Klartext:

”Jag är frälst, så härligt frälst och till bekymmer för fattig och för rik.”

Skumtext:

”Jag är så frisk, så härligt frisk och till bekymmer för krasslig som för sjuk.”

”Vrakplundraren” är den text som varje Tydarnybörjare har som första och därmed kanske också största, ytterst påtagliga hinder:

”Vrakplundraren Ulph Petter Romphfenstocht, med hustun Greta (ej född, Boo) och döttrarna Dorinda och Kunnigunda, var omtalade som traktens mest Högstainstansfruktande gård.

Ute på ön Sillskär sades jorden vara alltför karg att bruka.

Ulph Petter fiskade torsk, sill och strömming. Greta saltade in fisken och lade dem oerhört försiktig ner dem, varv på varv i gamla tidigare begagnade till irländsk Watts Up, ektunnor som Sjöfartsverkets representant här ute på farliga vatten, beslagtagit, konfiskerat och, för att inte falla för otillbörliga frestelser tömt över destillatet i för ändamålet högst tillförlitliga plastdunkar av märket Cervera.

Var dag, på gränsen mellan stranden, myrstacken och barrskogen, plockade kvinnfolket danska strandnypon, stickelbär och svinmålla. De samlade tång och lade ovanpå den lilla äng som en dag skulle kunna bli till åker.

Var morgon, Jul som Midsommar, turades Dorinda och Kunnigunda om att mjölka geten Gullfina för att så, lagom till nästa Jul, lyfta fram den vällagrade getosten.

Byns karlar ansåg Ulph Petter vara lite för tystlåten. Då han hade vägarna förbi, tittade de menande på varandra och undrade alla vad han, som aldrig yttrat ett ord, hade för tankar om dem?

Sanningen hade som alltid sin naturliga förklaring. Ett envist rykte gick som sa att Ulph Petters far, fiskaren Nils Petter Romphfenstocht, en gång hört sonen, då han av en olyckshändelse slog hammaren på tummen istället för på spikhuvudet, vanhedra Högstainstans för- och efternamn, personnummer, papper som giltigt uppehållstillstånd och, med versaler, tydlig permanent vistelseort.

De envisa ryktena hade ingen naturlig ände. Så visst som det var sant och som sant att det var visst, förblev Nils Petter far till Ulph Petter, men varken fadern eller sonen hade aldrig någonsin haft något släktdrag gemensamt med Anders Petter, eller Svarte ”Peg-Leg Piet” Petter.

För att slå in vettet i skallen på odågan, komma till rätta med detta hädiska ofog och en gång för alla lära honom veta hut, tog Nils Petter, Ulph Petter i örat, drog in honom i verkstan, hämtade griptången och beordrade sonen att öppna käften och sträcka ut tungan.

Fadern hade varit en spelevink ända sedan han från första dagen sett solens gulvita ljus och inte ens hans biologiske son och i striden mellan förespråkare för Arvets betydelse och deras i långa traditioner tillbaka till antagonister, miljöaktivisterna, som med rottrådar ända tillbaka till Fornstoradar, i satellitstäder som Kista, Södertälje,om skämtet föll i god jord, Uppsala, då skulle Ulph Petter äntligen förstå att det alls inte gick att undkomma faderns alldeles för långt gångna bizarra skämt.

Med griptången i ett fast grepp mellan höger hands tumme och pekfinger, låtsades Nils Petter dra ut (som nutida levande folklivsforskare anser sig ha konkreta bevis på att traditionen, hade sina rötter i ett av de ökända kvarteren i Rotterdam, och, troligtvis med taskspelare och handdockspelare, typ Kasper och Krokodilen, vandrat upp till Köpenhamn, där ritualen sannolikt dött ut, men återuppstått någonstans emellan Nässjö och upp till dåtidens mest omtalade sulfitfabrik i Hallsta.”

Det mest påfallande arkeologiska fyndet består av en liten barnnäsa som av ledförslitningar, avlagringar och förkalkningar sitter som fastklämd mellan, det kan man anta intill nästan hundra procents säkerhet, en vuxen mans, av arten Homo erectus, ”digitus medius” samt den närmast placerade, från tummen sett, ”digitus anularis”.

”Nils Petter förstod åt vilket håll det inom en starkt begränsad tidsram på längre sikt barkade hän.

Såsom äkta troende och så länge det gynnade honom själv, hörsammade och lydde han Högstainstans till minsta bränn- och kontrapunkt.

I Nils Petters tankevärld fanns tre kategorier som avgjorde tidens runda, varken linjära eller kvanthoppiga gång: Föregångare, Uppföljare och Efterträdare.

Nils Petter fann en rostig spik och med den naglade han fast den Ulph Petters imaginära tunga i en grådaskig brädbit och, utan att sonen hann med att konstatera vad som hänt, strax därefter slungade in trälappen i den brinnande härden.

Vid identiskt samma tillfälle utnyttjade Nils Petter den existentiella chock som Ulph Petter ännu så länge fortfarande befann sig i.

Nils Petter var fäst vid jorden och med en väl utvald påle, fast förankrad i myllan. Därför förklarade han för sonen att om denne ägnade en enda ond tanke om Högstainstans, någon tusendels sekund före den Allvetande Berättaren som kände till Högstainstans minsta rörelse, visste med största sannolikhet att denna talesman kunde rapportera om Skapelseberättelsen, men, likt en impulsiv indikator och katalysator, inte själv deltog i själva akten.

Rent logiskt, om man nu kan använda ett sådant simpelt uttryck i metafysiska sammanhang av övre dimensionerna, eftersom Högstainstans per definition är ”Allsmäktig” bör denna institution, för att den Allvetande Berättaren skulle kunna referera till händelseförloppet online och rakt ut i direktsändning, sitta vid sidan om Högstainstans med fingrarna på equalizer-spakarna i högsta beredskap.

Berättaren förtalte om mirakulöse magiker som, bara hux flux, återskapade tungan, spiken och brädlappen och, mitt under söndagens gudstjänst, servera, likt en rykande färsk, men ändå väl tillagad plankstek, den tredimensionella av Rauschenberg inspirerade kombinen ovanpå altaret.

(Som Tydaren säkert redan uppdanat på egen hand, handlar Steganografin så mycket som allt annat om ”tajming”.)

Därför gäller det att, bortsett från Plan B, rent intuitivt ligga steget före och med en Charlie Parkersk hantering av improvisationens nyckfullhet ständigt ligga i beredskap för att hoppa in den intervall som för användare, producenter, digeridoolirare och rytmsektionen betraktas som en väl uttänjd takt och ena eller det andra hållet.

Efter den fingerade chocken fylldes Ulph Petters hela, i underkant, klena lekamen av en permanent och kronisk björnfrossa inklusive allt som just för hans del bestod av nittionio procent kallsvett och en procent väl ingrodd, irrationell, fobisk skräck.

Nils Petter, med först en djävuls tålamod, men när det tröt, tog en ärkeängel, om det var Mikael, Gabriel, eller, eftersom Uriel, som var en hängiven påldansare, reste på chartersemester till Ibiza, överlevde på helstekt gris, paëlla eller spansk pizza och svängde sina lurviga högt upp inunder diskoteket Shiva’s Regulars inglaserade takåsar.

Den ende som just för stunden av Högstainstans kunde anses upptagen av något oundvikligen akut var den alltid så plikttrogne, stränge, rättvise och ständigt rödbrusige Ärkeängeln Rafaello.

Saktmodigt som en sentida Prospero, inväntade Nils Petter att Ulph Petters från urgrundsvrål till vansinnesskri inifrån Stormens slutna skulle bedarra.

Då denna envishet så småningom bar frukt och önskat resultat, beordrade Nils Petter, Ulph Petter,  utan vare sig tillgång till andpaus eller fikarast, att, helst igår, sprida ut fåragödslet och fårahöet över köksträdgårdens pimpinella, rädisor, ängssyra, krasse och, i hopp om att lite mer regn skulle falla, till midsommarfirandet färdiga krondillen, oskalade färskpotatisen och de oersättliga jordgubbarna.

Den eviga frågan återkom som ett varannandagsbrev från Postnord, i mejlboxens inkorg.

Svensson, hederlig arbetande inkomsttagare, skattebetalare, som till vardags innerligt höll med Wallenbergarna om att det var betydligt bättre att handla utan att synas, vars högsta krav bestod av tre angelägenheter:

1) Hundägarna ska plocka upp efter deras egna hundar medan kringlorna är färska och ugnsvarma. Därmed passivt underlåta att först förhöra sig om grannens redan så tilltrasslade privatliv, ta ett steg med ryggen vänd i bjärt kontrast till färdriktningen bakåt och, genom ett noggrant övervägande, hålla med ”Gnistan” Gustafsson om alltings lösning var: ”att bara garva”.

Till motsats till alla dem inom den tysta majoriteten som framhärdar i åsikten att ”Skadeglädjen är den enda sanna glädjen”, tills de, till sin förvåning upptäcker: ”Ett gott skratt förlänger livet”.

(Här kan Tydaren erhålla för att erfara vissa hermeneutiska nyckelgåtor.

”Den enda sanna glädjen” kan inte vara något annat än ett nyss utfört bakslugt knivhugg i ryggen på alla dem som här annars skulle få upp ögonen för vissa hermeneutiska motsättningar som, i princip bör medföra att även ”Skadeglädjen” i dess förlängning, kan skänka en tillfredsställande upplevelse av ett ”gott skratt”.)

2) Färskpärarna till inlagda sillen, dillen och OP, skulle inta matbord, verandor och i skydd undan det obligatoriska midsommarregnet stå till alla inbjudna och därmed behöriga gästers förfogande under partytälten?

3) Den väl motiverade fråga som regelrätta och regelbundna svenskar inte vågade uttala högt, gällde om årets gubbar var tillräckligt söta, runda, mjuka och goda?

Efter den fruktansvärda tortyren funderade Ulph Petter på vad han egentligen brukat för ett ord som kunde ha retat Högstainstans så till den milda grad? ”Attans”, vad betydde det? Var ”Attan” ännu ett av Högstainstans oändligt många tilltalsnamn?

Efter bara några minuters googlande i Smart Phonen, fann han att, troligtvis var ”attan” eller folkligt uttryck för talet ”arton” och kunde därmed kopplas samman med den fornskandinaviska asaguden Oden.

Som regel var inte Oden den man ville ha som lagspelare i ”På Spåret”. För att inte reta gudarna och dränkas av ett skyfall, ersatte bondbefolkningen snabbt ”attan” till ”sjutton”, eftersom den ett snäpp lägre siffran inte så tydligt pekade ut Korpars och Vargars  Välgörare.

Även om ryktet gick, var det ingen i Ulph Petters omedelbara närhet som ägde kännedom om Nils Petters grymma behandling av sin enfödda avkomma.

Endast de var till städse och medvetet närvarande, som utan minsta insikt eller tillstymmelse till dåligt samvete, hänvisade fadern till Heliga Skriften om att Högstainstans utsatt Abraham för outhärdliga prövningar. Inte ett ord nämns om hur Isak reagerat inför den handling som Alice Miller troligtvis fördömt som ”Vitboken om Den Svarta Pedagogiken”.

