Varför ”hypotetisk” och inte ”spekulativ”?

En spekulation är egentligen inte beroende av förhållandena i den rimliga verkligheten.

Hypotesen däremot, kan eller kanske bör, prövas empiriskt, i en högst ordinär, gärna tillförlitlig eller, för att uppnå bästa resultat, till hypotesen anpassad realitet.  

Varför inte ”komparativ”?

Det mest intressanta vore att redan på ett tidigt stadium jämföra spekulationen med hypotesen.

Hypotesen.

Antagandet att vin, vitt, rött eller rosé kan framställas direkt från rent dricksvatten.

Efter ett näst intill oändligt antal försök, verkar antagandet inte överensstämma med den faktiska verkligheten, såsom den ser ut idag, nu, här och på planeten Tellus.

Spekulationen.

Om vatten verkligen, mirakulöst och utan större ansträngning än att verkligen tro, går att omvandla till vin, skulle det i någon mån vara önskvärt?

Tydaren kan hänvisa till syntetiskt tillverkat, motsvarande, vin, men då har personen ifråga på något sätt missförstått frågans allvarliga vikt, då konsekvenserna förblir helt oväsentliga.

I rent spekulativt syfte kan Livsmedelsverket i samarbete med Reningsverket sända spekulationen vidare till Socialdepartementet, Socialministern, Socialstyrelsen, Vin & Sprit, Vägverket, Vatten & Avlopp, inhemska och utländska producenter av ömsom vin och ömsom rent källvatten, transportväsendet och samarbetsorganisationer som ”Ett Molnfritt och Alkoholfritt Samhälle”.

Dessa, antingen i återupprepade intima umgängen med varandra, eller, för att kunna stämpla, ”i fall att”, som sekretessbelagt fram till år 2070, jämför med resultat som nämns av visa män i historien, Jesus i Bibeln, Carl Michael Bellman och långt senare, som i och för sig mer handlar om saft, men vad är vin, om inte en slags jäst saft, I Indialand bak Himalayas strand där bodde en trollkarl som, inte helt logiskt, kunde förvandla sig själv till ett glas lemonad, vilket vid första ögonkastet, för den törstige I Saharaöknen, kan verka vara en generös välgärning, men antag, rent hypotetiskt att, först och främst lemonaden har samma atomvikt som vin och att vin har samma atomvikt som både kranvatten och lemonad, hur skulle det se ut?

Hur skulle ett sådant mirakel eller väl konstruerad trollkonst påverka landets ekonomi, handelsrelationer med vinproducenter i utlandet, det högteknologiska samhällets krav på tillgängligt och rent sötvatten samt kommande generationers hälsa?

I liten skala, en hink, cirka tio till tolv liter, helst vatten från källan nedanför Oljeberget, på nära avstånd, här räcker det inte om Tydaren, med en ovidiansk metamorfos erhåller Davids lilla men kraftfulla gestalt,  med dennes slunga kan kasta stenen betydligt längre än den sällan av geofysikerna uppmätta och fastställda sträckan av ett ”stenkast”, istället använder sig av enheten ”ett gångavstånd” från Kanaanbadet.

Trollkonstnären, eftersom denne, kanske beroende av arv, miljö eller en uppfostran som på den ljuva tiden ingick utförandet av asketiska fakirnummer à la risbastu, kallvattensbad samt gå och lägga sig hungrig, sällan uppnår en vikt, utan vare sig turban, toga eller sari, och de, numera så vanliga, badsandalerna i plast, som överstiger sextio kilo.

Då anatomer, fysiologer och legitimerade läkare i samråd med Rikslikare som i sig hänvisat till senaste uppgifterna om de kantianska Tingen-i-Sig, formulerade i Planckkonstanttermer så rymde den omtalade trollkarlen inte mycket mer än sjuttio procent flytande vätska, som i pedagogiska sammanhang uttrycks i enheten ”vatten”, med reservation för datatekniska problem, 42 liter rent vatten.

I övrigt nämns ingenting om filtrering eller tillsatser. Därför är, rent hypotetiskt , ett antagande om att 42 liter vatten, varken mer eller mindre, motsvaras av detsamma antalet liter i vin.

Tänk alltså, rent hypotetiskt, men inte i alltför spekulativt syfte, att allt i hela världen tillgängligt söt- som saltvatten, med en magisk trollformel, omvandlas till vin. Om detta vore möjligt skulle blod fortfarande vara tjockare än vatten, eller, mer korrekt, blod tjockare än vin.

Steganografin i dess nya form, är varken ”begrundande”, funderande” eller ”beräknande”.

