När klimatförändringen ledde till att glaciärer smälte uppe i de svensknorska fjällen, ökade vattenflödet och vattenmassorna i älvar och sjöar.

Mälaren steg och hotade varje dag att översvämma i och kring Stockholm. Vattnet trängdes för att rinna förbi Slussen och vid Strömsbron.

Gustaf förde över och omgestaltade hela Gamla stan, vid Värtahamnen, mellan Lidingö och Ropsten.

Det kunde bli till lite hinder för båttrafiken, men då hade han ändå flyttat upp det gamla anrika Stockholms Slott, till Skansen och Solliden.

Mälarens utflöde blev en turistattraktion för surfare och andra som utövade vattensporter.

Det hade varit tal om att sätta in ett gammaldags vattenkraftverk i flödet mellan Mälaren och Saltsjön, men det fanns solkraft som räckte till och blev över. Utmed Strandvägen och bort mot Djurgårdskanalen och Djurgårdsbrunnsviken hade borgmästaren Jocke Langer gett fritt utrymme för byggande av hotell, barer, diskotek och andra turistattraktioner.

Där Sveriges discodrottning Monica Bergmark brukade ha sina spelningar, ibland tillsammans med Anaya och Gavanas, eller med den tyska dj-drottningen Monica Kruse. Hon som vinkade så käckt med sin högra hand, samtidigt som hon pitchade med den vänstra, med synkoperingar mellan rytmerna.

Neoluddistiska protester.

Gustaf och maskingänget hade förväntat sig protester, men inte av den kalibern.

Deras målsättning i Stockholm var ju att förnya och förfina den kulturella huvudstaden, till något bättre och ansenligare. De ville, som det brukade heta, sätta Stockholm på kartan.

När Gustafs maskiner kom för att montera ner husen, transportera bort monument och andra riktmärken till Lidingö, var neoluddister där för att protestera.

I sann gammal neoluddistisk anda, försökte de attackera och förstöra robotar, drönare och 3D-skrivare. De kunde inte förstå att det nya skulle bli mycket vackrare och värdefullare, än det gamla, slitna och förfallna.

Kungsträdgården med Molins fontän hade i alla tider varit en mix av arkitektur, park och ställe för utomhusevenemang.

Polisen, insatsstyrkan och ordningsmakten satte upp kravallstaket och vakter beväpnade med elpistoler. Neoluddisterna gjorde vad de kunde, men när stjärnspindlarna, bara för kul skull, med lust och fägring stor, gav sig in i fajten, gav neoluddisterna upp.

Den gamla strandkanten uppe vid Norrmalmstorg och Norrlandsgatan, förnyades, renoverades och blev till en läcker badstrand, för alla de anställda hos SpåRätt och besökande turister.

Det gav Mälarens vatten ännu mera plats, ända bort till gamla Nybroviken.

Det gamla Stockholm började alltmer likna en jättegrop, som efter ett astroidnedslag.

Gustaf förstod inte medborgarnas protester, men tröstade sig med att de snart skulle ha glömt alltsammans, eller flyttat över till ett gladare och nöjdare liv, i den strålande virtuella verkligheten.

Med drönare, flygbilar och rymdbilar, fanns det inget riktigt behov av järnvägar och spårvägar.

Ändå byggde maskingänget om den gamla Roslagsbanan och satte in höghastighetståg, som sedan fortsatte norröver och sydöver, utmed hela den svenska östersjökusten.

På bara några timmar, kunde turister och andra resa bekvämt med tåget, från Ystad till Haparanda och tillbaka igen.

Turisterna ansågs ha allt mindre av tid, då de skulle hinna med att se så mycket som möjligt.

Turismen var fortfarande den bärande industrin, som höll de medborgare i liv, som inte klarat sig på medborgarlönen.

Med kulturhuvudstaden Stockholm utflyttad till Lidingö, kunde man också passa på att komprimera gator och torg, för att utöka trafiken för gångtrafikanter och neoluddistiska cyklister.

Alla de som fortfarande vägrade att använda sig av bekväma förarlösa transportmedel.

Gustaf, med tillåtelse och acklamation från maskingänget, fortsatte sin ommöblering av det som var gammalt och vant.

Hans tanke var ju att det gamla Stockholm kunde förbli som det varit, i stort sett, på en plats där stadslivet inte störde.

Inte störde, vad då?

Sanningen var den att SpåRätt Star City of Stockholm önskade utöka sin kommunikation och transporter, upp till SpåRätt rymdhotellet StarStead och rymdnöjesstaden Star Vegas.