Skulle Abraham verkligen, om Högstainstans så hade bestämt, omsorgsfullt, tvättat Isaks hals, därpå dekapiterat och offrat sonens långskalliga huvud och, som turistattraktionen på Liseberg, låtit det fara från Oljebergets topp genom Kanaans skeletonbana och fram till en, för årstiden, alltför hög strandkant där det, med rofyllda anletsdrag, kunde demonstrera sin praktiska nytta av stoicisternas undergörande attityd och livsinställning: ”Apatia”.

Nils Petter ville naturligtvis i görligaste mån, inte utsätta Ulph Petter för orimliga anklagelser och onödigt lidande.

Enbart av det enkla skälet och med tankar på kommande generationers fördömanden av hans återhållna protester mot Högstainstans hade han, på två post-itlappar, den ena rosa och den andra gul, formulerat den uppmaning som i resten av sitt liv skulle eka mellan hans egna trumhinnor:

”Gud prövar, men frestar icke”. (fotnot nr.1)

Högstainstans, exalterad av sina egna utgjutelser, hänvisade till böneorden:

”Och inled oss icke i frestelse”.

Det vill säga, en något anspråkslösare utgjutelse över Trial-and-Error-metoden. Logiskt sett, om Höstainstans verkligen befinner sig högst upp i näringskedjan, vore ju Livet-i-Sig, värdeobjektivistiskt meningslöst utan att delta i samkvämet med ett, på grund av det dunkla ljuset i valvet, diffust antal tomtegubbar, en liten (kort) tid de leva där, med mycket möda och stort besvär, som slog i glasen och lät sig lustiga.

Det skulle säkert, om Högstainstans, efter att ha ställt sig mot väggen och, likt en icke erkänd ormmänniska som ännu inte frestat Eva, målat in sig i ett hörn, undvik det känsligas ämnet som i dess förlängning kunde leda till det en galopperande kärlkramp eller i värsta fall en stegrande och därpå skenande, hjärtinfarkt.

Vad Ulph Peters mor hade för åsikter om detta, kommer bara den få veta som, efter att hon förvandlats först till en kvalitativt dåligt designad saltstod och därpå till ett ännu sämre formgivet saltkar, återupplivade henne medelst både portabel defibrillator och meningsfull underhållning utförd av hennes favorit i Parkteatern:

”Clownen Manne samt min bror Bengt.”

Därmed, trodde den sedan barnsben, från naivism till cynism, barnatroende Ulph Petter, att fram till och med livets sista dag då undergången obevekligen var närmare än någonsin tidigare, för att inte tidens tand skulle bringa det otäcka neodadaistiska kombinet, i hyllning till Rauschenberg, Johns, Cage och Cunningham samt en blinkning åt Kienholz:

Ulph Petters, i väl kraftfullt manipulativa iscensättningar av Nils Petter, borttrollade tunga fastsatt medelst en rostig spik på en grådaskig brädlapp, måste Ulph Petter vakta sina tankar och hålla tand för den tunga som han fortfarande antog ha entledigats från dess uppdrag att föra väl vald information vidare.

Efter den förutspådda tid då Ulph Petter inte skulle veta vad att göra av händer och fötter, lät hans nyutspruckna röst i högsta grad obekväm och anskrämlig var gång han stötte på en tanig varelse, typ, i kronologisk ordning, Lucette, Cedrine eller Alizée av motsatta könet, rodnade som en övermogen tomat och ägnade långa och djupa studier av framfötterna som, just för tillfället, befann sig under ovanlädret på de slitna, med stålförstärka, Kungliga Infanteriregementets marschkängor, modell M59.

Den annars så köksbänksrealistiskt lagde Nils Petter föreställde sig att Ulph Petter, blyg av försagdhet, darrningar på läppen och partiellt återkommande lalologiska stamningar, men åren går så fort, snart skulle den väsentligt större och betydligt starkare Ulph Petter Romphfenstocht, gå en en veckas lång intensivkurs i gatuslagsmål för Kalle Vänster och, när Högreinstans så tillät, utan pardon eller vidare omsvep, utdela en rejäl rallarsving och eller den av Kalle Vänster själv utformade uppercuten, och återsända en gammal ost, med logistikföretaget ”Åskledande Blixtlåset Transport”.

Utom sig av illa dold vrede, spelade Nils Petter offer, sakade, bad på sina bara byxknän, grät krokodiltårar och förklarade att han, av faderlig omsorg och omtanke om Ulph Petters personliga utveckling in i framtiden, enbart för att slippa böjas, som en urigellersk sked i tid och otid, tvingas rätta in sig i ledet och sålunda undslippa sådana outhärdliga övergrepp på befallning från Högstainstans.

Högstainstans, denne oberäknelige, trångsynte, fyrkantige och flyktigt skenhelige ande med undflyende haka hade i egen hög person svurit att, om Ulph Petter med en endaste ordväxling eller avancerat tecknande med händerna avslöjade denna hedervärda fadern Nils Petters kamratfostran till Skolöverstyrelsens avdelning för behandling av överaktiva pennalister och ofrivilliga mobbare, i görligaste mån skulle välja att föra saken vidare till ett snäpp lägre, men ändå näst högsta instans i näringskedjan, företrädesvis, bara för att nämna två i raden av fullt kompetenta ämbetsmannainstitutioner, landshövdingen i Vara och med starka influenser från den obefintliga litteraturkanon i Anavara ( i politiska, kulturella, geografiska gestaltningar av Europas många gånger om förflyttade ingenmansländer, med Gammeldansk insmugglad till Gdansk och därmed tömt en ansenligt stor, kraftig  och välriktad Dansk Skalle) som, efter ett antal rättshaveristiska verbalt välformulerade anklagelser till Ecklesiastikdepartementet i Kungliga Hufvudstaden, inget hellre ville än, med Fan i båten, snarast möjligt, ro i land.

Högstainstans tvingades ut ur sitt apatiska ställningstagande som paranoidkamera, med en tillräcklig handräckning och fokusering på den mänskliga måltavlan själv, sände iväg en linjärt utsträckt posttorisk åskvigg för att i framtiden, profylaktiskt och preventivt, mota ut Nils Petter ur den, inför Ulph Petter, självbedrägliga och självpåtagna ställning i rollen som interimistisk Högstainstansrollsinnehavare.

Åskviggens formgivare, grovsmeden Arne ”Hefaistos” Åkervända, hade bläddrat igenom årets utgåva av ”Forntida Pilspetsar” och däri funnit en för syftet lämplig modell med udden utformad som kloutskotten på en aggressiv öronkrycka.

Sådana som, men då i något praktiskt och pragmatiskt mer anpassat format, med öronen avlägsna, väl inslagen femtioårspresent, som då födelsebarnet uppvarvad och med högsta iver avlägsnat omslagspapperet, med den sanna, skadelösa livsglädjen sprudlande, svängde sin krycka med väl fastsatt guldinfattning.

Med detta synnerligen signifikativt, effektiva attribut kunde tystnaden brytas för att därpå, med åskviggens speciellt utformade spets, klyva Nils Petter Romphfenstocht, från huvudet och ner till fötterna, mitt itu, som om faderns hela gestalt vore  en välbalanserad vedklabbe på huggkubben.

Ulph Petter hade en gång varit nära att berätta om tungan och spiken för konfirmationsprästen Jon-Erik Braasklappanka.

Braasklappanka, som var en synnerligen dålig lyssnare för en obekväm informatör, hade lomhört förhört Ulph Petter om varför han alltid var så tyst. Vilken synd av de sju hade pojken begått?

Det var ingen idé att skjuta över ansvaret på vare sig Nils Petter eller Högstainstans.

I deras, i förhållande till varandra, respektive höga status och ställningar, var de befriade från jordiska synder och mellankrigstidens civilkurage.

Höstainstans, med Nils Petter som ivrig bakomomryggenhållare, kunde för allt smör i Småland inte unna en konfirmand som inte ens var förmögen att läsa det storstilta i Den Heliga Möbelkatalogen, eller små, men ändå väl inspirerande till ett Högstainstansfruktigt leverne, Svenska Julklappsinpackarförbundets (S J I P F) favoritgrötrim:

”Gud som haver barnen kär

Se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder

Står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer, lyckan går

Den Gud älskar, lyckan får”

Just som Ulph Petter skulle avslöja sin innersta hemlighet, fick Braasklappanka syn på en havsörn.

I ivern över att påkalla alla de övriga konfirmandernas uppmärksamhet, glömde han helt och hållet bort Ulph Petter som fortfarande satt, som en ärlig, sann och godtroende lärjunge, tyst på golvet och väntade på sin stund.

Under sin hektiska pubertetstid hade Braasklappanka, vid sidan om noggranna studier av sådana amerikanska filmer som med en kreativ, konstruktiv och positivistiskt inställning, typ ”American Pie”, ”Baksmällan”, ”Grown Ups”, ”Spring Breakers”, ”Uncut Gems”, ”Take Me” samt ”Final Girl”, kunde inviga den unge i situationer framkallade av Livets Ironi eller dålig karma, konsten att slingra sig ur penibla situationer, fly genom ventilationstrummorna och leva i en tryggt och säker vardag där inte jakten på pengar till mat för dagen var det som, vid skrivande tillfälle, upptog manusförfattarnas tid fram till den oundvikliga ”deadline”.

Braasklappanka, i eld och lågor, likt Döparen i Sahara skrek sig hes, då han utropade:

”Havsörnen är den mäktigaste av skärgårdens fåglar. Nu är det dags för dans och få inträda i en smäktande, men ändå, av dubbelmotiverade skäl, hårdbevakad, smäktande vals.”

Långt senare skulle Braasklappanka, i samband med Påskäggssamlandets nummerlotteri, förklara i en långtråkig och sövande söndagspredikan på Påskdagen, att livet aldrig någonsin varit tänkt att ens påminna om vardagslivet i Shangri La, Arkadien, Atlantis, De Lycksaligas Ö, Paradiset eller Edens Lustgård enligt ikonologiska instruktioner av Bosch och då Dante återsåg Beatrice och bjöd upp henne till en Polonäs en på Törnrosor. Som tur i oturen var de båda oskulder och oinsatta i könskriget som utspelade sig utan Den Uteslutne Tredje.

För att in i det längsta undvika att oplanerade barn skulle födes alldeles i Högstainstans omedelbara närhet, skulle anses välkomna till världen, återställde Braasklappanka normalt insatta, men väl hugade spekulanter som visserligen kunde uppleva showen som inhuman, men med tanke på konkurrensen ute i den starkt överreklamerade, träskluktande, hårt sockerkristalliserade arbetsmarknad där den betydande risken för överrationaliserade kartellbildningar var legio överhängande, lät auktionsförrättaren Karl Erik Eriksson på Skansens scen (för Tydaren ett ypperligt tillfälle att, för att förvirra, förleda och skapa kaos för den Lede Fis överjordiska styrkornas gråspräckliga kodknäckare, att medvetet förväxla med, han med DO, Eric Ericson Jonow) klubban slå i bordet och därmed, i förhållande till det gängse priset i hengehogfonderna, anse sig ha gjort en ekonomiskt lönsamt kap.

