Alla händelser innehöll, för några behagliga, men för
andra, obehagliga sanningar.
Förutsatt förstås, att de, också i vår undflyende tid, var
sanna.
Defaitistiskt uppgivna och oförtjänta rykten om horeri,
ofrivillig barnlöshet, otrohet, oäktingar, arvstvister,
bortbytingar, anlagda bränder, självmord, skållade
nättroll, galenskap, fängelsevistelser eller bara lösa
påstående om anhöriga som försvunnit och aldrig gjort
sig påminda igen.
Vem skulle frivilligt använda sin dyrbara och hett
eftertraktade fritid till att samla flortunna fakta om
högst orimliga och oförklarliga, irrgångar, villfarelser,
vanföreställningar, amsagor, skrock och förträngda
gengångarhistorier som odlats i forna tiders
bokstavstroende analfabeters omedelbara närhet?
Myter, från släktled till släktled innanför släktgårdens
väggar och knutar, samt den icke namngivna Byns
gränsbevakningar och, långt bortom ordning och reda,
Nattväktarstatens obemannade bevakningssystem
kunde begreppsförvirrade paragrafryttare, liksom de
mest aktiva inom visningsleken, kreativt retuschera,
okoncentrerat fabulera och lomhörda, via kortvåg,
omformulera vaga löften till självklara försäkringar.
En intill besatthet hängiven släktforskare, för att inte
hans namn ska falla i glömska, Johannes Bureus, sökte
uppsöka, undanröja och avslöja sådana steganografiskt
utformade, symboliskt laddade försåtsmineringar,
skyttegravar och spjutförsedda vargfällor, ofta
resultatlösa, men då och då fann även en blind höna ett
korn.
Om och när de som levde på den tiden haft några
konkreta planer på att överföra sina selektivt utvalda,
egocentriskt fragmentiserade verklighetsuppfattningar
till ett framtida välstrukturerat och starkt urbaniserat
samhälle, borde de åtminstone ristat in sina bomärken
och hemliga kärleksförbindelser, i den gamla björkens
visa näver.
Alla de som driftigt men sparsmakat, följt Bureus
fotspår, skostorlek 36, hack i häl, insåg att hans långa
skalle, korta kropp, krumma ben och små fötter gav
honom ett, i jämförelse med konkurrenternas
normalstora kroppsdelar, ett för honom fördelaktigt
försprång.
Samtidigt som Bureus stått på giganters axlar, kunde
han, högt ovanför markplanet, med ironiska
kommentarer och improviserade sarkasmer, reta
gallfeber på sådana herrar som Carl Peter Thunberg och
Knut Fraenkel vars kunskaper i sådana diametralt
motsatta, fysiska prestationer som Parkour, Triatlon och
Grottsluskning, sedan långt tillbaka legat i träda.

Johannes Bureus, väl bevandrad i både takt som i ton, likt en hängiven etnolog och steganograf, förstod att tala med kreti och pleti enligt parollen att ”tala med bönderna på bönders sätt och med lärde män på latin”. Allmogen var inte alltid så lätta att tas med, men då, för att imponera lite på det könet, som i de allra flesta fall, åtminstone då dagens ljus eller annat, täckt av kjoltyg, kunde ändå, om inte ordagrant, också antyda allmänbildande och folkbildande stycken och satser formulerade och skrivna av ingen mindre än Ester Maria Nordström (som aldrig, trots det gemensamma efternamnet, aldrig ens tänkt tanken att vara inblandad i Nordströms förräderi):

”Fyra par stöflar dåna i trappan från vindan, fyra sömniga, långa drängar stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras ögonblickligen af Anna, hvars surmulna ansikte lyses upp af ett soligt leende.””

Bureus besök ute i tassemarkernas bygder, glesbygder, ödebygder och obygder var som han, inte helt utan en humor som knastrade torrt, inte helt utan missförstånd, obegripliga meningar på dialektalt brutet modersmål, yviga för att inte säga oanständiga gester, elaka och groteskt primitiva miner hämtade från bondkomiker som ytterst begränsade register av putslustiga bedrifter, folklustspel, som ett gott exempel på idérikedom och kreativitet, inte bara av ortsbefolkningen utan också från stan kommande krönikörer och recensenter, den tragikomiska iscensättningen av dåtidens professionella agronomer, den från tyskan översatta Bondepraktikan, och nyårsrevyer i nedlagda och igenvuxna Folkets park, eftersom Folkets hus, i brist på tillräckliga medel, sålts till en högstbjudande från Nederländerna härstammande danneman.

Då livet passerade som i revy, var talträngda karlakarlar och arbetsskador efter skördandet medelst liarnas orvar, armsvängade bonddrängar, var utstyrslade, som i nutiden, vanligt förekommande drag shower, i rosa korsetter, violetta strumphållare och en och annan nätundertröja, annars i en anständig kroppsbeklädnad som den i ungdomlig fägring, djävulsdyrkande Ozzy Osborne, då och då, på senare år, för att delvis skrämma men också roa den närvarande publiken, tillverkade av textilarbeterskor i konfektionsfabriker, utarmade, nyss ankomna till Ellis Island, ensamstående jungfrur med minst en bulle i ugnen, sytt på maskin dels därför att de inte hade någonstans att bo, dels också för att ingen annan utväg fanns, accepterade enligt rekommendationer från en fitnesscoach i Medveten Närvaro, att förbli i sina sinnens fulla bruk i Triangle Shirtwaist i New York år 1911 evt.

Även om Dickens redan lämnat livet bakom sig, fanns andra sådana alls icke uppseendeväckande missförhållanden som till exempel Eric Arthur Blair så färgstarkt och kontrastrikt skildrat från hur kanariefåglarna i sina burar inuti Wigan Piers, icke av det då icke existerande gruvarbetarförbundet, okända orter, av hälsovådlig metangas, trillat av pinn.

Inte ens på våra breddgrader undkom odefinierbara delar av befolkningen men som regel ofta välutrustade bergsprängare, valde att anrätta en lättlagad måltid, tillredd efter förmåga till hedersgästerna Fenris, Hugin och Munin, efter hettan från en högeffektiv, så gott som explosiv, gubbe tillverkad enligt gängse metoder i det av tegel byggda minnesmonumentet  i Vinterviken, lite längre än tio stenkast, långt ifrån Liljeholmens stearinfabrik.

Bureus kände till sedvanerätten, hederskodexen och underförstådda, men ytterst sällan högt uttalade hänsynstagandena som endast kunde studeras mellan raderna i de i antalet begränsade och därför numrerade stenciltryckta folkbladet ”Hänt i Bygden” som långt senare, utan att nämna källan, Axel Nielsen skulle enligt gängse mått och steg i ullstrumporna, utgöra en karikatyr av den på kontinenten existerande ”Lilla Paris”, eller ”Mors Nyköping by the sea” mest känt för att i Limfjorden installera musslor som inte var tillräckligt avspolade och som därför kunde ha ett och annat sandkorn kvar innanför läpparna. 

Såsom tillförordnad professor i Naturlära samt Folklivsforskning visste Bureus genom metoden Misslyckade Försök, att det ansågs vara ofint att gå alltför mycket rakt på sak. Av den enkla anledningen gällde det för Bureus att linda in besökets egentliga motiv i fetvadd och silkespapper och gärna, om det fanns till hands inom en armlängds avstånd, ett omslagspapper med mönster hämtade från Antikens Aten, meanderslingor, och, inte alltför pjåkigt, egenhändigt starkt stiliserade, och, långt före hans tid, fraktalinspirerade, väldesignade kurbitsmålningar utförda av självaste Mats Ersson.

Än idag, det vill säga på den tiden, hyllade man lokalpatrioter och provinsialister som Anders Petter, antingen på grund av okunnighet eller snålhet, utan brandvarnare, utrustade stuga, Bengt Simon Johansson i tvårummaren med kök i nära anslutning till Smedjebacken och, bara för jämställdhetens skull, i tradition sedan Sophia Elisabet Brenner, ett fruntimmer av det täcka könet omgiven av en sarong med ett komplicerad mönster av exotiska aror och kakaduor, Anna-Lisa Öst.

Därför var dagens impulsdrivna, spontana och omotiverade besöks egentliga och ursprungliga idé att spegla samtiden och leta under köksgolvets glanslösa brädor, inuti fäbodjäntornas lurar och i övriga skrymslen och vrår, efter sådant gods som kunde tjäna framtida generationers syften att erkänna sitt släktes händelsefattiga och torftiga förflutna.

Inte med fullständigt jämna mellanrum kunde Bureus, som hämtat från bybefolkningens numera sällsynta vaggor, då och då höra barns eller barnbarns, bortbytingar eller mylingars, gälla, gränsande till apatiska, rop efter modersmjölkens mättnadskänslor.

Bureus, som en äkta anglofil gentleman av herrklubbsmodell XXL, redan sedan barnsben i koltåldern, haft god kännedom i att föra sig även bland enkelt folk långt bortifrån ära och redlighet, hade med sig till bonnmoran, Svea- Stina Jonsdotter, änkan till den i förtid bortgångne odalbonden Sven Svensson Sven i Stig, en bukett med tio Black Jade och en kartong med nybakade Klassiska Biskvier han köpt på Ofvandahls konditori i Sala, i kvarteret bredvid där Magiska Cirkeln (som inte på något vis har ens en avlägsen, om en steganografisk förväxling, anknytning till Gyllene Cirkeln i ABF-huset på Sveavägen) en gång haft sina esoteriska seanser.

