Lundagård om Uarda-akademiens Ordbok.

(Obs! Studentikosvarning! Den dåligt informerade Tydaren av låg rang kan med fördel förkovra sig i ”Uarda-Akademien Ordbok” innehållande smått förlegade ord med aldrig tidigare testad innebörd. Handboken bör ha som utgivningsdatum, fredagen före den 29 november, 2019.)

Är ”Dagens Meny”, inklusive spirulina och clostrella, från krogen ”Den Enbente Husaren” det i särklass bästa objektet till att först ”sändaren” utan att på minsta sätt förändra den tryckta texten på bladets yta, utan att med minsta kolon eller semikolon påverka den första anblicken, permutera klartextens innehåll till en flexibel kombination av flera, av det oändligt antal steganografiska metoder, som för tredje person tycks vara, inom en begränsad tidsrymd, omöjligt att lösa?

”Den Enbente Husaren”, en krog med anor som sträcker sig långt tillbaka i tiden, till Carl Michael Bellmans musikaliska samkväm ”Gustavs Skål” i postvictoriansk miljö.

Krögaren Abraham Sabbath, tillika bryggarmästare och, innehavare av monarkens tysta medgivande, bränna sådana drycker, kryddade med Johannes ört och Pimpinella, som vissa rätter kräva.

Sabbath kunde redan i arla ottan på fat servera nyss skjutna beckasiner, kronhjortsadel på spett, turkiska koldolmar, nyfångade laxar, handkittlade foreller eller inlagd sill med färsk potatis och krondill. Allt för att tillfredsställa trognaste stamgästerna, deras tillfälliga kurtisaner och klåfingriga visitatorer.

Bortsett från vederbörlig med dubbla lås beslagna, sekretessbelagda, delikata delikatessekretär kunde restauratören, som av den inre kretsens tillhöriga, brukade tilltalas med smeknamnet ”Black” (efter att, en gång för alla, ha blivit av med, en högt tillfällig, sannolikt förväxlad med en annan, black kring fotleden.)

Sabbath garantera vederbörlig sekretess och, för att hålla hög kvalitet på livsmedlens näringsinnehåll, fungerade han på ledig tid både som jägare och samlare enligt kostcirkelns agenda in i cellmembranets kärna och med sådana enkla medel förebygga mot nestämdhet, negativ stresshantering samt gastrit med omväxlande, negativt eller motsvarande positivt laddade, väderspänningar.

De som drabbats av djupare melankoli, mjältsjuka, dekadens och till och med degeneration, för dem som helt tappat intresset för livets kulinariska upplevelser och andligt uppväckande drycker, kan endast ”Black” Sabbat erbjuda de två dalkullorna, tillika enäggstvillingarna, Solbritt och Solveig.

Fördelen med dem båda, är att de är så lika att inte ens de själva, var för sig, eller tillsammans, vet vem den andre är. I det här speciella fallet är åtminstone Det Uteslutna Tredje, helt och hållet uteslutet.

De påstår själva att ingen annan än Bergakungen själv lärt upp dem konsten att balansera de fyra kroppsvätskorna mot varandra. Black garanterar att den gäst som tillbringat en natt tillsammans någondera av ”Solsystrarna” och ändå inte är tillfreds, glad och nöjd, får kläderna tillbaka.

Människan Spår men Högstainstans Sår.

Bokbranschen skiljer sig på det sättet inte från andra branscher vars yttersta existens är beroende av att på rätt plats och vid rätt tidpunkt utföra rätt bokstaveringar.

(OBS! Frågan: Är ”Dagens Meny” från krogen ”Den Enbente Husaren” det i särklass bästa objektet?” kan tyckas enkel att besvara, men den blir betydligt mer komplicerad om man som aktiv och engagerad steganograf har för avsikt att utreda om ifall frågan verkligen är rätt ställd? Hur är det till exempel med ”subjekt”, ”predikat” och ”objekt”, eller ”substantiv”, ”adjektiv”, ”adverb” och ”verb”?

Redan Professorn i Primitiva Språk och Ordbyggnader, Ingrid Befvergell ställer i sin bok om ”Hur man gör för att straffa sig ur språkspelet” den fullt begripliga, men kontroversiell för den Gamla Skolan, delikata frågeställningen om: ”Består verkligheten av ständigt återkommande repetitioner?”

De som icke, av Högstainstasns, belönats med ett välsmort munläder, en nybesiktigad begreppsapparat eller fastnat för ljudens onomatopoetiska anaforer, pleonasmer, stilfigurer, ellipser i samband med den Uteslutna Tredje och ekolaliska klanger, kan fortfarande dela en upplevelse eller fascination inför konsten att briljera med icke deskriptiva ord (som dataskärm, lampskärm och fallskärm), tvetydigheter, ordvitsar och språkliga, autistiskt djupt introverta, missförstånd.

Fördelarna med denna distraktion, rekreation, och, i synnerhet,  reaktiva tidsfördriv som  en medfödd talang eller omedveten inre drift att briljera med tvetydigheter, ordvitsar och eget uppfunna hybridformuleringar , eller sådan bagatell bagatellartad, bagatelliserade, buteljformade, kägelaxlande,  bagatellartade uppgifter som vilken ”verklig” den steganografiska menyn ska ersätta.

Vilka råvaror finns tillgängliga för krogens kock?

Behövs det särskilda för ändamålet tillgängliga nödvändiga ingredienser och, i så fall, vilka importör, grossist och leverantör är det som krogens ordinarie inköpare brukar vända sig till?

Ett gammalt recept på Kanadagås, lyder, enligt experter inom det ornitologisk-kulinariska området, att för att laga till en skalperad, obducerad och dissekerad gås, krävs, bortsett från den sedvanliga spiken, en, med vatten nyduschad, hellre plockad än oplockad, gås, en Collins månsten och en järngryta som rymmer så mycket vatten att det täcker den nyss från galgen medtagna gåsen, månstenen och spiken. Järngrytan inklusive allt, hängs över en sprakande eld och, när stenen blivit lika mjuk som en raketost, är gåsen färdig att serveras.

