Berättelsen om Knexo.

Det multinationella företaget Morphos Inc var grundat på fyra fristående pelare: Media, Utbildning, Bank och Försäkring.

Företagets VD, Harry Knexo, för tillfället pappaledig, hade själv hämtat teoretiska kunskaper och praktiska tillämpningar från tiden som egen företagare med inriktning på personaladministration och hur att lösa konflikter mellan, innanför Morphos trygga säkerhetsväggar, intrigerande och informella ledare.

På utsidan motsvarades de intrigerande och informella ledarna av infiltratörer och konspiratörer, som på lite längre sikt hade för avsikt att splittra och söndra, för att, på lite längre sikt, konvertera Morphos till ett litet nötskalbolag.

Med skugginformationens råg i ryggen kunde Knexo utan större svårighet, desarmera och oskadliggöra både de interna och de externa hotbilderna.

Visst kände han till, även om han aldrig ville öppet erkänna bristerna, kanske för att slippa skryta med de synliga ärr som uppstått efter tidigare strider, att utan den ytterst lojala ledningsgruppen hade Knexo, symboliskt, stått med finaste kostymbyxorna nere vid knävecken.

(I steganografiska sammanhang skulle ovan nämnda händelse kunna tolkas som en strid vars utgång, till en början varit ytterst osäker, men tack vare förebyggande insatser, dämpade interimstyrelsen katastrofen och den blivande tsunamivågen försvann som krusningar på vattenytan.

Inför pappaledigheten, hade den äkta hälften övertygat Knexo om att också män som befann sig mitt i karriären och klättrade opp mot näringskedjans högsta topp, ändå kunde, med lite övning och mycket tålamod, tillägna sig konsten att hålla så många bollar i luften, samtidigt som de, ledigt och bekvämt på samma gång hade många järn i elden, strängar på lyran, rida ut stormen och med Gamle Svarten under schabraket, fortsatte den ovissa resan, med kursen i 120 graders västlig rikting, bort mot den alltid hägrande händelsehorisonten.

Det var alltså under de orimligt höga kraven som Knexo tog det dagliga ansvaret för det än så länge, endast påtänkta avkomman.

Tilläggas bör att majoriteten av nutida människor när denna förutfattade mening om att den krassa verkligheten som den en gång varit före oss, inom en snar framtid, om Knexo inte höll tömmarna stramt, var på god väg att hinna ifatt det nuvarande nuläget.

Om Knexo inte varit tillräckligt observant och ständigt på hugget, skulle den skenande verkligheten, fortare än blixten, slita sig loss från det lite generande tillståndet som otidsenlig och bakåtsträvande, antik chimär.

Efter en, i Knexos tycke, oändlig rad av motgångar och besvikelser, hade han uppnått insikten att, om han verkligen hade som högsta önskan, livet som amerikansk prepper och, före murens fall, rysk pionjär, som först av alla jämnåriga triatlonutövare i hans ålder klarat av prestationen att simma uppför strömmen i nuflödets mittfåra, kunde Knexo inte acceptera den vilseledande iscensättning som många levande varelser före honom förklarat vara en ortodox paradox.

Energi- och tidstjuvarnas främsta och enda argument gick ut på att, även de som fötts med silverskedar i munnarna, eller fick gå runt med tomma och skramlande stenar i magarna, aldrig någonsin tidigare, sedan födsel och ohejdad vana, aldrig försetts rättvist fördelade vakenhetsgrader och omdömesförmågor. Vilket borde bevisas, men eftersom alla närvarande domare antingen var partiska eller frånvarande, om man bortser från eklisiastikministerns sekreterare, fanns ingen kompetent ämbetsman, villig till att, utan ett rejält tilltaget lönepåslag, ta på sig den otacksamma rollen som objektiv domare.

Knexo, till naturen, seriös, hård men rättvis, kunde inte ta en sådan hämmande inställning på djupaste allvar.

Med kluven, men sylvass tunga ville han, samtidigt som han klargjorde hur det egentligen låg till med den saken, betona att denna puritanska syn på livet som det är, härstammade från passagerarna på skeppet Majblomman.

Idag, bortglömda förfäder som varit först med att resa sig upp från en värld sedd ur de fyrbenta däggdjurens perspektiv, till att, på två ben uppnå samma kommande till klarhet likt den groda som, bara till för en liten stund sedan, upplevt världen som den fantastiska skapelse den faktiskt är, nerifrån brunnens gyttjefyllda botten.

Grodan som, likt sjöfåglarna i Bruno Liljefors målning på Thielska Galleriet, där en av dem, till skillnad från dem som självständigt och av fri vilja, nedärvd instinkt och brist på inre drivkraft och initiativförmåga blivit ståendes kvar på klippan, simmat ut på okänt vatten för att, på egen hand, gå äventyret till mötes på halva vägen.

Den som bäst skildrat den darwinistiska grodans etologiska anpassningsförmåga, var ingen mindre än Herpetologen Abel Frisco.

Genom mycket, både för själen och kroppen, ansträngande, praktiska experiment i laboratoriet samt teoretiska studier i biblioteket, där för övrigt biljardbordet, förstod han på vilkas axlar han, utan större besvär, befann sig på.

Det ektoterma amfibiedjuret, än så länge lyckligt ovetande om vad som väntade ovanför och utanför  brunnens kant, var redan före äggstadiet inställd på att tacka sin skapare för hela livet framför nosen.

Hur den kom upp är det än så länge ingen som orkat ta reda på. Mest sannolikt är att en störtskur kom, en planka föll ner i brunnen och, som på en lift, kunde grodan  först som, speciellt för gäddor, aptitretande ägg och därpå, sedan yngelstadiet livnärt sig på alger, växtdelar och smådjur, strax efter att den svanslösa, vanliga grodan genomgått sin för arten så karaktäristiska metamorfos, såg föraktfullt på den ensidiga kost som var allt som brunnens bruna bottenslam kunnat erbjuda. Som första byte lät han tungan omsluta en icke ont anandes grön spyfluga och med ett snärtande ljud, försvann den ner i hans tomma mage.

Den främste experten inom Herpetologin, Abel Frisco, utgick av födsel och ohejdad vana från den semantiska uppdelningen begreppens, entiteternas, konnotation respektive denotation. Varför han valt just denna, lite udda, indelning förklarar han utförligt i sitt till synes harmlösa, men ytterst utförliga mästerverk ”Den Darwinistisk Grodan” (utgiven på hans eget förlag, Kvastfening & Co. Förlaget hade han sålt till gamla vännen och klasskamraten från Norra Real, Frederik Lindh. Förtjänsten var öronmärkt som grundplåt inför kommande studier och forskningsprojekt).

Abel Friscos geniala idé gick i korthet ut på att hans nyligen utkomna bok ”Den Darwinistiska Grodan” skulle ersätta det mycket uppskattade, men ändå förlegade standardverket, ”Sett ur En Grodas Perspektiv”, sammanställt och i huvudsak författat av Professor Carl Gustaf Ekencrona.

”Den Darwinistiska Grodan” var delar  Den var först och främst skriven för akademiker och autodidakta lekmän. Alla intresserade var inte kunniga i fackspråket. Efter flera påtryckningar gav Abel Frisco upp och, ett år senare, överraskade han både kollegor, förlag och läsare, med en populärvetenskaplig version med, i stort sett, samma innehåll. För att inte bokhandlarna skulle ha alltför svårt att skilja den ena utgåvan från den andra, gav Frisco den senare titeln: ” Om Grodan, från kastrull till franska frogs”. Hans tanke var den att ”Den Darwinistiska Grodan” skulle tillfredsställa den akademiska världens höga förväntning och ”Om Grodan, från kastrull till franska frogs” kunde, med behållning avnjutas av vanligt folk på vägarna, på badstränderna eller i hängmattorna”.

I intervjuer tillfrågades han om ifall kreti och pleti inte skulle kunna uppleva denna uppdelning som den akademiska världens förakt för sådana som aldrig haft en ärlig chans till högskolestudier.

Professor Abel Frisco avfärdade frågan som inget annat än massmedialt nys. Boken i populärvetenskaplig form kunde med fördel läsas av både latintalande kajor och odalbönder, efter att de intagit kaffe från termosen samt en tjock skiva sirapslimpa med ett, utan minsta tanke på högt blodtryck eller tysta hjärtinfarkter, en tre millimeter högt lager nittioprocentig, extrasaltat smör, avlägsnad från kärnan medelst en traditionell, svensk osthyvel. Slutligen, som grädde på moset, fem slantar korv från Falu koppargryta. Till råga på allt, garnerad med en sträng grovmalen senap.

Den huvudsakliga skillnaden mellan standardverket och den förenklade versionen utgjordes av Friscos berömda, i sammanhanget lätt kontroversiella betoning på huruvida Grodan, studerad med utgångspunkt hämtad från konnotationens latintalande kajor och odalbönder, i sin till synes enkla, men ytterst utförliga mästerverk ”Den Darwinistiska Grodan”, förklarar ”Konnotation” som en rimlig tolkning ”Den enskilda grodans idé och egenskaper.” ”Denotation” däremot är i princip samma sak, men, istället för att studera endast en individ av samma art, utgår från vilka kännetecken som förenar alla enskilda individer inom samma arbetsfält.

Frisco var, till skillnad från många andra hängivna inom området, ingen arbetsnarkoman. Hans intresse för Den Vanliga Grodan, uppstod som en naturlig följd av att han, i samband med Försvarets rekrytering av blivande värnpliktiga, utan medvetna baktankar framhållit sitt vaga men ändå starka, i betydelsen ”ärftliga”, intresse för fotografen Jan Lindblads teveprogram om Amazonas urskogar och djuphavsforskaren Jacques Cousteaus målande beskrivningar av livet under havsytan.

En regnig, aningen tråkig, förmiddag klev Abel Frisco upp ur sängen och gick i sin flanellpyjamas ut till familjens brevlåda. Han sorterade posten på köksbordet. Där, underst i högen, låg ett fyrkantigt, av grått papper, säkert igenklistrat, mer likt ett kort, än ett kuvert. Han läste sitt namn i adressfältet och förstod med en gång vad det var. Ordern om var han, som värnpliktig, vilken funktion han skulle ha, placering och en kort beskrivning av biljetter för värnpliktiga.

Där, svart på vitt, eller grått, stod att Abel Frisco, i närheten av Waxholms fästning skulle utbildas till attackerande grodman. Som i ett trollslag var han utsedd till att ingå i en, av många, avundsvärd, elit. Det var, tillsammans med andra utvalda, som Försvarsmakten skulle göra honom till grodman.

Första månaden utgjordes grundträningen med främsta uppgift att sålla agnarna från vetet. Det var med nöd och näppe klarade Abel av hinderbanan. Han, efter att ha gått i mål, föll, helt utmattad, ihop på marken och grät. Olycksbröder som fastnat i nätet, av rädsla för höjden blivit kvar högst upp på planket eller ramlat pladask i vallgraven, skickades omedelbart med höghastighetståg, utan uppehåll i vare sig Alvesta eller Växjö, till Sparre i Karlskrona.

Till en början kunde vissa av övningarna verka barnsligt larviga. Sådana som att koka kaffe, se under vattnet och träna bröstsim.

Atomerna, de mer varma i kläderna men ännu inte torra bakom öronen, stod på landbacken och skrattade försmädligt åt naftisar som doftade av naftalin.

En vacker dag satt också Abel med kammen framför sig och räknade pinnar. Han hade vid det laget klarat av en senare aldrig utnyttjad skepparexamen, men hans intresse hade vaknat för de mera rara vetenskapsgrenarna Herpetologi och Steganografi.

Även om groddjur, hade Frisko som i princip är samma sak men sett från motsatta hållet, är det resultat som herpetologen finner fram till, genom noggranna studier av den art som överlever trots avsaknaden av både öron och svans. vad som är i princip samma sak, men sett från motsatta hållet.enkla men utförliga Den först nämnda utgick från  satsade allt på ett enda parcouriskt hopp, upp till brunnskanten.grodsläktet karaktäristisk metamorfos, uppstår en helt vanlig groda. I vuxet stadium vill den ha något annorlunda och mer mättande än   den sedvanliga metamorfosiska förvandlingen en metamorfos och ur den uppstår en helt vanlig groda. och senare utför ett parcouriskt hopp och, vips, uppe på brunnskanten och med fast mark under fötterna, med egna ögon beskåda en värld som, bara för en kort stund tidigare, för amfibiedjuret sedan,  betydligt mer av världen som fram till detta ödesmättade ögonblick, varit omöjligt att föreställa sig nerifrån brunnens djup. med  äventyret på halva vägen. himlen nerifrån brunnens leriga botten, med ett enda parcouriskt hopp, nått  från brunnens  hur grodan i brunnen Sapiens Sapiens och hennes, idag, bortglömda förfäder

till essensen, strikt och utan allt rimligt tvivel, vara steget före vår egen art, Sapiens. Ett sådant obskyrt tankegods skulle sätta krokben för våra egna möjligheter till att vara med och påverka. Vi skulle, med verkligheten hack i häl, endast uppleva ett töcken av ännu inte uppstådda förvecklingar. Det vill säga att den verkliga verkligheten för all framtid, så länge som Sapiens går på jorden, bara kan uppstå en hårsmån framför våra, var och ens, tår. äkta hälft har övertygat honom om att även män kan tillägna sig kapaciteten, den mentala närvaron och sinnesron till att, samtidigt,hålla många bollar i luften, järn i elden, strängar på lyran och ändå, likt en draghäst med skygglappar, hålla kursen på den holistiska, ekologiska och cybernetiska helhetsbilden.