Han som den chevalereske man han var, även då det var för den allra första gången de sågs, tackade för senast och delgav sina bästa hälsningar till hennes nära och kära.

Änkan Jonsdotter-Svensson satte på kaffepettern och då visseljohannan lät, tog av pannan, hällde i ett generöst tilltaget mått av eget vedugnsrostade lokalodlade, ekologiska kaffebönor som hon just precis innan pipet, med några hastigt roterande rörelser, omvandlade till kokmalet.

Efter att, enligt gängse traditionella seder och mönster, små- och kallpratat, reservationslöst öst beröm och socialt, för just det här speciella tillfället, välanpassade svassande komplimanger och koketterande smickerier, måste professorn i naturalia och folklivsforskning ute bland allmogen, slutligen komma till sak.

Under tiden som Fru Svea-Stina, på grund av återkommande trängningar, såg sig som tvungen att uppsöka ett annat ställe med ett lite sprucket hjärta utanpå dörren, vridit på kilen som fungerade som låsmekanism, stigit in, för säkerhets skull fastän hon inte trodde att professor Bureus utgjorde något allvarligt hot, lagt på haspeln, lyft av luckan, lättat på klädseln, placerat ändalykten på ett för ändamålet fördelaktigt sätt och slutligen satt sig tillräckligt bekvämt för att i lugn och ro begrunda bonaden med den välformulerade texten:

”Om du något hjärta har, så lämna lite papper kvar.”

Då hon, liksom gästen i verkligheten, var på sommarlov hos Mormor och Morfar ute på det Östgötska slättlandskapet, fanns där på det andra stället, alldeles bakom svinstian, om hon kom ihåg rätt, löd så här:

”När Du på Dörren Bankar, Sitter Jag Här i Andra Tankar…” 

Ute på landsbygden skulle man varken väga orden på guldvåg eller Bessman dito. Det ansågs ofint att stå och vända och vrida på Vegamössan i handen och, för att undvika andras blickar, följa den fuktiga svettremmens kanter fram och tillbaka.

Enkelt folk kastade ovett över den harige krake som, utan att få minsta ljud över läpparna, harklade sig, hmmade och av ren nervositet, skrapade med de komockeprydda trästofflorna över tröskeln

Detta kände, inte av personlig erfarenhet, men genom enträgna studier av brev i Amerikakistor och dagböcker skrivna med spretig handstil och felstavade ord, Burdeus redan till. Han tänkte att, ”friskt vågat är hälften vunnet”, samt, ”våga fråga” och ”Den som vågar, vinner” och så, innan han hade tänkt sig för ännu en gång, slapp det ur honom frågan om från forna tider hädangångna bor i bygden, hur det var ställt med seder och moral, på den tiden det begav sig?

Han var nära på att sätta handen för munnen. Var frågan för indiskret, eller till och med antydde om otukt, osedlighet, kättja och begäret till sin nästas gemål, riddjur och egendom?

Först stirrade Fru Svea-Stina på honom med alldeles svarta ögon. Han hann nätt och jämnt hämta andan, då hennes gravallvarliga min, lika plötsligt som sol efter regn, slog över i ett spjuveraktigt leende.

Bureus kunde inte låta bli att förundras över hennes omvändelse.

Frun, förklarade hon, skulle gärna, då hennes sista ögonblick var i antågande, skriva ett brev som innehöll alla de svar på hans frågor som han var ute efter.

Om byns noga förseglade hemligheter där det förekommit alltifrån alltför många barn på bygden, till sådana udda original som hade som vana att prata för sig själva, eller odågor som tog varje tillfälle i akt att, då de trodde att ingen såg, palla äpplen.

Tjuvjägare, hembrännare, kittelflickare, gårdfarihandlare och västgötaknallar, rallare, stockrännare, kolmilevaktare, sol-å-vårare, fotografer och annat löst folk. Vem som var son till vem. Vem som skulle ärva gården. Vilken piga som var duktigast på att kula, driva på korna och vinna tävlingar i konsten att mjölka kor med fel hand.

Fru Svea-Stina hade också, när hon väl kommit igång, mycket annat märkeligt och lusteligt att förtälja. Vissa av dem skulle bara orsaka ilska eller sorg. Någon av dem till och med, till livsspillan, dråp och ond bråd död.

Visst fanns det saker som hon hellre höll tyst om, än spred med vinden ut till den som hade öron till att höra. Ändå, på ålderns höst, minnet svek och det var inte alltid som orden föll på sitt rätta ställe.

Minnesbilderna suddades ut och stark i arm och mod i barm, vissnade bort. Gårdarna tömdes. Nya främmande som inte säkert var att lita på, sådana från Germanien och Skottland.

Sådana som än var i livet, sådana som likt henne levt sina enahanda, lite långtråkiga liv från vaggan och nästan framme till den oundvikliga graven, anade att allt inte stod rätt.

Då kom invaggande, inhyrda knektar från Aberdeen, drivna likt skeppsvrak i havets stormar, sådana som Sir Archie, som visste att både stjäla en ung flickas oskyldiga hjärta och beröva henne på båda hennes fosterföräldrar och allt guldpenningar bara för att tillfredsställa girigheten efter annans egendom.

Livet på landet var inte lika lätt. Leder stelnade och knäna kunde efter endast en liten ansträngning, plötsligt ge vika. Att tänka ekonomiskt och förutseende var en dygd som ingen i hennes kläder ville avstå från. Vatten till att först tvaga sig i en gammal zinkbalja och med såpa från nedfallna furor, massera sina värkande senor. Medan vattnet fortfarande var varmt, skura golvplankorna och hålla löss och annan ohyra stången.

Utan omsvep, blygsel eller fruktan för att kränka sin egen integritet, beskrev Fru Svea-Stina beskrev hur hon med kökssaxen klippte tånaglarna, skrubbade fotsulorna med en skurborste och drog och klämde för att, med spirituosa och kamferessens, återfå liv och rörelse i det kött som ännu satt kvar.

Goda minnen som suttit likt ler och långhalm längre in i porerna, lossnade. Hon kunde på nytt åter uppliva sådana upplevelser som sedan urminnes tider och hennes eget livs begynnelse eroderade, för att strax därpå entropiskt  upplösts från dåliga erfarenheter som helst borde ha förblivit ogjorda. Men, förklarade hon för sig själv med förtröstan i rösten, det var så som livet varit och sett ut.

Bybor som delat med sig av bitterljuva tilldragelser om hur de som unga, förr, i tysthet för att inte ryktet om sötebrödsdagarna skulle sprida sig utöver bygden, om den allra första kärleken, den första besvikelsen och hur de, var och en för sig, axlat livets ok och fortsatt som om inget allvarligt hade hänt. De berättade med inlevelse om att vi alla ska den vägen vandra och att, efter hädanfärden och väl framme i den hinsides världen kunde det eviga mörkret te sig både harmlös och, kanske till och med, lite löjeväckande.

Värre var, sa de som visste, skräcken för tomheten och att i ålderdomen, dag som natt, finna det avgörande beslutet om rätt och fel i händelser som ingen annan än de själva gick och framhärdade i att älta.

Vad fanns det för mening med att ångra sådant redan passerat revy? Kanske att allt det som hon grämde sig över, bara var en slags dåtidens underhållning, typ dokusåpor?

Kvar återstod töcknet med svävande dimbankar vars upplevelser av förvirring, för var sekund som passerade, med det bitvis lilla, sunda förnuft hon än så länge hade i behåll, kunde avvärja med skällsord, svordomar och glödheta förbannelser.

Åter, igen och igen, undrade hon om inte ologiskt tänkande och oansvarigt beteende varit att föredra, än att som i en pigtittare eller skvallerspegel, anklaga sig själv för fjuttiga och osammanhängande reverier.

Mycket hänsynsfullt och försiktigt, tog hon mod till sig och frågade folklivsforskaren Johannes Bureus vad hon, Fru Svea-Stina i sitt inre, kunde avse med sådana tankar?

Då, äntligen, öppnade hon den lykta dörren in till sitt hjärtas innersta och tårarna kom.

Då hon skulle inleda den okända berättelsen om Marcus, sjönk hennes röst djupt ner i ett ekande källarvalv.

Så vitt som hon visste, var det så här:

Ingen skulle kunna anklaga Harry för nepotism eller att ha fördelat de bästa bitarna till sonen. Snarare tvärtom. Marcus kunde tycka att fadern ibland gick för långt i ambitionen att släppa fram sådana oseriösa lättviktare, blivande backstugusittare, som skulle tillbringa återstoden av sitt långa liv på ljugarbänken.

Harry, som lagt märke till sonens missnöje, sa till honom att inte ha alltför bråttom, hålla sig på sin kant och inte frestades till att erövra ställningen som arbetsgruppens ledare.

Marcus, grön och oerfaren som han var, måste vara vaksam på alla de fällor och försåtsmineringar som lurade längsmed vägen. Hur intelligenta och självsäkra människorna än tycktes vara, bestod de ändå bara av kött och ben och lät sig vägledas av primitiva och irrationella känslor, omedvetna drifter och egoistiska, tillbakahållna behov.

Det kunde tyckas enkelt att erhålla, uppnå, förstå hur, med tungan varken upp mot gomseglet eller i kinden, utan rätt i munnen, kunna bruka självinsikten i sådana, i de flesta fall vanligt förekommande, sammanhang till hans egen och omgivningens nytta, glädje och gamman.

