Acceptans. Övning Ett.

Lucky’s Speech. Station to Station. From Nihilism, through Non-sense via Absurdism to Quietism.

Lucky’s Speech

Myrnas Fråga:

” – Består Verkligheten av Ord?”

Frågan är i det här sammanhanget, synnerligen relevant.

Det som Wittgenstein antagligen skulle ha svarat på hennes fråga är (Citat från Wikiquote):

När Wittgenstein besökte en filosofikongress i USA med den tidens mest framstående filosofer blev han stoppad av en vaktmästare som trodde han var en ”uteliggare” som irrat sig in, på grund av Wittgensteins trasiga kläder och säger till Wittgenstein: ”Min herre, jag är rädd att det här pågår en filosofisk kongress”. Wittgenstein tittar på vaktmästaren och svarar med fullt allvar: ”Ja, det är jag också mycket rädd för att det gör.”[källa behövs]

Alla inser nog att detta kan vara ett exempel, oavsett om det har inträffat i verkligheten eller ej, på Wittgensteins ”språkspel”.

Efter att ha blandat korten och lagt upp dem i enlighet med tillvägagångssättet ”Keltiska korset”, så, omedelbart därpå, upptäcker den uppmärksamme Tydaren de kort som är avgörande för den fortsatta läsningen och därpå följande tolkningen.

Om ifall ”En bild säger mer än tusen ord”, så borde också motsatsen gälla:

”Ett ord säger mer än tusen bilder.”

Det är naturligtvis upp till var och en hur att förmedla de inbördes förhållandena.

Nybörjaren, numera Tydaren, som en traditionell, västerländsk bokläsare, söker svaret i en kronologisk vandring från kort ett, i mitten av korset, till det sista i pelaren till höger om korset, kort tio.

Den mer avancerade Tydaren har på det här stadiet övergivit markens trygghet för att, likt örnen, intuitivt, utläsa, inte det svar som Brukaren förväntat, trott sig behöva, utan den esoteriska vision som uppstått under läggningen.

Varje läggning är unik.

Även om samma kort hamnat på samma ställen, är tolkningen (Budskapet/Meddelandet) beroende av vem som lägger (Tydaren/Sändaren) och för vem (Brukaren/Mottagaren) som korten läggs.

Med det menas i korthet att Tydaren, omedvetet, också tyder Brukaren och att Brukaren, omedvetet, läser av Tydaren.

Någon en för alla giltig tolkning, objektiv och opartisk, finns inte.

Svaret eller, om man så vill, Meddelandet, skiljer från person till person.

Frågeställaren (Tydaren och/eller Brukaren) kan, även utan att ha någon som helst tidigare erfarenhet av tarotkorten, avläsa dem som i trans.

I vårt exempel är de två sista, längst ner i pelaren, kort nio och kort tio, som väger tyngst.

Det nionde kortet visar bilden av ”Hierofanten”, Översteprästen.

Vad är Översteprästen, om inte en religiös ledare vars makt är en belöning sänd i förtroende från det högre okända och allvetande väsendet, eller, enligt Spinoza, ”Substansen”?

Hierofanten är redan här försedd med två, likt teckningen av den gamla gumman som också kan ses som en ung, elegant kvinna, eller både-och, kan antingen tolkas som ”Kejsaren”, eller ”Översteprästen”, eller både-och.

unggammal

I skarp kontrast till Janusansiktet:

Janusface

Det tionde och sista kortet ”Eremiten” är på evig vandring med lyktan i handen. Diogenes som ”söker en människa”.

hermit

Vilken människa, Oidipus, Hamlet och Snövit, eller den som uppfylld av människokärlek, visar oss vägen till sanningen och bort från sagogestalternas svart-vita värld?

Den frimodige Tydaren har vid det här stadiet insett skillnaden på Sofokles tolkning gällande verkliga människor av kött och blod, medan Oraklet ser mer till densammes förmåga till fysisk handling än förlitar sig på personbeskrivningens karaktärsdrag.

Vi står oss släta utan Sofokles anakronistiskt färgade glasögonen på nästippen.

Endast med dem närmast näthinnan kan vi genom det empatiska intellektet, förstå de människor som, osjälviskt och med sensmoralen i tanken, tillkännager karaktärerna deras inre förhoppningar och besvikelser.

Vad döljer sig bakom spegeln?

Men, vänta, vad har semantiken för betydelse i en värld och verklighet som inte består av ord, men av bilder?

Åter hänvisas vi, både Tydaren och Brukaren, till Ludwig Wittgensteins berömda ”språkspel” (tyska. Sprachspiel). Denna relation kan nog jämföras med Samuel Becketts relation till föregångare som Dantes Belacqua:

Belacqua

Gontjarovs Oblomov:

Oblomov

Dostojevskijs Dubbelgångaren:

Dubbelgångaren

Melvilles Bartleby:

Bartleby,_the_Scrivener

Haseks Svejk:

Svejk

Bowie:

Rebel Rebel:

Norrlandsgatan:

Balls Karawane:

Russolos sound system, synthesizer, simpler och multimediashow:

Becketts Quietism:

Cages 4’33:

Wittgenstein:

Med den ordlösa textens föregångare Charles Dodgson:

Och Edward Lear:

Zen-koan:

Mulla Nasruddin:

Throbbing Grissle:

Die Antwoord:

Lee ”Scratch” Perry:

Deep House:

Mahavishnu Orchestra:

Einstürzende Neubauten:

Grand Master Flash:

Madonna:

Lady Gaga:

STORROR:

I den här steganografiska-semantiska kontexten kan orden också jämställa med ord och vice versa. Vitsen med det hela är att, för vilken gång i ordningen, vilseleda uttolkaren av det dolda objektet, från travestin och över till allegorin.

En tjuv-och-polis-lek, där steganografen är tjuven och gömt det stulna godset på ett, eller flera, ställen där ingen detektiv skulle bry sig om att leta.

Travestin bygger på ett välbekant talesätt, men genom att byta ut ett enda ord, ger budskapet ett annat innehåll och därmed också en annan vägledande riktning.

Som alltid gäller att hemliga meddelanden förblir oupptäckta, då hjärnans förmedvetna, före det medvetna hunnit reagera, omedvetet selektivt, av lättja eller okunnighet, sorterat bort allt som är synligt för alla.

Finns hos detektiven, spanaren, spejare och jägaren, ett uns av fåfänga, vill han ganska så säkert också dra till sig andras beundran, genom att vara den som finner först den hemliga gömman och därpå, slutligen, med handen sluten om fiendeskalpen, träder ut på scenen, stiger in i rampljuset och solar sig i glansen.

Spegeln, med spegelbilden, är steganografiska semantikens ultimata form.

De flesta steganografiska lådor, är, som definitionen lyder, tredimensionella.

En inramad spegel kan, för den som lider av tidsbrist, uppfattas som en fernissad oljemålning.

Under Antiken tillverkades spegeln av en ytbehandla marmoryta bestruken med genomskinlig olivolja.

Först långt senare upptäckte någon med bladsilver försedd hantverkare eller glasmästare att fästa det på glasets ena sida.

Har vi tidigare sysselsatt oss med skönlitteraturens tvetydiga antihjälte, Den Tappre Soldaten Svejk, hans akrobatiska verbala volter och flyhänta upptåg, närmar vi oss nu den intill förväxling lika, ytlighetens mästare, Andy Warhol.

Konstteoretikern och amatörastrologen Edward Jones-Smith korsbefruktade vetenskap med konst, förädlade och syntetiserade resultatet och, likt en serendipitet, upptäckte i det nummer av tidskriften utgiven av Société des Infusions Culturelles som alla trott försvunnit under ett bombanfall mot staden Liège, hösten 1944, en artikel av den med Strumpebandsordens femte storlek 44, utdelad av Statsminister Winston Churchill, belönade Max Maverick.

Just han som, efter krigsslutet -45, gifte sig med sin andra hustru Merete Majusauna.

Hon kom till hans räddning.

Med hennes hjälp och stöd lyckades han avsluta artikeln om den hybridiserade örten som, i sin syntetiserade form förenade de två disparat olika områdena.

Den första hustrun, Cathy McDonald Maverick, tros ha omkommit i samband med tyska armadans attack mot passagerarfartyget Titania, utanför Old Head of Buncrana.

Kring Max Maverick uppstod en skandal liknande den som paret Lindbergh drabbats av, efter sonens märkliga försvinnande.

Max Maverick tillsammans med Merete Majusauna övergav hemlandet och flydde över Atlanten först till Chicago där de, av en tillfällighet, mötte Charles Lindbergh med hustrun Anne och, tillsammans med dem, improviserade ett besök i Las Vegas.

Där gifte sig Max och Merete, med Charles och Anne som vittnen.

MI5 agerade i blixtens hastighet och stoppade all information angående Titanias förlisning.

Många år senare, den 8 september 1973, lämnade Konteramiralen Frederick Holiday ut den officiella, men fram till dess, hemligstämplade versionen om vad som verkligen utspunnit sig.

Det sägs att det sista som överger människan, är hoppet.

Mångmiljardären Jim Wonderbean var en sådan som aldrig kan ge upp.

Tillsammans med av honom själv särskilt utsedda pr-människor och lobbyister odlar han än idag, den ytterst osannolika konspirationsteorin att Maverick, för att bli av med Cathy, mutade den tyske kaptenen och enda besättningen i enmansubåten Tinderglass, Göran von Harring, att med en välriktad torped slita bort Titanias visir, med det av Maverick, önskade resultatet att fartyget och dess tretusen passagerare, till största delen hemresande emigranter till Republiken Atlantis, men, mitt bland dem, Max Mavericks älskade, första hustru, Cathy.

Den visselblåsande journalisten Mai Dai, efter en inträngande serie reportage om hennes egen vardag som opererad transsexuell (före könsbytet från man till kvinna arbetade hen i automobilmagasinet Utbränd, med specialområdet: ”Hemmabyggda monstertruckar, cars in stockings och med hedersuppdraget att, under Drottningens beskydd, bevara:

”Karlar i trikåers rätt till ett anständigt liv och Hennes Majestäts välutrustade midnattsmarodörers aktiva ställningstagande för, i synnerhet, dragsterförarnas osjälviska och altruistiska kamp och, i allmänhet, alla undersåtars underförstådda vilja till frihet, jämlikhet och broderskap.”) låg, efter ingreppet, på vilohemmet High Society och upplevde hur henoms psykosociala hälsa genomgick en mirakulös förvandling med positiva bieffekter som förbättrad livskvalitet, övergången till makrobiotisk, paleolitisk, medelhavskost och en oansenlig, men utanför felmarginalen, tydlig utveckling av konsten att vinna i sällskapsspelet Yatsi.

Mai Dai satt och staplade upp dagens skörd av spelmarker då hen inte kunde undvika att, oavsiktligt, tjuvlyssna på ett gräl mellan den hörselskadade svärsonen Dominique och hans fars bror, VD:n för Rederiet och Cateringbolaget Köhlenweins Ltd, Simon Paterik Heard.