Den sista, men ändå inte helt så obetydliga frågan handlar om upphovsrätt, originalare, art director, eventuell bildhanterare, copywriter och, på ett annat ställe, tryckeriansvarig.

Mer tekniska frågor som redovisar vilket företag som tillverkat tryckpapperet (t ex ”Svennes Bruk”), tryckfärgen (t ex ”The Dodo”) tryckerimaskinens (t ex Slackerns Trumla) årsmodell, besiktningsman och automatisk övervakning av skumma typer och, osäkert om prästen infört rätt uppgifter, eftersom somliga har många barn på bygden, i socknens kyrkbok, vilket osäkert är, deras oegentliga ungar.

Stressade kontorsmänniskor i inte alltför uppseendeväckande men, med vardagens krav på konformitet, snygga kostymer från ”Andorra Casual and Tactics”, dräkter hämtad ur ”Vingasus Springbreak” vårkollektion samt fotbeklädnader från antingen ”Brothel Sisters” eller ”Storror Relaxative”, står i lunchrestaurangens kö och inväntar tillfället att på exakt tjugotvå minuter i skarpt läge, inne i den inre lokalens svagt upplysta mörker, hinna med att förse sig med varsin släng av sleven med antingen ”Korv Stroganoff med saffransris”, eller en generisk version av ”Snömousse à la Lech Walewsla med mandelpotatisgratäng”.

Den sist nämnda finns också som vegansk måltid, ”Marinerad Drivvedsbakad Sjötång à la Harry Brandelius” (självklart är alla större fanerogamer noggrant utvalda av läckergommarna, radarparet Gastor & Neston).

Till alla rätter ingår hembakta rosenbröd med hård skorpa, en klick ”Fäbodjäntans Stötkärnade Anksmör från Skattungbyn”, vars främsta kännetecken är att smöret är format till ett gammaldags postiljonhorn. För den som så önskar kan gästen, som extra tillägg, efterfråga en skiva av ”Norra Polcirkelns Kallfront”.

Dagens gäst kan med fördel välja antingen ett halvfullt glas ljummen aprikossaft eller, för den mer drastiskt lagde, ”Trinity’s Drunken Virgin Mary”.

”Trinity” syftar i det här sammanhanget varken på något metafysiskt-ontologiskt urtidsfenomen, eller någon förkärlek för cowboy-nostalgi, utan något helt annat. Om möjligt, i en betydligt senare upplaga, ska Tydaren, med behållning, kunna fördjupa sig ytterligare i denna annars så oansenliga detalj.

Hela den komplexa förklaringen, kan i korthet, beskrivas så här:

”Trinity’s Drunken Virgin Mary”.

Vad som menas med ”Trinity”?

Den frågan kan redan anses besvarad.

”Drunken” syftar på ett tillstånd av en sjömans självförsjunkenhet och att dennes medvetenhetsgrad långsamt sjunker, i samband med att det parasympatiska nervsystemet aktiveras.

”Virgin” betyder sålunda det nästan logiskt självklara att den första upplevelsen är, likt en lite dyrare sort av olivolja, en engångsföreteelse. ”All time high” som man till vardags har för vana att utbrista på Wall Street.

”Mary” finns det ingen allmänt erkänd mening om. Den som vet bättre får gärna höra av sig till undertecknad.

En okänd källa menar att den nyss nämnda ”Mary” är densamma som omnämns med sången: ”Åh, Maria jag vill hem till dig!”. Men för att låten även skulle kunna slå på den internationella musicalmarknaden, döpte källan om henne till det mer anglosaxiskt klingande ”Mary”.

Krögaren och traktören Bosse ”Sydsvensk motsvarighet till Kaja” Bostonswaltz som, enligt honom själv, känner till vem och varför drinken komponerades, menar, halvt på allvar, halvt på skämt, att ingen mindre än artisten Kalle af Sponken, under sin tid på torken ”Habila Evenemang” utanför Landskrona, först, inspirerad av sin barndomshjälte Rudolpho Valentino, förfört köksbiträdet Maria och, medan hon låg där på diskbänken och återhämtade sig med en cigarett av märket Chesterfield, hade Kalle, mycket försiktigt, med en diplomerad gentlemannatjuvs smidiga fingertoppskänsla, fiskat upp barskåpsnyckeln ur hennes förklädsficka, och i en manuell skakare blandat ihop en tredjedel Angostura Bitter, en tredjedel Ronin Grenadine syrup och, slutligen och sist, en del från den svagdricksflaska som bartendern Kurt ”Kurran” Elofsson, av ohejdad vana, när någon flaska var på väg att ta slut, hällde över den sista slatten i femlitersflaskan från Aktiebolag Rydmans Bryggeri.

Den rydmanska buteljen, som sedan Kalle gått med i nykterhetslogen Suckulenten och tillsammans med olycksbröderna äntligen befriat sig från Hin Ondes frestelser, börjat om från början, och den ärliga, till synes veka Maria, alias ”Mary”, men med skinn tjockt som elefanthud på den söta nästippen, svarat ja då Kalle, som nu, frisk som en nötkärna, flyttat det andra förnamnet, Patrik (efter Irlands skyddshelgon, han med ormen) först och till efternamn, använde moderns välklingande ”Fredrikson”.

(Då Kalle, som numera hette Patrik, en gång efter middagsmaten då modern Svea stod och diskade och Patrik satt på en hög pidestalkopierad träpall och torkade disk, försiktigt frågat sin mor om hur det kom sig att hon hetat ”Fredrikson”.

Så, precis efter att han hade avslutat frågan, kom på svaret. Aha, det var från Hafsorkesterns berömda uppsättning av dramat ”Malajbjörnen”)

Svea log och, eftersom Patrik hade torkat samma tallrik tillverkad av Rörstrands Porslinsfabrik och designad av självaste ”Flygaresset” Stewart Bernadette, innan han mött sitt livs stora, första, kärlek, Erica Patzek, i över fem minuter, med varsam hand tog ifrån honom porslinsföremålet märkt ”Hong Kong Blues” och erkände förbehållslöst att mötet inte var någon långsökt tillfällighet.

