Pjotr Urbanoffs dotter skulle döpas till: ”Sandra Sandy Lisa Nella Shine Urbanoff.”

Tydaren som fastnat för den lingvistiska versionen av steganografi bör först och främst viga den första kurstiden till studier av det som, halvt på skämt, bär smeknamnet ”Fyrstegsraketen”.

Orden, det vill säga ljuden, omfattar allt.

Den inbördes ordningen kan växla, men, eftersom fyrstegsraketen är förhållandevis logisk och därmed enkel och lättbegriplig är denna att föredra.

Majoriteten av verksamma steganografer upplever, till det sinnligas gräns, raketen som en tredimensionell dartpil.

I darttavlans ”Ox’s Eye” finns, sedd genom centralperspektivet, själva bränslet, Engagemang.

Den omsluts av steg två, Sammanhang.

Den visuella delen av steg tre, består av skyddsskalet Arrangemang och den fjärde och sista, ytterhöljet, Resonemang.

För extremister, fanatiker och andra fantaster, finns det faktiskt ännu ett, femte, steg: Besatthet.

Vardagsmänniskan, beroende av väl inarbetade rutiner och stressande miljöer, associerar och förklarar begreppsordningen så här:

Forskaren måste till naturen, vara engagerad.

Var skulle han finna det, om inte i sammanhanget?

Arrangemanget tillför ordning, struktur och estetik.

Resonemanget är forskarens eller forskarteamets medel till att uppnå konsensus, samstämmighet och gemenskap.

Passionen är en svagare version av Besattheten. Den Passionerade bör på morgonen hinna med att laga en kontinental frukost, äta den sittandes vid ett välstädat frukostbord, diska, duscha, borsta tänderna, klä sig och därpå börja med dagens arbetsuppgifter.

Den Besatte börjar omedelbart, att likt i en skunkverkstad, med dagens arbetsinsatser.

Innanför den semiotisk-ontologiska steganografins begränsningar, kan även de mest engagerade av nybörjare, uppleva nervositet, oro, ångest, scenskräck och, i värsta fall, tuppa av.

Det kan ha en avskräckande inverkan på ovana nybörjare och nytillkomna Tydare.

De förväxlar semiotiskt, ljuden, stavelserna, orden med själva det ontologiska budskapet.

Detta trots att de frivilligt och utan yttre påtryckningar ansökt till kursen, borde vara väl införstådda med både Senromantikens och Steganografins konnotationer och denotationer.

Kryptografi, Steganografi, dechiffrering och andra avslöjande metoder har ju faktiskt något romantiskt tilltalande över sig.

Istället för att klandra eleven för dennes brist på engagemang, ligger ansvaret på de magistrar som under gymnasietiden, av oförstånd eller ointresse, inte varit tillräckligt insatta i hur postromantiken, semiotiken och steganografin, till det yttre kan verka helt frånskilda, men bara några millimeter under ytan finns ett djupare förhållande som är så intimt att det skulle kunna förklaras vara gränslöst. 

Exempel på senromantik är ”Industriell Romantik”, eller ”Postindustriell Romantik”.

Antagonisterna brukar avfärda och håna dessa läror som ”patetisk sentimentalitet”, eller ”sentimental patetik”.

Vad detta kan bero på, överlämnas med varm hand till kommande generationer, det vill säga efter år 2040 evt.

Faktum är att för flertalet är den avgörande frågan alltför hypotetisk, abstrakt och komplex.

Den lyder så här:

”Kommer Manipulatörmänniskan att inom en snar framtid, ersätta den nuvarande Narcissusmänniskan?”

Resonemang, hypotes, falsifiering enligt Karl Popper, analys, korrigerande enligt experiment i skarp läge och ett första försök till att formulera den slutgiltiga Tesen:

”Eftersom vi just nu i denna stund står inför den, utan jämförelse, största händelsen i Människans korta berättelse, har vi endast två alternativ att välja emellan.

Den som vi fortfarande befinner oss mitt i, av Christopher Lasch döpt till Narcissusvarelsen.

Dess absoluta motsats, än så länge odöpt, ger vi tills vidare namnet ”Manipulatören”.

Om Narcissusvarelsen är den perfekta skådespelaren/aktören, så måste Manipulatören vara han som står bakom och håller i trådarna: Marionetteaterdirektören.

Temat är långt ifrån nytt.

Många gånger om i artens alltför kortvariga historia, har Människan åter och åter igen ställts inför det existentiella val som så levande beskrivits av skalden Georg Stiernheims i sin högst personliga tolkning av Xenofons berättelse om Herakles vid skiljevägen.

I teorins och fantasins underbara värld kommer Stiernheims alter ego, Herakles, lätt undan med rent samvete och anseendet i behåll.

Ingen blir närmast förvånad då stoikern, det vill säga Marionetteaterdirektören Herakles föredrar Fru Dygd framför Fru Lusta.

Hedonisten/Skådespelaren/Marionetten/Aktören/

Agenten Herakles är, kanske främst av sentimentala skäl, av motsatta uppfattning.

Fru Lusta frestar och lockar med sällskap av döttrarna Lättja, Flättja och Kättja samt sonen Rus, i jämförelse med Apollons version, en evigt pågående dionysisk backanal där satyrer dansar runt och utför oanständigheter med menaderna. 

Rävspelet är för Marionetteaterdirektören en nödvändig men inte meningsfull del av hans vardag. Där emot Aktören, med orden ”jag höll inte själv i trådarna och lydde bara order” kan utan några som helst moraliska betänkligheter utföra samma och även okända synder, med samma inlevelse- och utlevelseförmåga.

Så ”Dygd” eller ”Lust”? 

