Så här lät historien:

Herr Manasse Alexander själv, försörjde sig enda dagen som kringvandrande gatumusikant med en äkta akustisk gitarr av märket Yokohama, ett munspelsställ, en Hohnermunharmonika och, på ryggen, en karibisk idiofon, specialtillverkad av Alexanders gamla skolkkamrater Frankie Knuckles och Larry Heard.

Den andra dagen tog han som den kom, eller arbetade som diskare i lyxkrogen Affären Esmeralda och, när ingen såg, skrapade ner de finaste bitarna av rester på tallrikarna i en för ändamålet lämplig doggy bag.

Om relationen mellan Alexander och Carmencitita en dag skulle gå i kras, kunde denne olycksdrabbade karl antingen med fördel, men utan att ange personernas autentiska namn, använda krisen i förhållandet som färdig mall i nybörjarkurs, kvällstid mellan nitton till tjugoett, tisdagar och torsdagar, kurs för rumbadansare, eller en konservöppnare mellan par som hellre föredrog att leva i särboskap, än i tvångsanslutna polygama kollektivförhållanden.

Men det var en senare fråga.

Med de andliga tumskruvarna på, erkände, antingen Sören eller Jörgen, att den uteslutna tredje var ingen mindre än dottern till Amiral Paul Bellingshausen:

Den försiktige Generalen Dottie Parden inledde, enligt Metodboken, ett effektivt och ekonomiskt försvarsangrepp, med att först sända iväg, lojala intill döden, informatörer och infiltratörer, som med dagens överljushastighet, återvände med dagsfärska rapporter om när de fientligt sinnade styrkorna utfört sina tarvliga behov på ett annat ställe, ovanför en ormgrop.

Dessa tillstånd möjliggjorde för Parden att vakna på rygg, ta sig en dusch innanför ett till hälften genomskinligt, storblommigt plastdraperi och beordra sin kalfaktor, Menige ”Mattan” Ryan, hon var så gott som säker att han sett mellan fingrarna, med språng inhämta den traditionellt engelska frukosten.

I kokettaste laget för en femstjärnig general hade, fortfarande med badlakanet virat runt sitt veka, men ändå fullt meningsfulla liv, hon satt ändan på baststolens säte och utstuderat, framför slagfältets skalenliga modell arrangerad på en lite fuktskadad spånplatta, med höger hand druckit engelskt tillagat sliskigt cikoriakaffe och med den vänstra, flyttat runt de egna styrkorna lite hit och lite dit som hon tyckte.

Var morgon på slaget fem i tolv, borstade Parden tänderna i klorhexidin, tvättade ansikte och händer med gammaldags grönsåpa, ställde sig upp i ett samlat led och med språng, på slaget en minut i tolv önskade Amiral Nelson en god morgon, skyldrade gevär, ställde sig i givakt, och, när Amiralen framfört några väl valda ord om livets korthet, moraliskt uppbyggliga sentenser och citat, för att avsluta harangen med en noggrann beskrivning av möblemanget inne i stadens enda, åtminstone till namn och rykte: ”Kaffehuset Majssolen”.

I det här kritiska läget kan steganografens, i somligas ögon lite alltför manuella, omoderna, otidsenliga metoder komma väl till pass. Vad är det för fel med en rapporthund, eller en traditionellt inavlad tumlettbrevduva?

Den lilla grupp, en procent, av alltför påstridiga, påstrukna, otåliga och ivriga generaler som hellre, i skarpt läge ute på slagfältet, längtade efter att än en gång få uppleva hur luftdraget från fiendens kulor visslade och ven kring öronen, nostalgiskt känna hur Gamma-Geretas rekyl i första anslaget, höll på att, om inte slå ut fienden, så dribbla bort henom mer åt vänster, än åt höger.

Enda löftet soldaterna var angelägna om att infria var, efter misshälligheterna, från en isbelagd träbrygga kasta sig i vaken med huvudet före, tvätta sig rena i det ångande kalla vattnet och nakna inpå bara kroppen, in i det längsta undvika den efterlängtade risbastun och, huttrande så att tänderna skalv, skrubba huden röd med en handduk av kliande hampväv.