Med den gamla huvudstaden och folklivet i Stockholm City, förblev det omöjligt att sätta de stora spadarna i marken.

De hade planer på rymdhissar som, om det var nödvändigt, skulle kunna lyfta upp hela kvarter, från marken och upp i rymden. De delar som skulle bli till städer i rymdkolonierna.

Av all den jord och de berg som fanns i den nuvarande Stockholms innerstad, kunde man skapa tillräckligt av 3D-skrivarnas kompositmaterial, för en lång tid framåt. Därmed kunde maskingänget skapa en atoll och en övärld, mellan Nybroviken och Brunnsviken, genom det gamla Sibirien och kvarteren nedanför Östermalmsgatan och Lärkstaden.

Neoluddisten Kurt Titahn protesterade och försökte väcka maskingängets samvete till liv:

–   Förstår ni inte vad ni gör? Ni ödelägger en kulturskatt och ett kulturarv, som människor i framtiden kommer att rasa över!

–   Du behöver inte vara orolig, svarade Baltazar Vaduvill. De kommer inte att minnas hur det såg ut, eller vad det har varit. Hälften av framtidens barn och ungdomar kommer att ha hela sitt sociala liv i den virtuella vardagen. Den andra hälften befinner sig ute i rymden. Några neoluddister som du, kommer att sitta nere i Australien och gråta, vid era datorer, över en plats som ni inte orkar besöka. Dessutom återskapar vi Stockholm i flera versioner. Ett Stockholm på Lidingö. Ett i vr, så som Stockholm har sett ut och utvecklats sedan medeltiden och framåt. Så ett Stockholm som en del av nöjesstaden Star Vegas. Är inte det nog?

–   Men, ingenting av allt det där kommer att motsvara det riktiga, ursprungliga Stockholm. Den staden såsom vi minns den, från när vi var barn och lekte i Kungsträdgården och Humlegården!

–   Det är sant, som du säger, Kurt. Men vi i SpåRätt har behov av marken, med sten, jord och mineraler. Ni neoluddister har redan gjort ert, här på Tellus.

 

Brittans väv.

Brittan, fastän, eller kanske just därför hon var en andrart, tyckte om att väva, med en vävstol, på det gamla traditionella sättet.

På något sätt hade Annelis gamla vävstol hamnat i ett lagringsutrymme i SpåRätt Star City of Stockholm.

Brittan hade en dag roat sig med att stå och titta på stjärnspindlarna när de övade sig i akrobatik, parkour, hinderlöpning och viktlöshet.

Då hade hon, i tron att det var en passage ut från träningslokalen, hamnat i rummet med vävstolen. Hon hade sitt andrartiska minnesarkiv och förstod att det var en vävstol hon hade framför sig.

Hon letade upp gamla trasor och tygbitar som hon klippte isär för att ha att väva med. I vävstolen fanns redan de trådar uppspända, för att ha som grund till väven. Det var bara att sätta igång. Till sin förvåning upptäckte Brittan att hon redan kunde väva. Det hade ingen talat om för henne. Kanske det fanns andra saker som hon heller inte vetat om att hon kunde? Andra talenter i hennes artificiella minnes arkivgömmor?

Neoidealismens övergång.

Nu satsade SpåRätt, maskingänget och ellekarna på att lägga ner neoidealismen, en gång för alla.

Neoluddister kunde uppleva det som förvirrande, att neoidealister hänvisade till upplysningstiden och 1600-talet. Futurologerna ville någonting annat och någonting mer. De kunde inte längre hänvisa tillbaka till en svunnen tid, för att gestalta framtiden i nuet. Det nya måste vara något nytt, inte en ny version av något gammalt, invant och känt.

Det var som när man upplevde något, den allra första gången. Den allra första gången man blev kär, eller när man hört en låt som senare skulle bli till en hit, och ett örhänge.

Den allra första gången man hörde ett ord, eller ett begrepp på ett främmande språk, och inte ens kunde gissa sig till vad det betydde. Det var så som futurologerna ville ha framtiden.

Den första reaktionen inför det nya, brukade vara att blunda och titta bort. Det var först när man fick bekräftat från någon annan trovärdig person, att det nya också var något gott, skönt eller sant.

Det var så som Gustaf tänkt sig den nya staden Futuropolis, där Stockholm en gång hade legat.

–   Vi är vana vid, sa Tomas till Tessan, då han såg Gustafs skisser av framtidsvisionerna, att människor förstår. Nu står vi inför nåt som inte ens vi själva kan begripa.

–   Jag tycker att det ser spännande ut, intressant, sa Tessan. Varför ska det kända alltid vara bättre, än det främmande och okända?

