Pjotr Urbanoffs dotter skulle döpas till: ”Sandra Sandy Lisa Nella Shine Urbanoff.”
Tydaren som fastnat för den lingvistiska versionen av steganografi bör först och främst viga den första kurstiden till studier av det som, halvt på skämt, bär smeknamnet ”Fyrstegsraketen”.
Orden, det vill säga ljuden, omfattar allt.
Den inbördes ordningen kan växla, men, eftersom fyrstegsraketen är förhållandevis logisk och därmed enkel och lättbegriplig är denna att föredra.
Majoriteten av verksamma steganografer upplever, till det sinnligas gräns, raketen som en tredimensionell dartpil.
I darttavlans ”Ox’s Eye” finns, sedd genom centralperspektivet, själva bränslet, Engagemang.
Den omsluts av steg två, Sammanhang.
Den visuella delen av steg tre, består av skyddsskalet Arrangemang och den fjärde och sista, ytterhöljet, Resonemang.
För extremister, fanatiker och andra fantaster, finns det faktiskt ännu ett, femte, steg: Besatthet.
Vardagsmänniskan, beroende av väl inarbetade rutiner och stressande miljöer, associerar och förklarar begreppsordningen så här:
Forskaren måste till naturen, vara engagerad.
Var skulle han finna det, om inte i sammanhanget?
Arrangemanget tillför ordning, struktur och estetik.
Resonemanget är forskarens eller forskarteamets medel till att uppnå konsensus, samstämmighet och gemenskap.
Passionen är en svagare version av Besattheten. Den Passionerade bör på morgonen hinna med att laga en kontinental frukost, äta den sittandes vid ett välstädat frukostbord, diska, duscha, borsta tänderna, klä sig och därpå börja med dagens arbetsuppgifter.
Den Besatte börjar omedelbart, att likt i en skunkverkstad, med dagens arbetsinsatser.
Innanför den semiotisk-ontologiska steganografins begränsningar, kan även de mest engagerade av nybörjare, uppleva nervositet, oro, ångest, scenskräck och, i värsta fall, tuppa av.
Det kan ha en avskräckande inverkan på ovana nybörjare och nytillkomna Tydare.
De förväxlar semiotiskt, ljuden, stavelserna, orden med själva det ontologiska budskapet.
Detta trots att de frivilligt och utan yttre påtryckningar ansökt till kursen, borde vara väl införstådda med både Senromantikens och Steganografins konnotationer och denotationer.
Kryptografi, Steganografi, dechiffrering och andra avslöjande metoder har ju faktiskt något romantiskt tilltalande över sig.
Istället för att klandra eleven för dennes brist på engagemang, ligger ansvaret på de magistrar som under gymnasietiden, av oförstånd eller ointresse, inte varit tillräckligt insatta i hur postromantiken, semiotiken och steganografin, till det yttre kan verka helt frånskilda, men bara några millimeter under ytan finns ett djupare förhållande som är så intimt att det skulle kunna förklaras vara gränslöst.
Exempel på senromantik är ”Industriell Romantik”, eller ”Postindustriell Romantik”.
Antagonisterna brukar avfärda och håna dessa läror som ”patetisk sentimentalitet”, eller ”sentimental patetik”.
Vad detta kan bero på, överlämnas med varm hand till kommande generationer, det vill säga efter år 2040 evt.
Faktum är att för flertalet är den avgörande frågan alltför hypotetisk, abstrakt och komplex.
Den lyder så här:
”Kommer Manipulatörmänniskan att inom en snar framtid, ersätta den nuvarande Narcissusmänniskan?”
Resonemang, hypotes, falsifiering enligt Karl Popper, analys, korrigerande enligt experiment i skarp läge och ett första försök till att formulera den slutgiltiga Tesen:
”Eftersom vi just nu i denna stund står inför den, utan jämförelse, största händelsen i Människans korta berättelse, har vi endast två alternativ att välja emellan.
Den som vi fortfarande befinner oss mitt i, av Christopher Lasch döpt till Narcissusvarelsen.
