Operation C var definitivt Callynxx egen uppfinning:

Tunneln från Göteborg till Amsterdam

Valla in hela Nordsjön. Norge-Skottland-Frankrike-England

Dystopi eller Utopi

Ljusdal som administrativ huvudstad.

Därför, då han än, för vilken gång ordningen, långt in i framtiden, skulle ligga  och invänta slutet i väntrummet till ”Plastic Brain Surgery”, på att Beryll Faster&Faster, med sin Bughatti Veiron, ett oemotståndligt ljuvt leende och dödande blick, en second hand Dior och som återkommit i modet och, när ändå Beryll hade en tillgänglig i garderoben, medvetet slarvigt drog på sig en färgad i samma nyans som hennes hud, en Kenzo kroppsstrumpa, en fullt duglig replik av Afrikas stjärna i det guldlegerade halsbandet, på fötterna stilenliga von Sievers-pumps och på huvudet, inspirerad av Madonnas legendarisk hit ”Hey Mr Dj” eller den egentliga titeln: ”Music”.

Miss Faster&Faster rullade hop Mister Callynxx begagnade lekamen i en därtill sovsäcksliknade påse försedd med axelrem och skydade sig iväg för att inte komma försent till lunchen, ”daten”, med Franz Ferdinant Levi-Strauss d. y.

Utan att säkert vara införstådda med Franz och Berylls sekretessbelagda och beskyddade av det diskreta vaktbolaget Secret Rocky Road hade paparazzis sina drönare och humanoida tentakler varit ute med avsikt att tränga igenom vilket hinder som helst och, när helst det passade, omkullkasta Operation C, från A till Ö.

I den ingick en, till en viss del, invärtes behandling, och en andra, helt och hållet, inifrån och ut, utvärtes dito.

För att inte utsätta minderåriga eller omyndiga medborgare för onödiga risker, bör Tydaren, om dessa beskrivningar överensstämmer med dennes högst egna, enastående uppfattningsförmåga, ha minst två tillräkneliga, biologiska föräldrar tillstädes, eller om dessa råkar befinna sig på annan ort eller ställe, ersättas av legitimerad kurator, läkare eller barnmorska.

Detta, kan man tycka, bör ha, utanpå bokens framsida, en varningstext som kan tilltala de, enligt statistiskt material tilltänkta läsarna.

Om Tydaren har den rätta inställningen till sitt värv, bör denne, logiskt, finna fram till den enda rätta lösningen.

Processen kan för den ovane verka onödigt omständlig, men, som alla vet: ”En tiotusenmilafärd börjar för det mesta med första steget ut på okänt vatten.

Gifterna som just nu förekommer i svenska vatten, kan med tiden bytas ut till sådana som visat sig vara märkbart effektivare.

Med en lite improviserad visualisering kan Tydaren här använda en mental träningsbild av Göta kanal. Som de allra flesta svenska infödda influensers säkert känner till påverkas kanalflödet av till antalet femtioåtta enskilda slussportar.

Gifterna går den vanliga vägen från munhålan via matstrupen ner till magsäcken, passerar inälvorna och, när sista dropparna näring sugits upp av kanalväggarna, kommer restprodukterna ut i bekvämt, tidsbegränsade och för ändamålet, välanpassade portioner i flytande form, eller för lättare intag, kapslar, tabletter eller direkt infusion.

Den nedre delen av Göta kanal, den så kallade Västgöta kanal, kan med fördel användas som en sinnebild för utfarten. Så tänkte säkert även kanalbyggaren själv, Baltzar von Platen.

Även om det finns stora likheter mellan den introverta transportvägen och kanalresan, existerar två, var för sig, väsentliga skillnader.

Den ena är att den som går in också, på det ena eller andra sättet, måste tränga ut.

I det fysionomiska fallet ingår därför både dehydrering, när slussen bakom sluts, metabolism och, i åtminstone den första omgången, förstapassageeffekten, slutligen exkremerar.

Många idag inser inte vilken betydelse, nätverket ”Cool Candies” haft för spridningen av kanalbyggets popularisering inrikes och utrikes. En sådan informationsbit som de flesta som inte varit på plats undgått att känna till är att: ”där simma varken haj eller val”.

Det påpekandet kan verka lite löjeväckande, men då bör den kritiske personen överväga om denna sentens även gäller för liknande, av människohänder byggda konstruktionerna Suezkanalen och Panamakanalen?

Vad består då brygden utav för verksamma substanser?

Delmängderna kan enligt olika säkra källor variera, men på ett ungefär:

Två delar av valfri läskedryck med på etiketten angivet namn: ”Cola”.

En hundradel arsenik, och om detta inte är tillgängligt, en tiondel askorbinsyra.

En tiondel silvervatten som impregnerats av kattens flöjt.

Helst, där av expertisen ansedd bäst erhållna kvaliteter, i friluftsmuseet Skansens numera lite ålderdomliga, overksamma substanser, i och för sig tillblandade av en förtroendeingivande apotekare med gedigna kunskaper och erfarenheter, men även åldern tar ut sin rätt, kan pulver i pappersstrutar inte anses lika säkra, även om de, invändigt är bestrukna med ett vaxliknande skydd, som dagens plastic.

Vätskan ej att förglömma:

”Cola” fungerar bra för magen och, vid behov, rengöring av det andra stället.

Sådana excesser som Paracelsus laudanum bör undvikas. Det kan tyckas vara ett i det aktuella fallet. En i teorin logiskt tänkbar lösning, men dropparna kan också medföra en negativ inverkan på utsöndring och utflöde. Helt enkelt medföra en kontraproduktiv förstoppning.

Det är i huvudsak i magen som bakterierna växer och sprider sig. Då gäller det att ha samtliga resurser tillgängliga för att mota Olle i grind.

