Även i det här enskilda sammanhanget har Jules Vernes ”Paris i Tjugonde Århundradet” en stringent och därmed avgörande betydelse.

Den förutan hade Eva Calgren inte arbetat som kallskänka på samma zeppelinare, ”LED” som, efter att luftskeppskapten Mildred Morse först givit henne på båten och därefter utnämnt Asia Carrera till sin kamrat i kajutans dubbelbinge.

Den nödvändiga anledningen var att Morse fastnas för Carrera och den tillräckliga att hon, Eva Calgren, inte var den som hon utgett sig för att vara, nämligen upphovsmannen till essäsamlingen ”Från Fetischism till Feminism”, Leningrad 1979 .

Miss Calgren mönstrade av i Guadeloupe, arbetade en period som traversförare i Marseille, hamnvakt i Antwerpen eller som tillfällig inhoppare för lotsen Thomas Alva Almquist, utanför Vinga fyr.

Miss Calgren hade en gång i tiden varit utrustad med en lång stubin, men, efter fem skandaler och två ränksmiderier, återstod endast den till hälften kortare, än de obefintligt övriga.

För att ge igen för gammal ost, lade hon ner hela sin obesudlade själ på att förtala och göra livet surt för kapten Morse.

Som en lomhörd sufflös teaterviskade till vem som än orkade lyssna, att M/S Thanatilias kapten, Miss Mildred Morse, för att inte skrämma bort kryssningspassagerare, vid flera tillfällen under resans gång, i spelet signalerat med flaggan Q, (som betyder: ”Mitt fartyg är fritt från smitta och jag begär rätt till fri landsättning”), men i verkligheten hade hon, bland både besättning och passagerare, haft med sig insjuknade i coronavirus, HIV, digerdöden, böldpest, kolera, trakom, malaria, smittkoppor, danssjukan, polio, vattuskräck och veneriska sjukdomar som dröppel, franskan, klamme eller vulvovestibulit.

(Var god att uppmärksamma detta högst lämpliga tillfälle till en studie av den steganografiska metoden i sitt rätta element.

Ett tydligt exempel på ”teleskopord”, neologismer och onomatopoetiska ordlekar som Tydaren utan större besvär kan återfinna i nonsensverser, korsord, rebusar eller sådana påhitt som sysslolösa barn kan ägna sig inne i en järnvägsstations väntrum (vestibul) fram tills att det försenade tåget (där tågklareraren, via stinsen) förklarats bero på vissna och våta, gult lysande lönnlöv som, likt en livstrött alförrädare, lagt sig över slippriga rälar.

Den numera unga nutida generationen av luftburna backpackers känner troligtvis inte till den harang som vart läskunnigt barn under resans gång i SJ:s gamla personvagnar med träfanerade kupéer, kunde bryta den alltför entradiga stämningen med:

” Tiddelipom och piddelipåg,
visst är det roligt att åka tåg!
Tiddelipom och piddelipunt,
så säger hjulen när de går runt.
Tiddelipom och piddeliplätt,
men man ska ha en egen biljett.
OCH DET HAR DU.”

När konduktören på tåget gick omkring för att klippa biljetter, hände det att han också, med anledningen att rätt, klippte barnens biljetter med sin håltång, fastän det var mer ett slags infall av skämtlynne från Svenska Järnvägens Barnombudsman, än ett rabatterat färdbevis.

Om inte annat, så tjänade låtsasbiljetten med versen på, ett för framtida resenärer, pedagogiskt syfte. Trots barnens ringa ålder, insåg de subliminalt att, som blivande kunder och konsumenter, ingick det oskrivna avtalet att före avresan inhandla ett för den förutbestämda sträckan, giltigt färdbevis.

Utan den minsta tvekan kan Tydaren, i rädsla för tillsägelser, reprimander och ideligen återkommande trakasserier från Allrahögstainstans utsedda kommunikatör, som av utomstående kan upplevas som agentens spontana uttryck för motsvarande tågkonduktörens skämtlynne, kanske hävda att den kommande generationen då förekomsten av denna rektangulära lilla brunbleka kartongbiten fortfarande fanns tillgänglig, anpassade de blivande ansvariga fullvuxna till ett redan på den tiden befintligt civiliserat socialisationssystem.

I USA:s av propaganda utfyllda aktionfilmer hyllas ”Underdoggen”, medan på det svenska fastlandet, är det intrinsikala Teamet-i-Sig som är, lite i stil med gamla tiders pilsnerfilmer, den kulturbärande karyatiden.

Steganografen, det vill säga Tydaren per se och in spe i sin linda, använda i stort sett vad som helst för att dölja det som i egna ögon är uppenbart, men för icke tillhörande den Innersta och Översta Kretsen, på japanska ”bokeh”, eller i teceremoniens ”annika” i wabi och sabi (motsvarande den kallpratande svenskans: ”I ur som i skur”. Samma kvinna, senare känd som ”Vardagsrummens Mata Hari”, föredömligt transkriberade det gamla talesättet ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”, till, i dessa tider av faktoidiska klimatomväxlingar: ”Det finns inget konstigt väder, bara konstiga kläder”.

”Calzone”:

I fackspråket kallas denna lösning för ”calzone”, det vill säga:

”En inbakad, steganografisk, mobil eller portabel, alternativ lösning”.

Liksom i alla andra steganografiska ordflätor kan den simplaste lösningen undgå även den mest uppmärksamma av alla erfarna steganografers som ingick i arbetsteamets arbetspass, granskande blickar.

Ordet i sin helhet, lyder: ”Vulvovestibulit”.

Handlingen som avses, är att likna vid en starkt ritualiserad, utförd akt av:

”Meditativt anpassad inre upplevelse av transcendentalt, metaforiskt, knådande”.

För att även den mest oerfarne ska upptäcka det dolda budskapet, kan substantivet avstavas till: ”Vulvo-vestibul-it”.

Där den tvärsäkre, men, innerst inne, tveksamme, informationsberoende konsumenten, lite spartanskt eller snarare klaustrofobiskt, kedjat fast sig vid att endast en, i allmänhet den allra mest uppenbara av fullt rimliga tolkningar, föredrar Stenografiska Anstaltens Personalansvarige Emil Öhrn, efter att först försäkrat sig om den Sökandes, när referenserna är kontaktade  ha genomgått de gängse testerna och prövningarna, inklusive intervjufrågan ”Vem tror du att du är, om tjugo år?”