Dess absoluta motsats, än så länge odöpt, ger vi tills vidare namnet ”Manipulatören”.
Om Narcissusvarelsen är den perfekta skådespelaren/aktören, så måste Manipulatören vara han som står bakom och håller i trådarna: Marionetteaterdirektören.
Temat är långt ifrån nytt.
Många gånger om i artens alltför kortvariga historia, har Människan åter och åter igen ställts inför det existentiella val som så levande beskrivits av skalden Georg Stiernheims i sin högst personliga tolkning av Xenofons berättelse om Herakles vid skiljevägen.
I teorins och fantasins underbara värld kommer Stiernheims alter ego, Herakles, lätt undan med rent samvete och anseendet i behåll.
Ingen blir närmast förvånad då stoikern, det vill säga Marionetteaterdirektören Herakles föredrar Fru Dygd framför Fru Lusta.
Hedonisten/Skådespelaren/Marionetten/Aktören/
Agenten Herakles är, kanske främst av sentimentala skäl, av motsatta uppfattning.
Fru Lusta frestar och lockar med sällskap av döttrarna Lättja, Flättja och Kättja samt sonen Rus, i jämförelse med Apollons version, en evigt pågående dionysisk backanal där satyrer dansar runt och utför oanständigheter med menaderna.
Rävspelet är för Marionetteaterdirektören en nödvändig men inte meningsfull del av hans vardag. Där emot Aktören, med orden ”jag höll inte själv i trådarna och lydde bara order” kan utan några som helst moraliska betänkligheter utföra samma och även okända synder, med samma inlevelse- och utlevelseförmåga.
Så ”Dygd” eller ”Lust”?
Denna, för många, delikata, men för andra, intrikata frågeställning, leder obönhörligen vidare till sådana resultat att till och med de mest härdade av specialister inom ämnesområdet Patriarkalisk Praktisk Epistemologisk Ontologi använder samtliga metoder som det vetenskapliga etablissemanget i sina statuter godkänt, ibland med reservationer, men, då en annorlunda formulerad, vässad och slipad hypotes möjligtvis, men knappast troligt, innanför skalets ytterhölje döljer en oupptäckt kunskap som, med rätt ordval, varsam hantering och försiktigt, men inte fumligt sinnelag, presenterar inför fakultetens alla medlemmar, information som, tveklöst, kommer att slå den rådande holografiska verklighetsbilden i tusen bitar, tvinga rabiata mecenater, mentorer, nestorer och arroganta åldermän till tystnad och underkastelse.
Den enda som avviker är professor emeritus, Nanette Soulingèr, som har det moraliska modet att att formulera en kompromiss där både Fru Dygd och Fru Lusta har sina givna platser.
Den aktade tidskriften ”The Enteropological Onthology Revue of Tomorrow” rörde om i grytan så stekflottet yrde ut över tapeterna.
Chefredaktören Albert Målare hade, på gränsen till sadistisk provokation, kastat in brandfacklan i vetenskapsvärlden, med att publicera den dittills okände deltidsontologen Geronimo Ferratos avhandling med titeln:
”Låt den kastade bollen rulla. Ett försök till att, objektivt, åskådliggöra hur en enda informationsbit kan tvinga det gamla paradigmets lojala förvaltare och plikttrogna försvarare söka förhindra Nya Tidens banérförare att kasta hela den Baconska barlasten över bord.”
Filosofie kandidaten Geronimo Ferrato har i spekulativt syfte, överfört spelteorins nollsummespel till en fjärdegradsekvation höjt upp den till skyarna genom ett strategiskt väl valt z, och, med hjälp av en digital lotteriurna, och i en handvändning satt det hittills gällande paradigmet ur spel.
Ersättningen variabeln x med symbolen S skiljer ut den bit information vars densitet i en handvändning sätter det nuvarande flödesschemat i gungning och, när S tangerat maximipunkten G, omkullkastar hela den ordning som för oss mänskliga varelser, skapat det intima dynamiska samspelet mellan Tiden och Rummet.