Utan Harry Knexos ledarskap och arbetsinsatser skulle varken han eller familjen kunna behålla sin, i förhållande till en otillräcklig utbildning, höga status och ändå hålla sig fast på livets gröna kvist.

Hans, numera frånskilda, äkta hälft, som inte önskar ha sitt namn utsatt i det här intrikata ärendet, svor ve och förbannelse då hon upptäckt att han, hon visste inte vilken gång i ordningen, i ett lönnfack i portföljen smusslat med sig en icke oansenlig tidrapport, för att, i smyg, granska denna i hemmets lugna vrå. Efter bröllopsnatten, i samband med morgongåvan, hade han, mellan första toalettbesöket och frukosten, i förbifarten, med svag stämma och ett fåtal ord, beskrivit den, enligt den tidens neurovetenskapliga forskning, ärftliga sjukdom som mycket väl kunde ha genetiska förklaringar, kunde hon inte låta honom undkomma ett av hennes värsta, obehärskade, raseriutbrott. När det värsta var överståndet, insåg hon fakta, tog reson och förnuftet till fånga. Som om det skulle hjälpa?

Frågan som dygnet runt gnagde i hennes hjärta, var om hon till avkomman skulle överföra en sådan dystert ödesmättad åkomma som mjältsjukan i sin prydo. Den hon trott vara så ärlig och hederlig, Harry Manuel Knexo, hade inte bara försatt henne i ett välsignat tillstånd. Värre var att han givit henne falska förhoppningar om ett stabilt familjeliv och, värst av allt, falska förespeglingar om ett framtida liv utan allvarliga förvecklingar.

Morgonen därpå, då allt var förlåtet, hade Knexo i sin iver att vara henne till lags gått upp tidigt, lagat engelsk frukost med te, stekt ägg, bacon och korv, gjort i ordning hennes lunchlåda med sjömansbiff, en alkoholfri öl och som efterrätt, hallonmousse.

I samma ögonblick som hon lämnat huset och stängt ytterdörren, satte han igång med dagens göromål. Han tryckte varsamt ner handtaget, gläntade på Marcus sovrumsdörr och kikade in. Sonen visade inget tecken på att vakna.

Han värmde en kastrull med vatten och vispade i vällingpulvret. Samtidigt konstruerade hjärnan inför hans inre syn en detaljerad minneskarta. Fördelen med en sådan är att, oavsett var man börjar, kommer allt med och ingenting blir över.

I det här tidiga stadiet hade fragmentens inbördes kronologiska ordning ingen som helst avgörande betydelse. För att komma igång, följde Knexo grundregeln att ta det enklaste först och sedan lägga till det mer komplicerade allt eftersom. Strukturen han själv förespråkade, hade uppenbarat sig för honom som en blixt från klar himmel. Det var, som han brukade säga, en skänk från ovan, eller ett minne för livet.

Han kom så väl ihåg det. På en konferensresa, en kryssning med fartyget Freja, till Helsingfors. Då lysrören i taket släckts kunde samtliga närvarande se porträttbilden av sig själv lysa från filmduken. Detta var ögonblicket då Knexo med sitt geniala uppslag skulle sända ut en chockvåg genom publiken.

Kvällen innan, i singelhytten, hade han suttit på bingen, iförd den enda pyjamasen som Äkta hälften packat ner. Istället för den ordinarie kungsblå sidendräkten han köpt då han och hustrun firat semestern på Bali, hade hon, bara för att skoja med honom lite, just för det här speciella tillfället införskaffat en bomullspyjamas med glatt dansande leksaksbjörnar från boken ”Teddy Bear’s Picnic”. För att han inte skulle tro att hon varit från sina sinnens fulla bruk, hade hon, överst i hans Dynamite Miss Mars fyrhjuliga expanderbara kabinväska, lagt ett gratulationskort i kuvert, med hennes sirliga handstil, skrivna: ”Tänk inte på lilla mig, när du festar runt på pyjamaspartyt!”. Ingen vet, men kanske var det den nattdräkten som inspirerat honom till att öppna barskåpet och valt miniatyrflaskan med ”Jackety Jack V S O P, Malt Whisky” till sängfösare och, tvärt emot syftet, öppnade slussarna mellan associationsbanorna så att drömskärvor från det undermedvetnas bågvalv kastades iväg och satte nykläckta subliminala idésprång i rörelse, från den högra, kreativa, hjärnhalvan, över till den vänstra, logiska, dito.

Det som Harry Knexo senare, i minglet över drinkglasen, omtalat som hans ”Lidnerska knäpp”, utgjordes egentligen av ett inspirationsflöde vars omedelbara konsekvens ledde till att han, hals över huvudet, skulle tvärvända på pannkakan och, tvärt emot allas förväntningar, börja från slutet. I omvänd ordning, presentera de närvarande föredragshållarna från Ö till A, visa fotografierna lite hur som haver, utan att misskreditera eller alltför mycket förvanska allt arbete som allt-i-allon, kaffekokerskan och den inhyrda konferensvärdinnan tillika traineen Kerstin Blom, lagt ner för att till hundratio procent tillgodose kundernas impulsiva behov.

På det tidiga stadiet förstod inte Knexo att chockvågen med råge skulle överträffa hans förväntningar. Kanske att de närvarande känt att någonting låg i luften? Redan före lysrören släckts och porträtten visats på vita duken, utbröt en panik som i det närmaste liknade ”Svarta torsdagen”, 24 oktober 1929, under Wall Street-kraschen.

Knexo hade, i all anspråkslöshet, förväntat sig antingen, i bästa fall, utrop av glad förvåning, lite sämre, besvikna suckar eller, värst av allt, gäspande likgiltighet. Paniken utlöste ett tumult som ingen av de närvarande någonsin skulle glömma. Med ett mildare uttryck, idéstormen i det halvtomma vattenglaset växte till en ohanterlig hjärntsunami.

Vad vore livet, tänkte Knexo, utan motstånd, motgångar, oförutsedda och oväntade överraskningar?

Den direkta orsaken till kalabaliken var att företagets informella ledargrupp, i fikarummets vardagslag kallat ”De Fyras Gäng”, för att tillintetgöra Knexos planer på, före nästa kvartalsrapport, frisättning av så mycket bundet kapital som behövdes för en omorganisation med avsikt att gynna en i framtiden växande maktkoncentration.

Konspirationsteoretikerna brukar i senare efterkonstruktioner benämna ledaren för ”De Fyras Gäng” som ”Mister XXX”. Med hot om repressalier mot Kerstins närmaste anhöriga, tvingade XXX henne att sprida det falska ryktet om att Knexo, inför det ovan nämnda tillfället, lagt fram ett alternativt budgetförslag och, i anknytning till det, en provokativ och kanske alltför kreativ tolkning av kvartalsrapporten. Hans förhoppning var att, när ägarna äntligen insett planens finurliga substrukturer, skulle de, på dansgolvet efter kvällens middag, slå klackarna i taket och höja Knexo till skyarna. Konspirationen, komplotten, som ”De Fyras Gäng” rört ihop, straffade senare dem själva, då återkommande meningar i de falska dokumenten, inte kunde tyda på annat än att Knexo av de egna utsatts för en taffligt uttänkt maskopi.

(Alla entusiaster i ämnet kan vid det här laget bilda sig den uppfattningen att ordets mening beror på var man lägger tyngdpunkten, t ex ”Himlaspelet”, jämfört med ”himla spelet”)

Den som upptäckte detta var ingen annan än företagsledningens svurne fiende, Fackförbundet Unisionens första ombud och oomtvistliga visselblåsare, Klara-Matilda Hult bar, innanför styrelserummets lyckta dörrarna, öknamnet ”Ångvälten”. Då hon vid en tillfällig paus i årets löneförhandlingar, hörde detta, sa hon högt så att alla kunde höra, att hon föredrog ”Ångvälten”, framför ”Klarakanalen”.

Åtminstone alla de gånger som Knexo varit med, hade Hult först valt vapen, sedan plats och tidpunkt. Det var visserligen hon som, inte utan anledning, givit honom öknamnet ”Knexo med blåröda näsan”. Det må vara hänt för i henne hade han en trogen vapendragare och hon i honom sin inför den förestående duellen, en sekundant som kunde sina saker, var modig som ett lejon och aldrig led av vare sig skotträdsla, andtäppa eller hösnuva. skotträdsla.

Klara-Matilda Hult sköt med säker hand fram förslaget till ”Mister XXX”. Evinnerliga vinstmaximeringar var inte hennes melodi. Hellre lägga tonvikten på ändlösa utredningar av oförklarliga, tragiska olyckshändelser och stå över de tillfälliga, men för båda parter, frestande, från flipperspelarna, lånade begreppet ”knack”. Medlemmarnas hälsa och säkerhet måste stå i första rummet.

Först efteråt förstod han att Hult, indirekt och lite i det fördolda, sökt stöd uppifrån för sin något kontroversiella linje i den av Knexo, hastigt påkomna och därmed slarvigt ogenomtänkta minneslista som, i framtida ekonomiskt inriktade företagskretsar skulle gå under den lite skrattretande benämningen ”Knexos rockard”.

Personalchefen Peter Walz, fullt medveten om att ”någon”, med enda avsikt att antingen förvanska dokumentet eller se det försvinna ner i tuggen, kallade på springpojken och lät honom överlämna det till arkivet längst ner på källarplanet. Dessförinnan hade Valz, en ytterst noggrann och plikttrogen medarbetare, hemligstämplade innehållet, satte in papperet i en pärm, packat in den i brunt omslagspapper och, som sista åtgärd, plomberat paketet med en röd lack som framkallade roliga minnen från barndomens julfirande.

Utan att bryta förseglingen, hade Förste Arkivarie Sven Larsson-Bergengren, med tanke på vad det mystiska paketet skulle kunna innehålla, med silkesvantarna på, mycket försiktigt placerat och låst in det i säkerhetsskåpet, vars opersonligt mörkgröna färg långsamt flagnat av, inte på minsta skulle väcka den externe inbrottstjuvens intresse, eller en givit en intern ”mullvad” tillräcklig anledning att, medelst stetoskop och brytjärn, nagelfara gångjärnens duglighet.

Larsson-Bergengren, med sin begränsade fantasi, hade förinställt det manuella kombinationslåset med, de i sammanhanget alltför vanligt förekommande siffrorna 1-3-5-7.

Enligt ett internt personalmeddelande, undertecknat med det mer anonyma och distanserade ordvalet, fråntog sig ”Styrelsen” allt ansvar och förlade istället skulden för förväxlingen, missförståndet eller felskrivningen på en nyanställd.

Så här med facit i handen kan denna orättvisa beskyllning te sig aningen feg, som att slå under bältet, men sedd ur företagsekonomisk, strategisk synvinkel, satsa allt på ett kort, med gaspedalen i botten som på något sätt fastnat där och hastighetsmätarens nål hastat förbi skalans översta och sista markering, i full fart som om föraren haft som enda avsikt att spränga den bortre tegelmuren i en alldeles för trång återvändsgränd, kunde denna handling ses som nödvändig.

Inte ens personen ifråga skulle utsätta sig för risken att också svartlistas av konkurrenterna. Styrelsen nöjde sig med, utan att hänsynslöst, genom att skriva ut hennes för- och efternamn, peka ut henne som den skyldiga. Ändå, de grova hänsyftningar som förekommit i meddelandet kunde inte tolkas på annat sätt än att hon, vid sidan om kaffekokning, diskning av koppar samt akutstädning inne på toaletten, satt den egna signatur, efter en trevlig, men utförlig intervju med personalchefen Peter Valz, undertecknat anställningsavtalet med hennes egen signatur.

Tur för honom att den säkerhetsansvariga Karin Månsdotter hade tänkt till en gång för mycket. På eget bevåg hade Karin försatt sig i utsatt läge då hon, utan säkerhetschefens skriftliga medgivande, gått in och tummat på de ekonomiska resurser, tummärkta för nästkommande årsbudget.

Hennes äldste son Klas Månsson hade just fått tummen ur baken och kommit igång med sitt enmansföretag, ”Uggleögon K.M”, med främsta inriktning på sådana produkter, speciellt lämpade för att hålla obehöriga borta olämpliga tillfällen.

Så här i efterhand kan säkert var och en förstå hur Karin, som en god mor, med båda händerna om kvastskaftet, ville öka värmen framför Klasses curlingsten. Hur skulle hon, i avsaknad av, av den undre världen hett eftertraktade och begärliga dyrbara prylar, hamna i en akut situation där enda lösningen skulle vara att förse bostaden, tvåa med kök, med kassaskåp, tjuvlarm och säkerhetsdörr?

Men hon kunde omöjligt befria sig från dåligt samvete. Likt Nidhögg gnagde på Yggdrasils rötter, gick hon, vardag som helgdag, och grunnade på en tänkbar lösning. Den enda hon kom fram till och, i den här desperata nödsituationen. kunde acceptera, var att bryta mot regelverket rörande inhandling och uppköp.

I korthet innebar denna överilade handling, att hon hellre valde att prioritera Klasse, än att utannonsera uppdraget så att alla andra hugade företag inom samma bransch, skulle ha samma chans att, i lugn och ro, i god tid i förväg, samla in nödvändig information, behandla den med försiktighet och, enkelt och lättfattligt, med ord och illustrationer, förklara hur de tänkt sig, ställa upp en preliminär kostnadskalkyl och, när de var nöjda med resultatet, ställa samman offerten och, till punkt och pricka, följa gällande rutiner angående fredagar eller dag före helg. Logistikansvarig Carl Hill, som än en gång tvingats sätta företagets väl framför att i skolans aula med uppmärksamhet lyssna på då sonen Jim trakterade flygeln och spelade ett eget arrangemang av Beethovens ”Für Elise”. Om pappa Carl varit där, skulle han försvarat sonens prestation inför alla dem i publiken som irriterat sig på att Jim framfört det klassiska stycket på halva tiden.