Den som allra bäst förstod sig på denna ädla konst, var ingen mindre än Sveriges förste legendomspunne Professorn i Steganografi, Elis Klykgren. Det var han och ingen annan som stiftade uttrycket: ”Sov på saken.”

Professor Klykgren, i en ostruken, lätt dammig, svart kostym, med manschetterna hängandes nedanför de alltför korta kavajärmarna, utförde sin dramatiska gest, väl inrepeterad framför badrumsspegeln, och strök först pipskägget och därpå snurrade på de invaxade knävelborrarna, tände briarsnuggan, drog in och, hostandes och frustandes, likt en nutida sprinkler, spred ut Borkum Riff-puffarna som ovädersmolnen över en grådisig, naturligt anlagd herrgårdsmodell.

Så, efter en stunds dramatisk konstpaus, tillräckligt lång för att även de mest morgonpigga av studenter hunnit slumrat till, förmedlade Professor Klykgren lärdomens två primära karyatider Urania och Calliope.

Den ena skönheten, Urania, illustrerade allegoriskt: ”Repetitionens betydelse”.

Den andra, Uranias syster, Calliope, skulle i all deras framtid och ännu längre om så vore, vid varje stund av tvivel, misströstan och absurt formulerade förbehåll, påminna dem om Vilans, Sömnens, Drömmens och Distraktionens, för ”den besattes” ovärderliga möjlighet till att, för en liten stund, släppa taget, gå ut i trädgården, betänka livets korthet och tingens, wabi-sabis, förgänglighet. Vidare, den egna arten Sapiens irrationella, för att inte säga, baksluga fixering om fåfänglighetens fåfänglighet.

Åter i sina sinnens fulla bruk och de sunda vätskorna i balans med Kosmos gravitations- och centrifugalkraft, hämtade Tydaren en frisk nypa luft, för att därpå oförställd, utföra den för Tydaren speciellt utformade forngrekiska atletiska gymnastiken, inklusive uppvärmning, uttänjning, bensträckning, med- och motrörelser, och, avslutningsvis, en stunds stilla erindran om Lings symmetriska rörelsemönster och, å huvudets vägnar, Lidners, i strid med nuvarande IQ-tester, över alla gränser, välfungerande tillslag.

(Här kan Tydaren utnyttja tillfället att, med avsikt att manipulativt distrahera, förväxla Lidners knäpp, med det mer i vardagstal förekommande, lite föraktfullt, nedlåtande, frågan:

” – Är du en Knäppgök, eller cyklar i badkaret?)

Professor Elis Klykgren var pionjär inom området och den förste svensken som upptäckte det som han, lite ironiskt kom att kalla för, (kanske på grund av ett alltför tidigt stadium av Pappenheimarnas ”åderlåtning”): ”Meanderslingan”.

I andra föredrag återkommer ofta men med ojämna mellanrum den mer mystika, av i luften osynligt svävande moln av elementarpartiklar, ”Baron von Münchhausens Eufori”. En evigt återkommande debatt om vad som är ärftligt biologiskt och genetisk, eller ideologiskt, miljöbetingat, överförbart genom den närvarande omgivningen.

Hur som helst, Professor Elis Klykgren upptäckte, men hann aldrig namnge det något avvikande, eller åtminstone annorlunda tredimensionella begrepp, som andra efter honom, som följt honom till punkt och pricka i spåren, gav det i sammanhanget, något märkliga namnet (istället för ”Meanderslingan): ”Moebius Band”.

Osäkert vilket, men fransmannen, etymologen och lingvisten Bertrand Cuissonièr, hävdar envist och bestämt att ”Moebius” här syftar på, i överensstämmelse med Petrus tre gånger, före hanen gol, förnekande av begreppet ”kvark” som av pålitliga experter inom området, omtalas som ursprungligen hämtat från James Joyces roman ”Finnigan’s Wake”, i sin tur inspirerad av Lewis Carroll’s (pseudonym för Charles Dodgson), om nu Ordet-i-Sig, etymologiskt, var ”Snark”, ”Knark”, ”Quark” eller, enligt Professor Elias Klykgren, likt en sentida Rudbeckius d.ä. inspirerad av Isländskans ”völva”, i vardagsverklighetens evigt oändliga djup, alltför förhastat dragit slutsatsen om den betecknande namngivnigen av det ursprungligen svensktillverkade fortskaffningsmedlet ”Volvo”, inte alls kan härledas tillbaka till latinet ”Jag rullar och går an”.

En gamla tiders Amazon, eller en, på senare tid hybridisering av modellen från 1961, intimt förknippad med, av samtida hagiografer, Helgonet Rutger Sandsborg, vars kanonisering kommer av att han alltid tilltalade Allrahögstainstans med ett aldrig så litet högdraget förakt, tjatade och gnatade om mer av syndernas förlåtelse, vin i glaset, kvinnor i sängen och koltrastens sång i solens uppgång.”

Tydarna får tidigt lära sig att tömma begreppet Objektet-i-Sig på anspelningar, tolkningar eller vidare associationer.

Om snö, vind och vatten och av det skälet först stenades till döds, därpå rådbråkad, steglad och, för att åter inge, det för Sapiens utmärkande, ”Sista Hoppet”, sammanförde kroppsdelarna, men i omvänd, i förhållande till den vertikala mittlinjen, symmetrisk, från vänster till höger och från höger till vänster, ordning.

(I sammanhanget värt att nämna, är att steganografen in spe, hellre än gärna, begår misstaget att föredra det, till det yttre skenet, symmetriska, framför det mera för ändamålet passande, i relation till det inre, konkret strukturella, mönstret, en välanpassad asymmetri.)

”Vulvo” kan i ett helt annat sammanhang betyda: ”En trång port” som i sig syftar tillbaka till det bibliska talesättet om kamelens passage genom ett nålsöga.

En annan, mer kontroversiell, tolkning är att det etymologiska, fonetiskt, snarlika uttalet går tillbaka till: ”Vestibul”, från latin översatt till ren svenska, i symboliskt förhållande till mellangården, ”förgården” och med starka band förankrade i fornskandinavisk trägudadyrkan, Valhalls vapenhus, eller ”förhall”.

Ändelsen ”it” kan syfta på ett objekt med en speciell egenskap eller, varför inte, ett yrkeskodex. Sådana vardagssysslor som t ex en ”slussvakt”, ”en kontrollant”, ”en dörrvakt”, ”en portvakt” eller ”entrévärd”. En sentida tolkning är att ”it” också kan associeras till Paris Hilton och, på den tiden då det begav sig, den numera tragiskt bortgångna, men av många sörjda, chihuahuan Tinkerbell.

