Isolering. Alienation. Nihilism. Solipsism. Självförakt. Omvänd ”Humanism”. Misantropi.
Det som skönlitteraturen sedan århundraden har stått för, intresset för medmänniskans och den levande varelsens inre, har nu senast, ännu en gång, skjutits i sank av ”Stol nr 17”.
Vad ska vi ha Upplevelsen, Konsten, Teatern, Musiken, Litteraturen och Vetenskapen till, om vi inte orkar närma oss det som är okänt och kanske farligt?
I Alienationen har vi ingen annan att skylla på.
Den som kanske betytt mest för den nu levande generationen som sitter vid makten var, eller är, David Bowie.

David Bowie skapade andra ”personligheter” från sitt eget inre.
Kunde han ha gjort det utan sådana giganter som Martin Buber, Franz Kafka, Marcel Proust, med många flera. Charlie Chaplin, Bröderna Marx, Lenny Bruce vågade gå fram och möta ”living on the edge”.
David Bowie började med gestalten ”Ziggy Stardust” och ”Major Tom” i ”Space Oddity”. En alienerad varelse ute i rymden.
Ser man tillbaka i tiden, till Första världskriget, Mellankrigstiden och Andra världskriget, kan man också ana en ökad brist på, inte bara gemenskap, utan också ”andlighet”.
I Informationskonsumtionens tid, ökar stressen, självföraktet, alienationen, solipsismen och det som bara handlar om en själv.
David Bowie, nere på djupaste botten av kokainmissbruk, skapade sin mest tragiska och samtidigt fruktansvärda gestalt ”The Thin White Duke”. En ensam varelse som in i det sista försöker framstå som en ”Övermänniska”. ”Where are we now?”

Det som kan leda till allas vår undergång, är att vi inte ens upplever något medlidande med oss själva.

Det må vara hemskt att bli egocentrisk, egoistiskt, världsfrånvänd, eskapist, ständigt på flykt undan ansvar och yttre begränsningar. Ännu värre att inte heller bry oss om och uppskatta alla de levande varelser som existerar i vår samtid. Sämst av allt; att inte ens hysa empati, sympati, medkänsla och inlevelseförmåga med den vi var och en, har inom oss.

Vi har gemensamt kommit fram till beslutet att, eftersom Gud inte tycks vara partisk i förhållande till ”sin avbild”, så är det lika bra att göra oss av med detta, kanske enda och slutgiltiga ”stöd” vi har kunnat erkänna oss beroende av.

David Bowie, i sin karaktär ”The Thin White Duke”, som i ett desperat rop på hjälp från ett solipsistiskt helvete: