Till skillnad från den gängse uppfattningen om scenuppträdande magiker, är Tydarens egentliga syfte inte att få objektet att försvinna. Tvärtom! Som alla redan vet; ju tydligare, desto ointressantare.

Den steganografiska trestegsmodellen om ordens metafysiska ursprung: Som bokstavstroende, när de ordblinda drabbats av plötslig begreppsförvirring, läser in ett helt livs mening i varje minsta vokal, konsonant och skiljetecken. Därtill kommer, hack i häl, mellan raderna, bakom rubrikerna och, som körsbäret i likörchokladbiten, bland den exklusiva målgruppen konfektgourméer, med traditioner som går långt tillbaka i tiden, det inte alltid så lättsmälta, men ändå väl redigerade och finputsade, finstilta.

Tre hypotetiska nyckelaspekter att tänka på före Övning 1.

Att befinna sig på rätt plats på rätt tidpunkt.

Den strategiske steganografen har, antingen genom försök och misslyckas-metoden, eller väl beprövad erfarenhet, högre avsikter än att så småningom, när det rätta tillfället har infunnit sig, att ingå i den ytterst begränsade gruppen av blivande Tydare, bör ha detta i minnet:

Aspekt 1:

Att ”ge orden vingar” som till exempel att, likt en drönare medlem i klubben, hovra och sväva på molnet samt skapa en, om man ska vara lite överdrivet petig, illegal avgjutning av den av Marinetti så föraktade Nike från Samothrake, uppkalla gjutformen efter Duchamp hanliga dito och, fort innan det magmarinnande guldet hunnit stelna, omvandla Nike till en, inklusive allt, ”reservdelsgudinna”.

En tidigare anställd, men numera friställd, assistent hos den amerikanske postmodernisten Jeff Coons, Ingert Thunsztradhy, tog sig an uppdraget.

Hur skulle hon ensam kunna veta hur Nikes ursprungliga huvud en gång när det satt på sin rätta plats, inför dåtidens konstkännare och det hedniska sällskapets överstepräster och vestaler ärade maninnan med människo-, djur och fruktoffer, tett sig?

Efter att ha utfört cirka trettiotusen skanningar med hjälp av fMRI, datortomografisk magnetkamera och EEC, elektroencefalogram, av samtida antika huvudformer, ansiktsmasker och skråpukar, anställdes hon som, under plötslig sjukdom, vabbande och sedan länge inplanerade semestrar, inhoppande kriminaltekniker, men utan att fast tillsvidare-anställning, hos CSI.

Med det långsiktiga målet att på fritiden, kvällar och helger, framställa en syntetisk tredimensionell attrapp, fantombild, av naturtrogen, ekologisk och fairtrademärkt latex som, enligt alla befintliga mått och steg borde ha kunnat tillfredsställa Romarrikets alla prokuratorers, satrapers och, naturligtvis obesegrade, men numera pensionerade gladiatorers förväntningar på hur Nikes, Segerns och Förbifartens gudinna, verkliga anlete, ur ett aningen fyrkantigt, socialrealistiskt vinklat perspektiv, som om pelarhelgonet stått vid nyhetspressen och från ett vidöppet fönster via ett löpande band distribuera badande barn, utan föregående avtorkning, frottering och gnidningar, som de gått och stått, ut i ett från deras ytterst begränsade erfarenheter, ny och skön värld.

Utan att gå händelserna i förväg, kommer Tydaren mycket snart ha tillfälle till att med de egna organens varseblivningsförmåga och sinnesförnimmelser uppleva en Mary Shelleys ”Victor Frankensteins Monster”-version av Reservdels-Nike.

I och för sig inget löfte, men väl en målsättning.

Aspekt 2:

Ingert Thunsztradhys mästarprov ”Reservdels-Nike” ger resonans till det gängse förekommande uttrycket:

”Lyss till de fjärilens vingslag som med propagandistisk, publicistisk agenda omskakat världen från tidernas begynnelse och framöver”.

Ingert Thunsztradhys bästa väninna och sambo, den kvinnliga konstnären Anna ”Palindrom” Arepo, då mer på allas läppar än idag, sannolikt beroende på att trenderna går allt fortare, hade, efter ett förlängt arbetsstipendium från Rolling Toys Foundation, på plats studerat Leonardo da Vincis skisser över Människans första steg in i Aviationskonsten och den numera desto mer kända och populära, som endast tack vare de helt förutsägbara annuella satellitlevererade sändningsvisningarna av världens genom tiderna största artist Walt Disneys senaste kinematografiska produkter, sagoväsendet ”Tingeling”, på Barries mer anglosaxiskt inspirerade respektive Disneys lite mer sjungande och svängiga, naivistiskt utmålade hemspråk: ”Tinkerbell”.