Nu hade läget plötsligt förändrats. Medan de andra barnens föräldrar med uttryck olämpliga för barnaöron, framförde sina beska kommentarer till Jim, ringde Carl upp budbilsfirman vars fullständiga namn löd: ”Vi Kommer”.

Trots att han med en gång kände igen rösten, hörde han nätt och jämnt vad Vi Kommers nyanställda bombnedslag, receptionisten Fiona Florstedt, älskarinnan som veckan innan givit honom på båten, sa. Carl gjorde vad han kunde för att slippa be henne tala högre och tydligare. Han tryckte luren mot sitt högra öra så hårt att det hettade och gjorde ont. Då Fiona uttalat firmans namn samt den vanliga välkomsthälsningen som hon, tillsammans med den av företaget så ofta anlitade röstpedagogen Svea Olivia Sigismund, med smeknamnet ”S-O-S”, tränat in, hade han knappt, med sin lite pipiga och för tillfället överdrivet inställsamma röst, sagt den första stavelsen, då han nu, klart och tydligt, hörde henne, före hon frågade vad han ville, dra in andan och så låta undslippa sig en lång och tung suck. För att lätta på den förtätade stämningen, hittade han på några skämt som han, efter att ha lagt på luren, då han senare på kvällen, tillsammans med arbetskamraten Gösta Holm gått till puben ”Den Enbenta Kråkan” och efter tre afterwork-öl, vågade berätta de, i hans eget tycke, ovanligt mediokra vitsar.

Då Fiona insett att i trådens andra ände befann sig ingen mindre än den ytligt lättsamme förloraren Carl, hörde han hur hennes, annars sopranspröda stämma, hårdnade, frös hans hjärta, som klappat för henne, till is. Han ville inte ge henne ett alltför stort övertag och, med avsikt att ta ner henne på marken, antyda att han efter henne, träffat på en annan. Vidare att han, då hon så abrupt gjort slut, tagit det hela med en klackspark och att det, bortsett från frugan hemma, stod tusenden åter. Därpå, utan att låta henne ge svar på tal, beställde han, med resolut och likgiltig röst, en skicklig chaufför, som om han hade eld i baken, skulle korsa staden och lämna in företagets offert till sekreteraren Solveig Bjära, innan hon hunnit ta på sig sommarkappan, byta från inneskor till promenadskor, sätta på larmet, öppna ytterdörren, låsa den utifrån och, eftersom det var en vacker och solig dag i början på maj, med tanke på figuren, hälsan och konditionen, med lätta steg gå den alltför korta vägen hem.

Klasses goda och omtänksamma moder som satte sonens bästa före allt, kunde utan ansträngning eller moraliska svepskäl, överlåta uppdraget till Klas och, därmed, medvetet, riskera att högröstade och avundsjuka paragrafryttare skulle beskylla henne för insideraffärer, nepotism och mened.

Ståendes inför skranket i branschorganisationens rättssal, droppade hennes bittra tårar ner på marmorgolvet, tills stenografen kom fram till henne och, mycket diskret, överlämnade en väl tilltagen bunt med obegagnade engångsnäsdukar. Men det är en annan historia.

Utan moderns altruistiska stöd, försattes Uggleögon K.M. i ett besvärligt läge. De riskkapitalister som på ett tidigt stadium intresserat sig Klas Månssons företag, drog i sista stund tillbaka de i förväg utlovade investeringarna och där stod Månsson med rumpan bar.

Karins chef, Niels Otterman, som sedan år tillbaka anhållit om hennes fagra hand, såg mellan fingrarna och gav, mot alla gällande regler, ändå uppdraget till Klas Månsson.

Ärlig och redig som Klas var, installerade han det bästa, senaste och därmed dyraste säkerhetssystemet som marknaden, inom rimliga gränser, kunnat erbjuda. Ett nytt problem uppstod. Endast den person som hade tillgång till det i förväg förprogrammerade lösenordet, kunde öppna systemet för användning.

Förste Arkivarien Bertil Öhrnöga var den ende som kände till det hemliga ordet (För närvarande ett namn som för länge sedan borde ha bytts ut). Fördröjningens egentliga förklaring var, som så ofta annars, att problemets lösning fanns att finna i Öhrnögas omedelbara närhet. Under en alldeles för lång tid hade han, av sentimentala skäl, ersatt det utnötta och slitna ”Sesam” med namnet på hans livs enda förälskelse och obesvarade och därmed olyckliga kärlek. Kvinnan, vars egentliga identitet, även i Interpols ofantliga register, förblivit dold bakom Majas florstunna slöja.

Den rutinerade läsaren borde vid det här laget lätt förstå hur allt, likt länkarna i en guldkedja, hängde ihop. Kvinnan ifråga, eftersom hon under en längre tid arbetat som dubbelspion kunde i ett ögonblick av klarhet, förstå hur allt hängde samman. Hon, vars riktiga namn alldeles strax kommer att avslöjas, kunde med skarp blick och arbetsminnet fokuserat på profeten Esaias drömliknande förutsägelser och visioner, ana de större sammanhangen. Med den hemlige mästarens steganografiska metoder i bakfickan, listade hon ut vilken av dem som bäst stämde överens med helhetsintrycket. Men först och främst måste hon, med säker hand och höger pekfinger på skalpellbladets ovansida, utfört ett snitt i boken ”Andarnas hus” av exilförfattaren Gao Xingjian. Här kom Steganografin väl till pass.

Som varje kirurgläkare med bröstkorgen fylld av upp till halsen äkta stolthet och legitimationen kvar på säker plats, lade hon ett knivskarpt snitt genom bokens ovanläder, skar till en tillräckligt stor ficka som hon med gummilim stabiliserade och förslöt. Som en småskolelärarinna med oändligt tålamod som främsta egenskap och alpinisten med sengångaraktig uthållighet, fyllde hon fickan med hennes överflödande samling av samling av överblivna pusselbitar från tidigare operationer. Där fanns en utförlig analys av enäggstvillingarna Thomas och Tony Thompsons, intill förväxling lika karaktärer. Vidare en ofullständig, skissartad, tolkning av Aga Khans livvakt och personlige rådgivare och bollplank, Abraham Ming, vars liv i sus och dus slutligen lett fram till en malign blodpropp, med konsekvensen att han, som intill döden lojal mot sin herre, belönades av Aga Khan och sändes för rekreation och rehabilitering, till Doktor Axel Munthes så vackert belägna livsverk Capri. Det som redan på långt avstånd förmedlade ett intryck av orientalisk och exotisk livsvisdom.

Ficktjuvarnas, bedragarnas och bondfångarnas okrönte drottning, med täcknamn ”Kalla Hariri” (Hennes favoritfärg var röd som Nattens Drottning och favoritlåten ”All around my hat” med The Drifter’s unika och förrädiskt enkla ska-version av densamma, från år 1960. (Informationen är speciellt riktad till hängivna Drifterfans och besatta faktabitare). Hariri (härstammandes från nomadfolket Kosackerna som nu slagit ner sina bopålar i gränslandet mellan Ryssland och Ukraina) för att öppna  sedan de oförhappandes mötts i en alltför försenad tunnelbanevagnolyckligt kär som han var, av sentimentala skäl använt det enda namn som han kände till på älskarinnans, de mystiska, oförklarliga bedrägeriernas okrönta drottnings alias, Kalla Harari. som Han  en alltför lång tid var väl förankrad i förankrat i Bertil Öhns obesvarade kärlek till bedrägeriernas okrönta drottning, Den egentliga orsaken till fördröjningen, ägde samma förklaring som, i de flesta andra  till , som nästan alldeles  ett  uppdaterat lösenord som i alldeles för många månader, bestått av arkivariens älskarinnas finurligt konstruerade efternamn. Den kvinnliga industrispion som maktens översta och innersta krets fruktat mer än allt annat. Hon som, likt en cybernetisk Mata Hari, förfört chefer i höga ställningar och näslat sig in, under falsk flagg, på välgörenhetsarrangemang och plutokratins festivas. Av den bland vanligt folk så populäre skjutjärnsjournalisten Graham Paterson, har hon krävt, med den förföljdes, intill oproportionerligt överdrivna försiktighetsåtgärder, att intervjun, med frågor som hon i förväg haft erforderlig tid att tänka ut svaren på, lusläst genom lupp och med vissa, svårsmälta kommentarer, godkänt och samtyckt till, ska ske på en, av hennes säkerhetsvakt utvald, hemlig plats.

I enlighet med dennes instruktioner ska Paterson informeras om, först en halvtimme före intervjun, var någonstans i världen som denna spektakulära händelse kommer att äga rum. Då Paterson, lite rävaktigt lömskt, frågat henne om varför denna så absurda åtgärd är nödvändig, svarar damen i fråga att hon, under en längre tid, förföljs och utsatts av återkommande, besvärande frågor från Kronofogdemyndighetens sysslolösa byråkrater, petimätrar och tvångsmässiga pedanter.

Konstruktionen av hennes täcknamn var inte gratis. En pålitlig och välunderrättad källa erfor att ett oerhört belopp som med nöd och näppe rymdes i en attachéväska av märket Sameonight betalats ut i omgångar på turistfällor som Eiffeltornets restaurang med utsikt bort mot Seine och den olycksdrabbade katedralen Notre Dame, den del av Kinesiska Muren vars andra ställe befinner sig närmast Det Himmelska Torget, inuti Frihetsgudinnans fackla och, i den exotiska staden Stockholms vid Slussen anlagda kulturminnesmärkta Gondolens bardisks vänstra sida.

Som slående exempel på hur denna manuella överföring skulle gå till, hade samma säkra källa beskrivit hur Agent Ett (till vardags känd som Frederik Jansson), vars väska var fylld av omärkta, blandade och använda sedlar, helt enligt den oskrivna, dokumentslösa, överenskommelsen skulle klara av den riskfyllda transferering som, först efter att Agent Två, servitören, med egenhändigt knuten svart fluga om halsen, till Agent Ett framfört förslaget om restaurangens specialitet, en croque monsieur och ett glas pastis. Då Agent Tre var Agent Ett hack i hälarna. Tvärt emot konvenansens konventionella regler och etikettens genom århundraden väl beprövade anbefallningar, utförde Agent Tre sin hemmagjorda, impulsiva och spontana version av att påkalla ganymedens, Agent Tvås, uppmärksamhet.

Skälet till denna något överilade handling var att, inför de andra restauranggästerna, använda sig av en, om än gammaldags och kanske förlegad steganografisk metod.

Operationen, var det tänkt, skulle genomföras i tre steg.

Steg 1. Agent Ett och Agent Tre skulle bli osams om vem av dem som varit först att påkalla personalens uppmärksamhet. Den allt hetare kontroversen skulle fungera som en avledande manöver.

Steg 2. Ordstriden fick aldrig övergå till handgripligheter. Medan orden flög som pilar genom den lite tryckande stämningen, kunde Agent Ett, rutinerat diskret, överlämna attachéväskan till Agent Två. Som mellanhand, medan han fungerade som ödmjuk medlare, under bordet överlämna, den som i förväg avtalade penningsumman   Agent Två fungerade som både ödmjuk medlare och kontroversen mellan Agent Ett och Agent Tre, med Agent Två som ödmjuk medlare, flytta över intresset för väskan och dess innehåll till den hetlevrade diskussionen. Agent Tre hade till sin uppgift att fortsätta ösa olja på elden, tills att transfereringen var genomförd enligt instruktionerna. När alla inblandade parter muntligen bekräftat att det slutliga resultatet var till belåtenhet, kunde de tre aktörerna, efter en öl på puben ”Den Enarmade Polisen”, på vingliga ben ta sig hem var och en till sitt.

Agent Tre, som aldrig hunnit slutföra sin beställning, passerade ett crêperie, vände på klacken och slank in för att tysta den kurrande magen. Han, trött och utschasad, försökte bestämma sig, en tunn ihoprullad pannkaka med champinjonstuvning som fyllning, eller en med calvados och muskovadosocker. De i kön bakom honom muttrade och svor över hans tvehågsenhet. Slutligen, efter gruppens påtryckningar, kompromissade han och tog både-och. Som dryck valde han en hel flaska normandisk äppelcider. Samtidigt som han åt och drack, gick han i minnet igenom alla bilderna som anknöt till dagens operation. I den ingick ordern, att när uppdraget var genomfört, skulle varken Agent Ett, Agent Två eller Agent Tre söka kännedom eller kontakt med de andra.