Än en gång en sista påminnelse. Näst intill överdrivna intag av föda med näringstillskott och, för cirkulationen mellan det inre och yttre kretsloppens, kan en tillräckligt omåttlig mängd, i flytande gasformig vätska, tillföra den lidande en önskvärd och förväntad effekt.

Hälsan är ofta beroende på att, även om den protesterar, krånglar och kinkar aldrig så mycket insjuknade ska närvarande auktoritet inom området, med bestämd röst förklara patienten otillräknelig och i sämsta fall, men till behandlarens fördel, med hot om omyndigförklaring, stå i upprätt ställning, utföra lingvistiska rörelser samt, utsätta sig för kalla skogsbad i de utrymmen som finns att tillgå mellan joggingspår och ridvägar. För att inte försökskaninen ska hysa minsta misstänke därom, bör samtliga fackuttryck formuleras på gammal latin.

Med dessa, utan att bry sitt huvud med komplicerade kombinationer, tre fristående antidoter, kom Callynxx snabbt åter ner på goda fötter med omvärlden:

”Verkställande direktör Maarten Gortzsche stod, med hjälp av den för ändamålet anställde stenografen Curt Maalenholtz, med en egen uppfunnen dialekt av ”Turing’s Turtleneck”, i ständig och oavbruten kontakt med Callynxx ständige sekreterare, retrobandspelaren Freestyle Walkman.

Callynxx, nu på bättringsvägen, med hjälp av en knastrande kortvågssändare, upplyste om en hittills, fram till nu, oupptäckt elefantkyrkogård med elfenben som Callynxx värderat till oerhörda, obeskattade, intäkter.

Detta var alltså, erfor Edward, den egentliga förklaringen som låg bakom varför de hårt arbetande företagsanställdas månatliga lönekuvert, skulle, åtminstone för en tills vidare oförutsägbar händelseutveckling, som en klotformad stenbumling sättas i rullning utmed den ödsliga sluttningen.

En kortfattad tillbakablick:

John försörjde sig ett tag som diversearbetare och hamnsjåare, anställdes av ett handelskompani med säte i belgiska Kongo och, under det antagna namnet Edward Marxx, på ett hak funnit sin blivande fru, familjeflickan Clotilde Xavière Dejeune, känd för sina egna uppfunna, mera graciösa och långsamma, näst intill otaktiska, orytmiska eller omusikaliska versioner av Flamenco och Tarantella, Clotilde Xavier Dejeune.

En dag då Edward råkade befinna sig inne på kontoret, hörde han Climaxx samtala om utbetalningen av de anställdas löner, morgonen därpå. Climaxx hade genom sin till belgiska Kongo, utsände upphandlare Gregorius, uppkallad efter Påven med samma namn, Callynxx, fått kännedom om en, näst intill obegränsad, guldgruva.

Det sägs på franska ”Cherchez la Femme!”. I en gammal svensk slagdänga sjunger … ”Det är Kvinnan bakom allt!”.

I den påhittade, ordagrant berättelsen om Edward och Clotilde, förhåller sig detta par till varandra inte helt olikt Arnold Guelincx ocksionalistiska relation till Gud. För att få lyfta armen, ber han till Gud och Gud, om han är närvarande på plats och inte upptagen av väsentligare frågor, sänder en signal till armen att lyfta sig.

Förutsättningen var, fortsatte Climaxx, att, för att Callynxx skulle ro affären iland, måste företaget, med Climaxx som ägare och verkställande direktör, i det akut uppkomna läget, använda både de anställdas innestående löner och företagets medel för oförutsedda utgifter till att låta Callynxx, med Climaxx goda minne, upphandla elefantkyrkogården med elfenbenen som ingick i affärsöverenskommelsen medel bruka allt tillgängligt kapital till den framtida investeringen. Detta med klausulen att, mot allt bättre vetande, priset på elfenben skulle, helt utan tidigare tecken därpå, rasa.

Det var då som Edward kom på sin djärva idé. Arbetarna kunde knappast misstänka att det var något lurt på gång. Förutsatt att det som Climaxx sagt överensstämde med verkligheten, skulle kontorets kassaskåp öppnas först då Callynxx först komma till användning först då Callynxx kommit tillbaka för att sedan återvända till Kongo och avsluta affärsuppgörelsen enligt gällande kontrakt.

Hemma igen, förklarade Edward för Clotilde om sin geniala plan. Endast Climaxx kände till att Edward hade tillgång till kontorets samtliga nycklar. Om detta avslöjades, skulle Climaxx anseende falla och, om han hade tur, skynda till banken, ta ut alla sina besparingar och själv resa till Kongo och, före Callynx, lägga ett rimligt men ändå högst lönsamt bud på Elefantkyrkogården.

Den förslagna Clotilde föreslog att de, för att inte väcka minsta misstanke, sätta huset de bott i, i brand och på så vis få Polisens utredare, Marcel Schtroumph, att, utan konkreta bevis och i längtan efter dagens två liter Kriek, anta att deras kroppar försvunnit i elden.

Med bästa betyg i skolämnet Fysik, utförde Edward ett konststycke, en kedjereaktion, som skulle ha gjort läraren grön av avund. Det gav Edward och Clotilde tillräckligt med tid för att lämna huset utan att lämna minsta spår efter sig.

Medan eldsvådan drog till sig all uppmärksamhet, kunde det älskande paret i lugn och ro, med vita silkesvantar på, ta sig in i kontoret, tömma kassaskåpet och, utan minsta ansträngning, fylla två medhavda kappsäckar med allt tillgängligt av värde. Vem, undrade de, när samvetet gjorde sig gällande, skulle bli lidande för detta?

