Tvåhundra år tidigare hade ”l’ancien regime”, det gamla konungariket gått ur tiden när regenten och kungen valt att abdikera. Detta gjorde han därför att han inte längre kunde fungera som värdesymbol för neoluddisterna.

De mer inriktade neoidealisterna borgade för en ny samhällsklass, kallad: ”Deejay-eliten” eller bara: The Deejays.

Det var med dem som DJ Carola Kilroy blev president, DJ Jocke Langer utsedd till SpåRätt Star City of Stockholms borgmästare och DJ Monica Bergmark valdes till Master of Cermonies, eller samordnare av den etagblerade Underhållningsklassen.

Många bland neoidealisterna undrade säkert varför Underhållningen och The Deejays rönte sådana framgångar. Det berodde på en enkel förskjutningsprocess, när de alla andra klasserna, grupperingarna, stånden och statusarna föll tillbaka i upploppet mot målet.

Förskjutningseffekten var inte planerad eller organiserad av SpåRätt eller ellekarna och de gillade mer än bara läget.

Förskjutningsprocessen hade pågått sedan Fin-de-Siècle, Det Glada Tjugotalet och Jazzåldern. Människor, för att sluta oroa sig inför framtiden, valde att leva i nuet, i spritorgier, sexuell frigjorda, frimodiga och och fria till drogromantik, verklighetsflykt och resor i den yttre och den inre rymden.

Sedan Göbekli Tepe och jägar- och samlarfolken, hade stammar vandrat runt i jakt efter mat, skydd, trygghet, säkerhet och gemenskap. Nu hade de bara gemenskapen kvar, att eftertrakta och eftersträva. Allt det övriga var redan administrerat och byråkratiserat.

Stammarna övergick till att bli klaner och klasser, med allt starkare och färre ledare. Ledare som lätt lät sig korrumperas och fastnade i avtal och bestämmelser om turordningar och fagra löften till undersåtarna, om guld och gröna skogar.

Med de kortsiktiga och sentimentala furstarna, kungarna, kejsarna och andra envåldshärskare och härskarinnor, hade ingenting riktigt av bestående värde att hålla fast vid. Därmed öppnade de upp för nya klasser, som ständigt blev fler.

De senaste århundrandena hade klasser uppstått från de första högre, av Adel, Präster, Borgare och Bönder. Ur dem uppstod klasser som anknöt till Kommunikation, Transporter, Logistik, Värn, Vård, Omsorg, Vakt och Kontroll.

Ur dem växte bevakning och betjäning, som blev till serviceyrken och med tiden draksådder som robotar, androider, cyborger och andrarter.

Människorna konkurrerades ut och hänvisades till de: ”Kreativa yrkena”.

Automatiseringen, digitaliseringen, datoriseringen och robotiseringen medförde för vanligt folk att de hade att välja på att ”nischa in sig” eller att hitta på något helt annat.

Neoluddisterna föll ner i apati och likgiltighet, för att till slut antingen falla ner i den Stora Glömskan, eller med näbbar och klor kämpa för att ta sig upp till någon slags kreativ syssla.

Tills alla kurvorna gick samman till ett vågrätt streck, som i andra sammanhang kan liknas vid ”Döden” eller ”Status Quo”.