Ingert Thunsztradhy och Palindrom var så gott som färdiga, då plötsligt Rolling Toys sedan så länge formellt anlitade advokatbyrå Delfinariets stipendieansvarige Rutger Dower, inte bara avslog, men dessutom bröt det tidigare löftet och, med omedelbar verkan, drog tillbaka den redan utbetalda delen av donationen med den trista effekten att Thunsztradhy, efter att Palindrom flytt slagfältet och dragit sig tillbaka på okänd ort, aldrig någonsin under sin livstid skulle få se slutet på hennes minutiöst detaljerade exakta skalenliga överföring från smått till med bortom och långt utöver gigantiska proportioner, med instrument som atomur, partikelkarusellen i Cern samt en laserkanon som överträffar ljusets hastighet, av Internationella Galaktiska Vetenskapsakademins samtliga, nu till antalet elva minus en ledamot, konventionellt fastställda måttenheter.

Då hennes båda föräldrar, Sam och Stevie, passivt inlärda, enligt den tidens pedagogiskt handfasta handlingsmönster, ”hjälplöshet”och, rakt framför deras av förträngd ilska, skumögda blickar som, om deras existentiella egenskaper så hade tillåtit, döda, stod och såg på hur dottern bröt samman i improviserade, impulsiva, kanonadiska konvulsioner, beslöt de sig för att på egen hand införskaffa den erforderliga summan ekonomiska medel och på så vis själva föregå med ett föredömligt gott exempel som möjligt, medan skrattet fastnat i vrångstrupen, omedelbart gått, utan minsta tillstymmelse till tvekan, hela vägen till banken, med ett tiotal enkla knapptryckningar, digitalt transfererat hela sitt sparade pensionskapital till Ingerts konto för oförutsedda utgifter.

Hur Ingert sedan, utan förkunskaper eller instuderad ekonomisk pekuniär planering, förvaltat sitt pund, inklusive talent, om tillräcklig spatialitet fortfarande återstår efter tryckningen av folderns förlaga på, varken mer eller mindre, till hälften uppdelade på etthundratjugofem blad inklusive tvåhundrafemtio sidor, kommer Tydaren ovillkorligen få erforderlig kunskap om ett sådant tillfälle som sällan eller aldrig återkommer två gånger.

Där emot, om denne, i den hypotetiska intervallen mellan nuläget och framtiden, skulle upptäcka att, efter in i minsta detalj följt Marcus Aurelius anvisningar, mediterat över det sista kapitlets sista sida som där samtliga Tydare utbringar ett ringa tack till internetanslutna verksamheter som Internet i dess ursprungliga utformning, Wikipedia som, ibland säker och ibland osäker, bara på tiondelen av en sekund, i skarp kontrast till gällande verklighetsuppfattning, bara ett fåtal informationsbitar som internets självgående felsökare, spindlar och troll, kopierat Buzans minneskarta med hänvisning till ovan nämnda förklaring, ges Tydaren möjlighet att via grannens hubbar upptäcka och, sjuk av avund, beundra sin nästas grönare gräs.

Om inte detta visar sig vara tillämpligt kan personen av egen kraft, fokusera sina egna grå neuroners synapsers flexibla lagringsenheter och själv lista ut den krassa verklighetens ömkansvärda och verklighetsanpassade förlopp. 

Dagen därpå, redan klockan fem över åtta på förmiddagen, kunde Ingert stoltsera med hennes parafras-pastisch-replik med den fullständiga titeln:

”I skenet från eftertankens kranka blekhet vilket i brådrasket uppstått som en ”gubben-i-lådan, eller  blixt från klar himmel med en stark kätting starkt förankrad till Saturnus tronens vänstra lejontassformade framben till omedelbar tröst för de ortodoxt rättrogna och traditionsbundna fariséerna medelst signalsubstantiell, subliminal,  sympatisk och parasympatiskt, informationsstyrd, teknisk upplysning med den förhållandevis, åtminstone i teorin, tänk om tänk rätt, uppfattningen om hur Nikes aerodynamiska flykt med besked trotsat Gudarnas Konung, enligt romersk förkristen hednisk trosuppfattning, Jupiter (motsvarande antika Greklands högst etablerade trallgök, Zeus) och hänsynslöst förföljt brushuvudet Ikaros ända ner till havets djupast liggande Marianergrav, i runda tal, ungefär elva kilometer under havsytan, men, naturligtvis lite godtyckligt, eftersom det med jämna mellanrum antingen råder en kompromisslöst strid flod eller alltid rinnande ebb.”

