fraktal.appendix1

Framsidans omslagsbild ”fraktaler, virvlar och spiraler – stockbild” är skapad av konstruktören, konstnären, matematikern och dataanimatören Morphotography, bearbetad av Victor Rangner.

Var och en som sitter med foldern ”Övningsbok i Elementär Steganografi” i sin hand, kan studera mandelbrotsfraktalen som pryder omslagets framsida.

OBS! Nytillkomna Tydare, efter år 2020 Januari Dag 2, hänvisas vidare till: 

Tydarens Visa: Informationskonsumenter är vi allihopa.

Det är i det steganografiska sammanhanget missvisande att föreställa sig i bjärt kontrast till den posthegelianska antitesen.

Mandelbrotsfraktalen och dylika nära släktingar till Mandelbrots är, som tvådimensionell bild betraktad, själva den innersta, ideomatiska dyrknyckeln till, åtminstone i denna, i högsta grad grovt förenklade demostruktur av Steganografin, i skrift, framställda, korsbefruktade repliker som med sval hand kan hänvisas till både Marcel Duchamps (Född år 1887) och Eugène Ionescos (född år 1909) lekfulla, paronomasiska, och andra retoriska lappkast (samekast?).

En ur steganografens synpunkt fördelaktig poäng, är att flera olika sorters fraktaler saknar både centrum, brännpunkt, fokus och därmed också ett, enligt de estetiska axiomen som redan i 1700-talets Berlin framfördes av ingen mindre än Alexander Gottleib Baumgarten (född år 1714).

I sina två dubbelsidiga huvudverk ”Aestetica” och ”Metaphysica” går han, i senaste versionens reviderade och utökade upplaga, i klinch med Johann Joachim Winckelmanns (född år 1717) affektivt värdeladdat centralperspektiv.

För den utomstående kan detta effektsökeri i sig utgöra det svåraste hindret att överbrygga. Även inom sinom tid kommer samtliga, också de frånvarande, påminna Tydaren om att den som har kvar tillräckligt mycket tålamod, också kan uthärda inväntan och, utan att misströsta det allra minsta, gå, i kronologisk ordning, från klarhet till klarhet.

För den som ändå har för avsikt att sjunka ner i kvicksanden mellan Platon, Aristoteles och Lionardo da Vincis fakta- och erfarenhetsbaserade intygelser, återstår, även om det är med en viss tveksamhet, Hegels förhållande till Kants idealistiska sublima. Det är sig är ett ytterst, ypperligt ämne för en uppsats på, lägst, C-nivå.

Posthegelianerna gick i massiv attack mot allt dunkelt och diffust. Ändå skulle deras inbördes  motsatta ställningstaganden förebåda den konfliktladdade intellektuella striden mellan, å ena sidan materiella dialektiker och, å andra sidan, dialektala (vanligtvis en skolastiskt påverkad latin som redan på den tiden, var försedd med långa rottrådar ända tillbaka från Älvdalskan till Rinkebysvenskan) materialister.

Som med så mycket annat brukar liknande gnisthärdar, då antalet inblandade antingen tappat intresset, gift sig eller fallit ifrån och gått hädan, på grund av det sviktande medlemsantalet, förenas i en inte särskilt kontroversiell kompromiss där båda sidors representanter, opinionsbildare och lobbyister, bara för att inte gå miste om föreningsbidraget, enligt principen ”Må Bäste Man Vinna” löser frågan med urvattnade versioner av stalinistisk Socialrealism kontra Darwinistisk Naivism.

Se här ett varnande exempel direkt hämtat från den gällande verklighetföreställningen (typ: ”paradigm”):

Kreti och pleti vill som regel ha så mycket som möjligt för de hårt inarbetade slantarna.

(Detta måtto gäller även för denna folder. Eftersom den  som mest, i kvartersbutiken, på flygplatsen eller, om sådan fortfarande finns, nära tillgänglig, lokal, men inte provinsialistisk eller isolationistisk bokhandel, kostar lika mycket som en folder på ett ark i fyrfärgstryck, indelat i en bak- och en framsida, som tur är, utmed långsidan är indelad i tre lika stora foldersidor, så har konsumenten, brukaren och användaren ännu ett gott skäl till att föredra den här betydligt mer omfattande foldern, utan att behöva betala minsta korvöre utöver den andra. Konsumenten får dels en läsupplevelse som varar i allra minst tusen och en natt (i runda tal: 2.8), men ändå inte tvingas betala mer än en spottstyver. ”Win-Win” som det brukar heta…).

Inget fel i det, utan snarare tvärtom.

Professionella artister har själva som arbetsprincip att konstverkets kvalitet kan beskrivas enligt proportionerna: ”2+2=5”.

För Tydaren väl bevandrad inom skönlitteraturens råmärken i allmänhet och science fictions spatiala kartritare i synnerhet, är det lätt att associera denna lite väl slarvigt utförda aritmetiska summering till Orwells ”1984”, men i det senare sammanhanget är den irrationellt formulerade åsikten en effektiv tillämpning av ett anti-hormoniellt maktförhållande.

I det första exemplet är det förnuftsvidriga påståendet snarare en vision om det annars så ofta oönskade ”femte hjulet”. Här ligger istället konstverkets kvalitet i att de fyra åtskilda komponenterna, rätt sammansatta, också ger utrymme till en illusionär effekt som för Tydaren också kan uppfattas som ”visionär”. Det Femte Hjulet är alls icke någon sinnrik utvidgning av Det Uteslutna Tredje, även om det till det yttre kan verka så.

I en tillämpad situation av tesen bjuder mannen x1 in kvinnan y1 till en stadig och väl tilltagen middag inkluderande tre rätter och en flaska av husets röda vin inne i ett chambre separée på Stadhotellet.

y1 blir genast glad, men tveksam till om hon verkligen skulle våga. x1 verkar i och för sig trevlig och ekonomiskt oberoende, men i det grundaste vattnen lurar de största fiskarna.

Alltså, för att inte y1 bara efter en natts stand ska hamna i ett välsignat tillstånd, anhåller y1 om att, dels bjuda med hennes bästa väninna y2 som i sin tur aldrig går ut utan i sällskap med x2.

y2, i samspråk med x2, kommer med förslaget om inbjudan, ber x2 för sin dysfunktionella Tant Augusta, yx att också hon ska få vara med på ett hörn, se nya ansikten, få andra perspektiv i tillvaron och uppleva hur hon kanske för sista gången i livet, är med ute i svängen. Till x1 förvåning och y1 häpnad är det moster yx som tar hem potten och får därmed sista poängen och ordet. Som ung västerländsk utbytesstudent i Japan besökte yx Kyoto och, om det var ett ingrepp från högre ort eller om hon halkade in på ett bananskal ska förbli osagt. Hur som haver hamnade hon på den i Japan mest väl ansedda Maikoskolan.

Efter de hårda studierna gick hon en dag ut på Tokyos gator iförd endast en storblommig kimono, men med de bästa rekommendationerna i handen. Det ena ledde så småningom till det andra.