Det gick Ulph Petter helt och hållet förbi att detta klubbslag på något oförklarligt vis hade att göra med hans existentiellt djupa drömmerier.

Utan att de välbeväpnade vakterna hunnit upptäcka och oskadliggöra Ulph Petter hade, tom på tankar och helt mållös, för all framtid lämnat auktionssalen bakom sig.

Ulph Petter var inte, på grund av hans inbillade lyte, inte helt fokuserad på Braasklappankas ibland alltför överdrivet integritetskränkande frågor om vem som i tålmodig inväntan på Allemansrättens införande ute i skog och mark som, likt en mistlur ute i dimman på havet, påkallat uppmärksamhet långt efter Ökenbröderna, varken som kronvittne sett eller hört den lättantändliga busken, ett av de utvalda tolv stammarnas vandring från Röda havets ena strand och, mellan bärnstenar, oslipade diamanter, bilvrak utan registreringsskyltar, sjunkna flaskposter, beskattade plastpåsar, över havsbottnen, till den motsvarande, motsatta, andra stranden där ett strikt begränsat antal nödställda också skulle kunna besöka i motsvarande mängd, andra ställen.

Fysiskt närvarande men psykiskt frånvarande satt Ulph och rekapitulerade om ifall von Däniken haft, åtminstone till en viss grad, övervägande rätt, skulle så enkelt formulerade, men betydligt större och väsentligare, solipsistiskt, koncentrerade gåtor, som: ”Vem är jag?”, ”Vad gör jag här?”, ”Varifrån kommer jag?” samt, logiskt, ”Vart är jag på väg?”, vara helt utan minsta grand av självinsikt om dennes ytterst obetydliga ringa värd, väl befogade.

Den naturliga följdfrågan lyder:

”Tänk om också jag, i väntan på Universums oundvikliga slut, råkar fastna i en alltför smal och nedskräpad återvändsgränd i Brooklyn som inte ens med Smart Phonens eller Androids GPS, kan återfinnas på Globetrotterns, inom den kända världens, ständigt uppdaterade, inklusive allt, Orienteringskarta?”

Braasklappanka kunde omöjligt, med tyst medgivande från den Heliga Styrande Synonymen, godkänna den presumtiva konfirmanden Ulph Petter och, tills vidare, med risk för ett förhållandevis fritt falla ner i en jordisk motsvarighet till Purgatorium, hamna på karantänens yttersta vänsterkantens reservbänk.

Med denna lite fega och undfallande handling, hoppades Synonymen att Ulph Petter Rompfenstocht så småningom skulle inse hur det låg till med den saken-i-sig, rätta matsäcken efter de EAN-kodade livsmedlen , dra åt svångremmen och bege sig ut i världen för att söka lyckan någon annanstans.

Varför inte i, den exakta, men avsevärt gigantiskt stora repliken av Aladdins Lampa, Retro Framtidsstaden Dubai? 

I Dubai fanns de artificiella öar, som skräddarsydda för De Lycksaliga som ständigt, natt som dag, oreserverat utanför reservatet och utan minsta tanke på hur att fördela den konstanta mängden Lycka så rättvist som möjligt mellan den egna befolkningens kommande, snabbt växande, framtida generationer av syntetiskt klonad avkomma.

För att inte Ulph Petter skulle inbilla sig vara den ende som, isolerad på en öde ö där endast en steriliserad och därmed obefruktad kokospalm upptog platsen på den mest, i förhållande till öns omkrets centrala odlingsbara jord, vid sina sinnens fulla bruk, vigde sitt korta liv att leva upp till upplevelser och alltför högt uppställda ideella mål, utsåg Synonymen honom till ett hemligt uppdrag.

Alldeles innan Ulph Petter skulle utföra det obligatoriska svanhoppet ut, utan skyddsnät eller självutlösande fallskärm, i ett obefintligt intet som inte gick att beskriva med ord, serverade flygvärdinnan, inom en snar framtid känd som blivande singasongwritern, slagdängesångerskan och Universums första artificiella artist, Cinderella Barbarella anlitad av Rymdstationen Extratosphere 1, på serveringsfatet sista, laddad intill bristningsgränsen med välgrundad information, kinesisk lyckokaka, med det vagt formulerade budskapet att:

”Den Seriöse Tydaren i Spe bör leva upp till sina drömmars mål och därmed förverkliga sig själv till en distanserad underjordisk, utanför, isolerad, utesluten, alienerad, utomjordisk, materiell eskapist.”

De redan frigivna kamraterna skulle aldrig någonsin förlåta honom för detta, i deras ögon, omotiverade svek.

Varför skulle Ulph Petter så hastigt överge dem i valet och kvalet om att de antingen skulle förse honom med ett tio liters ämbar med vatten att hälla på en oplockad gås, eller kontakta en fågelfångare, Typ A av Papageno Apanage, som säkert glatt överraskad av att än en gång, kanske den sista tänkbara, åtminstone en gång till i livet få infånga en, gestaltad av ingen annan än Ulph Petter själv, Äkta Koreansk Merle Blue Olyckskorp och Ultraviolett Spefågel.

Braasklappanka, som innerst inne i hjärtats högre förmak, var godare än någon vilsen själ kunnat ana, hälsade Ulph Petter lycka till med orden:

 ”Också du, min pojke, är en skapelse av Högstainstans. Minns att hellre mållös, än lösmynt. Världen har inte behov av ännu en dyngspridare. Högsta, där Instans har sitt penthouse med swimmingpool, loungeroom och terrass, råder så vitt skilda paragrafer att motsvarande här nere ter sig vara bara skuggorna av sina forna jag.”

På väg till Dubai.

Först och främst bör nämnas att Ulph Petter Rompfhenstockt varken mötte någon Broder Björn, Broder Varg, Broder Räv, Broder Tupp eller annan till det yttre, tydligt markerade, utanförskap som så gott som alltid, i ödesmättade samtal om Livets Hårda Skola och Gång förklarat sig vara ett extrovert utvecklat sällskapsdjur.

Vad som än stod att läsa i ”The Undergroud Culture Turist Parleur”, inte minsta skugga av Råttfångare i Hameln eller Stadsmusikanter från Bremen.

Till vardags var Ulph Petter tyst som den mur som skiljt Pyramus från sin älskade Rissne. Enda gången han fallit i trans, öppnat munnen, klarat strupen med glans och sjungit för Kungen och Fosterland, var då elektroingenjören och pianisten Janne Johansson tillsammans med den lokala förmågan, organisten Erk i Vedboda, i harmonisk samklang trakterade församlingens harmonium med Ulph Petters favoritstycke: ”Ubåtskärgård”.

Ulph Petter hade övergivit den gamla fädernejorden för att, med Äventyrarens, Upptäckarens och Uppfinnarens av brinnande besatthet omättliga nyfikenhet, utforska alla de underjordiska rörelser, krafter, grottbildningar, grottmålningar och, i kommersiellt syfte, fullt drickbart mineralrika och sprudlande källvatten direkt importerat från Hohenzollerns Sanatorium för Intagande av Välgörande Mirakeldroppar.

Som en nyss avgången nybörjare till luffarstråtet, hade han som inledningssång till vandringen att välja mellan gamla slagdängor och örhängen som ”Varför skola mänskor strida” och ”Björnbrödernas Visa”. 

Han begav sig iväg från den hembygd där som barn han lekt, barndomens trakter, hålfotsinlägg i fotriktiga skor under grantopparna på skogsstigar där trädrötterna bredde ut sig, cyklar föll omkull och myrorna sprutade ut sitt kväljande etter.

De i hemmafronten blev av den senaste informationen från den anrika dagsavisen ”Storstadsdjungeltelegrafen” välunderrättade om att allt stod rätt till med å huvudets vägnar, Ulph Petter.

Världen, som den framträdde i sig, stod som vanligt på kant framför jordens brant:

Då Konsum öppnat sitt Supermarket bara fyra armslängders stenkast från ett av hembygdens kanske mest kända och omtalade fornminnen, insåg Handlare Evert Olsson, födde och uppvuxen på ett annat ställe, en vacker dag i slutet på april, ungefär samtidig som Mosebacke Etablissemang öppnade sin trädgård för allmänheten, att nu eller aldrig var det dags att stänga ingen butiken strax utanför Anavara för alltid.

Till och med Jordbruksbankens direktör Carl Johan Helgkvass, som i många år med ytterst enkla medel hållit Evert Olssons Lanthandel bakom ryggen, hade alldeles själv kommit på den helt befängda idén om Konsumkvittosamlande skulle bli framtidens melodi.

Nu, efter att banken stängt klockan tre, kunde han utnyttja sin lediga tid till att i kronologisk ordning placera sin samlade återbäringskvitton i en för ändamålet, väl utvalt kollegieblock.

Bankdirektör Helgkvass hade alltid varit en sann beskyddare av De Sköna Konsterna, akademisk humanist, mecenat till från verkligheten undflyende bohemer och drömmare och som aktiv medlem i Altruistiska Samfälligheten, erhållit Livstyckeordern av den Tredje storleken.

Därför hade han också planerat att, den dag när kollegieblocket var fyllt, skänka hans underjordiska arkiv förlagd i tre kvadratkilometer stora, före detta militära anläggningar, till Nordiska Museets samlingar.

Helgkvass trosvisshet hade omedvetet påverkat hans uppfattning om allt Nytt som Framtiden kunde bära i sitt sköte och allt Gammalt som bara stod och väntade på att någon gång, ovisst när, åter skulle uppskattas för det som en gång varit.

Inne i byns centrum var alla ytterst medvetna om att dans, spel och dryckenskap inte kunde leda till annat än en överljudshastig utförsbana till fördärvet.

Var denne utförsåkare missnöjd med långsamheten kunde dekadenten, med en, inom bekvämt avstånd från ratten, framför nosen spruta en halverad portion symaskinsolja.

Helgkvass hängivenhet för insamlande av klippta och klistrade kvitton kunde knappast leda till något annat än ringar på vattnet. Det var den egentliga orsaken till varför Olssons:

”Bön på bara byxknän om extra tilldelning av endast en kortvarig frist till nästkommande amortering.”

förflyttades från IN-korgen till skrivbordet, slogs av på mitten och därpå lades i ”Lådan för Utvisade”.