Inte heller ”jämförande”, ”böjd”, ”konspirerande” eller ”komponerande”. Om något alls passar in, så är den ”komponerande”. Orsaken till detta anses vara att den innehåller ett brett register av komponenter, samt att styckena, lösa, förbehållslösa och utan bindningar, kan framföras på en tilja.

Till och med i den senaste versionen ”Hypotetisk Steganografi” finns med flera olika samplingar från så vitt spridda områden som Logik, Semantik, Grammatik, Retorik, Semiotik, Agregation, Estetik, Bildlära, Dans och Rytmik.

Ett exempel på en sådan ”samplad avdrift” är den ologiska slutsatsen:

”Finns adjektivet ”spekulativ” kan man inte hålla för otroligt av det även finns ett motsvarande substantiv: ”Spekulatik”, som inte är detsamma som ”spekulation”. Spekulatik kan sägas vara:

”Läran om Hur att Skapa, inte Trovärdiga, men ändå fullt Möjliga Teoretiskt Acceptabla, Lekar med Tankar.”

”Rom byggdes inte på en dag”, men lek med tanken om att romarna klarat av det.

”Alla vägar bär till Rom”.

Då skulle Tydaren få anstränga sig lite och rita om hela Europas och bitar av Asiens kartor. Utbyggnad av tunnlar och broar från USA, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland. 

”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam”.

Javisst, om det nu var romarna som förstörde Karthago? Andra spekulanter menar att det var araberna, år 698, som raderade Karthago från Tellus, på den tiden, med ytterst begränsade kunskaper om detruition och förkrossande, destruktiva metoder för att nedlägga till marken, sådana kulturella skatter som vi som lever idag, inte  kan eller bör ha den ringaste aning om.

Men, Tydaren är orättvis om inte denne kan uppvisa en väl synlig,  men fullt tillräcklig uppskattning gentemot forna tiders maskinparker som är långt ifrån jämförbara med nutidens betydligt imponerande, dito som, utan att lida brist på energi, raderar gamla gudars beläten längs med markytan, trots att de lite ooljade och rostangripna funktionerna, ändå kan göra sitt till. 

Men visst fanns även på den tiden tillförlitliga metoder. Ett sådant var katapulten laddad med ett kolossalt föremål större än Frödingstenen, som slungades i en vid båge bort mot slutsteget, bron över vallgraven och fram till borgens port.

Ett annat, betydligt, även för vår egen nutida, högteknologiskt avancerade krigsmakt men ändå starkt beroende av landets nationalekonomi, intressantare utvecklingsprojekt, är hur man med så enkla medel som hornstötar från instrument inte helt olika dem som fäbodjäntorna, typ Leena Hiltunen, sände signaler, om de inte var av naturen utrustande med medfödda kunskaper om Kulning, i brist på mobiler med täckning över Dalarna, kommunikationsradio av märket Kodiak eller andra sändare och mottagare av lågfrekventa ljudvågor, lika bra men betydligt billigare, ofta tillverkade i Kina, kanske av en biologisk ättling till Djingis Khan, eller på långt håll, huliganen och barbaren Attila, produkter på den årligt återkommande Hi-Tech-marknaden i Silicon Valley, vars lågfrekventa vibrationsvågor träffade Jerikos mur i exakt en sådan vinkel att bärande stenar, fortare än tanken, vittrade sönder.

I diskbänksrealistiska  händelseförlopp vill gemene mannen på gatan hellre bruka det mera vanliga , utan  bindande bevis från statistiska underlag och antalet frekvenser ”Spekulation”.

Denne något diffuse uppenbarelse, ”mannen på gatan”, insisterar på att René Descartes inte aldrig någonsin, med egna ord och till närmaste anhöriga uttalade sig så solipsistiskt: ”Jag tänker, alltså finns jag”, utan det, från gatans perspektiv sett, mer spänningsladdade: ”Jag spekulerar, alltså bör jag i någon betydelse eller skepnad, existera.”

Tydaren kan i förbifarten undra:

Hur kunde Descartes, men inte Kant, hålla sig med egna anställda dykare?

Eller, berodde frågans faktiska innehåll på översättarens tillstånd efter en blöt natt, eller ett missförstånd som väckte uppmärksamhet och just därför med tiden utvecklades till en självständig och oberoende faktoid, eller en felstavning där ”kartesisk” har flera bokstäver gemensamt och följer samma inre ordning som ”kantiansk”?

Med en sådan spekulation kan Tydaren anta att den gemene mannen på gatan hellre ägnar sig åt Spekulation, än vill verka vara Spekulativ, kanske gå i en kvällskurs i Spekulatik, utan att därför känna sig lockad till fördjupade kunskaper i Spekulationskonst, eller motsvarande ”Personaladministration”, typ, förr:

”Kan bara hälften av mänsklig arbetskraft, efter väl genomtänkta spekulationer, prestera, även på längre sikt, lika många, eller till och med, om man drar in tiden det tar att uppsöka andra ställen, eller ofta förekommande väl tilltagna, i timmar, minuter och sekunder räknade, onödigt långa fikaraster, den dubbla mängden enheter?”