Aspekt 3.

Om fenomenet ”Ljudets” (Sic!) vibrerande våglängder och hur vi människor, fortare än våra reflexer kan ana, det vill säga med sunda förnuftet i behåll, transformerar och, i enligt logistikens alla paragrafryttares advokatyrer och millimeterrättvisare, transportera små krumelurer, bara för att nämna en i raden, semikolon, till storslagna, mirakulösa underverk, tillägnade mångfaldiga mästare som Vergilius samt hans kvinnliga, janusliknande, motsvarighet filosofen Beatrice Morris som, redan vid första ögonkastet i Pan Am-planets dåligt syresatta kabin, lärt att:

”Summan av alla logistiskt utformade transportnät, är inklusive både död- och cargovikt, konstant.”

Hur skulle detta kunna te sig, långt under utanför väggarna i vardagslivets evigt strömmande stadens trafikbrus samt det aldrig, för gemene man, utforskade avloppssystemet.

Aspekten anspelar på den sedan urminnes tider, under evig tid, plötsligt uppdykande, olösliga frågan som ofta förekommer i nära anknytning till ”Myrnas Paradox”, till ytan snarlik en koan:

”Består Verkligheten av Ord?”

som, enligt Jacques Lacans teorier, vid första anblicken har samma grovkorniga kärna som ”Har en hund buddhanatur? Mu!”

Edward Bundy, karmisk epigon och utövare av först verbal judo, som i korthet går ut på att strikt tillämpa motståndarens angrepp mot denne själv, och, när inte detta tillerkänns av önskat resultat, praktisera verbal yoga, som i korthet går ut på att, likt en orangutang i famnen på en Boa Constrictor slingra sig och, i yttersta nödfall, tänja på begreppens yttre begränsningar så att en specifik betydelse också, för den oerfarne i gebitet, kan utsträckas in under ett annat, i egentlig mening, inte synonymt ordbruk.

I stridens hetta är det förhållandevis enkelt att förtränga gummibandseffektens, enligt Polhem, mekaniserade anspänning. 

Då, inför detta Kirkegaardskt alltför hårt åtdragna antingen-eller-resonemang, på villkor att Tydaren inte anstränger de grå cellerna intill utbränningens gräns, med nonchalant och överdriven tilltro till den egna förmågan, antingen till största delen ignorera, eller helt utan minsta avvikelse från etthundra procent, totalt avfärda den som ett ständigt återkommande, aktualiserat kvasiproblem, vars enda syfte förblir att, i vått som i torrt, bistå väl bemedlade välgörare att, i väntan på att betjänten ska meddela att supén är serverat, ägna tiden åt ett tidsfördriv, en distraktion, om något som alla närvarande borde uppleva som både intresseväckande och stimulerade av främre, frontala pannloben.

Till att börja med är svaret på ”Myrnas Paradox”, tveklöst, med acklamation, ett definitivt och rungande: ”JA!”

Men hur ska Tydaren, om ifall detta någon gång, skulle bli nödvändigt, skapa en trovärdigt övertygande förbindelse mellan, å ena sidan ”Ord”, och, å andra sidan, ”Verklighet”?

”Verkligheten” är väl inget annat än ett ”Ord”?

En del heltidssysselsatta kommunikatörer anser att denna frågeställning är på gränsen till, varken mer eller mindre, snudd på, demoraliserande.

Den färdigutbildade Tydaren, med examensbetyget säkert förvarat i höger hands, av imiterat syntetiskt material tillverkade bärbara attachéportföljs förvaringsutrymme, om mer än tillräckligt uppmärksam, kommer på egna vägar finna fram till just här själva spoilern.

Den första premissen är att utan ord, saknar vi Sapiens också bilder. Om en bild säger mer än tusen ord, så skulle, ifall att orden ännu inte blivit utförligt skapade, utformade, designade och stiliserade bilden inte kunna uttala det minsta knyst.