Efter avlossad kanonkula från Tjocka Bettan, stod alla närvarande, enligt de uppdaterade föreskrifterna, samlade kring artilleripjäsen. För att pryda kanten med lite guld, vädra näsborrarna med krutdoften som, enligt alla dem som varit med förr, överlevt perser som ”kanonmaten” och ”kronvraken”, återgav livet dess rätta innehåll.

Samstämmiga, alla i munnen på varandra, deklarerade att, visst, det var inget fel på modeller av spånskivor, flexibla små blå, bruna eller kakifärgade plastsoldater som snabbt kunde omgruppera sig och, ur den bästa synvinkeln, rensa fiendesidan med mausergevär, haubitsar och en och annan förlorat äggranat, men Parden höjde på ögonbrynen, rynkade pannan och påpekade att krigsleksaker var absolut ingenting hon föraktade. Vad skulle ha blivit av henne, om hon förblivit tillfreds med pepparkvarnen, saltgumman och sockerströaren? För att inte tala om vaxduken med de, var hon fortfarande övertygad om, sju sorters sommarblomstern?

Med sin bärbara, av Bäst-i-Test rekommenderade märket Horoscope kommunikationsradio, kunde plastsoldaterna anropa sina egna stridspiloter, ange motståndarsidans longitud och latitud, med resultatet att retro Spitfires och reparerade, återställda nya Flygande Tunnor med loopar och fallande lövet, kunde ta fienden på sängkanten.

Parden, som alltid ville ha tillgång till det allra senaste från Årets Vapen- och Krigsmässa, använde drönare med autopilot, fjärrstyrda landminor med det lite missvisande namnet ”Slamcreapers” och avlyssningsapparatur inbyggda i pommes frites som tålde fritösens temperaturer upp till 200 grader.

Mittfältet låg som en nyplöjd åker där sädesfältet böja sig för av och an i den omväxlande vinden. Backarna stod beredda. Varje ytter envisades med att gå över till andra sida. Målvakterna erhöll som sig bör sina fiskar varma.

Malar, sutare, sotare och andra torskar som simmar i grumligt vatten ska med varsamma händer kittlas, kastas upp på landbacken och, medan de ännu är färska, grillas, rökas eller, efter att ha doppats i pannkaksmix, ungefär som bananer, friteras.

Skam gick på torra land då slussvaktare Nils Svensson från Arvika, från Göta kanals södra kajkant beskådat både revhajar och grundvalar, som till exempel omtumlande Öresvin.

I väntan på att den försiktige generalen Parden med en gir skulle tvärbromsa och mitt i femöresvändningen ställa Hummern i nittio grader, stod mannarna som tända ljus.

I landet rådde frihet och demokrati.

Robert Capa, när han ändå hade vägarna förbi, lämnade in en bunt lite oskarpa och, troligtvis därför att solen sken, överexponerade fotografier som alldeles intill modelljärnvägsstationen gav rättvisa åt ”Röde Baronen” Richthofen, då han, kanske skamsen, eller bara suttit i andra tankar, var på väg från ett annat ställe.

Pardon, alltför snar att dra förhastade slutsatser, ansåg utan omsvep att Baronen antingen drabbats av Turistsjukan, Tutanchamons förbannelse, Gulsot eller en släng av Malaria. 
Capa, som varken ville störa sig med uppdragsgivaren Parden eller lagkamraten i curlingklubben Malajbjörnarna, som just nu efter senaste helgen kommit upp i Korpens division 5, trodde att Baronen inte ännu ätit sin dagliga dos av probiotika.

När gipset torkat, modelleran på spånplattan satt där den skulle, åt hon en lite bränd prinskorv med Cool Man’s engelska senap, äggröra och råstekt potatis. Även om det fanns äkta fajansporslin från Amsterdam tillgängligt, valde hon, i solidaritet med de snart blivande krigsoffren, att utnyttja den av pojkarna så populära attiraljen Snuskburken.