En elementär fråga som stötts och blötts ett flertal gånger men som, i skarp protest från traditionsbundna arbetare och romantiskt lagda postindustrialister, ännu en gång i ordningen, återfått sin inte alls oangenäma funktion som hyllvärmare, eller om det utrymmet under överläggningen blivit ersatt av annat ouppklarat och därför, i brist på bekvämt viloläge, förblivit i en alltid växande hög av tidigare bordlagda uppslag och avslagna idéer, åsidosatts.

Som tidigare nämnts:

”Den genomgående strukturen i denna helt lekmannamässiga konstruktion av Hypotetisk Steganografi är går fortfarande tillbaka till tvådimensionell, eller illusoriskt framställd, tredimensionell Fraktal Design.”

På vilket sätt är den Hypotetiska Steganografin en, i större, vidare och i ständigt uppåtgående omslutande, holistiska sammanhang, ”en lekmannamässig produkt”?

För att besvara den sedan Wienerklassismens högtidsdagar olösta frågan, kan Tydaren, bara för omväxlings skull som har den verkan att, även om inte det önskade målet uppfylls till nöje och nytta för alla och envar, vända blicken mot sådana begreppsliga verktyg och instrument som till vardags brukas både inne i barnens sovrum, på dagis, förskolor och även, någon gång då och då, utanför fritidsstugan, uppfyller funktionen som inledning till förledande uppmuntran att leka tafatt och spela apa.

Bara för att stärka det  egna folkets kollektiva självförtroende, kan tilläggas att ”lek och spel” även utanför kalla Nordens bistra vindar, förekommer i högst civiliserade länder, stater och nationer som Brittiska Samväldet, ett av den moderna versionen av Världens sju underverk; koloniträdgårdarna i belgiska Kongo, samt den avlägsna inhemska utvidgningen, efter Stormaktstiden, inhöstade Sankt Bartolomeus.

Välinformerade och trovärdiga källor hävdar att till och med i Storbritannien förekommer, även om ingen instruktionsbok finns tillgänglig, den lätt översättningsbara, ekonomiskt välplanerade och starkt reduktionistiskt och på vissa ställen till och med minimalistiskt, välstrukturerade leken: ”Sten-sax-påse”.

Redan Frankrikes konung och Marie-Antoinette, bara någon dag innan huvudena föll, före brunchtid, kunde, för välbehövlig rekreation och distraktion, fördriva tiden med något fjäderbollsspel i Jeu de Paume.

Att man inte redan då, på den tiden spelade den i framtiden mer upphaussade sporten Tennis, berodde delvis på att marknadskrafterna tagits på sängen och ännu inte givit guttaperkan som naturligt råmaterial det erforderliga utrymmet som var nödvändigt för att utföra en ordinarie serve.

Tydaren, alltid redo inför att inhämta och hantera nyproducerad och därmed otillförlitlig information, hade med en viss inre tillfredsställelse, insett hur stor betydelse en basketboll, eller om det är en fotboll eller handboll, kunde innehålla för en obegränsad tid, oförberedd utan utrustning, som vatten, mat och bekväma kläder, drabbas direkt av naturens krafter och som ett litet oskyldigt, oskyddat och därför ytterst sårbart liten människobarn (i klassisk litteratur är exemplen långt ifrån få, men, bara för att nämna ett  i raden, Moses) som, efter vissa om och men, överlevt och på en större växtdel, för att spara på reservkrafterna, låtit sig drivas in till en av vatten omgiven fast mark, för att där, till sin stora besvikelse och förfäran upptäcka sig vara ensam och övergiven.

I just den situationen måste var Tydare erkänna att Moses hade en osedvanligt stor andel av den annars så sällsynta produkten Tur.

En välsedd och väl beprövad källa som önskar förbli anonym, särskilt i spekulativa distrikt där det finns gott om dumdristiga risktagare och slugna och förslagna bondfångare, närmare bestämt omkring Times Square och Wall Street har, efter en ansenlig mängd 43, utblandad med Absolut, 100% komjölk och okoncentrerad apelsinjuice, framhärdat i, med teaterviskande röst den återkommande halvsanning som, helt på eget ansvar och, i avsaknad av Den Heliga Bok, med höger hand lagd över hjärtat och svurit på sin Moders ärbarhet; att av godissugna barn, DSM-5 outredda dårar utan tillförlitliga diagnoser och fyllegubbar som bara efterfrågar ”En Spanish Bomb till, tack!”, kan man få höra, utan omsvep och onödigt invecklade detaljer, hela sanningen, utan nämligen den att Räddaren heter varken Holden eller Santa Esmeralda utan, något felstavat, Willsson.