Dominique försökte förgäves och resultatlöst, för att betala banklånet för sin könskvoterade könskonvertering, pressa farbrodern på den häpnadsväckande summan av tio miljarder Euro.

Om inte, sa den skarpslipade brorsonen, skulle hen sända ut det hemliga dokumentet om Titanias undergång.

Dominique hade, medan Mai Dai spelat Yatsi, lagt pusselbit till pusselbit och kommit fram till hur och varför styrelsen föredragit en osannolikt men, åtminstone i teorin, möjlig orsak, nämligen att en underström dragit ner skeppet till Golfströmmen där det slutligen försvunnit ner i Bermudastriangelns mystiska men, i massmedias debatt om fenomenets ursprung tillika, statistiskt pålitliga frekvens.

Med en gång förstod Mai Dai att denna historia skulle kunna utgöra grundplåten till en ekonomiskt tryggad ålderdom.

Efter en plötslig släng av lätt paranoia, sprang hen in i patientrummet, tog tag i patientrockens krage och på samma gång som hen drog den över huvudet och, för att ingen i förtid skulle uppmärksamma hens försvinnande, stoppade in huvudkuddarna under täcket.

Hen sprang genom sjukhuskorridoren med benen på ryggen och, artig som hen var, lyfte på hatten och log glatt då hen i förbifarten passerade avdelningens kirurgläkare Hans Gunnar Feltsker-Ståhlnacke.

Mai Dai måste i det här sköra nödläget, vara mycket försiktigt försigkommen, men långt ifrån framfusig.

Scheelegatan 7, i Stockholms Tingsrätts byggnad, hade hen en säker källa, rättsbetjänten och för många år sedan, med fängelse bestraffade, rättshaveristen Torbjörn Sätervall.

Han hade gjort sina år och ansågs nu tillräckligt pålitlig för att utföra ett vanligt kontorsarbete.

Sedan Mai Dai, då hen fortfarande var en man, orsakat panik i rättssalen och, mitt framför näsan på Hovrättsdomaren och Hedersdoktor i evidensbaserad analys, Astrid Holmquist, stulit de numrerade, oomtvistliga bevisen, stoppat ner dem i en vattentät campingpåse, rusat ut ur salen, förbi vakterna och, med blixtens hastighet, kastat sig in i Damrummet och för att gömma bytet i den näst sista toalettens vattentank. Strax innan stängningsdags, kom Dai, maskerad till gammal tandlös städtant, in för att, inför nästa dags förhandlingar, svabba av golven och snygga till herrtoalett och damrummet.

Portvakten, Jan-Olof Ålund, var en hängiven supporter av allt som hade med Dalarna att göra.

Mai Dai tryckte in den svarta knappen på porttelefonen och, när J-O:s irriterade röst hördes grymta, förklarade den händelse som inte bara skulle drabba henne, skurtanten, själv, utan också portvakten, som bland andra arbetsuppgifter, hade ansvaret för att städningen blev ordentligt utförd.

Han var redan på dåligt humör, eftersom slarvern och latmasken, portvaktskollegan Ola Björkengren, precis då Ålund skulle ta resväskan i handen, gå ner till Amazonen, sätta sig på passagerarplatsen och tillsammans med dottern Elisaveta och barnbarnen Sören och Jon, åka ut till Elisavetas och svärsonen Mårtens lilla hemtrevliga och gemytliga sommarstuga alldeles i närheten av Överby berg.

Han hade öppnat ytterdörren, då telefonen ringde.

Hela livet hade han, till sin besvikelse, upplevt hur hans starka pliktkänslor bara ledde till ännu fler förpliktelser.

Med andra ord ett evigt Moment 32.

Elisaveta hade fler gånger frågat honom om ifall hon inte skulle följa med upp till lägenheten.

Han, ansåg han nu, var en gammal träbock som aldrig ville gå sin dotter till mötes.

Varför måste han alltid vara så envis och, om inte annat så bara för vänlighetens skull, visa lite ödmjukhet inför Elisavetas så hänsynsfulla erbjudanden?

Om hon hade varit med just då, hade hon hindrat honom från att svara, tagit hans väska i ena handen och med den andra dragit ut honom i trapphuset.

Ytterdörren hade, som mitt i ett korsdrag, smällt igen.

Vid inflyttningen, det var för några år sedan, hade han försett Elisaveta med nycklar till lägenheten.

Han hade gjort det självmant och utan hennes påminnelse.

Så stod han, som vanligt, med skägget i brevlådan.

Chefens sekreterare, Maja-Stina Axsell, ringde och förklarade att kollegan, snorvalpen Ola, hade, i sista stund, ringt och sjukanmält sig.

Vad skulle de göra, frågade hon förtvivlat, om inte den alltid så vänlige, omtänksamme och plikttrogne Herr Ålund, kunde ställa upp?

Allt detta visste förstås Mai Dai ingenting om.

Tydligt för hen var att portvakten såg trött ut, svarade enstavigt och visade inget tecken på hjälpsamhet.

Kanske obehagligt, men var ändå till hennes fördel.

Efter ett antal tag med den illaluktande golvmoppen, överflyttandet av sopor från den ena papperskorgen till den andra, gömde Mai Dai domstolshandlingarna innanför städrocken och då den gamla trotjänaren Jan-Olof Ålund öppnat dörren, smet hen ut och vinkade till avsked.

Torbjörn Sätervall, nu som vuxen, stor och kraftig, kunde inte förmå sig till att acceptera de orättvisa anklagelser han då han som hederlig medborgare, utsatts för förhör av tredje graden, efter att ha förklarat hur att tolka de fakta och motiv som Mai Dai, med juridiskt hållbara bevis, beskrivit i sin artikelserie som han själv var till etthundra procent övertygad om, skulle leda till fängelse och av vaktpersonalen, tvingas till torsdagslunch äta ärtsoppa med fläsktärningar och stark och grovkornig senap från Skåne och, som en slags belöning, fylla magen med tjockpannkaka och ”Mammas rårörda lingonsylt”.

Där skulle han, som om träffad av en Madeleine från klar himmel, återuppleva skräckupplevelserna från skolmatsalen, då någon vikarie, för att imponera på den unga och slanka teckningslärarinnan, upptäckte ”Lill-Tobbes” ovilja till att sleva i sig soppan, skyndade fram och, som en ondsinnad demon, bevakade hans minsta antydan till att, på ett eller annat vis, göra sig av med den upp till kanten fyllda, djupa tallriken.

Alla vuxna, utom föräldrarna förstås, trodde att Torbjörn var ett bortskämt barn som av hans ansvarslösa föräldrar, slapp äta allt som, ouppfostrad som han var, inte ”gillade”.

Vikariens bevakande blick växlade mellan ”Lill-Tobbes” oförmåga till att sätta i sig soppan och tecknarlärarinnas på gränsen till oanständighet, underbara behag.

Torbjörn ansträngde sig verkligen, men vikarien var obeveklig.

Antingen äta soppan, eller ensam, övervakad av klassens ordningsvakt, plugghästen och skvallerbyttan, fjanten Walter.

Torbjörn försökte fly, men vikarien grep honom i kragen och satte honom åter framför soppan.

Vad skulle hända om han helt enkelt hällde ut soppan på golvet?

Vikarien, med den alltid så inställsamme Walter, skulle tvinga Torbjörn att först städa och så, som hämnd, åter sätta honom framför en ny tallrik, men den här gången soppa kokt på en krokig järnspik.

Torbjörn ville förhandla.

Om han bara fick ringa ett enda samtal till fadern som arbetade i en, i förhållande till skolan, förhållandevis närliggande byggnad, skulle han, med faderns tillåtelse, äta en sked av trumpetvällingen.

Skolklockan ringde.

Teckningslärarinnan gick.

Men vikarien, med blodad tand, hånlog och Walter skrattade.

Torbjörn, vis av erfarenheten, drog höstackens det kortaste strå.

Soppan var kall Gazpacho.

Han ville hälla i sig skedens innehåll rakt ner i halsen.

Då var risken som minst.

Han förklarade gång efter annan vad som hända skulle, men vikarien, nu för att imponera på fjanten Walter, hotade med att tvinga Torbjörn att halsa soppan från en termos.

Han kände gråten strama i halsen och tårarna bränna i ögonen.

Han gav vika.

Äntligen, sa vikarien och Walter i mun på varandra.

Som om Ödet styrde tillvaron, befann han sig ännu en gång i den mardrömslika, anafylaktiska chockens järngrepp.

Han spottade ut soppan på matsalsgolvet, satte fingrarna i halsen för att kräkas, men det var redan för sent.

Han segnade ner på golvet och hans vågiga hår smetades ut i sörjan.

Vikarien, handfallen förstenad och fastfrusen, stod som fastklistrad och ångrade sin överilade påflugenhet.

Torbjörns ansiktsfärg blev allt blekare.

Han lyfte upp pojken och sprang ut i korridoren. Skulle någon vänlig människa kunna ringa 112?

Torbjörn hostade och tittade på Walter.

Den tidigare så stoiskt, apatiskt, känslokalla klassvakten stod oförstående och studerade med glasartad blick hur varelsen på golvet ansträngde sig till sitt yttersta.

Som en groda i väntan på den ofrånkomliga skalpellens snitt uppifrån halsen och ner nedanför buken.

Därför, av just det skälet, ansåg han, efter att Mai Dai utfört sin impulsiva och impulsiva spontanhandling, vara honom evigt tacksam. Sätervall, med samtliga av institutionens nycklar på sin knippa, satte på sig de svarta handskarna av syntetläder, medveten om att den, med tre lås försedda dörrens gångjärn, gnisslade likt en avlägset varg som, en iskall vinternatt, ensam och sökandes efter flocken, stod uppepå det snöklädda berget och ylade mot fullmånens rund, med smidiga rörelser låste upp förseglingarna, tryckte ner dörrhandtaget och på gummiförsedda träningsskor, smög in i dokumentrummet och fann de papper som skulle vara av avgörande betydelse.

Endast tre minuter senare, gick Mai Dai, denna gång i en gröngrå tweedkostym, raglanrock och välsittande jodhpurkängor, in på Hôtel Almamater, tog hissen upp till sjunde våningen, drog kortet genom hotellrummets lås och, utan att ta av sig varken raglanrocken eller kängorna, satte sig bekvämt i en retro snurrfåtölj och, som i trans, läste, analyserade och begrundade om hans antagande kunde överensstämma med det verkliga förloppet.

Följande morgon. Kläppen uppe i Kungsholmens kyrktorn, träffade insidan av manteln sju gånger, då kom Mai Dai till sans. Alla andra lösningar var uteslutna. En enda återstod, nämligen den som, enligt hens kunskap om statistiska möjliga sannolikheter omöjligt kunde understiga, nittionio komma nio procents säkerhet.