Tilläggas bör att då striderna övergått i eldupphör, vapenvila, traditionellt julfirande i skyttegravarna och mellankrigstidens andra fas, blev efterfrågan så stor i Överskottslagren att Kal-Jan designade sin egen retroversion och sålde den till högstbjudande på Skansen, i akt och mening för att rädda gråsälarna från turisternas obetänksamma ovana att mata djuren med tunga mynt. Som tur var, övergavs detta omilda djurplågeri senare då, sedan en tid tillbaka, det gemensamma, etablerade samhället föredragit att hellre vara kontinent, än kontantlös.

Doften hade ännu inte passerat stadiet då övermogen Rocheforsost utmanades av välbekanta av lukter från koncentrerad ättikssprit, mögel, surströmming och karaktäristisk, till att börja med vag, men med tiden alltmer påtagliga unkenhet som väcker till minnen av gamla raggsockor med hål på hälarna, våta och därför svåruppknutna skosnören och härsket vapenfett.

Ökenreven, helt i synk med samtiden i allmänhet och Parden i synnerhet, gick som katten kring het gröt, då han, endast för att uppleva hur smaklökarna retades och snålvattnet rinna till, just skulle inleda sièstan med en eller högst två små rackare.

På grund av helt fel magkänsla satte sig den först rackaren på tvären i vrångstrupen och Reven, på uselt humör för att så här långt i förväg tvingas avbryta anfallet och, med huvudet före, krypa ner i Tigertankens trånga inre, inta ställningen som en grillkorv mellan bröden.

Reven visste att detta läge kunde utgöra den i särklass hårdaste av krigets fasor. Han och fem beväringar måste inandas och utstå de utsläpp av svavelväte som han då och då inte längre kunde uthärda att avstå ifrån. Korpralen hade all anledning till att beordra mannarna gasmaskerna på, men i förbifarten hade den jäktade kläddetaljen antingen valt alltför små storlekar, eller helt enkelt förlagt dem någonstans, kanske i marketenteriet, eller förrådet där ostarna lagrades.

Reven visste att sådana små bagateller kunde bli avgörande för var de framtida landsgränserna skulle gå. För att inte hänga upp sig på detaljerna, fokuserade han sig istället på att söka avgöra vilken bergsplatå som var bäst lämpad till att tvinga in Pardens bandvagnar, valpar, suggor och vesslor i en återvändsgrändsliknande ravin. Där skulle Reven och hans tappra män först göra slarvsylta av antagonisterna och när alla var avsnoppade och tillplattade, skulle Reven först samla ihop alla de söndersprängda fordonsskeletten och därpå, i Herkulesplan med motorerna i högsta varv per minut, transportera dem över till konstmässan Documenta, där Revens konsthandlare, Billy T. Button, skulle saluföra objekten under Revens artistnamn ”The Raven”.

Mässbesökarna saknade Ravens närvaro, men, om de vetat vilka goda skäl han hade till att inte närvara hade de lite sentimentalt och patetiskt, nickat förstående.

Det är mer än självklart att Parden och Reven, efter dagens manöver, redan beställt bord för två i den värdshusbyggnad som i forna tider hetat: ”King of Spain”.

Värdshuset ägs idag av restauratören, franchiseföretaget, mäklarfirman, bostadsrättsföreningen och entreprenörsbolaget ”Svalboet”, som också är hängivna mecenat till konstnärskollektivet Undergroundaktivisterna Survivalist-Revisionisterna samt döpt om fastigheten till Värdshuset Kaffegöken.   

Parden hette inte Parden för inte. Hon skickade till Menige ”Mattan” Ryan, som visat alltför stort intresse för hennes yttre behag, som om den vore ett ben till en utsvulten hund, iväg tvålen under spånplattan och beordrade Menige Ryan göra sitt yttersta för att apportera den i dess ursprungliga förpackning.

Utan att stressa i onödan, kunde hon således ikläda sig den dagen till äran nytvättade, välpressade och strukna uniform som betjänten Jean hängt upp på klädbetjänten av det väletablerade märket ”Keyfinder”, dragit på sig ökenkängorna ”Suricata Suricatta” och, för att bana väg, sparkat in stövelknekten ”Bum” i garderoben.

Den avgörande stridens hetta var alltför het för att utföras ute i den redan så äggkokbara ökensanden.