Med en allt stigande grad av nyfikenhet, undrar Tydaren om ifall denne själv, Tydaren, Steganografen, Resenären och Willsson, just i det här sammanhanget, kan betraktas som ett och detsamma Alter Egot?

Ett ”starkt ego” kan, till exempel i fråga om hunduppfostran, vara en önskvärd egenskap, men, med hänvisning till sofisten Siddartha Gautama, påstår man att: ”Ju större Ego, desto större mängd av, efter den av alla som gått i hans spår hett eftertraktade, Upplysningen (I den dåtida kulturen motsvarande: ”Information”).

En vis kvinna, med det lite ovanligare, finskklingande förnamnet Lenni har som favorituttryck:

”För lite och för mycket, skämmer allt!” Detta är något som Tydaren, med behållning, kan lägga på minnet.

Det objekt som subjektet, agenten eller aktören  med den steganografiska metoden avser att dölja för obehöriga, bör alltså, enligt Lennis Lag, varken vara alltför skrymmande, eller utan att först ha förpackats väl in i utfyllnadsmaterial, utföra ett skramlande läte.

Survivorn, som möjligtvis också kan ingå som en personage i Alter Egot tjänst, inser förstås med en gång att detta klotformade objekt i framtiden, på en betydligt större mark omgiven av ungefär detsamma vattnet, kan säljas med oväntat stor vinst.

Survivorn, som till naturen brukar vara i det närmaste jordnära och verklighetsanstruken, utgår från det som denne utsett till att fungera som provdocka och prototyp, uppblåsta, större än en kokosnöt, men mindre än en pumpa, gummiblåsa täckt med antingen äkta läder från ett, redan från födelsen dödsmärkt, ko av svensk lantras med det inte alltför ovanliga namnet ”Rosa”, eller ett, tåligt för plötsligt överraskande stötar, syntetmaterial, och i en-vägs-kommunikation av, för Survivorn känsliga och ömtåliga samtalsämnen och, om och endast om den tillfälliga relationen visar sig vara hållbar, utvidga verksamheten till att gälla så gott som identiskt lika, men i olika storlekar tillverkade, klotformade objekt.

Survivorn tänker först ut möjliga reklamfilmsrepliker. Som alltid är det första intrycket som består.

Allra först en replik av ett för hela publiken tidigare känt nyhetsankare. Fördelen med denna något androgynt utrustade tevepersonlighet är att hen både utstrålar värme, glädje, gemenskap och, som en äkta god vän, förtrolighet. Hen läser innantill från telepromtern:

” – Du som upplever dig vara en ofrivilligt ensam och i akut behov av en eller flera uthålliga, intresserade  men annars inte så talträngda eller helst tystlåtna, kanske introverta, lyssnare erhåller här och nu ett specialerbjudande, inklusive en väl tilltagen rabatt på tio procent före moms, endast till för dig som särskild utvald, preliminär, men alltid lika, i högre grad, välkommen förstagångs- eller återkommande kund, konsument och ansvarig för hushållets inköp.”

(Objektet visas antingen i ett rörligt format, eller stillastående.)

Åter till studion och nyhetsankaret:

” – Först till kvarn… Nu gäller det, så långt som det högst begränsade lagret räcker, att stå först i kön till: ”Willssons Mobile Pocket Limited Edition Best Friend Kommunication Partner”.

(Konstpaus, eller oinplanerad tid för tekniskt underhåll.)

” – Är din ekonomi, liksom för många andra, som allra starkast dagen efter månadens löneutbetalning bör du noggrant överväga Willssons Rescue Partner. Billig, kanske du tänker, men, i jämförelse med Willssons mer exklusiva produkter, lika varmt förstående och empatiskt sinnad som dem.”

(Objektet visas antingen i ett rörligt format, eller stillastående.)

Åter till nyhetsankaret:

” – En, något dyrare, men  lite mer välutrustad med högre kvaliteter än föregående: Willssons Permobile Understandable Parent. Genom en synkroniserad sensor vars program uppdateras var tionde minut, kan den anpassa sig till brukarens positiva vibrationer och snarast möjligt befinna sig på samma våglängd och därmed ställa in hårddisken på samma personkemi.

(Objektet visas antingen i ett rörligt format, eller stillastående.)