Högst ovanligt, men i den steganografiska kontexten, bör ändå nämnas att en ”vulvovestibulit”, särskilt i underjordiska och kriminella kretsar, kan syfta på någon, ofta en man, kvinna eller barn, som bevakar ett utvalt objekt (bakom ett ”nålsöga”, utanför en ”återvändsgränd”, inifrån en lönndörr”, ett semipermeabelt blindfönster eller en oetiskt förekommande envägsspegel, därifrån någon kan hålla ställningarna, men där ingen obehörig ska, om möjligt, kunna avslöja några oegentligheter.

Eftersom det är alltför lätt att i förbifarten glömma, bör den kunskapstörstande allätaren, Tydaren, av aktuell information, påminnas om tingens rätta natur.

Namnen säger, vilket förefaller naturligt för de flesta, mer om bäraren än man först skulle kunna tro. Ifall man till äventyrs skulle hysa den blotta misstanken om att en ”mullvad” saknas, kan man så gott som alltid räkna med att, för att en gångs skull använda ordet rakt på sak, ”agenten” är ersatt eller utbytt mot en ”blindgångare”, en ”somnambulist”, eller en, irriterande nog för praktiserande studenter av underjordiskt förekommande kreatur: ”murmeldjur”.

Efter denna korta, men ändå högst intressanta utvikning om Calzonens dolda betydelse för utvecklingen av den steganografiska läran, är det så dags att återvända till luftskeppskaptenen Mildred Morse och, i just det här sammanhanget, agenten Eva Calgren:

Som hålldam till kapten Mildred Morse, levde Asia Carrera ett liv i sus och dus. Tills en dag då kapten Morse meddelade till Sjöfartsverket att,helt utan förvarning, hade Asia Carrera, utanför Hudson Bay, plötsligt, med hull och hår, blivit uppslukad upp av en förvirrad späckhuggare.

Varför det karibiska kryssningsfartyget M/S Thanatilia varit ute ogjort väder på sådana höga latituder, förtäljer inte historien.

När Thanatilia lade till vid San Franciscos hamn, strax utanför Golden Gate, var det första som Morse gjorde att bädda ner det föräldralösa barnet, en flicka, med namnet Esmeralda de Varanna, i en korg, och tidigt en morgon, ställa korgen på trappen utanför hemmet för föräldralösa flickor: ”Orphanage Saint Mary of The Third Kind”, alldeles i utkanten av Seattle.

Som en modern Moses i vassen, fanns i korgen med  en lapp som med grovhuggna versaler, informerade hemmets ideellt arbetande nunnor i allmänhet och abbedissan om den föräldralösa flickans okända härkomst, personbevis med namn och provisoriskt samordningsnummer, samt att (Charles Caleb Coltons kända citat att: ”Imitation är den bästa formen av smicker”)  hon hittats flytande i en ektunna, utanför, den plats som John Dos Passos rekommenderat till Ernest Hemmingway, Key West.

(De som vet bättre säger sig veta att där någonstans, kanske en stjärnklar natt där fullmånen strålar föll ner på ett förälskade par som, efter att ha intagit en eller två eller högst tre glas av baren Sloppy Joe’s eget hembrända, lagt sig, dels för att älska, men också sova ruset av sig, längst ute på en träbrygga. Det sägs av de Hemmingwayfrälsta att, där ute någonstans, inte så långt borta från Cubas kust, blev Ernest sondotter, Mariel Hemmingway, till.)

Marguerite Campari Zoèga, en avlägsen släkting till Esmeralda de Varanna, skrev i ett mycket välformulerat brev till det världsomspännande släktforskningsorganet ”Framsteg och Ursprung”, där hon, Marguerite Campari Zoèga, undrade om inte, i och för sig helt logiskt, hennes försvunna mormor Asia Carrera, inte kunde härstamma från släkten Carrara, vars anfader, Silvestio de Bedarra Carrara, var den som först upptäckt den numera så berömda ”Carraramarmorn”? Och, om så vore fallet, förnamnet ”Asia” skulle kunna vara en förkortning, ett smeknamn, av namnet ”Alesia” eller ”Alexia”?

(Här kan den kreativt lagda Tydaren åter använda Förväxlingsmetoden till att inskjuta långsökta, ”guilt-by-association” (därför att alla inblandade inleds av bokstäverna ”A” och ”s”, likheter mellan Asien, Asiater, Asar och Asatron.)

Chefredaktören, tillika organets enda anställde, faktasamlaren, arkivarien och släktforskaren Martino de Chauffoni, svarade artigt, men utan pardon, att även om ”Carrera” och ”Carrara” till det yttre starkt påminde om om varandra, är det trots allt förhastat att omvandla vokalen ”e”, till ett ”a”. I så fall skulle också andra, inte så uppenbara, alternativ stå till buds. Varför inte ”Carrura”, ”Currare”, eller bara ”Curry”?

Då hennes fina lilla hus, som råkade stå rakt över en dittills oupptäckt oljekälla, en dag då hon var ute på åkern och spritsade sockerärtor, av någon dittills okänd och oförklarlig anledning stod i lågor, återstod efteråt inget annat än den eldfasta skorstenen. Vad göra annat än Herr Tomte i Hattstugan?

Orsaken kan vara en sak och verkan något helt annat.

Den bästa av värdar vill förbli anonym. NN, John Doe eller Joanna Duett, erbjöd det för henne helt okända företaget Vesuvio Enterprises Inc. att ordna en ny bostad på bekvämt gångavstånd från Santa Monicas centrum.

Från företaget kom den chevalereska Simòn Ferrara, hjälpte henne att skriva en lista över allt hon kunde tänkas behöva och, i intimt samarbete med Gaston, lät restaurera det redan så förfallna gamla mulåsnestallet till ett ”smart garage”.

Hennes enda synliga granne var en man, med hänsyftning på dennes uttal, av latinskt utseende.

Pepé skrek rakt ut genom det öppna fönstret att inte en enda av fotbollsportens sanna entusiaster hyste minsta tvivel om huruvida bollen var rund eller fyrkantig. Istället oroade han sig för att den nuvarande generationen av lekens anhängare och fans, skulle förse nästkommande generation med handfängsel, fotbojor och munkorg.