Spoilern lyder:

”När ljuden från bokstäver, stavelser, ord och meningar, i informell och utanför det offentliga samtalet, kommer i svängning så omvandlas de fasta strukturella byggklossarna till för gällande ämnesområde nödvändiga och tillräckliga signalsubstanser.”

Tilläggas bör att vid sådana här speciella tillfällen är det för alla, utan att verka ”udda”, högst tillåtet att uttala minsta antydan till ”signal” och ”substans”, högt och tydligt utan att varken tala i skägget, förvara det på säkert avstånd ifrån klåfingriga barnahänder, antingen i den låsta skrivbordslådan eller i stilmöbeln sekretären. Det senast nämnda hänger ofta samman med att kalenderårets dagars slut oundvikligen närmar sig nästkommande motsvarande allra första dygn.

Övning 1.

I Europas kulturens metropol nummer ett, Paris, hade Greta Öhrnberg, en av landets mest framstående kvinnor, på den tiden det begav sig, på unga dar umgåtts med väninnorna Greta och Thora. Liksom talesättet lyder, att första intrycket består, hade också det sista ögonblicket i Gretas världsomspännande, kosmopolitiska liv, enkom i hennes egna ögon, med skinn på näsan, torr bakom öronen, valkar i händerna och stövlarna på, upplevt ett plötsligt återkommande uppenbar närvaro av sakral och spirituell, tårfylld, stund av glädje.

För att också eftervärlden skulle kunna tillägna henne en minnesstund och återuppväcka hennes betydelse in i för dem avlägsen framtid, skulle, efter ett fyrfaldigt leve och tre hornstötar, borgmästare Curry Salaamander i intimt samarbete med högst tillförordnad suppleant Stanley Larson, låta täckelset falla.

Ceremonin utfördes på en plats där flertalet av stadens medborgare skulle förbli ostörda av den senaste, nytillkomna siluetten i Stockholms, från vänster till höger, panoramafönster.

Salaamander tillsammans med Larson utförde en överdrivet, men för högtidsstunden mycket effektfull teatralisk rörelse.

Från publikens grodperspektiv såg det ut som om täckelset höll på att avslöja sig själv, men, som en nödens stund räddande ängel, fick Larson i brådrasket av en sekund innan det var för alltid försent, tag i en fåll långt ute på högerkanten och, sedd ur de närvarandes spetsuddiga vinkel kunde ge intrycket av att slumpens ironi spelat dem ett spratt, men egentligen var, från början till slut, hela händelseförloppet  uttänkt, inrepeterat och med utrymme för små lustifika improvisationer, göteborgska vitsdragningar, överraskningseffekter, till det låga priset, över förväntan, drog från varsitt håll täckelset av den, en gång i det avlägsna förflutna, arma kvinnans nakna kropp som av den lilla majoriteten närvarande vittnen, på felaktiga grunder, antogs vara en torso.

Montmartreresenärernas tillbakadragna, många av dem sedan flera år, på grund av angina pectoris, skrumplever, gallsten, prostataförstoringar, dröppel eller franskan, av Konsten besatta sjukpensionärer med glimten i ögat och synen i behåll, hur kunde de estetiskt intresserade och kulturengagerade bland medborgare med de tvåskalmade värnpliktsglasögonen nonchalant uppetade över pannbenet, gång efter annan, återvända till den något, inte för alla, men för flertalet, pinsamma slutsatsen och, för att inte ådra sig någon annans uppmärksamhet, åter komma fram till den horribla uppfattningen, medan de själva sett att kroppen varken var något mer eller mindre än en rejält, från axlarna och vidare upp till huvudets högsta topp, väl tilltagen, med mått mätt i jämförelse med Carl Eldhs Auguststaty i Tegnérlunden, ovanligt elliptiskt formad, oval och överdrivet parant, byst.

Detta, menade opponenten, agitatorn och anstiftare till folkets upplopp, Angelina Spector, kunde försätta hela nationen i ett felsäkert, men på samma gång, riskfyllt läge. Men, som hon senare tillstod och erkände, misstaget, att förväxla behagen med å huvudets vägnar, var hennes och ingen annans.

Ett rykte ekade mellan stadens husväggar klädda med fasadglas, att de subversiva elementen allra helst hängde i omedelbar närhet till närmaste t-bana.

Alla närvarande drog med en gång, mer styrda av sina svallande känslostormar, än av ett kallt förnuft, den förhastade slutsatsen att huvudet och övriga lemmar antingen låg, utom räckhåll för alla, långt inne i en tunnel eller placerats i ett utrymme där så gott som aldrig någon heltidsanställd mekaniker eller hårt pressad rallare orkade, samtidigt, dra och styra sina fötter.