När tilldragelsen var avklarad, flyttade Agent Tre över innehållet från  oerhört belopp utbetalade i begagnade sedlar, köpt, av experten på området, Pater Angelo Angelini som själv i decennier gäckat både lokal polis, Rikspolisen samt Interpol, medelst en retro telefonkatalog utgiven av Televerket år 1962, del två, från M till Ö, Trithems chiffer samt en i det närmaste unik slumpgenerator från ”den svarta torsdagen” på Wall Street i New York, med en ängels tålamod, kreerat täcknamnet Olivia Sortini. fast efter att inspektör William Reizenmark, med en i det här speciella sammanhanget fullt begriplig tvekan, vunnit Styrelsens förtroende (Enligt företagets bestämmelse angående sekretessbelagd information, kommer än så länge okända pusselbitar falla på plats, när styrelsen, efter de sedvanliga femtio åren och säkerhetskontrollerna, tillåter allmänheten allmänheten ta del av så gott som hela gåtans lösning.  falska förhoppningar om att, så snart gåtan är löst, lägga ärendet i utkorgen som stod på  ett intimt samarbete mellan lokal, nationell och internationell som sedan längegäckande, Pater Angelo Angelicus) var känd under täcknamnet ”Delvila Sorkini” det personnummer som arkivariens älskarinna, av ödet utrustat henne med). frus  hemligstämplat skrivit underoch för att inte svärtas ner inför konkurrenterna,Med grova hänsyftningar men utan att hennes namn finns omnämnt, har styrelsen pekat ut den person vars, enligt arbetsavtal och beskrivning av kommande arbetsinsatser signaturer, att skulden bör läggas på en anställd, uppgifterna är sekretessbelagdaUtan personliga signaturer under, förklarar  ett internt personalmeddelande beskriver man kan ha legat på enda sekreteraren, maskinskriverskan och arkivansvariga, Nora Jane Baker. Om så skulle vara fallet, bör vi på grund av hennes komplicerade livssituation ha överseende med detta.

Notarien, revisorn och ordinarie budgetsansvarige Harald Bloom, vars släktingar kommit från samma by som Nora, i norska Västlandet, av före detta anställda omtalad som hårdhjärtad, till och med hänsynslöst likgiltig inför sin nästas lidanden, kunde ha, i en sekundkort ögonblick av förvirring eller yrsel, lovat Nora att, om hon orkade stå ut med att de första sex månaderna arbeta halvtid och förutsatt att verksamhetens redan så hårt belastade ekonomiska resurser tillät, skulle han söka övertyga personalchefen att hon, Nora, under denna korta tid visat sig vara oersättlig.

Vidare att den som för närvarande hade heltidstjänsten, Angela ”Angie” Studebaker, plikttrogen och lojal under mer än femtio år, den senaste tiden vid minst tre tillfällen uppvisat, om än diffusa så märkbara tecken på latens, fördröjda reaktioner eller ohörsamhet, då anställningskontraktet gått ut, avgå naturligt.

Bakom Blooms rygg gick ryktet att detta var en sanning med modifikation. När städerskan och tidigare älskarinna till Bloom, Natalie Underwood, en gång stått och pudrat näsan framför ett av kontorets spegelblanka fönster, hade hon med egna ögon sett hur den bedräglige och oansvarige Bloom, när han trodde att ingen såg, kastat långa blickar efter nyanställda, oskuldsfulla men ändå vanärade, Nora Baker.

Någon har sagt att en filosof utan fiender, är ingen riktig filosof. Städerskan Underwoods svurne konkurrent och antagonist, lokalansvariga Susanne Oldfield, tog tillfället i akt att, i lönndom, försvåra Underwoods redan överansträngda position och med menande blickar till arbetskamraterna, sprida förtal och elaka, men ändå fullt tänkbara, lögner om hennes privata livsföring.

Oldfield kontrade med att öppet antyda frågan om vad Nora, ensamstående mor med fem småttingar hemma, hade för val, annat än, orädd och av fri vilja, gå i den av Bloom, så lömskt arrangerade, fälla?

Fullt medveten om hennes desperata behov av försörjningsbasis hade han, i ett ögonblick av svaghet, eller om det var en avancerad form av manipulativ beräkning, givit henne löfte om, ifall hon orkade stå ut med en kort tids väntan på Angie Studebakers naturliga avgång, kunde han fram till dess, låta henne få en halvtidstjänst.

, som ensamstående mor utan annat att försörja de fem små barnen med, stressad och noggrann intill slarvighetens gräns. För övrigt påstås det av hennes ättlingar att hon ursprungligen härstammade från Norges Västland. En oavsiktlig olyckshändelse, tvingade Noras mor bort från den by vars moraliska krav på att bokstavligen följa varje ord i Tio Guds Bud, hon inte kunnat leva upp till.

Den äldste av Noras söner, Bertold, var, med livet som insats, en av dem som, i brist på fikarum, åt sin medhavda, i en box, medtagna lunch.

D. påbörjade sin häpnadsväckande karriär som ”Andra expeditionsbiträde” vid Patentbyrån i Bern.

Den huvudsakliga orsaken till att Dratt lämnade fosterlandet bakom sig, var att rädda undan objektiva och opartiska forskningsresultat från det alltmer spända politiska läge som rådde efter Versaillefreden.

Dåtidens historieskrivning utfördes av alla dem som, likt en gång resenärerna på Mayflower, fattade beslutet att överge den gamla världens problem och, på andra sidan Atlanten, sätta spaden i obruten mark, bygga stockhus och bilda familj. Dratt reste med tåg till Antwerpen, köpte biljett och klev ombord på SS Swann River Daisy med destination New York. Färden över var gungig. På Ellis Islands landbacke stod han ostadigt på vingliga ben och kände hur marken under fötterna gungade i takt med havets vågor.

Dratt var inte ensam. Han, liksom alla andra främlingar, ställde sig i kön till säkerhetskontrollen och inväntade otåligt på sin tur. Med darrande hand fyllde han i ansökningshandlingar och frågeformulär. Visst var Nya Världen beroende av att uppfylla landet med driftiga män och kvinnor, men de som led av sjukdomar och dysfunktioner, sållades bort. Vart de sedan tog vägen, var det ingen som ville veta. Nyanlända, i livet de lämnat bakom sig, omtalats som medkännande och förstående, rusade nu, hals över huvud, utan ens minsta tanke på att vända sig om, rakt fram med siktet inställt på att möta det okända, utstå outhärdliga ansträngningar och obehagliga vedermödor, för att slutligen och sist, efter ett oräkneligt antal eklutar och prövningar, äntligen få uppleva hur drömmen om den eviga lyckan omvandlades till verklighet.

Med vingliga steg gick han genom säkerhetskontrollen, för att, törstig och utsvulten som han var, i under tre dygns tid, utsättas för sergeant Willie Pops enkelspåriga frågor.

Likt en sentida Dante Alighieri, men i avsaknad av en Vergilius som ledsagare och lärare, skulle Roger Dratts själ i Inferno, utstå alla de prövningar som Mephistophes, i brist på annan sysselsättning, kunnat finna på.

Helveteselden, med draget från Aiolos bälg, som förlöst Ferrum ur medvetandets slagg och, paradoxalt i förhållande till Fysikens lagar, flutit som magman i en glödhet flod upp till Purgatorio.

Där, av Hefaistos själv, genomgått väl beprövade metoder av gjutning, kylning, åter uppvärmning, bankades och hamrades och smiddes Dratts själ till en hård, men ändå formbar, metafysisk kropp.

Ännu en process inleddes. I Styx, från Charons färja, kunde Dratt se Eurydike, med Hades tillåtelse, vinka från stranden och höra hennes fagra röst be honom hälsa till Orfeus.

Annars tyst, men inspirerad den plötsliga händelsen, berättade färjekarlen med rodret i handen, de två ungdomarnas tragiska historia. Då den ende passageraren föll utför sorgens branta stup, tröstade Styx väktare honom med de lyriska toner som bevekat Hades och därför låtit den annars ovälkomne gästen än en sista gång möta sitt livs enda kärlek .

Hermes Trismegistos stod på Styx andra strand och, när flodens enväldige härskare kastat över repet, tog emot och fäste det runt grenen till ett grönskande, ungt och vackert lagerträd.

Dratt klev över relingen, snörde på sandalerna och mötte därpå den kommande överraskningen, ett skyfall av guld. Med andra ord, befann han sig nu inför den sista förvandlingen, från gråsten till renaste guld.

Pallas Athenas allvetande fågel hade, med utbredda vingar, satt sig uppe på Hermes Trismegistos tak och därifrån meddelat honom om Dratts snara ankomst.

Han, Hermes Trismegistos, som annars med alla krafter ändå hade svårt att övervinna den dåliga vanan att prokrastinera, måste nu skynda på med den nödvändiga förberedelsen, satte ner fötterna på det från ekens inre, hämtade golvplankor, lade manken till, sträckte upp de seniga fingrarna mot skåpets översta hylla och lyfte ner sin dyrbaraste dyrgrip, Den Magiska Morteln.

Med sin lilla hammare avsedd för stenknackning, förlöste han en flaga från De Vises Sten och placerade den längst ner i marmormorteln mitt. Nu, som en besatt, krossade, stötte och malde han flagan till ett puderfint stoff. Den med vingar beklädda lättfotade, skyndade ner till Styx strand för att på detta häpnadsväckande simpla sätt, hälsa den Utvalde välkommen.

De Kosmiska Hemligheternas Mästare förklarade för Dratt att i hälsningsritualen ingick att av egen fri vilja låta sig beströs med ett sandliknande, finfördelat pulver.

Tjuvars och Handelsmäns beskyddare kunde omöjligt vila på sina lagrar.

Den skämtsamma bäraren av talarian lät sina seniga händer fladdra som den nyss ur sin bur flyende tumlettens vingar, av tropisk värme befriade från ett hämmande lager av is.

Äntligen strilade stoffet ner över Dratts huvud likt det guldregn som Zeus en gång förvandlat sig till, då han haft för avsikt att förföra den oskyldiga Danaë.

Efter denna märkvärdiga händelse, befann sig Dratt i samma extatiska tillstånd som en dansande dervisch, eller en hängiven dyrkare av Dionysoskulten. Stoffet lade sig som ett jämt lager över hans andliga lekamen.

Vid det laget hade Mercurius spegelblanka yta, besudlats av Dratts milda, lätt saltade tårar som ur hans ögonvrår, efter en plötsligt uppkommen, oförklarliga smärta framkallad av stoffet, fallit från hans bleka kind.

Den syntetiska föreningen verkade i sammanhanget som en katalysator, inledde samma, eller åtminstone för blotta ögat, identisk, mikrokosmisk, som enligt Ovidius brev till Trajanus, transformation som den ovan nämnde, med sina poetiska formuleringar, ivrigt kanske till och med överdrift, försvarat.

På detta förunderliga sätt, som en nyss återuppstånden Fenix, blev Ferrum till Cuprum och Cuprum till Argentum. Andeväsendet hade Dratt, i brist på bättre förslag, döpt till Beatrice. Hon som, enligt ett esoteriskt uppdrag från Olympens Budbärare,  drog honom in bakom ett i draperi, tunt som Tarantellans finspunna nät.

Nyx slöja svepte över jorden och de upplysta strålarna från Helios väckte Eos ur hennes, av Hypnos fängslande föreställningar, som, nyss uppstigen och med stoffbeströdda regnbågshinnor, med fagra löften om bihonung från Ljungen, lockade bort Medusa som i Nyx stjärnbelysta skepnad, ridit Dratt bortom vanvettets gräns.

Fortfarande kvar i kvalen, reste han sig upp i Prokrustes, av schatullmakare och kurbitsmålare, vackert dekorerade säng och, som en ljungande åskvigg från klar himmel slungad av gudarnas konung,  insåg han med största förvåning, att den sista transmutationen var över.

Själens gråsten hade beretts, hanterats och, som i ett trollslag, omvandlats till renaste guld.

Dratt kunde, liksom alla andra unga män före honom, inte upptäcka något annat alternativ, för tränga in i storstadsdjungeln, än apostlahästarna. Nu fick det bära eller brista. Just hans version av lyckan stod inte och väntade. Om han, mot alla odds, hann ifatt den, måste greppet omfattas av både höger och vänster hand.

Trött, törstig och med hunger gnagande i magen, fanns bara en sak som var värre än allt annat. Att den ytterst begränsade reskassan inte skulle räcka till dels en egen sängplats i YMCA, dels, om han fann en bar i dess omedelbara närhet, inhandla och intaga den för staden så typiska grandiosa hamburgare inklusive allt.

Under hundåren i Bern hade Dratt lärt sig genom väl beprövad erfarenhet, att allt inte kom till den som kunde vänta. Den lösning han trodde skulle vara möjlig han hade i bakfickan var inte tilltalande. men om den han i ett tidigt skede varit så övertygad om var den enda rätta, istället visade sig bero på okunskap och en illusion konstruerad utifrån dagdrömmerier och förutsättningslöst önsketänkande  en illusion konstruerad av önsketänkande, var tanken den att bosätta sig i en nytömd soptunna otillräcklig information och missvisande önsketänkande trott på visat sig vara grundad på okunskap och önsketänkande felräknade med att, om inte planerna med en gång gick i lås, bosätta sig inne i en tom soptunna som borde finnas på någon illaluktande bakgård. För att klara livhanken skulle också han, likt många andra, tysta ner magen vars knorrade ljud ekade mot de övriga inälvorna, skulle han uppsöka ett av Frälsningsarméns så beryktade soppkök och, förnöjd, sleva i sig av dess värmande innehåll.

Mätt och tillfreds med tillvaron, lämnade han det enda bagaget, en begagnad, till färgen svart, doktorsväska i läder som, enligt adressen på insidan, tillhört en skotsk läkare med namnet John Finlay. Väskan hade D fått som avskedsgåva av sin generöse, men tystlåtne far. Han som, innanför en fasad av italiensk marmor, hade ett hjärta som slog.

Modern föll i gråt då han, ivrig att erövra världen och inta en betydelsefull position i de flesta av Tellus kvalitativt bästa encyklopedier, kastade en sista blick ut över köket och, till sin förvåning, upptäckte, i skenet från en näst intill antik fotogenlampa, att även på faderns garvade kind kom en tår från hans annars så torrlagda ögonen.