Ett arrangemang enbart till för att skyffla över den avgörande frågan om vem av legenderna, Pelé, Maradona, Zlatan eller till och med Nacka Skoglund, till yngre, omogna, oerfarna och otåliga gröngölingar som inte ens var torra bakom örona, att överlåta till dem den alltför kvalificerade frågan om vem av dessa som efterlämnat störst fotavtryck bakom sig i fotbollssportens storslagna, sandbeströdda eller gräsbevuxna, historia.

Pepé krävde av klubbens provisoriska interimsstyrelse inför årsmötet att utse frågan till en sådant markant betydelsefull vikt och därmed äga företräde framför alla de andra frågor som inte ens på ljusårs avstånd, kunde utgöra ett lika avgörande hot mot klubbens traditioner in i en, för alla entusiaster, osäker framtid.

Pepés lagkamrat, kollegan och arbetskamraten Bingo-Bongo som en längre tid hållit tand för tunga, räckte upp höger arm och, för att ihärdigt väcka uppmärksamhet för sin sak, viftade med handen i sidled.

Pepé i sin högst underordnade ställning, var marginaliserad till raden längst bak och högst uppbragt över livets orättvisa sida, föregick den gällande, hierarkiska ordningen och, utan vidare förbehåll gav den viftande Bingo-Bongo ordet att uttrycka vad han innerst inne dolde i hjärtats vänstra förmak.

Just när de sist talande var på väg att avsluta meningen, hann Pepé inflika; fanns det verkligen inte mer hypotetiskt spekulativa frågor som vägde tyngre, än att, sedan den första humanoiden upptäckt det runda föremålets främsta egenskap, ”att rulla”, även fortsättningsvis, i brist på initiativkraft eller rent utsagt, uppfylld till brädden av inlärd hjälplöshet, vila på lagrarna?

Pepé kände att han var hårsmånen från ett väl inrepeterat, stilistiskt, stiliserat, expressionistiskt nervsammanbrott. Blodkärlen innanför tinningarna svällde och pulserade, hjärtat flimrade som ett inom en snar framtid uttjänt ljusrör. Den hastigt stegrande ilskan tvingade honom att prestera en aldrig någonsin så hög grad av självkontroll. Så övertygande att Pepé själv trodde att hans allra sista stund var kommen.

Med överdrivet spelad ödmjukhet, men utan sarkasmens förstärkta konsonanter, bad han Bingo att, bara en enda gång, påminna alla om ett enda slående exempel.

Vad kunde den inre motsättningen handla om?

Jo, svarade Bingo-Bongo, med sordin i den annars så omfångsrika rösten, inköpet av instant kaffe, pulvermjölk och agavesocker?

Han utgjorde själv tillsvidare, den frivillige volontär som, bara för någon måste vara kapten i ekan, axlat detta visserligen tråkiga och enahanda uppdrag, men som alla mötets deltagare, inte så här offentligt, men, öga mot öga, förtroendegivande samtal, skulle, förutsatt att någon annan inte var villig att offra en betydande del av sin dyrbara tid till att genomföra det, som alla inom konsensus förblivit rörande överens om.

Bingo-Bongo tillade lite väl sarkastiskt, om, mot all förmodan, Bingo-Bongo själv skulle råka ut för något oförhappandes, vem skulle då dra det tyngsta lasset?

Som till exempel, under den årliga rensningen av våta löv bort från hängrännorna, rasa ner från stegen, falla till marken och, efter mycket om och men, lyckas komma till skott och ringa efter en ambulans.

Eller om han, efter en semesterresa som han i och för sig inte aldrig haft tid till att planera, kommit hem med en allvarlig, men hittills okänd amöba eller svampinfektion. Alla i rummet hade väl hört talas om den så fruktade Candida auris, eller det, på senare tid, så trendmässiga nCoV 2019?

Vem vill inte leva för evigt ung och osårbar?

Alla närvarande runt bordet drog både händer och öron åt sig.

Borde inte Interimstyrelsen-i-Sig redan nu förbereda inför en sådan, i och för sig oväntad, men ändå inte i allra högsta grad, osannolik händelse som aldrig, inte ens av Allrahögstainstans, kunde erhålla tillfället till att slå till?

(Fördelen med Kants ”i-Sig” är att det med fördel kan användas i det mest skilda sammanhang. Konkretioner kan lätt omvandlas till abstraktioner, typ ”Lampan-i-Sig”, till ”Objektet-i-Sig”. En hel del andra konkreta eller abstrakta definitioner kan också fungera ”i-Sig” som ”Definitionen-i-Sig”, eller ”Regnbågen-i-Sig. ”Ahlgrens Bil-i-Sig” kan med fördel stoppas i ”Munnen-i-Sig”, förutsatt att man efter utförd repetitiv manöver borstar ”Tänderna-i-Sig” och därpå lägger ”Huvudet-i-Sig”, på ”Kudden-i-Sig”. Innan man inträder i ”Drömmen-i-Sig” kan man med fördel läsa en bok på ”Engelska-i-Sig”, om till exempel (Exemplet-i-Sig), med risk att verka tjatig, ”Tjatet-i-Sig, ”Bowie-i-Sig”.)

Borde inte styrelsen först och främst utse en ordinarie delegat, men, då det faktiskt förekom även för en sådan, oförutsedda händelser, en suppleant, reserv eller ständigt entusiastisk inhoppare?

Pepé fnös och frågade vad det fanns mer för nedtystade angelägenheter?

Jo, sa Bingo-Bongo, kaffemuggarna. Borde det inte finnas ett anslag som, högst troligtvis, skulle upplevas som en långsiktig investering?

Kontorets andra ställe låg i nära anslutning till personalens fikarum. Då Bingo-Bongo, före eller efter väl uträttat behov, typ 1, det lilla, typ 2, det stora, och även om det kan upplevas som lite pinsamt och skamligt (Inspirerat av spinofilmen ”American Pie” med skådespelerskan Elisabeth Shannon), inte utesluta typ 3, var ytterst påtagliga behov då och då, i samband med vissa företräden, gjorde sig påmint, kunde han passera kökskåpet ovanför den välfyllda diskhon och, om ingen annan kollega var närvarande, högt läsa för sig själv, det tänkvärda budskapet om att: ”Din mamma arbetar inte här!” (Detta, även i samband med ”Guilt by Association” har inget specifikt att göra med den i spinofilmen förekommande förkortningen MILF.)

Pepé förstod med ens att här var det en gädda i vassen som slog sina lovar inne på grunt vatten.

Mycket riktigt! Bara ögonblicket efteråt frågade Bingo-Bongo om inte kontoret kunde anställa hans mor som köksansvarig?

Med glimten i ögat, kom Pepé med motargumentet att kontoret, profetiskt, predestinerat och förutseende nog var snart med motargumentet att prestationen redan var på väg att lösas med den svensktillverkade hushållsnära roboten Cylinda ”Milda Matilda”.

Nu visste Bingo-Bongo att han redan gått för långt ut på plankan. Om ifall han själv aktivt deltagit som offensiv fotbollsspelare, befann han sig nu utanför säkerhetszonen och med kursen riktad mot periferin.

Skulle han nu, med andan i halsen, som en fartblind, dessutom passera bekvämlighetszonens och trygghetszonens gränsmarkeringar? Skulle årsmötets närvarande deltagare kunna förse honom med ett grönt kort, utvisa honom på obestämd tid till reservbänken och, kanske först efter minst ett års uteslutning, låta honom, om han bad tillräckligt mycket om nåder, erbjudas en plats som passiv fotbollsspelare med begränsade förmåner att, likt en bandyintresserad supporter, druckit en skvätt ur den medhavda termosen med kaffekask och hängivet, med båda händerna säkert förvarade i vantar vars omönsterskyddade ursprung härstammade från Ludvika?

Ledningen meddelade utan närmare förklaring att detta endast kunde ske, med förutsättningen att han, resten av ”Livet-i-Sig”, var beredd att aldrig befinna sig på mindre än tre meters avstånd från ett objekt som i något sammanhang, oavsett vilket, skulle kunna brukas som fotboll.

Klausulen var så dunkelt fabulerad att, även utan hans egen förskyllan, till exempel på en i eget sällskap söndagspromenad genom en av stadens alléer, oförhappandet skulle påträffas av ett rymdgeometriskt föremål i form av en sfär, skulle felet inte vara någon annans än ”Det Uteslutna Tredje-i-Sig”.

Ledningens Informationsansvarige, Juan Fernando utförde en strategisk reträtt, satte på sig glasögonen, sänkte ögonbrynen och därmed också vakenhetsgraden. Hade han haft den tillgång till den tid han behövt för att formulera textmassan, från första och sista b-o-k-s-t-a-v-e-n, enligt eget tycke, rätt, borde rubriken ha lytt:

”Bakom Dagens Rubriker”, publicerat i ”Svensk Kvasivetenskaplig Tidskrift” årgång fram till dags dato.

Denna till synes oskyldiga handling kunde av den observante flanören uppfattas som den, ”tipping point”, tunga som fick vågskålen att väga över.

Skillnaden var hårfin. Om Juan Fernando bara lyft ett finger eller mumlat, ett för de andra hörbart, hmmm, skulle pojkens, som Juan Fernando, utan att haft den nödvändiga tiden för att, granskande, återvända till de ursprungliga källorna, trodde vara densamme och ingen annan, än Bingo-Bongo. Med både nödvändigt och tillräckligt mycket tid, hade Juan Fernando de la Cruz, med besked kunnat utsträcka Bingo-Bongos liv fram tills dess naturliga slut.

I en enda rörelse hade Juan Fernando kommit på fötter, spottat ut tuggbussen, tagit grabbuslingen i nackskinnet, givit honom dels en minnesbeta och dels en hurring och, i motsatta riktningen till dennes vilja, föra honom raka vägen in till stationens högsta befäl, löjtnant Don Carlo Tomasio.

En sådan bagatellartad incident, skulle, tack vare att löjtnanten just, via ett mopedbud, fått veta att han härmed var far till ett välskapat barn.

Han och hans hustru, Alicia Tomasio de la Guerra, hade i förväg enats om att pojken skulle heta ”Francis”, men, eftersom det nu visat sig vara ett barn av motsatta könet, skulle hon, i rättvisans namn, döpas till ”Francesca”.

Hur som helst, så här i efterhand kan man tycka att Don Carlos beslut var aningen förhastad, men, nu var det som det var och löjtnanten, i all välvilja, beviljade Juan Fernando dels ett förskott av veckolönen, dels en fri och ledig helg, från fredag afton till måndag morgon.

Liksom många andra män i byn, trodde Juan Fernando att han var Den Enda Stora Största Kärleken för Saloon Whistlin’ Bear’s enda ståuppkomiker, tillika primadonna, nakendansös och, endast för en sådan som Juan Fernando, dominatrixen Sally Copperfield.

Juan Fernando, bara några meter utanför gendarmeriets entré, stannade, plockade upp sedelbunten med begagnade pesos och delade den i två lika stora hälfter. Den ena stoppade han för säkerhets skull innanför höger stövelskaft. Den andra, som nu brann i hans högra hand, höll han kvar i armébyxans ficka.

Han hade noga planerat varje steg. Oskuldsfull och oskyldig som ett lamm strosade han, liksom bara på måfå, åstad till byns enda handelsbod och diversehandel, Jerry Muck’s Efterträdare.

Allt gammalt var glömt och namnen ristade i damm försvann med sensommarens första virvelvind. På så vis var det ingen som visste vem Jerry Muck var och ännu mindre något om hans okände efterträdare.

(Men, om Tydaren ser det, helt improviserat och volontärt, på lite längre sikt, saknar sådana fakta helt och hållet, i längden, någon välgrundad betydelse.

Stolt som en fura, trädde Juan Fernando in i butiken. Affärsbiträdet Bart Ahlstroem torkade sig med samma trasa först om pannan och sedan av disken. Alldeles till vänster om den handdrivna manuella (märkesplacerade) kassaapparaten av märket Roccola, stod en liten kartong med, dels en reservoarpenna av märket Pelican, ett kautschuk av märket Breitling, en tejprulle av märket Scotch, ett hålslag av märket Huskvarna samt en häftapparat av märket Swedala.

Bart Ahlstroem var en god människokännare av gamla skolan. Framför sig stod en man vars hjärta brann av passionerad kärlek. Inte med ens en ryckning i ögonlocken avslöjade Bart att denne ädling var en i raden av Sally Copperfields knäsvaga friare.

Hur kom det sig då att den sedan barnsben late slarvern Bart Ahlstroem, född i Tingstäde socken, på rosornas ö, Gotland, i Baltiska havet, lärt sig så bra att tolka människornas outgrundliga själar, just på det lilla viset?