Varför är då flödesschemat i sammanhanget så nödvändigt? Svaret man finna i det gamla talesättet att:
”Först till kvarn får först mala.”
Det är en sanning med modifikation eller grov generalisering.
Andra faktorer spelar in, som att vinden är tillräckligt kraftig för att driva kvarnvingarna runt, eller kvarnsjöns utflöde i rännan är så pass strömt att kvarnhjulet sätts i rörelse.
Många experter menar att forsarnas tid är förbi, men envisa rykten säger att Döda Fallet än en gång ligger och bidar sin tid, för att en dag stiga upp som en nyväckt zombie och störta ner liksom det gjorde före Storhussen satte käppar i hjulet.
Ringhals 2 är visserligen ingen kvarn, men turbinerna måste ändå dra sitt strå till stacken.
Alla som, i sitt innersta Jagets tomhet, tagit till sig de yttersta konsekvenserna av denna simpla, nästan omätbara avvikelse, informationsbiten, förstår också vidden av hur komplex situationen, Det Gamla Paradigmet, skulle gestalta sig, om människorna i sin vardag lät sig överraskas av en Afroditiskt Sursey-tsunami, uppleva hur den gamla, utslitna verkligheten rämnade och Det Nya, likt fågel Rock i gestalt av Fenix återuppstått ur eldsflammorna och ätit upp varje korn av återstoden sanning om det som en gång varit.
Liksom i alla forna tider ifrån förr, hyllade, okritiskt och ansvarslöst, den yngre generationens forskarsamhälle det Nya som en desperat drunknande simmat klädsim efter en frälsarkrans.
Även om institutionens åldermän var starkt skeptiska och som regel hellre reserverade sig i väntan på ytterligare faktiska bevis, fann de ändå en anledning till att belöna Ferraro med forskaranslag, studieanpassade stipendier och fondmedel från progressiva privata företag, för att öka Ferraros egna motivation och därmed också, med både hållhakar och löften om fria laboratorietider, pressa hans kollegor och konkurrenter till nya dittills oanade möjligheter och dispositioner.
Om det skulle visa sig leda till sådana oväntade resultat kan de av oförställd häpnad finna innanför skalet en hittills ouppklarad kunskap, den outvecklade grodd från ett genmodifierat korn av sanning som, efter att den förre Monarken, vars främsta intresse var arkeologi, letat efter ett annat ställe och, efter att i en kvart medan nöden allt starkare trängde sig på, som om av en given slump, funnit, bara någon meter utanför Abu Simbels jordkällare, funnit den biodynamiska kulturskatt som, även efter närmare femtusen år, skulle visa sig vara möjlig att, först klona och därpå sälja på den öppna marknaden inne på Kairos, i kvadratmeter mätt, vidsträckta torg.
Denna, till synes obetydliga och intill förväxling lika, sädeskorn av axiomatisk sanningshalt, skulle genom en väl utvald kopia eller, rättare sagt, klonad, replik, brisera likt en blindgångare inom vetenskapsvärldens forskarlaboratorier. En katalysator till en orsak-verkan-kedja i gränslandet mellan individens behov kontra samhällsklassernas gemensamma intentioner, långvariga balansräkningar om jämviktskoncentrationer mellan de båda teamens respektive göranden och låtanden efter följsamhet och anpassningsförmåga som oberoende av varandra, utlöser, även för de mest erfarna av åldermän, häpnadsväckande och om den inte vore det, ändå igångsätter sådana logiska avvikelser som innanför tankesmedjornas väggar uppvisat ett urval av pågående kedjereaktioner där alla länkarna var exakt lika starka.
