Forskningen, som än så länge utförs på molekylär nivå, iscensätter ett, än så länge, obegränsat antal delningar, klyvningar, splittringar och spjälkningar.

Magellan, Columbus, och Armstrong i all ära, men inom Vetenskapens väggar verkar man ändå kommit fram till en talande kompromiss.

Swedenborg var nog den som, trots allt, redan under hans eget livs dagar, kommit på lösningen som låg honom närmast intill livet.

Poesin eller Den Sköna Litteraturen utgörs inte av upplysande information.

Det kvittar lika om huvudpersonen väljer att följa Fru Lustas eller Fru Dygds vägar.

Huvudsaken är att berättelsens avgörande handling behåller Tydarens uppmärksamhet den avgörande trådens spänning från början till slutet.

Med andra ord att huvudpersonen är mogen nog till att förstå och och axla det ansvar som agenten, på eget bevåg, för handlingen framåt och till slut sätter punkt för berättelsen.

Teamets inbördes planering kan ibland spåra ur och splittra upp arbetslaget i minst två mindre delar.

Då gäller det för agenten att hålla tungan rätt i mun, och innan något helt oförväntat händer, som när ett tak rasar in och faller sönder i bitar, fånga upp de första och största i rätt ordning och, innan de andra frigörs, åtminstone i teorin eller till och med provisoriskt, återställa vardagen med sådana förbrukningsmaterial som bör finnas i varje agents kökslådor, som till exempel, klister, tejp eller första förband.

Författaren/Sändaren hänvisar Läsaren/Tydaren till informationsalster, sådana som är tillräckligt överskådliga och till för allmänheten ute i det offentliga livet, men som helst införskaffar dessa lättillgängliga objekt utan vare sig lämplig intellektuell ersättning eller fysisk motprestation.

Ett sådant skulle kunna utgöras av till exempel en tunnelbanekarta som, grovt generaliserad och förenklad till för att förtydliga och konkretisera sådana tvärförbindelser mellan de logistiska, publika transportmedlen i rörelse, som, om administratörerna i sambandscentralen inte lagt sig på latsidan eller på tuppluren, till punkt och pricka ordnat verklighetens tidtabell enligt inget annat än kartan.

Denna överdrivna pedanterism med enda avsikten att sätta bollen i krysset, kan för Tydaren verka alltför livsspillande och onödigt tidskrävande.

För den otålige och rastlösa kan detta tyckas vara en veritabel, verbal omsvängning åt det motsatta hållet, men utan rast och ro, förblir kanske dörrarna för all framtid lyckta.

Så här ser alltså grundtipset ut:

Särskiljande av respektive åtskilda yrkeskaraktärer är nödvändig för att åter framkalla de gränsdragningar som åtskiljer professionerna ”Författare”, ”Berättare”, ”Deskriptiv Beskrivare”, ”Klarläggare”, ”Förklarare”, eller med ett kanske bättre och därmed lättbegripligare ord: ”Förtydligare”.

Men för bara en bråkdel av dessa är deras huvudsakliga uppgift den att, om inte annat än för syns skull, till det yttre verka vara både informativ och kommunikativ.

Berättarens projekt är här försedd, på bekostnad av frånvaron av sanningsenlighet men förväxlad med sannolikhet, både en utökad vidd och ett, i förhållande till gällande hastighetsbegränsningar, fartblind, övergå i accelererande och exalterande tidstempo.

Med andra ord, rättesnöret ”Det Dunkelt Sagda är Det Dunkelt Tänkta” är i det här hypotetiska sammanhanget, helt satt ur spel.

Tvärtom! Ju dunklare, utan att avvika det minsta ifrån sanningen, desto tydligare. Är inte verkligheten i regel mer dunkel, än tydlig?

Det kan vara värt i sammanhanget om påminnelsen om att det steganografiska hantverket i sin helhet, oavsett om det handlar om ord eller andra materiella eller immateriella objekt, likt den uppträdande magikern och hans paranta assistent, till det yttre verkar förväxla, men för de inblandade, invigda, utvalda förblir detta ändå bara ett spel för galleriet.