Likt, från berättelsens första kapitel, genomgår yx samma informella utbildning som hennes föregångare, i tiden; Lola, Nana, Emmanuelle eller i rummet; Barbarella.

yx blev snart framgångsrik i sitt nya gebit. På en välputsad silverbricka ökade stapeln av oöppnade meddelanden om occasioner till invitationer, initiationer samt, inte bara av ondo, irritationer.

yx utvecklades i gräddan av innersta kretsar till den hetaste av hetärer och klurigaste av kurtisaner. Hemma på divanen i mottagningsrummet, eller på dåligt humör i budoaren, undervisade passoppen Clotilde Pierrot om hur  yx skulle avancera till Göteborgs och Bohus Läns  i särklass populäraste kaffeflicka, eskort- och, väl bevandrad i klassisk litteratur, sköna konster, hamamkulturen, sällskapsdam.

yx undervisar ungdomarna i det oskrivna regelverket om hur att utveckla, bevara och skydda det inte alltid så, lätt att tro, ofördelaktiga dåliga ryktet. Hon kommer till slut fram till det för alla parter häpnadsväckande avslöjandet att hon för all den rikedom hon, i sitt anletes svett, skrapat ihop och startat ”Tant Augustas Marräng- och Biskvi-konditori”.

Det finns alltså vissa teoretiska beröringspunkter mellan ”Det Femte Hjulet” och ”Det Uteslutna Tredje”. Hjul nummer Fem är i de flesta fall ett reservhjul. Hjul nummer Tre, brukar höra hemma under en sidvagn på en motorcykel. Visst kan man klara sig utan dem, men då och då är de trots all en fördel att ta vara på.

Konsten har inte i alla tider sett ut som den gör idag.

Utan att sväva ut i alltför avlägsna utsvävningar brukar agrara kultivatörer, forna tiders livsmedelproducenter och alla dem som med tiden skulle utlämna detaljerade innehållsförteckningar, åtminstone så länge den hårda kampen för tillvaron, bristen på television och digitala kommunikationsmedel var som de var, bevarade allmogen sin väl intrampade verklighetsuppfattning  och sökte ofta förstärka denna existentiella ståndpunkt med att in i allra minsta färgklick, uppleva ett oljetryck som konsumenterna, utan minsta baktanke, i bästa fall borde ha associerat till naturskildrande verk av Liljefors eller Fjaestad.

En i raden av prefotogena naturupplevelser som kunde återkalla ögonblick av spänning och återhållen utandning:

En tolvtaggare nyss skjuten med en sexladdade sexskjutare, Colt 45, ”The Peacemaker”, från år 1873, i ett lite starkt orört och oröjt kalhygge. För bara några tior mer kan den blivande konnässören erhålla en reproduktion av en originalkopia av Théodore Géricaults starkt överdramatiserade ”Medusas Flotte”.

Efter ett improviserat men ändå välformulerat affärssamtal, inkluderat motargument, förslagna invändningar och slutligen ett tillfredsställande avslut, kunde Gårdsfarihandlare och ”Legitimerad Knalle”, Jon Jonson i Hjo, på ett seriöst utformat med storstilade ord mellan raderna och den alltid förekommande ansvarsbefriande finstilta texten längst ner vid arkets andra kortsida, med heder och samvete, höger hand på den Heliga Skrift, Karl den XII Bibel, sista utgåvan från år 1916, mitt under det Första av de två världskrigen, ungefär samtidigt som Slaget vid Verdun, på stående fot efter den obligatoriska kaffegöken, försäkra och garantera att den med äkthetsbevis, proveniens och från den franskfödde konstnären själv, ”Jerikå”, utlovade högst två års reparationer, restaureringar tillika retuscheringar, där transportkostnader tur och retur var exkluderade, monterad i en dåligt slipad, grådaskig gipsavgjutning föreställande en guldram i stilen, enligt Jon Jonsons egen utsago, ”Baråckåkoo” vars yttersta yta var belagd med äkta pyrit (svavelkis) från, om det var Ravenna, eller Sienna, sak samma, som den pensionerade överfuriren och änkemannen Gustaf Gustafson, nu i sitt nybyggda soldattorp utanför Mönsterås, som han redan för två dagar sedan flyttat över sina tillhörigheter till, med en tretummare spikade upp på väggen inne i finrummet.  

Detta slående faktum ger också Tydaren möjligheten att framställa en Buzansk ”mind map” (tankekarta), så att, i sann Wittgensteinsk anda, antingen hålla själva kodan helt utanför textmassan, eller, kanske mera konventionellt och betydligt enklare, förlägga den utanför, det vill säga, på det ordinarie utrymmet för svårbegripligheter som helst inte bör nämnas med ord, i det något trånga utrymmet mellan trycksvärtan och arkets yta. Som någon vis guru, som vill förbli anonym har formulerat det:

”Efter informationskonsumtionen och därmed föreställningen om Jagets utslocknande, återstår endast en heltäckande prolegomatiskt, palindromiserat, proporisk panoramaliknande exteriör från- eller utsida.”

Om hur att, i strikt mening,  hermeneutiskt tolka citatets inre budskap, har genom många generationer, förorsakat flera semiotiska fejder à la Strindberg eller Rydberg. Med med jämna intervaller har, å ena sidan, mer filosofiskt lagda eskatologer, ontologer, epistemologer och spekulativt experimentella empiriska etymologer, hållit på sitt. Å andra sidan prominenta semantiker, sangviniska lingvistiker, allsmäktiga filologer och progressiva etymologer, i sann icke-euklidisk estetiskt tilltalande stil, ställt väl befogade krav på exakta definitioner av axiom och knappologisk stringens.

Då akademiskt inriktade filologer ett flertal gånger erhållit återkommande stipendier från Svenska Akademien, kan de högst prominenta av framtida språkvetare ta åt sig äran, när lärofäderna i Pedagogiska uttryck, skrev artikeln ”Alltid Redo” och redan i förordet formulerade en gemensam konklusion:

”Informationen saknar per definition en redan befintlig utsida”.

De filosofiskt lagda, saktmodiga, sanningssägande sofisterna, lät, av rent taktiska skäl, stormvågen av ihåliga argument skölja över dem likt en trettio meter hög stormvåg ute på Nordsjöns, bortre, närmast mot väster, okända vatten. Det som långt senare skulle visa sig vara en retoriskt dåligt underbyggd strategi. Professor emeritus i Retoriska Frågor, Inrepp och Doserande Vurpor, Emil Andersson från Vreten och Lista, avlossade ett välriktat skott med sin mörsare till muskedunder, fick in en bredsida på filosofins flaggskepp ”Alltaret”. I senaste numret av tidskriften (före detta: ”Sanna Mina Ord”) ”Ord och Inga Visor”, beskriver den filosofiskt lagde kritikern och recensenten William Lindh händelsen som en:

”Bredsida som början på slutet till en faktoidisk kantring.” 

Hur som helst kan Tydaren på så vis, med omsorg ta fram en inte alltför tunn plastfolie, med någon inte alltför hård eller vass analog gåsfjäderpenna samt äkta bläckfiskbläck av Pelican, direkt kopiera, plagiera och stilisera från tidigare dokuments konstruktioner, utforma preliminära tankekartor, vars mått, kortsidor och långsidor, helt och hållet överensstämmer, kant i kant, med, förslagsvis, den mandelbrotsfraktal som både konstruktören och/eller Tydaren har inom armslängds tillräckliga avstånd.