Undvikande hänvisningar, eller dem som, i uppenbar brist på konkreta, om än av vilseledande och förvirrande drasuter samt deras respektive alltför abstrakta mentaliserade, antingen ur grod-, eller fågelperspektiv, satellitkartbilder, anhöll Tydaren om en extra minuts betänketid och, med den i bakfickan, vågade sig Tydaren, för att vara den allra första gången, på ett sinnrikt och väldisciplinerat sätt, först applicera dem lager på lager ovanpå självmotsägelsen, i det förra årets vårmode från Paris, populära, immateriella och irrationella mönstret, för att, strax därpå, formulera den briljanta hypotes om den branta trappan som en gång ska resas upp mot giganternas axlar.
Vem det nu var som påstod något liknande?
Applikationen ger tillräckligt av hopp till den som först anlänt till utsiktsplatsen, fört samman trådarna och, i förhållande till den allmänna uppfattningen, med lugnet i behåll, hänvisat Hedonisten till Fru Dygd bakåtvända ryggtavla och Manipulatören till Fru Lustas öppna famn. (Så här i förbifarten kan man undra, dels vem Herr Dygd är och vem Herr Lustig är?)
Åter en gång följer frågan:
”Kommer Manipulatörmänniskan att inom en snar framtid, ersätta den nuvarande Narcissusmänniskan?”
En hypotetisk, men i sammanhanget, högst relevant fråga om ifall, förutsatt att pop-konstnären Andy Warhol efter idoga studier av Jaroslav Haseks pikareskroman om den tappre soldaten Svejk, inspirerats till att vidareutveckla och finslipa den konversationsteknik som, innanför den episka berättelsens yttre, sammanhållande ramar, rönt sådana framgångar att bokbranschens domedagsprofeter och heltidsanställda analfabeter, måste oundvikligen ge vika för ett allt hårdare tryck från läsekretsen och dess överraskande behov av intellektuellt stimulerande och underhållande, för att inte säga, skrattretande replikväxlingar och drastiska, eller, rättare sagt, dödsföraktande, drastiska situationsbundna skämt.
I skarpt läge råder det inga som helst tvivel om att grottfolkens djungeltelegrafister vida överträffar de av PR-människorna uttänkta och finurligt konstruerade informationskanaler som med expertisens beräkningar och kalkyler, kommer öka försäljningen med upp till en nettovinst på två procent.
Siffror är en sak, men förfarandet beror helt och hållet på medarbetarnas envishet, tålamod och engagemang.
Typografer och sättare håller horungarna borta. Varför är det så självklart? Borde inte istället BVC eller en överaktiv handläggare Annika ”Ankan” Clandestam, på en underbemannad Försäkringskassa sätta in alla tillgängliga resurser, även om de just för stunden är i stort sett obefintliga på att i profylaktiskt syfte, förebygga och bistå att mota Olle i grind?
Ute i verklighetens arbetsliv kan ett oförtjänt dåligt rykte bli till en förödande tuva för en undersåte med försörjningsplikt, med bestämda steg uppför karriärtrappan.
Men för Tydaren råder det motsatta förhållandet att, istället för att söka komma undan, motbevisa och argumentera för en bättre bild utåt, vara rädd om det integritetsskyddande, dåliga ryktet. Undersåtarna, lite för att skrämma varandra till en sådan tystnad som inte överensstämmer med Quitismens outtalade budord, upprepar för varandra och med jämna mellanrum att:
”Ingen rök utan eld”.
Det är denna, något dunkelt tänkta och därför, av just den anledningen också något dunkelt sagda, utan vetenskapliga belägg eller välbeprövad erfarenhet, utsago som Tydaren bör ta till sitt hjärta.
Det är nämligen så att ett, naturligtvis inte alltför dåligt, rykte håller manschettarbetare med brylkräm, för att så mycket det bara går, undvika att lusgången i mittbenan drabbas av trafikstockning och andra oförutsedda hinder, under lunchrasten i kontorets personalrestaurang på behörigt avstånd. Samma sak råder om Tydaren, av talträngda maskinskriverskor och kontorsflickor med att, inom en femårsperiod, uppnå statusen av att vara en IT, gärna kommer med en inte alltid som genomtänkt åsikt om väder och vind.
Men, som de flesta av oss redan vet, Grottes kvarn äger inte en stark lockelse på alla: