Förnuftet är ju inte för inte omöjligt att omslutas av sig själv.

Många som är antingen obevandrade, eller ointresserade av ämnesområdet Steganografi, framhåller lite väl okänsligt, burdust:

”Steganografi är bara en elitistisk verbal dimridå, för att bakom detta molntäcke använda vardagsbegrepp som ”bedrägeri” eller, för den som har en medfödd talang och handlag i hobbyn, hantverket eller till och med professionen ”ficktjuveri”.

Visst skulle det kunna förhålla sig på det lilla viset, men bedragaren i rörelse eller ficktjuven ute i skarp läge på fältet alldeles i närheten av gatan, gärna under rusningstrafik eller i julruschen, har en inre, kanske för honom själv, omedveten längtan efter att bli upptäckt ”med sina smutsiga fingrar kladdiga av sylt”.

Med andra ord ett något slags något hopkok av narcissism, defaitism och ovårdsamt tillvaratagande av det, till att börja med, på lagom fallhöjd, oväntat höga värdet av det egna ryktet. 

Steganografen där emot är mer stoiskt, än epikureiskt, lagd. Även om Tydaren till det yttre kan uppfattas som en ortodox libertin (bara för att ösa lite ur den kanoniska litteraturkällan: ”Röda Nejlikan” och ”Gentlemannatjuven Arsène Lupin”) är denne en, av hejdad vana och intill besatthet, extrem idealist.

För denne är inte ”Konsten till för Konstens Skull”, utan, även om han inte är i helt avsaknad av yrkesstolthet, har ett, på en gång kortsiktigt, långsiktigt, avsiktligt, något diffust vid just det här ögonblicket, men med ett avgörande fokus på brännpunkten mitt i horisontlinjen, kommer det konkreta föremålet så småningom konkretiseras och, också för ovidkommande från okända trakter, ett för den som är utrustad med hänsynsfull försiktighet, fullt möjligt uppnåeligt mål. Ingen människa, som det så riktigt heter, är en öde ö och detta är ett argument nog för att det ena ett eller annat sätt kroka i det andra.

Vad vore ande utan materia? Vad vore kroppen utan huvud? Vad vore nervsystemet, signalsystemet, utan dess sändare och mottagare, sambandscentralen, hjärnan?

Det hela kan sägas handla om att lära sig särskilja ”Solipsism”, från ”Egoism”, ”Egocentrism”, ”Narcissism”, ”Självupptagenhet” i allmänhet och ”Navelskåderi” i synnerhet. 

Bland kreatörer av alla möjliga olika slag och sorter, lever uttrycket klart att, logiskt och följdriktigt uppstår ur Verkets Skapare, den allra första, och, i bästa fall, välbalanserade, i intim relation till marknadsanalytikerna, opartisk, förutsättningslös och oförberedd, Första Kritiker.

Det steganografiska metoden bör därför helst utföras av en för stunden sysslolös och därför lite uttråkad, men ändå extrovert tillgänglig seriös, ambitiös, exemplariskt pedantisk och intill perfektion nära, kompetent konstruktör.

Om tid finnes bör, till det yttre, hantverkare, men i anden besjälad med en nästan allt för högt satt på piedestal, hårt pressad produktutvecklare.

Från och med, i den aktuella situationen här och nu, som med något på fötterna, ovanligt mycket is i magen, men ändå varm i kläderna samt med perfektion som aldrig uppnåeligt mål, som aldrig närmat sig av det avancerade stadiet då denne, i lugn och ro, kan använda truistiska slogans som till exempel, intrinsikalt men ändå slagkraftigt: ”Vandringen är målet”. Men denna lite väl utslitna devis kan, om rätt använd, ändå leda ”den utomstående” fram till den titel som bekräftar att den ovan nämnde är på god väg fram till lättviktstiteln: ”Tydare”. Just därför att denna folder i första hand riktar sig till kommande, blivande ”Tydare”, så inleds alltid substantivet med ett stort, versalt, ”T”.

Spegeleffekten och spegelneuronet har ju det gemensamt att själva reflexen pågår så länge  som ett och detsamma objektet befinner sig i rät vinkel framför reflexionens iscen- och igångsättare, till den mer handlingsinriktade ”Agenten”, någon gång också benämnd som det betydligt mindre vanligt förekommande, ”Aktören” kan med fördel båda de substantiella substantiven och subjekten, inledas med en stor bokstav ”Versal” som enda uttryckliga bekräftelse på att, i just detta nu, eller någon gång långt senare bort i en avlägsen framtid, nämligen ”A”.

Det kan tyckas säga sig själv, men för att ingen utomstående ska gå miste om tillfället att överföra de algebraiskt och syntetiska värdena ”A” till ”T”, bör denna aktiva handling resultera i förståelsen, som en direkt och därmed oavbruten följd av resonemanget, att övergången, trots syntetiseringen, har en finkalibrig kärna av naturlig, men ändå kosmetiskt retuscherad, cellstruktur.

Tydaren som den egna och allra första av alla kritiska granskare bör, för att inte ödsla bort onödigt mycket tid på märkbara, märkliga eller märkvärda extravaganser, hellre upptäcka, än uppfinna, en dittills aldrig tidigare estetiskt upplevd parameter. Tänk bara på Beethovens så berömda inledning till det så passande namnet ”Ödessymfonin”, eller Orffs ”O Fortuna”, eller, på den tiden då ekvilibristen, utövaren av ”elektrisk förmedlare av akustiskt tilltalande informationsöverföring, via gitarrens strängar, eventuella resonanslåda, mikrofoner, förstärkare och högtalare av det numera bortglömda men ändå legendariska märket ”Carlsson OA-5”, Deep Purples hit: ”Smoke on the Water”.