Harry, Marcus biologiske och genetiske fader, delade ivrigt och lite alltför burdust, med sig av eget upplevda erfarenheter, tillkortakommanden och missräkningar. Han sa med värdig och respektingivande röst att det som Marcus måste veta var att andra i samma generation och division som Marcus inte var tillräckligt mogna för att insupa den bittra dryck som livet i stort sett bestod av. På lite längre sikt, en dyr affär. Framfusiga karriärister som i alla sammanhang trängt sig före i kön, blev snabbt impopulära bland kamraterna. Alla kollegor ville hellre ha med dem som hellre såg till arbetsgruppens bästa, än bara tog tillfället i akt för att förbli om sig och kring sig.

Eftersom Människan, Sapiens, var ett flockdjur som, inom det omarkerade magnetfältet för termodynamikens andra lag, hett eftertraktade att ingå i den innersta kretsen, hade till det yttersta inför uppvärmningen, förberett den empatiska inlevelseförmågan till, enligt det dumaska, numera världsberömda och sägenomspunna citatet: ”En för Alla. Alla för En”, vars egentliga innebörd var att hellre vara en idiot omgiven av genier, än vice versa.

Den enfödde sonen förstod att den genetiskt dna-testade fadern inte ville honom något annat än väl. Att hellre prioritera ett ytterst privat och för den egna personen lågprioriterat offer, som i väsentlig grad, till hans egen nackdel, minska hans förutsättningar att, en gång för alla, bli Toppens okrönte monark.

Intuitivt, eller om det var en grov men tillräckligt avancerad gissning, förstod Marcus, Harrys innerst inne, omtänksamma intentioner.

Även om det i offentliga sammanhang lät, i andra närvarandes öron, över förväntan bra, skulle det som Harry, lite skämtsamt, namngivit som ”Marcus bondoffer” aldrig kunna leda den enfödde sonen fram till rätt presentation. Den som skulle medföra valet till att bli till sin egen lyckas smed, eller ej.

Harry, som inte på minsta sätt ville, varken skada Marcus självförtroende och självtillit, eller inge sonen falska förhoppningar om orimliga krav på missvisande förutsättningar, gav rådet att snarast möjligast utnyttja Harrys kontakt med ultrakarriäristen Knexo.

Av hans stallbröder kallades Knexo för ”Knexo med den blåröda näsan”, men om det tyckte Knexo inte. Av just det skälet förklarade han förhållandevis tydligt och högt, att uttrycket uttrycket, ute bland obildade som antingen sympatiserade med antingen det politiska partiet Kreti eller deras antagonister, kunde associeras till: ”Sagan om Riddar Blåskägg”.

Därför, varnade fadern, sonen, att aldrig någonsin, om han hade livet kärt och ville fortsätta att åtrå allt det som, än så länge fanns utom rimligt räckhåll,  uttala något som på minsta sätt kunde relatera till grundfärgen: ”Blå”.

Marcus, som inte önskade vara den som var den, avslöjade för Harry sin dåliga ovana att, inför okända främmande, skryta om sin andliga svaghet för att i tid och otid, visa framfötterna och ställa frågan om ”Blå” även ingick i inledningsorden till Samuel Taylor Coleridges dikt: ”Jag målade blott en gång…”

Harry, mån om sin biologiske, enfödde sons framtid, kom istället med en fyndig, diplomatisk, men ändå förtröstansfull kompromiss.

Den gick i korthet ut på att var gång som Marcus var på väg att uttala det från och med nu tabubelagda ordet, skulle han, som om han väcktes mitt i natten och skulle förhöras på åttans multiplikationstabell, snabbare än ljusets hastighet genom en humidorliknande, vacuumtät behållare, ersätta ordet med det homofoniskt, näst intill identiskt snarlika, adverbet ”brott”.

Istället för att säga ”Blått som havet en sommardag” skulle Marcus kunna utföra en semantisk remi och, resolut bestämma: ”Brott en dag”, men som, för allt smör i Småland, på intet sätt kunde associeras till oanständigheter som det kombinerade substantivet och adjektivet: ”Brottare”.

Marcus som, med fadern i åtanke, var van vid att ta tjuren vid hornen, fattade mod och, likt ett kirkegaardskt hopp, tog språnget ut över det okända. 

Såsom det multinationella Svenska Morphos AB:s VD och mäktigaste innehavare till största andelen A-aktier var Knexo själv en ivrig förespråkare av företagets personalpolicy, nämligen den att nyanställda oavsett om de på egen hand sökt tjänsten eller, privat och personligen, fått ett attraktivt erbjudande, för att kunna stiga i graderna och kunna, med egna ögon och frenesi, få beskåda det av Ivan Turgenjev, nihilistiska credo där han i storylinen utför en som hans samtid upplevde som en hädelse, men av den framtida publiken skulle anses vara den första banbrytande simplermixen av Tjajkovskijs gotiska fantasi om ”Svansjön” och trollkarlen Rothbert, samt Richard Levi-Strauss, där Turgenjev i förordet till librettot förklarat att (steganografiskt fördelaktiga) förväxlingar mellan, å ena sidan Odiles ”Den Döende Svanen” och, å andra sidan, Salomes ”De Sju Slöjornas Dans” med största sannolikhet båda var inspirerade av den på den tiden så uppvaktade Lou Andreas Salomé

partituretDe Sju Slöjornas Dans sociala statusen enligt de, sedan generationer tillbaka, givna ramarna. Varken lämplighet, naturlig fallenhet, utbildning eller tidigare referenser skulle för dem möjliggöra att, innanför Morphos väggar, undvika sådana arbetsuppgifter som de i ett annat sammanhang, föraktfullt avstått ifrån.

Marcus utgjorde inget undantag. Den avgörande skillnaden var att i förhållande till andra anställda, var hans långa väg ovanligt kort. Pinnarna uppför karriärstegen var anpassade till hans förmåga och kapacitet. Det som för den ordinäre, ordinarie, nyanställde kunde ta decennier att uppnå, klarade han av bara på två, eller högst, multiplicerat med två, fyra veckor.

Med ett fullt giltigt, av Harrys egna högerhand utförda skrift på traditionsenligt ark av formatet A4, dokument med tillförlitliga referenser, kunde Marcus, lätt som en plätt, utföra det grundläggande testet bestående av ”En veckas golvsopning” och direkt därpå, passera provanställningen och ge sig i kast med verkligheten som den egentligen var beskaffad.

Inte ens hans värsta fiende, vad var det han hette…? Måns, någonting…, skulle hävda något annat än att Marcus hade gjort sig väl förtjänt av löneökningar och personliga förmåner.

Ett exempel på detta var att han, till skillnad från många andra, hade möjligheten att välja om ifall lönen skulle utbetalas i kontanta medel, eller i form av optioner.

Som en outtalad men högst befintlig regel, visste alla att den officiella, lagstadgade, personalpolitiken utgick från att alla nyanställda hellre, på osjälviska grunder, hade företagets bästa, än sitt eget i första rummet, framför ögonen. Man menade att den provanställde, eftersom alla i företaget var som en enda stor polygamistisk familj, utan protester accepterade aktieportföljen, med bara ett enda stort strutsägg i korgen, var ett tydligt bevis på uppskattning, trohet och lojalitet gentemot den ambidextra hand som födde en.

Samtidigt, om den anställde fortsatte på samma vis och gick i pension efter lång och trogen tjänst, utgjorde investeringen en trygghetsgaranti som inkluderade skade- och sjukförsäkring för personen i fråga och efterlevandeskydd till dem vars överlevnad varit direkt beroende av den bortgångnes inkomster och förmåner.

Vidare så behöll ordinarie heltidsanställda formellt den provanställdes status och inför varje årsskifte belönades med en, före skatt, halv procents löneförhöjning.

Där emot, om den heltidsanställde helt och hållet, till etthundraen procent, minus, enligt gällande, efter ett otal antal nattmanglingar fastställda allmänna villkor och avdrag, motsvarade den interimistiska styrelseledningens förväntningar och, på längre sikt, strävade efter delägarskap, måste han, liksom alla andra före honom, efter flera upprepade repetitioner, redovisa, praktiskt och teoretiskt, företagets kultur, strukturella gränsdragningar samt, den sista nödlösningen, vilka avgörande bestämmelser som, tills vidare, måste läggas på hyllan.

En sådant regelbrott kunde vara att åsidosätta den anställdes krav på hygien och preventiva, förebyggande, metoder gällande städrutiner. Detta, måste ju alla ordinarie anställda inom Svenska Morphos AB, till och med Måns, om det nu var så han hette, öppet erkänna att Marcus redan klarat av med glans.

Styrelselednings innersta och översta krets hade, enligt överenskommelsen som angavs längst ner i anställningskontraktet, rätt att, utan personalens medgivande, använda alla de till buds stående medel som i vanliga fall var öronmärkta för de anställdas välbefinnande och estetiska upplevelse av familjär, trivsam, sammanhållande släkt- och familjegemenskap. Observeras bör att detta, utan minsta undantag och tvivel, med acklamation, äger en oomtvistlig giltighet, efter antingen tillfälliga förbindelser i internatskole- eller pensionatsliknande miljöer,  inhysta, fosterhemsplacerade, föräldralösa, adoptiv-, flykting-, värnlösa eller menlösa, barn eller motsvarande, enligt den darwinistiska skalan, livskraftiga, levnadsglada och blivande livsnjutande levnadskonstnärer till  avkommor. 

Den ordinarie personalen, med ett näst intill oändligt antal arbetstimmar bakom sig och många år på nacken, var gång då inget annat fanns på tapeten, hade använt den grundlagsstadgade yttrandefriheten i fikarummet till att spekulera om vem som, tidigt en morgon, hade spikat upp skylten med det numera så välkända citatet: ”En för Alla och Alla för En”. De närvarande, då ingen tog på sig ansvaret, höll tyst och, i rädsla för repressalier, fortsatte att misstänka varandra.