Konklusionen blir att Informatören, svart för ögonen, går in på den, av facket, godkända arbetsbeskrivningen och schemaläggningen.

Det innebär för denne sådana obekvämligheter som, under ett block på minst tre timmar, aldrig får innehålla mer än ett toalettbesök och en kafferast och, vid tidigare lagd lunch, dras båda dessa förmåner automatiskt tillbaka.

Tydaren, som inom en armlängds avstånd är mera om sig och kring sig, kan bekvämt dra sig tillbaka till skrivbordet och den ergonomiskt utformade arbetsstolen med en kopp nybryggd latte bredvid sig och fötterna ovanpå den sedan tidernas begynnelse, repiga och nedsmutsade skrivbordskonstruktionen, likt en sentida da Vinci- wannabe, försöker tränga in i, med mycket möda och stort besvär, med en koleriskt febrig blick och malarians hastigt skiftande kroppstemperaturer, kallsvetten rinnandes från pannan och längsmed ryggen, dissekera, analysera, utföra noggranna anteckningar och detaljerade skisser, vända och vrida på den hypotetiska målbilden, som vid första anblicken från någon gångtrafikant en passage, efter nattmanglingens sista entropiska defragmentering, uppmärksamma den näst intill osynliga gränsen mellan artificiella och syntetiska tillverkningsprocesser.

Skönlitteraturen kan sägas rymma minst ett, i vår tid, klassiskt verk som, naturligtvis med så ringa framgångar, att det knappt är värt att nämna.

Tydarens överkänsligt, intuitivt, sublimt styrda kompass pekar utan minsta darrning på nålen ut författaren Carl Sagans science fictionbetonade ”Kontakt” (på engelska ”Contact”).

Boken är väl förankrad i verkligheten, medan filmen, åtminstone ur publikens grodperspektiv och kritikernas fågelperspektiv, kunde antyda sådana händelser som med nöd och näppe ingår i medelinkomsttagarens krassa vardagsverklighet. Därför är det inte så konstigt att den senare versionen hade som dragplåster ingen mindre än  Jodie Foster i huvudrollen.

I en väsentlig detalj skiljer sig dock filmen från det ursprungliga händelseförloppet i bokens sista del.

Carl Sagan som i det här fallet skulle kunna kalla sig för ”Författare av Sci-fi-litteratur” använder sig i boken, antagligen för att förstärka verklighetsintrycket, eller ge Läsaren populärvetenskapligt bekräftad information som finns med bara för att, med hjälp av några litterära finter och grepp, via Läsarens förmåga till inlevelse, förmedla en upplevelse av alternativa, men fortfarande, trovärdiga verklighetsavgjutningar.

Kanske att svaret finns att söka i Carl Gustaf Jungs ”Skuggan”?

Mer om detta kan Tydaren med fördel fördjupa sig i, i ”Berättelsen om Familjen Frånlandsvind” och med koncentrerad fokusering på ämnesområdet: ”Drömbubblor”.

Tidigt i den första bokens främre hälft möter Läsaren begreppet ”Drömbubblor”.

En ”drömbubbla” kan i strålglansen som speglas i bubblans såpliknande tredimensionellt klotformade hölje, väcka fornstora tankar till liv om den, på den tiden då det begav sig, Livgardisternas ”Livgivande Andningseffekt”.

Som en flyktig förklaring hur denna som regel kan gå till brukar Utbildnings- och Undervisningsdetaljen hänvisa till sådana kassafyllare där hjälten, som om han vore en nyuppstånden Gustav Vasa, ligger under vattenytan ute bland vassen och, medan de danska knektarna rider förbi, kan klara livhanken medelst att andas in och ut genom ett för ändamålet väl utvalt, men ändå av den stressande situationen påverkade, vasstrå.