De stridande parterna Ökenreven och Parden var båda väl insatta i om att det var alldeles för hett för respektive manskap att hålla den sista striden direkt i middagssolens brännande aura.

Via talangscouter, pionjärer, föregångare, spanare och närsynta spejare ute på krigsskådeplatsen hade Ökenreven bestämt sig för att anlägga den avgörande striden på bar mark och utan vidare krusiduller. Han sände iväg sin ordonnans Willy Gardwyn till Parden och informerade om hans senaste strategiska drag.

Parden, medan Willy satt och drack kaffe, sände tillbaka sin ordonnans Telma Raki till Ökenreven med ett kortfattat meddelande som löd: ”Bra! Vi ses när vi passar!”.

Parden hade studerat krigskonsten redan i sandlådan. På hennes dopattest stod det ”Dorothy Parden”, men som artist i Pansarregementets Kommando- och Underhållningsdetalj föredrog hon täck- och artistnamnet ”Dottie Patron”.

Vid ett halvt års ålder, brådmogen som tösen var, konstruerade hon imaginära fienden och rådande lägen där det för alla intressenter var tydligt att fienden skulle, före avblåsningen för tredje halvlek, utgå med segern.

Parden, om någon av intressenterna varit närvarande, eller om någon av de närvarande varit intresserade, skulle ha imponerat då hon vände förlusten till vinst.

Som medfödd och inbiten strateg använde Parden köksbordet med en vaxduk dekorerad med namngivna, både på svenska och latin, sommarblomster. Även om hon var utomordentlig på bahåll, utfall och reträtter, hade intresset för matematik betydligt svalnat då hon, hur hon än försökt, inte för sin själ kunde begripa kulmen på den omvända derivatan. Det gamla talesättet om: ”En, två, tre… många” kom åter till heders. Helt fördomsfri var hon inte i antagandet, att sommarblomstren, oavsett om de var förgrenade eller enkelblommiga till antalet varken mer eller mindre, som heltalet i visan: ”Sju vackra flickor i en ring”.

På duken dög pepparkvarnen, saltgumman och sockerströaren utmärkt som markörer för vilka utgångslägen som var bäst lämpade i det dekonstruerade rådande läget. 
Vid tretton månaders ålder, efter att hon både lärt sig krypa och att gå, hade hon förkovrat sig med att läsa Siouxie Tzus ”Krigskonsten” tills bladen lossnade från pärmryggen. Visserligen var handboken häftad och limmet undermåligt, men, som den talangfulla, begåvade som hon innerst inne var, kunde hon ändå läsa mellan raderna och underförstått förutse den bistra verklighetens helhetssyn.
Till sin natur var flickan Parden en typisk gnostiker. Hennes trosuppfattning gick helt ihop med Menander från Samarien som någon gång på 80-talet sammanställt det första oklara sambandet mellan Demiurgen och trickstern Evhaj, i uråldrade och förlegade, bortförklarat Eva och bevisat för Adams söner att exet bar det lite nu för tiden ovanliga namnet ”Lilith”. 
”Evhaj” gav, om det spelades baklänges för allmänhetens, om de lyssnade riktigt ordentligt, betydelsen ”han där”.

Vem ”han” var, är, eller kommer att bli, är det idag ingen som har erhållit någon trovärdig information om. Var ”han” finns, skulle inte ens den störste av arkivarier, Charon från Cairon, han i Biblioteket i Babylon, innan det förstördes av trumpetstötarna utanför murarna, kunna ge tillförlitliga uppgifter om, men han var i alla fall, ibland, om man inte trodde på hans existens, närvarande, men när man som bäst behövde honom, höll han sig, på något märkligt sätt, utanför och lite ovetandes om det som komma skulle.

För Parden var alternativet Det uteslutna tredje helt utom syn- eller hörhåll. Som ett flytande vatten behärskade hon, även om hon väcktes klockan två på natten, oavsett om det rådde vintertid eller sommartid, gentlemannaspelen Twiggy Twist, Glasberget, London Bridge och Vändåtta.