På slaget åtta steg han in på dagstidningen Stundens Ingivelses redaktion och lämnade över kopiorna av de komprometterande dokumenten till chefredaktören Albert Lagerkvist. Mai Dai blev inte, liksom alla andra besökare, överraskad då det snarare såg ut som om redaktörens vana händer och flinka fingrar, mer än de av hängande ögonlock omslutna, rödsprängda ögonen, med trevande rörelser berörde trycksvärtans reliefer. Som om han värderade textens kvalitet genom att uppskatta dokumentens gemensamma vikt, tittade han med frånvarande och outgrundlig blick upp mot ljusrörens sterila sken, vickade på pincenén som balanserade på kanten till den lätt röda nästippen och, som en munk reciterande de heliga urkunderna, gav ifrån sig ett näst intill ohörbart, men ändå obegripligt mummel. En välsignelse eller en förbannelse?

Det avgörande var inte vad han, som privatperson eller ens professionell och av dagsfärska sensationer, efter trettio år i samma stol och bakom samma skrivbord, erfarne redaktören som med personliga tyckanden och ur luften hämtade åsikter, skulle avslå eller godkänna. Han, ansåg åtminstone han själv, var utrustad med den unika känslighet som kunde förutsäga vilket material som var bäst lämpat att tillgodose prenumeranternas, lösnummerkonsumenternas och, till en viss gräns, annonsörernas behov av, i deras ögon och inte i hans, behov av faktabaserad, men ändå underhållande och upplevelsesvallande, information. Orättvisor och olyckshändelser gav mer i de intäkter som gav honom och de andra anställda levebröd och, någon enstaka gång, guldkant på tillvaron.

Flanerande gentlemän och jäktande hemmafruar kunde på eftermiddagen stå framför tobaksaffärernas löpsedlar och, till den närmaste omgivningen lufta sina åsikter om Rederi Köhlsvinet direkta och indirekta inblandning i den så kallade ”Ubåtsaffären”.

Köhlsvinets VD Paterik Heard samlade aktieägare och journalister till en oförberedd presskonferens. Han öppnade med en näst intill sentimental elegi om nutidens dekadens. Heards tårar rann utmed kinderna, då han förklarade att de avslöjande dokumenten var förfalskade och därför så missvisande att inte heller den anonyma källan kunde anses vara seriös. Han röt att allt detta massmediala dravel, var ett konkurrerande företags, han ville inte avslöja namnet, desperata aktion som enbart var till för att kompromettera och svärta ner Köhlsvinets goda rykte. Uppgiften från ”visselblåsaren” eller, rättare sagt, förrädaren, att, oavsett om torpeden träffat eller inte, skulle bogvisiret i alla fall ha lossnat därför att svetsarbetet och därmed fogarna, varit bristfälliga, var inget annat än konkurrenten Havsörnens, eller på engelska, ”Sea Eagle” omogna och simpla försök till att tränga in och hävda sig på Köhlsvinets bekostnad. Blotta misstanken utgör ett tydligt bevis på att den nuvarande interimstyrelsen, konservativt, bakåtsträvande och framtidsförnekande, är på god väg att köra det tidigare så väletablerade företaget ner i botten. De som i följer händelseutvecklingen i den amerikanska, oberoende, tidskriften ”Tomorrow never knows”, känner väl igen de symtom som, sedan Romarrikets fall, likt tomma tunnor hållit de inkompetenta byråkraterna, flytande. Därför, av just det skälet, låt oss besinna oss.

Ändå kunde Heard inte förlåta den förrädare som först accepterat företagets interna arbetsvillkor, för att strax därpå, bita den hand som dels, generöst och ärligt, givit den anställde den exklusiva förmånen att delta som, som vi brukar säga, i företagets familjeliv som, vardag som helg, ger den anställde och hans anhöriga möjligheter till studier lämpliga för högre arbetsuppgifter inom företagets trygga väggar, sällskapsresor till exklusiva semesterbyar, med av företaget starkt reducerade priser, hobbyutrustningar till, för de anställda, överkomliga priser, barnens kunskaper i information och faktabaserad undervisning och till och med levande sällskapsdjur som i de anställdas hem, ger en stämning av harmoni och balans.

VD Paterik Heard avslutade den improviserade presskonferensen med uppföljande uppdateringar av de för nuvarande befintliga till, fram till nu, tidigare sekretessbelagda handlingar som, för transparensens skull, kommer att bevisa hur oskyldigt Köhlsvinet är, i förhållande till extremt överdrivna falska rykten och sådant ryktesspridande som i slutänden endast kommer leda tillbaka till dem själva. Långt senare, då ”visselblåsaren” Mai Dai i sina memoarer, avslöjat sig som en av alla de ärligt sanningssökande, gränslöst grävande journalister som, utan tanke på egen vinst, banat väg för kommande generationers människo- och verklighetsbeskrivning.

Titania, fartyget med mer än tretusen passagerare, största delen hemkommande från Republiken Irland, men mitt ibland alla dem, Max Mavericks älskade Cathy.

Steganografins främsta fördel finns även med, om än förtäckt, i väsensskilda sammanhang. Aisopos förmedlar ett dolt budskap, en sensmoral, i Fabeln om Haren och Sköldpaddan.

Alla äventyrare är inte skapade i samma form. Människorna har sedan urminnes tider sökt hoppet om ett bättre liv, någon annanstans. Andra äventyrare föds, växer upp, upptäcker livets meningslöshet och, efter en tid, gått vilse och, kanske av en slump, funnit ett outforskat land och nya marker att utforska. Så kommer livet att fortsätta, så länge en liten mängd människor är villiga att acceptera och förvalta sådana kunskaper som andra föraktar och slösar bort.

Som alltid, det ena leder till det andra. Jim Wonderbeam var den förste som köpte rättigheterna till filmen baserad på Max Mavericks hänryckande liv. Än en gång utför händelseutvecklingen ett krumsprång och, antingen försvinner ut i intet, eller leder till ännu någonting nytt.

I en nyinspelad dokumentärfilm om Jim Wonderbeams hårda uppväxt, hur hans tystlåtna mor av gränslös kärlek överbeskyddade honom, då han, som i ett pärlband insjuknade i, i tur och ordning, danssjuka, polio, engelska sjukan, kattallergi, astmatiska hostattacker och till det, som av ej säkerställd orsak, högra ögat vindögt och vänster öga skelögd. Sådana missöden som, under studietiden, skulle leda in honom till extrainkomster som fotomodell och den högre societetens välgörenhetsgalor. En bister uppväxt kan, om man har turen på sin sida, är tillräckligt uppmärksam för att infånga de chanser som likt löv i vinden, fladdrar förbi, eller som får en att avge löftet till en själv att aldrig någonsin igen utstå hungerns buksmärtor.

Fram till dess var Jim, liksom de flesta andra små barn, beroende av en duktig mor. Brenda, som knappt hade råd till att klara sonens och hennes livhank, hur skulle pengarna räcka till försäkringar? Det mest lönsamma arbetet, som kocka på ångbåten Rullaren gav högst lön, men, å andra sidan, tvingade henne bort från hemmet, härden och den fysiskt, så svage Jim. Den polikliniske experten Walter Campari erbjöd sig, för att öka förståelsen för barns uppväxt under usla förhållanden, att undersöka Jim och förutspådde då att pojken aldrig skulle få uppleva sin tionde födelsedag. Brenda, med den eländigas känsla för humor, skrattade och sa att, som tur är, kan även experter ha fel.

Det tillhör livets gång att, om man har en mor, så har man också en far. Åtminstone var det så för Jim.

Fadern, Kesey Graff, var den ingenjör som ritade utkasten och skisserna till ”van der Graaf Generator”. För kollegor och arbetskamrater var han en aldrig sinande källa till, inom området minst sagt originella, kontroversiella, intresseväckande och inspirerande impulsiva uppslag och spontana ”vad-händer-om-vi-vänder-på-steken-lösningar”. Bland arbetskamraterna var han känd som en aldrig sinande kunskapskälla och uppskattad katalysator. Det blev den indirekta orsaken till att företaget erbjöd Kesey Graff en betydligt högre lön, mot att han reste runt i landet för att på företagets lokala kontor, leta eldsjälar som i framtiden skulle gå i Keseys fotspår.

Det kunde han inte tacka nej till. Han reste bort och hon hörde ingenting ifrån honom på flera år. Då var Jim och hon helt beroende av det hon själv kunde åstadkomma.

En morgon, i mitten eller slutet av april, öppnades dörren och in klev Kesey Graff. Han bjöd in arbetskamrater, vänner och grannar till en stor fest. Dit kom både Keseys chef och kyrkans präst, Fader Brown. Glädjen sprudlade och färdades på solens strålar bortom kvarteret, in i staden och bort över nejden.

Morgonen därpå låg tystnaden som ett svalt dis. Kesey, Brenda och Jim åt frukost. Men, efter maten, blev fadern som förbytt. Som en vild varg i fångenskap, vandrade han hemma från rum till rum, vred nervöst på händerna och utstrålade vantrivsel, rastlöshet och oro. Som om han letade efter ett kryphål att ta sig ut igenom.

Brenda förstod inte varför han betedde sig så där. Hon tänkte och funderade. Kanske att han hade tråkigt? Det enda sättet, kom hon fram till, var att förse honom med något att göra.

Av en oförklarlig händelse, tittade hon ut genom fönstret och upptäckte en ekorre som kalasade på ett fågelägg. Idén föddes. Kunde inte holkbyggande utgöra den lösningen som Kesey med hela sin kropp, hungrade efter?

Brenda visste hur avig maken kunde bli. För att få honom med på noterna, måste hon framställa idén så att han trodde sig ha kommit på den själv. Som fattig kvinna av det svagare könet, var hennes fysiska styrka inte avgörande för framgång. Här måste hennes enkla list vinna över hans ovilja till att lyssna på henne.

Idén föll i god jord. Brenda berättade, med krokodiltårarna strömmandes nedför kinderna, om den gång då Kesey var en liten parvel och, just innan grymme ekorren skulle knacka hål i äggets skal och vällustigt kalasa på innehållet som annars, bara efter tre veckor, skulle vara tillräckligt vuxen för att gå ut och pröva sina vingar.

Kesey kände underläppen darra. Ett av de fruktansvärda minnen som han lyckats undantränga tack vare hårt och slitsamt arbete, för både kropp och själ. Brenda förstod att hon hade siktat rätt och amorpilen gått rakt in i sinusknutan. I detta ögonblicket kunde någon utomstående ha dömt henne för värken från det smärtande såret. Då hennes självtillit sjönk som en sten nyss kastad i en kvarndamm, tröstade hon sig med att ingen, i förväg, kan välja mellan olika framtidsutsikter.

Det var som om den idé vars ursprung fanns i hennes eget hjärta, gav honom underbara vingar.

Hon såg hur hans sårbara uppgivenhet omvandlades till en vilja av stål. Det var ord och inga visor då Kesey förklarade för Brenda:

”Naturen, eller vad det nu var för högre ordning, är visserligen, i det stora hela, rättvis. Men Människan är på intet sätt frånskild eller utanför de lagar, regler, bestämmelser och föreskrifter som naturligt uppstår då djur och växter genomgår de livets processer som ovillkorligen ställer de krav som behövs för att utveckla de som ska bli de bäst anpassade.

På senare tid, i våra dagar, kan det inte längre vara möjligt att vi, ”Det Förnuftiga Djuret”, med hjälp av vår rationalitet, logik och moraliska rättesnören, är alienerade, frånskilda och står utanför naturlagarna. Med tankens kraft och i hänsyn till känslornas ständigt skiftande svallvågor, kan vi inte bara passivt åse hur varelser, primitivare än oss, i årtusenden överlevt sönderslitande livsförhållanden. Hur, utan att helt förlora vett och sans, har vår arts representanter ständigt varit beredda till ännu ett stort steg ut i intet?

Svaret är enklare än man tror. Vi, likt albatrosser och stormfåglar, låter vindstötarna kasta oss upp mot en gråblå bakgrund av moln som, vid några sällsynta ögonblick, glider isär och ut från öppningen strömmar ett intensivt bländande som gör alla närvarande, förvirrade, men som, trots att de rasar nerför förtvivlans brant, aldrig ger upp hoppet om ett framtida liv i harmoni med allt och alla.

Så här lyder svaret:

Med förmågan till att iaktta, observera mönster och upptäcka dolda sammanhang, bör vi bistå våra bröder och systrar, vars främsta syfte är att vinna slaget mot dem som, via kommunikationsradions samtliga kanaler, uppmanar oss till reträtt och slå läger för att vila ut. De som är lätta att övertala och övertyga, följer likt råttorna efter flöjtspelaren som för dem dit till den plats som fienden hade kommit överens om.

Fabelns saktmodiga sköldpadda vinner kapplöpningen mot haren, inte därför att han är listig som en räv eller klok som en uggla, utan därför han, redan tidigt i livet, insett sina begränsningar. Han måste förvärva en steganografiskt utformad strategi, som de andra djuren i skogen, inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.

Först med den utgångspunkten  inse fakta, att fienden aldrig någonsin ge upp striden besinning, som i deras tolkning av ordet, betyder att gå i mentalt ide, låta den brinnande eldsjälen slockna, banérförare går först i täten med enda målet i sikte att vinna slaget om de allt krympande och, i förhållande till antalet bäst anpassade, allt glesare luckor, fickor och passager som, då och då, uppstår då kontinenterna rör sig i förhållande till varandra, med konsekvenser som plötsliga vulkanutbrott och katastrofala jordbävningar. Dessa händelser kan på avstånd, exempelvis utifrån rymden, verka futtiga, men för oss varelser som dagligen åser hur sprickorna i jordskorpans översta lager stadigt ökar i omfång och antal är dagens verklighet, verkligare än den var igår. Därför, menar expertisen, bör vi, om inte annat så av etiska skäl, respektera och uppvisa, för dem, hänsynsfullt engagemang och solidaritet, då de, just nu, stiger in över tröskeln till det biologiska, genetiska och psykologiska utvecklingsstadium som de kommer att möta för att, liksom vår egen art en gång, skapa de kommunikationsmedel som utgörs av sådana ord, meningar, tecken och symboler som vi i nutiden tar för givna och självklara. Inför våra dömande blickar kommer de, likt det barn som för första gången i livet tar sitt första simtag ute på djupt vatten, i den primitiva skräcken inför okända mysterier och mystifikationer, formulerar och författar sådana levnadsregler, tysta överenskommelser och praktiskt anpassade rättesnören, som för oss tagit eoner att föra vidare från släktled till släktled. Inom en snar framtid måste vi alla finna nya drömmar, kasta de gamla över bord och, tillsammans, skapa den verklighet som duger för oss alla och var och en, samtidigt.”

Brenda, medan hon diska, tvättade och skurade, lyssnade förstrött och, med jämna mellanrum, instämde, hummade och nickade.

K.C Grant som fritidsintresse att bygga fågelholkar till nattugglor och den som Kesey envisades med att benämna som ”Ollonfågel”, i de ornitologiska fälthandböckerna, bar namnet ”Nötvecka”. Det oavbrutna bullrandet från faderns verkstad blev för den överkänslige sonen, övermäktig. Modern Jim sådan stress att han immunförsvar bildade en auto för pojken Jim  nere i källan som hade, som främsta fritidsintresse att bygga fågelholkar till kattugglor och, den sort som i ornitologiböckerna benämns som ”Nötvecka”, men som  läroböcker inlästa på kassetter

Vid den tidpunkten hade Maverick redan påbörjat en egen version, föregångaren till Edward Jones-Smith mer utförliga analys, om ”den skarpslipade idiotens avslappade inställning till händelseförloppen inom ramen för världspolitiken. 

Det om detta.

”Mad” Max Maverick, var, enligt MI5:s pressansvarige, bortgången eller gått under jorden. Nu var bollen hos   häpnadsväckande  Genetiker, med ena foten i den naturvetenskapliga ontologin och den andra i positivismens metafysiska konkretioner, utgår, i motsats till språkspelande semiotiker och bokstavstroende, paragrafryttare till lingvister både genetiker med forskningen inriktad på släktskapen mellan reella individer och påhittade fantasifoster   dubbeltydiga upptåg,   påminner  spegel utan ram består av det genomskinliga glaset samt en spegelblank, kanske av sten- eller metallbeläggning. I den stenoganografiska världen och verkligheten är allt, yta. Liksom i magikerns trolleritrick gäller det att fästa publikens blick på något som vilseleder deras intresse bort från händelsernas centrum. För den som redan känner till gåtans lösning, är problemet och överraskningsmomentet redan borta.

Spegeln symboliserar i konsten, fåfängan, livets ändlighet och den narcissistiska förundran inför den egna personens yta. Ytligheten kan i andra sammanhang, verka fadd i smaken, tunn och, efter en längre tid, tråkig. Denna inställning är förstås gynnsam för steganografen. Eftersom det är ytan som döljer den hemlighet som ska bevaras, har spegelbilden allt som styr över upptäckarens och avslöjarens giriga nyfikenhet på, vad kan, i hans ögon, vara intressantare än honom själv?

Oraklet har en annan betydelse. Motsvarande vår egen tids handdatorer,   motsvarar på den här tiden en  o, egentligen,  pekar på Kung Laios inblandning ikonspirativa manipulationer av modersgestalten. Den närlästande kan redan nu ana det självmotsägande sambandet. Vad representerar Oraklet, om inte Kung Laios? Fadersgestalten som Oidipus, för att skydda sitt inre själsliv från klyvning, utser till God, medan Oraklet, i ett diffust sken, får tjänstgöra som Ondskas redskap.

Läsaren har vid det här laget intuitivt förstått sambandet mellan Sofokles ”Kung Oidipus” och William Shakespeares ”Hamlet”. Handlingarna kan vid första anblicken tyckas vara diametralt motsatta. Det är den första illusionen. Den andra är att de till synes, enligt Euklides definition, parallella spåren, då solens kurvor spelar in, ställer om den ena handlingen så att de vid origo, förenas till en och densamma. Den logiskt rationelle, med alltför lågt ställda förväntningar, tvingas, antingen att argumentera för en spontan, intuitiv, tolkning, eller acceptera Scott Nadirs kontroversiella perspektiv.

Det givna resultatet är att, lika lite som att Kung Oidipus begår incest med sin biologiska moder, är Kung Laios Godheten representerad. Likheten är slående. Detta, menar Scott Nadir, kan inte vara en ren tillfällighet. I Shakespeares saga om Hamlet, motsvarar styvfadern (Claudius), Sofokles ”Orakel”. Åter igen kan läsaren/publiken undra om inte denna lösning är alltför avlägsen, eller hämtad från ovan?

Handlingens egentliga tema är den impulsiva och överilade klyvningen i svart och vitt, eller gott och ont. Liksom Hamlets mor står för ondskan, bevarar Ofelia godhetens välvilja. Hamlet flyr från insikten om det egna ansvaret, då Ofelia ”går i kloster”, dvs prostituerar sig i en bordell.

Den själsliga klyvningen synliggörs genom båda tragediernas incestuösa och promiskuösa, undermedvetna intuitivt rationella förklaringsmodeller. Hamlets moder/Ofelia och Oidipus moder Iokastes är representerar i båda dramerna Oidipus/Hamlets oskuldsfulla och naiva tro på godheten. Sålunda är Laios/Oraklet och Claudius/Vålnaden/Narren Yorrick representanter för ondskans makter, i betydelsen: ”Det Främmande”, ”Det Okända”, ”Demonen” och ”Gengångaren”.

Varför anses Adam Scott Nadirs tolkning som kontroversiell, eller till och med ”hädande”?

Påven, i det godas tjänst och Romersk-katolska samväldets okrönte konung, kritiserar Scott Nadirs teser som ansvarslösa alternativ till klosterlivets, bönens och biktens transkription av brödet till kött och vattnet till vin. Tragediernas syfte, enligt Scott Nadir är själslivets reningsprocess från den onda handlingens frestelse. Läsaren, publiken, folket och statsmedborgaren, kan, utan att medvetet konfrontera sina egna obearbetade känslor av skuld och skam, uppleva samma befriande rening som efter en botgöring, gudstjänst, helgonets uppenbarelse eller den mest aktiva formen av frälsning. Utanför bokens ramar och teaterns kulisser, upplever människan hur livet fortgår i ett oändligt och evigt kretslopp.

För Adam Scott Nadirs personliga del, inledde denna hans tes till de outtröttliga inkvisitorernas förföljelser, fatwan, ofrivillig landsflykt och slutligen avlida under outhärdliga omständigheter, i den otillgängliga delen av de afrikanska djunglerna nedanför Kilimanjaros bergssluttningar.

Efter att ha läst Scott Nadirs text, besökt Stadens två största teaterscener och som åskådare ta del av ”Kung Oidipus” och ”Hamlet”, sprängde de förhastade slutsatserna in i hans medvetande som kringflygande kulblixtar. Tillsammans med de båda tragedierna och Scott Naderis bok innebar för Camille att, till hans besvikelse, antagandet om moderns utomäktenskapliga förbindelse saknade konkreta belägg.  Vad hade han fått dem ifrån? Mardrömmar eller tvångstankar som överlevt de befintliga bevisen för att de antingen var hägringar eller chimärer.

Förändringen kom gradvis. Som den kvällen då han legat i sängen, dragit upp täcket till halsen och kände hur magen höll på att vända sig ut och in. Stigen ner till hemlighuset gick förbi fönstergluggen i stallet. Camille hörde röster. Han kikade in. Där stod modern och förde ett viskande samtal med generalmajoren. Just därför att han inte kunde höra vad de sa, måste det handla om en konspiration. Generalmajoren var ledare för den stab som, med hjälp av spejare, spanare och spioner, kartlade fiendens hårdbevakade territorier. Eftersom fadern inte tillhörde någon av dessa yrkeskategorier, måste något annat ha hänt.

Forsen av vilda fantasier bröt igenom omdömets slussportar. Hans förmåga till kritiskt tänkande överrumplades av feberheta hjärnstormar. Generalmajoren, som antagligen varit alltför generös med permissionerna, möjliggjorde för de välutbildade exploatörerna, en kvälls avkopplande atmosfär på kvarterskrogen Svarta katten. De förlustade sig med flickorna, berusades av brännvinet, sparkade utåt med benen i en kosackdans och lät kvinnfolket dra med dem upp till rummen på övervåningen.

I det läget tog generalmajoren tillfället. Ett bryderi hade uppstått bortom taggtrådsstängslet och inne på minfältet. Hur skulle han lösa situationen innan den nuvarande gnistan utlöste en skogsbrand? En sak var säker. Han, som enda officer i stabstältet, kunde inte, utan bestraffning, överge sin post.

Då, just i samma ögonblick, kom kalfaktorn förbi med en kopp kaffe. Generalmajoren begav sig ut till Tiabo och bad om ursäkt för sin fadäs. Kunde inte kalfaktorn ta sig en tur över frontlinjen?

Den unge Camilles misstankar malde på som en perpetuum mobile. I så unga år saknade han kunskapen om att ingenjören Arkimedes från Syrakusa redan år 241 före vår tidräknings början, funnit lösningen på detta paradoxala mysterium. Arkimedes, i sitt dagliga bad, tyckte att en vetenskapsman som tillverkar en maskin vars enda produkt är sin fortsatta rörelse, är funktionslös.

Inte heller Camilles traumatiska tvångstankar ledde någonstans. Hur han än spekulerade, formulerade teorier och hypoteser, förblev problemet olöst. Hur han än så önskade, kunde modern eller generalmajoren inte beskyllas för något som de inte hade gjort.

Camille, som var mycket modersbunden, förlät Therese. Kriget tog slut. Camille, då överraskningen kom, bemötte den med jämnmod. I populärhistoriska biografier förklaras det mentala hoppet från anklagande son till accepterande ungersven, som krisens avslutande fas.

Efterforskningarna upphörde aldrig. Krigsarkivarier läste namnlistor över omkomna. Sjukhusadministratörer granskade patientjournaler och förteckningar över operationer och lemlästade med amputationer och kvittenser på tillverkade proteser. Ingen kunde lösa detta mysterium. Hade hans kropp sprängts i bitar, eller vad hade hänt?

Många år senare flöt sanningen upp till ytan. Den av shrapneln lobotomerade fadern hade förlorat minnet och irrat omkring bakom fiendelinjen. En familj, Grannadier, bodde på en enslig bondgård på slätten mellan Mont Blanc och Ardennerna. Eftersom de själva mist en av sönerna i kriget, tog de sig an den förvirrade Jean-Marie Pelletier. Där blev han kvar återstoden av livet.

Familjen Grannadier, som djupt troende zwinglianer, förde med sig Pelletier till söndagsgudstjänsten. De hade för avsikt att reformera Pelletier till den sanna tron, men prosten Claude Camier hade invändningar. Familjen Grannadier hade givit honom smeknamnet ”Âne”, eftersom hans skratt lät som en åsnas, men vad, undrade prosten, var hans riktiga namn? Det var det ingen som visste. Familjen undersökte honom, men ett enstavigt, nasalt skri, papperslös och med kläderna i trasor, vad kunde han tillhöra? Prosten ville ha honom till katolik, men Grannadiers ansåg att Âne, som vuxen person, borde äga rätt till att själva välja trossamfund. Prosten fann på en kompromiss. Om familjefadern Francisco Grannadier gick med på att bli Ânes förmyndare, skulle prosten framställa en ansökan till Zwinglikyrkan i Wien. Och så blev det.

Camille Pelletier-Malinois sökte lyckan i främmande land. Det var lång väg från Osnabrück till Wien. Han försörjde sig ibland som dräng, ibland med att tigga och man kan inte utesluta att han då och då, i yttersta nödfall, också tog tillvara en och annan potatis eller morot.

Han satt vid dikesrenen och vilade. En traktor kom förbi. Han liftade och nådde på så sätt fram till drömmarnas stad, Wien. Så länge han såg något så när välvårdad ut, borstade kläderna rena från strån och damm, kammade håret i mittbena, ansade mustascherna och svärtade ögonbrynen släpptes han in varthän han önskade. I mängden av turistande åskådare upplevde han med bondpojkens intensitet Schweizergardet som vaktade Vatikanstaten och spanska ridskolans kavalleri. Kanske uppiggande för ögonblicket, men med tiden skulle även han dras ner i apatins träsk. Än en gång frågade han sig, vad göra innan det är för sent?

I barndomen hade han, liksom många andra inför livets tröskel, frågat sig vad som var meningen med allt detta, vad det nu var. Frågan orsakade djupare tvivel. Han behövde något att brinna för, utstå entusiasmens glödande kolgång, älska, hylla och beundra. Från denna stund och in i framtiden, förblev han en sökare.

I Wien dansade och skrattade man. Staden var till för alla, både hög som låg. I nöjes- och glädjekvarteren fanns livsfilosofer, utstötta petimätrar, original och andra särlingar. Av dem lärde han sig leva hand ur mun, leta tidningar att sova på, eller stoppa ner i kängorna. Orientaliska gurus som, i gengäld mot något annat, undervisade honom i kortkonster, tantrisk yoga, fakirernas ormtjuseri, reptrick och flagellanternas självspäkningar.

På söndagsmorgonen satt han, likt de andra tiggarna, vid kyrkporten med utsträckt hand. Livet var olika. En kväll värkte magen av hunger. Morgonen därpå gjorde stadens borgmästare ett spontant besök i kyrkan. Regnet störtade ner, men av de vise männen hade Camille lärt sig att armodet är tiggarens viktigaste redskap.

Borgmästaren skulle veckan därpå gifta bort sin dotter Elvira. Det var därför han besökte kyrkan, bokade in bröllopet och, i stundens glädje, ville dela med sig av lyckan till alla och envar. Borgmästaren skulle ge Camille en hygglig dusör, men bara om han först ärligt kunde besvara frågan om hur att på bästa sätt spendera pengarna.

Camille, som haft god tid på sig att tänka ut svaret, räknade upp. Köpa mat, kläder och skor, besöka badhuset, ta in på vandrarhemmet och, för de sista slantarna, köpa akvarellfärger, penslar och grängat papper. Han planerade att med dem måla tavlor och sälja dem, med bra förtjänst, till utifrån kommande turister. Borgmästaren skrattade och kände sig som Sankt Nikolaus. Detta var något att berätta för barnbarnen.

Freden varade inte länge. Europas andra sammanbrott. Utan turister, inget bröd. De hemlösa ökade i antal, bosatte sig i kåkstaden Kanaan, bakom centralstationens bortre banvall.

Camille var inget undantag. Kriget närmade sig med stormsteg. När nöden knackade på dörren, hade moralen inget värde. Var morgon, i ur som i skur, hasade han sig fram till stationen, tiggde och bad om att få bära resenärernas väskor och, för att inte väcka gendarmernas uppmärksamhet, frågade försiktigt om sällskapet händelsevis önskade någon värmande sängkamrat? Sutenörens gebit överensstämde inte riktigt med hans ideal, men, som Blinda Sara sa, vad ska en fattig flicka göra?

Det som staterna förlorade på kriget, hamnade på svarta marknaden. Ödets stjärna hade utrustat Camille med bondens list, stadspojkens driftighet och en stor nypa ren tur.

Gatans regel löd att den som inte är om sig och kring sig, får ingenting i sig eller på sig. Ord och inga visor han lärt sig från före detta rektorn för flickinternatet Cinderella II med deltidsarbetet på 65 procent, som hjälpreda till stadens änglamakerska, Fräulein Wilhelmina Dürchenspleller, som själv genomgått livets hårda skola, från att, som föräldralöst barn, lämnats kvar på internatets farstutrappa, utstått systrarnas upptuktelser, de äldre flickornas pennalistiska smädelser och med skolledningens goda minne, först i tysthet utstått elevernas kamratfostran för att sedan avancera till hierarkins självklara ledare. Som den högst upp i näringskedjan var det ingen som vågade protestera då samtliga inblandade, skolstyrelsen, aktieägarna, elevkåren samt eleverna, med acklamation, utsåg just henne till kårordförande och den enda med rätt att välja vice ordförande, sekreterare, kassör samt två suppleanter. Ingen vågade heller ifrågasätta att hon, i den egenskapen, ur skolans elevfond betalade skolans årsavgift, köpte för henne anständiga fritidskläder och högklackade skor, VIP-kortet till dansstället Freak Out, och med möjlighet till obegränsade kontantuttag, direktanslutit sitt Exclusive Golden Gate-kreditkort till, av ekonomiskt oberoende anhörigas stöd till menlösa flickors fortsatta framgång inom idrott, vetenskap, kultur och föredömligt beteende, det nummerkonto med prefixet tillhörande Banque Oblique Strategies Inc. vars huvudkontor, av välunderrättade källor, antogs ligga i Schweiz, antingen i Zürich eller Basel, eller både-och.

Föräldrar eller andra aktieägare som i diskretion föreslog att detta handhavande borde förses med, i och för sig, väl tilltagna restriktioner, kunde räkna minuterna tills de uteslöts ur föräldraföreningen Den Goda Gudmodern, a-aktieägare i Cinderella II Unlimited, skolans idrottsklubb Isprinsessorna, och för evigt utestängda och utsparkade i kylan.

Wilhelmina, som nu av alla beundrarinnor, lojala sympatisörer, skolans hejaklack och den till internatet anslutna flickscoutkåren Stjärnstrumporna, fått smeknamnet ”Winnie” (och av hennes, av begripliga skäl, anonyma, belackare erhållit öknamnet ”Piggie”) hade, i skolans Institution för avancerade fördjupningsstudier i klassisk, aristotelisk etik, som troligtvis upptäcktes, tolkades och förmedlades av Thomas Edward Lawrence. Enligt hans än så länge, av utrikespolitiska skäl, sekretessbelagda anteckningar, skulle i det, med stenblock förslutna och med översteprästen Dioklemedes sigill, förseglade hermetisk tillslutna tomrummet ha bevarat de ungtjurar vars kroppar huggits upp med mykeniska dubbelyxor för att, ögonblicket efter, de mandomsmogna sönerna till östortodoxinspirerade utövare av Mitraskulten, skulle kunna slita loss oxhjärtat ur offerdjuret och, medan hjärtmuskelns vänstra kammare med största ansträngning, försökte pumpa ut Livets saft till aorta, med visdomständerna dra ut blodiga slamsor från denna Ursprungets källa. Ynglingarna, vars blodbestänkta lemmar ryckte av paryxismisk, extatisk besatthet, svimmade av, domnade bort i ett nirvanalikt komatillstånd.

Man bör kanske i sammanhanget nämna, om inte annat undslippa de äldre forskarkollegornas gliringar, att i det, på den tiden av vildväxande ginst, betäckta karga klipplandskapet kan ha varit platsen där Edens lustgårds fyra floder Pishon, Gihon, Hiddekel och Frat, det vill säga de fyra ursprungliga stammarna delades upp i dogmatiska Mitrasdyrkare, de av romarna förföljda, med ”ICHTHUS”-fisken som kännetecken, Kristi blodsbröder, de dionysiska satyrernas och menadernas backanaler och förstadiet till katarerna lär ha hämtat ur Polycarpus gnostisk-apokryfiska Ballineses Bok. Sådana bestialiska fester kan, utan alltför djupgående analyser, påminna om de mysteriespel som man också tror ha förekommit i Pompeji, stunden då den flytande lavamassan från vulkanen Vesuvius utbrott, år 79 e.v.t (som, enligt fåraherden och eremiten Stephanius de Vesuvio, den ende som lär ha undkommit katastrofen, i sin dagbok berättat: ”Stoiker och liknande fatalister) bedömer händelsen som en i raden av liknande, oundvikliga, olyckor. Den även i vår tid så kontroversielle, men intresseväckande engelska författaren och forskaren Robert Graves har av en slump funnit ett hittills okänt dokument, en pergamentrulle med text skriven med bläck från ett rart exemplar av åttaarmiga Octopodan.

Världens främsta lingvister, semiotiker, kryptografer, till och med den svenske grafologen Johannes Schwejke, har gått bet på uppgiften bestående av att, med röntgenfotografering och pixelförskjutningar, upptäcka hur de med symboler laddade tecknen skulle kunna ha samma grafiska snitt som det enda kvarvarande dokumentet om sökandet efter svaret på gåtan om det Gyllene Skinnet varit ett fysiskt ting, bland andra icke namngivna ledtrådar.

Kan detta vara möjligt? Vad har dagens forskare att tillgå, annat än geologiska lager på lager, där de, om de hade tur, med rutsystemet som enkelt, men välfungerande tekniskt redskap, borde kunna upptäcka, koncentrera sig på och fokusera all tillgänglig energi, på den enda punkt, markerad med röd sprejfärg och, om dagsljuset till äventyrs skulle utebli, radioaktivt, men kontaminerat, damm.

Den bäst lämpade experten, vetenskapsgeneralisten, etologen, ekologen, hedersdoktorn i teoretisk cybernetik, Ordföranden för Robert Graves Vänner, lingvisten, amatörarkeologen samt studiekamrat till Ludwig Wittgenstein, Bertrand Russell, Karl Popper och A.E. Whitehead, universalgeniet från Andorra Universitetet, Sir Danny Boyer, löste det för samtliga inblandade, provocerande problemet att fastställa ovan nämnda punkt även med matematiskt objektiva, av vetenskap och beprövad erfarenhet, formulerade axiom, postulat och principer. (Detta finns utförligt beskriven i ”Festskriften om Professor Emeritus Danny Boyer som med oregelbunden boolesk algebra, konstruerat formler till att improvisera, utifrån Johann Sebastian Bachs verk ”Der kunst der Fuge” och ”Goldbergvariationer”, alltför högt tryck inom de senast framställda flödesscheman som redan före första spadtaget vågat rikta sin kritik mot flödesschemanas underdimensionerade ledningssystem.

Spegeln, med spegelbilden, är steganografiska semantikens säkraste verktyg.

 

Professor Emeritus Danny Boyer hänvisar till sufisten Omar Khayyams (född den 18 maj, år 1048, i Neyshabur forntida Persien och nutida Iran) ihållande experiment med avsikt att bli den förste banbrytaren som orkat ta bladet från mun och i en mängd av populärvetenskapliga artiklar i den väl ansedda tidskriften ”The Scientist” utför Boyer en teoretisk, men, objektivt funnit slående och övertygande likheter mellan den vid det laget ofödde Immanuel Kants vaga bevis för existensen av parallella världar och Ibn Khalduns beräkningar av Solens centrala plats Planetsystemet, betecknat en G2V, senare bekräftat av Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno, John Dee och Isaac Newton.

Fernando Brobergs korta historia kan, för den uppmärksamme lyssnaren, förmedla en varsam, men långverkande sensmoral. Den undergräver myten om den försmådde, naive och oerfarna, ung mannen som, utan egen förskyllan, träffas av Amors hullingförsedda pilar och då han försöker avlägsna dem ur hjärtat, klyvs det mitt itu, blodet forsar och den försmådde godtrogne optimisten, tar flykten in till studiekammarens trygga vrå. Han upplever hur bröstkorgen är på väg att explodera av de otämjda känslovallningarna. Vad har han gjort för ont för att utsättas av en sådan obarmhärtig tortyr?

Fernando, för att dämpa smärtan, plockar fram hans taffliga anteckningar om livets mysterium. Det vill sig inte. Passionen brinner som eld i bröstet. I det stadiet uppstår skiljevägen till antingen Fru Dygd eller Fru Lusta. Han inser att, för den fege återstår ännu en möjlighet. För den uppgivne vars högsta önskan är att enlevera hans tilltänkta, förneka ödeslotten och hellre stånga pannan blodig, än utstå sanningens ögonblick, erkänna nederlaget, hämta lärdom från misslyckandet och utse ödmjukheten till mästare.

Sista hoppet fanns utanför anständighetens gränser. Var det därför att han var modlös, feg och hellre föredra steget ut i evigheten, än att var morgon pinas av själens lidande,  feg han feg, Werther, aldrig kan erkänna sig besegrad, kanske av feghet, föredrar steget ut i evigheten, hellre än att var morgon åter pinas av själsligt lidande, påminnas om nederlaget, möta stackarens ömkliga blick i spegeln och, i det sista, återstående hoppet att orsaka samvetskval hos det förhärdade och känslokalla föremålet. Omgivningen, bestående av familjen, släkten och kamraterna, uppmanar till att betänka livets korthet, se framåt och upptäcka att det står tusende åter.

Fernando Broberg väljer Fru Dygd, drar sig undan människosläktet och, i besvikelsens bittra sötma, rannsakar hjärtat och låter dess rytmiskt pulserande slag bestämma bälgens hastighet. Stötar av luft bringar glöd i kolet och ur hettan uppstår passionens förtärande eld. I ensamhetens dystra förtvivlan, uttalar han eden om att, i värsta fall sälja själen till Mörkrets Herre, lära sig järnets inneboende mysterium, tämja materien och med armmusklernas obevekliga kraft banka ut massan till en rakbladsvass klinga. Detta är hans sista hopp om att tvinga föremålet för hans kärlek till insikt om den sanna kärlekens beskaffenhet.

Hjärtat kräver hämnd, men riktat mot vem? Objektet har all rätt till att avstå från hans uppvaktningar och själv utse hennes tillkommande. Fernandos mörker  ljusI ässjans dunkla ljus, lär han sig hantera den flytande materian och med armmusklernas obevekliga kraft, bankar ut järnet till en rakbladsvass klinga. att väcka ett uns av samvetskval hos det livstörstande föremålet,  känslolösa, men levnadsglada föremålet möta  evigheten framför  för unge Werther kan de  för i en  envis  om Fernando Broberg kan förmedla till den uppmärksamme lyssnaren en  förmedla en I sin extrema form av besatthet offrar vetenskapsmänniskan möjligheten till lösa kärleksförbindelser, äktenskapets trygga vardag, möjlighet till naturlig reproduktion, kollegornas pikar om hur munklivets försakelser  i Brobergs fall skulle kunna påverka kroppens spontana reaktioner, en sinande produktion av spermier och sädesvätska, hudens behov av fysisk beröring och, inte att förglömma, ”kaka söker maka”, den inre längtan efter själarnas  behov at fysisk närhetsädesproduktionens avstannan sädesproduktion skulle förhindra kroppens behov av fysiskt könsumgänge och till och med själslig, andlig, platonska brevväxlingar. Karmelitermunken Johannes i klostret Moulinsart, underskattar i sin självupplevda bästsäljare ”Kristens klättring uppför Jakobs stege” inte hur adrenalinets pelare stiger till oanade höjder då en okänd pilgrimsmunk i klosterkyrkan, tillber Jungfru Maria och, när han kysser skulpturens redan så av läppar blankslitna tår, i ett utbrott av köttets hänförelse, går bersärkagång och i primitivt ursinne, med kräklan som slägga, slår sönder helgonbild efter helgonbild.

Biografen, hagiografen och genealogen Sir Anthony Queen har, i sin ställning som Buckinghams Pressansvarige, ansökt hos självaste Drottning Elisabeth II att med hennes medgivande söka sanningen om prästers, filosofers och författares frivilliga celibat i Hennes Majestäts Krönikesamling. Som riksheraldikern James Blonde med stolthet omnämner arkivet: ”Den mänskliga varelse, vars namn, familjerelationer och härstamning inte är omnämnd i dossiéerna, är inte värd att minnas”.

Drottningens hovdam, tillika privatsekreterare, logistiker, kartläsare, turnéledare, kammarjungfru och påkläderska, Dame Héloïse Gotobed har, i brist på tid, försakat sin enda biologiska avkomling, Gloria Tudor-Lloyd. Det arma flickebarnet, i avsaknad av gott föredöme, föredragit rika, berömda och, för flickan, intressanta, men ansvarslösa hedonistiska och nihilistiska jetsetters, hellre än de unga, men högdragna män som med egen frisör och välrenommerad skräddare gör karriär inom finansvärlden och före myndighetsdagen intjänat sin första miljon.

I den tidiga tonåren har de som ungtjurar redan sått vildhavren på språkresornas badstränder, innanför ett halvöppet fönster i Havanna, i en osorterad hög med fiskegarn på Möja och, i brist på bättre, för att klara sig undan en skur med hagel stora som köttbullar, i en övergiven, rostig och skranglig epatraktor ute på en bilkyrkogård.

Tiden var inne för att iscensätta den från barnafödseln färdigutstakade livscykeln. Pojken, ynglingen, studenten och sedermera vuxna och plikttrogna filosofie kandidaten Fernando Broberg, hade uppe på nästa nivå. Insikten om att inget direkt samband fanns mellan att kunna göra och att böra göra.

Hur skulle Fernando Brobergs tilltänkta vara beskaffad? Oförklarligt för dem som aldrig satt ner foten inom utelivets svängar, men utseendet hade i sammanhanget noll och intet betydelse. Av egen erfarenhet visste han att, efter lekt rommen av sig, förvänta sig av hans tillkommande att, igenom stormiga skandaler hålla rak kurs, låta vågorna lägga sig och därpå fortsätta som om ingenting hade hänt.

Modern, som ville sonens bästa, hade lovat honom att inte lägga sig i hans privatliv. Hon litade på hans förnuft, men inte omdöme. Tänk om någon flicksnärta drog iväg med honom ut på äventyrliga vägar?

Butlern, lojal som alltid, hade lovat modern att ta med sig det lilla han visste ner i graven. Men allting har sitt pris och vem kan inte köpas för pengar? På ålderns höst, då pensionen inte ens räckte till guldkanten på livet, rena underkläder och vattentäta galoscher, föll han för frestelsen och berättade sanningen om Sven Broberg för den populäraste av journalister, Wenche Sandbank. Hon var duktig i att lirka fram sådant som var skuldbelagt och skamligt. vem kan inte köpas för pengar?honom försiktig, pålitlig och en som inte hastade iväg för minsta lilla, men med den lojala butlerns bistånd, hade de lyckats anpassa det naturliga urvalet av lämpliga kandidater till att  enlighet med det offentliga sällskapslivets konvenanser. Hon fick absolut inte uppfattas som en lösaktig hoppetossa. Inte heller en gullig rumpestumpa var ett lämpligt ämne. Äldre män kunde charmas av den uppstudsiga nippertippans barnsliga infall, men helt opassande och respektlöst i rumsrena aristokraters trevliga sällskap. Nykomlingen måste intuitivt förstå den oskrivna regel som definierade att stampa gasen i botten just när den gula trafiksignalen slog över till rött, ansågs vara en mindre förseelse, än att, att dela Filét Mignonbitarna i lämpliga bitar medels bordskniven i vänster hand, eller spä ut V.S.O.P-konjaken med det klorluktande, ljummet kranvatten.

Enligt den innersta kretsen ingick att behärska spanska, engelska, tyska, franska och kinesiska som befolkningarnas egen språkstandard som ordkunskap, grammatik, didaktik med uttal, rytm och melodi. Konvenansen sa att hon, i hans frånvaro, skulle, utan att han påminde henne direktiven, efter eget huvud, kombinera rollerna som äkta hustru, mätress med tystnadsplikt, uppmärksam observatör och underhållande konversatör.

Betjäningen hade framåt höstkanten rätt till en veckas semester. Då skulle hon, oavsett vilken tid på dygnet det än var, vara ställföreträdande butler, husmoder, kokerska och kaffeflicka. var upptagen eller, var år gavs rätt till en veckas semester, skulle hon personligen ansvara för tillagningen stekta köttbullar med stampad brunsås och rårörd lingonsylt. Alternativa rätter bestod av kroppkakor med skirat smör, sillbullar med korintsås eller, till nöds, Janssons Frestelse, enligt operasångaren Per Janzons favoritrecept.dygnet, laga till köttbullar med av färskpotatis, pressad mos blandat med kärnmjölk, smält smör, salt och peppar och, som tillbehör, rårörd lingonsylt. I nödfall, stuvad pytt-i-panna med inlagda rödbetor eller en imponerande Janssons frestelse riklig av ansjovisar och spadet därtill.

Gloria Tudor-Lloyd, sjövild som alltid, hade i baksätet av en Ford Lincoln Continental Mark V, medan limousinchauffören Zap Zip Pow dragit in den aromatiska röken från cigarrcigaretten Ritusmeister, av en plötslig ingivelse kommit på att om den så oändligt värdefulla en gång för alla var borta, skulle hon kunna ha så mycket roligare. Att på detta sätt utmana ödet, kunde bara leda till ett resultat. Gloria, med högsta betyg i grundskoleämnet Biologi, var till natur, temperamentsfull, impulsiv och spontan. Konsekvensberäkning, var det tänkt, skulle övertyga eleven om vilket alternativ av flera möjliga, att förstå sambandet mellan handling, ansträngning och förväntat resultat.

Gloria hade gjort sitt val att hellre slå klackarna i taket och ta livet med en klackspark, än överlåta åt dem som aldrig levt på riktigt, att styra och ställa eller proppa hennes outvecklade reptilhjärna full av dyra, goda men totalt oanvändbara praktiska råd.

Då modern,   Att tjata, böna och be modern om ett par, tre extra tusenlappar insatta på kreditkontot tillhörde vardagen. För Glorias del hade det biologiska uret inte ens dragits upp. Olyckligtvis hamnar den sjövilda Gloria i väntans dagar. Trots att efter fyra graviditetstester tvingats inse det obestridliga faktumet, kan ingen i hela världen få henne att ändra livsstil. Då får Överståthållaren Lord Patric Unicorn and the Lion, med alla sinnen i behåll, en lysande idé. Han frågar Ers Majestät och Lad Héloise om de vill lyssna på hans förslag? De var ädel öra.

Lord Patric skulle hänvisa Sir Anthony till Drottningens residens Tudor Hall. Där skulle han få alla sina önskningar uppfyllda. Lord Patric föreslog att Sir Anthony skulle tillbringa sina dagliga forskningar i den för ändamålet byggda skrivarstugan ”The Hunter’s Inn”. I nära anslutning till det inte särskilt stora trevåningshuset fanns ”Shepherdess Gazebo”. Där, hade han tänkt, skulle den sjövilda Gloria hålla till. Väl bevakad hade hon endast två möjligheter, antingen att stanna kvar, inlåst i stugan, eller, vilket hon sannolikt skulle föredra, om inte annat för den ökade möjligheten till rymning, bistå Sir Anthony i forskningsarbetet, laga mat, tvätta kläder, skura, städa, av slottets husmoder Bessie Brown lära brodera, av skogvaktare Ollie Yellow-Mellow spela cello, jaga räv, fälla hjortar och snara ripor.

Men, undrade Lady Héloïse, finns inte risken att Gloria vill hoppa i säng med, antingen Sir Anthony, eller skogvaktaren? Jovisst, svarade Lord Patric. Det blir två flugor i en smäll. Hur då. Jo, vi och Gloria själv, är de enda som känner till hennes prekära tillstånd. Lady Héloïse var inte nöjd med svaret. Det förstås att läget inte kan bli värre än det redan är. Nej, just det, sa Lord Patric. Därför bör vi rädda det som räddas kan. Vi behöver en barnjungfru, ett förkläde. Vad då till? Gloria ska hållas sysselsatt, inomhus och helst i samma rum som Sir Anthony. Hon får inte för hur mycket guld som helst träffa skogvaktare Ollie eller chauffören till gårdens Rolls-Royce, Mister Jean Hulot. Uti vår hage finns för Gloria bara två alternativ. Antingen bara utföra sina dagliga plikter och annars leva tillbakadraget som en nunna. Eller låta lusten styra och söka förföra Sir Anthony. Vad tror ni hon väljer? Lady Héloïse kände sin dotter och suckade.

Resten gick som i en pjäs av Molière, på räls. Mästarinnan i nationalsporten, traditionell pugilism, Bertha plikterhuvudsakliga uppgift blir att bevaka Gloria, så att hon utför uppgift är att  bara kan går i väntans tider. Allt vi behöver nu är en livvakt som, kvick som en ödla,  som vet att Gloria själv och så vi går i väntans tider, är hon själv och vi. Här och nu får hon utegångsförbud, stanna på sin kammare och ha  iscensatta av adrenalin inför den kommande helgens frivola,  praktiska skämt och astrofysiska  privatliv för objektiv sanning (hämtade från modern Absurdism och Abstrakt arkitektur)

i ultraviolett belysningkoncentrera sig på endast ett fält och med röd sprejfärg, för att spara dyrbar tid, fokusera uppmärksamheten på exakt den punkt, som amatörarkeologen och professorn i tillämpad trigonometri, matematikernas manuellt formulerade algoritmer,  under  röd billack  Gyllene Skinnets pergamentet om Det Gyllene Skinne tecknen härledning bokstävernas etymologiska härstamning, placera in tecknen i sitt kulturella, geografiska och kronologiska sammanhang, fastställa ordbildningen och, utifrån den, sätta ihop dem till för oss begripliga meningar och sammanfoga dem till ett för Antikens fria adelsmän betydande värde. Varför, kan man undra, skulle de annars lägga ner så mycket tid på att ställa samman de kufiska krumelurerna till en för statens administration underlättande material?

Tillbaka till Robert Graves. I sitt andliga testamente, förvarat under nummer 1582 6667 0631 i Storbritanniens regent över Brittiska Samväldet, Drottningen Queen Elisabeth II privata bibliotek, på våning tre, enligt Nash och Blores planritningar av Buckingham Palaces, med tillträde endast för kungafamiljen samt deras löpare och hovdamer, berättar Graves om fyndet av den text som riksheraldikern illustrerat med en egen framställning av Pythian, på sin trebenta tron i grottan i Delfi som, kanske ödets ironi, men på pricken överensstämde med Graves fenomenala förmåga att ersätta den konventionella intelligensen med en, för honom, kännetecknande intuitiv, spontan, må hända excentrisk (men sådant är tillåtet för dem som är begåvade med den unika egenskapen) uppenbarelse av Oraklets, med, troligtvis rök från Rörflenet (lat. Phalaris arundinacea) framkallade hallucinationer om Vesuvius utbrott, Pompejis ödeläggelse och, det kanske mest häpnadsväckande, Oraklets visioner om hur stadens invånare bestraffats av den romerske guden Saturnus för att istället tillbe den persiske tjurfäktarguden Mithras. Katastrofen var alltså främst riktad mot de otrogna konvertiternas halsstarrighet och det omogna trots som utmanat Kronos ställning på berget Olympus.

Robert Graves var ofta synlig i offentliga sammanhang.

För en utomstående utan facit i handen, kan man fastna i föreställningen att Robert Graves var en mycket social, extrovert och utåtriktad person.  Någon har myntat uttrycket att genialitets hemlighet består av att rätt planera sin tid. Robert Graves, då han inte deltog i offentliga sammanhang, reste ut till släktgården Graves Yard, där avtagstickan från huvudvägen mellan London och Oxford, doldes av en vildvuxen mullbärsbuske. Ett utmärkt gömställe för skriftställaren att återhämta sig efter senaste föredragsturnén, äta middag tillsammans med perifera kusiner, sysslingar och bryllingar, och, då tillfälle gavs, sitta i den asketiskt inredda skrivarstugan med avsikten att finslipa personliga reflexion, flytta om meningar och begrunda, kanske, avlägsna sådana infall som i det större sammanhanget, blivit överdrivet förstorade eller överflödiga.

 innebär höll med om att ifall detta enda dokument, osignerat och med okänt ursprung, var det enda som, i god tid i förväg kunnat varna stadens invånare för Saturnus hätska temperament som, avsiktligt eller oavsiktligt, väckte Vesuvius, sände ut glödande klot och brännhet magma, var inte tillräckligt för att tillfredsställa den enträgne Robert Graves krav på hållbara bevis. Detta, förtydligade han i ett pressmeddelande, skulle, åtminstone i teorin, kunna vara en konstruktion lik den nederländske konstförfalskaren Hans van Meegerens hämnd på de kotterier som aldrig velat erkänna av honom målade, äkta konstverk han ställt ut, men som kritikerna i raljerande ordalag, ringaktat och hånat.

Det sägs att korsordsmakare besitter en näst intill telepatisk förmåga att välja de lösningar som även andra kollegor fastnat för.

Därför undrade ingen av de ovan nämnda experterna hur det kom sig att Graves bara någon vecka senare, funnit ännu ett bevis på Oraklets spådomar angående staden Popejis och dess invånares förutbestämda undergång.