Edward, godtrogen och godhjärtad, var varken uppmärksam eller beredd, då hans älskade och trolovade Clotilde, kalkylerande, oberäknelig och kall som en orm, med en vedyxa hon gömt i ett dike, klöv Edwards huvud, elegant längsmed mittfåran mellan höger respektive vänster hjärnhalva i två delar och knuffade ner de återstående resterna utför ett för tillfället praktiskt anlagd, brant.

Utan minsta tillstymmelse av sinnesrörelse, bar hon iväg kappsäckarna till tågstationen och, för fickpengarna hon sparat, köpt en enkel biljett över franska gränsen.

Hennes plötsligt förvärvade kapitalsamling var till att börja med svår att placera. Hon hade, för att inte väcka uppmärksamhet, hyrt ett skyffe i en före detta kolkällare, nedanför trottoaren på Rue des Ecoles.

Trött på att sitta i den instänga och dystra kolkällaren begav hon sig ut på en eftermiddagspromenad. Alldeles i närheten, på Rue des Beaux Arts upptäckte hon, som i genom ett mirakel, det hus som skulle bli både hennes lycka och välgång, men också vägen utför, där, hennes öde var beseglat. Där väntade, med tillförsikt och tålamod, hennes förutbestämda undergång och fall.

Man ville tro, eller rent av hoppas, att hennes syndfulla leverne, för att inte andra skulle följa i hennes fotspår (storlek 39) borde bestraffas av någon högre ordning. Kanske hon av en slump eller slug beräkning, drog ödet vid näsan.

Clotilde kunde inte glömma huset. Följande natt hade hon en vision om att huset var till salu och hon, med sina två kappsäckar fyllda med sekiner, gick till mäklaren och, efter att ha hört det inte alltför föraktliga priset, lade pengarna på bordet och, bara fem minuter senare gick till huset, tog stolt fram nyckeln och öppnade det dubbla låset.

Även om hon befann sig i Syndens stad Paris, måste verksamheten döljas bakom en moraliskt anständigare fasad. En klosterskola för föräldralösa och obemedlade unga flickor. Sådana som barnlösa par skulle kunna adoptera, eller annars utbildas till kammarjungfrur och barnflickor.

Alla de gamla helgonens namn skulle sända till de blivande kunderna, helt fel signaler. Clotilde, ”Madame Martun sökte efter något, till det yttre, anständigt, kulturell, exotiskt och högtidligt.

Hon hade nu, en gång för alla, övergivit kolkällaren och i den gamla portvaktarbostaden skapat ett förtroendeingivande kontor. Innanför en näst intill osynlig dörr, hade hon inrett en provisorisk bostad med sovalkov.

Anständiga medborgare läste morgontidningarna. För att än en gång befästa hennes kommande verksamhets anständighet, satte hon in en annons där hon efterfrågade:

”Ogifta ungmör som tidigare arbetat som privatsekreterare, guvernanter, lärare i katolska flickskolor, gärna med utmärkta kunskaper i franska språket, kulturen, skönlitteratur och klassisk poesi. Referenser efterfrågas ej”

Clotilde, mycket vaksam och försiktig, var väl medveten om att medborgarnas moraliska gränser gick långt innanför lagens mer generösa råmärken.

Samhällets undre klasser, som ofta rest in till huvudstaden på vinst och förlust, saknade utbildning och just därför blev de oskrivna reglerna moraliserande, i huvudsak ett trassel av om högtidliga men diffusa bibelord, ordspråk, talesätt och, vid mer obegripliga händelser, vidskepelse.

Stadd i kassan kunde Clotilde, då och då tyckte hon att hon var alltför generös, men trodde att det skulle bli lönsamt med tidenI huvudstaden, liksom ute på franska landsbygden, vägde de moraliska reglerna bra mycket tyngre än landets, för de allra flesta, analfabeter som inte kunde varken tyda eller tolka lagtextens innebörd. innanför lagens råmärken gick För att inte väcka omgivningens intresse för den ljusskygga verksamhet som, under dygnens alla timmar skulle pågå natt som dag innanför husets väggar, ha hur hon köSamma natt drömde hon om ett hus hon lagt märke till, på Rue des Beaux Arts, där hon låtit inreda det i egyptisk stil och som signatur och firmamärke, låtit utföra en kopia av sfinxens ansikte. Den staty som fanns bevarad i en källare djupt under le Louvre.

för att bevaka sina ställningar inom bohemkretsarna kring Place Clichy, Pigalle och Montmartre, och intog dricksglas med Absint med bläck eller Eter som stank av flyktiga ångor, på servetter och glasunderlägg, utförde näst intill anatomiska studier av ekivoka, paranta nunnor eller fin-de-siècles demimonde.

En förmiddag stannade postiljonen Ferdinand Cheval på sin häst Cellestine, flerfaldig vinnare i hästtävlingarna i Camargue, utanför porten till Justin Wells storslagna hus och blåste i posthornet. Posttjänstemannen Cheval, till det yttre, formellt diskret, tillbakadragen, för att inte säga undfallande, men med den erfarne människokännarens blick, innerst inne, godhjärtad trevlig och tillmötesgående. Under vänster arm bar han ett paket som han, efter att ha flyttat över tömmarna till vänster hand, överlämnade till den något överraskade Justin Wells ett paket inslaget i brunt omslagspapper och förseglat med ett grågult hampasnöre.

Avsändaren var hans hängivne beundrarinna Marie David Lumiére, för övrigt lillasyster till de med högtflygande planer, två bröderna Auguste och Louis Lumière.

