mirakulös upplösning av alla tidigare erövrade erfarenheter.