Sveas far, som på den tiden hette ”Andersson”, hade så långt tillbaka som hon kunde minnas, alltid haft billighetsutgåvorna av böckerna ”Han hade seglat för om masten”, ”Min son på Galejan” och ”Räddaren i nöden”, äventyrsskildringen om den sjumastade skonerten ”av Pommern”, där sjöbussen Ismael för en dyster skeppspojke vid namn Frederic, förklarat sjömansvisan om ”seglen, efter att ha vecklat ut sig, återgick till det tidigare invecklade stadiet av metamorfosen om det sjunde av ordningen, inseglet”, på sitt nattduksbord.

Gåssmöret, vilket inte var, som man skulle kunna tro, en nordisk variant av det från Nepal typiska Dzongkhasmöret, var härsket och, fastän att gåsen på en landgång övergått från stadiet ”kokt” till ”stekt”, kröp lysmaskarna runt i on-läge som om de, för att ge en noga övervägd eloge till de engelska flottisterna Charlie, Bill och Tom, tillsammans med Ada, Ceda och Fedra, roat sig konungsligt  inne i Lisebergsteaterns kulisslager.

Ismael, av tradition och ohejdade rutiner, var inte den som var den, som någon satte sig över, eller ovanpå. Generös som en nyrik spelmissbrukare, lärde han dem en läxa för livet, då de, antagligen missbedömde eller, helt mänskligt mitt ibland alla människor på T-Centralen, misstog honom för att vara född dagen innan, ute i farstun.

Då Hafsorkesterns kock, Birger ”Biffen” Brodman (vars styvfar på mödernet, var en hängiven beundrare av den i särklass minste av Descartes ”grodmän”) antagligen den femtioelfte gången i ordningen, värmde upp ”Ungkarlens Kålsuparsoppa med äkta Östberlinsk Grönsaksknödel”, drog Fredriksson skedbladet ur skaftet samt friheten att kasta sig över Biffen, som enligt respektive kombattanters sjömansböcker, vägde Biffen i förhållande till Fredriksson, dubbelt så mycket som Bertil ”Lill-Berra” Svensson.

(Här kan Tydaren misstänka att stenografen anspelar på ett klassiskt matematiskt problem:

”Om Biffen i förhållande till Fredriksson, väger dubbelt så mycket som Lill-Berra, hur mycket, svaret angivet med minst två decimaler, väger då Lill-Berra?”)

Gästen, efter en kopp hett java från Martin Olsson, stjälpte i sig med botten upp, utan vare sig Hermezetas, Predd eller sjappets hembakta potatisbakelser.

Framför tröskeln på väg ut, kunde kunden, med eller utan glasögonen på, bokstavera:

”Tack för att just Du valde att inta din måltid på Den Enbente Husaren och välkommen åter”.

Så, medan gästen torkade sig om munnen med baksidan av höger hand, styrde Tydaren stegen tillbaka till arbetet, för att med välfylld mage, ta tag i just den här dagens triviala utmaningar.

Frågan som en sådan gigant som ”steganografins banbrytare” Cartesius, som också, till råga på allt, hade som fritidsintresse att hålla grodmännen i sina våtdräkter sysselsatta med undervattensmetalldetektorerna i högsta hugg, brevledes korresponderat med de ”alkemistiska proselyter” som ingick i den hemliga sammanslutningen Zodiaken, framför allt Emanuel Swedenborgs oäkta dotter Manuela, ”Mella”, Johannes Rudbeckius d. ä. (han med Atlantis), Jan Tinberger (som senare gifte sig med Mella Swedenborg, med enda skälet att komma över hennes fars laboratorium och hans efemära, esoteriska och logistiska kontaktnät  mellan korpuskler, monader, atomer, sfärernas musik och himmelrikets änglar).

Jacques Cousteau, allmänt känd som ”Neptunus son”, hamnade i en liknande brydsam situation, då hans adoptivdotter, Isabella ”Bella” Cousteau, erövrat den av Epicurus formulerade ständigt fallande Universums kvantingar och personlighetskluvna, aningen påminnande om trollkonsten med de båda enäggstvillingarna ”Solens Systrar”, kvarkar.

Hon sålde hela faderns livsverk på en hemlig underjordisk auktion för, enligt kännare och samlare, ”en hel spottstyver”.

Pengarna använde Bella Cousteau dels till att infånga naiva, men förmögna ”pappas gossar”. Dels att, i faderns namn, publicera falsifiktionella repliker av hennes biologiska, berömda djuphavsdykare som, sedan han, med ett visst besvär, på grund av sin kulmage, drog av sig grodfötterna och torkade bort det slemmiga sjögräset mellan tårna, roat sig med att, i minnet nedteckna sådana ekivoka berättelser som kunde ha varit muntligen formulerade av Diderot, Sade, de la Bretonne eller Edmond Rostand.

För att ytterligare förvirra faderns förföljare av stalkers, paparazzis och groupies, skulle det ha, med hängivet bistånd från den cyniska och giriga Mella Swedenborg, förekommit ett dittills okänt möte mellan Jacques Cousteau, Isaac Newton, Isaac Asimov, Lynn Margulis, Emanuel Swedenborg, Johannes Rudbeckius d.ä. och, naturligtvis, som eskorterande sekreterare, Mella Swedenborg, och kaffekokerska, kaffeflicka och alltiallo, Bella Cousteau.

Precis som Bella och Mella så strategiskt planerat, uppstod, redan då publikationerna just placerats i kolportörernas skyltfönster, en skandal utan dess like.

Presidenten, som ansåg sig vara frälst från allt av ondo och därför inte i profylaktiskt syfte vaccinerat sig mot mässlingen, anmälde sig som insjuknad i röda hund.