Denna, för många, delikata, men för andra, intrikata frågeställning, leder obönhörligen vidare till sådana resultat att till och med de mest härdade av specialister inom ämnesområdet Patriarkalisk Praktisk Epistemologisk Ontologi använder samtliga metoder som det vetenskapliga etablissemanget i sina statuter godkänt, ibland med reservationer, men, då en annorlunda formulerad, vässad och slipad hypotes möjligtvis, men knappast troligt, innanför skalets ytterhölje döljer en oupptäckt kunskap som, med rätt ordval, varsam hantering och försiktigt, men inte fumligt sinnelag, presenterar inför fakultetens alla medlemmar, information som, tveklöst, kommer att slå den rådande holografiska verklighetsbilden i tusen bitar, tvinga rabiata mecenater, mentorer, nestorer och arroganta åldermän till tystnad och underkastelse.

Den enda som avviker är professor emeritus, Nanette Soulingèr, som har det moraliska modet att att formulera en kompromiss där både Fru Dygd och Fru Lusta har sina givna platser.

Den aktade tidskriften ”The Enteropological Onthology Revue of Tomorrow” rörde om i grytan så stekflottet yrde ut över tapeterna.

Chefredaktören Albert Målare hade, på gränsen till sadistisk provokation, kastat in brandfacklan i vetenskapsvärlden, med att publicera den dittills okände deltidsontologen Geronimo Ferratos avhandling med titeln:

”Låt den kastade bollen rulla. Ett försök till att, objektivt, åskådliggöra hur en enda informationsbit kan tvinga det gamla paradigmets lojala förvaltare och plikttrogna försvarare söka förhindra Nya Tidens banérförare att kasta hela den Baconska barlasten över bord.”

Filosofie kandidaten Geronimo Ferrato har i spekulativt syfte, överfört spelteorins nollsummespel till en fjärdegradsekvation höjt upp den till skyarna genom ett strategiskt väl valt z, och, med hjälp av en digital lotteriurna, och i en handvändning satt det hittills gällande paradigmet ur spel.

Ersättningen variabeln x med symbolen S skiljer ut den bit information vars densitet i en handvändning sätter det nuvarande flödesschemat i gungning och, när S tangerat maximipunkten G,  omkullkastar hela den ordning som för oss mänskliga varelser, skapat det intima dynamiska samspelet mellan Tiden och Rummet.

Varför är då flödesschemat i sammanhanget så nödvändigt? Svaret man finna i det gamla talesättet att:

”Först till kvarn får först mala.”

Det är en sanning med modifikation eller grov generalisering.

Andra faktorer spelar in, som att vinden är tillräckligt kraftig för att driva kvarnvingarna runt, eller kvarnsjöns utflöde i rännan är så pass strömt att kvarnhjulet sätts i rörelse.

Många experter menar att forsarnas tid är förbi, men envisa rykten säger att Döda Fallet än en gång ligger och bidar sin tid, för att en dag stiga upp som en nyväckt zombie och störta ner liksom det gjorde före Storhussen satte käppar i hjulet.

Ringhals 2 är visserligen ingen kvarn, men turbinerna måste ändå dra sitt strå till stacken.

Alla som, i sitt innersta Jagets tomhet, tagit till sig de yttersta konsekvenserna av denna simpla, nästan omätbara avvikelse, informationsbiten, förstår också vidden av hur komplex situationen, Det Gamla Paradigmet, skulle gestalta sig, om människorna i sin vardag lät sig överraskas av en Afroditiskt Sursey-tsunami, uppleva hur den gamla, utslitna verkligheten rämnade och Det Nya, likt fågel Rock i gestalt av Fenix återuppstått ur eldsflammorna och ätit upp varje korn av återstoden sanning om det som en gång varit.

Liksom i alla forna tider ifrån förr, hyllade, okritiskt och ansvarslöst, den yngre generationens forskarsamhälle det Nya som en desperat drunknande simmat klädsim efter en frälsarkrans.

Även om institutionens åldermän var starkt skeptiska och som regel hellre reserverade sig i väntan på ytterligare faktiska bevis, fann de ändå en anledning till att belöna Ferraro med forskaranslag, studieanpassade stipendier och fondmedel från progressiva privata företag, för att öka Ferraros egna motivation och därmed också, med både hållhakar och löften om fria laboratorietider, pressa hans kollegor och konkurrenter till nya dittills oanade möjligheter och dispositioner.

Om det skulle visa sig leda till sådana oväntade resultat kan de av oförställd häpnad finna innanför skalet en hittills ouppklarad kunskap, den outvecklade grodd från ett genmodifierat korn av sanning som, efter att den förre Monarken, vars främsta intresse var arkeologi, letat efter ett annat ställe och, efter att i en kvart medan nöden allt starkare trängde sig på, som om av en given slump, funnit, bara någon meter utanför Abu Simbels jordkällare, funnit den biodynamiska kulturskatt som, även efter närmare femtusen år, skulle visa sig vara möjlig att, först klona och därpå sälja på den öppna marknaden inne på Kairos, i kvadratmeter mätt, vidsträckta torg.

Denna, till synes obetydliga och intill förväxling lika, sädeskorn av axiomatisk sanningshalt, skulle genom en väl utvald kopia eller, rättare sagt, klonad, replik, brisera likt en blindgångare inom vetenskapsvärldens forskarlaboratorier. En  katalysator till en orsak-verkan-kedja i gränslandet mellan individens behov kontra samhällsklassernas gemensamma intentioner, långvariga balansräkningar om jämviktskoncentrationer mellan de båda teamens respektive göranden och låtanden efter följsamhet och anpassningsförmåga som oberoende av varandra, utlöser, även för de mest erfarna av åldermän, häpnadsväckande och om den inte vore det, ändå igångsätter sådana logiska avvikelser som  innanför tankesmedjornas väggar uppvisat ett urval av pågående kedjereaktioner där alla länkarna var exakt lika starka.