Alla seriöst inriktade hantverkare känner väl till det något utnötta talesättet att: ”Övning föregår färdighet”. Därför, efter år av hugg och slag under lärlingstiden, vällustigt leverne i andra gesällers ytterst angenäma sällskap och slutligen, för att hämnas tidigare oförrätter och ha råd med deltagande i skråbrödernas sällskap, för genom festivas för välgörande ändåmål, uppnå den väl inrepeterade, i anslutning till ryggmärgen och reptilhjärnan reflexstyrda rörelser kan agenten få en första uppfattning om hur tankekartan 1, in i minsta detalj, överensstämmer med mandelbrotfraktalen A.

Att redan i det här förhållandevis tidiga stadiet använda hela talserien (1, 2, 3 etcetera) för tankekartor, samt versaler (till exempel: A, B, C och så vidare) för olika varianter av fraktaler, skapar en varm atmosfär med den, av utövaren av Steganografin önskvärda, där friheten att skapa inte nödvändigtvis måste vara ett krav men också, utan större ansträngningar, omges av det empiriska spektrum som ger konsten dess erforderliga gränsmarkeringar.

I den här versionen är, på ett ytterst primitivt sätt, med hänvisning till Saussures (Saussurea iodostegia), strukturalistiska Semiologi i allmänhet, till exempel ”Brukduf” som ersättning för ”Träd” i betydelsen:

”Hög växt väl förankrad med rötter under det översta lagret av mylla i vågrätt, ur myrperspektiv sett, ovanpå jordskorpan, en stam vanligtvis i cylinderform vars yta ibland bearbetas av en för ändamålet välanpassad barkborre och som, utan att förhäva sig, byter ut det hjärnbarksstrukturerade ytterhöljet mot en motsvarande postindustriell romantisk järnbalk från Flat Iron Building,  som, inte helt olik Golden Gate leder ett logistiskt vägnät ut till ett förgreningsverk som dels fyller funktionen att bära löv eller barr, är att, medelst klorofyll som hittills bästa instrument, via den fotosyntetiska metoden, omvandla koldioxid, vatten och ljusenergi till kolhydrater och syrgas.

Dels utföra en biosfärisk-mekaniskt, av en högre intelligens kreativt väl uttänkt spridningseffekt där, när nederbörden faller över löv- respektive barrverket, med en överhängande precision låta, i bästa möjliga lodräta riktning förse växtens ytterst kapillärliknande rottrådar, med livgivande vatten.

Denna mirakulöst ordnade process är för övrigt en väsentlig del av som, i sann demokratisk anda, i utbyte mot Sapiens utandning av koldioxid kan likt en väntjänst, Brukduf återgälda det uteliggande budgetunderskottet med en näst intill obegränsad mängd av syrgasen oxygen (ej lämpligt att, om inte i nödfall, förväxla Oxygenet med Oxytocyn)

Utan att dra på alltför stora växlar med effektivvärde kan detta polariserade väderspänningssystem se ut som en tanke, men som i de allra flesta fall, bygger konstruktionen på en von linnésk-darwinistisk ”trial and error”-metodik och som en nödrimmad ”Internal Reconstruktion” samtidigt äta upp sig själv och av restmassan utföra en exakt återgivning motsvarande föregående.

De två extremt polariserade lägren menar, sällan eniga men då och då ändå med ett fåtal anpassade klausuler att antingen är allt skapat utformat i enlighet med Kreationisterna, eller en ”Natur” alternativ tolkning av ”Det Uteslutna Tredje”.

Att, antingen har en högst passiv Deus Ex Machina, överdrivet generöst, öst slumpartade tidsangivelser över Världsalltet som för den som är utrustad med ett minst sagt oändligt tålamod till att vänta, för att snarast ögonblicket därpå, återblicka och återse och som någon hängiven beundrare av Ischerwoods uttryck om att han, på riktigt, utan att överdriva det minsta, erkände sig vara ”en kamera av märket Rolleiflex” (högst sannolikt, eftersom han då på den tiden befann sig i Berlin, kunde varit, om reskassan och de i övrigt redan så överansträngda ekonomiska resurserna tillät, ha inhandlat från, antingen Skräddare Ebberöds, eller Skomakare Köbenicks Pantbank,  kommit över till ett anständigt hyfsat och överkomligt pris, ett något slitet exemplar av den numera legendariska Zeiss Ikon.

Än idag kan inte fullt så inlevelserika, pensionerade modefotografer eller nitiska kriminaltekniker, med stående medel till bruks, ändå inte våga, iklädda professionella arbetskläder, identifiera sig själva med ett tingest som numera, efter digitaliseringen, står och samlar damm inuti en monter på Fotografiskas samling av ”Smart Phone”-kamerans föregångare.

Det fanns absolut också dem som, i återseendet av den värld som funnits före dem, tillät sig sociala roller som lätt blaserade, arroganta och världsfrånvända, lakoniskt ointresserade Fadersgestalter, sätta på sig en, ett nummer för liten ansiktsmask av silikon, designad så att mitt i karisman och auran döljer sig en stoisk, puritansk och  asketisk, svensk sabeltandad tiger som, vis överlevt tack vare sin gedigna erfarenhet att aldrig begå samma misstag, två gånger.

Kreationisternas ledare, ”De Tre Naja Naja-konformisterna” Affe, Uffe och Gimmi-Gimme, som på grund av att den en gång så omfångsrika publiken hade blivit allt slankare och av den orsaken hade förlorat i vikt och numera var betydligt färre, än förr, då madonnor, primadonnor, belladonnor och andra donnor som levde mer i skymundan,  blivit mer angelägna och intresserade av ”Den Modäna Världens Kreationer”, som i vårt högeffektiva och hårt rationaliserade vardagsslit bara kunde benämnas som ”vintage”.

Kanske att najanajorna själva satt pinnen alldeles för högt, krävt för mycket av de ännu inte helt frälsta, eller varit alltför överseende med sådana potentiella hoppjärkor som fram till bara för en stund sedan stått med båda fötterna stadigt på marken.

Därmed inte sagt att allt är i en sedan länge och långt tillbaka ständigt pågående förändringsprocess. Även om motsatsen tycks gälla, stämmer enligt Bondepraktikan fortfarande, om inte av vetenskaplig forskning så ändå empiriskt vederlagda och därmed fastställda, traditionsbundna och av sedvänja,  talesätt som: ”Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten”, ”Gråt inte över spilld mjölk”, eller ”Surt sa Räven om Rönnbären”. Den vane Tydaren kan genast upptäcka det steganografiskt dolda budskapet om ett förestående uteblivet Vara. Det vill säga: De mest förunderliga händelser sker där man som regel inte i förväg minst kan ana dem.

Visst var han, modisten, modelejonet, hälsoläkaren, bantningsexperten, yoga-utövaren, fritidspedagogen, livscoachen, innerst inne inget annat än en adrenalinstinn klippare som, mellan skål och vägg, bara kunde beskrivas bättre med den något otidsenliga, inexakta OCD-diagnosen ”erotoman”.

Att denna något missriktade mytologisering av hans  tredelade omedvetna, undermedvetna, subliminala personlighetsbeskrivning, i offentliga sammanhang och på allmänna platser, skulle ha någon som helst tillämpbar effekt i praxis kunde ingen som till exempel  i en klassisk duell, med pistol eller värja försvara sin heder eller, än värre, komma till rätta med sitt dåliga samvetes prövningar, rätt och slätt, identifiera som den något blygsamme, försynte, tystlåtne, tillbakadragne och intill förödmjukelse, ödmjuke  generalisten, idésprutan och festfixaren Ronald Rubolebo. En gamla tiders gentleman som med fördel, helt av egen fri vilja, i sitt eget högst angenäma sällskap, kunde tillbringa en solitär uppesittarkväll just precis där han var, i mitten av maj.