Alla instämde helhjärtat i upplevelsen om hur denna okonventionella, icke traditionsbundna och provokativa konklusion, med fel valda ord, skulle kunna väcka ont blod i leden. Febrigt och, i av animaliskt, omättat fett utblandat med släckt kalk, trånga passager delvis levrat blod strömmade, pulserande och svallande, i allt högre hastighet mellan stora och lilla blodomloppets vener, artärer, kapillärer och semipermeabla cellväggar.

Visst kunde de äldre seniorerna, vanligtvis med frånvarande blickar kastade i backspegeln, villigt erkänna att dessa överdrivet iscensatta reaktioner också i deras vilda ungdom, varit generationsbundna.

Nu som då, från Platons Akademeia och vidare genom Livets Hårda Skola, stod menlösa och värnlösa barn, med benen i kors och deras nervösa fingrar som ängsligt nöp i armar oskyddade av ärmar, samlade och otåligt inväntade teckningslärarens vikarie, Angelina Spektor, inkallning till den gedigna klassrumsundervisningen. Spector inledde alltid lektionerna med samma valspråk:

” – Uppenbarelsen får inte vara alltför överdrivet övertydlig!”

Få, om ens någon av de blivande Tydarna, kunde, enkelt och praktiskt, i fortsättningen tillämpa deras respektive tolkningar av hennes ordalydelse. 

Visst var det en och annan av alla dem som kunde uppleva hur magen vände sig både en och två gånger, men flertalet av minoriteten, det vill säga de flesta av alla indignerade hade, inte under arbetstid, då de var fullt upptagna av annat, men på egentid, som de vanligt förekommande toabesöken, återkommande effektivt urindrivande mängderna svart, ljummet kaffe utan varken socker eller grädde, efter arbetet, på väg hem i rusningstrafiken, använde de alltför snålt tilltagna tillfällena till att synkronisera deras respektive biologiska klockor med, först och främst urtavlan utanför Centralstationen och, i förbifarten, då de ändå var i gång, den närmaste omgivningen.

Allt annat gick enligt det biologiska urverkets tillverkare, Spinner, på garantin. Där stod, bara som ett exempel av många, fastän finstilt, noggrant angivet att, i samband med den årliga besiktningen, där smörjning ingick som en extra ersättningsbefriad service, ett nytt skyddsglas, till en ringa och obetydlig kostnad, men med tanke på inflationen och andra force majeure,  ett splittans nytt skyddsglas skulle i framtiden kunna öka användarens, det vill säga, brukarens, konsumentens, klientens eller patientens möjligheter till att, först och främst, avancerat gissa, intuitivt förstå eller via en direktansluten kanal med, utifrån gällande förhållanden, väldoserade signalsubstanser, först inse, så uppfatta, sedan reflektera och därpå relatera det evigt pågående, men ändå i både rummet och tiden, ikonografiskt symboliska vingbeprydda tågföretagets logotyp.

Man bör kanske tillägga att, trots motståndet, kan även, med ett förvånansvärt enkelt handgrepp, den biologiska klockan dras tillbaka och därmed återställa, utan allvarliga biverkningar eller andra abstinenssymtom, virvlarna från den tid som en gång flutit bort från alltings, typiskt arkaiska och arkadiska, bottenlösa källa.

Nu kunde de som ännu så länge hade hörselgångarna på vid gavel, höra det sista slaget falla och därmed skulle Greta Öhrnberg (ej att förväxla med den samtida bästa väninnan Knutson-Tzara vars förnamn var, är och förblir detsamma) kunna ta spjärn mot livets yttersta kanter och med den lätterövrade erfarenheten överskrida sådana tillkortakommanden som, av någon okänd anledning, tidens tänder delat mitt itu.

Om man nu vill kalla det för Herakleitos berömda citat om Mapu chuko, eller, för den delen Bergsons version av detsamma ovan nämnda, Élan vital, ofta översatt till svenskans ”Nuflöde” som på så vis också tangerar Herakleitos kategoriska imperativ om alltings fåfänglighet och förgänglighet, så är det i stora hela och om man ser mellan fingrarna, sak samma.