Undvikande hänvisningar, eller dem som, i uppenbar brist på konkreta, om än av vilseledande och förvirrande drasuter samt deras respektive alltför abstrakta mentaliserade, antingen ur grod-, eller fågelperspektiv, satellitkartbilder, anhöll Tydaren om en extra minuts betänketid och, med den i bakfickan, vågade sig Tydaren, för att vara den allra första gången, på ett sinnrikt och väldisciplinerat sätt, först applicera dem lager på lager ovanpå självmotsägelsen, i det förra årets vårmode från Paris, populära, immateriella och irrationella mönstret, för att, strax därpå, formulera den briljanta hypotes om den branta trappan som en gång ska resas upp mot giganternas axlar.

Vem det nu var som påstod något liknande?

Applikationen ger tillräckligt av hopp till den som först anlänt till utsiktsplatsen, fört samman trådarna och, i förhållande till den allmänna uppfattningen, med lugnet i behåll, hänvisat Hedonisten till Fru Dygd bakåtvända ryggtavla och Manipulatören till Fru Lustas öppna famn. (Så här i förbifarten kan man undra, dels vem Herr Dygd är och vem Herr Lustig är?)

Åter en gång följer frågan:

”Kommer Manipulatörmänniskan att inom en snar framtid, ersätta den nuvarande Narcissusmänniskan?”

En hypotetisk, men i sammanhanget, högst relevant fråga om ifall, förutsatt att pop-konstnären Andy Warhol efter idoga studier av Jaroslav Haseks pikareskroman om den tappre soldaten Svejk, inspirerats till att vidareutveckla och finslipa den konversationsteknik som, innanför den episka berättelsens yttre, sammanhållande ramar, rönt sådana framgångar att bokbranschens domedagsprofeter och heltidsanställda analfabeter, måste oundvikligen ge vika för ett allt hårdare tryck från läsekretsen och dess överraskande behov av intellektuellt stimulerande och underhållande, för att inte säga, skrattretande replikväxlingar och drastiska, eller, rättare sagt, dödsföraktande, drastiska situationsbundna skämt.

I skarpt läge råder det inga som helst tvivel om att grottfolkens djungeltelegrafister vida överträffar de av PR-människorna uttänkta och finurligt konstruerade informationskanaler som med expertisens beräkningar och kalkyler, kommer öka försäljningen med upp till en nettovinst på två procent.

Siffror är en sak, men förfarandet beror helt och hållet på medarbetarnas envishet, tålamod och engagemang.

Typografer och sättare håller horungarna borta. Varför är det så självklart? Borde inte istället BVC eller en överaktiv handläggare Annika ”Ankan” Clandestam, på en underbemannad Försäkringskassa sätta in alla tillgängliga resurser, även om de just för stunden är i stort sett obefintliga på att i profylaktiskt syfte, förebygga och bistå att mota Olle i grind?

Ute i verklighetens arbetsliv kan ett oförtjänt dåligt rykte bli till en förödande tuva för en undersåte med försörjningsplikt, med bestämda steg uppför karriärtrappan.

Men för Tydaren råder det motsatta förhållandet att, istället för att söka komma undan, motbevisa och argumentera för en bättre bild utåt, vara rädd om det integritetsskyddande, dåliga ryktet. Undersåtarna, lite för att skrämma varandra till en sådan tystnad som inte överensstämmer med Quitismens outtalade budord, upprepar för varandra och med jämna mellanrum att:

”Ingen rök utan eld”.

Det är denna, något dunkelt tänkta och därför, av just den anledningen också något dunkelt sagda, utan vetenskapliga belägg eller välbeprövad erfarenhet, utsago som Tydaren bör ta till sitt hjärta.

Det är nämligen så att ett, naturligtvis inte alltför dåligt, rykte håller manschettarbetare med brylkräm, för att så mycket det bara går, undvika att lusgången i mittbenan drabbas av trafikstockning och andra oförutsedda hinder, under lunchrasten i kontorets personalrestaurang på behörigt avstånd. Samma sak råder om Tydaren, av talträngda maskinskriverskor och kontorsflickor med att, inom en femårsperiod, uppnå statusen av att vara en IT, gärna kommer med en inte alltid som genomtänkt åsikt om väder och vind.

Men, som de flesta av oss redan vet, Grottes kvarn äger inte en stark lockelse på alla:

 

Lagerarbetaren och racerföraren Truls ”Rollmopsen” Gardemoen platsar för allra första gången i året Formel 1-tävling Grand Prix, i Monaco.

Hans föräldrar är båda födda i Mexico, men emigrerade innan Truls var född, till Norge och Oslo.

För att anpassa sig bättre till det norska nuläget, bytte de efternamn från Rodriguez, till det som låg närmast intill hands och i synhåll, inspirerade från flygplatsen de ankommit till, Gardemoen.

Fadern, Diego Gardemoen utbildade sig till civilingenjör och modern, Ana Gardemoen, till hårfrisörska.

Diego fick snabbt, om inte helt med sanningen överensstämmande, rykte om sig att vara både ambitiös och duktig.

På svenska sidan om gränsen, i Värmlands metropol Arvika, lockade företaget Dream Tower med högre lön utdelad i optioner, bättre distansarbetstider, två månaders semester men på villkor att alltid vara tillgänglig, pensionsförsäkringar med, före 65, kreativt utformad avkastning.

Utan att tänka sig för både en och två gånger accepterade Diego anbudet utan att tveka det minsta.

Trots att Ana hade en bulle i ugnen och kilen snart på väg ut, att hon inte på händerna och väntade på att allt skulle lösa sig själv.

Den som, även om det var långt tillbaka i tiden och bortglömt av de flesta, härstammade från en latintalande språkgrupp, högg tag i det som fanns. Hon sålde sin stol och, utan varken andpaus eller en dags ledighet emellan, startade hon skönhetssalongen Crazy Flower.

Allt gick som på räls och det ena följde på det andra.

Tre månader senare föddes det blivande stjärnskottet, svarta svanen, outsidern, playboyen och penthouseinnehavaren Truls Gardemoen.

Han var en utpräglad vinnarskalle som vägrade att rulla tummarna, sitta med armarna i kors och redan före två års ålder, vann han sitt första trampbilsrally.