–   Jaa, det är väl lättare att använda. Vi får vårt önskade resultat, och ingenting annat.

–   Ja, det förstår väl jag med, sa Tessan lite surt. Men människorna som använt hästar hela sitt liv, måste ju känt sig förvirrade, när de första gången satte sig i en bil med bensinmotor.

–   De tekniska förutsättningarna kräver anpassning.

–   Mitt i skiftet mellan det gamla välkända och det helt främmande nya, kan vi bara häpna.

–   Det nya kommer hela tiden, i vår nya värld, futurologernas, sa Tomas.

–   Jag undrar om de, vi, kommer att lyckas, omvända alla neoluddister och neorealister. Vem vågar överge nåt vardagligt och verkligt, framför en sak eller händelse som kan upplevas som surrealistiskt eller absurt?

–   Det kan ju bli en backlash, ett bakslag, när utvecklingen går allt fortare, och accelererar mot en framtid som vi inte ens kan föreställa oss.

–   Jag vet inte själv, sa Tomas, vad som gör oss förändringsbenägna.

–   Det mest sannolika, sa Tessan, är när det förflutna bromsar upp, eller försvinner åt det motsatta hållet, än förväntanshorisonten.

–   Vad kan det hållet kallas?

–   Det förflutna, glömskan… eller kanske besvikelsebranten?

–   Neoluddisterna förväntar sig ju verkligen, där borta i Australien, att alla spekulationer och framtidsvisioner bara är hägringar och illusioner om något som aldrig kommer att uppstå.

–   Tror de verkligen inte på befolkningsexplosionen i världen? Eller på klimatförändringens konsekvenser? Eller att den äkta, riktiga, verkliga näringsrika maten, håller på att ta slut?

–   Deras uppfattning är, sa Tomas, att alla utom de kommer att förgås, i något liknande domedagen, en katastrof av ett eller annat slag, som de själva är immuna emot.

–   Då skulle vår utflyttning, ”Exodus”, ut i rymden vara helt i onödan. Då behövs varken robotar, datorer, automater eller maskiner. Människan kan igen bli sin egen herre. De som försvinner från tillvaron, har sig själv att skylla. De andra kan leta efter nya orörda marker, här på jorden. Tills att, någon gång i en avlägsen framtid, hela processen återuppstår, ännu en gång.

–   Ja, det är just det ögonblicket som vi futurologer, neorealister och neoluddister, är oense om. De förlitar sig fortfarande på en gud eller en högre makt, som dömer, frälser och återupplivar de som ångrat sig.

–   Men, varför, undrade Tessan, ska vi överge upplysningstiden och dess ideal?

–   Det är nog en förlängning av dem, för att komma vidare in i det nya paradigmet, tror jag. Vår inställning är ju inte att bli upplysningens bevarare och förvaltare.

–   Vi gör bäst i att gå vidare, utan att stanna upp eller hålla kvar.

–   Det kan bli, sa Tomas, en låsning.

–   Då blir vi de nya neoluddisterna, inför dem som kommer efter oss.

–   Vi tar över efter de nuvarande neoluddisterna, för att hålla igång befolkningsökningen igen.

–   Är vi inte förnuftiga, så förblir vi djur, styrda av makter, slumpen, ödet eller nornorna.

 

Virtualisterna.

Neorealismen som stil uppstod någon gång i mitten av 1900-talet. Den mest kända spelfilmen var italiensk och hette ”Cykeltjuven”. Realismen som stil inom litteraturen, uppstod som en protest i Frankrike, under 1800-talet, före Naturalismen. Det var då som det ”fula” kom in i konsten och kulturen.

Realismen hade fött många barn av idéer och motiv. Den Naiva Realismen kom att ersättas av Socialrealismen och den Psykologiska Realismen. Surrealismen blev allt abstraktare och det drömska övergick in i Neorealismen och den Spekulativa Realismen, eller Science Fiction. Kunde Vetenskapen vara något annat och något mer, än verklig och sann?

Filosofen Platon hade i sitt mästerverk ”Staten” gett liknelsen om ”Grottan”. Människorna satt fastkedjade vid en grottvägg, där skuggorna från den verkliga verkligheten antogs vara den sanna verkligheten. Filosofen var den som gav människorna möjligheten till att uppleva och förstå att skuggorna bara var en effekt av Platons idévärlden. Idéerna var den verkliga världen svår eller omöjlig att uppfatta för människorna i deras vardagsliv.