Efter att ha utfört ett provskott med sin egen konstruerade höghastighetsslangbåge, just precis en sådan som Guevara skjutit papegojor med i Bolivias ogenomträngliga regnskogar,  och avsiktligt krossat grannens fönsterruta in till dennes andra ställe, då hennes föräldrar, i samband med att villan byggdes, glömt att inrymma en bur i källaren, eller en fängelsehåla under önskebrunnen ute på tomten, klarade hon sig undan med endast en veckas utegångsförbud och indragen, av henne själv, som flera utomstående senare bekräftat, mycket fyndigt konstruerade holografiska vapenlicens.

Endast den som saknar initiativförmåga, försitter chansen att förkovra sig på livets hårda skolbänk. Utan tillgång till vare sig smartphone, dator, teve, radio eller annan elektronisk utrustning, men med en av modern insmugglad kortlek av märket Brobergs, bestående av de ordinarie femtiotvå samt två jokrar tränade Parden upp minnet både åt den ena eller andra riktningen, enligt x-axelns positiva framåt och uppåt, eller, på y-axeln negativt baklänges och nedåt.

För att träna upp perceptionsförmågan, intuitionen och ESP, knöt hon fast en på längden dubbelvikt akrylhalsduk i skotskt klanmönster MacEinzii, över ögonen, blandade och lade upp korsbefruktande versioner av patienser som ett Den Elvasträngade Harpan, Särlingen och 17.

Då och då, när hon trodde att ingen såg, lyfte hon på bindeln och rätta till färger och valörer i enlighet med läggningen av Galliska Korset. Gång efter gång, kunde hon med hög röst fråga sig själv ifall det inte betydde mer att lyckas, än att följa sådana helt meningslösa regler som någon sysslolös skeppshaverist, typ Harald Wilson, på andras bekostnad, roat sig med att hitta på?

Var det Fjodor Dostojevskij eller Leo Tolstoj som skrivit att: ”I Krig och Fred är Allting, tills vidare, förbjudet”?

Tolstoj som redan från födelsen varit rik som ett troll, skulle annars ha hamnat i lyxfällan. Dostojevskij däremot hade dragit sitt strå till korset, tack vare, på grund av, eller trots att han ett flertal gånger om fastnat i spelfällan.

Andra av självförsjunkenhetens avantgardister, som Nabokov och Zweig, föredrog det för andra kanske alltför fyrkantiga spelet Schack som med dess sextiofyra rutor, mystiskt utformade iscensatta pjäser och i grund och botten kunde Parden, för att ytterligare kunna utöka impulsernas hastighet till tre gånger över ljusets hastighet, passera genom associationsbanorna, mycket försiktigt, för att det inte skulle härskna eller bränna vid, hetta upp det helt färska lagret myelin av bästa kvalitet.

Parden delgav senare inför pressen, den givande förklaringen:

”Myelinet kring nervcellens axon speedar upp nervimpulsernas pulserande hastighet, men bara om man samtidigt inte tänker för mycket eller brukar i onödan mycket tid till att låta tankarna överföras via ryggradsmärgens ändalykt och  därmed, som genom en mer primitiv, andra reptilhjärna övergå i handlingar.”

De snabbaste impulserna var döpta efter legendariska Formel Ett-förare som Ronnie Pettersson och Karlsson på Taket. Föregångarna till självkörande bilar, tryckte gaspedalen i botten och, om inte tvåkomponentsmyelinet och hjärnvävnadens sargar höll måttet, redan i första Cast Roll Tre, med en kraftig gir till höger, upp i en, enligt mängdenheten ”Verksam Substans”, bortsett från Internationella Enheter, väldoserad kurva, trampade ur, bromsade med motorn, ökade tempot, men ändå, kanske beroende på solsting eller en förhastad tankevurpa sladdade av banan, in genom hindret och rakt ut i publikhavet.

Vid sådana tillfällen brukade Pardens biologiske far, Amiral Paul Bellingshausen, trösta henne med de ironiska orden:

Det är sådant man får räkna med, tänkte den rödhårige lykttändaren när, lite disträ som han var, satte huvudet under skärmen.

Äntligen hade Parden gjort sagt upp bekantskapen med alltför efterhängsna uttrycksmedel.