Ett halvt år senare, eller sex månader, hade han byggt sin, i exakt skala efter Tesla Roadster, första lådbil.

Nu var det annat som gällde. Ödets timme hade ännu inte slagit.

Eftermiddagen därpå fanns den epokgörande artikel med i Arvika Extras kvällsupplaga som Dagge Vagabond, sportjournalisten med specialintresset Bilsport, klockan fyra morgonen därpå, i sista sekund före tryckning, kommit inrusande med till redaxören. Även om Dagge visat framfötterna, kom annat emellan.

Det gav Dagges konkurrent i dagstidningen NWT, Ragnar ”Ragge” Valiant chansen till hans livs största scoop.

Dagges, i förhållande till kommande bilagor och samlarutgåvor, anspråkslösa resumé, skulle sätta snöbollen i rullning och sopa banan för Värmlands egen gullgosse, som av Ragnar ”Ragge” Valiant, i all hast döpt till ”Rollmopsen”, alias Truls Gardemoen.

Få vet, känner till eller ens kan ana, var, när och varför en hastigt hopsatt textruta längst ner på sportsidan, kan påverka fler läsare än en mycket väl uttänkt och påkostad annons i flerfärgstryck, på sidan tre.

Eller var det antihjälten och ”stolpskottet” Rollmopsen som själv, beskriven av Ragge som introvert, betydligt kortare i rocken än medellängden, tunnhårig och, de som gav skäl för smeknamnet, mopsliknande öronen.

Rollmopsen hade allt det som de traditionella hjältarna saknade.

Ett gudabenådat ess, försedd med en naturlig, näst intill självutplånande, ödmjukhet, kvietiskt fåordig, men, insåg de hängivnaste av Bilsportens entusiaster, under den lite naiva barnansiktsuttrycket fanns en vilja av stål, beredd att utföra allt som krävdes för att högst upp på prispallen lyfta upp guldpokalen mot himlen och med gäll och sprucken röst, först och främst tacka pappa Diego och mamma Ana för att de låtit honom bli den han innerst inne ville vara och med både mod och tålamod, förlita sig på att han redan så tidigt i livet, kunde stå på egna ben, eller som han under sin lintottiga lugg, skämtade: ”Stå på egna fälgar”.

Så en stor och hjärtlig kram till den trogna publik som, även efter förluster och, om än mindre farliga olyckshändelser, då han, försjunken i misströstan och uppgivenhet, förblivit stående kvar och, med oavbrutet pågående glada tillrop, skänkt honom all den uppbackning och energi han behövt för att ta sig igenom motgångarna och uppför de branta sluttningar som slutligen skulle leda honom fram till den plats där han befann sig just här och nu i denna stund.

Nu, äntligen, hade Truls ”Rollmopsen” Gardemoen uppnått sina drömmars mål, Formel 1-tävlingen, Grand Prix i det berömda skatteparadiset Monaco.

Fursteparet Reiner III och Grace belönade hans framgångar med Statsnyckeln och hälsade honom och hans tillfälligt utvalda, möjligtvis Caroline, välkomna att utnyttja det lilla, men mycket komfortabla semestereremitage som när som helst under dygnets tjugofyra timmar, var utrustat med ständigt närvarande, överdrivet undergivna och självförsakande hovmästare, förste betjänten med hans alltid puritansk uppfostrade maka, nattportier för Rollmopsen, kammarjungfru för Caroline, självutplånande kökspersonal, kameraövervakning, automatiskt larmsystem, livvakter och portvakter. I riket Monaco rådde som alltid ett hängivet stiltje.

Furstendömets pliktmedvetna och lojala undersåtar hade vid lämpliga tillfällen tillräckligt av tanke-, yttrande- och, inom nationens egna gränser, rörelse- och handlingsfrihet.

Till det sistnämnda hörde att de överallt där de upptäckte någon av rikets privilegierade, materiellt, mentalt och andligt förmögna, ägde de förut sist nämnda frihet och utan förpliktelse, med straffsatser försedda, omdömesfulla fyrfaldiga leven och, till strax under sextio decibel, hipp och hurran.

Med rent mjöl i påsen hade journalisten, stallkamraten tillika fitnesscoachen Ragge ett avtalsenligt kontrakt med Rollmopsen.

I det stod, svart på vitt, att Ragnar Valiant hade obegränsad ensamrätt till allt material om Rollmopsen, i nuet eller framtiden.

Om inget annat avtal kom emellan allt sådant skulle kunna användas i kommersiella, ideella eller välgörande ändåmålsammanhang.

Av det skälet var det Ragge Valiant som välinformerad och initierad insider rapporterade om senaste nytt från den senaste händelseutvecklingen där Rollmopsen på förarsätet bakom ratten i sin för ändamålet ombyggda Mercedes med V10-motor och runt fälgarna fästade av honom själv konstruerade Perellidäck, som, direkt efter tävlingens slut, ska säljas högstbjudande och samtliga intäkter skulle, oavkortat, sändas till det buddhistklostet strax norr om huvudstaden Lhasa, som följde lamornas Vajrayana, Diamantvägen, Autostradan, Autobahn till Nirvana.

Just nu, viskade Ragge med full gas i rösten, ger Rollmopsen sig in i ett burnout för att rulla ut från Night Hawks-stallets, som ägs multimiljardären, riskkapitalisten och äventyraren greken Alexis Ququiditsis.

En ensam astronaut uppför och utför doserade kurvor, snurrandes runt Tellus i rymdkapseln, men, istället för kontakten med rymdplattformen i Cape John F. Kennedys Spacecenter, står i ständig andlig förbindelse med högste laman Padmu Ama vid ett enskilt möte, tilldelat honom just för detta unika tillfälle.

Där sitter han nu, Värmlandstöseras egen lilla Rollmopsen från Arvika, och inväntar det ögonblick som för alltid och utan återvändo, kommer att avgöra hans framtida karriär som Formel 1-förare.