Det akuta nödläget innebar för samtliga att alla, oavsett om de tillbringade arbetstiden uppe på takterrassens festvåning, ute på golvet i källarplanets centrallager, vaktade  lastbryggan, nattväktare i garaget eller bärare i  kulvertsystemet,  förutom att utföra sina, enligt arbetsbeskrivningen, ordinarie schemalagda uppgifter, bevara ordningen, hålla rent och snyggt omkring sig, tillrättavisa dem som inte följde de allmänna föreskrifterna och plocka upp skräp efter dem vars mammor varken var närvarande eller anställda inom Svenska Morphos AB.

För att inte upprepa det alltför vanliga misstaget att anklaga de oskyldiga och utdela kollektiva bestraffningar till de skötsamma hade personalchefen anlitat deen före detta ljusskygge hälaren, tjallaren och bedragaren Jean Gillot, som efter tjugo år i buren, erkänt sina synder, erhållit den högre maktens entropiska och empatiska förlåtelse och förståelse, och därpå, eftersom kön just det här året var ovanligt, kanske på grund av den rikshärjande asiatiska influensan, lång, av honom själv mycket efterlängtade sekretessbelagda överläggningen bakom lykta dörrar, erhållit den slutgiltiga domen som ej var möjlig att överklaga, att först genomgå Korpens matriser, Stanford Binet Noir samt den som den skattebetalande delen av allmänheten inte ska ta alltför mycket på allvar, ”Illustrerad Vetenskaps roliga IQ-test”, för att därpå genomgå en villkorlig frigivning som var helt och hållet beroende av om, f d Jean Gillot, numera döpt till Alain Goto-Bed, av egen fri vilja och utan krav på ersättning, ville ingå i distansutbildningen till ”Legitimerad och Auktoriserad Privatspanare”, med slutbetyget MVG och omgående, under förutsättning att vederbörande varit införstådd med gällande Allmänna villkor och med namnunderskrift, signatur, pseudonym eller bomärke, först lämnat sin underskrift inklusive nuvarande vistelseort och dagens datum, och, omedelbart, on line, godkänts som fullvärdig medlem i Svenska Privatspanares, Cineastiska Stalkers och Andalusiska Spårhundars Förbund, och vars främsta uppgift och uppdrag var att, enligt sedlighetsroteln, kunna skilja kamelen från nålsögat, myggorna från elefanterna och agnarna från vetet. 

Marcus, med fadern, Verkställande Direktören Harry Knexo, som förebild och ideal, skötte sina dagliga sysslor, klanderfritt.

Privatspanaren Alain Goto-Bed iklädde sig, lite motvilligt, men ändå efter vissa påtryckningar, frivilligt och till vissa, icke angivna delar, ansvarsbefriad, den John Drake-liknande rollen iförd svarta promenadskor, i maskin stentvättade svarta levi’s, en blanksliten, urblekt, en gång svart, men numera rännstensvattengrå, manchesterkavaj med trådiga ärmar och under den en kraglös polotröja, och i denna stilenliga nittonhundrasextiotalsnostalgiska retromundering skulle Goto-Bed som respektlös och burdus översittare och pennalist inkräkta på Marcus personliga integritet och privatliv.

Marcus, alltid med ögonen bak i nacken på skaft, kunde med rutinerad självbevarelsedrift och sin sedan barnsben välrepeterade, inlärda sociala kompetens, konsten att, utan syn- och hörhåll, koka sådana rötägg i för ändamålet, utan uppehåll, direktimporterad ökensand från Saharas centralmassiv.

Ödmjukt, stillsamt och artigt, försiktigt och utan att höja rösten, bad han Alain Goto-Bed, i ett svep, maskerad till en obalanserad kollega med påtagliga humörsvängningar att efter arbetsdagens slut, på en avskild plats, i lugn och ro, begrunda sitt osunda leverne, boka in en lämplig fitnesscoach och med denna, vars yrkesnamn var Leena Skoog, förändra sitt inre beteende, sysselsätta sig med dygnet-runt självrannsakan och med den Postfreudianska Läran förenliga traditionella men okonventionella, starkt influerade av Milton Ericksons kontroversiella, intuitiva ”Homo ludens”-lekar, väl beprövade och vidareutvecklade av den redan ovan nämnda Leena Skoog till inre upptäckarresor från Alains medvetna Jag och Jungiansk-inspirerade Själv, djupt ner och in i Alains Omedvetna och, i förhållande till kroppens vågräta ställning, fram till Quietismens navelskåderi, via diafragma till det område som somliga kallar för Hara och andra för Tan Tien, finna Alains primala ursprungliga icke jag-centrerade personupplevelse. Samma kväll, efter andra-stället besök och tandborstning, tandpetning, tandtrådar och näs- och munsköljning, introducerade Leena Alain i neoplatonsk Tantrisk Kama Sutra.

Efter att Knexo noga förhört Leena Skoog om Alains eventuella mentala och somatiska hälsotillstånd, funderade han tyst för sig själv en stund och kom så småningom fram till den helt logiskt följdriktiga att om Alain vågade ta ännu ett steg i rätt riktning, skulle Knexo, självklart, tills vidare-anställa Alain till lämpliga personjournalistiska forskningsarbeten och, i intimt samarbete med andra inom samma slutna kartell, låta honom utföra sådana uppdrag som i offentlighetens ljus, skulle anses vara minst sagt moraliskt tvetydiga och ur ett affärsjuridiskt perspektiv, illegala och promiskuösa.

Svenska Morphos som inte ville ha Goto-Bed på sin lönelista, föredrog att han och Leena tillsammans skulle starta Handelsbolaget med Vidöppna Ögon. Med detta konsultföretag i självkännedom så ofta anlitade konsult i arbetsgruppens psykologi, bidra med en seriös behandling bestående av professionella råd och jagstärkande stöd. När den oberoende, opartiske och objektiva konsulten gav klartecken och klienten, personen i fråga (i detta enskilda fall, den maskerade detektiven Isaac Newton, men det visste ju inte Marcus) själv var övertygad om att den grundläggande förändringen satt säkert i ryggmärgen, var han välkommen tillbaka och skulle av arbetskamraterna bemötas som en god medarbetare och jämlike.

Marcus, även om han var aldrig så uppmärksam, vaken och beredd på det mesta, var ingen övermänniska som visste och förstod allt. Också han var en ensam vandrare i ett okänt landskap.

I fallet med Isaac Newton hade Marcus turen att det provokativa rötägget inte alls var någon överdrivet vaksam observatör. Ändå var han inte född med skägget i brevlådan. Om ifall någon uppåtsträvande och hänsynslös karriärist försökte sätta honom på pottkanten, kunde han, svart på vitt, med en brinnande glöd i rösten, försvara sitt brinnande intresse för den skapelse som hans far kämpat för sedan de tidiga tonåren.

Nästa steg uppför stegen ställde betydligt högre krav på personliga egenskaper och kvalifikationer. Som outbildad springpojke måste Marcus utstå okvädesord från arbetskamraterna, förmannens hårda nypor, ett oräkneligt antal obehärskade hurringar och öknamnet ”Slashasen”. Trots att han gång på gång kom hem utan mössa, väskan insmetad med gegga, trasiga kläder, blåmärken och såriga knän, höll han tyst som muren, stod ut med chefens orättvisa tillrättavisningar och bidade sin tid. Därför kom befordran som en oväntad överraskning.

Ryktet om hans rättrådighet spred sig bland personalen efter en av vardagslivets oförutsedda händelser. Så här var det.

Katastrofen var ett faktum. En morgon när de anställda som vanligt klivit in genom ytterdörren, tagit av sig ytterkläderna, gjort ett besök på WC:n, tvättat händerna och på skrivbordet lagt fram gårdagens oavslutade dokument, stod de som handfallna framför kaffeautomaten. Var och en av dem utförde samma tappra försök att trycka in knappen som i vanliga fall försåg den morgontrötta skaran med en het, välsmakande och uppiggande dryck.

Marcus var den ende som kommit i sina gängor. Han, utan den sedvanliga skräcken för omgivningens tysta men kritiska blickar, dyrkade upp automatens simpla låsmekanism, utforskade innanmätet och upptäckte det dolda fel som bestod av att, av någon okänd anledning hade cateringföretagets representant, den annars så plikttrogne Bertil ”Bullen” Hedlund, undgått att uppmärksamma den tomma behållaren för nyrostade, men omalda kaffebönor. Detta var den egentliga orsaken till att de väntande i kön, besvikna efter konstaterandet att ur tappen rann bara hett vatten.

Marcus som uppfattat krisen i sin linda, tog tillfället i akt, sprang in i fikarummet och slog sönder spargrisen vars innehåll i första hand var avsett för oförutsedda utgifter och, om, vilket aldrig någonsin hade hänt, något blev över, skulle denna obetydligs summa doneras till välgörande ändamål. Marcus, som inte var född i farstun, insåg att, när missnöjet spridit sig som en löpeld i högsta hastighet mot en lättantändlig, fnösktorr aspskog, kunde risken uppstå att desperationen skulle uppnå oanade höjder.  Primitiva och sedan länge undertryckta känslor skulle segra över förnuftet, överta kommandot och leda det bland det upprörda, okontrollerbara stämningsläget, fram till ett upplopp som inte ens den starkaste företagsledning i världen hade kraften och kapaciteten att hejda.