Evert Olsson, själv från ett annat ställe utanför trakten, uppväxt, som nykonfirmerad av självaste Braasklappanka, i kostymen intagit sin första sup, dragit på sig långbyxorna och i västfickan bar en snusdosa, med acklamation godkänts av församlingen i Anavara, sade en gång till så att till och med Ulph Petter själv kunde höra:

” – Under de senaste dagarna har den stumme spolingen, vars namn jag inte behöver nämna, genom en mirakulös metamorfos (som sannolikt berodde på ökad produktion av testosteron anakronistiska steroider (med överhängande risk för violettblå kulor och utåtagerande svällkroppar), adrenalin och serotonin, kopra, fria radikaler, omättat transfett, samt rikligt av ekonomiskt väldokumenterade energidrycker (enligt innehållsförteckningen bestående av vatten, raffinerat koffein utan tillsättning av vare sig syntetiskt muskovadosocker, omvänt aspartam eller finskt xylitol, men av Livsmedelsverkets Kemiska Laboratorium godkänd mängd odefinierbara slaggprodukter, som enligt gällande rekommendationer från EU: provkök, låg långt under påtagliga risker för framtida irriterande allergener) utvecklats till en välutrustad vapendragare och ungersven vars dagliga intag av till övervägande del som, då bagarbarna, onsdagar varannan vecka, ersätts av en biologiskt äkta Prins, i brist på annat, sätter i sig halv meter långa kanellängder, arbetar som två vuxna av medellängd, mellan fjäder- och bantamvikt, välartade, stockrännare som aldrig, om man nu kan få det till att låta så enkelt, ligger aldrig på latsidan eller sofflocket och, utan att lägga två strån i kors eller de krumma, men starka, fingrarna emellan, med varken med knot, gnäll, klagan eller, då de, främst med anledning av,  först positivt laddad stress, men på senare tid och, med meditativa tankar över tidens tand, bitit i sköldkanten, och utbrustit sitt älskade devis:

”Varför skjuta upp till morgondagen sådant som du kan utföra redan idag?”

Olsson tillade:

” – Den redige gossen gör syn för sägen och utgör sannerligen ett verkligt och sant bevis på att en rejäl frukost i längden lönar sig bättre, än en urkass behållare för is.”

Det Fyrdimensionella Morgonmålet, som det var uttänkt och komponerat av Kungliga Vetenskapsakademins väl utvalda team vars medlemmar bestod av i nu nämnd ordning:

Doktor Ernest Richter på Drums, Doktor Magdalena Ritter på Tamburin, Doktor Dalia Ledin på Dubbla Cymbaler, Doktor Berndt Brundin på Klarinett och som vikarierande inhoppare, Doktor Adolph Oetker på Bastuba.

Den välbalanserade müslin skulle skänka Ulph Petter råg i ryggen, styrka i armarna, mod i den något ambivalenta och tvetydiga, med bestämd artikel i singularis, substantivet ”barmen”, styv i nacken och muskler av stål.

”Bysten” skulle i ett ytters snarlikt sammanhang, mer hänsyfta till en tredimensionell, ibland i kaleidoskopiskt naturtrogna karaktärsdrag, ibland tolkad av någon sur kubistisk Picassoepigon, eller för tillfället, desperat efter kontanter, gul konkretist.

För att reta ”nyekenkisarna”, ”lantlollorna” med deras ”kilar”, sjöng före detta nollåttor, numera ”nollsjuor” och hundrasextiofemmare:

”Bystan full fyller kistorna med svull… Tripp, trapp, trull…Snippeti, Snappiti och Tittut!”

Det var inte utan att pojkvaskern, som en sann hyllvärmare av självkontroll, arbetsdisciplin och övermäktigt civilkurage, hade utstått dagens ergonomiskt förkastliga, hårt strävsamma schemalagd tid under dygnets ljusare timmar, satt sig ner i hopp om att erhålla den del av kostcirkeln som omfattade ett glas med klart, porlande källvatten därtappat vid Döda Fallet, stekt salt sill, äkta öländska kroppkakor med inbakad, välhängd, glosonfläsk med tjock svål där de rakbladsvassa borsten fortfarande satt kvar, rårörd lingonsylt som till cirka nittio procent innehöll äppelsylt från övermogna paradisäpplen, fem stora potäter, rädisblast och så en skvätt kokkaffe sparad från frukosten, hade Ulph Petter som belöning från Högstainstans, en från Maran befriad god sömn.”

(Här upptäcker den uppmärksamme Tydaren ett dold men ändå klart och tydligt välformulerat budskap: )

”Huvudsaklig ingrediens består av det gångna årets skörd av väl tillbakahållen, nysådd vildhavre, unga frivilliga vandrings- och flyttfåglar, en långtradarkonvoj som hämtad från Thorsten Jonssons roman utgiven år 1947, i en tågtransport från Hälleforsnäs, till, antingen, innan dagen grydde, anlända till garnisonen i Nykvarn eller, om de blivit något försenade, styrde kosan åt regementet i Husqvarna för att, utan pardon, tränga sig först i kön, anmäla sig till första bästa befäl.

Medan kornen långsamt maldes till lätthanterliga flingor, de frivilliga utbildades till väl fungerande styrkor med tyngdpunkten lagd på uppkastningar av mjölsäckar, kunde de, alldeles utanför grindarna och smyga ut på bondpermis.

På den tiden var en timme, i förhållande till solens gång, betydligt kortare.

De som utan påskriven ansökan från närvarande dagbefäl, förhöll sig frånvarande på behörigt avstånd från skyddsobjektet, kunde räkna med en, att likna vid, enligt den gamla måttenheten, tre långfredagar i följd, weekend inom lås och bom.

Vaktbolaget Alcazar var ytterst noga med att instruera den ofta så slarvige fångvaktaren Bonifacius ”Bobo” Bohm, att, i samband med papperskorgstömningen, åtminstone inte avsiktligt, låta burens nyckel förföljas av samma sorgliga öde.”

För Tydaren, med andra ord: ”Out of  Sight” och ”Klart som korvspad!” Följande förklaring och förståelse kräver minst en närläsning:

”Titt som tätt, när arbetssökande lokalpatrioter och isolationister satt framför dumburken och inväntade sitt ögonblick av ”Plötsligt händer det!”, och femton minuter, numera, på grund av anstormningen av intill desperation, uppgivna, ibland förtvivlade,medellösa, hasarderande klippare  nedkortat till max fem digitala essellminuter, spana bort mot förväntanshorisonten med guld och gröna skogar på andra sidan om staketet eller den med råge översvämmade ån, var i högsta grad överens om av näst intill självutplåning obegränsad solidaritet, medlidande med majoriteten av de oskyldiga offren inom stratosfären, det vill säga objekten, bildade kartell, för antingen objektivt granska varje minsta retuschering då inte ens Joakim i Gnet, eller, trots uppmonterade webbkameror med inbyggda dolda mikrofoner, inte kunde hålla borta Peppiga Tom och hans kollegor paparazzifotografer och olegitimerade personjournalister från vinklingen där Susanna, endast iklädd sin nya polkagrisrandiga bikini, just stigit upp från poolen.

Susannas Joakim satt på punschverandan och studerade manualen till en klassisk slagruta tillverkad av Stan Smith.

Uttänjd bortom bristningsgräsen hade klykan, utifrån hänsynstagande till allmänheten och inpiskad respekt inför minderåriga, sett sina sista dar passera revy.

Inom högst begränsade nobudget ramar, var det objektifierade subjektet, ”Grenen” väl insatt i Saken-i-Sigs dubbelriktade förbehållare.

Det förgrenade substantivet använde alla konster, knep, trix, bondfångerier och turistfällor, som redan under Romarrikets tid, i Forum Romanun, av publikum populära The Shellgame och Follow the Lady, väl inrepeterade överreagerande samt utåtagerande, ”spela död hund”, ”Allan Ladd” och, likt ett professionellt mixat potpurri, då vedkorgen bara stod på en armslängds avstånd, ögontjänande, på alla sätt och vis, vara till lags.

Susannas make, som till vardags gick under smeknamnet ”Jocke”, men i mer melodramatiska sammanhang ”Jack”, hade i god tid före födelsedagens infallande, av Antivaras Hembygdsförening mottagit den, enligt gängse tradition, ett till det för Föremålet-i-Sig, en förgylld lergök vars anatomiska förutsättningar och tillkortakommanden, innebar att med huvudet på skaft, och likt ett digitalt gökur, ställa sig på tårna och rapportera till de andra obehöriga att han inte, så långt hans skummande ögon kunde se samt upptäcka minsta cumulusmoln av tjock ånga och feberyrande badskum varken torna upp sig eller, direkt efter iscensättningens upphörande, ridån falla ner och salongens takkrona, åter tändas.

Redan i god tid före bröllopsakten hade Jocke insett att det, föremålet för hans uppvaktning, kunde inbringa en tillfredsställande skattefri extra inkomstkälla, då han, naturligtvis med Susannas tysta medgivande och muntliga överenskommelse, tillsammans med Peppiga Tom som promotor, sandvikarman tillika inkastare, byggde ett för ändamålet högt plank där Gemene Man från när och fjärran, med vitt skilda kulturella bakgrunder, efter att ha erlagt den symboliska summan av 100 Euro och skriftligt godtagit Allmänna villkoren om, för att skydda Susannas personliga integritet och vidlyftiga privatliv, hänsyn till sekretess, avbildning i analog eller digital form kunde få, inom tidsramen för fem minuter, uppleva den ypperliga uppenbarelsen genom ett naturligt utformat kvisthål.

Jocke kunde ändå tyda de tecken som, utan hans information, teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter, förblivit osynliga för dem i den omedelbara Allemansrättens närhet och distanserade omgivning.

Mitt bland okända och främmande uppåtgående stjärnor och fallande meteoriter, gick Månen sitt gilla ban från Intet till Allt.

Då Mars och Venus och Jupiter hamnat i en brydsam, triangulär konjunktion, tveklöst, närmade sig varandra sydväst om Karlavagnens kylare, var det dags för att sätta ner vårens allra första spadtag i den ännu så länge frostbestrukna tjälen, skåda sättpotatisen i vitögat, krypa under ekluten, först, samtidigt som agenten slet sitt hår, brista ut i tre stycken ”Nomenklatura”, gå tre varv medsols runt stenen, tvärt vända sig om i motsatt riktning, gå tre varv moturs och deklarera tre: ”Faktura. Faktura. Faktura”.

I den traditionella ritualen ingick, i alla fall under Västgötaslättens Lagar, att samtidigt spotta i motvind och en sista gång i vårens tecken be de gamla makterna om en ärorik efterbörd.

Då församlingsprästen Braasklappanka förklarat att sådana enfaldiga rörelser inte var förenliga med vetenskap och välbehövlig, men eftersatt erfarenhet, nickade de faktaresistenta inställsamt och, senare på dygnets timmar, återföll bygdens bönder i sina gamla traditionsenliga spår och återgångar.

Eller vice versa. Var morgon då sadelmakare Ernest Häggblom tittat ut genom köksfönstret, öste skyfallet ner och regnet stod som spön i backen. Åkern var lerig och ymniga strömmar av vatten strålade samman i större pölar och gölar.”

Här kan Tydaren inse ett klart och tydligt samband mellan Underground, Underjorden, i betydelsen, Hades eller, betydligt senare, Hell, De Underjordiska, eller Di Sma Undi Jordi.

”Den trogna kamraterna Gamla Oxen och Gamle Svarten, efter att dagen lång i gilla mak, stod nu förnöjda inne i stallets värme och tuggade på varsin hötapp som de med avsikt lämnat kvar från middagen för att ha som tilltugg fram till soluppgången.

Greta, äkta och hulda makan till Ulph Petter Romphfenstocht, vars farfar nu gick rastlöst fram och åter mellan förstugan, köket och finrummet.