Borgmästare Salaamander, beundrad för att i ett slag vända förlust till nikeanskinspirerad seger samt sorg, förtvivlan och uppgivenhet till ett glatt skogmanskt leende med den intentionen att, på den absoluta toppen av hängivenhet inför Gretas altruistiska, agapiska, platoniserade, ovillkorliga kärlek , uppmuntra folket till långsamt, men säkert, avancemang fram och upp till nästa basstation och rastsplats.

Salaamander drog av hatten, som hade försetts med den dubbla funktionen att beskydda pennans, av det välkända märket ”BIC”, kulspets från smuts och damm och dessutom tillskriva objektet en lätt att känna igen, lättmanövrerad och för ögat tilltalande form, färg och design.

Nog att allt detta kan utgöra en, var och en för sig, väsentlig betydelse, men själva funktionen är ändå att med bläck blått som blod, återge och överföra dagens mest elementärt triviala tankar och latenta känslor, om upplevelser och erfarenheter till, ibland alltför förenklade men ändå, framför allt för de ännu så länge ofödda generationerna, fullt begripliga binära tal som i huvudsak består av nollor och ettor.

Med detta simpla vardagsföremål kan, med fördel, Tydaren märka ut sådana accentueringar som, av allt att döma, även om denne skulle vara i starkt behov av grundläggande kunskap i kurslitteraturens Jansson: ”De Moderna Ismernas korta historia” och minst ett år i deltidskvällskursen ”Teoretiskt skapande i imaginär, utomeuropeisk ikonmålarkonst”, kunde, som otvetydiga bevis, tyda på att de fem irreparabelt inkongruenta, på en gång posteuklidiska och neoplatonistiska kropparna, som Platon själv, om han hade fått behålla hälsan och åldersanpassade förståndet, härsket förkastat som en icke helt oväsentlig del av den tidsödande poesins otvetydigt hätska demagoger, ikonoklaster samt sådana som, redan på den tiden, led av Horror vacui, vars mycket tragiska förlopp i stora hela är att likna vid Multipel skleros, i korta sammandrag, tre för samma pris som för två, numero åtta av katten Fenix som, medan råttorna tar sin dagliga svängom uppe på middagsbordet, tassar runt het gröt, samt, i runda heltal med högst två decimaler, numero nio av Fenix begränsade livstid.

I det här ytterst besvärande läget, insåg Fenix att, innan det kokta fläsket bränt vid, hellre krasst och ett halvt uns av den tjajkovskiska patetiken, till ena hälften säga upp bekantskapen med eftervärlden, hälsa på återseende till dem som funnits före honom och till den andra hälften, först läsa igenom det finstilta i de allmänna avtalen och därpå, altruistiskt, idealistiskt och, kanske för vissa, men inte andra, oöverkomliga, problem att betala för den, förr eller senare, oundvikliga jordfästningen av urnan, eller som de anställda, då chefen inte var i närheten och kanske hörde, skämtsamt kallade för ”Högalundskruset”.

Härmed slutar den fiktiva men realitetsflexibla, sanna historien om hur Greta Öhrnbergs så omtalade täckelse föll.

Samtidigt som hon, även som en osalig ande, för att finna en ännu bättre än de bästa av världar, övergivit planeten Tellus, hade hon som sista insats och åtgärd i häret och nuet, överlämnat stafettpinnen till katten Fenix.

Där nere, närmast formulärets horisontalt liggande underkant, hade Fenix nu med sitt eget tassavtryck bekräftat att han, helt frivilligt och utan vare sig inre eller yttre befintliga påtryckningar, skulle ingå i vetenskapligt experiment som i stora hela gick ut på att han, antingen död som en snornors, eller levande som en glad forell uti dragspelarkungen Calle Jularbos ”Avestaforsens kraftwerk”, av inneboende instinktiv livslust, men som förklarar för sig själv att detta utförda ”hopp” över skaklarna, endast och enbart var till för att föra artens gener vidare.

Fenix, som nyfrälst ultraliberal, hade ingenting att anföra gentemot detta förfarande.