Ministrar avgick. Dagsavisernas chefredaktörer gick antingen på bara knäna, i exil eller kastades ut, utan vederbörlig fallskärm, från Tennstopet.

I enkelriktade gränder byggde de omedvetet oansvariga huliganerna upp barrikader av otidsenliga historieböcker, kassar till tidningsinsamlingen, parkbänkar, avslagna klappträn, utslitna buller-, huller- och kullerstenar utan urskiljning uppblandade med lättillgängliga lock från avloppsbrunnarna.

På populära söndagsstråk och bland saluförande torghandlare, deltog kreti och pleti, mannen på gatan, springpojkar, gatflickor uppblandade med besvikna konsumenter från mellandagsreor och skockar av förlorade fotbollssupportrar i den allmänna oordningen.

Även underjordiska meningsmotståndare lyder, om än motvilligt, under Gravitationslagen parallellt med Darwins utvecklingslära om Det Naturliga Urvalet, skulle demagoger med dystra erfarenheter från tidigare kontroverser, med föredömligt säker blick enligt ett väl utformat flödesschema ordna så att ingen överflödig energi skulle gynna kråkorna, men styra in de immateriella krafterna till plötsligt uppblossande, öppna konflikter, handgemäng, pajkastningar, kanske i förhållande till det för årstiden ovanlig varma vädret, svalkande duschar från vattenkanoner.

Samtliga morgontidiga medborgare och i grevenstidresenärer, tålmodigt och med hals över huvudet, ingick i den allvarsamma leken.

Polisen som samhällsvakter , efter kvällskurser i ”Personlig Förståelseanalys”, ”Förmedlarverksamhet”, ”Jodo”, besvarade attacken mot det etablerade samhället med bengaliska tigrar och häxvrål i pluralis.

Efter att först ha vänt på alla stenar, sopat in infodemivirus under en persisk (men utan verifikation, certifikat, proveniens, äkthetsintyg eller andra falsifierade dokument) matta, tvättat hela byken (i synnerhet om den består av begagnade sängkläder från ett av stadens hotellrum, allmänt känt för att av den tillfällige gästen med eskort betala per timme i förväg. Visst förekom också undantag från regeln. Ifall vistelsen av någon icke i den givna situationen, uppenbar anledning, råkade överskrida den ordinarie tiden, kunde hotelldirektrösen lägga till ytterligare ingången timme med tillhörande räntepåslag), beroende på kvalitet och på plaggens angivna tvättinstruktioner, antingen strukit medhårs eller nattmanglat, ifrågasatte naturligt och okonstlat om Mellas och Bellas berättelse verkligen var hämtat ur tomma luften, eller ifall någon natthök till Tydare upptäckt minsta antydan om longitud och latitud i kongruens och stringens med tidens gång?

Bella svarade nonchalant på äkta parisiska att, med sin fars etablerade kontakter inom ramarna för den undre värld, kunde vem (som var beredd att betala en ansenlig men icke angiven förmögenhet) som helst, utan problem, skapa immateriella sfärer där vem (som helst föredrar att förbli anonym)  skulle äga tillträde till detta Virgin Mary’s and her Angels Homestead.

Den alltid så provocerande publikmagneten Viv Don Tomasos var inte rädd att söka svar på tal. Välutbildad skjutjärnsjournalist och med gonzojournalistikens obestridde fader, Hunter S. Thompson som privatinstruktör och ciceron, ställde Don Tomasos den pillemariska fråga som upptog allas nyfikenhet:

” – Vad har berättelsens kontext för bakomliggande innebörd och mening?”

Kolportörerna var inte sena med att sälja lösnummer.

De två undersköna kvinnorna som, var och en eller tillsammans, kunde komplettera varandra som antingen tidningsankare eller väderflickor, skrattade och, som i ett undermedvetet kroppsspråk, skruvade, vred på sig och drog ner sina kortkorta, karmosinröda klänningar ännu någon centimeter över vaderna.

Mella, som bråddes på sin far, visade sitt andra jag, en högst allvarliga sida, och förklarade kortfattat hur Steganografin intimt hängde samman med Speleologin. Men, sa hon, förklaringen kräver av mottagaren en förmåga att fantisera, som i verkligheten bara kunde omfattas av ett ytterst litet fåtal icke utvalda.

(Varning! Kommande stycke kan av vissa känsliga personer upplevas som putslustigt.)

Tänk, sa Mella svävande, hur djur som lunnefåglar, kalråttor, mullvadar, lindormar, muränor, havsålar och daggmaskar (inviterade med Cartes Blanches till vårens sedvanliga maskeradbal på det legendariska Café Opera. OBS! Inbjudan gäller ej maskar under jord som maskar) tillbringar sin vardag. Vad gör de? Jo, de lär sig snabbt av avgående generation ”att träna är att utöva” och förflyttar omgivningen omkring sig och på det, anspråkslösa lilla viset kan de också förändras inifrån.

Innanför den eklektiska litterära världens taggtrådsbeklädda och elektriskt överförbara slutna likströmskretsar består en gutenbergsk traditionell boksida av endast, på ytan, övre skikt.

På ena sidan om arket, en tryckt textmassa. På pappersarkets motsvarande sida, en annan, om Tydaren empatiskt identifierar sig med en motvilligt modän monark, vänder på bladet kanske, med andra sidan upp, upptäcker en en textmassa som troligtvis hänger intimt ihop med den föregående.

Allt detta händer på var sida om arken vars tjocklek i det här förhållandet helt och hållet saknar betydelse.

Utan rast eller ro tog Bella över där Mella slutat.

Just detta fenomen utgör svaret på frågan huruvida Stenografin spelar i samma liga som Steganografin. Hon erkände med en monoton stämma:

”Även om en blind leder en blind, kan ingen ta miste på hur olika de båda områden kan te sig. Detta är vad vi pionjärer inom området Steganografi menar med ”Ytans Djup”.

Var och en som antingen varit inne i en av naturen utformad grotta, eller sett något liknande i den virtuella cyberrymden, kan ana sig till att den naturliga grottformationen har något gemensamt med den av arten Sapiens med egna händer uthuggna obeboeliga gruvorten.”