Han, som i övrigt ansåg sig vara en av Fru Fortunas utvalda, grämdes ändå över en, som i andras ögon kunde anses vara en petitess, nämligen den att många nya bekantskaper missförstod hans inte så helt vanliga efternamn Rubolebo och, utan att, för att söka reda på hur det faktiskt förhöll sig med den saken, anstränga sig lite och därpå inse att han alls icke bar familjenamnet ”Bolero”.

Redan sedan barnsben hade han varit en trogen besökare som var vår, i ur som i skur, stått utanför och inväntat den lojale och trogne vaktmästare, som inte ens Rubolebo själv, trots hans senare försäkran om hur det egentligen förhöll sig med den saken, ödslat onödigt mycket tid till att ta reda på mannens efternamn. Rubolebo kunde dra sig till minnes att den välklädde yrkesutövaren antingen hette något så simpelt som Ahrwid Carlsson, eller det lite mer ansenliga och, enligt Rubolebos eget tycke och smak, värdigare Johannes Edward Falch.

Carlsson-Falch hade vid samma tid, varje år, med uppgifter hämtade från arbetsbeskrivningen, uppdraget att med den sedvanliga, väl beprövade metoden att  med en där till ändamålet välanpassad nyckel öppna det lås som en gång Polhem, i smedjan vid Stiernsund, tillverkat och som från förra årets Höstdagsjämningen och fram innestående års Vårdagsjämningen, hållit grindarna, beroende på ifrån vilken vinkel man ser det,  ut från Mosebacke torg, eller in till Mosebacketrädgården, igenslagna och stängda. Hur i all sin dar kunde den rakryggade åldermannen motstå och utstå angrepp som i andra, likartade, incidenter skulle beskrivas som ”slag under bältet” eller ”skott i ryggen”? Det hemliga, sekretessbelagda, men ändå helt banala, svaret var att det nordiska ogästvänliga klimatet hade  tidigt lärt honom läxan och präglat hans sinnelag; att hålla huvudet kallt och ha is i magen. Även om det inte hade någon avgörande betydelse, var ett varmt hjärta att föredra.

Många av Rubolebos antagonister, svartmålare och baktalare beskrev honom som, minst sagt, en skrävlare, mytoman och burdus ”selfmade man”.

Då Rubolebo inte längre iddes sitta hemma i sin favoritfåtölj, kunde det mycket väl hända att han styrde stegen bort mot Bakfickan.

Om han där vid det för honom alltid stående reserverade stambordet någon gång kunde lyssna till någon fyllehunds eller talträngd fåntratts pladder om ditt och datt och, mitt ibland dessa adjektiv, adverb, invektiv anade insinuationer i form av överdrivna kraftuttryck och osakliga skällsord, kunde själve Fan flyga i honom. Även om det explicit kan uppfattas så, finns inte ens en vag antydan till kopplingar mellan progressiva, predestinativa, profylaktiska eller ur gängse perspektivet, preventiva motprestationer.  

Rubolebo skrattade helt ohämmat glatt och gott, vinkade på ganymeden för att denne omedelbart skulle fylla den lismande kverulantens glas upp till bredden av samma innehåll som funnits alldeles strax före den sedvanliga skålen.

Vid just det här tillfället var den tilltalande ingen annan än den redan överförfriskade oberoende tidningsredationschefen Anselm Pagott.

Tillbaka, närvarande i nuet, satt Rubolebo och drog sig till minnes sådant som han med all säkerhet hade mått bättre av att inte återkalla till sitt medvetande.

Vem skulle han tilltala, om inte den annars så talträngde tänkande skönanden Ågust?

Den största fördelen med detta arrangemang var att bysten, inte alls i överensstämmelse med Kommendörens, i dramma giocosa, likstela temperament, på ett mycket tilltalande sätt, improviserade en argumentation, ett pro et contra angående huruvida utlänningarna utanför rikets gränser, förstått sig på och uppskattat Världsutställningen i Kungliga Hufvudstadens city.

I just det här ögonblicket skulle Rubolebo, likt en sentida motsvarighet till Tycho Brahe, kastat upp sina vidöppna ögon mot den stjärnklara himlen och fallit i tyst beundran för hur den Månen lyser, vandrar sin stilla gång över Slottets tinnar och torn och även lyser på liten stuga.

Rubolebo, som nu, alldeles i senaste laget, ville återgälda till alla dem som han en gång för länge sedan utlovad gentjänster med hög ränta, kunde aldrig, inte ens för sig själv, rättfärdiga sådant som, om han inte haft fadermördaren på, stått honom ända upp i halsen.

Hans första tid som ein student aus Uppsala kunde han aldrig, likt Fredrik och Sofie sitta på Gillet, hälla i sig Gula Änkan och sådana frukter som man bara kan äta under månader vars bokstavering innehåller ett franskt uttalat ”R”.

Magister Karl Quula var till naturen och karaktären, sträng. Denna hållning kunde haft ett avgörande inflytande på Rubolebos studietid. Hans, på den tiden, radikala ställningstaganden angående världsliga affärer, möjliggjorde att han också lät sig inspireras av den trendkänslige dåvarande finansministern.

Ett säkert, men ändå tvetydigt, tecken på den personliga händelseutvecklingen var att han, i två steg övergick från stropparna till livremmen och, under en tid av mirakelmediciner, dunderkurer och superdieter,  via dåvarande motsvarigheten till Socialstyrelsen, Medicinalstyrelsen, med rigoröst utförliga uppmaningar rekommenderade svenska medborgare att skära ner på både fläsksvål, potatisskal och möglig långfranska.

För att ingen skulle, på falska grunder, anklaga det svenska statsskickets demokratiskt utvalda representanter, som en enda man, styra fosterlandet med silkesvantarna på, återkom man i Svensk Författningssamling till att inte överdriva behoven av lyxiösa utsvävningar som instruktioner från ”När Kriget Kommer” eller senare utökade, reviderade och rediviva editioner av Svensk Krishanterings strategier för fortsatt överlevnad där ingick vinterbad och uppmuntrande och hastigt återkommande repetitioner av handfasta åkarbrasor.

Senare delen av Rubolebos liv förblir höljt i dunkel. Liksom ett starkt retuscherat plagiat av Citizen Kane eller rekonstruktionen av Roberto Chicciones dramatiska liv bakom kulisserna, drog han sig tillbaka upp i sitt elfenbenstorn, in i sig själv och som enda kontakt med yttervärlden och eftervärlden, då och då, över en kopp kaffe, brukade sin trogna hushållerska Divine som semipermeabel informationskanal.

Helt och hållet av fri vilja, förklarade han sig vara utan personligt ansvar. Under hans absolut sista  offentliga framträdande förmedlade han ödmjukt, men ändå ytterst sakligt och faktaspäckat att det som sårat honom allra djupast in i själens skrymslen var att han, ensam,  hade varit den ende som aktivt stått upp mot, oavsett varifrån det kommit, socialt grupptryck och därmed också kollektiva bestraffningar.

En blind ängel gick genom salen. Ingen enda av de närvarande hade ens kunnat ana och därmed föreställa sig den ofrivilliga isolering han, trots alla hans ansträngningar för att överlåta världen i ett bättre skick än när han själv en gång för länge sedan stått där med den i sin famn. Trots att han själv ömt vårdat den föreställningen, var han långt ifrån ensam.