För övrigt var det på vägkrogen Glada Laxen (Se vidare ”Franz Schuberts uppväxt i Lichtental” (jämförbar med ”Goethe i Weimar” och ”Mary Shelley vid Genèvesjön) och, exklusivt och synnerligen extraherbart, liedln ”Die Leichtfüßige Forelle“) som flugfiskarna viskandes, hamnade i oändliga dispyter om öringarnas aktiva, socialdarwinistiska driftsliv som, bara på ett stenkasts avstånd från vattenkraftsverkets konstruktion för leklystna, blivande attraktiva aptitretare och snart kom in på favoriten i repris, om vem, när, var eller hur, någon av de närvarande lockat in, med en välfungerande insektsimitation, samt i andaktsfull tystnad, med håven i vänster hand, infångat och upptagit den färdigmonterade, skönsjungande rödspättan på väggen, för att, tyvärr utan vittnen och när ord stod mot ord, överlämna det ännu så länge sprattlande utställningsobjektet till en legitimerad och auktoriserad konservator. Då och då, med jämna mellanrum, dök det upp talträngda turister som gärna ville ha sitt ord med i laget. De annars så splittrade antagonisterna, var, när en dylik person, intill konsensus, rörande samstämmiga om att den, just för stunden, eftersom han gått till ett annat ställe, frånvarande Carl-Axel Persson, varit den som, blyg, tillbakadragen, lite generad att framträda i rampljuset, var den oomtvistlige championen till utnämningen ”Äras Den som Äras Bör”, eller med ord hämtade från gamla tiders kolonialvälde, Brittiska Imperiet med Strumpebandsordern som tack och belöning, det passande deviset: ”Honi Soit qui Mal y Pense”. De enträgnaste av turistande ville invänta dignitärens återkomst, men den slagfärdigaste i fiskafänget, tog ett djärvt språng ut mot det andra stället, röck i dörrhantaget och låtsades, med en professionell aktörs mimik, att den frivilligt inlåste, resultatlöst eftersökte ett för ändamålet avsedd färdigperforerad bit cellulosa. Därmed gav den utifrån kommandes utbölingen upp och saken var så gott som sjömansbiff. Om ifall den enträgnaste av påträngande nyfikna ändå inte ville lyssna på det andra örat, hade storfiskaren Axel Johnson ett helt annat alternativ i bakfickan. Saken var den, förklarade han lågmält och initierat till resenären på fot, att det, hittills enda kända sättet att få en rätsida på frågan, är att ägna minst en kvart om dagen till högläsning, helst inför samtliga inom familjen, släktingarna i båda leden och de väl valda ur den innersta vänkretsen ur att, i det sociala odlandet av kulturell gemenskap ur Izaak Waldons litterära teoretiskt fulländade och praktiskt tillämpbara, essäboken ”Den Kompletta Fiskaren” (med ett emotionellt inslag om den bibliske gestalten, oäktingen, snickarsonen och sedermera, konkurrenten till Charles Lindbergh, Jesus Kristus från Nasaret, utan för ändamålet tillgängliga dokumenten, typ ”Fiskekort gällande Genesarets sjö” ”Serveringstillstånd” eller ”Tillstånd för handhavande av färskvaror, som t ex nyfångad fisk och dagsgammalt bröd” och, då ingen romersk infanteriofficer tittade, utnyttjade sin unika ställning till den föga inkomstbringande, mer ideellt betonade, bisysslan ”Själafiskande”.)

Övning 2.

Följande övning kommer i framtiden tillhöra Tydarens vardag. Här gäller det inte att läsa mellan raderna eller överföra ”signalsubstansen” Ljudet från texten till öronsnäckan och, innanför trumhinnan, omvandla ”det substantiella innehållet” till binära, digitaliserade, informationsbitar.

Så här, någonstans längre in, nästan fram till mittenuppslaget, börjar meddelandet:

”Hur att för gemene man, även om ifall denne visar sig vara en utsänd från privatföretaget Pinkerton, imaginärt konstruera en illusion av att objektet, liksom den förut nämnda katten Fenix i väntan på sin beskärda del av ovan nämnda fisk, både, samtidigt och kongruent,  innanför Schrödingers respektive Skinners, får man som varandes överkänslig djurvän hoppas, med andningshål försedd, större format än en ordinär pappask, de facto inte alls, kanske inte ens under den närmaste tiden efteråt, befunnit sig tillstädes innanför den rymdgeometriskt utformade oktagona volymenheten? Det enklaste sättet, även om det kräver en icke oansenlig mängd av immateriell förmåga till imagination, är att själv förhålla sig aktivt ointresserad och därtill likgiltig inför den aktuella situationens negativa eller, ibland både-och, ibland varken-eller, passiva energifält.