Truls Gargemoen, på staplarens plattform, utför en väl inarbetad avståndsbedömning, kör in staplarens gaffel under lastpallen, hissar upp den ovanför golvet och, ögonblicket senare, likt en Mercedes i Monacos Grand Prix, med de skrymmande bokkartongerna som en svajande skyskrapa, stampar på gasen, släpper upp kopplingen, går in i en imaginär sinuskurva, leder loppet men hinner precis, bara en knapp millimeter från en plötsligt uppdykande, välfylld lagerhylla, utföra en riskabel, men ändå ytterst pinsam, krängning och, med legendariska förare som Ronnie Peterson, Emerson Fittipaldi och Marcus Ericsson som förebilder, utför en riskabel vänstersväng och undviker, med en hårsmån, att köra av banan och krascha med en till gränsen fylld lagerhylla… undviker… undviker… med en hårsmån att krocka med hyllorna… undviker… att krocka hårsmån… undviker… en krock med landskamraten Billy ”Grodan” Bohl, manövrerar i ett trassel av lösa tåtar i alla regnbågens färger, utrustad med jägarens tålamod och bytets försiktighet, uppskatta värdet av det komplexa mönster som antingen uppstår som en följd av elektroniska impulser i hjärnans associationsbanor, eller den spontana reaktion som utlöses av kvantfysiska störningar i direkt anslutning till aktörens, agentens, eller i det här sammanhanget, Rollmopsens närvaro.

Den utomstående observatören jämför hur matrisen, i dess stenografiskt omslutna hålrum, påverkas av omgivningens kaotiska virrvarr.

Yr av segerns sötma och kranskullans svallande blonda hårlockar, ställer Rollmopsen, Ragge den, i det här sammanhanget, lite märkliga frågan:

” – Skulle undergroundkulturens okrönte konung, William S. Burroughs, verkligen kunna ersättas av Mediekulturens främste budbärare, Marshall McLuhan?”

Vad ska Ragge svara?

Han skakar på huvudet, ler och säger högt till sig själv:

” – Det måste bero på förhållandet mellan nitroglycerinet acetylsalicylsyran… ”

Andra utomstående har en helt annan diametralt motsatt föreställning om orsaken:

En erfaren barnmorska, som uttalar sig i NWT, men önskar förbli anonym, liknar Darwins urvalsstimuli ”Naturen” vid en så enorm kopieringsapparat att vi, även om alla våra sinnen kunde tolka verkligheten i simultan samverkan med varandra, aldrig någonsin ens komma i närheten av den mikroskopiskt stora bråkdel som uppstått som följd av den totala expansionens utvidgning.

Hon, i nära anslutning till fenomenet, förklarar att, åtminstone i teorin, är fullt möjligt att två tvåäggstvillingar som fötts i samma andetag skulle kunna ha varsin biologisk far.

Flertalet liknande processer, i synnerhet de som pågår konstant och utan specifika tidsangivelser, sker mitt framför iakttagarens synsinne, uppstår med sådan hastighet att händelseutvecklingen kan tyckas vara försumbar.

Ovanstående sörja kan för Tydaren tyckas omöjlig att, med sedvanliga semiotiskt styrda steganografiska metoder, i första steget dela upp i lätthanterliga sentenser, placera dem i rätt ordningsföljd och, i andra steget söka formulera det ändamålsenliga, målinriktade, begripliga och därför effektiva symbolspråket.

Kort uttryckt, innanför textens grammatiska ramar stryka över de till meningar och ord som verkar överflödiga och obegripliga, och, i enlighet med den booleska algebrans komplexa regelverk, grafiskt framträder som konkreta i damm ristade reliefer.

Denna röra kan förekomma i vilken textmassa som helst, men har för budskapets sändare och mottagare, i huvudsak bara en steganografisk funktion, nämligen den att, för den utomstående dekonstruerande analytikern, fungera missvisande, förvirrande och, åter och åter igen, leda honom fram till påfrestande och uttröttande in-i-hörn-målade återvändsgränder.

Alla spelets (play, game, jeu, spel, lek samt begränsade regelverk) deltagare är medvetna om den frestande lockelse vars enda syfte är att utsätta den på en gång intellektuellt utsvultne och, i sociala miljöer, fåfänge analytikern, för, ”nyfikenheten-dödade-katten”, a là Brillos-Spiller-Schröders box.

I nutidens samhälle råder ordningen att rationalism, förnuft och logik övertrumfar empiriska upplevelser och erfarenheter.

Den ytterst lilla minoritet som, kanhända dumdristigt, utsätter sig för risken att kritisera den innersta kretsens förbehållslösa acceptans av Upplysningstidens, i vår egen samtid lite förlegade ideal, har som enda utväg att rymma från ordbildernas faradayianska burar.

De går tyvärr inte hela vägen ut till slut.

Frånvaron av frihet, inre eller yttre, kan i det praktiska sammanhanget, inte jämställas med ”tvång”.

Då Upplysningstiden inföll, var det självklart för samtliga inblandade att Idealismen som filosofisk rörelse, vida översteg Rationalisternas vidskepliga övertro på logikens förträfflighet. 

Initiativtagaren till vågen av tysta protester var ingen mindre än Immanuel Kant själv.

Den läsare som till äventyrs inte, redan i det här tidiga stadiet, är införstådd med steganografins ojämförbara fördelar, ska alldeles strax, med häpnad, upptäcka att innehållet faktiskt kan utgöra ett och detsamma som förpackningen.

Den idoge kontrollanten som är helt och hållet koncentrerad på vad som sker i mörkret, har i själva verket tänt ljuset under skäppan och, med vaga föreställningar om intuitionens förträfflighet, förbiser, möjligtvis i bristen på nödvändig men inte tillräcklig erfarenhet, om huruvida händelseutvecklingen som utspelar sig i observatörens skugga, likt allt annat, anpassar sig till den naturlag, nämligen gravitationen, som är giltig för praktiskt taget allt, till och med den bäckens porlande friska och iskalla vatten.