Marcus, född med segerhuva på en söndag, klarade sig nätt och jämnt undan gruppens misstänksamma blickar, smög in i ett arbetsrum som i vanliga fall brukades av en sekreterare som sent på eftermiddagen, dagen innan, anmält att hon följande dag måste stanna hemma på grund av sjukt barn, larmade personalchefen, slog en signal till det ansvariga cateringföretaget TatLugnt, som hyrde ut färskbryggautomaten Johanna och, enligt leasingavtalet mellan Svenska Morphos och TatLugnt, skulle stå för kontinuerligt underhåll inklusive påfyllning av nyrostade kaffebönor. Efter en signal hördes en automatisk telefonsvarare som först tackade för att Marcus kunde vänta, sedan meddelade att han hade köplats nummer ett och att det snart skulle bli hans tur. Ett rasslande skrammel hördes i luren och en kvinnlig röst svarade kavat ”Ni talar med Malin. Vad kan jag hjälpa till med?”

Med andan i halsen förklarade Marcus att nu brann det i knutarna. Om inte TatLugnts servicepersonal snarast kom till undsättning, skulle det ta hus i helvete. Det var redan på gränsen till för sent, för att han, ensam, skulle kunna sätta fingrarna emellan.

Malin, sedan långt tillbaka i tiden, van att handskas med likartade situationer samtalade lugnt och resonligt med den uppbragte men fortfarande kontrollerade Marcus, letade samtidigt i datorns dokumentarkiv fram den överenskommelse som TatLugnt och det av planeringsgruppen i Amsterdam nystartade Svenska Morphos AB, i dragbänkslånga förhandlingar inför formuleringen av kontraktsöverenskommelsen, efter nattmanglingar, på morgonsidan följande dag, med hängivet bistånd från en diplomatisk konflikthanterare som Harry Knexo haft kontakt med sedan liknande, till synes olösliga dispyter, uppkommit då engelsmännen, till skillnad från jänkarna, föredrog te med sötad, kondenserad mjölk, istället för snabbverkande, koffeinfritt, franskrostat cikoriakaffe.

Konflikten höll på att urarta totalt, när Harry Knexo som en handlingens man, sökte reda på den kapacitet, den diplomatiske skiljedomaren Brett Sinclair, som även hade sitt finger med i spelet om Atlantöverenskommelsen och, senare, Marshallhjälpen.   Kompromisslösningen TatLugnt och Morphos emellan, förutsatte att båda parter, tills vidare eller fram tills dess att den nuvarande situationen i väsentliga delar förändrats, försäkrat den blivande samarbetspartnern att, för att avtalet skulle hålla i vått som i torrt, måste lära sig konsten att utveckla och förstärka den ömsesidiga förmågan att både kunna ta och ge.

I samband med denna, i jämförelse med dagens brännheta uppgörelser, enkla misshällighet, kunde Knexo och Sinclair, under intagande av luncher och middagar, upptäcka deras gemensamma intresse för Samtalskonstens invecklade historia. Som skissmaterial kom Knexos förhandlingsanteckningar till nytta och, efter en utförligare analys, kom de överens om att dela in forskningsstudierna i de sedan tidigare utformade ämnena Hermeneutik, Cybernetik, Semantik, Retorik, Grammatik, Imitations-, Repetitions- och Reflexionsteknik. Deras ursprungliga ideal var Antikens muntligt framställda dialoger, som på spaning efter en enhetlig och entydig sanning, föredrog ett permanent tillstånd av förvirring, framför att tillbringa vardagen bakom en illusorisk teaterridå.

Marcus tog sig vatten över huvudet och bladet från munnen, då han, utan att någonsin ens sett och satt sig in i kontraktet, med bestämd och tvärsäker röst framhöll att TatLugnt faktiskt uppbar hela ansvarsbördan för det undantagstillstånd som rådde på kaffefronten. Malin bad genast om ursäkt och att han skulle vänta till hon haft en dialog med sin avdelningschef. Marcus, medan han väntade, tittade på väggklockans minutvisare. Då han åter hörde Malins röst i luren, hade den just passerat tre streck.

Malin återgav ord för ord det svar som avdelningschefen Gullan Asp givit. TatLugnt hade utan minsta tvekan skyldighet att, i god tid innan avbrottet uppstod, kontrollera mängden återstående kaffebönor skulle räcka fram till nästa påfyllningsdatum. Om en sådan kris som Marcus beskrivit verkligen hade uppstått, låg det självklart på TatLugnts ansvar att gjuta olja på vågorna. Enligt kontraktet skulle TatLugnt på given order, med omedelbar verkan och i förebyggande syfte, utsläcka glöden innan den antände en skogbrand. Frågan var att, ifall läget efter denna åtgärd, åter förvärrades och eskalerade till en ohejdbar katastrof, vem var då skyldig att ingripa, gå till handling och försätta automaten i felsäkert läge?

Marcus, som född till diplomat, höll fullständigt med om att hotbilden inte utvecklats som han fruktat. Att det inte hänt, menade han, berodde på hans eget, kanske förhastade, omdöme, beslutsamhet, driftighet och handlingskraft. Han fortsatte att det aldrig någonsin varit hans mening att skapa söndring eller utså splittring mellan de båda företagen som hittills haft så goda, stabila och varaktiga affärsförbindelser.

Än en gång bad Malin Marcus att vänta en minut. Han hörde ingenting, så antagligen hade hon tryckt på sekretessknappen. Så var hon tillbaka. Hennes chef, Gudrun Asp, lovade att om liknande problem skulle uppstå i framtiden igen, var hon beredd att skydda Johanna med en eller två MMA-utbildade säkerhetsvakter. Skulle, frågade hon lite överdrivet inställsamt och ödmjukt, Marcus och Morphos vara tillfreds med detta arrangemang? Han förstod att förhandlingen var på upphällningen, men att ställa ännu ett krav fortfarande var möjligt. Han utnyttjade tillfället till en konstpaus och förklarade att om TatLugnt åter igen inte skulle kunna uppfylla de löften som stod i kontraktet kunde han inte, ännu en gång, ha överseende med det och se mellan fingrarna. Bullen var flexibel, en unik resurs som till punkt och pricka förstod att uppfylla Morphos lite oregelbundna anspråk. Bullens vikarie måste ha den egenskapen att, friktionsfritt, bevara Johannas kapacitet och fortlöpande kontinuitet. äntligen kom fram till förklarade han   och, med andan i halsen, förklarade för kundtjänst kaffeautomaten varvar avsett för, i första hand, oförutsedda utgifter och, om det blev något över, välgörande ändamål. Han ringde telefonnumret som stod på automaten och larmade uthyrningsfirman om det akuta läget risken att företagets seniorer och veteraner skulle klandra hans egenmäktiga förfarande. Vid sådana upphetsade situationer, återstod för de gamla i gården, att förpassa den uppstudsige till att antingen städa uppe i vindsförrådet, eller sortera bort föråldrade filer i arkivskåpen. Marcus klarade sig undan både anklagelser och bestraffning med blotta förskräckelsen. Som alltid fanns det sådana som krävde rättvisa och hans huvud på ett fat, men Marcus hade majoriteten på sin sida och de menade att kaffekrisen faktiskt

Året innan hade Marcus vunnit en mindre, men ändå inte helt obetydlig, summa på Trav och Galopp. På den tiden satsade människor i begynnelsen av karriären, sina surt förvärvade sista slantar på förberedande kurser med ödesdigra namn som: ”Hur att, inifrån boxen, upptäcka dess potentiella möjligheter och dolda resurser”. Han berättade det glada budskapet för förtroendeingivande studiekamrater, men passade också på att fråga hur han på bästa sätt skulle förvalta eller investera vinsten. De tysta sa ingenting, men i nöden prövas vännen och Balthasar Bux smusslade till honom en liten papperslapp med ett telefonnummer på. Marcus tittade undrande på Bux som med en gång skrev en ny lapp. ”Johanna Bornemark. Tur och retur inuti boxen, eller myten om de messianska pärlfiskarna.” Eftersom Marcus saknade eget förslag och inte hade en aning om vad kursen handlade om, så vad hade han att förlora? Varför inte?

De gamla i gården, överliggare, kuggade, drömmare och missförstådda genier hade, för att bevaka sina intressen och vinna den sista striden, organiserat sig till det löst sammansatta nätverket ”Svarta Handen”. Sammanslutningen hade två mål. Det första, med högsta prioritet, var på kort sikt avgörande för spelets utgång. Det andra, i skuggan från det första, kunde för nybörjaren tyckas resultatlöst och aningen för simpelt. Gårdens åldermän övertygade dem om motsatsen. Historier om landmärken och fornminnen kunde aldrig nog betonas.

Inte ens Marcus, trots sin ringa insats var betydelselös nog. En nykomling som inte visste sin plats utgjorde ett potentiellt hot mot Svarta Handens välbevakade intressen. Den från Svarta Handen fristående och oberoende Kommando Skalliga Gamarna höll sig välinformerade om allt och alla. Deras oväntade och överraskande attack kom så gott som alltid som en blixt från klar himmel. Kommandots hemmaplan, otillgänglig för ordningsmakten, i en före detta, en gång så imponerande, men numera förfallen lagerbyggnad, till hälften dold av en gisten och avflagnad reklamskylt vars spruckna, solkiga och solblekta affisch en gång föreställt en förtorkad kaktus med fyra skabbiga asfåglar som höll utsikt efter något som fortfarande rörde på sig. Med fantasins hjälp kunde den observante uppleva hur de uthungrade, eller kanske rättare sagt, utsvultna nekrofagerna, asätarna, otåligt flaxade med med vingarna och inväntade precis det ögonblick då nykomlingen, i bråkdelen av en sekund, slappnade av, hämtade andan och fastnade med foten, som en hal och grön anakonda i en slagfälla utplacerad i Amazonasfloden, i ett handklaverdragspel.

