WordPress har börjat med en ny version av editor som kallas för ”Block-editor”.

Eventuellt kommer detta medföra för Tydaren att ett ”sändningsuppehåll” uppstår, för att textmassans informativa substanser ska återkomma i rätt ordningsföljd.

”Omstarten” är således mer en andligt/steganografiskt relation till informationskonsumtionen, då vissa korrigeringar, som till exempel ett alltför återkommande ”då” helst bör raderas ut eller bort.

Det är ju som med naturvaran och råmaterialet, att, efter krossningen och bortfiltreringen av slaggmassa och slampartiklar, bör återstå endast sådan utomintellektuell ursoppa som, i synnerhet för Tydaren, förpassar det alltför tunga materialet upp till spegelytan.

Just nu för närvarande är skannerprocessen, från klartext till diffusioner, kvar på webbinlägget om ”Den Sista Frestelsen”. Eftersom textmassan i sin helhet kvarstår ungefär som en ordinär stamcell i sitt första utvecklingsskede, finns det naturligtvis bestämda markeringar och gränser utsatta eller utstakade, men med, om man, givetvis helt av egen fri vilja, oberoende av andra och som en Gemene Mans Banérförare, kan Tydaren uppleva ”den ordinära stamcellen”, mer som en illusorisk konvex yta, där ”highlighten” fungerar som en ”skylift” upp till själva ”skylighten”. Allt på, som förut, före ”omstarten” eller ”ombildningen”, den tredje gradens uteslutna i ett, för den avancerade Tydaren, tvådimensionellt perspektiv.

Även om ett objektivt fisköga är öppen för den kontrastrika förväxlingen mellan det konvexa ”växandet” och den förytligade avgränsningen är det ytterst väsentligt, för att inte säga ”nödvändigt”, att hålla kvar distanseringen till så som det verkar vara, eller som det egentligen ÄR i sig.

Som alla erfarna steganografer vet, handlar allt i verkligheten om återkommande upplevelser av, i direkt konsekvens av spegelcellerna och minnets hörnpelare: Repetitionen.

Repetitionen föregår Reflexionen.

Därav följer bakläxan, liksom en aktör är en aktör är en aktör:

Implosion. Alienation. Nihilism. Solipsism. Misantropi. David Bowie som existentiell tolkare.

Varför just David Bowie?

Därför att ingen av hans personager var David Bowie.

Vad är vanligare än att en aktör också har utformat sig själv till en roll?

Detta visuella trix är ett av handgreppen inom Steganografins dolda mysterier. Vem spelade Hamlet bättre, än Hamlet själv?

Även om Charlie Chaplin drabbades av Livets Ironi, där han själv, vilket bevisar hypotesen, att någon annan, kanske en vilsekommen Tydare, förtydligade Charlie Chaplins ”rollfigur” bättre än privatpersonen Sir Charles Chaplin själv lyckats åstadkomma.

Mycket tyder på att detta otvetydiga faktum bara är ett slags positivt förtal:

http://faktoider.blogspot.com/2017/02/charlie-chaplin-deltog-aldrig-i-en.html

Vilket kan ifrågasättas: https://www.10fakta.se/charlie-chaplin/2/

Vilket ingen kan ifrågasättas: https://www.adlibris.com/se/bok/vad-ar-konst-2-100-nya-jatteviktiga-fragor-9789197897334

Bowies musikalbum kan ses som en, kanske ofrivillig, kanske omedveten, eller kanske till och med en medveten strävan efter (för att dölja sitt ”verkliga” original-jag) från en barnboksvisande Pierrot, till Ziggy Stardust, Aladdin Sane och långsamt allt djupare (illusoriskt förstås) ner i det Crowley-kabbalistiska Helvetet.

Utvecklingen, om det nu existerar en sådan flexibel kronologisk ordning, från A till B och så vidare, och när inte bokstäverna, i den traditionella versionen, går mot slutet, kan, Tydaren med fördel fortsätta efter den sista versalen, med, ibland, talet 0 (noll) och, ifall det passar bättre, talet 1 (ett).

I Bowies situation, i Los Angeles, efter ”Station to Station”, men framför allt efter hans tidigare ”Young Americans”, kom han knappt ihåg någonting av det som hänt före Berlin-trilogin (Low, Heroes och Lodger): https://youtu.be/fB1h0q0gnDc

Tony Wisconti: https://youtu.be/ukJOnHlCx6M

Och Tony Wisconti mix: https://youtu.be/Y3c16bM1V_I

I Steganografin kan Tydaren finna en alternativ ”lösning” som kan, eller kanske till och med, bör vara mer verklighetstroget (eftersom Gemene Man hellre föredrar ”Sannolikheten”, eftersom den är mer sympatisk, attraktiv och underhållande, än ”Sanningen” i den form den nu visar sig) än den medvetet avsedda intentionaliteten.

Enligt L. Gustafsson själv, ska föräldrarna till en blivande författare sätta denne, ungefär vid vår tids motsvarighet till ”koltåldern”, under ett års tid, cirka trehundrasextiofem dagar, i en, för ändamålet, av Ebba Grön, tillverkad ”Leijonsk låda”.

Utifrån denna akademiskt didaktiske professors slutsats kan Tydaren anta att det första utvecklingsstadiet uppstår i en till det yttre utformad kub, det vill säga,med ett till synes enkelt begrepp: Isolering.

Isoleringsstadiet är också helt i kongruent överensstämmelse med Inkubationsstadiet.

Bowie har övergivit Pierroteffekten och, hals över huvudet, tagit med det teatrala in på scenen där Bowie övergivit sina vardagskläder hemma i garderoben för att genast ge sig i kast med Major Tom-rymddräkten.

Mycket tyder på att Bowie, efter att ha tagit intryck av Stanley Kubricks ”2001- A Space Odyssey”, på en och samma gång, spontant, intuitivt och, kanske i synnerhet, förutsägningsbart profetiskt, uttrycker ett inre, men ändå ytligt behov i visualiseringen av Major Toms alienation ute i rymden, isolering i rymdfarkosten, den enkla kosten av proteintabletter och ett alltmer distanserat behov av kontakt med Tellus.

Det är med andra ord helt logiskt att, efter Major Tom, följer Ziggy Stardust, där Bowie i ett mycket betydelsefullt och avgörande samarbete med Mike ”Ronso” Ronson, skapar ”Ziggy Stardust and The Spiders from Mars”:

Var detta typiskt för Bowie, eller tidsandan? Alienationen, främlingskapet, utanförskapet, distanseringen, avståndstagandet och flykten undan Människans tragiska uppgörelse med sin egen-art, existerade också på andra sidan om Atlanten:

Den enda möjligheten till att fly bort från verkligheten, var att Gemene Man skapade en slags imitation, en parallell, kontrafaktisk, verklighet som måste innehålla så mycket smärta och lidande, att Verkligheten-i-Sig kunde hållas gömd och avskild bakom kulisserna.

Det var självklart att Nyhetsbyråerna, i vanlig industriromantisk följd, designade och realiserade sådan information och sådana fakta, att Verkligheten-i-Sig, som Gemene Man annars kunde uppleva den, framstod som dess kontrafaktiska antites.

Gemene Man kunde på så vis övertyga sig själv och sin omgivning om att det som syntes på ytan helt och hållet motsvarade allt som fanns att begripa.

I Alienationen från Verkligheten-i-Sig uppstod ett subliminalt behov av verklighetsanknytning. Därför hade människor fullt upp med att förverkliga sig själva och att konkretisera den slags hårda och bistra verklighet som de själva, helt frivilligt, eller åtminstone utan att hävda sina demokratiska rättigheter, avstod ifrån.

Genom Informationskonsumtionen kunde Gemene Man med gott samvete intyga att denne visste att det förhöll sig just på det viset som ytligheten angav, just därför att denne själv hade, av fri vilja och med eget, efter att skatten till statskassan var betald, införtjänade slantar, med inre övertygelse gärna erkände att verkligheten var som den var, eftersom den var en produkt tillverkad av erkänt professionella nyhetsproducenter, distribuerade genom säkra och pålitliga nyhetskanaler och designats, redigerats, så att var och en, som var villig att betala vad det kostade, om bara inte skjortan, att uppleva det senaste enligt ett gammalt anglosaxiskt talesätt som man idag antar, med hänvisning till Saxo Grammaticus ”Romerska Bågar”, Beta-versionen av ”Svensk Etymologisk Ordbok” Stockholm 1933, samt ”Parlör för Anglofiler och andra Globetrotters”:

”No News is Good News”.

Vad vore enklare, än att förhålla sig till den ”nygräddade” verklighetsversionen” med just den postanvisningen i bakfickan, i skjortärmen, den dubbelbottnade portföljen eller alltför tunga fiollådan?