Han sandpapprade frånvarande på en blivande, aningen skev, smörkniv i eneträ, som han, Anders Petter, innerst inne i själ och hjärta, utan att nämna Saken-i-Sig ens för sin endaste och käraste dotterdotter Greta, att det så ömt behandlade stycket, existerade enkom för ögonblick som detta. Som en väl informerad japansk samuraj anade han i lönndom att av det som hjärtat är fullt, talar den tudelade ormtungan.”

(Liksom i ”A Cure for Wellness” upptäcker Tydaren snart att sådana myter, sägnen och andra antydningar till lögner, aldrig någonsin skulle ha överlevt förra sekelskiftet om inte Freud & Co bidragit med fria associationer och tillsammans i scensättningar med, bara för att nämna några exempel i högen, Orfeus, Electra, Fedra och hennes trenne döttrar, inom familjen och ute bland societeten, sammanfatta det för ändamålet lämpade utomexistentiella tillvaron till ytterst olämpliga utsvävningar.)

Här kan Tydaren åter en gång lägga märke till hur den till synes ”rena slumpen” ger den dramatiska effekten hur Ulph Petters ”tunga” återkommer som en gummiboll, i det ovan nyss nämnda, lite alltför burdust ärliga talesättet om den Freudianska ”slip of the tungue”.) 

”Då och då, när regnskuren tystnat och vattnet hördes rinna genom stuprören och ner i ett därtill väl utplacerat träspann, sprang Anders Petter (långt innan stugan brunnit upp eller ner, trots en långt gången artros, botad i huvudsak med Djävulsklo från Kapstaden, bort till barometern, knackade på densamme som vore den, i stormens iskalla vindar, vindbryggan in till borgen, tills att Greta, rädd för att farfadern i en allt ökande grad av sinnesförvirring, varnade honom för att den, visserligen överdrivet dystopiska, men ändå högst sannolika hypotesen om den defragmenterade entropin där mätinstrumentet, i strängt anakronistisk ordning, faktiskt kunde rämna och spricka sönder i tusende bitar.

Han tog henne på orden, bet huvudet av skammen och, plötsligt var de helt överens om att, om än aldrig så lite regn kunde fylla den näst intill uttorkade brunnen och stabilisera mängden grundvatten.

Någon gammal grek som många levande vittnen bekräftat som varandes vis, men vars namn nu för tiden, en gång för alla rasat ner i glömskans mörka håla, kan ha yttrat den retoriska frågan:

”Jag undrar; varifrån kommer Världsalltet mellan himmel och jord?”

Greta kastade drömska blickar på Ulph Petter. Han, om någon, om han just då brytt sig det allra minsta om henne, skulle förstå i vilka djupa avgrundsval hon, likt en Buridansk åsna mellan hötapparna, befann sig i och, om han bara vred på huvudet femton grader åt i sydvästlig riktning, skulle inte kunna göra någonting annat än med hett kätterska, i isande kallt blå belysning, flammande ögonflimmer.

Att varken stämma i bäckens onda blod eller reta den, trollens mjölkko, Grizzlybjörnen som sov i fjor med orimliga förslag från Nallemaran och, då ingen reaktion infann sig inom rimlig tid utropade Greta, in i björnens innersta ide som var anlagd inne i en nedlagd koppargruva, förolämpningar och orättvisa anklagelser om alltför hastigt påkomna händelser, inspirerade av bästsäljaren som Greta själv trodde även den drömmande nallen hade läst, om förfadern, Grottbjörnens, i allra högsta grad beroende av hur många beboeliga och tillgängliga grottor som fann samt hur många av dem som för tillfället var lediga, demokratiskt vänligt sinnade natur- och ursprungsbefolkningsstammar.

Visst visste hon bättre, sa Greta tyst för sig, att Ulph Petter var byns ändå rikligast å huvudets vägnar, välutrustade karl som helt ensam hade förmågan att hålla i den alltför bredbrättade hatten höll då vintersnön yrde och virvlarna ven kring knutarna.

(Ingen Tydare har i detta nuläge kunnat besvara frågan, vad Greta Boo, utklädd, maskerad och med en väl inrepeterad imitation av Ulph Petters Greta, egentligen varit ute efter?)

Denna smäckert, smidiga, men lite alltför tama varelse som visade upp sig framför hans öppna ögon, kunde ingen annan vara än antingen Ulph Petters utvalda Greta, eller Greta Boo.

Greta hade, gång efter annan, sett hur Ulph Petter, med plommonstopet på det något flintskalliga huvudet, fastbundet med en yllehalsduk under hakan, i ett omoget trots mot Högstainstans, knutit höger näve i luften och i upprepade omgångar febrilt skakat den som Ringaren en stormklockas kläppkula, efter en kvällslektion i ”Förberedande Kampanologi” med en i Ringarens eget tycke, orättvis tillrättavisning avKlockaren, om metallurgi. 

Ingen skulle tro att just Greta Boo, i mörkret, mellan halm och strå, en gång besökt höskullen under samma ögonblick och täckelse som Ulph Petter.

Hon var också, innerst inne, fast bestämd om att, fastän till det yttre oberörd, medveten om varför de andra höll tyst om det outtalade tredje.

Ingen ville med egen mun erkänna att ungarna på bygden, att samtliga var bärare av Ulph Petters genetiskt-ärftligt, karaktäristiska kännetecken, nämligen att födas under en helt vanlig söndags eftermiddag, mellan klockslagen ett till tre, med den senaste modellen Mariannes omskurna jakobinska segerhuva.

Nu, bakom värnet, satt var och en av mödrarna med bröstarvingarna mot bysten, väl skyddade från både byns moralistiska, puritanska dyngspridare samt publikstormens tröstlösa pustar och frustar.

Vad hade de trogna makorna annat som förpliktelse än att förse landet med, inom en snar framtid på cirka femton vårar, stå vid spisen, föda ytterligare en avkomma med Ulph Petters temperament, tålamod och förmåga till empati, medkänsla och medlidande men även, för honom, helt främmande, ärligt sinnade skattebetalare som var genom födelsen, blott utvalda till att utföra sådana horribla uppdrag som att rida ut varje tillstymmelse till oro, uppbrott, svek och förebådande, inkongruent inekvivalens.

När sådana unika tillfällen uppstod ofta i samband med osäkra perioder mellan ett, tre, fem och sju, med sina av reumatism värkande händer, sticka koftor, virka tossor, sy koltar och väva kiltar.

Inte ens pastorskan Astrid Ulfson kom undan.

För att fruntimren i syföreningen inte skulle riva ut varandras nålsögon, hyschade hon och sade att sådant prat kunde Högstainstans straffa med ett helt oförutsägbart, impulsivt omsvängande, trendbrott.

Efter symötet, när de kommit tillräckligt utom hörhåll för Högstainstans, innan var och en gick hem till sitt, blev de tidigare så folkilskna argbiggorna, fogliga som offerlamm.

Vem eller vilka kunde bättre än dem ana, var och en för sig, respektive och separat, varifrån den enfödde sonen som alltid satt vis spisen och rörde i askan, hade sitt naturliga ursprung? Kanske att han rent utav var en myling, byling eller nybadad, välansad och välkammad bortbyting?

De var rörande eniga om att pastorskan Astrid Ulfson själv, även om hon var en entusiastisk och aktiv utövare inom den traditionella kulstötningen, inte på något vis framstod som varandes Historiens allra första stenkastare.

Lina, utan att röja sin närvaro vid husmoderns bädd, hörde Astrid svamla om att bullen hon haft i ugnen, blivit till före ”den räddande ängeln” Ulf Ulfson, bett Astrids far, skogsvaktare Per Pålson, om hennes fagra hand.

Byns alla väktare och mästarinnor granskade Jöns utseende och, visst hade väl pojken, Ulph Petters, men knappast inte Ulf Ulfsons, i särklass utstående, lite överdrivet slokande öron?

Till råga på allt, tyckte Greta sig ha upptäckt, när Ulfson, som under rådande omständigheter var utsedd till Jon-Erik Braasklappanka sommarvikarie, vid gudstjänsten letade bland papperna i predikstolen efter dagens ämne, hade prästfrun i smyg kastat trånande och skälmska blickar på vrakplundrarens styvson utifrån Sillskärs norra udde.

Vad kände Anders Petter och hans hulda maka Ida till om detta?

Byns statistiska material var hämtat från prästens församlingsbok med inte så lite kränkande akter om inbölingarnas personliga och privata behov av autonomi, inräknat egentid och väl tilltagen integritet, kunde majoriteten av ingrodda bybor inte annat än erkänna att familjen ridit ut varendaste en av havets samtliga inkommande stormar.

Årets söndagar, oavsett grundvattennivån och åt vilket håll den första sädesärlan vänder sin vippande lilla stjärt, steg Anders Petter upp tidigt i ottan och satte segel på roslagsekan Askeladden.

Greta stod i köket, lagade fullt ätbar kost som hon, för att bevara värmen, omsorgsfullt slog in i tidningspapper och, tillsammans med övriga livsmedel, behändigt packade ner i en, för ändamålet, väl använd picknickkorg.

Dorinda och Kunnigunda tisslade och tasslade om ifall Gustens yngste son, Allan, han med det rågblonda håret, eller om Hallgårds nye dräng, som visst hette Hjalmar skulle vara anträffbar efter gudstjänsten, ute på kyrkbacken eller bakom den sjuhundra år gamla eken, alldeles i omedelbar närhet till krogen Mörksuggans bo, utanför sakristian. 

Det var inte utan att byns bofasta med jämna mellanrum undrade hur Romphfenstochtarna, så långt ute till havs och utan omedelbar närhet till civiliserade människor, stod ut med den gemensamma, men ändå starkt isolerade ensamheten, vintertid.

Visst som säkert hade de, i vackert väder och molnfri himmel, tillgång till 1:an, 2:an och 4:an. Betydligt svårare var frånvaron av 3:an, 7:an och Sluten Kanal. I den sist nämnda brukade några i den innersta kretsen av anonyma bybor, i ett soffprogram samtala om byns högst egna tolkning av den allmänna jantelagen. Utan vare sig 5:an, den nyslagna 7:an eller Helsäker Kanal borde de stå sig slätt. Hur skulle de, utan ett sådant ständigt brusande informationsflöde, kunna föröka sin konsumtion till bäst före världens sista datum?

När hälsan tiger still trodde bygemenskapens byalag att släkten Romphenstocht hade något fruktansvärt att dölja.

Andra antog att Siri kunde vara dotter till Havsguden och Sjevakurran. För resten var det så omöjligt? Hade Berta från Hult, som i och för sig var lite skelögd och närsynt, inte själv påstått att, när hon suttit på kyrkbänken bakom Siri och sett inuti hennes flätor något som skulle kunna vara spirulina, hävstång eller andra balsamerande dekokter härstammande från algers sjöbottnar?

Greta Boo (med den förfördelade påföljden för Tydaren, kan hon, Greta Boo, med fördel, i vissa väl valda tillfällen, förväxlas med Ulph Petters hustru Greta) som, enligt henne själv, en gång efter höstdagsjämningens logdans, haft en högst tillfällig förbindelse uppe på höskullen med Nils Petters far och Ulph Petters farfar, Anders Petter.