Säkert har den uppmärksamme läsaren nu insett att semantisk stenografi bättre kan anpassas till ett kvantitativt, än kvalitativt, sammanhang.

Marcus, som nu intuitivt insett händelseutvecklingens dramaturgi, visade ingen som helst oro, när han senare samma dag, precis innan Bornemark skulle avslöja boxens hemlighet, blev kallad upp till rektorn. Han blev inte heller förvånad när två av de tystlåtna konspiratörerna, upprymda av stundens allvar, överlämnade ett formellt klagomål där Marcus anklagades för att ha provocerat oskyldiga elever, lockat dem med demoniska frestelser som fusk, plagiat, spioneri, kartellbildning, insideraffärer, illojal konkurrens, skvaller, falsk ryktesspridning, kränkande och skymfliga behandlingar, återupprepade förnedringar, lögner, förtal och taffliga försök att muta behöriga lärare.

Tack vare de kunskaper som Marcus lärt sig på kursen med Jonna Bornemark, klarade han alla anklagelser galant. Hon var ingen som skröt om sina förvärvade kunskaper, utan, tvärtom framstod som både ödmjuk och hänsynsfull. Stolt och med ett litet monalisiskt leende på läpparna förklarade hon att visserligen var de basala grunderna hämtade från ”Verbal MMA”, också kallad ”Ord och inga visor”. Men hennes egen skola, ”Action Weirdo”, gick ut på att linda in de alltför beska dropparna i trasor och de raka puckarna som slog likt kanonkulor i sargen, med fetvadd och gasbinda. I sina effektiva försvarsangrepp, lät hon tystnaden tala och förlitade sig på att den som hoppat över skacklarna och tagits på bar gärning, då han ertappades med byxorna nere, fingrarna i syltburken, eller ett lika tappert som meningslöst försök att både äta kakan och ha den kvar.

Bornemark erkände att i själva verket hade de två skolorna samma syfte, men att metoderna, för att uppnå målet, skiljde sig som dag och natt.

”Verbal MMA” använde fruktan som vapen. Ringens härskare använde fula tricks som att, till synes oavsiktligt, med skadeglädje slå under motståndarens bälte, eller sticka in lyteskomikens hullingförsedda pikar i muskelvävnadernas sargade köttslamsor.

De sympatisörer, beundrare och fans som redan i förväg satt sig in i Weirdons hemliga tekniker samt utforskat de sporadiska och specifika drag vars innersta kärna i stort sett är identiskt lik den semantiska steganografins regler som är lätta att förstå i teorin men näst intill omöjliga att tillämpa praktiskt i en plötsligt uppkommen akut situation.

Åskådare som upplevde denna märklig händelse för allra första gången, stod häpna inför de slumpartade och irrationella oslagbara absurda paradoxer som inte ens en meter djup brandvägg kan sätta stopp för.

”Svarta Handen” var inte bara namnet på den hemliga, serbiska organisation som, den 28 juni år 1914, med målet att skapa ett Storserbien, sköt kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern vid det numera världsberömda Skottet vid Sarajevo.

Beteckningen ”Elevmaffian” ingav knappast någon förskräckelse. Men denna till synes harmlösa förening för dansant ungdom tjänade betydligt dystrare syften. Oskuldsfulla tonåringar som i god tro överlåtit hela ansvaret för deras framtida liv till Elevmaffian, utsatte inte bara sig själva, men också deras nära anhöriga för sådana förvecklingar som under loppet av några timmar kunde bli minst lika komplicerade som den gordiska knuten.

Elever med sinnena i behåll och elementära kunskaper om Antikens fantastiska vidunder ges här tillfälle till att i lugn och ro, med den synskadades känsliga beröring, avläsa, tolka och för sin inre syn återskapa de reliefkassetter av den, tyvärr numera okände, artist som låtit kanalisera inspirationsflödet från Lorenzo Ghibertis ”Paradisporten” i Florens, till denna, om än unika, så i vilket fall som helst inte lika väl utförda replik av den ovan nämnda.

En sådan fantasieggande meditation utgår från hur det antika mytologiska monstret den lerneiska Hydran har många gemensamma drag med Ghibertis ”Ormen i Paradiset”. Debatten är som vanligt het mellan förespråkare och antagonister. Kan synas trivialt, men tvisten handlar om de tre knölar på ormens hals som skulle kunna utgöra fästena, nackarna och halsarna till de huvuden som är på väg att skjuta ut.

Det är alltså ingen tillfällighet att de ansvariga utsett denna bild med alla sina huvuden och tentakler som kännetecken vid offentliga möten innanför organisationens territorium.  Elevmaffian var uppdelat i det politiska provisoriska interimistiska förbundet ”Svarta Handen”. Kommando Skalliga Gamarna var väl förberedda då Då allt var så löst sammansatt saknades dokument som

Den var försedd med en uppsjö av krokar och hållhakar som vid, än så länge vaga och diffusa hotbilder, kunde skandalisera rektorn då han tillsammans med biologiläraren mitt under pågående lektion, undervisat eleverna i konsten att tjäna mänsklighetens genetiska utveckling och på så vis föra de bästa arvsanlagen vidare. En fredagseftermiddag, efter att eleverna gått hem, hade idrottsmagistern tillsammans med simskoleläraren utfört liknande experiment i skolans simbassäng. Svarta Handens sympatisörer, hade med hjälp av handkameran de fått låna av läraren Axel Johnsson dokumenterat, redigerat och retuscherat det ytterst märkvärdiga tillfälle då matematikläraren, adjunkten i fysik, och, åter igen, idrottsmagistern och simskoleläraren i berusat tillstånd i en av fysiksalens dragskåp konstruerat en skalenlig modell av ett sexdimensionellt ”svart hål” som i egenartade explosioner förde över egen liten modell skapa ett ”svart hål” som, hade de fyra tänkt ut, skulle, med korsbefruktningar av primitiva funktioner, inverterade imploderade explosioner, genetiskt styrda mutationer av hybrider och, för det rent praktiska utförandet, bunsenbrännare, svartkrut, densiteter från Oganesson, Nihonium, Moskovium och Teness tvingats sammansmälta. Föregångaren till experimentet utfördes i partikelacceleratorn i CERN. En tiotusendels sekund senare, i det sista stadiet före Braxton-Hicks-sammandragningen, lyckades den svenskättade experten på området, Silver Arkenstock, svänga kranen över till de egna tillverkade positronpressade konservburkarna. Tilläggas bör att, med största sannolikhet, kommer denna sagolika prestation möjliggöra att årets pristagare i Fysik, kommer att bli ingen mindre än Mister Silver Arkenstock.

”Svarta Handen” hade, genom valfusk, sett till att den egna organisationens bästa observatör, Shirley Jaxon, intog platsen som sekreterare i skolans samarbetsnämnd.

Marcus tillämpade den ryska stridskonstens främsta vapen: ”Den brända jordens taktik” och föreslog dekanen Andreas Vitruvius som opartisk skiljedomare. Allt går att köpas för pengar och Vitruvius frikände Marcus och dömde Svarta Handen.

eget bevåg, avbryta de dagliga rutinerna och, på eget bevåg, tömma spargrisen med kaffekassan till att, precis när konditorn satt nyckeln i låset och öppnat bageriet. inhandla dagens första wienerbröd avancerade till ansvarig att inhandla färska wienerbröd och se till att kaffet var nybryggt. Marcus, som aldrig tidigare lagat kaffe, gjorde så gott han kunde. Förödmjukelsen blev förödande då avdelningschefen läppjat på kaffet och spottat ut det han haft i munnen, på golvet. Gråten låg som en stor lerklump i Marcus trånga hals. Han tvingades att, inför de närvarandes frågande eller fördömande blickar, ståendes på knä, torka upp varenda droppe med en välanvänd och illaluktande skurtrasa. Han reste sig upp, ställde sig vid diskhon, öppnade kranen och lät en het stråle skölja bort resterna av det återstående, gråbruna slaskvattnet. Skammen och förnedringen övertygade honom om att nu var hans korta gästspel över.

Tvärtom. Tidigt en morgon, samtidigt som försommarens varma solstrålar trängde in mellan persiennerna och träffade upprörda virvlande dammoln från kontorsrummets heltäckande och ljuddämpande, med fem års garanti, karmosinröda plyschmatta, hade Marcus, fortfarande med nattens grus kliandes i ögonen, hoppat till då kontorsdörren slogs upp och personalchefen, med ett brett, nästan tillgjort, leende på läpparna, inför samtliga närvarande ute vid kaffeautomaten, förkunnat det glädjande besked vars oanade följder skulle uppstå först fem år senare.

Marcus tryckte lite för kraftigt med höger fot på centraldammsugarens avstängningsknapp. Han tittade utforskande på de kollegor som, i längtan efter morgonkaffets uppiggande verkan, öppnat luckan till kaffeautomaten för att där inne leta om ifall det möjligen kunde finnas någon öppnad förpackning med rostade men omalda bönor. Då uppenbarade sig chefen som Ärkeängeln Gabriel framför Jungfru Maria. Då alla närvarande arbetskamrater upptäckt hans närvaro, uppstod en stämning av respektfull tystnad.  utstrålade uppmanade till  kollegorna en gång skräckslagen och nyfiken blick och försökte samtidigt, över sorlet bortifrån kaffeautomaten uppfatta vad hans överordnade chef hade att säga. Han förstod så pass mycket att uppståndelsen handlade om honom själv.