Det bergmanianska talesättet, ofta är träffande i dylika intriganta spelstrategier, är att: ”Fruktan Framkallar det Fruktade” (Se Bergman. I. ”Camera Obscura”). Därför bör den inblandade, ”A”, Agenten eller Aktören” vända sin uppmärksamhet åt en betydligt anspråkslösare vy. En sådan, åtminstone för den närmaste omgivningen, uppskattad metod, bara för att den påträngande och alltför högljudde samspråkaren först och främst ska oskadliggöras, för att omedelbart därpå, manipuleras till, allra helst med smartphonen, före detta mobilen, eller paddan, ange sig själv och sina närmaste anhöriga till familjemedlemmar i Svenska Fritidsfiskares Country House, där, eftersom stället ändå var mycket noga med att följa artonårsgränsen, de dirnlutsmyckade och ytterst gästvänliga och, för värden inkomstbringande, servitriserna, för att inte bryta mot kravet på kvinnans jämställdhet, kunde bestå av, om inte tillhöriga inhoppande extrapersonal skulle finnas tillgängliga samt till städes, mer eller mindre operationellt utförda inslag av diverse mer eller mindre pålitliga, men därför, när kontokortens giltighetstid är över eller kreditvärdigheten passerat alla rimliga begränsningar, i god tid i förväg återställa, utan omprövningar, kontot ifråga till lika med plus, minus, noll.

Inför hotet att; ”Utan minsta tråd på kroppen och i bara mässingen, skulle programledaren Sigge Ågren i stark kontrast till den alltid så närvarande omgivningen, med en tillräckligt stark distraktion, men först efter att programassistenten Pernilla ”Nillan” Thurnberger i all hast lagt en ituklippt plastpåse som provisoriskt skydd mot nedsmutsning av den finske designerns originaltyg, i ultramarinblått och guldgult, och på så vis återuppta kontakten med den alltid så sure tapetseraren Stieg Södergren, slå sig ner i Lyxfällans tevesoffa, och med påtaglig risk för att anklagas för otillbörlig utpressning, kalla på en redan så upptagen från Österrike-Ungern härstammande sällskapsnamn med det lite smått originella smeknamnet ”Olga”. Allt vad han skulle begära var att av henne personligen bli serverad ett femlitersstop med ölfradgan svävandes som moln i den redan så rökiga, med fem guldstjärnor prisbelönta, salongen, för dess, citat, ”alltid så formidabelt charmerande atmosfär från mellankrigstidens Prag”, slut citat”.

Om inte experimentet, som var ett forskningsarbete på lägsta pris-budgetnivå, hade inte, på grund av det dåliga ekonomiska läge som för jämnan rådde i landet, i stort sett detsamma som en krisartad och oerhört snabbt eskalerande katastrof, hade haft forskarteamets Susanna, med smeknamnet ”Sussie”, och släktnamnet Dahl som ledare, inspiratör och coach, hade projektet med största sannolikhet, förr eller senare, lagts i ishinken eller uppe på den bortersta lagerhyllan.

Sussies envisa påstötningar rönte inte några som helst framgångar då hon enträget, avslag efter avslag, på nytt ansökt om att, i intimt samarbete med den frivilliga kroppsdonatorn katten Fenix, klargjort för beslutsfattare i diverse existernade eller icke existerande, stipendie- och igelkottefonder att hennes adopterade kusin i Fia Augusta Janssons enögda broder Erwin Schröders box, hade en snarlik yttre effekt som Jaune Mensas ”Colin och Cloë i Rio de Jañero”, i en holografiskt visuell synvilla helt i stil med Salvador Dalis ”Tiden Rinner” och René Magrittes illusoriska, starkt formaliserade, ritualiserade och stiliserade som i ett urval begränsade torsor, byster och statyer, i ett föredömligt praktiskt och lämpligt format, mindre än Eiffeltornet, men större än Teskedsgumman, kan, enligt kvantfysikens lagar, Fenix, till och med när bara det nionde och därmed avgörande för experimentets utslag, utgår Sussie från att Fenix, i intensiv väntan inuti boxen, på att någon avgörande händelse ska ta sig ur, av eget instinktivt initiativ, på egen hand.

Fenix, kan man nog villigt erkänna, sitter både i dödens väntrum, i ”Death Row” och, simultant, aldrig tidigare upplevda situation som, först skrämmande och, när en stund har gått (Fenix har, ifall olyckan skulle vara framme, skänkt bort sin guldklocka han fått då han pensionerats, till sonsonen Pelle), bör sådana här speciella och väl utvalda ritualer och ceremonier varken utlösa det inre landets egensinniga befolknings tradition att utbryta i ohämmade busvisslingar eller rungande applåder.