Han hade gått som katten runt het gröt. Också Greta var het på gröten. Fyra sekunder innan stormen bedarrat, hade hans maskformiga bihang slunkit in, gjort sitt till och ifrån och, när uppdraget var slutfört, dragit sig ur och återgått till sitt normala utgångsläge.

Greta gick redan för långt bort och utöver den biologiska klockan väl inrepeterade rutiner nära på in i väggen.

Hon hade, av en väl utvidgad mixad sammanblandning av 75% överdrivet självförtroende, 15% av omedveten enfald och 10% av eget dramatiserad arrogans, drömt om att han, ståtlige drasuten, skulle kasta sig handlöst utför landgången till Fiskebåt modell 33 x 25 centimeter, kastat loss, hissat ankar, styrt seglen upp mot vinden och med fören utpressat saltvattnet.

Medan sjöskummet yrde kring gallionsfiguren och vidare upp mot kuttersmycket, över däck och durk, vred Anders Petter ratten babords samt satte kurs mot vattenfyllda utrymmen mellan grynnor och grund, åkte, som en äkta surfare, slalombacke på vågorna ut mot kobbar och klippor, för att, äntligen framme vid målet, lägga ut sina nät, krokförsedda revar utanför reven och, med fritidsfiskarens mirakulösa tur, infångat den så hett eftertraktade najaden och på så vis skulle denna fagra sjövarelse rekapitulera, med helt fritt valda ord inspirerade av den friska sjöluften om det jordiska ögonblicket mellan Greta och Anders Petter, just när ingen annan helhjärtat djupt insett krafterna i naturens gång och därför, enligt innebörden i Sedvanerätten i fortsättningen borde Anders Petter  ha enskild och fri tillgång till Greta som trolovad, äkta hälft och därmed också hennes, valfritt vilken, hand.

Det hände att Astrid, frun till prästen Ulf Ulfsson, efter gudstjänsten, ute på kyrkbacken eller då hon bjöd på kaffe inne i prästgården, med försiktiga steg närmat sig Iris och viskat frågan i hennes öra om ifall maken Ulf och Astrid kunde vara dem till lags och bistå med någon hjälp?

Iris tackade ödmjukt och svarade med besked att utan prästen Ulf Ulfsons välgenomtänkta predikningar på Söndagsgudstjänsten, ord upplästa ur den Heliga Skrift, Nattvarden med den ontologiskt logiska obligatoriska transubstantiationen av vinet till Högstainstans sunda vätskor och brödet till hans andliga lekamen, skulle livet ute på Sillskär te sig både andefattigt och enahanda. Vad skulle de göra, om inte själva föra en dialog angående Högstainstans ständiga närvaro?

Där, ute på Sillskär, långt bortom Gillöga, Nejonöga, Kamelens Nålsöga och Höga kustens surströmmingsfabrik, utanför havsbandet och ännu längre bort mot Fiska viken, kunde hon själv känna hur hennes erbarmliga själ omslöts av Högstainstans jättelika, kalla hand.

Som byprästens hustru kunde Astrid inte undvika att höra de envisa och återkommande rykten som sa att där ute, där himlen mötte havet, hände något så fruktansvärt att ingen ville, åtminstone inte medvetet, erhålla kännedom om hur det i verkligheten förhöll sig med det.

Byn och bygden avfolkades sakta men säkert. Glesbygden blev till ödebygd och ödebygden till obygd och obygden till orörd, okuperad, men öronmärkt terräng.

Här ute i obygden, där alla, utom Karlsson, var beroende av på vilket sätt var och en och alla tillsammans skötte sig själv, än rotade i andras av exkrement fyllda dynghögar i direkt anslutning till det andra stället.

Naturligtvis fanns det en och annan som undrat vart Nils Petter Romphfenstocht, Ulph Petter Romphfenstochts bortgångne far, tagit vägen.

Fadern, innan han försvann, gav stalldrängen Staffan som minne de bohag som de alltid haft skilda uppfattningar om; orvet utan skära, Neptunus tretandade högaffel, höskrindan och, eftersom alla goda ting, vid en första och hastig anblick tycks vara minst, tre, hösnuvan.

Nils Petter, just befriad från familjeansvar och gällande rutiner, yr som en nyss väckt Kejsare, marscherade med sjumilastövlarna på samt gångstavarna i sina hårbeklädda händer. 

I vänster rockärm låg tryggt och säkert Braaslappankans erinringar, i västfickan en snusdosa och i bakfickan, fickplunta som han i god tid före avfärd, i förväg ärvt från sin än så länge inte bortgångne fader, Anders Petter.

Med rytanden och kanske till och med oväntade hurrilar, spatserade han likt en utsvulten bärsärk från stuga till stuga, torp till torp och gård till gård, och, i sin sävligt utformade strategi och taktik, ställde till med mer besvär, än den som för all framtid, med tunga steg, följde honom i spåren. Liemannen som skördade fler av de enkla bybornas liv, än de någonsin kunnat föreställa sig innanför upplevelsehorisonten.

Inget slott var för stort och ingen koja för oansenlig. Han gick från stuga till stuga, torp till torp och gård till gård, förhörde var och en om vad de visste, skrev oläsbara krumelurer i en stor bok och tilldelade dem i gengäld, väl utvalda minnen från den andra sidan.

En disig morgon, efter att ha betalat för kost och logi med äkta dimer, tog han sin dokumentväska och gick med sjumilastövlarna bort till postdiligensen.

Postiljonen öppnade dörren och då Nils Petter satt sig säkert inne i kundvagnen, utförde kusken sitt väl inrepeterade bravurnumret och fick till en riktig pisksnärt som till och med fått självaste Schopenhauer, under sin avgrundsdjupa närläsning av ”En Ofullständig Avhandling om Det Onyttigas Nödvändighet”, att ramla ur läsefåtöljen. Nu hade den objudne gästen, för all framtid, rest sin kos och lämnat oläkbara sår bakom sig över hela omgivningen.

Det är ingen vidare lögn när Gemene Man ihärdigt hävdat sanningen i påståendet om att den stoiskt oberörda Moder Natur något obekväma tålamod övergick all förväntan om hur de fel som uppstått i nära samband med avfärden, avfärdades såsom mem, dålig tro, samt ren och skär vidskepelse.

En uppgift som till och med självaste prästen i socknen, Jon-Erik Braasklappanka, då han nyss återanlänt från den rusiska skidorten Zanzibar, kunde, med högra handen på hjärtat, intyga.

Här ute i obygden var man alltid beredd att se mellan fingrarna. I staden krävde man, för att försäkra sig om sakens tyngd, otvetydiga bevis:

”Att mota Olle i grind har inte ens den minsta gemensamma nämnare med handlingen om att masa sin Masse ur den tidigare omnämnda Allmänna Samskolan som numera, som ett säkert tecken i tiden, bytt namn till ”ESS”: Enskilda Särskilda Särskolan.”

Vad var det då för livsviktigt budskap som Nils Petter ville sprida ut till befolkningen?

I äkta, sann och samtida anda, bar den osynliga rullan, titeln: ”Spare a Dime for a Hero”.”

(Att han formulerat sentensen på senmedeltida pidginengelska var i sig ett säkert tecken på hur ordföljdens innebörd hade ett, för den steganografiskt insatte Tydaren, intimt samband mellan, å ena sidan Poppers Falsifikationstest, å andra sidan Planks Överdrivet Kategoriska Imperativ och Den Uteslutne Tredje.) 

”Med alla de ouppklarade och därför oförlåtliga synder han burit med sig i kappsäcken fastsatt i mesen bakpå ryggen, var den nu levande äldste Rumphfenstochten mer ivrig än någonsin tidigare om att be Högstainstans om förlåtelse, än alla de andra som han utsatt för återupprepade, outhärdliga, sista informationsfrestelser.

Som han, med eftertankens kranka blekhet i bakom masken, senare förklarade i ett långt utdraget förhör:

”Det som inte är gjort, är som förgjort.”

I bannbullan presenterade han en skevt vinklad spegelbild av vardagsverkligheten så som den framstod för Gemene Man:

”Hjälten, såsom hjälte betraktad, hade ju alltid både varit utsatt och utsatt, först och främst sig själv, ofrivilligt, och utan minsta hänsynstaganden till nästan eller grannen, för oförutsedda risker som, inför krönikörer, dokumentatörer, biografer och andra levnadstecknare,  långt senare, eller rättare sagt, straffsatsen var begränsad till högst tio år,  förklarat var en logisk, om än ofrivillig, utveckling av hans tidigare mått, steg och språng.

Hjälten skulle ju först ses som äkta hjälte, då han, ödmjukt och utan skryt, intill självutplåning, fogade sig inför folkets ihärdiga hyllningar. En dylik person som den beslutsamme, ambitiöse, men arrogante, kverulanten Karlsson, som skröt om sina bedrägliga handlingar, ville ingen ha något att beskaffa sig med.

Hemma, då stormvinden ven som borsten i skorsten och knutarna blev allt bistrare, var det som om, då Sillskärsborna var på väg till söndagsgudstjänsten i Utenom kyrka, Höstainstans själv blåste i domedagsbasuner och trumpeter. Snålblåsten fyllde, mer än tillräckligt, ekans segel.

Borta för evigt var denne en gång så råbarkade sällen Romphfenstocht, som med sin diogeniska petroleumlykta i handen styrt de vilsekomna fartygens besättningar, drypande av saltstänkt havsvatten, utfrysta och utmattade av att i flera dygn rida ut varendaste en av stormens sekundmeter drev skutan in, in mot kustens rakbladsvassa klippor och rivande rev och därifrån, med hängivet bistånd från den råbarkade sällen Romphfenstocht, slussats vidare in genom passagen till de Elyseiska Ängdernas evigt vidöppna och välkomnande famnar.”

Nuläget kunde te sig ut ungefär så här:

”Kaptenen beordrar styrmannen att, hur mycket denne än bönar och ber sin överordnade om att inte låta sig förföras av varken sirenernas ljuva larm, eller förlita sig på att den som tänt ljuset långt borta, inte hysa något annat förtroende än att, med en så hög toleransnivå att den med råge överskrider gränsen till likgiltighet och i värsta fall apati, fängslas av hägringen om att reven, åtminstone rent hypotetiskt, skulle kunna vara en, enligt euklidiska mått mätt, tvär genväg till de himmelska ängderna.

Alldeles alltför sent var det som förbytt att börja om från nytt.

Just i samma ögonblick som fartygets för stöter emot en grynna, inser kaptenen att han, på grund av alltför många järn i elden som brinner innanför västen, antagligen läst sjökortet, med sextanten i den högra handen och passaren i den vänstra. 

Skrovets brädor, då tusen meters höga vågor kastar in barken mot kustens, av havsvattnets ödmjuka men ihärdigt monotont, återkommande, enträget slipande rörelser mellan sylvassa klippor, splittras skrovet till, av vattnet i det gryende solskenet, gnistrande svavelstickor mot dolda och illa sinnade, förrädiska rev.

Stormen bedarrar.

Gässen skummar vågkammarna blanka som oslipade parkettgolv för att därpå lägga sig ner och flyta ovanpå.