Upplyst, alltid vaken och uppmärksam, hade hon, i ett bokhandlarfönster på 8, Rue des Ecoles, La Librairie Ecolière, upptäckt ”Ravel. Nattens Fantom”. Hon köpte den osedd och omedelbart, bad bokhandlarbiträdet Jean-Claude Delahaye, som Marie lördagen därpå, skulle ha en kort kärleksaffär med, slå in den och sända paket till Mister Justin Wells.

Den alltid så upplyste och Hur som helst hamnade ett av exemplar av ”Nattens Fantom” i Justin Wells brevlåda.  lusläst dem både fram- och baklänges, sammanställt en biografi om Ravel i romanform ”Ravel, Nattens Fantom”, i hopp om att den i det formatet skulle väcka allmänhetens intresse för det franska kejsardömet i allmänhet och Philippe Louis Ravel i synnerhet.

Justin Wells, efter att ha läst Gaspards, som Wells föredrog att kalla romanen, ”Faktaförsök” blev så imponerad att han erbjöd sig att bekosta Gaspards överresa från Calais till Dover, och där möta fransmannen med en tvåhjulad kalesch, för att de tillsammans skulle finna sådana tidsluckor, som ingen, var för sig, kunnat fylla med handling och verkliga händelser.

Tur i oturen var den att vädrets makter stod på deras sida. Instängda, på grund av ihållande stormar och störtskurar måste Gaspard, med vädjan från Wells att, tills vinden mojnat och Engelska kanalens vatten låg spegelblankt som ett nybonat golv, stanna som gäst och fortsätta skissa på avhandlingen om Alexandra Gontrarovas och Phileas Gaspards glödheta och kanske just därför komplicerade relation.

Wells blev besviken då han av Gaspard fick veta att denne, inför den hastiga avresan, glömt bort att ta med sig originaldokument och sådant, som vid en hastig överblick, även av den erfarne, skulle kunna uppfattas som ointressant, men, efter en stunds närmare studier, kanske med i vardagen så vanliga instrument som pincett, lupp och förstoringsglas till hands, var så omskakande, en förväxling av bokstaven ”a” med bokstaven ”e” upptäckte de som först var på plats, forskarvärldens banbrytare, avantgardister, utbrytarkungar och visselblåsare, att detta obetydliga misstag, likt en epifani, skulle sätta snöbollen i rörelse.

En oförklarlig, men ändå häpnadsväckande lavin av teorier, hypoteser och spekulationer översvämmade vetenskapsvärlden med kalla fakta. De i sin tur, likt katalysatorer i en kedjereaktion, omkullvälte begränsningar, öppnade de ogenomträngliga grindar som höll ingenmanslandet på plats och när samtliga av abstrakta murverk rämnade, föll sönder och upplöstes till damm.

Kursändringen var, även för de främsta kritikerna, ett konkret faktum. Den största möjliga majoriteten av dem som hellre stod med båda fötterna på marken och konservativt med båda händerna krampaktigt höll fast vid tanken att världen går i cirklar, upprepar sig och allt, förr eller senare, går igen, protesterade vilt mot det av Thomas Kuhn lanserade begreppet ”Paradigmskifte”.

Vetenskapsteoretiker, idéhistoriker och neurovetenskapsmänniskor skrev tillsammans en pamflett, en brandfackla, med avsikten att mota ut det oundvikliga paradigmsskiftet ”där det hör hemma”, det vill säga, ute i Ingenmansland. För att vara säkra på att denna samfällda agitation skulle få önskad effekt, utförde de främsta och mest kända av akademiska teoretiker, bara för att nämna en ur mängden, Filosofie Doktor Madeleine Malthus, en djupanalys, som så småningom ledde till att på operationsbordet, med Ockhams rakkniv i högsta hugg dissekera och därpå mala sönder Phileas Gaspards ”hugskott” i en handvävd avfallskvarn.

Som att hälla vatten på en gås, Gaspard kvar oberörd och ryckte på axlarna. Han menade att hans spekulation, om än lite oakademisk skriven, var mer en meteorologisk prognos, än en ideologisk profetia.  En alltför diffus, vag  Kuhnska  grindarna till ingenmansland  för den vetenskapliga världen att  att samtliga av de tidigare slutsatserna stod på ända och gick över styr. de föregående forskningsresultaten   oväsentligt som, efter närmare studier, skulle kunna medföra en oväntad kursändring i deras kommande, gemensamma, skriftställning. inte tagit med sig originalhandlingar och annat som skulle kunna påverka deras kommande samarbete.  De började, var och en för sig, skriva på en gemensam uppföljare, ”Ravels resa till Alexandra”. Efter att ovädret övergått till strålande solsken, skjutsade Wells tillbaka Gaspard till Dover. De svor evigt broderskap och avgav löftet till varandra att, före publiceringen, låta den andre ta del av råmanuskriptet.

Antingen av illvilja eller, mera troligt, eftersom Gaspards kunskap i engelska var minst sagt begränsade, upptäckte Gaspard en dittills okänd ”guldgruva”.

och  inbjöd Gaspard  samhällsingenjörer. sammanställt sådana som skulle kunna intressera allmännheten, till biografin: ”Ravel, Nattens FantomWells och Theodore Gaspard, Ravels biograf, tidigare goda vänner och bröder, blev osams för livet då Gaspard fann ett dittills okänt födelsebevis, slitet och nött men ändå fullt läsbart spionerade först för Frankrikes räkning på engelsmännen, med då Lord Wellington erbjöd honom fri lejd, medborgarskap i Engelska Imperiet och, i bröllopsgåva, slottet Ross Castle, utanför Cill Airne utanför   kort om Alexandras mystiska försvinnande i samband med Napoleon den Förstes giftermål

Något hindrade honom från denna andliga utövning. För att inte utsätta ögonen för att bländas av dagsljuset, rättade han till Airbendsolglasögonen över näsbenet, kliade sig i loppskägget och funderade cirka en kvarts minut, över vart den där osnutne ungen som säkert inte ens var torr bakom öronen kämpat så för att köra en last övermogna frukter. Kunde verkligen kärran vara så obändig som den omogne föraren ville ge sken av?