Mella utförde en effektfull konstpaus och fortsatte oförtrutet:

”På boksidan, liksom de flesta andra tvådimensionella ytor, är djupet, liksom i spegeln i spegeln, för en utomstående betraktare, endast en tanklös reflexion.”

Denna abrupta vinkling utgör som regel den skapande steganografens arbetsfält. Vi, gröngölingar och blåbär, upplever slentrianmässigt att sådana tankens skevheter eller förvrängningar antingen inte finns, eller saknar, för åtminstone dig eller, i mitt fall, mig för den aktuella situationen, avgörande meningsbyggnader.

Hur illusionister, professionella imitatörer och tankeklensmeder än manipulerar, hypnotiserar, förvrider och förvänder våra sinnens fulla bruk, kvarstår faktumet att den verkliga världen består av minst höjd, längd, bredd och i ett pågående skede, sist men inte minst, tid.

För att vinna tid, behålla publikens uppmärksamhet och öka chanserna till slutbetyget: ”Innanför tidsramarna väl tilltagna utrymmen bakom rubrikerna och mellan raderna, Exklusivt Väl Godkänt.” fortsätter Mella:

”Existerar den Utsträckta Rumtiden också i Klassrummet” är mitt, Mella Swedenborgs, och min kära arbetskamrat, Bella Cousteaus, arbetstitel på vårt nästkommande standardverk för att avslöja ännu fler av dem, osynliga för ögat, icke existerande dimensioner som ryms bakom skenhändelser, kulisser, bakgrunder, draperier och ridåer.

Liksom Sigmund Freud (kanske mest känd för det truistiskt formulerade citatet: ”Ibland är en cigarr bara en cigarr” (liktydigt med Magrittes ”Ibland är en aldrig så noga avbildad pipa, en pipa)) en gång så fyndigt uttryckte saken att den själsliga analysens irrgångar har många gemensamheter med arkeologers tålmodiga penslande bort överflödig jord som med tiden fastnat inuti artefakternas reliefartade mönster och strukturer.

Vem vet, kanske vår nästkommande faktabok om Steganografins innersta väsen just kommer att bli ett hommage till drömforskaren Sigmund Freud: ”Cigarren-i-sig som cigarr bevisligen eftertraktad på kyrkbacken, femtioårskalas och årets utdelning av vinsten till aktieägarna äger, egendomligt nog en upplevelse av upplyftande upprymdhet.”

Bella skrattade och log en häpnadsväckande imitation av ett gnistrande monroeskt-robertskt monalisaleende och tillade slutligen:

” – För att inte riskera att framtida generationer, kanske i ett motsvarande ögonblick i deras rumtidintervall, än så länge ännu inte, av vår egentid uppfyllda verklighet inklusive vardagsrutiner samt ”måsten” och andra ansvarsfulla förpliktelser kommer vi i ”Sammanslutningen Vänner med Avsikt att Bringa Ordning i den Allmänna Oredan samt som, sedan Barnsben som Nu Vuxit Upp och Övervunnit sådana,  i Tvärvetenskapliga Sammanhang Utomäktenskapliga Förbindelser vars Främsta Syfte är att Utforska När, Var och Hur sådana Sympatiska Attraktioner Kommer till sin Rätt och förorsakar Aktuella Mötet mellan dittills Framträdande Opposiotionella”, att, till priset av vad det kostar, besvara sådana frågor som döljs i standardverken: ”Psykoanalytikerns ständiga behov av nytillkomna och frihetslängtande associationer”, ”Arten Erectus  primitiva driftsliv”, ”Myten om hur Gud försåg avbilden Adam med tvenne geléhallon på icke särskilt överraskande, traditionella platser och en i hålfoten” samt ”Högstainstans hypotetiska anklagelser mot paradisbarnen då de, i avsikt att bli lite klokare, förätit sig på jäsande frukter som en trestegsraket in i en exponentiellt brant stigande Informationskonsumtionens Tillväxtkurva”.

Högstainstans hade vid det laget, redan hunnit applicera ”Det Holografiskt Feltydda Revbenet” och en gång för alla förslutit Evas, eller, eftersom man antar att hon var försedd med två motsvarande, kluvna, identiteter, om Tydaren hellre vill, Liliths fagra lekamen, använde sig för penetrationen av sina ytterst begränsade kunskaper om hur Voodoo-prästen med bara händerna opererar inuti Kroppen-i-Sig.

Kroppen-i-Sig lika odefinierbar i en ”Himlakropp”, ”Nagelbitare”, eller ”Kroppkaka” (som åtminstone bland de Fria Associationerna kan finna en rent hypotetisk jämlike i ”Moderkakan”) kan exemplifieras med det i kreativa sammanhang mycket populära frågan:

” – Vad, enligt Guillous ”Ety och Emedan-i-Sig”, bortsett från den traditionsbundna och relativt fantasilösa funktionen, kan en upplyst entitet använda, eller i sådana här ekologiska tider, återanvända ett ”Gem” till (Tydaren kan här med fördel förväxla ordet ”Gem”, med ”Gen” eller ”Mem”). Frågan i sig förutsätter förstås vissa konventionellt, dramaturgiskt, starkt laddade föreställningar.

Gemene Man brukar som regel föreställa sig ”Gemet” som ett högst verklighetstroget skrivbordsmateriel för att tillfällig hopfoga ett begränsat antal ovikta A-4-ark. Men var uppmärksam på att en sådan deskriptiv definition inte ens finns antydd i frågeställningen.

Gemet kan därför antingen vara tillverkat maskinellt eller för hand. Materialet kan utgöras av alltifrån trä (t ex en klädnypa), den sedvanliga plåttråden omformad enligt Platons idé, långt senare omnämnd som ej mönsterskyddad ”artificiell artefakt” i formen av ett delvis, innanför de gängse ramarna,  benämnd ”artefakt”.