Här borde, för att tydliggöra den evidensbaserade kunskapen och endast och enbart med hänvisning till Tydarens möjligheter att uttrycka ett positivt antal sinnrika och finurligt formulerade exempel, med hänsyn till Tydarens begränsade tillgång av dyrbar tid och fysiskt utrymme.

De andra, obildade, förleds medelst förföriska ordalag bort mot vansinnets yttersta råmärken och hetsas med alla tillämpliga medel, av sofisternas kluriga hårklyverier.

Upplysningsmännen, medvetna om den bakomliggande orsaken, skuldbelägger inte de överlöpare som frivilligt erkänner att vässade verbala angrepp överlägset med råge överträffar sådana fysiska, utanpå kroppen fördelade slag som tvätterskorna, med sina grova klappträn, behandlar byken med.

Vid en hastig, första anblick, kan återställandet av folkliga gatuscener tyckas överdriven och till och med, i några få fall, som patetiskt infångande av krabbor.

I trivialare sammanhang kan undersåtarnas (det vill sägas dem som budskapet inte är riktat till) välutbildade överlevnadsexperter, med hängivet bistånd från aktiva medlemmar i Amatörbotanisternas Fritidsförbund försåtsminera. de marker som Mottagaren, på egen risk, önskar beträda.

På landbacken har sprängningsexpert Carl Henrik Trozz med egna, obehandskade händer placerat ut trampminor omgivna av spindelsvävsliknande, men artificiellt tillverkade snubbeltrådar, så att, om fiendesoldaterna, med nervösa och ostadiga steg, råkar befinna sig tillräckligt nära en sådan osäkrad apparatur och med knakande ljud från kängorna, samtidigt som en från söder kommandes värmevind är den näst intill överkänsliga, mikroskopiskt stora utlösningsmekanismen redan i färd med att trasa sönder jättebjörnlokans växtdelar, applicera dess saft på objektets hud och förorsaka en djävulusiskt smärtsam frätskada.

Tanken med detta, förklarar Carl Henrik Trozz med en av spänning sprucken röst, är att med förtrollande rörelser överföra samma tekniska förfarande till, i jämförelse med tidigare nämnda exempel, totalt annorlunda taktiska förhållanden. Skytten och hans hängivna assistent måste, i varje nytt sammanhang, söka aktuell kunskap om befintliga begränsningar, tänja ut dem helst aningen längre än vad elasticiteten tillåter, utöva improvisationskonstens undantagsregler och som, just i det här sammanhanget, av Moder Natur utvecklade, men ej av vår egen arts upptäckta, transformationer och metamorfoser.

Ingen har, trots upprepade ansträngningar, i den marina skapelseberättelsen, funnit naturliga motsvarigheter till Jättebjörnlokans häpnadsväckande försvarssystem.

Forskaren, för att tillfredsställa agentens taktiska behov, måste, efter en djuplodande analys, hellre utgå från det som kan finnas innanför det synliga, än att klamra sig fast i förlegade värderingar och normer.

Marinbiologen Mustafa Relight släppte greppet och kastade sig handlöst ut i Ovisshetens kaos. Han kunde på så vis erfara den för ändamålet ytterst lämpliga Röda brännmaneten.

Forskarteamet hade i ett tidigt stadium av trevande försök, begått generalmisstaget att ta ut förlusten i förskott. 

För den som under långvariga och tidsödande försök förirrat sig in i grottgångar av axiomatiska teorem och abstrakta spekulationer, var det mera regel än undantag att, hellre anstränga sig ännu en gång.

Som i alla andra liknande situationer, är forskarna utsatta för hög psykisk press och under helt groteska arbetsförhållanden, ständigt prestera, för de utomstående undersåtarna, häpnadsväckande, men fullständigt orimligt, obegripliga resultat.

Då teamet, efter många om och men, ansåg sig ha funnit det slutgiltiga svaret, hörde vetenskapsjournalisten Teresa Orlowsky av sig till Mustafa Relight, med en inbjudan till att medverka i tevekanalen ”Sirius X” och i en anspråkslös samtalsintervju, besvara tittarnas frågor om den subatomära partikelfysikens biologisk-genetiska kopplingar.

Med betänksam röst svarade Relight att, nej, ett sådant programinslag, riskerade att snarare öppna för oåterkalleliga missförstånd, än i sann vetenskaplig anda, upplysa mänskligheten om framtidens plötslighet.

Teresa Orlowsky, bortskämd med att alltid få som hon ville, kunde inte behärska sin besvikelse och skrek åt den förskräckte Relight att, aldrig någonsin mer skulle hon utsätta sig för en sådan kränkande förödmjukelse.

Nästa etapp bestod av den praktiska tillämpningen om huruvida den Röda brännmanetens egenskap att förorsaka ett kramptillstånd som, ute i kalla underströmmar och på djupt vatten, skulle försätta offret i hysterisk panik som oundvikligen bara kunde leda till omedelbart upplösningstillstånd.

Kustartilleriets bäste attackdykare, krypskytt och astronaut, Pjotr Urbanoff, hade själv, helt av fri vilja, föredragit solitärens singelliv i celibat, än att tvingas avstå, för familjens skull, från ett utmanande äventyr.

Teresa Orlowsky var väl förberedd då hon lyfte luren och slog Urbanoffs hemliga telefonnummer.

Givetvis, svarade Urbanoff glatt, skulle han delta i hennes så populära soffprogram.

Teresa satt i soffan med Pjotr, inom hörhåll, men på armlängds avstånd.

Hon hörde programmets producent, Dino Olmhagen, räknade ner.

Då det bara återstod nio sekunder före sändning rättade hon generat till den lite progressivt långa, klockade, syntetiskt tillverkade ålskinn som var både praktiskt och elastiskt. Klanens McClouds överhuvud Earl Jean Sean Patric Flann McCloud hade med egen hand designat och vidimerat att plaiden fick förekomma som produktplacering som en yttersta hud på Teresa Orlowskys fagra lekamen.