Chefen överrumplade Marcus med att lägga sin högra arm kamratligt över Marcus axlar. Den ovanliga uppmärksamheten gjorde honom nervös och generad. Antagligen berodde hela arrangemanget på ett missförstånd. Tids nog skulle någon observant sekreterarvikarie, under den sista punkten ”Övriga frågor”, läsa det finstilta mellan mötesprotokollets rader mötesprotokollet mellan raderna den högra armen om Marcus  honom om höger arm, flyttade  vad chefen hade att säga.  men För att höra vad den överordnade sa, stängde Marcus av  hoppade till då dörren slogs upp och personalchefen, så att alla andra i korridoren skulle höra, hur han med hög röst delgav Marcus, född Knexo, att, under punkten ”Övriga frågor”, hade personalchefen själv tagit initiativet till att föreslå Marcus punkten  dagordningens protokollets sista punkt beskedet från morgonens första styrelsemöte, att  styrelsens ordförande, med ett klubbslag just skulle avsluta morgonmötet, hade personalchefen rest på sig och begärt ordet. Han hade varit på plats och med egna ögon bevittnat hur, efter olyckshändelsen med kaffet, Marcus, behärskat och med känslorna  utan minsta ljud till klagande grymtning utan en enda klagande grymtning, hanterat den  personalchefen, lyft upp Marcus föredömliga hantering av  hade samtliga närvarande, med acklamation, instämt i förslaget att Marcus, efter gårdagens olyckshändelse,  om att det än så länge muntliga beslutet snart komma på pränt och intyga att, att Marcus  om  högt tillkännagav, så att alla andra skulle kunna höra, delgav Marcus  moln av upprört damm som  upprörda dammet i arbetsrummets heltäckande mattaFörsommarens varma solstrålar trängde mellan persiennen som hängde mellan fönstrets glasrutor.Solstrålarna utanför fönstret trängde in mellan persiennerna och i det lite kvava kontorsrummet yrde  kunde Marcus Den temperamentsfulle och, då och då, impulsive och opålitlige avdelningschefen kom en dag fram till Marcus, lovordade hans  som återstod  övertygad om att hans korta gästspel  trodde han att  Han trodde då att hans dagar var räknade. Tvärtom. Avdelningschefen blev så nöjd att detta var inledningen till Marcus arbete som städare. Sedan gick allt av bara farten. Postbud som delade ut dagens försändelser till företagets personal.

Hans forne plågoande, avdelningschefen, höll honom under armarna. Han passerade arbetsuppgifter som receptionist, provanställd, introduktör, tränare, säljledare, påläggskalv, målvakt, ekonomiansvarig, personaladministratör, konflikthanterare, syndabock, kristerapeut, personalchef, ekonomichef och så, med Harry som dörröppnare, träda in i styrelsens konferenssal.

De närvarande hade sina, enligt den hierarkiska ordningen, givna platser. Marcus utgjorde inget undantag. Traditionen bjöd att nytillkommen personal med lågprofilerad ställning, hade att följa samma uppdrag som alla andra före honom. För en nytillkommen utomstående kunde uppgiften synas enkel. Han skulle mota bort obehöriga och, enligt gängse rutiner, bedöma vilka seriösa informatörer och kunskapare som i sina blänkande svarta diplomatportföljer, bar på dokument med de senaste aktuella nyheterna.

Från VD-stolen sett, utmed konferensbordets högra bordets långsida, satt gästande åhörare, informatörer och kunskapare, förtroendevalda och styrelsesuppleanter. På VD:ns vänstra långsida, satt privatsekreteraren, styrelsens sekreterare, kassör och ekonomiansvarige, personalchefen och, mitt emot VD:n, vid bordets andra kortsida, webbsidesansvarig, installatör av hårdvaror och mjukvaror, uppdateringar och uppgraderingar samt teknisk support (enligt företagets kvinnliga anställda, en riktig Don Juan).

VD:n, visserligen med väl tilltagen lön, förmåner som tjänstebil med chaufför, obegränsat representationskonto till oförutsedda utgifter som flygresor i businessklass, bo i för ändamålet bokade sviter i Dubai med avsikt att, medelst rekreation i avslappnad miljö, använda eftermiddagarna till att låta undermedvetna associationer strömma genom subliminala kanaler och, befriade från ansvarsfyllda och kreativitetshämmande anspråk och ambitioner, sätta igång kreativa processer som kan komma till nytta i kvällens informella samtal under intagandet av supé, avsluta med rosendoftande vattenpipa och framåt småtimmarna, med ekonomiavdelningens goda minne och tysta medgivande, använda representationskontot till för ändamålet välunderrättade och avdragsgilla eskortdamer i ömsesidigt utbyte, tête à tête i chambre separées och sedan avsluta affärstransaktionen med att beskåda och beundra Lulu, världens främsta magdansös.

Herr Dierf känner väl till hur en slipsten ska dras. Även om Harry hade många trådar att rycka i, visste att som, en vacker dag, ska bli påläggskalv och efter den klassiska klassresan från städare till auktoriserad revisor  ta över rodret den som en vacker dag, sonen Marcus ska ta över  Den pappaledige Harry Dierf, företaget Morphos Inc. VD, Harry Dierf, samtidigt som han tröstar knytet, byter blöjor, värmer välling, tar en fikapaus och sänder via mejlen ut ett en dag försenat pressmeddelande om hur Morphos ändrade kursriktning. samtidigt som hanutlovar i ett en dag försenat pressmeddelande att  pressmeddelande, hur   utlovar förnyelsebara och hållbara löften, förutspår hur marknadskrafterna i påverkan från den divergenta evolutionen, tappar fart för att så småningom hamna på efterkälken. divergenta evolutionen påverkar marknadskrafternautvecklandet av divergen alternativ till  divergentkonkurrenternas oöverstigliga hider och förutsäger verkliga förhållanden bra mycket hållbarare och utmanande, än den av scientister på en gång, komplexare   och intressantare framtid, än den som vidskepliga övertro på allt större och kraftigare cylindrar,   i bättre än konkurrenternas fysiska råstyrka. Samma händelseförlopp upprepades gång efter annan. Den starkare utför en blixtmanöver, tränger in på den svagares marker, med avsikten att enlevera föremålet, den tilltänkta gemålen, som den svagare utsett till sin andra hälft. Den svagare, utrustad med okuvligt mod, som insett sina begränsningar, tänkte att ”försiktighet är en dygd”, och, inför allas ögon och öron, svor de tu varandra evig trohet. Efter ceremonin, i vapenhusets enskildhet, förstärkte de löftet med ännu en ed. En olycka kom sällan ensam. Därför, om något oförhappandes inträffade, den ena omkomma och den andra överleva, skulle den återstående vända världen och, för att respektera löftet, fortsätta i själsligt celibat. Ifall den jordiska avlelsen till äventyrs ändå nått sitt mål, fanns inget hinder för avkomman att öppna livets portar, inte backa utan ta det avgörande steget över den nästan alltför höga tröskeln för att därpå fördra det goda framför det onda.”

Den ovane läsaren skulle, i det här sammanhanget, kunna undgå att upptäcka det väsentliga budskap som ligger fördolt i denna begränsade textmassa av meningslöst nonsens. Av just det skälet undviker meddelandets framställare sådana ord som, till exempel, ”gömma”, ”dölja”, ”omvandla” eller ”förvanska”, för att inte väcka den obehöriges intresse till liv.

För att förtydliga detta ännu en gång, följer här fyra föreställande bilder, vars ursprung är hämtade direkt från den vilda, av mänsklig hand, orörda naturen:

Uppe i en ihålig trädstam gömmer ekorren sina hopsamlade nötter.

Den monogama igelkotten med sambo, skapar inuti en lövhög i stadiet före förmultning, ett ide och skydd mot den annalkande vinterns bistra kyla.

De strävsamma, outtröttliga och självuppoffrande arbetsmyrorna, av släktet Formicidae, har genom intensivt utbyte av information, kommit fram till samma slutsats som ovan nämnda igelkottepar. Först och främst, för att inte den eviga debatten om arv kontra miljö ska blossa upp och, med hisnande hastighet, anta orimliga proportioner, godkännes tills vidare den något till åren kommen hypotes som förklarar att myrorna är tillräckligt intelligenta för att utbyta den senaste informationen medelst semaforliknande viftningar med antennerna. Den teorin styrker arvets betydelse i förhållande till miljön. Den andra, än så länge obevisade spekulationen, hävdar att myrornas ögon aldrig någonsin skulle kunna hinna med att på samma gång registrera interna signaler från den egna arbetsgruppen, till att uppfatta och vidarebefordra impulser sända från myrsamhällets mer avlägsna civilisationer. Människans högteknologiska utveckling sätter också forskarnas fantasier i rullning. Varför skulle myrorna använda sådana primitiva metoder, när de, med största sannolikhet, är väl bevandrade i sådana tekniska landvinningar som lågfrekvent ultraljud, infrarött ljus och ultraviolett strålning?

Vetenskapsmänniskorna vill som vanligt hålla en låg profil för inte påverka medborgarnas vardag och att sätta myror i huvudet på dem vars yrkesverksamhet, kan utvecklas till en, ur mänskligt perspektiv, minst lika komplext avancemang.

Idag vet vi att Moder Naturs ekologiska cybernetik har många fler strängar på sin lyra än arten Människa vill kännas vid.

De senaste forskningsrönen tyder på att allt levande som existerar ute i naturen, samarbetar över artgränserna. Hur skulle det i praktiken kunna gå till?