Inte Gemet-i-Sig, men Gemet som sådant bör ha ett medvetet tillämpad hålrum för att på så vis klämma till två flugor i en smäll, eller högst, om gemet är tillräckligt stabilt, oberoende av innehåll, eller enbart ett begränsat, av samma skäl som nämnts ovan, ”Tabula Rasa”, antingen kvadratiska eller rektangulära (konstruerad utifrån den generella regeln om Gyllene Snittet) utrymme finns för att även tillämpa redskapet på en yta med annan design) av ris, papyrus, eller härstammande från den nordiska Furun, oklorerat behandlade träfibrer.

Gemet kan vara högre än Entemenanki, (Tornet i Babylon, med måtten 91 meter högt och 91 meter brett, men som av Högstainstans ansåg kunna utgöra ett framtida hot mot dennes högst egna ställning och därför orsakade den, än idag, omdebatterade Språkförbistringen), på andra plats Jo-mo-glang-ma-ri (”Himmelens Moder”, i fikarummets vardagliga samtal över bryggmalet kaffe samt kladdkaka med vispgrädde omtalade som: Mount Everest), eller det i senaste, nutida samtiden unikt utformade Burg Khalifa.

Gemets egenskaper såsom sammanhållande mönster, kan också, indeterministiskt, överföras till banan mellan två identiska kvarkar.

Detta kan, av Tydaren ses som ännu ett tungt och djupt, men simultant högst påtagligt bevis på att Högstainstans kan ha varit, inom vissa biosfärer och territorier, en av de, i schamansk mening, första generationen autodidakta ordbehandlare.

Vad annat fanns att tillföra?

Högstainstans ifråga, ifrågasatte kabbalisternas Zohar samt zoroastrismens Mazda-dyrkan med resultatet att än en gång, i triumf, upplysa om det teleologiska resultatet.

Än inte framme vid terminalens sammanfattande programvara återstod sådana överkurser som ”Svarthattarens Thanatos”, ”Retromantik för Alla” och ”Orfisternas brev, med fotnoter, kommentarer och efterskrift av Pythagoras, vidarebefordrade med Kamelkaravanen, till Omar Khayyam”.

Högstainstans, I sitt möte med Frestaren, enligt samtida kritiker utmärkt gestaltad av Fata Morgana, långt ute i Gobiöknens sandbelagda slättland, vägledde Åklagaren honom bort till Ökenfäderna, just som de, i sina naturliga grottbildningar, satt och präntade på det som en gång i en avlägen framtid, skulle få bära det vitala namnet ”Zombiehavets Vårrullader”.

Frestaren, i Åklagarens parant designade österrike-ungern-inspirerade derndlbeklädnad delgav Domaren, det vill säga, Högstainstans iförd en tysk ämbetsmannadräkt, förde fram åtal mot Högstainstans, främst för ”Egenmäktigt förfarande”, men denna obevittnade händelse, protesterade Högstainstans, ingick i arbetsbeskrivningen, då Högstainstans, även om det burit Andemeningen emot, anvisats att agera Allsmäktigt, som på intet vis kunde inskränkas av det solipsistiska ”Egen”, förfarande.

Högstainstans, som utsedd Ständig Sekreterare för Den Allra Högsta Domstolen, anklagade istället Åklagaren för ”Övermäktiga subordinationsbrott samt falsk vittnesmål angående den väl utformade, inspirerad av Borrominis spiraltrappa i Palazzo Barberini, strängt hierarkiska, informella, karriärtrappan”.

Med eremiternas esoteriska kunskaper om Sapiens självöverskattade hybrid, överlämnade självaste Oraklet i Delfi den av den ende Högstainstans så hett eftertraktade, freudianskt oidipala formeln om: ”Penisavunden som effekten av icke klandervärda agenters iscensättningar som, exakt på dagen femtio år sedan materialet hemligstämplades, i sann lutheransk anda spikades upp på Storkyrkans dörr och därmed offentliggjordes, visade på hur en självförvållad, självförsjunken extrovert problematik, indirekt kan ha en moraliskt undergrävande inverkan på även en levande kropp i degenerat tillstånd, naturligt laga förfall, med högsta krav på personlig integritet”.

Liksom Högstainstans med kraft ingripit mot svartbyggandet av Entemenanki, fanns inget annat alternativ än att också, med avsikt att knäcka Ingenjörsförbundet (tidigare Mekaniska Verkstadsgolvsskrået), då Sapiens, i tätt samarbete med Ludens, inte längre lät sig nöjas av Flygväsendets och Rymdfarkostcirkelns koncentriskt ordnade Högsta och Innersta, Slutna Kretskorts, i hög grad, ekonomiska och högteknologiska starkt begränsade resurser, utan, vilket orsakade Högstainstans berättigade oro, nu inriktat sig också på Koloniseringen av Den Inre Rymdens djupt nere i det Undermedvetnas och Omedvetnas arketypiska domäner.

Hur, om denna futuristiskt högflygande plan genomfördes enligt Sapiens oinskränkta önsketänkande, även om Högstainstans hade både en Plan A1 och en Plan B2, fanns inget annat alternativ, än att, likt Räven i sitt gryt med många pendeldörrar för outredda patienter och svängkors, ibland konkurrenten, ibland samarbetspartnern, Allvetande Författaren, utforska de eskapistiska möjligheter som kunde dölja sig i Gödels Teorem om Faktor X.

Högstainstans, som alltmer upplevde sig, kanske med visst befogande, undanträngd, tog en time-out till Maritius, genomgick en personlighetsförändring, ansiktslyftning inklusive anknäbb, med i rabatten ingick en avsevärd ankbröstförstoring, återvände till Högsta, packade pick och pack i en koffert med exakt motsvarande dimensioner som en högst vulgär, grön, container, för att, likt kakan på kakan, hastigt och lustigt tillverka en etagevåning med tillhörande penthouse, swimmingpool, bubbelpool, svensk ankdamm, bar med bås där väletablerade residenter som DJ Anna Gavanas, DJ Da Candy, DJ Monika Kruse, DJ Monica Bergmark samt DJ Jocke Langer, natt och dag och året runt, spelade Deep House-mix-versionen av evergreenen och sommarplågan ”Do it, Do it, Do it til You’re Satisfyed, (what ever it is)” samt döpte hela etablissemanget till: Vår AllraHögstainstans.