Varken närvarande eller frånvarande, kan, empatiskt och med medlidande, se alla dessa krypande och kravlande, knäsvaga, numera även av sjömansänkorna, bortglömda matroser som aldrig, ens en sista gång efter att Ciara lagt ut sitt garn, skulle få återuppleva den härligt solbestänkta sandstranden.

Vrakplundraren, oavsett om det var Anders Petter, Nils Petter eller Ulph Petter, tillsammans med det för ändamålet speciellt utvalda assistenter, utan minsta omtanke om trogna älskarinnor i dunkla källarvalv ombyggda till svartklubbar och speakeasies, klubbat ihjäl dem som överlevt livets jämna plågor samt senaste dagarnas osaliga andar, som vore de sälungar vars hjärtskärande pip borde väcka varje anständig medborgares naturliga känslor för sin nästas välmående och framgångar.”

Som alla vet är en del flyktiga, eteriska och men ändå, så gott som alla, aromatiska ämnen i gasform, lättantändligare än sina närstående:

”Samtidigt som den solgnistrande strandens sand färgas röd av blod, stiger de döende mannarnas själar upp i dimmors rök mot himlen och undkommer på det enkla viset att förtäras av helveteseldens evigt unga flämtande flammor.

Vrakplundrarens familj visste ingenting om detta. Etc. Etc.”

Tydaren, som just för stunden läst klart och delat informationens bekännelse, nu med största sannolikhet okritiskt håller med om att texten i fråga kommer att, för generationer framåt i tiden, erhålla hittills oanade konsekvenser.

Studenter från beteendevetenskapliga institutionen vid Treriksröset, samt motsvarande från den klassiskt utformade aristoteliska fysiken utanför tvillingstaden Haparanda II, har i en tvärvetenskaplig studie uppmärksammat hur arten Homo ludens, i brist på sysselsättning och eroderande av vardagstristess, utsatt sig, oanträffbar på ett annat stället för att där, i egenskap av varandes ett autonomt agerande subjekt, själv meditera över ett sådant överflöd av omotiverade och, i särklass, irrationella missräkningar och tillkortakommanden.

Som alla Gängse och Gemena Män säkert förstår, kan dessa med av riskbeteende uppfyllda missbrukare, slingra sig undan minsta antydan om besvärande bortträngningar om återkommande, men ändå, i stora hela, frivilliga repetitionsövningar. Avslutningsvis:

En sådan är den paradoxalt formulerade korthistorien ”Om Degen”.

”Tre män och en av kvinnligt kön satt i saloonen runt ett bord och spelade Whist utan Trälkarl. Det var, i nu nämnd ordning, från höger till vänster, den autodidakte klensmeden John Weissmüller från Zürich, den diplomerade massösen Bella Bellman från Manchester, bagarbarnet tillika auktoriserade konditormästaren Abdullah Dull från Konstantinopel samt den legitimerande sedelförfalskaren Marten Schulmeister.

Då den sist nämnde än en gång tog hem potten, sa han med mästrande ton till de andra:

” – Utgången är en Saken-i-Sig, men annars gäller att, som om man handtvättade en annans unge, knåda degen rätt.”

De övriga runt bordet kom inte på något annat att tillägga göra, än nicka till och hålla med.” 

Fotnot nr 1.

Om man utan större ansträngning kan bortse från de ganska så ologiska teorier som framför allt, med jämna mellanrum, framförs av amatörutgrävare och måndagsteologer som de, med stöd från Allemansrätten och Sedvanerätten, låst fast sig i,  kan de snabbt avfärdas som, i strikt steganografisk betydelse, att de hellre låtit förföras av sina egna romantiskt hopsatta svärmerier, den obesvarade kärleken till och från Den Uteslutna Tredje, förälskelsen i Förälskelsen-i-Sig, än, om än högst motvilligt, gå med på att fyndet upptäckt av akademiskt utbildade och professionellt yrkesverksamma är en övervuxen skeppssättning anlagd bara någon kilometer norr om Furusund.

Vissa mer expressivt lagda geometriker menar resolut att Kvadraten är en begränsad Rektangel enligt definitionen att samtliga fyra sidor är dels rätvinkliga, dels liksidiga.

Andra, som med alla ståendes medel sökt att, med målet och avsikten att överge det fyrkantiga för att ingå i en mer tolerant innersta krets, har istället, då de lika fyrkantigt, intolerant och med en dåres envishet, kommit ur askan och gått in i hetväggen, argumenterade för att den icke-euklidiska ellipsen inget annat är än en 360 graders cirkel, men sedd ur ett, antingen snett ovanifrån eller snett underifrån, hårt vinklat perspektiv.

Med hänsyn till de närmast boende grannarna, betraktas som en första antydan till hypotesen att, det var där som de sista ”Erectus” slog ner sina bopålar i antingen inlandsisen eller de, av tundrans tjäle, så ofta missaktade och hårt ansatta fästingarnas fästningar.

Utan att överdriva alltför mycket i överkant kan alltså ”Erectus” ha skapat, utifrån Euklides axiomer och definitioner i ”Elementa” med tillägg av spatiala teorem om halvsfärens utgångspunkt (ett objekt utan uppsträckning) för arketypen tillika artefakten ”Hyddan” och med kuben som förlaga och prototyp till ”Huset” som också i andra, specifika, sammanhang går under benämningen ”Det Andra Stället”. 

Som alltid, i sådana här komplicerade sammanhang, ställer han, svensken Ponthus Filthning, sig upp och ställer den starkt överdrivna, näst intill patetiska, frågan som ingen annan hågad vågat stå upp för:

” – Var och när försvann Homo luzonensis och var och när antar man att Homo ludens, enligt Darwins spekulationer innanför Utvecklingslärans begränsande ramar, som den alltför ofta överdrivna hypotesen om Den Onaturliga (det vill säga, antingen syntetiska eller artificiella) Urvalsprincipen av De (”De Första skola bli De Sista”) kanske Bäst Lämpade, men som, i traditionell betydelse; alltid den Tredje , satt ner fötterna och, för den allra första gången i Människans korta historia, rest sig upp för att gå vidare, parallellt utmed Tidens x-axel i riktning, på ritningen, åt sidans högra sida eller i förhållande till vår egen närmaste stjärna ”Solen”, upp i öster och ner i väster som, antagligen klockan tolv på dagen, passerar Greenwich Mean Time.

Måhända från Rödryssland, Vitryssland, där ryssgubbar alienerade från berusade ruser som, likt en nordlig replik av Odysseus, irrat omkring fram och åter inomskärs i Stockholms skärgård eller ute på det Baltiska havet?

Allmänheten känner redan till att frågans svar, som regel inte orkar invänta rätt plats och tillfälle, kan utgöra den avgörande ”tuvan” som, med den enda extrema avsikten att utse, enligt den principfasta Arkimedes, en fast punkt på Tellus yta, för att fälla världen. 

En nyss återfödd, uppstigen och återuppstådd Heinrich Sciiemann kan explicit förklara att ett konkret tecken på de giltiga sakförhållandena; att den funne var en Erectus och inte, som är lätt att ta miste på, en Sapiens, en vilsekommen Neandertalare, eller till äventyrs en bortsprungen luzonensiskt inspirerad, esauoisk Ludens:

” – Jo, för att ingen ska förlora alltför mycket av sin dyrbara tid, eller, som en ensamvarg söker vittring efter sin bortsprungna flock, invänta det ögonblick då det var dags att, i solidarisk omtanke om den Uteslutna Tredje, i det här fallet Broder Duktig, pusta och frusta på den, med euklidiska mått mätt, rektangulära, rymdgeometriska, rätblockiga tegelstugan som, mot alla odds, ändå stod på fast och säker grund inklusive sedvanerätt, byggnadslov och fastighetsskatt.

För att undvika att ingen måste tvingas till att begå den nödvändiga fadäsen, antingen den först funne Erectus var densamme som den Erectus som de nu hade framför sig nu, eller att de båda, troligtvis båda av manligt, adro, kön, avlägsnas så långt bort från varandra att de, inte ens de uteslöt den potentiellt möjliga tredje, som i så fall kunde ha varit av kvinnligt gyno, kön kunde erhålla plats inom samma mängd , kan här avslöjas att Erectus, Erik den Förste,  Erik den Andre, Erik den Tredje och, logiskt, i den plötsligt annalkande istidens efterdyningar, hunnit förfrysa, Erectus XIII, eller Erectus av Pommern, samt Erectus XIV inte därför att han saknade konsten hur att sammanställa en igloo, eller inte hade vare sig en lojal hustru, gyno, Juno, eller trogna draghundar som till exempel Bolt i Central Park, alldeles i närheten av Manhattans Lower East Side, hämtade av Fram från de svalbardska Spetsbergen, att värma sig hos, utan att, just det, här kommer det, Kejsaren var ju, som man uttryckte sig förr, illa klädd, som idag motsvaras av det mindre anspråksfulla; naken! ”Naken som ett nyrikt troll!”

Ett sus av häpnad gick genom det publikhav som Ponthus Filtning inbillade sig se uppmärkt lyssnandes, rakt framför honom:

” – Tänka sig, va! Fritt i skritt, spritt språngandes naken!”

” – Just så tydligt och enkelt att ingen varken brydde sig om att titta eller ens fälla en nedsättande eller föraktfull kommentar.

Kanske ungefär så här:

Före Istiden, Erectus den Förste, naken. Så långvarig att Audhumbla höll på att frysa fast tungan.

Hypotes: Erectus den Förste borta. Erectus försvunnen. Erectus död. Utom vissa, trängda in i ett hörn som var en betydelsefull del för att, för den allra första gången i nutidens historia, formge och bevista ett annat ställe.

Istiden smälte bort och ut rann sanden.

Inlandsisen lossnade och därmed också dess fångar.

Framstående forskare, sådana som professor emeritus Ponthus Filthning, antog helt utan konkreta bevis, att i de inre grottbildningar som naturligt hade uppstått inuti ismassorna, hade Erectus den Siste utvecklats vidare till Sapiens av Första Ordningen.

Hypotesen är ännu så länge inte i praktiken styrkt eller framförd till objektiva bevis, men, varifrån, om inte från någonstans under markytan, kom vandrandes ingen annan, mer eller mindre, än prototypen och den därmed mönsterskyddade, Sapiens av Första Ordningen (eller Prototypen)?

Hemligheten är att visst pågick Istiden överallt, men det konstaterandet medför inte automatiskt att den, liksom allting annat i nuflödet, inte kunde vara utrustad med en obefläckad avlelse, där Erik den Förste av Generation X av Erectusar, var ur, troligtvis på grund av ett tillstånd, sedan ett trauma förträngt någonstans under tredje fasen i barndomens lyckliga dar, att få ihop det med Juno och på det enkla viset erhålla en biologisk-genetisk sträng av helt artificiellt inseminerade avkommor.

De Lärde från Uppsala, Lund, Heidelberg och Oxford var inte så petnoga med hur DNA:erna passade ihop. De var mer intresserad av hur DNU, Det Naturliga Urvalet, utvecklade sig.