Åter en gång dök en Pinkertonman upp för att åstadkomma reda och ordning i den numera ökända spekulationen om Kråkans val mellan två hötappar.

Studera mandelbrotfraktalen och du kan, likt insikten om verkanselden i skarpt läge, intuitivt förstå hur den steganografiska grundtanken ligger och lurar också bakom dessa, utåt sett, åter med hänvisning till Saussure, systemet och användningen, ordet/bilden i intimt samarbete med konceptet/idén, återanvända begreppen som i andra sammanhang förklaras med ”Det Betecknande” och ”Det Betecknade” som Bruce Lee en gång uttryckte den: ”Be The Water!”

Här, i ett för stunden ett enda ögonblick, kan nooben som förr, återse, återuppleva och uppnå den insikt som utan större ansträngning, kan fungera som dörröppnare in till metodens förvecklingar och förväxlingar.

Obs! I studiesyfte bör Kännaren så länge som möjligt, till sist hellre ta sig an det Uteslutna Tredje. Förväxlingen och därmed förvecklingen är som ler och långhalm, oskiljbara. Ändå förtar inte den insikten bruket respektive missbruket av ordmärkeriet, som i andra episka kontexter, mera vanligt förekommande än sällan, i strängt associativ betydelse, ”ordmärkeriet” som detsamma som ”närläsning”. 

Varför inte redan nu ta tillfälle i akt och tjuren vid hornen, tränga igenom initialmotståndet som bör inleda varje ny och okänd upplevelse av ”flow”, eller ”flyt” i livets strida flod?

Lägg märke till hur plötsligt utmaningen inleds: 

Kråkans beteende skulle kunna tolkas som ett talande bevis för att de enskilda exemplen är kongruenta och därmed samklang med konsensus.

Kråkan satt varken på tallegren eller stötte sitt lilla ben, utan struttade förstrött omkring på marken och i uppgivet hopp om att finna något ätbart, röjde undan kastanjer, kottar, från stormen i förra veckan, nedfallna grenar, kvistar, löv och enstaka strån, samt, då tillfälle gavs, antingen som en ren förströelse eller distraktion, vände uppochner på varenda sten.

En vindpust blåste förbi. Kråkan vaknade till, vädrade med näbben, medan snålvattnet rann, viftade lite med tungan och kände doften av en oväntad, men i högsta grad, välkommen godbit.

Vingarna, som om de vore ovetandes och oberoende  av aerodynamikens lagar, mötte de kastvindar som uppstått i mötet mellan varm, respektive kall, luft.

Hon (Omedvetandes om att, vid det här tidiga stadiet av berättelsen är inte det hypotetiska valet av Kråkans könstillhörighet en absolut förutsättning för att i ett senare stadium komma i kontakt med de djupare kunskaper som kan vara till användning för att ta del av det aktuella, men ändå lika personligt igenkänningsbara som telegrafistens verbalt uttryckta streck och punkter: ”klick…klick…klack…klick…klick…klick…klack…klicketiklick…klicketiklack…” som den i absolut tystnad bevarade steganografiska, semiotiskt laddade, ordbruket. Kort sagt; det valet är, än så länge, helt och hållet utan integralt värde).

Helt i överensstämmelse med enligt den tidens gällande traditionella mönster, seglade vingarna ut och bar kråkfågelns kropp, som en evolutionär vidareutveckling av den flygande arkosarien ner mot en avskild del av den platta jordskorpan och lyfte därpå, i en vind på väg uppåt, till skyarnas oanade höjder.

Samtidigt som Kråkans ögonen skannade av steppen efter ojämnheter, sökte näbben härleda varifrån den angenäma odören härstammade.

I helt andra sammanhang kan denna funktion uttryckas i ordet: ”synestesi”.

Den för Tydaren eftersträvansvärda, hegelianskt inspirerade förväxlingen uppstår ur synsinnets tappar och stavar, luktsinnets lökar, efter vissa mentala övningar kan, likt en korsbefruktning eller permutation, ovillkorligen leda fram till en föreställning som för utomstående, ointresserade eller allmänt rastlösa, kan verka påminna om en i högsta grad, förstärkt, mer syntetisk, än synestetisk, effekt.

Kråkans färd planade ut och hon utförde en, enligt årets upplaga av den svensköversatta versionen av IATA:s regelbok, perfekt landning, såg sig om efter möjliga hotbilder, lyfte upp godbiten, i just det här enskilda fallet en liten ömkansvärd och skräckslagen rabbitunge, medan dess  genetisk-biologiska moder satt helt hjälplös för att åtminstone göra det lilla hon kunde med sin begränsade möjlighet, utföra en improviserad, det vill säga ej intränad och därför spontan, impulsiv kombination av trestegs längdhopp, kast utan spö, parkourt jämfotahopp, men utan annat val än att, med moderns känsloliknande instinkter för artens överlevnad i allmänhet och den enskilda individen, med sin högst unika DNA-kod, söka anpassa sin livssyn till en avlägsen vision om hur framtiden kan komma att arta sig. 

I. Kant, kanske i ett hypotetiskt, telepatiskt (men ännu inte telegrafiskt), andligt och, på så vis, anakronistiskt potentiellt samarbete med S. Freud, skulle, om ifall mötet mellan de två giganterna visade sig vara fruktsamt, på varsitt håll, formulera den  eskalerande, reverbaliserade, ”loop” som bara några sekunder efter att respektive beröringspunkter, likt en jättelik heliumfylld blå ballong sammanstött med en motsvarande, men till färgen röd, väl avgränsad, plastisk, kropp, oavbrutet, närmast förde en flyktig association till alförrädarens avfall och svek, i den innersta navet bakom hjultallriken, som om det härstammade det obestämda ljusskenet kommit från antingen en utmattad vrakplundrares irrbloss, eller en översensuell qi-gong och shaolinmästares förmåga att med endast händerna som redskap, tända eld på ett hopknycklat men tomt A4-ark.

Det i sig explosiva fenomenet kunde inför Tydarens egna ögon verka vara en ren imagination eller, för att än en gång använda Bergatrollet som exemplarisk inspirationskälla, utföra ett som samtliga parter i andra sammanhang, benämns som studentutbyte mellan nationer, men i just det här unika tillfället, lite arrogant, föraktfullt och till och med nedsättande, allmänt obestämda, men med tanke på det ”Uteslutna Tredje”, neutrala, antingen feminina eller maskulina, substantivet ”bortbyting”.

I officiella sammanhang så populära, men ändå, enligt forskning med speciell inriktning på förväxlingen mellan, å ena sidan det av den professionella steganografen som var en seriös innehavare av en avlönad halvtidstjänst, men i övrigt arbetade helt på ideell basis, så kallade ”faktoiden”, å andra sidan det fullt riktiga påstående att, inom den sinotibetanska språkgruppens begränsningar, ”(pinyin: nán chuán běi mǎ ”båtar i söder, hästar i norr”) strävar både brukare av Kantonesiska och Mandarin, efter ett gemensamt samförstånd, angående att tecknet för ”Kris” och ”Möjlighet” sammanstrålar i brännpunkten: ”Otur”, ”Tillfälle” och ”Liten chans”, det vill säga: ”Petite Comtesse (entakapon)”. För att ingen ska kunna missförstå Tydarens tolkning, bör man först förvissa sig om att inte förväxla den verksamma substansen, enligt stady stay, med någon liknande quaqares placebologi.