Även om AllraHögstainstans-i-Sig, utan att vare sig betala kvar- eller restskatt, levde högt över sina tillgångar, men, såsom en legitimerad mäklare som önskar förbli anonym, och delägare i byrån ”A Stairway to Anette’s Heaven” i Beverly Hills, uttryckte saken:

”Innanför Evighetens omslutande murar högre än höghusen i Hässelby Gård kan spekulanten också inkludera Måbergsstigen, kan samtliga medborgare tillhörande lämplig stadsdelsförvaltning inklusive tillhörande nämnd, ändå ana sig till en kritiskt ifrågasättande början som inledning till ett utdraget mittparti som inte ens i tanken kan förklaras ligga någon annanstans, än till ett, om Tydaren bortser från kommande generationer, ett förbisett slut.”

(Här kan densamme Tydaren upptäcka en icke alltför angenäm, antingen förvirringsmetod, avledningsförlopp, magisk tillämpad distraktion, typ hur ”Omväxling förnöjer” till det mer, vän till oordningen tillhörande, ”Förväxling fördröjer”.)

Tydaren i den nu existerande tillvaron är förstås redan medveten och, som förebild för kommande generationer, väl insatt i förståelsen av hur att uppfatta fina fisken i kråksångens: ”Slutens Paradoxala Onaturliga Urvalsprincip”.

Inte ens den bäste av Teoretiska Fysiker har funnit den reguljära förbindelsen till vad, vem eller vilka som, troligtvis efter ett omoget övervägande, oförsiktigt utlöst förhållandet som i eftervärlden döpts till Den Stora Smällen (The Big Bang).

Herbert George Wells, i sina fiktiva visioner om tidsåldrandets mittfåror, var vid det hetaste laget helt införstådd med Jules Vernes dystopiska skildring

Jules Verne: ”Paris i tjugonde seklet”. DN arkiv.

och, i profylaktiskt och preventivt syfte, delar i efterhand med sig till Tydaren som, inför ett sådant otvetydigt konstaterande, som sig bör, förhåller sig passivt intill informationsflödets drevhundar, återger, inte ordagrant, men i en starkt förkortad sammanfattning, en hittills oprövad men ändå inte helt förkastlig idé om hur sambandet mellan Rummet, Tiden och Ljusets hastighet, kan förgrenas inom ett och samma flödesschema, till ett, utifrån betraktarens ståndpunkt, åt vänster, preliminärt nuflöde och, logiskt riktigt, åt höger, spektralt  tillflöde av aristoteliska syllogismer. Det senare kan liknas vid uttrycket av en kinesiskt designad tigrerad Weltschmerz (se vidare: Melankoli, Alienation och, med kvinnliga förtecken: ”Hysteri”).

Med största sannolikhet passerar Tydaren till syvende och sist, med avsikten att nå fram till resans mål, göra en hastig visit i den stuga där Mary Wollstonecraft Shelley, alldeles i närheten av Genèvesjöns strand, skapat sin banbrytande saga ”Frankenstein eller Den Moderne Prometeus”.

I likhet med vetenskapsmannen August Kekulé upptäckte Tydaren problemets lösning som i en mardröm.

Skulle, kan Tydaren, med fördel fråga sig själv och kollegorna, Neuropsykopatie Doktor Sigmund Freud, diskvalificerad Nobelpristagare i Litteratur ändå inte, posthumt mer än postmodernt, erhålla ett ”Alternativt Surrealistiskt Pris i Uppfinningar av Oidipuskomplexet, Hysteriskornas Enleverande Sammansvärjningar, inspiration till kommande och blivande Nobelpristagare i Litteratur, som i en steganografiskt utmärkande regression till Homo Ludens, efter lite träning, eftersom ”Träning är detsamma som Utförande”, inledning till de kulturella utsvävningar som, kanske av isolering, alienation eller allmän eskapism från en outhärdlig verklighet, som med dagens mått mätt och i eftertankens kranka blekhet borde ha försetts med varningstexten:

”I den Allra Första Kanons Klassiska Utgåva av  Doktor Sigmund Freuds Samlade Verk som, av någon oförklarligt anledning aldrig kom i tryck, men, om så varit fallet, kanske, på fullaste allvar och utan en glättig min, kunnat upplysa blivande romantiker, bohemer och andra allmänt själsförvirrade om att tillgången på för ändamålet lämpliga hemmaflickor, i de sekretessbelagda journalhandlingarna, beskrivits som ”Hysterikor”, i de allra flesta fall slutat som tillkortakommande.

Inom de ytterst begränsade ramarna för Tidsandan uppstod ett artificiellt paradis särskilt utformat för bleksiktiga och lungsjuka libertiner och världstillvända drömmare, samt deras fristående, frisinniga, frimodiga och frisläppta kvinnor som flappers, apachedansare och smygrökare med rökverket fastklämda, likt i ett avlångt och utefter långsidan slutet gem, uppseendeväckande på så vis att, med tillgängliga fritt associerande, fullt tillräckligt freudianskt psykoanalytiskt tolkat cigarettmunstycke, på huvudet placerat passande kyss-mig-var-du-villhatt, om midjan en skotskklanrutig, klockväckand charlestonkjol och därtill passande, stilenliga suffragettpjuck.

Freud var, om inte annat, Drömmarnas Banförare i en Tid av Spelets depressivt betonade, oavslutade Tragisk Rapsodi.

På fullaste allvar kunde Freud, i det slocknande ljuset från Upplysningstiden, förutse hur tidsandan, tack vare sådana giganter som Dalì, Hans, Anna F. Vargungen Victor och Charlie Chaplin, var på väg att, åter igen med hänsyftning till Trollkungen i Peer Gynt, bita sig själv i svansen.