Vidare kan den endast uttrycka sådana frågor och känslor som du själv, endast en gång, just när förpackningen är avlägsnad, programmera som du behagar. En nackdel är att programmeringen är tidsbegränsad och från den dagen och samma klockslag, ett år framöver då förpackningen avlägsnats.

Highlighten över alla är Willssons Professional Listener, Personal Consultant and Coach. Den Sanna och Enda Vännen som, utan krav på gengäld eller gentjänster, följer dina känslosvängningar i uppförs- som i nerförsbackar.

(Objektet visas antingen i ett rörligt format, eller stillatigande.)

Liksom i den något enklare och mer ekonomiskt anpassade versionen ovan, kan också denna variant programmeras, men minneskortet, är i det här unika exemplaret, varken fastmonterat eller tidsbegränsat.

Du behöver långt ifrån inte, i dina egna ögon se eller uppleva dig vara en händig hemmafixare eller halvutbildad ingenjörsgesäll för att, med några enkla handrörelser, byta ut det ena minneskortet mot ett annat, kanske för tillfället, lämpligare.

Så, innan det är för sent, tveka inte en sekund, utan sök upp någon av Willssons återförsäljare eller nyutexaminerade presentatörer.”

(Slut på inslaget.)

Svenskan innehåller ju även den, instruktiva verb som också de, vid väl valda och lämpliga tillfällen, eller i värsta fall för kommande generationer, används som kategoriska imperativ som ”Lek!” eller ”Jobba! Jobba! Bra jobbat”. Vilket i sig, omedvetet kan överföra mindervärdeskomplex, eller en komplex mix av inlärd hjälplöshet, posttraumatisk apati, högkyrklig Lutheranism, överansträngd Kalvinism, otillräcklighet och återkommande, men för var gång allt starkare, felkalkylerade missbedömningar, upplevelser av oduglighet och återkommande illusioner om allt sämre och sämre, för det egna självförtroendet, olämpliga projektioner in i en framtida, än så länge, hypotetisk dystopi.

Leken är, enligt välstrukturerad information, utformad till en övergripande träningsform inför livet, som det är, eller till synes kan te sig ut, ute på gatan. Vilken gata som avses, kan Tydaren, helt fritt och otvunget, själv föreställa sig. Förslagsvis är en fyrfilig bättre än en enfilig och en tvåvägs bättre än en enkelriktad.

I leken brukar man acceptera, eller åtminstone, tolerera, ett visst antal, ofta begränsat till tre, misslyckanden.

Tydaren drar en skarp gräns mellan verklighet och dikt. En sådan elementär gräns är förhållningssättet:

”Den som sig i leken ger, får leken tåla”.

Ett liktydigt är:

”Man (om det handlar om en person av den slags karaktären) får aldrig ge upp”.

Alternativt, ”Den som vågar, vinner”, eller, lite mer hurtigt:

”Friskt vågat är hälften vunnet”.

Redan vid det här tidiga stadiet kan Tydaren tillsammans med sitt konformistiskt lagda arbetslag/team (typ ”Sun Dogs”, ibland loja, ibland nedslagna, ibland apatiska, ibland ögontjänande och någon gång då och då, kanske kan, om Tydaren är tillräckligt uppmärksam på tendenser, starkt kontrastrika nyanser och smärre antydningar kunna uppvisa, om än svaga eller vaga, reaktioner som kanske, med uppmuntrande ”coachande” glada tillrop som ”Jobba, jobba, jobba!” och, ej att i hastigheten förglömma ”Fint jobbat!” eller, i sämsta fall, löften om bestraffningar, belöningar, mutor och senare lockande visualiseringar om luftslott och grönare skogar på andra sidan staketet, krusningar på huden som är resultatet av en möjligt visat intresse, lågt kverulerande kollegor.

”Spel”, engelskans ”Game” och ”Lek”, engelskans ”Play”  visar på hur svårt det kan vara att, i sann, faktabaserd stringens, formulera en tydlig markering om vad som gäller.

Om man ger sig i kast med en i förbifarten, kort, men djupt ingående studie av Arvid Stjärnbloms mera seriöst eller till och med patetiska lek kan Tydaren finna ett handlingsmönster som, inte helt lyckat i förhållande till det önskade resultatet, går ut över den kvadratformade ringens, sedan långt tidigare, konventionellt eller kontroversiellt, med rep och stolpar markerade lekyta.

Tydaren, kanske på gränsen till överkurs, kan med fördel fundera över begreppet ”regel”.

”Regeln” i väl förstärkt kontrast till ”Normen”. Eller, om de till äventyrs råkar, till nittionio procent överensstämma,  hellre ligga kant i kant, med varandra, dela varandras bördor som varandes både ”Norm” och ”Regel”.

Som regel är ”Regeln” välformulerad, medan ”Normen” förblir outtalad.