Ovan nämnda professor emeritus Filthning var en flitig förespråkare av åsikten, helt säkert kunde isinformationerna ge samma uttryck och sken som Kung Frost, Snödrottningen Snövit, även om det ibland kunde bära emot och vara så kallt att de, till biotopen, klimatanpassade nyinseminerade spermierna, trots sina yttersta ansträngningar in i det sista, utom Originalet-i-Sig, inte orkade ta sig fram till det Colombinska Ägget.

Filthning menade, först långt senare, då hans något tidsbundna antagonister ens haft det minsta att tillägga: 

”Genetiker samt deras antipoder, De Artificiella inseminerande Intelligenserna, Kreationisterna, var ytterst ense om, men detta förhandlingsläge ökade förstås deras möjligheter till högre ekonomisk ersättning, liksom okrönta kungar i baren, fria, till antalet ett, glas Sangria i baren och extra dricks till barbershopkvintetten som, just i samband med det aktuella tillfället, framförde sin högst egna, subliminalt och subversivt, kontroversiella version av Franz Schuberts ”Der Puttgarten”.

Liksom nittionio,nio procent av liknande strukturella konstruktioner, stod siffrorna, motståndarna emellan, vid slutet av seansen, noll lika.

En ytterst, på överflödig information, återhållsam men ändå tveklöst godtagbar kommentar:

Den egensinnige man som från barnsben valt sina egna vägar och med Johannes Trithemius som sakral förebild, utvecklat samt i ord formulerat den moderna, steganografiska lärans grundläggande principer.

(Verklighetsunderlaget om dramats huvudperson har skriftställaren hämtat från tidskriften Biografiska Faktas omfattande och innehållsrika ”Hyllnings- och minnesskrift tillägnad Roger Roland Dratt”.)

Steganografins banbrytare Roger Roland Dratt framhöll med en dåres tillhandahållanden att för den enträgne Tydaren av Steganografin dolda andemeningar, såsom”Omväxling förnöjer”, respektive ”Förväxling fördröjer”.

Dratt, inte helt nöjd med denna skumtexts alltför uppenbara innebörd, lät den permutativa metoden påverka innehållet till: ”Förförväxling förfördelar”.

Som ett preciöst exempel hämtat ur den rena luften:

”För att återvända till den Nakne Kejsaren i Tredje Person Singularis från Portugallien tillika Kungen från Kalifornien, var det uppenbart för Barnet, men inte för alla andra vid det högtidliga tillfället närvarande ärligt inkomstdeklarerande medborgare, att denne av Högstainstans utsedde, primära högreståndsperson, till det yttre paraderade i sin högst privata paradisiska, naturistiska och strängt naturalistiska urvalskombination.

Vad var det som övertygade den annars så faktaresistenta allmänheten, bestående av Gemene Män av båda könen, uteslutet Det Tredje, om att endast det konformt utformade enfödda Barnet kunde ses som att vara av det rätta virket?

Att just Barnet skulle vara det enda, ärliga och sanningsenliga vittnet, kan, så här med facit i handen och landsförvisad  ut till efterklokhetens trygga hemvist, te sig, om inte dunkelt utsagt, så dunkelt uttänkt.

(Tydarna, på deras årliga sammanträde, väntar ihärdigt på att frågan äntligen ska komma ut i ljuset. Alla är därmed säkert redan överens om förhållandet mellan, i höger vågskål det som anses vara dunkelt uttänkt och, i upplevelsen av att ha någonting, kanske torsk, på tungan, klart som korvspad, befinner sig någonstans ute på svag is, eller i ingenmanslandet Utopia.)

Steganografins Upptäckare och Kreativitetens Mästare Dratt, om han fortfarande lever och är vid sina sinnens fulla bruk, anser att en rutin med önskad effekt är att ”Tänk Diametralt”:

Tänk om Barnet har fel?

Bara för att Kronvittnet råkar vara ett Kronvrak, en Kroniker eller en, i Barnets fall, blivande, inte så litet manipulativ Krönikör av Krönikespel, är ju inte det i sig ett nödvändigt, tillräckligt och högst rimligt bevis på att i det av vittnesbörden gällande som orimligt, vittnesmålet, överensstämmer med stigande krav på fast verklighetsförankring, som, bara för att nämna ett lilianskt exempel av många en mångfacetterad personlighetstyp med många olika sidor.

Tänk, hypotetiskt, om och endast om igen, Kejsaren, just den morgonen då den annuella Vårparaden ska bli av, i förbifarten, eftersom påklädaren med artistnamnet Jean, antingen försovit sig, eller alltför länge tillbringat natten i nära anslutning till Kejsarinnans kammarjungfru Hedda Gedda, mellan de blåblommigt mönstrade persiska dunbolster, förväxlat de, för ingående år, ”Nya”, inköpta för inkomstens förvärvande, för Gemene Man ”Osynliga”, Kläderna, med förra årets redan begagnade och därmed förbrukade?

Med ett 360 graders svepande lappkast, faller hela den ironiskt menade insinuationen utanför Publikums förståelseramar. Kort sagt:

Kejsaren är, ord står mot ord, inget annat än varandes påklädd.

Detta till synes objektiva bevis, om det kommer visa sig vara synkroniserad överensstämmelse med sanningens rastrerade konturer, antingen ser det oerfarna och obevandrade i syne, glömt glasögonen mot parabel skelögdhet hemma i badrummet, eller drabbats av en tillfällig, troligtvis förorsakad av total solförmörkelse, sinnesförvirring.

Trots att den senaste aktuella information är rykande färsk och hämtad från ett från verkligheten oförfalskat dokument, fortsätter experterna att söka efter, i förhållande till Hedda Geddas drickspengar, betydligt, inom den heliga, sekretessbelagda men ändå högst rimliga proportionen ”ett till hundra” betydligt lönsammare, ”Gåtans lösning”.

Som de fria individer och myndiga medborgare som Steganografer, Tydare, Prospektörer, Wannabies, graverande hundhuvuden och sist, men inte minst vi själva, vilar ansvaret tungt på våra käggelsluttande axlar att, så här alldeles innan Amerikabåten lagt ut och tåget till Düsseldorf avgått, på rak hand avgöra vilken information framtida generationer av hugade spekulanter oundvikligen kommer att vara i skriande behov av och avgöra vilken av expertisens fraktioner som kommit närmast de enkla ord, begripliga även för obildade analfabeter som annars lätt riskerar att ofrivilligt hamna utanför det alltid allt hårdnande samhällsklimatet. 

I tyst medgivande från och med Högstainstans hängivna intressesfär tog den Allvetande Författaren på sig det icke helt oangenäma ansvaret för att efterlevande och kvarsittande framtida individer, de som av Högstainstans i egen hög person, åberopat som ”Ecce Homo ludens”, ännu så länge fullt tillräkneliga och med möjligheten att bruka den befintliga hjärnkapaciteten med, ganska så exakt, upp till ett tionde av den fullt tillgängliga, holistiska, helheten, utan att ha utfört den minsta arbetsinsats som kräver minst tio tusen timmar där subjektet, agenten eller aktören utan vare sig rast eller ro, tillräckligt mycket för att sätta sig in i den senast aktuella infobladet, daterat 22-02-22, om Tellus, också av Högstainstans från sitt intergalaktiskt utformade panoramafönster i 360 grader i penthouse lite beroende på värmen och Air Conditions, märkesplacerad som ”Hermes”, termostatiskt reglerade fläktanordningen,  ovan nämnde med sin bipolära stjärnkikare, märkesplacerat som ”Lucky Star”, utifrån en etiskt objektiv, det vill säga som ett kantianskt Tellus-i-Sig.

Även om Tingen-i-Sig är näst intill obegripliga för Gemene Man att inhösta, tyder mycket ändå på att vår hemplanet, i en platonsk hermafroditisk betydelse, Tellus-i-Sig, utgörs av desamma två beståndsdelarna Gravitationen-i-Sig och Rumtiden-i-Sig.

Än idag finns de jordbundna och verklighetsförsänkta varelser som, med båda fötterna stadigt stående i ursoppan, inget annat kan förstå än att markens ytskikt inte kan uppfattas på något annat sätt än som till naturen, platt. ”Platt” definierad som:

”Ett tvådimensionellt, utan varken reliefer som berg eller dalar, okuperat, jakobinskt slättlandskap.”

Ett sådant grodperspektiv blir särskilt tydligt om Tydaren, i högst angenämt sällskap med både Högstainstans och den Allvetande Författaren, ställer sig på knäna framför jordgloben och låter fisheyens stereometriska, objektiva brännpunkt, först stråla samman mellan desamma två punkterna som omnämnts ovan, tangera den avrundade ytan och för dem som antingen befinner sig på tidslinjen i Greenwich, eller Large Millimeter Telescope i Mexiko, helt separat från dem och deras förväntanshorisont, antingen tillhör släkten Polstierna, eller tar en välbehövlig men inte alltför lång paus tömmer ett halvfullt glas källvatten och därpå återgår dansen på Furusundsbryggan.

Detta är naturligtvis en ren spekulation, men om ifall man inte befinner sig mellan alptopparna i Pyrenéerna eller djupt inne i Amazonas regnskogar, hur ska då Gemene Man övertygas till det just nu gällande faktumet att även denne, med sin begränsat kreativa förmåga, upptäcka, eller i värsta fall, uppfinna andra plausibla, rimliga och otvetydiga, alternativa lösningar.

Var och en som ägnat lite tid till att sätta sig in i det materiella ingenmanslandet mellan Tiden och Rummet, förstår att, rent pragmatiskt, omsvängningen från nomadlivets minimalism, till att bli bofasta hemmansägare, laptopsdansande arrendatorer och passiva medlemmar med en förprogrammerad dator, inköpt med kortfristiga lån i förhållande till nu gällande basbelopp med nittonprocentig årsränta från Svenska Lantmännens Bank, och övriga agrarkultivatörer, kunde, inte ens med den bästa vilja i den bästa av världar, komma fram till att, marken som den var och låg, faktiskt kunde uppfattas som till den tvådimensionella utsträckningen, i brist på den tredje och fjärde, aningen platt.

Petimetern, lusläsaren, kan här med bestämdhet intyga att det visst förekommer densamma utsträckningen, men med ett kvalitativt långt hopp från dimension två, över dimension tre, och i direkt anknytning, förbindelsen till dimension fyra.

Att marken under våra fötter av experter inom området kan fastställas som rund, kan ju för Tydaren inte ses som något annat än ännu ett bevis på att Högstainstans behåller och kanske till och med är ekonomiskt och existentiellt beroende av sitt ovanifrån elitistiska fågelperspektiv.

Ett synsätt och en vidare synvinkel som inte omfattar det envisa ryktet om Strutsens världsfrånvända, geologiska utforskning av planetens inre, för att ens bli insläppt i näringskedjan, är en noga utförd familjeplanering med, i minsta laget, två separata linjer.

Betänk att med en sådan genialt enkel förväxling, vem skulle då våga återerövra och återvinna sitt självförtroende endast med ett instrument, till exempel ett sfäriskt utformat vattenpass, inom en mandala-koncentrisk, ytutvidgning?

Ludens intellektuella och kulturella överlevnadsvillkor svämmar, likt Östra Dalälven om våren, ovillkorligen över dess breddar.