Fria associationer kunde, på den tiden då det begav sig, bli en dyr affär. Tydaren kan säkert själv föreställa sig att i denna Steganografins kritiska utvecklingsfas ingick både dyrköpta råd och lättsamt avfärdade, personliga erfarenheter.

Så här, med ett slarvigt nedtecknat Facit i handen, var Freuds Fria Associationsmetod i stark beroendeställning till Antikens Mytologi, Sagor och frilansande dramaförfattare som Sofokles och Aristofanes.

Tidsandan-i-sig hänvisade, indirekt och via av traditionen påverkade drömspel, från Bröderna Grimm, via Wolfgang Amadeus von Goethes till  Teorin om Den Uteslutne Tredje (debatten pågår fortfarande om denne antingen utgjordes av Oidipus själv, eller hans påstådde far, Laios, men som sannolikt, bör Den Gode Heden, som i mycket, starkt påminner om Sagan om Snövit och de Sju Dvärgarna, Prinsen, i Rödluvan; Den Gode Jägaren, eller Faraos, (antingen Seti I, eller Ramses II, beroende på när Pi-Ramesse uppfördes) dotter (med olika namn beroende på vittnets trostillhörighet) Thermutis/Bithia/Hatsepshut, eller om det var Seti I:as andra hustru, som alltså inte heter Tuya, utan något helt annat (beroende på om paret Farao var infertila och därmed inte heller kunde ha någon biologiskt äkta dotter).

Eftersom Ramses II härskade då Moses mördade en arbetsledare som inledde Exodus över mellan det, i två hälfter, delade Röda havet, kan, sett utifrån ett logiskt-rationellt perspektiv, kan endast Seti I och ingen annan, vara den farao som satt i tronen då Mose flöt omkring i Nilens vatten.

Det är högst troligt att Tidsandan tagit en annan utväg, då Ostindiska kompaniet blev Marknadens främste leverantör av, på senare tid, populära framför allt bland barn under arton år, ”partydroger”.

Allrahögstainstans hade vid det laget redan hunnit applicera ”Det Feltydda Revbenet” och en gång för alla förslutit Evas, eller, eftersom man antar att hon var försedd med två motsvarande, kluvna, identiteter, om Tydaren hellre vill, Liliths fagra lekamen, använde sig för penetrationen av sina ytterst begränsade kunskaper om hur Voodoo-prästen med bara händerna opererar inuti en astral (av stjärnstoff tillverkad) symetrisk kropp.

Efter att Allrahögstainstans, med assistans av Älvan Ängladamm, sövt Eva med en liten pepparkaksliknade, brun bit harts i hennes kvällste, överförde med en egen komponerad blandning av hur att fördela vätska, inspirerad av Souslarueuxx Termodynamiska Alfabet, Swedenborgs telepatiska förbindelser med andevärlden, Mary Shelleys intuitiva förståelse av hur metafysikens lagar kan styra elektriska impulser hämtade från ett omfattande åskväder med blixtar som haglade utanför stugan, Wells, inspirerad av Jules Vernes dystopiska framtidsvision, skrivit ”Tidsmaskinen” och, dennes eget bidrag, Old Age, om hur anden flödar över av överlägsen immateriell energi.

Av dessa ibland alltför labyrintiska omvägar hittade denne fram till den enda tänkbara hypotesen. Kvinnans ”penisavund” måste ha som källa, Animans sublibidominala, primitiva föreställningsvärld.

Allrahögstainstans, ivrig efter upptäckten, överlät inget åt slumpen. Vilket skulle vara bäst, en förprogrammerad, tidsinställd utlösningsmekanism, eller en digital, halvautomatisk, cybernetisk, cylinderformad, spirituellt designad, spektral fjärrkontroll?”

En i publiken, var och en med lite fantasi kunde se att det var ingen annan än Konrad von Kaellmaister, samtidigt som han räckte upp handen, reste på sig och skulle just fråga om någon eventuell missuppfattning, men då var presskonferensen redan över.

Intressesfären ökade som olja gjutet som ringar på vattenytan.

På en, drygt en vecka lång, tvärvetenskaplig konferens med den lite provokativa, men ändå, i förhållande till mötets banbrytande och gränsöverskridande titel ”Fågel Blå” och ”Eldfågeln (en och densamma blinkningen till M. Maeterlinck och I. Stravinskij), diskuterade eskatologer, genusforskare, meteorologer med specialiteten ”Värmeslag och Känslokyla”, samt med tanke på vårt egna ringa bidrag till Steganografins idéhistoria, behandlades även ”Adams biologiska klocka”, samt att, djupt innanför hans primitiva ångest inför att även för honom inneboende längtan efter det diametralt motsvarande, i omvänt förhållande, ”erotiskt anpassad genusavund”, eller ”till subjektet ifråga relaterad impotens”, där tesen ”Ja” och antitesen ”Nej”, eller enligt gängse vardagsnormer förenas i den objektifierade syntesen ”Nja, eller kanske, troligtvis, jag vet inte…det beror på…kanske, ifall att…”.

Tydaren, även om det så vore med Vergilius tätt i Akilles hälar, som ledsagare, vägvisare, auktoriserad guide, pedagog, ciceron och mentor, bör redan på ett tidigt stadium förstå skillnaden mellan att läsa mellan raderna, läsa det finstilta, uppmärksamma mellanrumsformerna och, med båda händers hjälp, progressivt greppa den underliggande innebörden.

Svaret på frågan ovan vet förstås bara den som i praktiken med framgång tillämpat metoden, tillskriven Roger Beauford Dratt:

”Att lyssna till ultraljudet från begreppsapparatens monotona malande är ett sätt av många till för att försätta användaren i ett förvirrat och obalanserat, hermeneutiskt, tillstånd.”

Citatet, översatt från Antikens klassiskt rena grekiska, är från mellankrigstidens Weimarrepublik, daterat: Paris, den 11 augusti 1919.