D tog slutligen det avgörande klivet över tröskeln, steg ut i förstugan, öppnade dörren till yttervärlden och, hörde inifrån husets inre moderns gråtande stämma och med darrande röst önskade honom lycka till på färden. Inför hennes lilla person var världen mycket större än hon någonsin kunnat föreställa sig. På skolans geografilektioner hade magister Elsa Gustafsson visat upp och, med drömsk blick, beskrivit den amerikanska kontinenten. Den vars existens, modern, som på den tiden endast var en liten flicka, endast fått bekräftad av avbildningen, sedd uppifrån, i ”Atlas för grundskolan”.

Roger Dratt upptäckte att arbeten fanns för alla dem som var beredda att för en lön omöjlig att leva på samt offra en betydande del av den annars så omtalade personliga friheten. De som var villiga att antingen betala för praktikplatsen med kontanta medel eller att, på längre sikt, ersätta arbetsgivaren för sitt helhjärtade risktagande, in natura. Dratt utstod hundåren, slet som en häst, för att få i sig, slickade ramarna rena. Alternativet, istället för att utstå de plötsliga kastvindar som kunde råda ute på äventyrens hav, skulle vara att, viljelös och vingklippt, aldrig lyckas ta sig ur och bort från Europas trygga bekvämlighetszon. För att nya världen skulle infria löftet om lycka, måste han ha minst två egenskaper, nämligen ett oändligt tålamod och ett gott sinnelag. Den som hade tid att vänta och, med ständigt leende, var beredd att utstå både spe och spö, skulle slutligen kunna knacka på pärleporten.

Men viktigast av allt var att, vad än han mötte på vägen, behålla initiativet. Äntligen, mitt i centrum som hela universum snurrade omkring, hade han funnit en plats att återhämta sig och samla krafterna inför nästa dag. Sömnen tillhörde natten, men vad använda dagen till? Det var nästa problem som krävde sin lösning.

För att kunna behålla hälsan, dyrbarast av allt annat, och därför stilla hungern och släcka törsten, behövde han något att göra som samtidigt inbringade pengar. Här, där också tiden var en handelsvara, bestod nästa ansträngning av att sälja det enda han ägde och hade till så högt pris som möjligt. Han slog sig ner på en parkbänk, vilade lite, hämtade andan och reflekterade över nästa trappsteg. Där han satt, hände ingenting. I stora hela gick livet ut på att själv skapa de förutsättningar som behövdes för att ta sig vidare. Resolut reste han på sig och flanerade bort till nästa milstolpe.

Någon kilometer bort från härbärget fanns det han sökte, en arbetsförmedling. Där inne var det så gott som tomt. Han fann tavlan över lediga jobb. Eftersom han var sent ute, återstod endast en lapp. Trots usla kunskaper i engelska språket, förstod han att Hilton Times Square Hôtel, eftersom den föregående inte skött sig, nu behövde en ny diskare. Kartan han hade var nött och sliten. Ändå räckte den för att vägleda honom fram till hotellets entré.

En äldre man klädd i uniform och blanka svarta skor, värden, hänvisade honom till personalingången som skulle finnas alldeles intill, inne i en smal gränd. Han fann en smal trappa som ledde upp till den nästan osynliga dörren. Efter ett kort samtal med den personalansvarige, skrev han på arbetskontraktet och kunde därmed omedelbart ställa sig på den tomma platsen framför en susande och brusande maskin.

Turen var med honom. När Han arbetade dygnet runt i en vecka och kunde på fredagen hämta ut sitt, av honom, så hett eftertraktade, första lönekuvert. Lite varmare i kläderna, bröt han mot grundregeln som förbjöd de anställda att utanför tjänsten vistas inom de områden som var avsedda för hotellets ärade gäster och, i en vacker lädersoffa tillverkad i jugendstil, fann det han sökte efter, en till utseendet väl utnyttjad dagstidning. Med den i handen, utan att den annars så uppmärksamme entrévakten kunde se honom, smet han ut genom dörren och in på en liten oansenligare bar något kvarter därifrån. Sittandes med en kopp svart, men välsmakande kaffe framför sig, lade han tidningen framför sig och bläddrade ivrigt fram till annonsen med lediga rum. framför ett vingligt bordslit, kunde han, mer stadd i kassan än någonsin förr, hyra en litet skrubb i 233 East 47th Street på Manhattan. En skev dörr som då och då gav ifrån sig ett knakande läte, ledde direkt ut till trapphuset.

Det som därpå hände skulle, efter D:s bortgång, förvåna biograferna vars huvudsakliga, självpåtagna, uppgift var att, förutsättningslöst, granska minsta moment som kunnat ha avgörande betydelse för Dratts framtida karriär.

En sådan slumpens skörd var att han, som enda granne på samma våning, hade en vacker, rar och skötsam ung kvinna, nämligen Sandra Shine, dotterdotter till Savanna Shine, hushållerska  och motvillig assistent till Charles Sander Pierce.

En ledig dag då Roger Dratt ensam i skrubben och saknade musik, hörde han svag någon spela på ett ostämt pianino en mazurka av Frederic Chopin. Till naturen lagd åt det mera nyfikna hållet, smög han ut i trapphuset och inifrån den andra dörren hörde den av honom så uppskattade musiken. Han knackade, först försiktigt och sedan lite hårdare. Dörren öppnades av den unga kvinna som något år senare skulle tituleras Fru Sandra Dratt.

Utan någon egentlig avsikt hade Sandra, just då hon tillsammans med Roger, ätit frukost och han skulle möta dagens arbete framför diskmaskinen på Hilton, hade Sandra nämnt att mormodern arbetade som hushållerska hos Pierce. Dratt som, nästan tvångsmässigt, lade pusselbit till pusselbit, byggkloss på byggkloss, letade information och föra samman lösa fakta, insåg i just det här ögonblicket att detta kunde vara hans första och sista chans att hoppa på tåget i farten och äga tillträde till hans enda, rätta element.

Pierce, näst intill immun mot överentusiastiska överliggare och apatiska rolighetsministrar med endast skulder på fickan vars huvudsakliga intresse låg i att, med så lite ansträngning som möjligt, tjäna så mycket som möjligt. Sådana som, bara efter en dags städande av det överbelamrade laboratoriet, gav upp, bad om ursäkt och försvann som skållade råttor tillbaka till sina hålor.

Dratt kunde, inför Pierces höga person, föreställa sig hur Stanley upplevde mötet med Doktor Livingstone. Den hängivne forskaren förstod med en gång att med den unge man som stod framför honom, förhöll det sig annorlunda. Men Pierce gjorde inget undantag. Dratt fick, liksom alla före honom, som att bringa ordning i laboratoriet.

Dratt, med uppgiften framför sig, föreställde sig vara en Herakles inför uppdraget att göra rent i Augeas stall, tog i allt vad tygeln höll. Pierce som kunde vara både krävande och petnoga, förstod att Dratt passade som handen i handsken och meddelade arbetsförmedlingen att tjänsten som Förste Assisten nu var tillsatt.

Händelserna kom slag i slag. Först som medhjälpare till Pierce, som i stunder av misströstan och, precis innan passerandet av mållinjen, var på väg att ge upp, kunde vara både besk och bitsk. Dratt stod ut med detta i så länge som fem år.

Efter ännu ett av Pierces orättvisa påhopp, sade Dratt att detta var droppen och nu fick det sannerligen vara nog. Pierce stirrade först på honom med sina iskalla, blå huskyögon, för att sedan överge Dratt i det skimrande blanka laboratoriet.

Tvärt emot vad Dratt trott, kom Pierce efter bara några minuter tillbaka till Dratt och överlämnade ett rekommendationsbrev till kollegan William James. Egentligen sökte James efter någon kunnig i stenografi och, med sin karaktäristiskt hesa, och knappt hörbara stämma, förklarade han problemet för Dratt. Han visste av egen erfarenhet att sann kunskap är belöningen efter idogt stretande. Emellertid, forskare var ett hetlevrat släkte. För att inte väcka varken Pierces eller James vrede, vågade Dratt inte fråga om ifall James sagt ”stenografi”, eller ”steganografi”. Pierce, som var en rättskaffens man, bad att Dratt, snarast möjligast, lämna över en formell arbetsansökan till honom.

James läste ansökan och förstod att Dratt hört fel. Han var en pragmatisk person som tog vara på anomalier och freudianska, kanske undermedvetna, tunghalkningar. Denna något överraskande anledning ledde till att James hellre anställde en steganograf, än en kunnig i stenografi.

I Rogers och Sandras äktenskap var denna alltför korta period särskilt lycklig då han allt oftare arbetade över,fullt upptagen av att finna lösningar på pragmatiska problem. Då kunde Sandra i hemmets lugna vrå odla sitt eget huvudsakliga intresse för konstnären Alfred Kubins roman ”Den Andra Sidan”. Roger Dratt är idag mest känd för sin elementära ”Steganografi i urval”.

Citatet hämtat från den tredje upplagan av Nomadiska Encyklopedin årgång 57, med redaktören Ernst Hasselknopff. Faktaberättelsen om R. R. Dratt är ett koncentrat ur Bernhard Quelarivauts personjornalistiska mästerverk: ”Roger R. Dratt. Från biträde till pragmatisk cybernetiker”. Lunds Tryckeri 1962.

”Steganografi i urval” är sedan länge slut på förlaget och, beroende på fåtalet lån, utsorterad från biblioteket. I bokens andra utgåva har författaren och redaktören Roger R. Dratt skrivet ett som alltid lärorikt och faktaspäckat efterord. Förläggaren Arild Askeladde har tyvärr, utan att först ha informerat D. rensat bort sådana texter som idag kan tyckas passerade, men ändå, för den oinvigde nybörjaren, har ett, sett ur historiskt perspektiv, anteduvelianskt värde. Ett sådant är Wittgensteins granskande analys av språkspelet. Ett annat Claude Levi-Strauss egen kommentar hans kanske mest kända ”Tristes Tropiques”.

Med finns den så ofta förekommande klassikern som, om den skulle utelämnas, saknas av områdets expertis. Den om hur den härföraren med strategisk och steganografisk list, låter tatuera in de kommande anfallsplanerna i budbärarens huvudsvål.

Då, långt före vår egen era, kunde små tuvor fortfarande välta stora lass, men ett människoliv var inte mycket mer värt än en spottstyver. Därför valde de allra flesta individer att hellre tillhöra ett större sammanhang, än att själv falla offer för tidens tand. Budbärarens öde hängde bokstavligen på ett hårstrå. Om fienden avslöjade härförarens bländverk, skulle budbärarens enda huvud dekapiteras. Därför var han i allra högsta grad beroende på sina kunskaper om flora, fauna, geografiska förhållanden, väder och vind, arv och miljö.

Trots förstautgåvans begränsningar används den fortfarande som handbok av Svenska Försvarets Tolkskola i Uppsala. I Kalla krigets iskalla vindar genomgick den ett okänt antal omskrivningar, censureringar och slumpmässiga strykningar, utförda av okritiska värnpliktiga. Resultatet av detta kan de intresserade själva uppleva i andra utgåvan.

Då Berlinmurens tegel stulits av påhittiga affärsidkare och Järnridån fallit, vågade det förlag som nu var innehavare till rättigheterna, göra ytterligare ett tillägg. Tredje utgåvan är redigerad av en med täcknamnet ”Vergilius”. Hans prestation ligger i att föra över Euklides Elementa Bok 1 – 6, om plangeometrin till sådana förhållanden som bättre överensstämmer med vår egen tids logistik. Den utsträckta ytan, kan om man verkligen försöker, sträckas ut ett bra stycke till. I vår egen samtid är det kanhända näst intill omöjligt att förstå hur Tellus invånare en gång kunde uppleva jorden som platt. På den tiden begränsades det faktiska nuet av händelsehorisontens panorama.

Vem som en gång dolde sig bakom signaturen ”Vergilius” är än idag en olöst gåta. Åke Rönnquist, på den tid det begav sig, var en passionerad förläggare på Albert Bonniers Förlag. På äldre dar, när han avslutat karriären, efter succén med boken ”Mördaren i Biblioteket”, på allvar engagerat sig i spörsmålet och använde därför återstoden av sin tid här på jorden till djuplodande studier och grundläggande hypoteser.

Resultatet finns att läsa i Bonniers Litterära Magasins dubbelnummer med titeln ”Kain, eller den förlorade Prometeus” (slut och utgången från förlagets utgivning) som inviger det intima samarbetet mellan BLM och tidskriften Rondo. I den för redaktörerna Thorsten Ekbom och Olof Lagercranz, i form av en brevväxling, en dialektisk analys vars egentliga betydelse naturligtvis inte kan jämföras med dem som eleven Platon beskrivit om mästaren Sokrates enats om att ”Vergilius” genom uteslutningsmetoden inte vara någon annan än pseudonymen ”Bo Balderson”.

Därmed uppstod den debatt som i det tidiga sextitalet och tio år framöver skulle färga landets kulturliv: ”Vem var Vergilius?”

Tootikki Pietà pekade ut Rönnquist som ”Bo Balderson”, som kontrade med att ”Vergilius” omöjligt kunde vara någon annan än Tootikki Pietà. Hittills har ingen kommit fram till det slutgiltiga svaret, men vart år återkommer frågan som ett ämne för trebetygsuppsatser.

Rektorn för den staganografiska utbildningen i Stockholms Universitet, litteraturvetaren, korsordsmakaren och rebuskonstruktören Rutger Facks, kan som enväldig domare utse årets bästa. Uppsatsskrivaren får som pris mottaga institutionens stipendium, en månads helpension i Axel Munthes livsverk Capri, samt texten publicerad i ”Grafologisk Ikonografisk Steganografisk Krönika” (förkortad till GISK). Det kan var värt att nämna, att den tvärvetenskapliga kursen med det passande namnet ”Manus” som än idag strävar efter att rentvå och försvara den legendariske Hans Zschwelch, expert i Praktisk Grafologisk Stilistik, rykte och namn. Nu i efterhand vet man att han ofta anlitades av Svenskt Polisväsendes så omtalade, men i interna yrkeskretsar känd som kontroversiell, Harry Söderman.

Angående ”Bo Baldersons” manus och ”Vergilius” bearbetningar, har Zschwelch kommit fram till den slutsats som väckt oro inom båda lägren. Han menar att, ur objektiv utgångspunkt, sedda utifrån de åtskilda perspektiven kan båda ha, utan att logiskt motsäga varandra, ha både rätt och fel. Han bollar frågan om vilken lösning som ligger närmast sanningen, vidare till framtida generationer av forskare. Måhända kan det något kryptiska svaret finnas i ”Vergilius” krasst exakta definition som i populariserad, folklig, formulering lyder:

”Om resultatet, konstruktionen, ska bli oklar, måste byggklossarna vara överdrivet detaljrika.”

De som själva experimenterat och erfarit, vet att hunger kommer medan man äter. Liksom korsordsmakaren är steganografen så gott som alltid en självlärd autodidakt. Det sägs att hungern kommer medan man äter. I det här sammanhanget anses den medfödda talangen bara vara ett prenatalt stadium som, med näst intill övermänsklig ansträngning, kan frammana besattheten som krävs för att den engagerade, intuitivt, hittar fram till just den personens unika och särskilda diagnostisk-analytiska metod. Steganografen använder psykiska diagnoser med monomana, monokroma, kromatiska, upprepningar, förvecklingar, avvikelser, maskformade bihang, kalejdoskopiska pussel eller de numera så vanligt förekommande pyramidala kubformationerna. Med andra ord sådana företeelser och symboliska objekt som vilseleder uttydaren ut på verbala sankmarker och in i semantiska träskområden.

Den här textmassan är konstruerad på just det sättet. Läsaren kan, men inte nödvändigtvis erfara frustrationer och, kanske till och med, i värsta, enskilda fall, paranoida vanföreställningar. Detta har i så fall inget annat syfte än att skapa perceptiv förvirring, psykisk överansträngning och kognitiv dissonans. Därför bör de inom den akademiska världen utbildade exegeterna inte fästa någon större vikt vid ordens ”ytliga” betydelse, undvika verbala, grammatiska och semantiska svallvågor samt fiktiva grundstötningar och underströmmar som kan hänga samman med dessa. Istället för att förbruka den begränsade tiden till omständliga och övergripande, men tidskrävande operationer, förlägga tonvikten på en koncentrerad fokusering i enlighet med ett, så gott som bortglömt uttryck från agrarsamhället: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Men beaktas bör att i det här speciella, steganografiskt färgade sammanhanget är ordningen den  motsatta.

Med hänvisning till den banbrytande föregångaren, poeten Arthur Rimbaud, är begreppen mångfacetterade, meningarnas stilistik okonstlade, orden synesticerade och kroppen, via ryggmärgens ganglier, kinestetiska. Avsikten är att försätta uttolkarens invanda och banala sinnesförnimmelser ur balans, eller ersätta dem, lämna plats åt, nya, okända och, kanske för den vanliga medborgaren, obekväma känslor, obehagliga stämningar och desintegrerade erfarenheter. För vem kan, vill eller orkar ifrågasätta det man själv varit med om?

Svaret, om det finns något, är bäst formulerat av den numera, tyvärr, bortgångne Leonard Meyer Sachs. I Sverige är genren illa representerad, men om någon ska nämnas, är det Daniel Tagesson.

På vilket sätt kan det steganografiska utövandet jämföras med ”kinestetik”?

Idén om att Gud har skapat Människan till en maskin är långt ifrån ny. Varelser som, okänt varför, rör sig ryckigt och möter världen på ett sätt som starkt påminner om salig Charlie Chaplin.

Ett för stunden spontant improviserat stycke, med läsarens tillåtelse och aktiva medverkan, som gruvgången och orten in i det undermedvetnas eruptiva vulkan, likt Bergakungen förvänder synen på Peer Gynt och vilseleder honom in i urbergets virvlande ursprungskälla.

I klartext betyder detta att läsaren, tvärt emot magkänslans intuitiva logik, vänder uppochner på ”conceptual apparatus”, begreppsapparaten, och med detta ”vita-kaninen-upp-ur-trollkarlens-hatt”-trick, tvingar dechiffrören in i det, av Charles Baudelaire formulerade tillstånd som, även i vår tid, benämns som ”Den Artificiella Eden”. Med andra ord, läsarens egna tillgängliga reservoar av fantasteri, reflektioner om typografins formella utseende kontra budskapets, i andra sammanhang, torftiga, för att inte säga, dödstråkiga, rent ut sagt, ”gallimatias”, av konceptuella, ekvilibristiska, ansatser till en framtida steganografisk formaliasamling.

Den uthålligaste av läsare belönas med informationen att de två grundläggande och avgörande motiven eller syftena är att både ”uppmana” och ”utmana” läsarens omedelbara, utan att vara en förutfattad mening, förståelse av textens kontextuella sammanhang.

Låt inte lättjan bedra nyfikenheten. Pallas Athenas (romarnas Minerva), Vishetens gudinnas, atenska uggla kanske hellre gömmer sig bakom en soppburk från Camden, 1897, än en antik grekisk amfora, signerad Exekias, vars svartmålade keramik tillverkades under senare delen av 500-talet fvt.

Här ännu ett levande bevis på hur textens formella uppdelning står i bjärt kontrast till budskapets flödande koda:

”Svagare individer har redan sedan tidernas begynnelse överlevt i kampen för tillvaron tack vare förmågan att, likt pragmatiska opportunister, framställa sådana personkulter och kvasireligiösa, ideologiska färdmedel som till det yttre speglar, bländar och vilseleder undersåtarna med pompösa, heraldiska symboler härstammande från numera utdöda adelssläkter, predigitaliserade klaner och, idag, flera sekel senare, lösa nätverk som, vid behov, kan sammankallas till välorganiserade styrkor, av typen ”Draktänderna”. Sjuglasvagnens kaross med alla häpnadsväckande associationsmönster överträffas av bara en enda sak, nämligen det mirakulösa underverk som döljs under kuskbocken.

Efter att tiden läkt alla sår, långt efter att Knexo själv gått bort och fallit in i glömskans mörker, skulle uttrycket, inom putslustiga, studentikosa, ironiserande och sarkastiska managementinriktade coachingkretsar och bland osnutna finansvalpar, bli lika vanligt förekommande som ”Peters princip”, ”Murphys lag” och ”Parkinsons första, andra och tredje lag”. Det senare i kritiken då karriärister och tvärsäkra uppkomlingar, med knuten näve i fickan, såg hur ”pappas gossar”, födda med silversked i munnen och dollargrinet utanför entrén, curlades fram till den tomma stolen i styrelserummet, medan andra aspiranter, som Sigvard Mohlin, kände hur kallsvetten rann utmed ryggtavlan och en, av hans trolovade fästmö Lotte Buff, nystruken bottomdownskjorta klibbade fast i skinnet.

Sigvard, med plats nummer tre i kön, var en av dem, då intervjurummet saknade väntrum, antingen stod i givakt, som mönstergilla hemvärnssoldater inför morgonens hissande av Sveriges fana, överdrivet artiga och inte så lite styva i nacken, kadetter som inväntade rätt tillfälle att, i Karlbergs slottsbal få bjuda upp Fröken Elvira Cardigan, bokhandelsbiträdet från Flen, eller var det Vänersborg?

De andra tävlande om platsen lutade sig nonchalant mot väggen och, likt arroganta, lite krumbenta malajer med tummen mitt i handen, istället för att lyda ordern om sopning av kaserngården, satt på muren och lapade sol.

Ingen av de sökande ville låtsas om att den illa dolda nervositeten låg utanför deras kontroll. För att inte avvika från gängse mönster hade samtliga inhandlat den sortens matta smaragdgröna mapp av kartong, sammanhållen av diagonalt sträckta resårband, som den gamle skägglösa halvmåneförsedda pappershandlaren Nils Karlsson Efterträdare, som en äkta gammaldags gårdsfarihandlare, med eftertryck i rösten, hävdat var den för ändamålet mest passande. Ute i korridoren klamrade sig kladdiga, kallsvettiga fingrar fast i ytan. Aspiranten, när handmuskulaturen gav vika för belastningen, bytte grepp, lämnade fingrarna efter sig mörka fuktiga avtryck.

Företagets personalchef förutsatte att den dristige som ansåg sig lämpad, likt Dummerjöns i sagan, pröva lyckan, borde ha tillräcklig av kompetens för att veta vilka uppgifter som han, personalchefen, ville skapa sig en uppfattning efter. De kanske lämpade hade därför med ansökningshandling, personlig presentation, innehållsförteckning med de mer romerskt inspirerade siffror, ”iii”:n, (siffran 4 skrivs som ”iv” och siffran fem som ”v”) som ersättning för de i våra dar så vanligt förekommande arabiska.

Sigvard var, inför en arbetsuppgift, näst intill pedantisk formalist. Han hade säkert utan Lotties tålmodiga och försiktiga, men ändå handfasta assistans, fastnat inför petitessen ifall ordet ”omständligt”, stavat med ”l”, mellan d:et och i:et, genomgått en likartad modernisering som en hel del andra inte längre så vanligt förekommande uttryck? Hon, som en jäktad bonddräng på väg till marknaden, skrek och piskade på.

Ändligen klar, låg framför honom: curriculum vitae, ansökningshandling med fotografi av Sigvard framifrån, i nationalromantisk stil, ljusgul linnekostym, fluga, nyss plockad prästkrage i knapphålet, nyputsade svarta skor från dagen då han genomgick studentexamen, ståendes på en sluttande stenhäll, runsten i bakgrunden, längre bort tre uråldriga ekar och bortom dem, en sjö som gnistrade i solskenet.

I övrigt födelseattest, dopintyg, noggrann beskrivning av familjeförhållanden, högskolebetyg, utdrag ur belastningsregistret, personliga rekommendationer, visserligen över fyra år gammalt intyg när han sommarjobbat i Herr Nilssons glasskiosk (Sigvard fick äta så mycket glass han ville, men tröttnade redan efter en vecka) nere vid Djupviks fiskeläge, året därpå, som cykelbud hos Äppelvikens Blomsteraffär (mest brudbuketter och begravningskransar till Sankta Birgitta kyrka. Då han kom in där blöt av svett, brukade Eva, kyrkvärdinnan, bjuda honom på jordgubbssaft (på innehållsförteckningen deklarerades att koncentratet inte innehöll annat än högst bara några rester av naturliga råvaror) och (tio kilo för endast femtio kronor) fullt ätliga mariekex) intyg från eget betalda distans- och kvällskurser, veckoslutsseminarier, dagboken om senaste semestern till Weimar, Wolfgang von Goethes hemstad.

Lottes, Sigvards tilltänkta och trolovade, bakgrund och härkomst var strået vassare än Sigvards. Född Åkesdotter Bååt, år 1994, i Oldenburg, i närheten av Tidö slott. Hennes far Gustaf Gabriel Åkesson Bååt af Otnäs, förstesekreterare för Norra ishavets skandinaviska intendentur för upprätthållande av samarbetet mellan Norge och Sverige efter unionsupplösningen i Eidsvoll den 17 maj 1814, brukade blinka med vänstra ögat, som han såg sämst på, och skämtade: ”att på hans sida var de, på lång sikt och med svaga ögon” släkt med Engelbrekt Engelbrektsson. Lottes mor, Hedvig, döpt efter drottningen och riksföreståndaren Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, på fädernet var, i rakt nedstigande led, släkt med rikskansler Axel Oxenstierna och på mödernet Gyldenstrahl.

Om personalchefen Carl-Göran Persson, ”CG” eller, med andra ord, hans sekreterare Annica Flotthen, Huvudansvarig för kontrollen av skrivna och oskrivna källor, önskade se bevis på detta, hade Sigvards farbror, Knut Befverhiel, ett helt och ett halvt dokumentskåp fyllt med handskrivna brev, originalkopior från församlingsböcker, utlåtelser från borgmästerier, tillstånd från rådhus, utdrag ur Folkbokföringsregistret, utlåtanden från Centrala soldatregistret i Axvall, Nordiska museets lista från förra sekelskiftet över svenskar som, med drömmen om att tälja guld med slidkniv, lämnat fosterlandet bakom sig och emigrerat till USA. Slutligen och sist, sådana udda folianter som hon måste beställa, minst en dag i förväg, från Kungliga Biblioteket.

Fackombudet Klara-Matilda var inne på samma linje som Knexo. Investeringar i nya maskiner och senaste versionerna av programvaror gick före aktieägarnas krav på ständigt högre utdelningar.

En icke oansenlig minoritet, de oppositionella eller, framför kaffeautomaten benämnda ”Opposarna” inom företagsstyrelsen satte fingret på det av nästkommande generation driftiga styrelsemedlemmar i framtiden, skulle kunna tolka som en tendens till ohelig allians mellan arvfienden Facket, bakåtsträvande bromsklossar till medlöpare, eller, de, likt träätande termitmyror, skulle förtära utanpåskalet och inifrån rasera strukturen, betonggrunden och stammarna, i aktieägarnas förtroende för den sittande styrelsens sedan förra året klubbade beslut. Den med en röst starkare majoriteten bevarade greppet utan vidare kommentarer. De tyngre ledamöterna visste av erfarenhet att en sådan överdriven, uppblåst schism, inte kunde annat än ebba ut och bedarra. Opposarna, med en betydande del a-aktieägare bakom sig, gjorde vad de kunde för att smida medan ämnet fortfarande var glödhett.

Tidigt en morgon blev Knexo tagen på sängen. Lagom till frukost, som vanligt, i bara morgonrocken, hämtade affärstidningen Carpe Diem ur brevlådan borta vid häcken, satte sig ner vid köksbordet, tog en sked med traditionell, gammaldags, filmjölk från ko och organisk müsli, bläddrade fram till företags- och ekonomibilagan och, med häpnad och hakan mot bröstet, läste pressmeddelandet som alla Opposor utan undantag undertecknat. Den här gången kom de med en svidande anklagelse, gränsande till personangrepp eller till och med ärekränkning, där man, säkert för att undvika att fallet skulle testas av svenska rättsväsendet eller Pressetiska nämnden, insinuerade att en person, som inte kunde vara någon annan än Knexo, en karaktärssvag och självfixerad uppkomling som i offentliga sammanhang ville visa riktning med hela handen, men som enligt säkra källor, under täcknamnet ”Rödgröna Räven”, fanns med på ”gråa” lönelistor från illegala spellokaler som ”Bridgeföreningen Loke”, ”Dra eller Stick”, eller, den mest kända i de här kretsarna, ”Giv och Kiv”. Trovärdiga läckor från den undre världen omtalade honom som en ledargestalt utan egentlig makt. I samband med de beslut han så gärna beskrev som sitt blygsamma bidrag till det framtida samhällets uppbyggnad och stabilitet, undvek han till varje pris frågor om hans utsatthet för tvetydiga anklagelser, personangrepp under bältet, anonyma trakasserier, otillbörliga försök till mutor och återkommande hotelser som framför domstolsskranket endast kunde ses med oblida ögon. Domaren förklarade resolut att tomma ord inte var lika med vaga antydningar om påtryckningar gränsande till utpressningsförsök.

Det finns vid den aktuella tidpunkten inga säkert talande bevis på att han kan ha fallit för frestelserna. Det kan mycket väl vara på det sättet, ”ingen rök…”, men, att i det här enskilda fallet, ta ut ett alltför långt steg i fel riktning, vore att skåda en given häst i munnen. Även han, efter att sakkunniga granskat hans fall, har en medborgerlig rätt att lämna domstolen bakom sig och möta världen som en fri man.

Hemma vid kaffemaskinen. Mycket irriterad satte Knexo originalet, en okompatibel kapsel ”Janco Martin”, med exklusivt kaffe från Caldo, i en unik, mekanisk kaffemaskin, tillverkad i endast ett exemplar, den ursprungliga prototypen, av urmakaren Jans Neeltje, som 1932, flydde från nederländska Wijk ann Zee, i egenskap av hängiven beundrare av Nostradamus, förutsåg den kommande katastrofen i Tyskland och därför emigrerade till Schweiz, öppnade urmakeri i Zürich, gifte sig med den första kvinna som vann störtloppstävlingen i Olympiska Spelen, Anne Marie Moser Pröll.

Knexo, medan han blåste på kaffet, ringde upp fackets ordförande och styrelserepresentant Klara-Matilda Hults privata nummer. Hans säkerhetsexpert, Qurt Armbåge, hade installerat två enskilda, men diagonalt hopkopplade filter, som, likt gamla tongeneratorer och den andra Enigman, sände växelvis polära eller bipolära, ljudsignaler.

De två resonerade och beslöt tillsammans om att bemöta de grovt horribla och absurda anklagelserna med likgiltighetens dödliga tystnad.

Än så länge hade inte Opposerna förlorat initiativet. När de för en andra gång försökte lägga krokben för Knexo, gick, som alla säkert kan gissa, allt över styr.

Opposerna basunerade ut en överdrivet kraftfull anklagelse som föll på sin egen orimlighet. De satte in alla tillgängliga resurser för att misstänkliggöra Knexo och, på så vis, få hans välklingande ord att inom finansvärldens etablissemang, uppfattas som dissonanser för tondöva öron.

Trots, eller tack vare Opposernas lidelsefulla personfixering kunde de som ville ”Esse non Videri” hellre verka än synas, besvara verkningselden med den verklighet som bäst stämde överens med vetenskap och beprövad erfarenhet. Utan att på minsta sätt ha för avsikt att beröva dem äran, måste man ändå erkänna att också Knexo hade ett finger med i spelet. Med detta på fötterna kunde agenterna, utan denna kunskap tillgänglig, förutse osportsliga kartellbildningar och konkurrenter.

Marknaden befann sig i samma besvärliga läge som då två skepp i en obevakad handelskonvoj ute på stormigt hav, rammat varandra, kantrade och kapsejsade och mötte sina respektive öden tillsammans. Den olyckliga slumpen var framme och fartygen kastades handlöst in mot kustens obevekliga grynningar. Först manskapet, med styrman, kock och skeppsgosse, hoppade över relingen. Sist kaptenen med loggboken inlindad i vaxad presenning. För att inte motsätta sig och trotsa Herren Guds vilja, hade ingen lärt sig simma. De få i besättning som klarat livhanken med att klamra sig fast i tomma ekfat och kringflytande vrakspillror, krossades likt råa ägg mot sylvassa klippor och förrädiska rev. Det andra fartyget vet vi ingenting mer om än myten om Den Flygande Holländaren. Spöklikt försvann det i dimman. Tackelmatroserna på lönnkrogen Dunungen nere vid hamnen berättade för varandra, efter ett oräkneligt antal whisky i vardera benet, historier att andra sjömän vittnat om mystiska tecken som fartyget Cartaphilus varslat de skrivokunniga kölsvinshalarna på sjumastaren Pequod att deras öde var förseglat.

Den inhemska marknadens gemensamma talesman förklarade att om vägen till helvetet kantats av goda föresatser, hade vid detta tillfälle autostradans resenärer erbjudits tillfälle att uppleva det hårresande situation då svarta ekonomiska torsdagsmoln drev in som tordön. Aktörer med ishinkar i bukarna använde alla till buds stående medel, från ekonomiska kaffesumpsläsare till professionella meteorologer med akademiska examina i slagruta och långvariga studier av flygande svalor förberedde de ansvariga beslutsfattarna för, att i god tid i förväg, riva seglen, stänga kabyssen, tömma tarmarna och, plötsligt erfara hur virvelvindar spred skurar med hagel stora som köttbullar ven som projektiler omkring öronen. De mannar som inte surrat fast sig, försvann med allt löst ombord över relingen och hjälplöst fördes bort med strömmarna.

Den känsliga marknadens spanare var inte dummare än att behålla, bevara, finfördela och portionera ut dagens vinstvarningar med påpetare, pincett och pipett. De måste ju också leva, hade familj och barn att försörja, lån med höga räntor att amortera, villa, volvo och vovve, sommarställe i Arild med utsikt över Öresund där man, vid klart väder, då morgonsolen sken, nattens dimmor skingrats och himlen oskyldigt blå, kunde se Danmarks kustlinje framträda, semesterresor till Karibien, eget holdingbolag med effektiv skatteplanering och diverse annat smått och gott, som att göra en barrunda tillsammans med grabbarna, som passiva åskådare uppleva hur den eldiga stripteasedansösen Marilyn Marlene, likt en brandman i utryckning, med vig kropp klamrade sig fast utmed stången, gå på den årliga klassträffen från gymnasietiden (åtminstone för att kanske hinna med en svängom med tonårskärleken, ”klassens snyggaste brud”, Anita). Möten i det inre rummet bakom loungen på övre etaget i flygplatsens utrikeshall, bemöta investerare, riskkapitalister, daghandlare och ”gråhattar”(hänsynslösa, men välinformerade agenter som, till högt pris, kunde sälja ”stalltips” från finansvärldens industrispioner och smugglare som, för att inte riskera upptäckt, med hukande gång och långsamma rörelser, passerade diffusa gråzoner, betalade höga ersättningar för att av sherpas, vägvisare, guider eller gatusmarta oregelbundna, tränga igenom ingenmansland av oändliga marskland och träskmarksområden med moskiter, malariamyggor och svidknott)med iskalla pokerspelaransikten och handfasta skakningar och muntliga, förhandlade och avtalade om sådana  våghalsiga löften som, bara ett år tidigare bedömts som lika säkra som de kraftiga järnkättingar att inte ens utbrytarkungen Houdini ens i sina våtaste drömmar klarat av att knäcka. Nu låg de där bland sjögräs och tång, korroderade av röd rost eller helt söndervittrade.

I samband med detta för alla inblandade generande läge, kallade kommunikations- och informationsministern Ulf ”Ulven” Pratt, upp hemlighetsmakarna till Regeringskansliet där man analyserade och dissekerade situationen, fylldes med förtröstan, anlitade ”heta kanaler” som alla inom samma eller grannliggande sfärer, ansåg vara, dygnet runt, avlyssnade av nyhetslystna drev från media världen över. Som att välja mellan pest eller kolera.

Det enda återstående alternativet var den underjordiska marknad som både pragmatiskt, effektivt och irrationellt höll samman isberget, marknaden, ovanför vattenytan. Det virtuella nätverket kallades av sina aktiva deltagare, ”mullvadarna” och sina passiva dito, ”sömngångarna”, för ”Den nederländska Tulpanmarknaden”. Deras legala motståndarsida, som höll sig innanför den juridiska lagens råmärken, mellan skål och vägg, använde en term som de rumsrena, i andra sammanhang, inte ens ville ta i sin mun, ”Torskbetet”.

Mullvadarna, vars löst sammansvetsade ”volontärer” (det ord de hellre använde i den undre världens innersta kretsar) hade bit för bit, med legala eller illegala medel, kommit för bara en spottstyver över så gott som hela det nedlagda analoga telefonnätet. Amiral Longfellows underhuggare, ”residenterna” och hejdukar, ”konvalescenterna”, arbetade enträget och tålamodsprövande med övertalningar angående övertygande papper med ryska löften om gulagens gratis arbetskraft som grävde fram berg av litium eller oslipade diamanter.

Den okloke prisjägare som satte till alla klutar för att privatspana efter vem som dolde sig under det fingerade täcknamnet ”Amazonen på Kapten Longfellow”, sålde sitt skinn med renrakade nackar och tvättade halsar, för en billig penning.

Bland svarthattar och röda mössor gick ett envist rykte om ”kvinnan bakom allt”, den ryske tsarens oäkta andra dotter, Anna Alexandra Pretovskaja, på oktoberrevolutionens första dag, flydde med kammarjungfrun tillika tzarens hålldam och Annas mor, Vasillenka Pretovskaja, från Eremitagets kolkällare. Utanför, på kuskbocken till en höskrinda, satt Vladimir Illjitj, olyckligt kär i Anna, och väntade. Om de blev tagna på bar gärning, visste han att färden oavkortad, skulle leda till galgen.

I sin vilda ungdom, innan äventyrerskan Vassilenka Pretovskaja väckt tsarens intresse, hade hon, hals över huvudet, med en fiskebåt flytt över Finska viken. Hon kunde idag inte komma ihåg vad fiskaren hette, men eftersom allt hon ägde var kläderna på kroppen, krävde han i förskott, resans betalning in natura. Vad ska en fattig flicka göra?

Efter att ha tillfredsställt hans dunkla, primitiva begär, förde han Vassilenka, mot hennes höga protester, till ett franskflaggat lastfartyg med namnet Zenda”. Fiskaren, kanske han hette Tore nånting, eller Svante, var sedan länge skyldig fartygskaptenen, Gilles Courtôt, en betydande spelskuld. Tore, eller Svante hade hört envisa rykten som sa att Courtôt själv var skyldig den norske redaren Douglas Skimmstad en gentjänst. Fyra matroser fattade Vassilenkas armar och ben och lyfte henne, som en livlös hösäck, uppför lejdaren.

Kapten Courtôt som, hemma hos frugan och barnen, var en präktig och rekorderlig karl, beskyddade Vassilenka från manskapets hårdhänta nypor, lät henne ta ett hett bad och på samma gång tvätta sina smutsiga kläder. Utan att åter utsätta henne för skamliga förslag eller kränka hennes heder, förde kaptenen henne till Monaco. Utanför kusten hade signalisten på Zenda semaforerat till redare Douglas Skimmstads sambandscentral om att skicka ut två lotsbåtar och bereda plats för Zenda vid lastkajen.

Överraskningen kom nio månader senare. Vattnet gick. Douglas Skimmstad sände ett expressbud efter Monacos främsta barnmorska, Lili Carie. Mademoiselle Carie tryckte och kände. Barnet låg rätt och Carie befallde tjänstefolket att värma rent källvatten, hämta linnehanddukar, en flaska jod, en flaska sprit. Någon sprit fann man inte. Carie funderade och beordrade därpå källarmästare Dominique Villard att hämta en oöppnad flaska konjak av märket Napoleon, sedan den 14 juli år 1789 (Många år senare, då barnet växt upp till en välnärd och vacker flicka med namnet Marie Antoinette, skämtade guvernanten Anne Pierrot med henne om att lagrad och handrullad konjak var det enda som dög till borttvagandet av de sista kvarvarande resterna av livet inifrån Vassilenkas livskälla.  var gott nog för att guvernant Carie, i brist på annat, låtit sommeliern välja ut och öppna faktiskt, direkt efter födelseögonblicket, tvättats i konjak ögonblicket oöppnad butelj årgångskonjak, som, när den hämtades upp av sommeliern från vinkällaren förseglade konjaksförråd, var både dammig och betäckt av spindelväv, från Napoleons trontillträde och att flaskan varit både dammig och betäckt av spindelväv). Men vem var fadern? Tsaren? Fiskaren Ture, Tore, eller om det var Svante? Många misstänkte, kanske av goda skäl, att fadern inte kunde vara någon annan än skeppsredaren själv.

 officiella eller privata nätverk som hittills varit säkra och pålitliga broar till ömsesidigt förtroende lades i träda, när luften i konferenssalen tätnat, gammal vänskap bröts före de sprack helt och hållet,  kunde, vid olösta konflikter där en fnurra på linjen uppstått kunde och  av som för bara ett år var stabilare än någonsin förr,  sedan varslade med största sannolikhet om rena grekiskan med regressioner, indexregleringar, aktiefall, den gemensamma marknadens plötsligt uppkomna ekonomiska slukhål, alltför långvariga lågkonjunkturer och regressioner, med slipad bila halshugga alla anställda som, lojalt och osjälviskt, ställt sig på företagsledningens sida.

Klara-Matilda Hult utförde ett akrobatiskt lappkast på en femöring. åsikt var den, fastnat för de falska förhoppningar som Knexo med flera förfört, som om de vore oskyldiga tonåringar. Hon fortsatte med ännu ett slag-under-bältet-påhopp om att företaget skulle erbjuda dem som valde att hellre gå i förtidspension, deltidsarbeta eller fortsätta som självständiga konsulter och egenföretagare, än att till vilket pris som helst, klamra sig fast vid en rämnande sandstensklippa, att få ett betydande avgångsvederlag, starta-eget-bidrag, gratis rådgivning och, vid särskilda fall, erbjudanden om extra förmånliga arbetsinsatser.

Varför, undrade hon stillsamt. Varför? Vad hade det världsomspännande leasingföretaget Morphos Inc att vinna på denna alltför generösa givmildhet? Alla inblandade var ju trots allt redan medvetna om att, utan att ytterligare fördjupa sig i ämnet, företagets huvudsakliga affärsidé inte var att idka välgörenhet.

Under hennes välsminkade ansikte anade man en ilska som vilket ögonblick som helst, var på väg att explodera och den avslappnade masken krackelera.

Eftersom inte en enda i styrelsen, inte ens Knexo själv, ville stiga upp på podiet och försvara rådande förhållanden mot hennes generaliserande retoriska och ironiska fråga, använde hon uteslutningsmetoden till att öppet redovisa om detta påstående helt var hämtat ur tomma luften. Det var på tiden, hon höjde rösten, att ifrågasätta om ifall varenda anklagad, per automatik, skulle, fram till motsatsen bevisats ”utom allt rimligt tvivel” skulle betraktas som ett offer?

I andra, fattigare länder, hade storkoncerner och multinationella företag, för att komma åt naturtillgångar och råvaror och därför tystat den lidande delen av befolkningen med generösa mutor, skulle befria den inhemska befolkningen från analfabetism och gamla religiösa vidskepelser om att verkan alltid hänger samman med en orsak. Okunniga, men därmed inte sagt obildbara, naturbegåvningar kommer på egen hand upptäcka att även de med bäst förutsättningar, måste lägga ner oerhört mycket tid till att seriöst studera sambandet mellan vad som är vad.

Ombudet, som vi i det här sammanhanget kan kalla för Joanne Done, ville på detta, kanske lite långsökta, sätt, synliggöra att i världen med all sin komplexitet, hänger det ena intimt samman med det andra. Det som vid ett första ögonkast kan ge upphov till en förhastad uppfattning att kampen mot analfabetismen också, logiskt, kommer att öka gruppens förståelse inför den bedrägliga, för att inte säga, förföriska begreppsapparatens abstraktioner, som, liksom vi själva som tillbringar våra liv i vardagens konkreta och ytterst verkliga förpliktelser, om vi vågar ta till oss dem sådana de ursprungligen var, utlovar en trygg och säker framtid där förståelsen och deltagandet med de andra i gruppen (oavsett vad det är för grupp och i vilket sammanhang det gäller) ökar möjligheten till högre lön, bättre levnadsstandard, etcetera etcetera. För dessa högteknologiska intressen är denna generositet inget annat än en långsiktig investering. Krasst och med svada i rösten, uttryckte hon den aktuella situationen som ”en fjärt i universum”.

Morphos Inc. var långt ifrån ensamma om att, snarast möjligt, göra sig av med humanoida arbetsinsatser för att istället ersätta dem med digitala maskiner, robotar och automater. Till bara en miljontedel av kostnaden kunde en enda maskin utföra minst tio mans veckoarbeten, inklusive helgen.

Hon avslutade med tirader av anklagelser för att varna för en överdimensionerad framtidsprognos som, enligt den skandinaviska företagsledningens senaste nyhetsbrev, med största sannolikhet omöjligt kunde utgöra något väsentligt hot mot varken de anställda eller deras nära anhöriga. Skulle denna förutsägelse slå fel och i sämsta fall hela världsekonomin implodera, hade naturligtvis den förutseende styrelsen en plan B som, än så länge, befann sig i en instabil utvecklingsfas, men, om de anställda bara hade lite mer is i magen, borde de ansvariga i ett senare stadium, inom cirka ett halvår, kunna utlova en kvalitativt utförligare information om det händelseförlopp vars kommande utvecklingsskede ingen, vid det här ögonblicket, kunde veta något om. Ombudet, som om hon blottlagt den för företagsstyrelsen generande behåringar, förklarade med yviga gester att de utvecklingsansvariga egentligen inte hade något annat framför ögonen, än att förlita sig på statistiker som, med vaga antydningar och avancerade gissningar, i sina undersökningar grovt räknat med ökad sjukfrånvaro, flexibla korttidsanställningar, inhyrda förstagångsvikarier och, som grädde på moset, den permanenta revolution som, natt som dag, utan avgörande hinder fortsatte expandera.

Med saliven flygandes ut ur munnen, frågade ombudet hur detta förenklade synsätt i framtiden skulle kunna påverka kommande generationers rätt till existentiellt, ekonomiskt och socialt oberoende? Enligt Fackets egna expertutlåtanden skulle gruppen av arbetssökande öka exponentiellt och det alltmer komplexa samhället gå miste om väl inarbetade arbetsrutiner.

Knexo, liksom de andra i De Fyras Gäng, blev långt ifrån överraskade. De förväntade sig inget annat från fackrepresentanten än plattityder och floskler. Om förbundet satsat mer på en avancerad utbildning som inkluderat diplomatisk förhandlingsteknik, skulle hon naturligtvis inte i förväg avslöjat sitt hemliga och ytterst farliga vapen. Knexo uppfattade sig själv som en snäll, förstående och alltför naiv person, ville inte visa sig alltför över måttan märkvärdig. Han skrädde dock inte orden då han redan vid den här tidpunkten kunde presentera sådana fördelaktiga förutsägelser som ändå bara utgjorde en försmak av hans, än så länge hemliga, men ändå hoppingivande programförklaring.

Han förutspådde att den negativa konjunktursvackan en gång för alla skulle vara över före nästa kvartalsrapport. Dels att den nuvarande femårsplanen var så konstruerad, att inte ens Olle, hur han än försökte, skulle kunna trycka ner handtaget till grinden.

Fackombudets avslutande replik förklarade explicit att regressionen var i samhällets tjänst. Den digitaliserade formen av potemkinkulisser hade som förlaga den ursprungliga analoga modellen hämtad från första världskrigets dagar.

En avvikande grupp av radikaliserade protektionister anklagade det elitistiska, monarkiska etablissemanget för att, inspirerade av auktoritära, religiösa sektledare, anpassa den politiska arenan till förhållanden som var speciellt gynnsamma för de av partiernas politiska organ manipulerade, ”hjärntvättade”, professionella broilers. Partiledarnas pressekreterare besvarade kritiken med ett gemensamt skrivet debattinlägg där man med fet stil underströk att ”broilerna” varken var manipulerade eller ”hjärntvättade”. De hade i stort sett samma bakgrund och utbildningar.

Partiernas respektive talangscouters använde alla samma metod. En enkelt formulerad ideologisk programförklaring med specialskrivna artiklar av respektive partiledares talskrivare, lobbyister, trendsättare, mönstergivare, professionella tyckare, åsiktsmaskiner, mediekommentatorer, influerare, solipsistiska värdenihilister, plagierande, repetativa journalistviljabliare som i egna okritiska bloggar lånar rubriker och ostrukturerade citat från tidigare angivna källor, men utan referenser till desamma.

De mediala huvudjägarna följde alla samma recept. En ung person, gärna med attraktivt utseende, men annars hög igenkänningsfaktor, kvasikonformistisk med lätt obegripliga begrepp som hämtade från handdatorernas medierelaterade synonymordlistor. Med andra ord, en naturbegåvad autodidakt med akademiska examina inom Nationalekonomi, Statsvetenskap, Juridik med Civilrätt som specialitet samt någon enstaka tjugopoängskurs, till exempel Konstvetenskap, med Nestor Jansson som kurslitteratur, eller högteknologisk, digital Kontrapunkt, med inriktning på retrofil, sentimental och nostalgisk vintage populärmusik.

Knexos uppmärksamhet återvände till den verkliga verkligheten. Inga hypotetiska prognoser i världen skulle vara till hjälp när fullkornsvällingen rann utmed kastrullens sida och brände fast på värmeplattan. Ett illaluktande os spred sig ut från köket, in i huset, uppför trappan och nådde fram till sonen Marcus.

Knexo, nu snabb i vändningarna, ryckte bort kastrullen, stängde av plattan, torkade av spisen med en disktrasa, tittade på klockan och sprang upp för att väcka sonen.

Marcus låg kvar i sängen med det syntetiskt tillverkade täcket uppdraget över huvudet, i hopp om att på det viset skydda sig mot elden. Med långsamma och ömsinta rörelser försökte Knexo att få på pojken kläderna, medan sonen, gjorde allt för att få på Marcus kläderna, använde pojken alla krafter till att ta sig ur dem.

Knexo satte Marcus i bilen, iklädd pyjamaströjan med superhjälten Eremitkräftan på, stentvättade, bakvända kriss-kross-jeans, Dobber-boxarkalsonger, omaka tubsockor och, utanpå dem, foträta, sandpapprade chukkakängor med oknutna snören, i handen, och körde bort till dagiset. Förskolefröken, vad hon nu hette, kanske Ebba, då Knexo förklarat för Ebba att Marcus inte hunnit äta frukost, stirrade hon på honom som om blickar kunde döda.

Knexo återvände till villan för att ta itu med dagens hushållsarbete. Laddade diskmaskinen, tryckte på knappen, öppnade tvättmaskinen och hängde upp Marcus kläder i torkskåpet. Ute i trädgården ställde han in gräsklipparrobotens program och, åter inne i huset, kopplade på centraldammsugaren, startade städroboten, drönaren som skötte om dammtorkningen, skyndade ut i köket för att tömma diskmaskinen och, enligt äkta hälftens morgonschema, påbörja förmiddagsfikat.

Såsom expert på managementlitteraturens internspråk visste Knexo att prokrastinering, till skillnad från lathet, innebär att agenten, hellre än att prioritera det som måste göras, fokusera på sådana uppgifter det som känns angeläget, framför dem som man pliktskyldig måste utföra. Han var lycklig som hade arbetet både som största inkomstkälla och största fritidsintresse.

Knexo var ytterst angelägen om att hans närmaste omgivning inte skulle placera honom inom samma fålla som den innersta kretsen av gamla sortens män. De som hellre läste tidningens finansbilaga, än att, i samråd med äkta hälften, utföra sådana tråkiga rutinarbeten som alltid stod utanför ytterdörren och bankade.

Tvärtom. Han uppfattade sig själv en typiskt vanlig, normal, vardaglig man, med intentionen att först och främst klara av dagens plikter och sedan, löst och ledigt, ägna resten av den vakna tiden till planering inför kommande arbetsperiod. Han, liksom allt fler medborgare i hans situation, hade insett att helhetssynen och det holistiska, cybernetiska perspektivet, skulle, kanske för evigt, förskjuta den basala makten över samhällsutvecklingen till löst sammanfogade nätverk, utomparlamentariska och därmed okontrollerbara trender.

Från att gammaldags, fysiskt närvarande och traditionellt skolade, professionella skönandar och opinionsbildare, i enlighet med respektive partiers programförklaringar, försett den passiviserade befolkningen med finmalda, lätt svalda, ideologiskt anpassade och verklighetsfrämmande, slagkraftiga slogans, haft ett enormt inflytande över dagspolitiska händelser uppstod, som ogräs ur asfalten, plötsliga maktsfärer som, på bara några sekunder upptäckt och formulerat alternativa lösningar utanför blockpolitikens rigida och förstelnade ansvarsfördelningar.

Förändringsprocessen i samhällsmaskineriet påverkade även Harry Knexos självbild. En vanlig, normal, vardagsmänniska av manligt kön som gärna klädde sig diskret, elegant, umgicks med kreti och pleti och, någon enstaka gång, följde med grabbgänget till Carlos, spelade biljard och någon gång i slutet av månaden, tog en rejäl rotblötare, avhandlade både personliga nederlag, tillkortakommanden, brister och allt annat mellan himmel och jord.

Nu var Marcus på dagis, huset akutstädat och Knexos tid var fri till annat, det vill säga arbete. Han bryggde en halv kanna med kaffe, fyllde på i koppen, hämtade kollegieblock och kulpenna och satte sig vid köksbordet för att skissa på minneskartan. Eftersom han redan hade skissen klar i huvudet, gick arbetet undan i ett flygande fläng. I samma ögonblick han satt sig ner, var det som om den överraskande uppenbarelsen uppstått från själva träffytan.