Tydaren kommer alldeles strax fram till samma slutsats som alla enskilda banbrytare, avantgardister och föregångare före henom.

Med det exotiskt, morfosyllabiska skriftspråket, typiskt logogrammatiska, kan Tydaren, inte helt utan ansträngning, upptäcka att tecknet-i-sig är, liksom mycket annat i vår högteknologiskt avancerade, mer beroende av dess miljöbetonade, omgivningens sammanhang, än den något överdrivet ärftliga, mer artificiella, tolkningen som kanske är tydligast om Tydaren jämför de egyptiska hierorglyferna med nutidens standardarabiskan, eller ännu hellre fornpersiskans psalter.

Det forskare som annars i officiella sammanhang är ivrigt argumenterande antagonister och kontrahenter är i alla fall rörande eniga om en sak, nämligen den att både den kinesiska respektive persiska kalligrafin, som till det yttre kan tyckas vara så helt olika, ändå är grafiskt utformade i en stil där samtliga tecken, faktiskt, i det aktuella sammanhanget saknar varje antydan till traditionell, i betydelsen, lexem (ungefär som att italienarna en gång tog med sig receptet på något snarlikt vår tids ”sorbet”, det vill säga en proportionellt balanserad mix av snö och fruktsaft, via Marco Polo, till glassbaren vid Piazza Navona, där, med tiden, lexemet fortfarande var ovan nämnda ”mix”, men som i Storbritannien namngavs som ”ice-cream” och, i vårt eget språk det från franskan antagligen importerade ordet ”glace” som, i mild förvanskad form, översattes till ”glass”) ändå är, sannolikt i båda fallen, konkretiserade med pensel och tusch, ger en extra, tredje illusion av att vissa delar av tecknet befinner sig i bakgrunden, medan andra framträder i förgrunden.

Mellanläget är alltså, ytterst förenklat, ungefär som Främre Orientens residenter, förhållande till Månens faser.

Om man, som man även i seriösa och professionella kontexter gör, delar in Månens faser i sammanlagt fyra olika, så är Månen ”Ny”, före inträdandet i Första Kvarteret, ”Tilltalande Skära” i det, särskilt sedan sammanställningen av sagosamlingen ”Tusen och En Natt”, mytomspunna, särskilt om vackra ungmör omnämnda ”Skön som Fullmånen” och, ur mytologisk-estetisk synpunkt, alldeles för tidigt lagda, angivna ”På Återseende-Skäran. Därpå skulle den bofasta nordbon, då Månen än en gång lagt sig för att vila, kunna uppfatta att Tellus, sedan Världens Födelse, äldsta och, än så länge, största satellit, kanske övergivit sin trofasta bana, en gång för alla.

Även om S. Freud hade svårt att erkänna det, var han säkert i grunden enig med I. Kant om att var mänsklig varelse, från födelsen till frånfället, är utrustad med en indeterministisk ”Fri Vilja”. Helt naturligt skiljer sig förstås den enes tolkning från den andres.

I. Kant och S. Freud var ju båda hängivna förespråkare och försvarare av ”Den Fria Viljan”.

Varje minsta tanke på determinism var för dem, var och en för sig, helt främmande och därmed också förkastlig. Därför var de båda helt överens om att Kråkan skulle, om och endast om, helt oberoende av dess instinkter och artens predestinerade handlingsmönster, även innehavare av, om än begränsad, fri vilja.

Utifrån uppfattningen om Det Uteslutna Tredje, kan Kråkan välja att antingen föra bort den ömkansvärda och skräckslagna rabbitungen från dess förtvivlade och högt klagande moder, eller, av hunger eller andra primitiva och primära för existensen nödvändiga förutsättningar, som teatermannen B. Brecht en gång antydde: ”Maten föregår moralen”. 

Den enes död är inte alltid nödvändigtvis den andras bröd. Tänk bara på Marie-Thérèses berömda citat: ”Låt dem äta brioche”. Krasst kan tyckas, men annars helt i överensstämmelse med Lagen om Orsak och Verkan.

Om hon valde att äta bakelser och andra onyttiga och kaloririka sötsaker, så kunde ju inte det franska folket, ha lika höga anspråk på lyx och annat, att på den tiden ovanligt förekommande, överflödet.

Nu, i vår hårt rationaliserade, högeffektiva, postindustriella agrarsamhälle, vet vi med säkerhet, via vetenskap och inte alltid så väl beprövad erfarenhet, att visst kan en kvinna, förutsatt att man äger tillgång till den, om än iögonfallande men för den skull inte helt ovanliga läggningen, i det förmedvetna uppfatta det andra subjektet som, med henne inom syn- och hörhåll, ”Söt”, utan att för den skull rädas tanken om att hennes yttre behag, på något sätt kommer att påverka ens, med högst en mikromol, fysiska mängd joule. 

Utan den metafysiska, naturalistiska och evolutionära utvecklingen, skulle inte ens våra egna förfäder som, enligt vaga källor, åtminstone när stormen ven i grottans hålrum och på så vis framförde orgelkonserter med toner från Vivaldis ”Sommar”, Gällivaretango och som om grottan hade en egen smak och vilja, mitt i J. S. Bachs fugor, lägga in passande Charlie Parker-improvisationer.

Eftersom, logiskt, ljudet kom före orden och orden före bokstäverna, kan inte den, nu i våra tider okände, traktören Den Fjärde, av ett långsmalt, ihåligt föremål vars högsta syfte en gång varit att ingå i urkon Muras främre, högra strålben haft förståelse för den klassiskt seriösa musikens metafysiska tonskalor.

Hur kom det sig att traktören, utan minsta ansträngning, kommit åt det råmaterial som, sannolikt en ”han”, utan mönsterskydd eller utökat patent i tid och rum, omformat till ett inte alltför illalåtande blåsinstrument. Den som söker,  finner, förr eller senare, alltid ett svar.

Det pågår en ständig debatt om ifall dotterns ursprungliga förnamn varit ”Flisa”, ”Pebbles” eller ”Lucy”, men, hur som helst dottern med det omstridda förnamnet ”Pebbles” tillagade, utan omsvep och utan större krav på omgivningens inlevelseförmåga, österrikisk-ungersk gulasch.

Kråkan gjorde vad hon kunde för att försvara bytet från de sina, än så länge psykiskt omogna, men redan flygkunniga ungar och, värst av allt, påstridigt burdusa inkräktare från andra revir och biosfärer.

Detta, för övrigt kanske lite väl överdrivet arroganta konstaterande, för oundvikligen över tankarna till studiefoldern i Steganografi.

Av alla de hittills inkluderade referenserna, källhänvisningarna och förväxlingarna har än så länge ingenting uppstått som krävt närvaron av de frånvarande huvudpersonerna.

En första, om än i starkt förkortad version, introduktion till den familj som Tydaren och andra frivilliga läsare, med fördel kan lära känna i de, hittills, till antalet tio böckerna om ”Familjen Frånlandsvind”.

Utan minsta tvekan stod här skriftställarens Alter Ego, Evert Frånlandsvind, inne i det, medelst Tredje Ögats helfokuserade brännpunkt och kunde varken handfallen eller med sin ortodoxa tro på Ödet, två sina båda händer.