Juan Fernando hann aldrig avsluta funderingen, förrän han drogs med in i drömmarnas otyglade virvlar.

Han trodde sig vara, helt utan förekommen anledning, fortfarande vara klarvaken och ständigt beredd på att, omedelbart, ingripa mot varje, av honom själv, misstänkt handling. För att förbättra synen något, höll han upp solglasögonen mot solen, spottade på glasens båda sidor, och torkade bort tuggtobaksfärgad saliv mot de mörkblå armébyxornas revärer. Rörelsen han utfört hade så etsat sig in i hans minne att han, tveklöst, skulle kunna utföra den med ögonen förbundna och båda händerna i handfängsel.

I det omedvetna tillståndet mellan verklighet och dröm, kände han hur benmusklerna drog sig samman, som om han vore på väg att ställa sig upp. Det var då som kollegan, plågoanden och översittaren Pepé satte käppar i hjulet. Pepé, med korta stubinen, tog tag ölsejdeln, slog den i träbordet så att flisorna flög och, därpå, gav ifrån sig ett ohämmat avgrundsvrål som skrämde bort både gamar och kondorer.

Det finns många byar i världen som bär namnet ”Santa Monica”, eller, i vissa fall, ”Sancta Monica”.

Någon gång under det numera försvunna riket Occitanien, flydde många katarer och albigensare undan Påven i Roms och Osmanska rikets besatta förföljare. Många heretiker och hädare blev tillfångatagna, torterade, brända på bål och avrättade. De som klarat sig, kunde överleva som lutspelare, trubadurer och förförelse av unga, oskuldsfulla jungfrur. Att någon av jungfrurna var gifta och hade barn, utgjorde inget allvarligt problem. Det är hemligheten hur Santa Monica, där staden ligger idag, kom till.

Just den här byn Santa Monica var, i jämförelse med andra närliggande byar, ingen riktig by. Bussar med vetgiriga turister frågade guiden om varför, men hon, Aurora Castelli, svarade, enkelt och lätt, att vad var en by förutan gata?

Då guiderna hellre, än att gå till källorna, hämtade aktuell information från andra inom samma yrkeskategori, kunde det lätt gå troll i vandringssägnen, uppstå nya myter och starkt uppförstorade detaljinslag.

Kort sagt. En gata, om än trist och tråkig, fanns det också i den här byn, Santa Monica. Detta kan tyckas vara ett trivialt faktum utan avgörande betydelse, men så icke i det här fallet.

Pepé utstötte sitt obehärskade tjut och till och med den numera pensionerade mjölkerskan Evita, med reumatisk värk i händer och fingrar, artros i väderknäna hörde till och med den numera gamla mjölkerskan Evita, med reumatisk värk i händer och fingrar, artros i knäna och, till råga på allt, nedsatt hörsel på båda öronen, kunde undra vad som stod på.

Den som envist och ihärdigt söker, finns alltid en möjlig, men kanske inte trolig, förklaring. De Tydare som tillhört denna unika konstellation, har med tiden kommit fram till denna både möjliga och troliga lösning.

Då Pepé förlorat kontrollen och utstötte sitt avgrundsdjupa bröl, var Evita i full gång med att i full fart än en gång stöka runt i skrymslet med sin gamla trotjänare, den första dammsugaren från USA, en modell Hess 1868, som svärsonen, Nicolò Tarantula, Chicagomaffians mäktigaste man, sänt till Evita i present på sjuttiofemårsdagen.

På födelsedagen, då Evita, i brist på annan sysselsättning, satt och stoppade strumpor, ringde det på dörrklockan. Ett bud från TEE lät henne först skriva sin signatur, ett ”X”, på ett mottagningskvitto. När detta var gjort, lyfte han upp ett kolossalt stort paket och ställde det i mörkret innanför dörren.

Evita blev förstås överlycklig för presenten, men ännu stoltare och gladare över att dottern Claudia och hennes äkta, trogne, mäktige och, redan i så unga år, förmögne Nicolò varken glömt bort henne eller deras gamla kära fosterland.

(Se här ett bra exempel på hur den steganografiska förväxlingen föds i sin linda)

Evita, efter att förgäves försökt ringa till Claudia och tacka för gåvan, öppnade paketet och stod där som handfallen. Vad var väl detta? Kunde en dammsugare se ut så här?

Evita, utan vare sig familj eller släktingar i närheten, var i alla praktiska sammanhang beroende av Santa Monicas allt-i-allo, snickaren, muraren, rörmokaren och elektrikern Gaston Aubert.

Aubert, som med tiden, på grund av alla överhopade arbetsuppdrag, hade blivit en oberoende och därmed också ganska så ovillige allt-i-allo. Han var, trots alla kontanter i madrassen, en varmhjärtad, välvillig och omtänksam förebild för det fåtal som blivit kvar inom Santa Monicas gränser.

Utan att kunna lova något bestämt, sade Gaston till Evita att, om hon skulle behöva hjälp med dammsugaren, skulle han mycket gärna stå till tjänst.

Var och en är sig själv närmast. Fastän Gaston Aubert hade så att han klarade sig och mer därutöver, hade skräcken för fattigdomen, erövrat makten i hans andes själ. Även om Evitas hus inte var större än ett litet skrymsle, fanns det ändå en annan som var ute efter, inte skrymslet i sig, men marken det stod på.