Då han, helt utan bevis, anklagats av sin lärarinna i folkskolan, Fröken Majsan Stiernsjö, för att ha stulit en knappnål, hade hon skickat iväg klassens ”plugghäst” och ögontjänare Jöns Budde, till Fjärdingsman Masse Karlsson, så denne i sin tur skulle kalla på Länsman Nisse Hult.

Klassens flåbuse och av Fröken Stiernsjö utsedde ordningsman, Nisse i Vikens oäkta son Anton, kastade ner Bart utför källartrappan och låste dörren med dubbla slag.

Nu, i grevens tid, insåg Bart att goda råd var avsevärt dyrare än han tidigare hade trott. Skulle någon i byn höra honom ropa? Nej, inte ens Bingo-Bongo fanns inom hörhåll. Vid senare förhör framkom det inte, men ingen av de närvarande vittnena ville förmå sig till att hjälpa en fredlös fågelfri.

Bart låstes, i väntan på att länsman skulle anlända dagen därpå, in i en källare, då den vikarierande Fjärdingsmannen Masse Karlsson, i väntan på att Länsman Nisse Hult skulle avsluta sin korta affärsförbindelse med folkskolelärarinnan, Fröken Majsan Stiernsjö, där hon med bevekande stämma förklarat att Bart tillhörde en av alla de outgrundliga själar som hon trots allt trodde sig förstå sig på.

Med sin föredömligt kvinnliga intuitiva förmåga  visste hon med sig att den sedan barnsben late slarvern, född på Gotland i Tingstäde socken, hade vid det angivna tidsögonblicket, tillbringat sina hundår som dräng och ungersven på Grymlings gård i Eksta socken.

Långt senare skulle de närvarande vittnena få veta av ett annat trovärdigt vittne, att Bart, för att undvika skvallret och ryktesspridningen på kyrkbacken och i syföreningen, mönstrat ombord som Hopp-i-Land-Kalle på galeasen ”Beatrice Aurore”. Då var det förstås ingen som på allvar kunde föreställa sig att turen var en enkel resa.

Liksom många andra ogifta unga män som, på vinst och förlust, styrt kosan mot det nya landet i väst, levde han den första en tiden på luffarstrået. I den sysslan ingick de sedvanliga uppgifterna att sova i diken, på höskullar, i godsvagnar och, åtminstone i drömmarnas värld, hos en ensam ungmö utan tillhörande fästman, antingen i det lilla huset i Stora Skuggan, Det något mindre huset, i brist på tillgängligt byggmaterial, på prärien. Det något större, i relation till det först nämnda, huset (vars tidigare namn varit ”Strawberry Fields”, men på grund av hängivna fans som ideligen, gång efter annan, stulit fastighetens namnskylten, bytt namn till ”Blueberry Hill, men andra fans tog vid där de förra avslutat, eller om det var samma, så konsensus blev att fastighetens slutgiltiga beteckning blev, med risk för upprepad begivelse, ”Blueberry Fields”, alternativt ”Strawberry Hill”) vid Bertha’s Vineguard”.

Visst fanns det även där ett och annat, påmålat i grälla färger, rötägg, men i stora hela, med tre prickar i form av en triangel i vänster hands tumgrepp, visste man vem som var att lita på. Där, långt under samhällets bottenskikt, måste, för att det skulle löna sig, den ena vara lika god som den andra.

En var en för lite och tre, en för mycket. Det visste alla, var och en, som uteslutit Den Tredje.

Bart fick en mentor och läromästare i den något äldre ”Doctor Feelgood”, det vill säga, bondfångaren Jimmy Galway från Cork på Irlands sydkust.

Hur mycket Doctor Feelgood än önskade, hade hans kära hemland ingen, med hänvisning till potatisskördens uteblivande, plats över åt honom. Samtidigt som han i dagstidningen läste dödsannonserna, fattade han det avgörande beslutet att bättre fly, än illa fäkta och söka den alltid så undflyende lyckan, någon annanstans.

Doctor Feelgood, vars närminne som, efter ett ihållande intagande (som han själv, eftersom han påstod sig vara legitimerad läkare av rang, inte, ens med hans bästa förmåga kunde rubricera som ”missbruk”) av måltidsdrycken med orden ”The Flying Ether” på etiketten, var, med en viss underdrift, uruselt, återkom alltför ofta till sin favorithistoria om hur han, efter ett träget och slitsamt arbete, uppnådde titeln som ”Den Valsande Eldaren”.

Innebörden i kortaste form av helhet, lydde ordagrant:

”Då Claus Gefverrud, befälhavaren för lastfartyget S/S Santa Clara ställde Jim (Doctor Feelgood) mot fartygsväggen, skottet, och frågade honom om hans erfarenheter av arbetet som eldare, svarade Jim ärligt att med det var det nog lite si och så. Kaptenen, som ursprungligen kom från norska Bergen, klappade honom på axeln och sa att: ”Ös så att skyffeln ryker!”

Jim hade ingen aning om vad det var som han skulle ösa? Men bäst var att tiga. Då hade han i alla fall ingenting sagt.

Jim som trott att han skulle pumpa läns och ösa vatten ur ett sjunkande skepp, pustade ut. Kapten Gefverrud pekade på högen med svart stenkol och beordrade honom att sätta igång så länge tygeln höll. Att runda Cap Horn var ett minne för livet. Men, när fartyget gled in i San Franciscos hamn, tyckte Jim att hans liv som sjöbuss hade nått vägs ände.

Han sade farväl till sjömännen och gav i avskedspresent till Kapten Gefverrud en hel gallon ”Bourbon Light”. Strax skulle Santa Clara ut på de sju haven igen. Jim kastade upp sjösäcken på axeln och gick över landgången med seger i blicken.”

Då, äntligen, Doctor Feelgood uttalat ordet ”blicken”, föll ögonlocken ner och den gamle mannen drog timmerstockar så att skorsten rykte. De enda som inte hade någon åsikt om detta oljud, var kråkorna med blåfrusna näbbar som, otåligt, inväntade ordet ”blicken”.

Bart, liksom många andra outbildade män på den tiden, tog dagen som den kom, koncentrerade sig på det som var väsentligt och insåg snart vitsen med orden: ”Arbetsdisciplin betyder att avsluta det man påbörjat”. För Bart innebar det att först och främst klara livhanken, därpå hitta ett varmt och säkert ställe att sova på och, i brist på samkväm inklusive allt, hålla humöret uppe så gott det gick.

