”Se upp med dina tankar; de blir ord. Se upp med dina ord; de blir handlingar. Se upp med dina handlingar; de blir vanor. Se upp med dina vanor; de blir din karaktär. Se upp med din karaktär; den blir ditt öde.”
Lao-Tze. Kinesisk filosof

”Mitt arbete består av två delar: Den ena är det ni läser i boken och den andra är allt jag inte har skrivit; och just andra delen är den som betyder något.”

Citat ur ett brev som Ludwig Wittgenstein skrev i ett brev till Ludwig von Ficker (1919).

”Allting som vi ser gömmer ett annat ting, vi vill alltid se vad som är dold bakom det vi ser”

René Magritte

”Luckys monolog”.

Från Samuel Becketts pjäs: ”I Väntan på Godot.”
We choose space!
M C Escher. Adventures in perception
 Why Repetition is Necessary When Changing Paradigms – Bob Proctor
 

Nonsens.

Den färdigutbildade steganografen är alltid på jakt efter ord och uttryck som har mångtydigt bredare tillämpningar inom gränserna för deras arkaiska, arketypiska och artefaktiska statyliknande status.

Nonsens, ord som i sitt sammanhang, eller bara solipsistiskt är sig själv närmast, katalysatoriskt påverkar utan att själv delta huruvida sammanhanget ska saknas, bekräftas eller vidimeras.

Slående exempel på sådana ord är: ”Dada”, ”Mama” och ”Papa”. Vilket överensstämmer bäst i förhållande till den rådande verklighetens hårda krav på funktionell tillämpning, brukar avgöras av den person som för tillfället är närvarande då den dubbla, lite monotona och ödsligt ekande stavelsen, formas medelst rörelser i anatomiska delar som munhålan, stämbandet, tungan, tänderna och läpparna.

Inte att förglömma kan dessa utebli då de rätta signalerna, lika väl kan sändas till mottagaren genom att röra huvudet upp och ner, eller röra detsamma framåt och tillbaka. Andra kombinationer kan förstås förekomma, men är långt ifrån lika vanliga.

Se vidare Lear, Dodgson och Ball.

Repetitioner.

Alla som besökt ett nöjesfält, vilket som helst, men gärna i större dimensioner än det ordinära, vet att ett återkommande inslaget är att likna vid ett liggande ekorrhjul.

En väsentlig skillnad på besökarna och det lilla rastlösa, trädklättrande däggdjuret, som enligt obekräftade uppgifter skalar kottar, lätt stressar upp sig i närheten av människobarn, därför stöter sitt lilla ben, men utan djupare analys av händelseförloppet, samtidigt den långt utdragna och behårade svanskotan.

För att återvända till hjulets inre och yttre motsvarande former.

***

Efterkrigstidens existentialister var, för att bevisa någon form av antinihilistisk dogm, ivriga sökare efter reella slukhål, dypölar, gyttjebad och, faktiskt av Moder Jord själv skapade steganografiska, områden med kvicksand.

Absurdisterna, som in absurdum studerat människornas trälliknande förhållanden, kom fram till att den enda lösningen på pudels kärna, var att förhålla sig till det egna livet som vore det en föredömligt barnslig lek.

I praxis svävar ju leken på något vis i utrymmet, ingenmanslandet, mellan att, å ena sidan förbli seriös, eller, å andra sidan, acceptera livets som det är, först utforska och därpå tillägna sig dansens och lekens språkspel, regler och ritualer.

Attraktionsdistraktionsobjektet, i det här enskilda fallet en roterande maskin, kan för oss, då och då lite alltför överdrivet försiktiga tellusiter är de samverkande utåtriktade, centrifugala och inåtriktade, centripetala krafterna mer än nödvändiga för att överleva vardagen.

Paradoxala kullerbyttor.

Om man någon gång tvingas till att säga A, är det inte alls lika säkert motiverat att också säga B.

Som tidigare nämnts, fastän i ett helt annat sammanhang, kan det överdrivet tänkta aldrig någonsin underskattas och sättas på pottkanten.

***

Alla sanningsivrande goger, magoger och demagoger är väl medvetna om att ”Syltburken” som objekt kan ses ur på en gång många olika primära och sekundära vinklingar och perspektiv:

***

Försöket, eller om man hellre vill; testet, kan båda påminna om Milgrams eller Seligmans banbrytande beteendevetenskapliga experiment.

Det skulle ses som etiskt orättvist mot Tydaren att inte i förväg avslöja att samtliga inblandade försöksobjekt ingår, efter att först ha utlovats ett betydligt större belopp än samtliga deltagare har som individuell årslön, helt frivilligt i det för alla rättvist fördelade händelseförloppet.

Var försöksobjekt kan, till en början, efter att ha satts i rörelse, uppfattas som en enskild händelse.

Det statistiska underlaget vore inte, efter en noggrant utförd analys, säkerställt om inte ”händelserna”, från första början utgått från samma realitetsanpassade verklighetsbakgrund.

För att inte fresta Händelsen till att missbruka förloppet, har var och en mottagit pung tillverkad av äkta vallaby, med samma innehåll bestående av den sammanlagda summan av tio dinarer, tio sekiner och tio piastrar.

Ingen av Tydare som tålmodigt och noggrant intill minsta punkt och pricka, närläst reglerna behöver hysa det minsta tvivel om att pungens innehåll helt och hållet motsvarar kostnaden för inträdet till snurrmaskinen. Samtidigt har försöksledaren i god tid i förväg sett till att alla pungar är utrustade med tio av varje myntenhet, det vill varken mer eller mindre, i runda tal, sammanlagt trettio penningar.

Kassörskan Ylva Larsson har, för att inte påverka händelseförloppens utslag, inte erhållit någon som helst kännedom om att hennes dagliga arbete för tillfället består av att kontrollera, mer än bemöta.

Då händelsen (som för att inte påverka utslagets resultat är utrustad med det inte så originella i sammanhanget, siffran ”1”) gått fram och ställt sig framför kassabåset, överlämnar ”1” varsamt och försiktigt pungen till Ylva, som knyter upp remmen och med ett väl rutinerat ryck, låter mynten falla ut på gummiduken, vars egenskaper består av ojämna ytor och adhension mellan de två materialen, med papper och penna rubricerar varje myntenhet med en lämplig symbol (D för dinar. S för sekin och P för piaster) och för var deltagare markerar fyra streck för var och en av antalet fyra, sätter ett snedstreck som tydliggör att antalet inte överstiger fem och, direkt i nära anslutning till föregående, utför samma moment ännu en gång. Därpå låter Ylva Larsson mynten falla ner i den för ändamålet avsedda pungen och återförsluter den med den tillhörande remmen.

Samtliga händelser genomgår samma ritualiserade rutin. Då alla är klara, öppnar maskinskötare Carl Henrik Lunnequist en dold dörr i ett konvext växande vägg.