En kort presentation och rimlig förklaring till Everts relation till först och främst hans äkta, biologiska föräldrar Johan och Ylva. Därpå att Johan, i hans egenskap som son till mamma Kristin, pappa Rudolf och dottern Turid, på den tiden då de fortfarande bodde kvar i flerfamiljshuset från 1800-talets senare del, vid Vanadisvägen, alla hade ett gemensamt släktdrag, nämligen: Besattheten. 

Så länge som ektoplasmans energi, framställd i de från markplanet och med blotta ögat, osynliga, andliga kraftstationer, strömmade till de besatta, under kontrollerade former och gärna tillsammans med någon pålitlig, äldre och därför erfarnare person i gamet som, i sina journalanteckningar att besattheten, om man den väl kan bära, som en gudabenådad gåva.

Naturligtvis och tyvärr hade alla utvalda inte samma förmåga till att på ett positivt, kreativt och konstruktivt sätt, handskas med kraftfältet.

Utan grundkursen, fortsättningskursen, för övrigt på distans med videosamtal med läraren, inriktad på högre studier i ämnet Steganografi och därtill väl utformade begränsningar, förvandlades den till ett faustiskt djävulskontrakt där Mefistofeles, med löften om pudlar, jordisk kärlek, berömmelse och rikedom i överflöd, ödmjukt bad en att med härtappat, dekaterat ljusrött, arteriellt  blod, underteckna överenskommelsen.

För människor med svag tro och ordinärt vardagsintresse för det ockulta, var det tillräckligt spännande att snurra på flaskan, spå i kaffesump, följa ödets linjer i handen, lägga en ny stjärna, läsa veckans horoskop eller, vid inflyttning i en ny bostad, räkna fönstren.

Den absoluta gränsen mellan realismens rutiner och magins förnuftsvidriga händelser, gick vid bruket av en ouijabräda.

De dumdristiga eller övermodiga medborgare, av allt att döma för att imponera på omgivningen, var inte desamma som vid minsta motstånd, tog sig för pannan och på darriga ben skyndade hem.

Den Andre, utan egen förskyllan, tog först av allt av skodonen, därefter kläderna, ringde till arbetet och sjukanmälde sig för anafylaktisk chock i ett katatont och därmed, inte alltför ovanligt, med högsta sannolikhet, apatiskt, tillstånd.

Av vissa, men inte riktigt alla skattebetalande ärliga arbetare motsvarade denna handling ett ekonomiskt brott, förkastligt beteende och riktar en välgrundad anklagelse mot den Andres frånvarande arbetsmoral och, sist men inte minst, total avsaknad av lojalitet gentemot arbetsgivaren.

Den Andre, i stort sett helt överens med meningsmotståndarna och därför beredd till en enskild nattmangling med en stenmangel från Antonssons mangelfabrik i Kulladal, där åsiktsutbytet om de tre punkterna omfattade en näst intill handgriplig uppgörelse som gav den Andre tillfället att inte ge vika en enda millimeter.

I konferensen ingick också en utdragen fikarast inklusive wienerbröd direkt uthämtade från ugnen uppvärmd med träkol från äkta björkved.

Trots att antalet närvarande var starkt begränsat, stod  ändå de som var där och antingen, lite yvigt, så ovigt, höll benen i kors, eller stampade orytmiskt med fötterna i golvet.

Då de lykta dörrarna öppnades, kom ändå flertalet deltagare ut i dagsljuset likt ett kosläpp om våren och, utan någon som helst uppmaning, ilade bort till det Andra Stället, eller till den kö som plötsligt uppstått framför termosen med hett vatten, pulverkaffe, tepåsar och, om så var fallet, färdigblandat chokladpulver i portionspåsar.

För att solidariskt ställa sig på rätt sida om de överviktiga, var kaffegrädden utbytt mot lättmjölk och strösockret till det något illasmakande steviasockret.

Det Andra Stället var enligt gamla traditionellt könsmönster spontanistiskt utfört på kaklet direktimporterat från Pompeji, indelad i två hinsides utrymmen för dem med eller dem utan.

En av dem utan, höll sitt tysta löfte och pudrade utanpå nästippen och näsryggen.

Den Andre av dem som var med sin tid, hade antingen inte hämtat mycket av tillräcklig och tillgänglig fakta, införstådd med pulvrets mytomspunna effekt hur att dämpa glansen på i ansiktet strategiska ytor, eller, efter noggranna överväganden påmint sig om ovanans makt, på själen dekadenta lockelser, den här kristalliska snöns effekt på vakenhetsgrad, med mera. Vid det här tänkbara ögonblicket fanns alltså tillstädes en utvald den Andre,  det Andra Stället och det Uteslutna Tredje.

Den Andre hade uteslutit den Uteslutna Tredje ur gemenskapen som då och då uppstod spontant på det Andra Stället.

För att inte dra till sig alltför mycket erfarenhet och till och med hamna i rampljuset i exakt femton minuter, undrar Tydaren försiktigt om ifall det inte är åtminstone en medverkande som lyser med sin frånvaro?

Så riktigt och sant.

I det psykologiska dramat typ Strindbergs ”Ménagerie-a-Trois” eller Davies ”Det Femte Trollet”  som utspelar sig rakt framför ögonen på oss, bör det, logiskt, finnas med  åtminstone en Den Förste, en Den Andre och så, lite vid sidan om, Den Uteslutna Tredje. Den Uteslutna Tredje står avvaktande och inväntar sin ersättare och kanske efterträdare, medan det Femte Trollet inväntar densamme, men mer som den som föregriper handlingen, föregångaren: Den Fjärde Mannen.

För att Uteslutna Tredje skulle ha något att göra uppsökte denna isolerade och utstötte, en undanskymd plats någonstans inom avträdets lyhörda väggar, stängde dörren med en lite ranglig haspel, satte sig bekvämt ovanpå wc-locket och, diskret men ändå elegant utföra manöver, höll näsan ovanför vattenytan och först med liten sked och, för att inte tappa farten och greppet, därpå en lagom lång säkerhetslina.

Det enda som hen med säkerhet visste var, att avsikten med den verksamma substansen, skulle orsaka bestående ärrbildningar som, med lite fantasi, kunde  starkt påminna om inomhusväggen i grannkvarterets pizzeria där någon hantverkare utan högre anspråk på konstnärlighet utsatt den vertikala ytan att med påpetare modell XXXLL som enda verktyg, skapa en ganska tråkig struktur av utsmetat och stelnat gips.

Men alla står faktiskt inte på samma sida. En inre tillfredsställelse, är att socialantropologer, folklivsforskare och beteendevetare åtminstone i teorin står beredda att, om det behövs, inte utesluta det Uteslutna Tredje.

Tydaren, som puritan-ortodox darwinist, stödmedlem i Den Helige Franciskus Förening för Fågelfängare, samt trogen vän av fastlag och remmalag, visste varken in eller ut och kunde varken nu eller inom den snaraste framtiden, inrätta sig i ledet, för att från den placeringen ingripa i historians komplexa utveckling. 

Hen, egentligen egenmäktig och självfixerad, ansåg att de behövandes påträngande behov var fullt tillräckliga skäl för att vederlägga bevis på att en gång för alla utesluta det Uteslutna Tredje, kan vara, åtminstone till ytan,  dömt att misslyckas.