Förresten, vad hette den franska svarta humorist som brutit ny väg för ”lösmidjan”?

Det kan ha varit Alphonse Allais…?

Frågan kan i det här sammanhanget verka överflödig, men betänk att en lösmidja inte är detsamma som en korsett eller livstycke.

Den tränger inte in och undan sådant som kreatören Fred Stockman på sina egna industriellt fabrikstillverkade mannekänger, skyltdockor eller modeller uppfattat som som antingen överflödigt, överviktigt eller en konkret abstraktion av en konkav yta som, utan döljer en konvex dito.

Stockman satte igång med den industriella tillverkning av modelldockor år 1849.

Charles Frederick Worth, år 1830, nästan tjugo år tidigare, tog det våghalsiga steget att ersätta de döda tingen med högst levande, fysiskt och psykiskt friska, utan vare sig anorexia neurosa, eller ett alltid tillgängligt laget av Benzedrine, Efedrin, Synefrine eller Burn X5, som var villiga att hålla den ständigt avsmalnande formen och sjunkande vikten endast genom ett vardagsliv med rika tillfällen till att på gym, med fitnesscoach eller en välutbildad och välutvecklad före detta X-model, som med skarp blick och hårda metoder utsatte det blivande stjärnskottet i fotoateljéer, på catwalken eller ute i den friska Guds gröna natur för stränga dieter baserade på hybridiserade former av framställda, genmodifierade salladsblad, filtrat kranvatten och, för att sätta lite guldkant på tillvaron, festa till på ett enda glas smoothie innehållande Gurkmeja,   motsvarande den nuvarande förebildligt friska  levande modeller och mannekänger

En modemedveten assistent från sminket dök upp från ingenstans, pudrade för en sista gång Urbanoffs näsa och återvände till därifrån hon kommit.

Orlowsky, som den seriösa skjutjärnsjournalist hon var, växlade rutinerat mellan pacemakern, peacemakern och stalinorgeln.

Urbanoff, där han satt mitt i korselden, njöt av uppmärksamheten men kunde ändå känna hur ljungelden sprakade i polisongerna, den vaxade mustaschen och sexpackets magmuskler fladdra av nervösa kontradiktioner.

Teresa, med hänsynslöst påfrestande anspelningar på intervjuoffrets för sena försök till att, symboliskt, klä sig i harnesk av blänkande stål och i skydd bakom den med släktvapnet utsmyckade skölden, söka undkomma de verbala pilar vars hullingförsedda spetsar, doppade i skinnsekret från kokoigiftpilgrodan, välriktade, sarkastiska dolkstötar i ryggen och huvudlösa, dekapiterade svinhugg från Mäster Mikaels legendariska tveeggade skarprättarsvärd, alltför utstuderade angrepp på offret Pjotrs hittills ouppnåeliga drömmar om, för anständighetens skull, misslyckade försakelser.

Orlowsky, med avsikt att blottlägga och tränga in i sådana segrar, glädjeämnen, highlights och offtherecordsamtal som den utfrågade i åratal sökt förtränga och lämna bakom sig, spelade rollen som nyutexaminerad barnmorska och bedövade offret med av Alex Shulgin specialformulerade, parasympatiska frågor. 

Efter att med denna enkla men skarpsinniga metod, försatte sig offret själv i ett hjälplöst tillstånd, så, mycket varsamt och försiktigt avlägsnade denne de psykologiska försvar som behandlaren, i det här fallet Teresa Orlowsky, förgäves, kämpade för att behålla och bevara till efterkommande.

Orlowsky, med automatiska rörelser, satte det subliminala systemet ut från reservbänken och in på banan, vevade ner vindbryggan och öppnade upp brandväggen mellan det förmedvetna och medvetandet, smög fram till minnesbankens dörr, med behandskade händer och flinka fingrar knäckte kombinationslåsets komplicerade kod.

Publiken kunde följa, via webbkameror anslutna till storbildsskärmar, varje steg hon tog.

Orlowsky var beredd att ta i med hårdhandskarna, men, likt en jonglerande ståuppkomiker med många bollar i luften, föredrog, för att inte påverka eller störa offret, att arbeta tyst och effektivt.

I praktiken kunde handlingen se ut så här. Det innerst inne, empatiskt syftade intensionella intrånget eller inlevelsen krävde av Teresa Orlowsky, naturligtvis, sinnesnärvaro, men den svåra konsten var att, samtidigt som hon ömsom berömde, ömsom tog Urbanoff till sin trinda och paranta barm, skyddade honom från sådant som varken han själv eller andra känt till.

Recensenterna, som annars, i andra sammanhang, med beska kommentarer, ironiska nålstick, arroganta och grovkorniga hänsyftningar, kritiserade intervjuarens hänsynsfulla och överdrivet ödmjuka respekt, beundrade och försvarade Teresa Orlowskys spetsfundiga och långtidsverkande talangfyllda symboliska gester.

Hon var, utan tvekan, mer rädd om programmets tittarsiffror.

Med ångan uppe, ställde hon Urbanoff mot väggen och frågade, med ett smeksamt lågmält tonläge på rösten, ifall han inte, innerst inne, längtade efter att överge eremitskalet, det ensamma singellivet mellan högpresterande arbetsuppdrag och, med handen på hjärtat, egentligen åtrådde det som han ute i sällskapslivet, minglet och barhängandet kommit på sig själv med att, inte ens i hans vildaste fantasi och eget tycke, inte ens, med den bästa vilja i världen, fattade vad det var.

Teresa log så att ögonen glittrade, utstrålade värme och ovillkorlig kärlek.

Pjotr gav, efter mycket tvekan, ifrån sig ett lågmält hummande.

Orlowsky, som trodde att hon uppfyllde publikens längtan efter ökad frihet i privatlivets hägn, öste på.