Gaston, alltid påhittig och aldrig rådvill, kom på en idé som skulle bli mycket lönsam för honom. Om den måste han hålla tyst, annars skulle andra rycka den ur hans seniga händer.

En vacker dag då solen sken och fåglarna kvittrade, befann sig Evita ute på åkern och spritsade sockerärtor, då hon plötsligt fick se hur hennes fina lilla stuga, stod i lågor. Hon skyndade hem för att släcka, men där stod bara den eldfasta skorstenen kvar och rykte.

Ingen mindre än Gaston Aubert var först med att beklaga eländet. Var skulle hon nu bo? Och alla saker? Och alla minnen? Vad skulle hon göra?

Gaston hade bot mot allt. Som tröst och tur i oturen, hade hon i alla fall dammsugaren kvar. Han visste på råd. Skrymslet, skruttet, ruttet, förfallet och i värsta fall även mögelskadat var ingenting för henne, en så vacker, stilig och ståtlig äldre dam som hon, skulle väl inte låta sig nöjas med att tillbringa sina återstående dagar i ett stall, eller vad det nu var… vedskjul?

Gaston, med pålitliga kontakter i staden bortom kullarnas övre samhällsskikt, hade förklarat för honom att nu, när Evitas hus inte längre fanns, skulle företaget och entreprenören Vesuvio Enterprises Inc. kunna utföra några enstaka borrprovtagningar. Inte därför att de trodde att det kunde finnas någon råolja där, men varför inte försöka?

Företagets ägare och direktör hade sagt till Gaston att, om borrproverna visade sig vara positiva, skulle Vesuvio lösa ut Evita med så mycket pengar att hon aldrig någonsin mer skulle behöva vända på slantarna. Då, om allt gick i lås, skulle Gaston och hans medhjälpare, mot en ringa ersättning förstås, bygga ett nytt, dubbelt så stort skrymsle, men med centraldammsugaren inbyggd.

Evita blev så glad och rörd, att hon skrattandes och med tårarna rinnandes utför kinderna, gav Gaston en stor björnkram. Sakta i backarna, sa Gaston med en väl inrepeterad faderlig röst, nu går vi försiktigt fram i ullstrumporna, tills vi har rott båten säkert i hamn.

Morgonen därpå, då Evita stigit upp från hotellets finaste säng i den enda tillgängliga sviten som fanns till hands, ordnat sin toalett, försiktigt dragit den helt nya och oanvända klänningen över huvudet, med ryggen bar ända ner till crena interglutialis och urringningen som, enligt årets mode, skulle visa både den piercade naveln samt en tatuering av Hudsonflodens utlopp, i samma stil som Nilen avbildats på högra väggen i en nyligen upptäckt passage mellan  Cheopspyramidens inre och Konungarnas Dal. Naveln utgjorde flodens källa och floddeltat fortsatte utmed huden ner till Venusbergets flyende sluttning.

Originalet var skapat av Bea Akerlund och var huvudnumret i hennes creation ”Le Déluge”, med högsta beröm av Jean Paul Gaultier. Det ryktades i skvallerpressen att Akerlund och Gaultier haft ett intimt möte, en tête-a-tête och rendez-vous, i ett chambre separée, i slottet Château d’Héroville.

Château d’Héroville har än idag haft en enorm betydelse både för Europas och Västerlandets kulturhistoriska utveckling. Enligt resereportern och kåsören George Pippin Le Petit Bonhomme, var det här som Stefan Zweig skrev ”Schack, Amoklöparen”, Man Ray utarbetade manuset för den dadaistiska-surrealistiska filmklassikern ”The Mysteries of the Chateau of Dice”, inspirerad av Stéphane Mallarmés dikt ”Ett tärningskast utesluter inte slumpen” vars sista vers lyder: ”Varje tanke är ett tärningskast”.

Här, djupt nere i slottets källarvalv, möttes de två artisterna Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso (Vitt) och Brian Peter George St John le Baptiste de la Salle Eno (Svart) i en schackduell som varade i exakt sju dygn. Båda spelarna har i senare intervjuer, var och en för sig, påstått sig ha vunnit, men enligt slottsherren och framstående golfspelaren Louis d’Héroville slutade duellen oavgjort.

Andy Warholkännaren Victor Bockris’ skriver i boken ”Bowie, Reed, Pop, Eno, Ono and Bono” (Julliard School Press, New York 1991) att Gaultier och Akerlund tillsammans, på det ökända innestället ”Club Saint Germain”, Rive Gauche, i Paris, försökt formulera en sammanfattning av vad som egentligen hände i slottets dystra fängelsehåla, men, som så ofta händer, saken verkade vara utraderad och det massmediala drevet jagade efter nya scoop.

Allt tycktes ha runnit ut i sanden, då hela skandalen blossade upp igen. Gnistan uppstod från en blänkare i veckotidningen ”Le Journal d’Emploi” där enmansföretaget ”Le Canard et La Grenouille”, kommenterade uppgiften med ”- Pas de fumée sans feu!”

Akerlund och Gaultier hotade med att stämma Maurice Marais, ansvarig utgivare på ”Le Journal d’Emploi”, men, som på beställning, dök räddaren i nöden, skandalpressens ”Furste och Furstinna”, Papa Razzi och Mama Mia, som, lätt och behändigt, lade upp korten på bordet och visade den oretuscherade sanningen med titeln: ”Marionett i Bojor och Venus i Päls”.

Akerlund och Gaultier besvarade attacken med att anlita brännvinsadvokaten Deck Shifflet, som med sina kontakter i undre världen, snart bevisat att bilderna var ett konglomerat kollage och montage av Felicia Storre. Modelejoninnan som bland världens grädda av celebriteter, är känd som ”Huvudjägaren”.

Morgonen därpå, då Evita stigit upp från hotellets finaste säng i den enda tillgängliga sviten som fanns till hands, drog hon klänningen över huvudet, besiktigade framför spegeln att sikten ur ankperspektiv och vyn från grodans med näckrosor prydda damm, följde klädkodens råmärken.

Dräkthistoriker och andra sakkunniga kunde, utan att varken motsäga sig själva eller varandra, att klänningen var så gott som oanvänd, men ändå att den, bara för en halvtimme, prytt Angelique Dupont de Lilas outgrundliga, sköna lekamen. Detta enda tillfälle skulle ha ägt rum när aktrisen, likt en senare version av både Natalie Portman och Kristen Stewart, då hon, full av triumf, skridit fram i dressen över röda mattan till Hall of Fame.

Evita hade förstås ingen aning om detta. Efter att ha knäppt samtliga knappar, en sista gång sett sig i spegeln, gått ner för trappan och ut på Saloonen Whistlin’ Bears terrass, för att med en känsla av tomhet i kroppen, åter en gång vända ansiktet mot sitt älskade skrymsle och då upptäckt ett lastfordon med texten ”Vesuvio Enterprises Inc.”

Där stod hon som förstelnad i minst en timme, då den alltid så trogne vännen Gaston, klockan tio prick, väckte henne till sans och, mycket lågmält, lade ett igenklistrat kuvert i hennes högra hand.

Hon stod där oförstående och tittade på det, tills att Gaston, ur en besticklåda, hämtat en silversked. Hon sprättade upp kuvertet, tog upp ett papper, satte på sig läsglasögonen och läste på checken av märket American Express, ett belopp som hon, först trodde hon inte sina ögon, men sedan lite skamset, sa till Gaston att, visst var skrymslet för henne ovärderligt, men att denna summa var alldeles för stor. Han ryckte arrogant på axlarna, log ett på en gång, tillgivet, charmigt och övertygande leende. Varför, sa han skämtsamt, inte ta emot, medan checken fortfarande har täckning?

Empatiskt sinnade Tydare kan, så här i efterhand, tycka synd om Evita, som, så länge hon levde, aldrig fått veta så mycket som unset av den sanning om hur checken, på ett ytterst obehagligt sätt, kunde associeras till, krypinet, branden, råoljan och Gaston.

Att Aubert tillsammans med Vesuvio Enterprises försäkringsman, förhandlare och företagskontakt, den chevalereska Simòn Ferrara kokat ihop en ytterst välkomponerad komplott.

De hade, utan minsta ansträngning och inte lyfta ett finger, designat en så detaljerad plan att Evita, utan att ana det minsta, skulle, utan yttre påtryckningar eller aldrig outtalade hot, visa Evita dit de ville.

I varma kläder och med skinn på näsan kunde de, utan så mycket som ett ord, till henne förmedla en upplevelse av förtroende, trygghet och tillit.

Ute i baren levde kreti och pleti, rullan. De som av sina frånvarande föräldrar eller andra närstående, varken lärt sig veta hyfs eller hut. Med vanan att ta dagen som den artade sig, tog de aldrig livet på fullt allvar.

De föredrog att hellre skjuta över ansvaret för hur just de skulle kunna göra världen till en bättre plats att leva på, på någon förbipasserande som ansåg sig förstå sakernas tillstånd, ”klart som korvspad”, och för denne, med hänvisning till Kant, överdrivet ödmjukt bekänna hur de, obildbara och oskolade, i avsaknad av den senaste aktuella informationen, ofrivilligt fastnat i den svacka, där andra ohyfsade, icke rumsrena, föredettingar, höll till och kontinuerligt, från då morgonrodnaden övergick till full dager, diskuterade, vände och vred på hur att förstå Kants något diffusa begreppet ”sak”, tills att ännu en dag hade gått och lämnat kvar åt dem, att dagen därpå, konkretisera hypoteser, sikta mot stjärnorna och, spekulera om vad som absolut måste finnas före Big Bang, ägna livet åt hur att, åtminstone, i dagdrömmens oändliga universa, restaurera Luftslottet, analysera Mayas slöja med utgångspunkt i Francis Bacons fyra gyckelbilder, K:s lösa, trolösa eller otrogna förbindelse servitrisen Frieda.

Därpå följde en stunds tystnad, avsedd för reflektioner, eftertankar och stillsam försjunkenhet, och då samtliga ansåg att den nödvändiga pausen (permutationen och inkubationen), då tillfälle gavs utförde belgaren Léon Phalène bravurnumret, ett fritt associerat lappkast, till en för de andra alltid lika överraskande hopp till ett utförde, för det mesta belgaren Léon Phalène, ett fritt associerat lappkast över till, å ena sidan Arvid Falks möte med Olle Montanus och samtalet om Hägerströms värdenihilism ( ”Likt och Olikt”), å andra sidan John Steinbecks novellsamling ”Den långa dalen”, där bland annat novellen ”Selen” ingår.

För att undkomma nihilismens förtärande syrebad, främlingskapets uttömning av social gemenskap, eskapismens bedrägliga solipsism och nostalgins idealisering och idyllisering av något som aldrig tidigare hade funnits, i det förindustriella samhällets husgrund, ansåg sig olycksbröderna bevara och konservera gamla tiders, vid den här tidpunkten, entropiska livsströmmar.

Det vore lämpligast och helt följdriktigt logiskt att alltid ha (Ding) i bakhuvudet.   med (”Ding) det diffusa begreppet ”sak, hur begreppet ”sak” diskuterade hur man, på bästa sätt, med Kants inte alltid så lättbegripliga formuleringar självden kom tog dagarna som de kom, lärt sig att använda livet till något vettigt eller nyttigt, funderat på hur just de skulle göra världen till en bättre plats att leva på, men av egen fri vilja valt att tillhöra de ohyfsades, icke rumsrenas, föredettingarnas skara.