Ett ständigt förekommande, till och med lite utslitet, talesätt lyder:

”Ingen regel utan undantag”.

Det kan också formuleras som:

”Homo sapiens strävan efter den darwinistiska utvecklingen är beroende av enskilda individers förmåga, det vill säga ”mod” till att, antingen genom ett välplanerat, diplomatisk och retoriskt ”regelbrott”, eller det av, resenärer i morgonrusningens kollektivtrafik, mer uppskattade och inte lika samvetstyngda ”gränsöverskridandet”.

Eller, smått lustrafikativt:

”Enligt senast gällande regler ska bestämmelsen om redan befintliga reglar, avregleras. De som inte före årets sista dag, kan bevisa att uppdraget är uppfyllt, utsätter sig själv och andra oskyldiga medborgare att beivras.”

I båda fallen, med de på bordsytan öppet lagda korten (A, K, D, Kn, 10:a eller Joker), synliga för var och en, bör kollektivtrafikanten, in i det sista undvika sådana etiska och juridiskt tveksamma ageranden som, ofta i förhållande till frånvarande, men ändå uppmärksamma, utifrån rekryterade ordningsvakter, av den gränsöverskridande kan uppfattas som en lek, men för anläggningspersonalen inte kan ses mellan fingrarna då handlingen, enligt deras synsätt, är i strid med gällande regelverk, rimligtvis inte kan avses tolkas på något annat sätt än på ett hundra procent övervägande allvar.

Tydaren kan med sådana anspelningar utvidga sitt fram tills dess begränsade omdöme.

Allt är inte (om man bortser från Steganografens intilliggande löst tangerande komponenter) svart eller vitt.

Inte i alla, men åtminstone, som tidigare nämnts en, två eller högst tre, möjliga antaganden om Det Uteslutna Tredje och, i brist på ett fjärde, problemets tillfälliga lösning, Femte reservhjulet i bakluckan.

I teatersammanhang kan en sådan person betecknas som en ”räddande ängel” som regel, utan att bryta mot normen, buren av, även om det är mörkt i salongen, näst intill osynliga nylonlinor, kommer ner från scentaket och landar på tiljan för att där åstadkomma den av alla optimistiskt lagda i publikhavet, förväntade mirakulösa, i desentropisk mening, upplösningen.

Hur kan den närvarande publiken vara så in i bomben bergsäkra på att den från skyn sända vingbeklädde i nattsärk verkligen är en överbeskyddande, eller lite överdrivet gestaltad amorös budbärare?

Det är ingen outtalad norm, men som regel uttrycker aktören som spelar den nödställde, repliken:

” – Åh, en sådan tur! Du måste antingen vara den ängel som går tyst genom rummet och är utrustad med ett näst intill oändligt tålamod, eller, som Hesekiel utan vare sig körkort eller flygcertifikat utfärdat för både dag- samt nattflygning, vara en ängel sänd från ovan?!”

I och för sig en retorisk fråga, men den ovanifrån kommandes kan inte besvara frågan på annat sätt, än med en vid gest med de två högre extremiteterna, framhäva det inte alltid så ödmjuka oväsendet, ett rungande:

” – Oh, ja!”

I lekens värld finns både regler och normer.

Fördelen med normerna är att de endast, med en magisk men ändå agnostisk gest lämpligtvis åt samma håll som tummen pekar, lätt kan förklaras vara  normaliseringar.

Till skillnad från normerna, måste reglerna stå på en för alla lika mycket, stabil och säker grund. Reglerna kräver enhälligt att någon ansvarig och seriöst lagd auktoritet inom området, gärna en erfaren reglerare, i god tid före omställningen, bäddar in sådana klausuler att även minsta förseelse kan klassificeras som vid sidan om eller utanför regelverkets råmärken.

Det, i sin tur, som i fallet med att ingenting kan anses vara antingen svart eller vitt, genomsyrat av gråskalan eller Newtons färglära av tillförordnad ämbetsman eller numera så populära könsneutrala, inte typ andeväsen, heller inte typ androgyna änglar, men ämbetsmannen klädd i tjänsteandens, så diskreta, men ändå officiella uniform, lite behagligt och smidigt, bör, passivt godta att även minsta förseelse utan större mankemang eller tillrättavisning från högre ort, att de vanliga böterna, med en freudiansk tungslintning, omformuleras till en bestraffning i ett analogt anpassat lagerutrymme, i minst, ifall man räknar lite för grovt och uppnår tungan på vågen för vad är norm eller regel för oanständigt uppförande, ungefär, mellan skål och vägg, på en höft eller mellan tummen och pekfingret, med en halveringstid på grund av födsel och ohejdad vana, skötsamhet, allmänt gott uppförande, inför vederbörande kan, av egen fri vilja förstås, uppvisa ett sårbart, öppet och socialt kompetent  tillmötesgående, i samstämmighet, kan straffet förkortas med, i överensstämmelse med den än så länge, utan vare sig klagomål från högre ort eller höga verbala protester från inhyrda talkörer med redan innan tillfället, repliker av tidigare utförda arkivhandlingar, undertecknade namnlistor, välfungerande gregorianska kalendern, två, om man bortser från den tjugonionde februari, högst ordinära år.