Exemplen om igelkottarna och myrorna är inte hämtade ur tomma intet. Forskarna är långt ifrån överens, men ändå tyder det mesta på att arterna, precis som i fablernas underbara värld, konfererar och debatterar för eller mot. Deras gemensamma informationskälla är densamma. Arborister och systemteoretiker är i stora hela inne på samma spår, men alls inte överens om hur det skulle kunna gå till.

Människorna som levde förr, hade tagit för sant att om Rönnen, sommartid, var rik på röda bär, varslade den om att vintern i antågande skulle bli kall och hård.

Med dagens elektroniska och digitaliserade instrument och datoriserade simulatorer har intresset, för huruvida uppfattningen överensstämmer med de verkliga förhållandena, svalnat.

Den besatte cybernetikern vars siktes hårnålskors fokuserat på det långsiktiga mål att en dag, inom ett obestämt tidsförlopp, ha den äran att utses till kandidat, lämplig att ingå i den innersta krets som redan nu, i detta ögonblick, omger en sådan legendomspunnen personlighet som allkonstnären, generalisten och mångsysslaren Gregory Bateson.

En gång i tiden har var och en av de nuvarande medlemmarna utsatts för samma, eller åtminstone till det yttre snarlika, serie prövningar och, helt utan den för andra tillgängliga informationen, stå nakna och oförberedda inför att, ansikte mot ansikte, möta sådana fysiskt, psykiskt, mentalt eller själslig påfrestande paradoxala problem som alla utan undantag utsätter sig själva eller varandra för.

Gregory Bateson är ytterst noggrann. För att ingen rekryt, efter testens slut, ska tvingas utsättas för utomståendes grundlösa anklagelser, har Bateson, i oavbruten kontakt med barndomsvännen, psykiatern Milton Erickson, utarbetat en manual full av sakliga tips, praktiska råd och, i all välmening, förhållandevis enkla övningsexempel i överensstämmelse med Batesons oskrivna formulerade axiom, postulat, definitioner och slutsatser, som Erickson, med sina själv uppfunna, koanliknande gåtor, som saknar entydiga, verbalt, teoretiskt, intellektuell och konventionella lösningar.

Ett sådant moment består av encyklopedisten Denis Diderots berömda ”Paradox”. Ekvationen som, ut till ytspänningens yttersta bristningsgräns, tvingar utövaren att nyttja hela sin fantasi och föreställningsförmåga för att till fullo överblicka och få grepp om den självmotsägande frågeställning som för första gången framställs i Diderots mästerverk ”Rameaus brorson”.

Uppgiften kräver sin karl. Självsäkra, övermodiga och dumdristiga dechiffrerare har i omgångar utsatt sig själva och varandra för risken att misslyckas, en gång för alla erkänna nederlaget och, för att slicka såren, dra sig undan med nesan i skam. Dock kvarstår faktum att inte ens nästkommande generation av karriärsugna opportunister, väl medvetna om situationens allvar, är tillräckligt psykiskt mogna och mentalt förberedda för att inte, som en dålig förlorare vägra acceptera sitt nederlag, svära ve och förbannelse, men ändå, med äran i behåll, förlåta, glömma och gå vidare. Nya utmaningar förflyttar sig framåt likt hägrande virvelvindar utmed upplevelsehorisontens rakknivsvassa kantlinje.

Ett ytterst litet fåtal har samlat mod till att bryta sig loss ur minoritetens minoritet, ta upp kampen och axla ansvaret för eget oberoende och kampen för suveränitet. Detta därför att den ursprungliga gruppen tagit sig vatten över huvudet, i brist på egna hållbara initiativ, kväva varje tendens i sin linda. Det entropiska upplösningstillståndet kan, om det vill sig riktigt illa, övergå i en segflytande massa som ödesmättat stagnerar till icke elastisk magma.

Det som hittills hållit gruppen samman är enigheten kring en gemensam målbild. Om den, till äventyrs, skulle sprängas sönder till damm, återstår för utbrytarna bara den enda vettiga lösningen att acceptera krisläget och igångsätta en existentiell rekonstruktion. Den nya och, än så länge, oprövade målbilden, är till naturen mer drastisk och burdus.

”Fiendens vän är min fiende.” De två större minoriteterna, i hopp om att kunna vända nederlaget till seger, attackerar utbrytarna i hopp om att smula sönder den gängse, positiva, bilden av de forna kamraterna. Föreningslivet utgör inget undantag. Styrelsemedlemmarna dör och medlemmarna blir fullt upptagna av annat. De återstående sista försöker rädda det som räddas kan. De har hört att de unga ska vara intresserade av internet. Med lite assistens från en dataintresserad brorson, kan den nyvalda ordföranden tillverka hemsida, nyhetsbrev, blogg, skapa sociala grupper och bygga nätverk.

Det är nu på tiden att avslöja den, av etablissemanget nedtystade, konflikt som likt toppen av ett smältande isberg, först rämnat, så spruckit isär till två på pricken lika stora höger- respektive vänsterblock. Kontrahenterna, med diametralt motsatta perspektiv och vinklingar, har för avsikt att då sekretesstiden löpt ut, släppa de delar av dokumenten som kan ge tillräckligt mycket upplysningar för att även deltidsarbetande hemmafruar ska ges möjlighet till att hantera, behandla, sortera, vidimera och förtydliga den information som kan anses så ofarlig att inte rikets säkerhet sätts på spel eller möjligtvis provocerar de främmande nationer som, i ett spänt eller skarpt läge, skulle kunna, via diplomatiska vägar, ifrågasätta den utrikespolitik som regeringspartiet i intimt samarbete med oppositionen, bortser från meningsskiljaktigheterna och söker försvara landets strävan efter oberoende, suveränitet och, i relation till konflikthärdens heta intensitet, neutrala försvarspolitik. Även om de största dagstidningarnas ledarskribenter ironiserar och gör sig lustiga på makthavarnas bekostnad, bevakar och ändå, i något ovanligt och av massmedia uppmärksammat fall, försvarar yttrandefriheten och därmed medborgarnas sociala och juridiskt grundlagsstadgade rättigheter till ett från insyn skyddat privatliv och personlig okränkbar integritet, även om det någon gång i en avlägsen framtid, skulle inträffa att Statschefen tillsammans med Landsfadern, skulle utlysa undantagstillstånd och säkerhetsnivån höjas till klass fyra och Landsfader skulle inträff det av nuvarande statsminister utlysta undantagstillståndet som råder, klassat till säkerhetsnivå fyra ska medborgaren, över ett glas öl, fritt ägna sig inkräktar menligt den och säkerhetsklass fyra och integritetförsvarar medborgarens rätt till, utan undantagstillstånd eller ens en högre säkerhetsnivå, personlig frihet att lufta sina åsikter och kräva av beslutsfattarna, innan de ingångna förslagen trätt i laga kraft, tvätta den smutsiga byken offentligt. Efter långvariga förhandlingar i dragbänk, tar  till kritiserar, förlöjligar och gör sig lustiga på bekostnad av ledarskribenter kritiserar hyckleriet och ledarskribenter största medialandets ledande media trots meningsskiljaktigheterna koalition med oppositionen strävan efter objektivitet och, i ett spänt lä informationen, reva ut tovorna och, under ledning av en expert i nordisk kultur, , med en expert i nordiska språk, hinna ta in den information som, under ledning av insatt expert, sätta sig in i sammanhang som med begränsade tidsramar äntligen lägga pusselinom begränsade tidsramar i sammanhanget för att äntligen förstå varför den hemliga informationen skulle kunna utgöra en black om foten  förstå varför  ligga som  efter att kontrahenterna, med diametralt motsatta åsikter och meningar ska frilägga den i särklass komplicerade målbild, hemligstämplad och sekretessbelagd, som, i väntan på att dokumenten ska släppas fria legat förvarad i säkerhetsskåpen, hemligstämplad och sekretessbelagd.målbild som en och samma gång ska tydliggöra och utvidga förståelsen av block, förtydliga och utvidga  formulerat den klarläggande målbild som på en och samma gång ska förtydliga och utvidga  förståelsen av  ytterst lilla minoritet som klarat sig undan den chockerande insikten För dem som klarat sig genom ekluten, återstår att, i glada vänners gamman, låta sig väl smaka av färska Castrosstrea giga direkt hitflugna från fjärran Japan, citroner från Italiens sköna land, vitlöksbröd och äkta porlande Champagne från Reims.

Men vad vore forskningen värd, om inte de besatta, tidigt morgonen därpå, satt koncentrerade, med baken värkande av träsmak, helt glömt bort nattens, för alltför många pinsamma fadäser och vänstrande?

Den legendomspunna banbrytaren undvek att ingå i deras hårt sammansvetsade lilla skara. De hade säkert roligt och trevligt tillsammans, men, tidigt en morgon kittlade solens första strålar tills att han vaknade. kittlade honom på näsan tills han vaknade. Livets kvarnvingar snurrade på tills att han, liksom alla tidigare föregångare, tidigt en morgon insett att också hans tid var begränsad. Nu var det dags att antingen, äntligen, sätta igång med det hängivna åtagandet, eller, i samma vändning, förlora allt. ha högsta prioritet och allt annat lämnas åt sitt öde. Det värsta var att inte få delta i de alltid så underhållande dialoger och argumentationer som spontant kunde uppstå i ordstrider mellan kollegor och antagonister. Det som samtliga hade gemensamt var att de alla utfört det existentiella språng som Sören Kirkegaard, en gång i sina religiösa kriser, beskrivit som nödvändigt.