Aubert och Ferrara anade att mitt bland dessa offer för livets frestelser, kunde vilken Pinkertonman som helst hålla sig gömd. Det vore kanske att ta i för mycket, men en av byråns mest framgångsrika, var den professionelle ”James McKenna”. Till vardags, då han var ute med barnen i trädgården och spelade krocket. Hustrun Elisabeth stod i köket framför spisen och, med ett recept hon lärt från modern samt kvinnlig intuition, tillagade kokt höna med pommes frites och majonäsgurka.

Vid sådana familjära och mer privata arrangemang, hette ”James McKenna”, egentligen James Parland (Hans kusinbarn, Henry Parland, född i finska Viborg den 29 juli 1908 (bara drygt två veckor efter Amaltheadådet den 12 juli 1908), men med rötter från Ryssland och Litauen, och vars, troligtvis mest betydande verk, var romanen ”Sönder”).

Aubert och Ferrara kände igen sådana infiltratörer på öronen. Med grytlocksstora parabolantenner kunde kontrahenterna pejla in näst intill ohörbara skiftningar i uttal och grammatiskt avvikande stavelser, för att med dem i beredskap ägna återstående dyrbar tid till att lägga pussel. (”Pussel” i den steganografiska betydelsen).

Aubert och Ferrara, som med ryggmärgen lärt sig att notera vem, var, när, hur och varför någon, hade, genom avancerad gissning, bevis saknades, hade Well’s Cargo UPA, främsta konkurrenten till Vesuvio Enterprises Inc, via Pinkertons Detektivbyrå anlitat James McKenna. Ett möjligt tecken på att detta överensstämde med deras antaganden var att McKenna, alldeles för oförsiktigt för någon som befann sig på hans skyhöga nivå, tänt en cigarett, av märket Lucky Strike utan filter, kanske en konsekvens av alltför mycket arbete under sena nätter, oreflekterat lagt tändsticksasken med Pinkerton Detektivbyrås symbol, det allseende ögat, och den slagdängiga devisen: ”Vi sover aldrig”.

Av det enkla skälet, efter intagandet av en trerätters diné, Guinness porter, VSOP Baron Otard Cognac, samt äkta Texaskaffe med avec, flyttade de båda gentlemännen över till ett bord inne i Whistlin’ Bear Saloons Theatre. De skulle just fortsätta överläggningen då Simòn Ferrara, känd även utanför vänkretsen som en genuin ungkarl med exklusiv smak för paranta damer, här och nu, hals över huvud, förlorade sitt annars så kallhamrade hjärta, för ”Nattens Drottning”, den bedårande, förtjusande, förföriska ”mansslukerskan”, Sally Copperfield.

 Det är en helt annan historia, men det kan vara av intresse för den alltid så överdrivet nyfikne Tydaren att få veta vem som dolde sig under hennes artistnamn: ”Sally Copperfield”.

Sally Copperfields okände fader sades vara en fransman med namnet ”Georges Duroy”, och i så fall känd som både leverantör av smuggelgods åt Västindiska kompaniet och slavar från belgiska Kongo till sockerplantagen omkring Mississippi.

”Georges Duroy” var på den tiden ett ytterst vanligt namn under ekvatorn, men den tidens krönikörer, som Retif de la Bretonne, trodde att namnet var en pseudonym för Lord Alfred Conderoy. Duroy var, bortsett från att vara en hängiven samlare av poeten Arthur Rimbauds verk i faksimilutgåvor, en av de trogna fiskare som var söndagsmorgon möttes nere vid flodens strand och, vid intagandet av termoskaffe och stekta äggsmörgåsar med majonäs på, viskandes, för att inte skrämma bort regnbågsforellerna, samtalade om att, i Georges barndom, när han som tioårig skolpojke på sommarlovet varit ute och fiskat tillsammans med morbror Goriot, hade till och med spiggen varit stora som laxar. Inspirerad av morgonens händelselösa men trivsamma timmar på flodbanken  och ägare till den eftertraktade boken ”The Complete Angler”, av Izaac Walton, landsman till Jerome K Jerome och P G Woodhouse.

Vad som är sant eller icke om George Duroys liv, är för många en gåta. Romantiskt lagda Tydare vill tillfredsställa sitt önsketänkande med att Duroy, i hemlighet, varit en helhjärtad och hänsynslös äventyrare. De mer pragmatiska och jordbundna Tydarna föredrar en annan, inte så märkvärdig variant. Inget tvivel om att Georgeen helhjärtad och hänsynslös äventyrare, sol-och-vårare, mångsysslare som bland annat försörjde sig som sig som vapensmugglare, fyrvaktare, frilansande infiltratör, och för att inte väcka uppmärksamhet, fritidsfiskare av den gamla skolan, det vill säga med av egna händer tillskuret metspö, björntråd, korkflöte och en tillböjd synål utan hullingar.  det vill säga dubbelagent som sålde upplysningar till förste högstbjudande, angivare, utrikeskorrespondent, informatör, falskmyntare och hälare.

Hennes okände mor, troligtvis känd för många under artistnamnet ”Asia Carrera” hade arbetat deltid som servitris på det panamerikanska, karibiska kryssningsfartyget M/S Lysistrate med hemmahamn i Caymanöarna. Som servitris var det naturligt för henne att komma i närkontakt med både besättning och passagerare samt andra skönt folk som människosmugglare, enträgna lärjungar till Arthur Janov och otidsenligs hip-hopare.

Kort sagt; numera var det lite löjeväckande att se unga män i arbetsför ålder snurra på huvudet och imitera en nyligen skrotad modell av Harley 2.5.