Här är det än en gång dags att påminna om att mandelbrotlängden och juliamängden bara, trots den lockande illusionen att zooma inåt, djupare in eller ner i det hissnande oändliga djupet, fortfarande bara är ett, om än kraftfull och övertygande, grafiskt mönster på en tvådimensionell yta.

Även om det finns fraktaler som, likt ett slarvigt svepande överkast generellt påminner om den gotiska frakturstilen, eller fraktur radialis, förmedlar fraktalen-i-sig inte någon djupare avsikt, mening eller betydelse.

Vad med det än så länge inväntade, men ändå inte närvarande fenomenet Det Fjärde Mannen? I det här fallet är det åtminstone helt säkerställt utom all rimlig tvivel att genusformen, på alla tänkbara vis, självständigt står på antingen det ena benet, det andra eller, då och då, båda.

Inte helt utan ett ironiskt eller till och med raljant tonfall, ifrågasätter den mest pratglade av antagonisterna, om vad som är så specifikt med sådana naturliga behov som att, bara för att nämna ett exempel av många, sända återkommande påminnelser, miktionsreflexter, i hastigheten, beroende av myelinets skyddande egenskaper och axonets diameter och omkrets, 0,5 till 120 meter i sekunden (det senare, bara för att jämföra med en eldriven sparkcykel eller annat tillgängligt fortskaffningsmedel, 432 kilometer i timmen) till ryggmärgens kotor i jämnhöjd Th 6 upp till revben Th 12 med slutstationen Miktionscentrum i Lillhjärnan.

Urinblåsan, under tiden den fylls upp mot kanten, sänder, utan någon som helst hänvisning till morsealfabetet, en allt ökande frekvens av trovärdiga nödsignaler för att undvika onödiga och skamfyllda situationer av intrakontinental natur. Alla närvarande var av naturliga skäl inte lika intresserade av det inre flödets problematik.

Andra rastlösa närvarande hängav sig åt att antingen beskåda utsikten över Frihamnen, Hundudden eller Stockholms inlopp, eller som ett fullt tänkbart alternativ, som hängivna frimärkssamlare specialiserade på de, stämplade eller ostämplade, kvitton som i förväg bekräftar att transporten med lastbil, tåg, flyg, båt eller apostlahästarna, redan är betald av den steganografiske sändaren.

Moderatorn, efter de närvarande antingen besökt ett annat ställe, eller med en karbinkikarautomat kikat på en amfibiebuss som, aningen egendomligt, for upp ur vattnet som en zebrarandig tigerhaj och därpå fullföljde turen på landbacken, kallade in samtliga närvarande till mötet för framtida överläggningar med den diplomatiska förhandlaren Wilhelmina Dziezorn.

Självkännedom med själsliga späkningar var enda botemedlet mot självhävdelseförmåga, övermod och hybris. Evert hade tur som lärt sig denna konst av faster Turid och farmor Kristin.

Behärskandet av besattheten var den nödvändiga förutsättningen för att uppnå nästa nivå i det urval som naturens oinskränkta makt utförde i den, än så länge, obrutna utvecklingskedjan.

Utan att först noga tänka igenom sitt förhastade beslut, antog aspiranten, sillgrissleungen eller Tydaren i spe, att allt som verkade vara komplicerat och abstrakt, undantagslöst skulle leda vidare till de förutstakade men välanpassade utmaningarna.

Sådana grundlösa och obefogade förutfattade lösningar kunde inte resultera i annat än grusade förhoppningar och bottenlösa besvikelser.

Evert, envisare än den sjunde dödssynden Acedia, som ibland används som synonym till prokrastineringsprocessen och avbildad redan år cirka 1510 av instrumentmakaren Bosch, som faktiskt inte, trots anhängare av den uppifrån luften hämtade uppfattningen att denna guilt by association, också tillverkat Belacquas ökänt falskstämda luta. Där emot råder inget som helst tvivel om att Acedia också kunde drabbat den nästan lika kände dödsföraktande syndaren Oblomov. Därför är det inte heller särskilt märkvärdigt att Acedia har en åsna, som till det yttre starkt påminde om Botten vävare då han fortfarande var i livet, som mansschamanistiskt kraftdjur.

Kristin hade i all välmening som undervisat Turid om samma sak och bad nu Evert att tänka sig för ännu en gång. Utan att avslöja hur det verkligen låg till, klargjorde hon att det som inte kan uttryckas med enkla tvåstaviga ord i de enskilda klasserna Substantiv, Pronomen, Adjektiv, Verb, Predestinerad Predisponerad Preposition, Konjunktion och i vissa astrologiska sammanhang även Opposition, injicerade indisponibla, interventiva Interjektioner och Räkneord, som bortsett från heltalen noll till nio, samt Pi och Gyllene Snittet,  bara skulle leda till ovälkomna återvändsgränder.

Evert förstod omedelbart och utan tvekan vad hon menat. En blixt från klar himmel krossade den tunga stenen han en längre tid burit i sitt hjärtas vänstra förmak och han föll oförblommerat till föga inför det otvivelaktigt rimliga i hennes ord. Han var alltså på god väg, men hade ännu inte varslat just det som, inom en snar framtid, skulle bli till hans mening med livet.

Det bör nämnas att en just sådan mening skulle kunna ha som effekt att utesluta Charlie Chaplin från radarparet Helan & Halvan.

Evert upplevde uppenbarelsen konkretiserad till ett ute, utanför, isolerad, ofrivilligt ensam och alienerad, så avgränsningen, skiljeväggen, till allt det som existerade, introvert, inverterat, innanför.

Här kan alltså Tydaren uppmärksamma den näst intill identiska likheten mellan Meddelandet, Texten och Budskapet, och integrerade kretsar i metamorfoser föreställande spiralgalaxer, Fibonaccispiraler, Fraktala frakturer och Mandelbrotlängder.

Allt följde samma regel. Höljet, skalet, skyddet eller försvaret, måste vara numret större än det som fanns inuti. En välkonstruerad skalenlig modell 1:1 av Cheops pyramid kan i Minecraft i sin helhet rymmas inuti, eller rättare sagt bakom eller inunder, en sextontums dataskärm.

Den trojanska hästen var troligtvis utsläppt på vårbete, då Daedalos, Ikaros biologiskt äkta far, för att sätta monstret Minotaurus på plats, medelst nät och en egenkonstruerad, för den tiden, avancerad och därför lättmanövrerad, hydraulisk lyftkran, först bedövat odjuret med olja från Laterna Magica, den Magiska Lampan, och därpå fört ner det, hänsynsfullt och synnerligen lätt på handen till labyrintspelet i asymmetriska murformationer, på Skansen, alldeles intill Matsäcken, namngiven som ”Trojaborgen”, för att hålla avkomman till Drottning Pasifaes, kung Minos hustru, vänsterprasslande snedsteg med havsguden Poseidon, för att säkert lyckas med sin förförelseakt, förvandlat sig till en minoisk tjurskalle.

Och så ytterligare en ledtråd till den sanning som var alltför enkel för att vem som helst skulle kunna uttrycka den i ord. Erling Kagge hade, tillsammans med beatnikarnas mullvadar, utforskat Manhattans kloaksystem.

Evert läste samma stycke om och om igen, tills att han insåg att just det som alla de andra i hans innersta krets saknade, men han själv ägde i överflöd, den högsta graden av besatthet hade hela tiden funnit mitt emellan blinda fläcken och regnbågshinnan.