Även om lekmannen, av den i undergruppen till sapiens, Homo ludens, inte är helt grön inom området,  finns ingen annan utväg, om man inte räknar med nödutgången, än att, inom sinom tid, upptäcka och uppenbara kongruenta bitar från, bara för att nämna några mer uppmärksammade än andra: ”Svarta måndagen på Wall Street den 29 oktober år 1929” (som inte var ett skottår) ”, ”Bro, bro breja” (det finns inga tecken på att ”prästens sko” tillhörde samma kyrkofader Goriot som var den ursprunglige innehavaren av en ”åkande kråka”) eller ”Black Jack” (som i det här enskilda fallet, utan att trassla in sig i argumentationen avseende om något är ”svart” respektive ”vitt”, antingen är en pådragshylsa i tillförlitlig, men ändå medkännande och inkännande förmedlade, i fysisk betydelse, in- och uttryck, kvalitetslatex) eller ett kortspel, utförd med en komplett kortlek som, kärt barn har många namn, har många gemensamma likheter med Baccarat, på svenska ”Tjugoett”, eller på franska, ”Vingt-et-Un”.

Som en liten parentes bör nämnas att, i spelet Trivial Pursuit, kan, i någon tidigare upplaga av kortens överensstämmelse med oberoende fakta, spörsmålen handla om vilken sånggrupp som skapade hiten ”Yes Sir, I can boogie”, den mer traditionellt inrikes ”Inget stoppar oss nu” eller de efter varandra skapade ”The Winner takes it all”, samt ”What’s the Name of the Game”.

Nu väntar ett etthundraåttio graders lappkast tillbaka till ett hett ämne som Tydaren ogärna återvänder till: Vad vore regler utan anknytningar till vardagsverkligheten och gällande fakta?

Här gissar den hågat sinnade sannolikt rätt, nämligen att regressionen består i sin helhet av folderns huvudämne: ”Informationskonsumtionen”.

Varför skulle detta ämne dels vara hett och dels kunna påverka Tydaren i förhållandevis negativ riktning? Informationsökningen flödar likt en översvämmad vårflod fram i samhällets alla kommunikationsnät.

Förr måste varje ord först läggas i en guldvågs ena skål och vägas mot en mekanisk näktergals starkt stiliserade tunga, men nu, värre än någonsin tidigare, har precisionen på långa vägar uppnått oanade höjder.

Förr var råden dyra och informationen så gott som fri, det vill säga, gratis.

Så hände någonting, ungefär på våren, i guilt by association till de tidigare nämnda översvämningarna, troligtvis i samband med den vårens presentationer av modisternas senaste kreationer, pendeln svängde tillbaka i diametralt motsatt riktning.

Även om det idag, i ljuset från efterklokhetens kranka blekhet och med facit i handen under fotogenlyktans fladdrande sken, kan tyckas logiskt att alla inblandade insiders stod som handfallna då de, en efter en, i all hast, skummat igenom börsnoteringen, trots alla tidigare varningstecken på marknaden, från och med klockan tolv den dagen, var Informationen värderad högre, än Goda Råd.

Äntligen, suckade all världens risktagare, spekulanter och klippare, hade ordens mening, i meningens betydelse och innehåll, slagit bottenrekord, det vill säga detsamma som den absoluta nollpunkten, siffran 0 på Kelvinskalan och minus tvåhundrasjuttiotre komma femton grader på Celsiusskalan, som via spekulationer om Termodynamiken, Kvantfysiken, Heisenbergs Osäkerhetsrelation, Entropin och så vidare, bla-bla-bla, förenligt med teoretiserande spekulationer (ingen har ju faktiskt, i praktiken, fysiskt sätt, varit närvarande, där) om Bumerangnebulosan som varit på håret lika sval. Svävande, informella ord utan mening flög omkring i luften som oklippta fårmoln i form av information. Ingen på den tiden, varken kunde eller ville, med egna ord uttrycka en uttalad vilja om att handskas med så till den grad kalla fakta, att de, efter en stund framför eldens lågor i öppna spisen, kunde väcka till liv mörklagd och djupfrusen information och samtidigt massera de på gränsen frysskadade tårna.