Även om flera av Graves avundsjuka konkurrenter ville ifrågasätta det första dokumentets äkthetsgrad

Ett tidsdokument med utförlig kommentar av antikens Atens motsvarighet till krönikören Nikolaus de la Bretonne. händelsen berott att stadens invånare övergivit den romerske guden Saturnus för att istället tillbe den mer tillåtande persiske, tjurfäktaren, Mithras, som av framstående romanologer, anses ha stora likheter med den forngrekiska avataren Perseus) för att  på invånarnas övergivande av  den förvirrade herden östortodoxa mysteriespel och tolkade av Lawrence av Arabien, från det innersta rummet  enligt AristotelesOe och lojala behöriga, Läraren hänvisade eleverna till att ta lärdom av henne. Där stod hon, från arla morgonen till sena kvällen, på torget och sålde ”Karins hemlagade franska får i surkål”. En meterhög järngryta stod och puttrade över elden. Karin drog träspaden runt varv efter varv. De med av svält svullna magarna visste med sig att hungern är bästa kryddan. Den gråsvarta sörjan doftade gudomligt. Men hur kunde hon stå där, timme efter timme och dag efter dag, utan att fylla på med vare sig vare får, kål eller vatten?

Camille tänkte och funderade. På torget fanns en rostig pump. Där, utom synhåll för Karin, satte han sig för att ta reda på svaret.

En grupp bestående av småflickor skyndade fram till pumpen med ett träspann sammanhållet av flätade vidjor. Två av dem höll i spannet medan de andra turades om med att pumpa.

Småpojkar sprang ut från gränderna med knyten i händerna. Camille tog fast en och hotade med polis, tills han fick tag i knytet, öppnade det och fann liket efter en stor, skabbig och blodig råtta. Den var stor som en katt och fetare än en höna. En tandlös gumma haltade över torget. Hon hade famnen full av nyplockad svinmolla, vildlök och timjan.

Camille ställde sina ägodelar på torget. Då ingen ville köpa dem, dumpade han priserna allt eftersom tiden gick. Det han inte blev av med, slängde han i soporna. Korvörena i byxfickan räckte till en burk soppa. Andra utsvultna tiggare slöt upp omkring honom, beredda till vad som helst, bara för att få en mun av het soppa.

Han flydde in i en gränd och gömde sig bakom en trasig packlår. Värmen från soppan strålade ut genom konservburken plåt och in i hans domnade händer. Han stjälpte i sig den simmiga vätskan i ett enda drag.

I burkens bottenslam såg han en härjad figur med groteskt utseende och något vilt och primitivt i blicken. Det ovårdade håret föll som en torkad golvmopp ner över ansiktet. Elfenbensvita glober rullade runt i sina ögonhålor som kulan i ett roulettspel.

Han såg sig omkring, drog den smutsiga undertröjan över huvudet så de solkiga kalsongerna runt hälarna. Han återvände till Karin och bytte kläderna mot ännu en burk soppa.

Camille hade ryktesvägen fått veta att någonstans bland kojor och plåtskjul, skulle den pensionerad passkontrollör Albert Schlagerman hålla till. Camille frågade grannarna om vägen. I solen satt Albert med snuggan hängandes ur munnen. Han räknade pengarna både en och två gånger. Vad skulle det stå för namn? Vad skulle han heta? Det fick bli ”Georg Strössel”.

Tågvagnen gungade och skumpade. Han satt i tågvagnen på väg bort från Wien, över Donau och ut ur nostalgins herresäte.

I brist på annan sysselsättning, tränade Camille det klassiska bondfångartricket ha lärt sig av luffarkamraten Roger. Allt han behövde, fanns i kupéns papperskorg. Tre tomma askar och en liten sten. Camille, där han satt, njöt av fläkten som strömmade in genom ett neddraget fönster. Vinden drog gardinerna ur hållarna genom neddraget fönster och gardinerna flygande och fladdrande.

Första dagen blev härligt oförutsägbar. Tidigt på morgonen bar det av till schacksalongen. Efter intagandet av dagens enda lunch, styrde han stegen bort mot tillhållen för illegala spel.

satt han med pjäserna fa satt han på schacksalongerna och den andra vid arslocksbordet. Man kan inte vinna jämnt. Han och två bastanta kumpaner besökte krogar och kaféer. De utsåg ett offer och, där inga vittnen fanns, robbade honom på plånbok och resecheckar.

Ölstugan Der Blaue Rieter var ett stamställe för schackspelare. Camille, eller nu, Georg, spelade mot framstående män som Ludwig Wittgenstein, Sigmund Freud och Vladimir Lenin. Ludwig lärde Georg att vissla arian ur Carmen. Heta debatter om Svarta Handens avsikt med skottet i Sarajevo och den växande sprickan mellan det Habsburgska väldet och kejsarriket Österrike-Ungern kunde orsaka slagsmål, till och med slagsmål och upplopp. Georg drog öronen åt sig då förändringens vindar blåste genom håret. Frågan om vad han skulle ta sig till, höll honom sömnlös på gränsen till vansinne.

Pengar betydde mycket, men inte allt. Han behövde en långsiktig, strategisk plan.

Konsten att resa är ett logistiskt problem. Packningen bör rymmas i en trunk som inte väcker uppmärksamhet. Gärna liten av impregnerad och ytbehandlad kartong.

Fadern hade lärt Camille att den som inte orkar ta sig fram till bortom utmattningens yttersta gräns, var dömd att gå under. Äntligen förstod Georg vad han menat.

I centralstationen fiskade upp de tre hemlösa bondtöserna Bernadette, Claudette och Nanette. Han lovade dem en trottoarbit med bra läge och beskydd i förebyggande syfte. För det lilla, skulle de inte behöva betala mer än det ringa beloppet av femtio procent.

Att ta sig in på marknaden var inte så lätt. Han visade dem runt i de närliggande kvarteren, presenterade dem för vännerna krogägaren Philippe Trudeau och hans fru Bärbel, slaktarbiträdet Marcel ”Le Trippes” Wiessmüller och distriktets Grand Old Lady, Isabelle Finisterre. De råkade även på kvarterspolisen Arsène Maigret. Camille gav honom ”veckopengen”, lovordade de tre gracernas konster och specialiteter och, då de kommit igång, bjuda Maigret på ett smakprov. Maigret slickade sig om munnen. Eftersom verksamheten fortfarande låg i sin linda, kände Camille i fickan och konstaterade att hela hans budget bestod av en mark och tre kopek.

Modern hade lärt honom att de tre tecknen på fattigdom är, först och främst bristen på salt, sedan toalettpapper och sist goda råd. Till råga på allt upptäckte han att ett svart hål expanderade längst ner i ficksömmen.

Just på väg att passera spelhålan och lönnkrogen Klockstapeln möttes han av överraskningen, den charmanta men nyckfulla Fru Fortuna. För att hon inte skulle hinna vända honom ryggen, vände han på en femöring, tog trappan i tre steg, hälsade med ett glatt leende på dörrvakten Bert Boschertoph, trängde sig fram i kön till garderoben och, av croupiern mottog spelmarkerna för sina korvören. Hur han än räknade dem, blev de inte fler än tre.

Turistboken Litzliz var välkänd för alla turistande resenärer, men bara ett fåtal kände till underdiskversionen ”The Velvet Underwear”. I den hade recensenten och konnässören Michel Insprucher givit Klockstapeln samtliga fem ölstop. Först och främst för det inre rummets Cabaret Butterfly. Där kunde, för en rund och nätt liten summa dricks, besökarna få alla önskemålen, hur mycket fantasifoster de än var, uppfyllda över bredden. Av lokalbefolkningen benämdes den egna hembryggda ”oxbultaren” som Glitterhosen, medan utifrån kommandes främlingar från andra hål använder Insprucher det numera nedlagda bryggeriet Dunkelbräus vackra men missvisande etikett. Troligtvis därför att det senare tillverkade ”Glitterhosen, till en stor del äger samma förträffliga arom av vörtkryddor, malört, humle och rökt malt. I recensionen beskriver han drycken som någonting mitt emellan alsassiskt weissbier från Alpernas sluttningar uppvärmda av stark sol i söderläge och självjäst öl från trappistmunkarnas klosterträdgårdar.

Klockstapelns andra läckerhet är krogens egen delikatess från charkuteridisken: ”Wienerznausserwurst”. Det fullständiga, hemliga, receptet kommer att gå i graven med gästgivaren, krögaren och källarmästaren Marcel Trudeau. Som kockutbildad med lång erfarenhet inom restaurangbranschen, vet han att någon livsmedelsanalytiker med känsligt smak- och luktsinne redan nu är hemligheten på spåren. Då han påstår att receptet innehåller tillika delar grovmalet svintunga, oxblodspudding med späck, marinerad komage i vitvinsvinäger, oskalad kokt och stompad färskpotatis, grönärtpuré, timjan och färserad mjölksyrad vitkål, bör man, enligt Trudeau, ta detta med inte mer salt än vad som behövs för att fånga en skata.

Camille beställde in två stop av drycken samt sex korvar. Hur han skulle ha råd med det, oroade honom inte det minsta. Nu visste han ju säkert att Fru Fortuna stod honom bi. Eftermiddagen övergick i aftonrodnad. Kvällsljuset föll bakom horisontslinjen. Högröstade, rundlagda män med slokmustascher och lederhosen sjöng, skrålade och slog i glasen. Matronor, vars fyllda behag nätt och jämnt hölls på plats av dirndlns dekolletage, trängde sig fram genom folkhopen med fem stop i vardera näven, med en orientalisk magdanserskas viga midja, slingrande sig skälmskt runt grovlemmade gruvarbetares famlande famnar och tafatta nyp från grovsmedjans brunstiga järnhanterare.

Uppifrån taket i stenkällarens katakombliknande valv droppade svetten och draget från spisen och fönstergluggen förde röken från de med lock försedda snuggorna ut till gatrännorna. Camille ville inte vara sämre än alla andra. Då musettedragspelaren Sambesi spelade och servitören Günter slog takten med matskedarna, bjöd Camille upp Backstukajsa till ungersk csardas. Backstukajsa använde damernas till revanschen och de två virvlade runt i polska från Gulum. Hettan var obeskrivlig, men, av en anledning som ingen fattade, var det alltid någon som, när elden i spisen höll på att slockna, tryckte in ett par vedklabbar till. Efter svängomet var Camilles tunga torr som fnöske. Ett tag övervägde han att beställa in ännu ett stop, men så besinnade han sig. Varför, alldeles i onödan, reta miraklens gudinna?

Den sista slatten öl försvann ner i strupen som snön smälte i en vårbäck. Han såg sig om och upptäckte vid ett bord en man som blandade en kortlek i luften. På stolarna bredvid satt två andra och gungade på stolarna. Camille satte sig ner på den fjärde stolen. Han frågade med blicken om han fick vara med? De andra värderade vad han gick för. Vilken sorts spelare var han? Den som höll korten tillbaka in i det sista, slängde ut ett kort på bordet som vore det skräp och, med likgiltig min, tog hem pott efter pott. Eller, till utseendet mer lik en överförfriskad bondlurk.