Neorealisterna förstod att de kunde förväxlas med sin förlaga från 1900-talet och bytte sitt namn till ett med ordet ”virtuell” i: ”Virtualisterna”, eller ”Virtuella Realisterna”.

Neoluddisterna hade många gånger anklagat neorealisterna för egentligen vara en religion och inte, som de själva påstod, hänvisade till vetenskap och beprövad erfarenhet.

–   Ni, förklarade Kurt Titahn, tror på Platons idévärlden och den är en fiktiv verklighet, påhittad, med att idéer och begrepp skulle vara sannare, än vardagsverkligheten.

–   Just det, svarade Baltazar Vaduvill, det är helt riktigt! Det är därför som vi nu byter namn till ”Futurologerna”. För att inte denna förväxling ska finnas kvar, i framtidens arkiv.

–   Syftar inte också futurologin på vetandet om idéernas verklighet? Är det inte bara ett missvisande argument från er sida?

–   Futurologin går ut på att föra med sig det vi kan och vet, från nuet och in i framtiden. När vi tidigare hänvisat till Jim Leggs tankar och beskrivningar av ”Ådran”, från ellekarnas besök vid Göbekli Tepe för tolvtusen år sedan, fram till nutid, vill vi befria människorna från sådant i det förflutna som blir till hinder och missförstånd. För att kunna bli av med det döda och ofruktsamma, överger vi Ådran.

–   När du säger ”vi”, menar du då familjen Frånlandsvind, SpåRätt, stjärngänget, ellekarna, andrarterna och maskingänget, frågade Kurt.

–   När jag säger ”vi”, så menar jag futurologerna. Vi som arbetar med att bygga upp en ny framtid, åt oss alla!

–   Det är tydligt för oss neoluddister, att ni futurologer håller på att bli rotlösa och utan historia och verkliga orsakssammanhang!

–   Till skillnad från er inom neoluddismen, idealiserar vi inte mänsklighetens förflutna. Det som är borta, är borta. Vi kan inte återuppliva varje djur- och människoart som har funnits på jorden. Det som tillhör myllan, är för all framtid, borta.

–   Istället hyllar ni vetenskapliga metoder, utan att sätta in dem i deras naturliga sammanhang. Vad har vi jordbor gemensamt med ellekarna, eller andra extraterrestials? Ingenting!

–   Det är sant, att en vetenskaplig metod kan ge flera alternativ, svar, till samma fråga och problem. Vi försöker vara pragmatiska, när vi väljer ut de metoder och orsakssammanhang som är meningsfulla.

–   Det är bara vilseledande för medborgarna, att tro att en forskare kan välja ut ett av svaren, innan experimentet genom beprövad erfarenhet visar på det svar som är allra mest sannolikt. Det sannolika behöver inte vara önskvärt, men för att det ska kunna leda vidare, behövs också trovärdighet.

–   Nu, käre Kurt Titahn, håller du på att snärja in dig i abstraktioner, sa Baltazar. Ellekarna är ändå de som ger oss vägledning och inspiration, till att finna rätt.

Förhållandet mellan futurologerna och ellekarna var komplicerat. Nu när maskingänget bestod av fler andrarter, än människor. De lojala futurologerna, människorna, försäkrade att ellekarna bara ville dem gott, men hur kunde de vara så säkra på det?

Baltazar, Gustaf, Brittan och Bill, styrde futurologerna med järnhand. Där Gustaf röjt och skapat utrymme för det nya Stockholm, anlade de stora förvaringsenheter, åt viralisterna.

Sjukvården avsatte allt fler av sjuksköterskor, undersköterskor och sjukvårdsbiträden, till att bevaka och kontrollera de viralister som låg i koma i virtuella drömmaskiner. När människorna inte räckte till, ersatte robotar den professionella sjukvårdspersonalen. När det krävdes mänskliga muskler och resurser, anställde AndroArt och SpåRätt de fattiga människor som inte kunde överleva på sina medborgarlöner med medborgarlån. De var kanske inte själva vid den bästa hälsan, men fick duga fram tills att fler andrarter hade tillverkats.

Maskingänget beräknade att det krävdes miljontals av drömmaskiner, för att förpassa alla virtualisterna över till den virtuella versionen av verkligheten. När alltfler medborgare med medborgarlön och medborgarlån sökte sig till tryggheten och säkerheten i drömmaskinernas värld, fortsatte SpåRätt att locka med behagliga drömmar, näringsrika infusioner, säker hälsotillsyn, goda droger och att bli uppväckta igen, när världsläget såg annorlunda ut. Virtualisterna resonerade som så:

–   Hellre den virtuella verkligheten, än döden!