Doctor Feelgood, i byte mot ett torrt stycke bröd, lärde Bart affärslivets hemligheter. Det första var att leta upp källan varifrån pengafloden hade sin källa. Så följa strömmen och upptäcka var den hade sitt utlopp.”

En synnerligen kortfattad resumé:

”Juan Fernando trodde att han var ensam om att uppvakta Saloon Whistling Bear´s enda scenshowsartist, primadonnan, nakendansösen och ”Flickan med Snärt”, dominatrixen Sally Copperfield.

Han plockade upp sedelbunten med pesos i två lika stora hälfter. Den ena stoppade han ner i höger stövel. Den andra höll han med högerhanden kvar i byxfickan och gick åstad till byns enda handelsbod, Jerry Muck´s Efterträdare. Vem Jerry Muck var eller vem blivit hans efterträdare, förtäljer icke historien, men kanske att man i framtiden kan utläsa…

Bodbiträdet Bart Ahlstroem torkade av bänken, då han blev varse om att den som nu trädde in var en stolt man in vars hjärta brann av hängiven förälskelse. Med andra ord, ännu en av Sally Copperfields knäsvaga friare.

Juan Fernando erhöll veckans knappt tilltagna belöning och som ersättning för övertid, nattvak samt tillsyn av mulåsnorna, ett veckosluts permission.

Ekonomiskt sinnad som han var, hade han först styrt stegen bort till byns handelsstation och köpt åt älskarinnan Sara Copperfield lite krimskrams som här ute i civilisationens yttersta utkanter, långt bortom de lilla huset i Stora Skuggan, skjulet ute på prärien och det något större, proportionerligt i relation till det i Stora Skuggan, i kunde ha gjort vilken giftasvuxen flicka tårögd av avund. Det gav sig inte bättre än att, drygt åtta månader och tre veckor senare (inalles tjugosju veckor, eller etthundraåttionio (plus eller minus dag 31 i varannan månad) dagar, nedkom Sara med ett gossebarn.

Utan att varken den biologiske fadern eller någon annan av de möjliga biologiska fäderna hade den minsta aning om det, hade den biologiska modern döpt avkomman till Bingo-Bongo.

Därför är det heller inte så egendomligt att Bingo-Bongo, långt senare i livet, i en återvändsgränd i Las Vegas, äntligen, utan varken psykodrama eller medveten närvaro som katalysator, insåg sin rätta identitet och högst oansenliga härkomst.

Vem pojken var och vad han hette, har för oss som lever idag ingen egentlig betydelse, men, om rätt ska vara rätt, och varför beröva honom den äran, var han ingen mindre än, hade han trott fram till cul-de-sac,  Pancho Avanxa.

En liten tanig gosse med smala men seniga muskler, samt en gigantiskt stor sombrero som dolde så gott som allt av huvud och ansiktet. Hade han lyft lite på hatten, vilket han inte ville eftersom risken att bli igenkänd då skulle öka med minst femtio procent. Om ett hastigt vinddrag lyft tillräckligt mycket på brättet skulle man, med lite tur, ana hans små, pliriga collieögon.

Såsom en pojke som önskade att påskynda den korta livstiden från lillgammal till brådmogen, hade han, under en liten, uppnosig näsa och över en alltför erfaren stel överläpp, med förebilden hämtat från ett gammalt anslag: ”Wanted, dead or alive”, med träkol sökt, enligt devisen att härmandet är den bästa komplimangen, plagiera Zapatas slokmustascher.

Modeföretagen var som i alla tider alltid på jakt och språng efter idéer som bar på för just den våren, typiska vardagsmänniskornas preferenser.

En vacker dag skulle just en sådan stiljägare upptäcka Pancho Avanxas på en gång självsäkra, arroganta och svalkande likgiltighet. Snart därpå skulle hela världens jetlaggade jetset upptäcka, iklädda Jean-Baptiste Vendredis något överbearbetade originalversioner av Panchos gamla och i armhålorna trasiga bomullströja och, frampå bröstet ett textiltryck eller om det var screen, huvudet av en skrattandes glad gulrandig tiger och med ett tandgarnityr skulle glädja en tandhygienist, och under det texten:

”Äkta sangria under boleron håller pantern kvar i studieron”

nya ställen att hänga sina kläder på.

Kläderna satt som fastklistrade på hans brunbrända kropp. Han, liksom alla andra som ingick i majoriteten av dem som bebodde, utanför Las Vegas, brännheta prärie där buskarna rullade runt förbi oljepumphusens hörnor, befann sig, dygnet runt och året runt, i vilande beredskapsläge. Visst var de väl alla försedda med välladdade, återvinningsbara batteridrivna brandvarnare, men för att, om olyckan skulle vara framme, sov alla i samma kläder som de gick och stod i.

Vid en första anblick, kunde bokmalar, fåtöljäventyrare och andra drömmare, på avstånd betrakta Pancho och associera till fiktiva personer som Robinson Crusoe, Jack Dawkins, Jim Hawkins, Huckleberry Finn och Bombi Bitt. Men, ack så skenet kan bedra.

Den primitiva analfabeten Pancho Avanxas (som Tydaren med tiden kommer att lära känna under det namn som hans biologisk mor, Sally Copperfield, tillerkänt honom: Bingo-Bongo) hade också andra strängar på sin lyra.

Ute på en landsväg, inte ens i närheten av Route 66, ungefär klockan tolv och tretton, höll han med ett utslitet och utnött hampsnöre upp sina, nu för tiden så trendriktiga, på byxknäna söndertrasade och i övrigt solblekta kakifärgade cargobyxor.

Hans smutsiga fötter var iklädda ett par espandrillos som han på fritiden, då han inte arbetade,  tillverkat med sina egna seniga händer. Gummisulorna hade han skurit till av ett stöldbegärligt traktordäck av märket Happy Year, som råkat befinna sig på fel ställe under ett obevakat ögonblick.

Nöden har ingen lag. I brist på skosnören, gick han vid ett lämpligt tillfälle då standupkomediennen, aktrisen, uppläserskan av William Shakespeare i halvfranskt inbundna, samlade verk,  sångerskan och den seriösa krokimodellen och nakendansösen Sara Copperfield, i hennes loge och, utan att först be ägarinnan om lov, tillskansa sig hennes, bland gästerna mest populära, arbetsredskap: Den Niosvansade Katten.

Senare samma dag, då Sara var färdig med matinéföreställningen av ”Som Ni Behagar, satt Sara ledigt och helt allena ute på köksingångens lastbrygga.

Bingo-Bongo, ännu inte klar över vem han innerst inne var, rakryggad och högt hållen haka, självsäkert stoltserade förbi utanför saloons personal- tillika köksingång, blev Sara först, med det ursprungligt eldiga till den ena hälften portugisiska och till den andra hälften sydamerikanska, långt före eller strax efter Cortez bestialiska härjningar, ursprungsbefolkningens, mestisblod pulserande i vener och artärer, mäkta bestört.

Han darrade av nervositet, inte därför att den uppmärksammaste av gendarmerna skulle lägga märke till hans urdåliga teknik egenmäktiga förfarande, utan därför att hans mage skramlade som en tom tunna.

Då han ännu inte var klar över sin personliga bakgrund, föreställde han sig sin okända mor som en avbild av Jungfru Maria av Santa Cruz. Då han inte hade ens den ringaste aning om vem hon i verkligheten var, hade hans utsvävande inbillningar utformat ikonen Maria Dominica Carámbola.

Magen stod som en kub men helt och hållet i tömt på önskvärt innehåll. Hans, av hunger, påverkade fantasier gav honom upplevelsen av att på ett matbord han inte ens kunde förställa sig, ställde Maria Domenicam fram en stor gryta Chili con Carne, nybakta tortillas och en stor kanna ren och, med tanke på hans ålder, alkoholfria, mescaltequila. Denna tillfälliga lycka skulle, bara något år senare, leda fram till hans, enligt hjältetraditionen legendariska mission.

Gendarmerna som bara stod där och hängde, skulle kanske, om de inte varit så engagerade i att, i kamratskapens anda, tillsammans föreställa sig en glad kväll i Las Vegas, få för sig att kärran han sköt framför sig, innehöll något annat (i steganografiska sammanhang betydelsefullt) än farkosten i fråga kunde förespegla.

Paltorna som Bingo-Bongo tillbringade all sin tid i, kunde under dygnets olika klockslag uppfylla krav som, var och en för sig, för utomstående, till exempel i sightseeingbussar med en guide, en språkbegåvad, ung kvinna från den spansktalande delen av San Francisco, inte verkade ha den minsta gemensamma nämnare.

På dagarna skyddade trasorna på kroppen mot förrädisk hetta och energirika ultravioletta strålar. På nätterna, då härdens lågor falnat till glöd och kofösarnas lägereldar ensligt fladdrade framför klippornas spegelblanka väggar, lade eldvakten på torra rullbollar och uttorkade agavekaktusar.

Eldvakten Jorge Manuel Rodriguez hackade tänder. Då han satt på bara backen påverkade vibrationerna som skälvde genom hans skelett, grannarnas, det vill säga skorpioners, skallerormars, präriehundars och coyotes  så väl behövliga nattsömn.

Jorge Manuel, skakandes av trötthet och morgonkyla, drog ponchon av äkta lamadjursull från den fransktalande delen av Pyrenéerna, över huvudet, hällde vattnet som fanns kvar i cisternern till kaffepettern, öppnade ”Maxwell House Original Limited Edition”-burken, lät cirka tre matskedar koffeinfritt kaffe rinna ner i kokaren och, efter att först ha lagt på några kvistar till på brasan, hängde kannans handtag i ståltråden som var spänd över lågorna. Nöjd och stolt över sitt verk, tog han upp ur en ask med texten ”Havana 2”, en till hälften upprökt cigarill.

Bingo-Bongo, helt ovetandes om de spontana, stående ovationer som resenärerna i sightseeingbussen, efter att själva ha bevittnat och konstaterat varifrån Jean Dormandis vårkollektion, där anorektiska, i det alltför påvra omklädningsrummet, kokainsniffande, fjortonåriga mannekänger, uppe på catwalken, satte den ena skons häl framför den andra skons myggjagande spets och med den trådsmala midjan frambringade en klatsch, som mycket väl kunde ha uppstått efter en blixtsnabb snärt från dominatrixens niosvansade katt då hon, utan att ha lagt märke till det, efter Bingo-Bongos kirurgiska ingrepp i belätet, bara sex rumpor, vina i hetluften, hämtat sin inspiration ifrån.

(Som tur var för Bingo-Bongo, hade dominatrixen, efter en alltför lång arbetsdag, då hon utförde sin dagliga träning, oavsiktligt råkade skada sitt vänstra öga. Resten av sitt verksamma yrkesliv skulle Sally Copperfield bli tvungen att bära en svart ögonlapp framför detsamma ögat.

Efter olyckshändelsen hade hon varit både modstulen och nedstämd. Tvärtom emot hennes farhågor, kunde hon, likt den kvinnliga sjörövaren Ching Shi, tack vare den nya imagen, locka fler kunder och därmed också utöka kundkretsen från de alltför penningsvaga grannarna, till ökända tågrånare från Storbritannien och arabiska oljemagnater från Dubai.

Om detta visste naturligtvis inte Bingo-Bongo ingenting om.

På himlen fanns inte ett moln. Pancho var till en början så nöjd och stolt över sin bristfälliga utstyrsel att han helst in i det sista, föredrog att hellre förneka lösningen som sådan, än dess, för andra, uppenbara begränsningar. För övrigt, om vårmodet i Paris, visste han inte det minsta av ett uns.

Ungefär tio minuter efter den, för hans del, okända uppvaktningen, gick han ut för att se vad som var på gång. Lite besviken drog han sig åter tillbaka till den svala platsen innanför skuggans knivskarpa konturer.”

Förhoppningsvis kan denna anspråkslösa text fungera som vägledning in i Johan Tritheims mästerverk: ”Steganographia” 1499.

Eftersom många ännu inte tränat upp kopplingen mellan exekutiva systemet, muskelminnet, den medvetna, frivilliga initiativförmågan och inom loppet av en bråkdels sekund, hitta de kreativa lösningar som bäst passar in i förloppets mönsterbild, förstår folk i allmänhet inte att, utan steganografin, skulle hela universum utan vidare jämförelse, stå alldeles blick stilla.

Med stenografin i bakfickan kommer vi, lärare Steganografer och elever Tydare, möta den otroligt sinnrika värld som döljer sig långt bortom vårt universums yttersta gränser.

(Här borde det följa en uppsättning fristående exempel som, på något ramdomiserat sätt hakar i varandra, men på grund av tids- och utrymmesbrist, måste dessa husserlska fenomen, med omedelverkan, utgå.)