Programmets redaktion hade i god tid i förväg, sänt ut den kände reportern Sigmund Ågren, specialist på ”personjournalistik”, på en runda ute på stan.

Han hade, som alltid och som sig bör, utfört uppdraget med minutiös noggrannhet.

Kartläggandet och detaljstudierna gav inget resultat.

Samtliga lik fick ligga kvar i garderoben, ingen kom ut och i skjortärmarna fanns inte ett ess. och inga ess i skjortärmarna.

Teresa förklarade för Pjotr att han hade ingenting alls att oroa sig för, då detta förstås handlade om Pjotrs privatliv, inte hans sekretessbelagda yrkeshemligheter.

Reportern Ågren delade med sig av det lilla han funnit.

Så här illa såg det faktiskt ut.

Objektets, det vill säga privatpersonen Pjotr Urbanoffs vardagsliv bestod av väl inarbetade rutiner, disciplinerat och för de nyfikna helt ointressant.

Ungefär så här.

Vakna utsövd, efter toabesök och tandborstning, klä sig och samtidigt inta en näringsrik snabbfrukost, beställa taxi och högst en kvart senare, med ett okonstlat leende på läpparna, vinka till den medelålders receptionisten, gå in i arbetsrummet, slänga portföljen i fåtöljen, byta promenadskorna till sköna loafers, och, tillsammans med managern Tony Defries, medan hans sekreterare, Carole Lombard, klottrade stenografiblocket fullt med kufiska figurer, gick igenom dagsschemat och utförde de för helheten nödvändiga ändringarna.

Teresa Orlowsky var glatt överraskad.

Med den oskuldsfulla flickans frånvarande ansiktsuttryck, undrade hon försiktigt om Pjotr aldrig för ett ögonblick, om han fick chansen, skulle våga överge sin äventyrliga bana och, varför inte, utmed Via Dolorosa och som pilgrim vandra Santiago di Compostela, för att slutligen befinna sig i den grotta som en gång varit Tenzin Palmos enda tillflyktsort.

Urbanoff log igen, men jämfört med det tidigare leendet, måste även den mest okänsliga i publiken erkänna att de, här och nu, för den allra första gången, upptäckte hans inre, sanna, ansikte.

Vem var det som skämdes?

Kanske Urbanoff, eller Orlowsky, eller publiken, eller allesammans på en gång?

Teresa Orlowsky tittade på honom med vädjande blick.

Som om hon vill blidka hans oskyldiga, omedvetna, inbundna vrede, lät hon högra handens fingrar försiktigt beröra hans vänstra axel.

Som om en skallerorm givit honom ett dödande bett, ryckte han till och, med glödheta ögon, stirrade rakt in i det sista som återstod av hennes en gång så levande själ.

Publiken höll andan.

Varför skulle han, som annars var så talför och skämtsam, inte kunna ge Orlowsky svar på tal.

Han drog in ett djupt andetag, höjde axlarna, andades ut, slappnade av för att därpå anstränga sig till sitt yttersta för att vara till lags och tillmötesgå hennes inkännande begär.

Ytterst försiktigt framhöll han att för honom var frågan alltför närgången.

Hade hon ingen intuitiv känsla för hur långt hon kunde gå, innan främmande och okänd makt av aliens skulle ta kontrollen över hennes livsvilja?  

Nu mer än någonsin förr, var Teresa på hugget.

Sändningstiden var över och intervjun slut.

Hon, liksom alla andra var rörande överens med samtliga av branschens yrkesgrupper att, när regissören den sista gången för dagen skrikit tagning, kameran går, släcktes strålkastarljusen och de uttröttade, lite frusna, professionella aktörerna trevade sig fram mellan kulisserna och, med bistånd från de välvilliga påkläderskorna, trädde in armarna i de nytvättade vita badrockarnas vida ärmar medan de på samma gång, lät luktsinnet berusas av den senaste doften från sköljmedlet Sunshine: ”Midsommarblommor”.

De smög, den ene efter den andra, ut i korridoren och nedför marmortrappan till sceningången.

När hela ensemblen stod samlad, marscherade de iväg till stamstället Brunkebergspumpen och inmundigade, för att inte ytterligare fresta den redan så knapra månadsbudgeten till bristningsgränsen, antingen blandade ut husets rödvin med vatten, eller, broderligt, delade glasets innehåll, med någon annan i samma ekonomiska bryderi.

Som vanligt fanns den som målade fan på väggen och på rent pin kiv inte kunde låta bli att klia upp sårskorpan och hälla salt i såret.

Personen tog tillfället i akt, att ifrågasätta regissörens avvikande uppfattning om hur inte regissören var i regissörens frånvaro ifrågasatte personen dennes  avvikande uppfattning om tog personen upp frågan om huruvida denne  avvikande uppfattning ingen som kunde avsluta diskussionen om hur de skulle tolka regissörens avvikande uppfattning ställt sig utanför strålkastarljuset att när de professionella   överens med alla i sin omgivning om att, självklart, skulle alla ha rätt att få ha privatlivet i fred.

Teresa hade rannsakat sig själv ett antal gånger, men ingen magkänsla, inre röst eller daimon hade i förväg varslat henne om faran.

Pjotr, där han satt i bussen tvekade först, men vek sig sedan.

De tankar han hela de senaste timmarna tvingat sig till att hålla på avstånd, trängde sig på.

Fri tid till aktiviteter som bangolf och hästpolo.  Jättebjörnlokans förlamande effekter.

Inlevelseförmågan, också ovanför ytan, intuitivt utföra en avancerad gissning och ana sig till att även Kustartilleriets främsta grodmän, efter dagens dykningar, kunde tråna efter en afterwork med lågpris på bira med extra skum.

Landbackens Lilla Lotta som lubbar iväg till ett särskilt utvalt exemplar av det i svenska farvatten vanligt förekommande röda brännmaneten och, likt en mästare i korgboll, räddar han hennes från molluskens tentakler.

Tänkte Tydaren, eller om det var Ferrato…