Inget av annars så stabiliserande styrmedel, som tryckande av fler kontanter, hjärtmassage som kraftig reglering med höjande och sänkande av indexräntan, regression och mäklarnas indirekta anklagelser mot konsulter, spådamer och ideellt arbetande fritidsledare, steg värdet på Information upp, medan Goda Råd, dalade, sjönk slutligen och sist, utan väl uttänjda jämförelser med proportionalitet, landmärken och, många gånger om,  av Euklides bevisade och därmed säkert och av just det skälet, på en gång fastställda, fluktuerande, flytande och anpassade axiom att en linje är bäst anpassad till en fastfrusen rörelse mellan punkt A och punkt B. 

Informationsbiten, i det här i starkt förkortade versionen, är utan onödiga dröjsmål, hämtad från den första boken om Familjen Frånlandsvind, ”Ådran”. I den ådra där informationsflödet en gång, före Baltzar von Platens tid var inne, strömmade ohämmat och fritt.

Som allting annat, är fiktionen till det yttre, ytterst beroende av att någon nu levande varelse, i meningens mest strikta betydelse, tror på den, det vill säga tar den för given och därmed också klassificerar den som varandes sann och inget annat än med verkligheten överensstämmande.

Just exakt här kan det vara ytterst lämpligt att åter ta upp diskrepansen mellan Platons Idévärlden, Kants Tingen-i-Sig och Jungs Arketyper.

För att börja någonstans:

Platons Idévärlden är långt ifrån hinsides.

Enligt Kants metafysiskt – idealistiska beskrivning av Tingen-i-Sig, kan de inte vara annat än helt och hållet i överensstämmelse med Euklides definition av en geometrisk punkt, det vill säga; endimensionell, utan utsträckningar åt någon som helst riktning eller håll och ej heller försedd med mätbara kanter.

Jung vill redan från början insistera på att Arketyperna tillhör det Omedvetnas räjonger.  Utomsinnliga, då de varken syns, hörs, känns, smakar eller doftar, men ändå har en mycket säregen, yttre eller inre, påverkan.

Rent hypotetiskt kan Tydaren anta att samtliga tre befinner sig inom exakt samma, motsvarande, metafysiskt förlagda entitet, det vill säga någon form av omslutande behållare.

Men om Tydaren hellre, oavsett orsaken till det ändrade beslutet, föredrar att hålla de tre åtskilja från varandra, så måste, enligt logikens lag om det Uteslutna Tredje låta visualisera en vidlyftig spekulation:

Platons Idévärlden är på många sätt och vis, ensidig och, rent ut sagt, enfaldig. Detta förhållande är naturligtvis i sig inget hinder för att, åtminstone för formernas skull, det existerar någon, om än illusorisk, tredimensionalitet.

Kants Tingen-i-sig bör i sin utsträckning vara lika med noll, eller, om man överdriver något, endimensionell.

Jung, även om han kan tänka sig att det Omedvetnas okända dimensioner till antalet är oräkneliga, oändliga och eviga, så bör Platons Idé, som ett Kantianskt Ting-i-Sig ändå, i den mån Arketypens karaktär sträcker sig så långt, existera, åtminstone metafysiskt, någonstans i rummet.

Hypotesen lyder sålunda:

På ena sidan, existerar i någon form, Platons Idévärlden.

I mitten, i brist på metafysiska utsträckningar, Kants Tingen-i-Sig.

På andra sidan, Jungs Omedvetna Arketyper, som också, som sådana, kräver både uppmärksamhet, omtänksamhet och ett tillräckligt bekvämt utrymme.

Av detta kan Tydaren, av egen fri vilja, dra slutsatsen att varken det Första eller det Andra utesluter det Tredje. Tvärtom, visar det sig.Att, likt Universum, omkring den solipsistiske, men ändå panteistiske Tydaren, en gång för mycket, mycket länge sedan, eller om det kan vara så enkelt, jungianskt synkroniserat, det vill säga samtidigarelagt med samtiden, uppstod ur där inte ens Intet existerade, ett Big Bang. Men, om man strikt följer Logikens irrationella lagar, borde det då inte finnas minst två Universa till, som antingen, de också, uppstod ur samma Ursoppa, eller, rent hypotetiskt, redan fanns tillgängliga?

Den genuint primitiva Sapiens kommer med en gång fråga sig:

”Bara tänk tanken att där, på andra sidan (om vad) kanske gräset är lite, lite grönare…”

Tydaren kan här antingen hämta andan, besöka ett annat ställe, tillaga en kopp fysiskt existerande kaffe, eller låta sig nöjas med en, både nödvändig och tillräcklig, stunds tupplur.